Stötta SMB
Du kan trycka Shift + S för att få fram sökfältet när som helst och Esc för att stänga det.
Tryck ENTER för fler resultat, då kan du även förfina din sökning.
    Stäng

    Kampen mot PFAS möter bakslag – men nya rön kan leda till att Sverige inför eget förbud

    Posted on by Jan Lindsten

    Kampen mot de skadliga och långtidsverkande evighetskemikalierna PFAS har råkat ut för motgångar. EU:s arbete med förbud går trögt och Justitiekanslern, JK, har nyligen avslagit de PFAS-förgiftade kallingebornas skadeståndskrav på formella grunder. Och trots alla varningar har det svenska jordbruket fördubblat användningen bara under några år. Men nya rön om hur kemikalien sprids i grundvatten väcker krav på förbud.

    PFAS, perfluorerade alkydsubstanser, är syntetiska kemikalier där kol och fluor bildar mycket starkt bundna molekyler som i princip inte bryts ned i naturen. De finns i en oerhörd mängd varianter sedan många decennier tillbaka. Hudkrämer, teflonstekpannor, smink, skidvallor, brandsläckningsmedel och impregnering av textilier är några av de vanligaste produkterna där PFAS i olika varianter ingår.

    Allt entydigare forskningsresultat visar skadeverkningar vid långtidsexponering, i form av bland annat ökad cancerrisk, sänkt immunförsvar och lägre fertilitet. Men trots detta går utvecklingen åt det motsatta hållet: användningen ökar. Även i Sverige. Härom veckan rapporterade Sveriges Radio om statistik som visar att det svenska jordbruket under åtta år fördubblat användningen. I hög grad handlar det om bekämpningsmedel mot bladmögel på potatisplantor.

    Ett uppmärksammat PFAS-fall handlar om de boende i orten Kallinge i Blekinge, som utsattes för oerhört stora doser PFAS i sitt kommunala dricksvatten under många år. Ämnet kom från den närliggande militära brandövningsplatsen. Enligt en mycket uppmärksammad dom i Högsta domstolen i slutet av 2023 hade kallingeborna, oavsett om de blivit sjuka eller inte, utsatts för så höga halter att detta ”utgör personskada i skaderättslig mening.”

    Justitiekanslern pekar på 10-årig preskriptionstid

    Desto större blev besvikelsen när statens företrädare JK härom veckan avslog ett antal kallingebors ansökan om skadestånd från staten med hänvisning till HD-domen. JK hänger upp sitt avslag på att en tioårig preskriptionstid överskridits. Från 2013, då upptäckten gjordes om de höga PFAS-halterna och fram till dess skadeståndsanspråken lades fram hade det gått mer än tio år. Och eftersom det kommunala vattenverket upphörde med sina leveranser efter upptäckten har ärendet preskriberats, menar JK.

    Beslutet kritiseras skarpt av toxikologen och docenten Mattias Öberg vid Karolinska institutet. I ett inlägg på DN-debatt skriver han att lagstiftningen fungerar oerhört illa mot långtidsverkande gifter och kemikalier. Tio år räcker inte när skadeverkningarna kan dyka upp efter flera decennier, framhåller han.

    Om samhället kräver ett sådant bevis blir konsekvensen att de mest långlivade miljögifterna i praktiken aldrig leder till ersättning. Kostnaden flyttas från den som orsakat utsläppet till den som drabbats av det, skriver debattören i DN.

    Debattinlägget visar också hur lång tid som förflutit sedan de första varningarna om ”evighetskemikalierna” började florera i debatten. Så tidigt som 1968 varnade kemisten och miljödebattören Hans Palmstierna för ett nytt hot mot folkhälsan, de ”fluoridiserade plasterna.” Sedan dess har användningen av de tusentals olika PFAS-ämnena mångdubblats jorden runt istället för att mönstras ut.

    Kemikalieindustrin motarbetar förbud

    SMB har vid flera tillfällen, här ett exempel, berättat om de initiativ som tagits inom EU och dess kemikaliemyndighet Echa för en bred utfasning av PFAS från unionens inre marknad. Kemikalierna ska enbart få användas när det bedöms helt nödvändigt. Arbetet har pågått under flera år, men möter motstånd. Kemikalieindustrin och dess lobbyister ligger på hårt för att urvattna det förslag som lagts fram så mycket som möjligt. Det är osäkert om ett slutligt beslut blir så långtgående som Echa vill.

    Enskilda EU-länder, samt Kanada (länk till SMB-artikel här) har inte velat vänta utan fattat nationella beslut om inskränkningar i användandet. Ett färskare exempel är att Frankrike i fjol beslutade om ännu ett eget förbud, nu mot PFAS-kemikalier i smink.

    Inom svensk politik råder delade meningar om vikten av att gå före. Tidöpartierna och Centerpartiet har inga sådana förslag framme. En handlingsplan mot PFAS-problematiken har dock utlovats av regeringen inom en nära framtid. Miljöpartiet förespråkar ett brett nationellt förbud mot PFAS i väntan på att EU sätter ned foten, och Vänsterpartiet har liknande krav.

    I veckan gick Socialdemokraterna via miljöpolitiska talespersonen Åsa Westlund ut med att man vill se ett nationellt förbud mot PFAS i jordbruket.

    Under onsdagen rapporterade P1 om att PFAS-kemikalien TFA i allt högre grad förekommer i grundvattnet i Sverige. Det har mätts upp på 250 platser och sprids i hög grad från bekämpningsmedel i jordbruket. TFA bryts inte ned och anrikas därför i allt högre halter så länge det används. Enligt P1:s inslag kan detta leda till att Livsmedelsverket omprövar en rad tidigare godkännanden av bekämpningsmedel, liksom tidigare skett i Danmark.

    Leif Öster: Nu faller skyddet för knärot i ett regeringsbeslut – ger bara mer problem

    Posted on by Leif Öster

    Den fridlysta orkidén knärotens skydd upphävs om den hindrar skogsbruket, beslutar nu regeringen. Vid en pressträff förklarade miljöministern att blomman ”inte ensam” ska kunna stoppa avverkningar. Ministern vet förstås att orkidén är en så kallad signalart som indikerar att det finns andra höga biologiska värden i skogen, kommenterar SMB:s krönikör och skogsexpert Leif Öster nyheten.

    KOMMENTAR I ett stressat tempo försöker regeringen nu beta av de löften man har gett. Bara 61 dagar före riksdagsvalet, beslöt regeringen idag, tisdag, att i samarbete med SD både byta arter och korta ner den nationella listan över fridlysta arter. En av de arter som påverkas är knäroten. Det berättade miljöminister Romina Pourmokthari vid en pressträff. Skogsbruket kommer undantas från dagens fridlysning av den lilla orkidén.

    ”Knäroten kan nu inte ensam stoppa skogsbruk”, säger ministern. Det är en listig omskrivning av ministern, som mycket väl vet att knärot även är en signalart som ofta signalerar att det finns andra höga naturvärden i den aktuella skogen.

    Påverkar inte EU-fridlysningar

    Romina Pourmokhtari  påminde också om att dagens beslut inte påverkar de arter som är fridlysta genom EU:s olika regelverk. Så vad innebär egentligen den nya listan över fridlysta arter? Troligen ganska lite. Har man inga andra naturvärden i sin skog blir det nu grönt ljus för avverkning. Men i upp till 80 procent av fallen finns det andra arter som fortsatt stoppar avverkningen.

    Flera rutinerade inventerare jag talat med menar att dagens ändring kommer innebär merarbete för skogsägare, virkesköpare och planerare eftersom det blir andra arter som ska identifieras. Knäroten blir nu en oskyddad signalart. 

    Regeringen tydliggjorde redan i mitten av maj att skogsägarna har ett tydligt kunskapskrav enligt miljöbalken. Dagens beslut innebär därför att har man knärot i sin skog finns det all anledning att göra en fördjupad inventeringen efter andra fridlysta arter. Hittas sådana ska samråd ske med myndigheterna. Och detta gäller samtliga skogliga åtgärder som markberedning, plantering, röjning och gallring. Missar man samrådet finns böter och fängelse i straffskalan.

    Ny strategi motsäger faktiska politiken

    I en bisats nämnde också miljöministern att regeringen redan i våras beslutat om en uppdaterad svensk strategi för biologisk mångfald. Beslutet fattades redan den 5 februari och kallas kryptiskt för beslut 11:8, men är en riktigt intressant och relevant läsning. Här beslutar regeringen att;

    • Miljömålssystemet gäller och ”utgör grunden för Sveriges nationella strategi och bidrag till att nå de globala målen för biologisk mångfald”
    • Sverige ska bidra till målet ”att minst 30 procent av land- och inlandsvattenområden ska skyddas, varav minst en tredjedel strikt skyddade, till 2030”.
    • Därtill uttalas att  ”skyddsvärda skogar ska bevaras” 

    Lite märkligt då att Moderaternas skogspolitiska talesperson John Widegren i tidningen ATL slår fast att ” Moderaterna vill inte skydda mer skog”. I samma artikel menar Widegren att med den nya listan för fridlysta arter har regeringen ”i princip löst problemen med artskyddet”.  Det är han nog ganska ensam om att tycka.

    Tung rapport varnar för AI:s påverkan på klimat, vatten och mark

    Posted on by Ingela Björck
    datacentral

    När det talas om AI:s miljöeffekter tänker många mest på hur elkrävande tekniken är. Men den totala bilden påverkas inte bara av hur mycket el som används, utan också av var och hur denna el producerats. Detta har betydelse för både datacentralernas klimatutsläpp och deras mark- och vattenbehov. Det som är miljövänligt i ett avseende kan dessutom vara dåligt i ett annat.

    Det är en av huvudpunkterna i en nyligen utkommen rapport från FN-enheten United Nations University Institute for Water, Environment and Health. Det är en tungt vägande rapport, men bara en av flera på senare tid som gett en mörk bild av AI-teknikens miljöpåverkan. I USA, hem för mer än 4 400 datacentraler, ökar också det lokala motståndet på många håll. För ovanlighetens skull enas ofta republikaner och demokrater i sådana motståndskampanjer – mer om detta i slutet av i artikeln.

    Systematiska felberäkningar

    FN-institutets rapport har titeln Environmental Cost of Artificial Intelligence: Carbon, Water, and Land Footprints. Dess författare menar att AI:s miljökostnader hittills har blivit systematiskt felberäknade. De flesta beräkningar har handlat om de klimatutsläpp som orsakas av AI-systemens ”träning”, när algoritmer får analysera stora datamängder för att lära sig mönster. Detta arbete är mycket energikrävande, men det är även själva användningen, nu när AI ingår i allt fler sammanhang. 

    Klimatutsläppen är också bara en del av miljökostnaden. All el som går åt till att träna eller använda ett AI-system påverkar inte bara klimatutsläppen utan också behovet av vatten (för kylning och elproduktion) och marken (för infrastruktur och råvaror). Och dessa tre miljöeffekter kan gå åt olika håll, påpekar rapporten.

    Ett exempel är om en anläggning slutar ta sin el från ett kolkraftverk och i stället använder el från biobränslen. Det är bra för klimatet, eftersom koldioxidutsläppen kan minska med 70 procent. Men biobränslen kräver mer mark och vatten när biogrödorna växer, så behovet av vatten ökar samtidigt mer än 30 gånger och behovet av mark ökar 100 gånger. Fokuserar man bara på koldioxidutsläppen riskerar man därför att missa effekterna på andra områden. 

    Global användning, lokal skada

    Ett annat problem är att AI kan användas överallt, medan dess nackdelar för miljön framför allt märks lokalt. De blir kännbara i de områden vars mark och vatten används för datacentralerna, där viktiga mineraler utvinns och där elektroniskt avfall deponeras. 

    Vi har en kort tid på oss att se till att denna teknologiska revolution utvecklas inom de planetära gränserna, och att de samhällen som producerar de kritiska mineralerna, hyser infrastrukturen eller tar hand om avfallet också får ta del av teknikens fördelar”, säger professor Kaveh Madani i en artikel från FN-institutet.

    Institutets rapport är full av oroande uppgifter om utvecklingen. Här är några:

    • År 2030 beräknas AI-teknikens vattenanvändning motsvara vattenbehovet hos 1.3 miljarder människor. 
    • År 2030 beräknas också de AI-anknutna datacentralerna använda 945 terawatttimmar el. Det är nästan tre gånger mer än vad Pakistan, Bangladesh och Nigeria med sina 650 miljoner invånare använder tillsammans.
    • När en AI-modell börjat användas är det användningen och inte träningen som drar mest energi. Bara ChatGTP beräknas ta hand om omkring 2.5 miljarder frågor varje dag. 
    • Energibehovet varierar beroende på AI:s uppgift. En ”textklassificering”, en teknik som sorterar text i exempelvis spam och icke-spam, är måttligt energikrävande. Ska AI svara på en chattfråga krävs 200 gånger mer energi, och för att skapa en bild krävs över 1 400 gånger mer energi.
    • AI blir visserligen allt mer energieffektivt genom den tekniska utvecklingen. Men eftersom AI-användningen samtidigt ökar hela tiden, så ökar ändå det totala energibehovet.
    • Efter 2030 kan AI:s utrustning ge upphov till uppemot 2.5 miljoner ton elektronikavfall varje år. 

    Förslag till åtgärder

    FN-institutets rapport utmynnar i en rad förslag för att uppnå ett ”ansvarsfullt ekosystem” för den nya tekniken. Förslagen handlar bland annat om transparens, miljörättvisa, ansvar för hela livscykeln, internationellt samarbete och en hållbar användning. Finansmarknaden skulle kunna vara den första aktören, menar man, om investerarna börjar ta med AI:s miljöpåverkan i sina riskbedömningar.

    FN:s generalsekreterare Antonio Guterrez underströk också behovet av transparens i ett tal vid FNs första Global Dialogue on AI Governance nyligen. Han krävde att alla stora AI-företag ska mäta och offentliggöra sina anläggningars påverkan på klimat, mark och vatten, och att de från år 2030 ska använda bara förnybar energi.

    Konsumenterna kan inte styra

    Uppmaningar om att reglera AI:s miljöpåverkan kommer nu från många håll. Forskarna Shweta Singh och Frederik Dahlmann från University of Warwick i Storbritannien har gett förslag till olika regelverk. De understryker att det är bråttom, och att det är beslutsfattarna som bör agera. Att tro att konsumenterna kan dämpa sin efterfrågan i ett system som designats för att vara maximalt lockande är både naivt och ineffektivt.

    Beslutsfattarna bör behandla AI som vilken annan enormt vinstgivande resursintensiv industri som helst, med noga uttänkta regleringar, skriver de i en artikel på den internationella nyhetssajten The Conversation.

    I USA har den snabba ökningen av antalet AI-inriktade datacentraler lett till problem på många håll, eftersom dessa stora datacentraler är så resursslukande. Meta bygger t.ex. en anläggning i Louisiana som, när den är färdig, kan kräva dubbelt så mycket energi som hela staden New Orleans. 

    Sådana anläggningar kräver ofta nya investeringar i elnätet, vilket kan ge höjda eltaxor för konsumenterna. De kan också kräva nya kraftverk. Louisiana sa förra året ja till att bygga tre nya gaskraftverk för att klara Meta-anläggningens energibehov, enligt en rapport från Lincoln Institute of Land Policy.

    Lokalt motstånd i USA

    Reaktionerna kommer nu inte bara från forskare, utan också från lokalbefolkningar som ser ett hot mot sin vattentillgång och sina eltaxor. Intressant nog finns detta motstånd ofta hos både demokrater och republikaner i USA, eftersom de som tänker på miljön och de som tänker på sin ekonomi här har gemensamma intressen.

    Enligt tidningen The Guardian har under det första kvartalet i år minst 75 sådana projekt försenats eller lagts på is på grund av protesterna. I flera amerikanska delstater har man också försökt avsätta politiker som anses ha skönmålat följderna av nya datacentraler.

    En hel del klimataktivister, som känner att klimatkampen är hopplös i Trumps USA, har också sällat sig till den växande rörelsen. Många miljö- och klimatinriktade organisationer ingick i de över 500 grupper som nyligen skrev till kongressen och begärde ett moratorium för utbyggnaden av stora datacentraler. Till dem hörde exempelvis Greenpeace USA, GreenLatinos och Food and Water Watch, skriver webbsajten Grist.

    Goldmann gör valanalys: Klimatingångarna parti för parti

    Posted on by Mattias Goldmann

    Det finns valtaktiska skäl att lyfta klimatet i valrörelsens slutspurt, för alla partier och med olika ingångar. Det visar Mattias Goldmann i en analys gjord för SMB i veckans krönika.

    KRÖNIKA Klimatet växer som väljarfråga ju närmare valdagen vi kommer. Värmerekord, vattenbrist och bränder gör klimatkrisen ständigt närvarande, tillsammans med larm om att Parisavtalets mål snart är omöjliga att nå – vilken annan fråga kan vara lika viktig? Så bra då att det finns valtaktiska skäl för varje parti att lyfta klimatet, om än på olika sätt. Här är de!

    SVERIGEDEMOKRATERNA riskerar att för första gången någonsin backa i ett riksdagsval. Deras grovhuggna politik tilltalar kärnväljarna som ändå inte har någonstans att gå medan marginalväljarna avskräcks. En mjukare migrationspolitik lurar ingen, men en mindre klimatfientlig linje går – och passar många på landsbygden som förstått att klimatkrisen är på allvar, som kanske har solceller på taket och elbil på uppfarten. Klimatpolitiske talespersonen Martin Kinnunen har flörtat med dessa väljare genom att ställa upp på Miljömålsberedningens slutsatser om klimatmålen, vara pådrivande för biogas och närmast ursäktat att SD som enda parti röstade nej till Parisavtalet. SD kommer fortsätta att vara emot varje form av klimatledarskap, men taktiskt bör de skyndsamt göra upp med sin klimatskeptiska historik.

    KRISTDEMOKRATERNA står och faller med sin partiledare mer än något annat parti. Ebba Busch val att bli energiminister och hårdprofilera kärnkraft har funkat väl med Tidöväljarna, men inte lockat många att byta block. För att öka stödet i valet och sin egen relevans därefter, särskilt vid en rödgrön seger, har Busch börjat profilera sig som kungamakare för breda energiöverenskommelser och utmålat de stora Tidöpartierna som problemet. Hon har också bytt retoriken om ”skogar av stål” mot en mer positiv syn på vindkraft, eftersom de flesta svenskarna är positiva till förnybar energi. KD bör bygga vidare på denna inriktning, kombinerat med de mjuka värden Busch börjat lyfta fram – med respekt för skapelsen kan de locka tillbaks väljare som lämnat dem under ”SD för tjejer”-eran.

    MODERATERNA behöver locka tillbaks ”Magdamoderater” för att undvika ett katastrofval. Nyckeln är att visa självständighet gentemot SD, helst med en tydlig konflikt i ett sakområde där M har klart högre trovärdighet. Det utesluter migration, brottslighet, vård… men på klimatområdet har M fortsatt klart högre trovärdighet än SD. Det är också en sakfråga där välutbildade kvinnor i storstad är tydligt besvikna på moderaterna, vilket tänkare som Christofer Fjellner, Kristoffer Tamsons och Timbros PM Nilsson identifierat. Kristersson har gjort några försiktiga försök med att staden ska vara för människor, inte bilar, men de bottnade inte riktigt. Nu finns Timbros 120-punktsprogram för klimat och miljö, med en lång rad förslag som moderaterna skulle göra klokt i att lyfta fram.

    LIBERALERNA är nästan räddningslöst förlorade. De andra Tidöpartierna har inga stödröster att avvara och röster hörs om att ”vaska L” och att Simona Mohamsson är en belastning för sitt parti. Liberalerna behöver satsa allt på ett kort; Romina Pourmokhtari. Hon är en av få välkända liberaler som finns kvar, hon var föräldraledig under den katastrofala SD-giren och hon har en historik av SD-kritik som behövs för att inte en ny kursändring ska uppfattas som enbart desperat. Pourmokhtari har tröttnat på att försvara utsläppsökningar och petropopulism; att ge SD skulden för detta vore en logisk del i att neutralisera Mohamssons katastrofala Jimmie-kram. Med sin retoriska förmåga kan Pourmokhtari ta sig ur tidigare resonemang om att stryka klimatmål, som förstås inte kan kombineras med en profilering som klimatmässigt ansvarstagande. Detta är en väldig högoddsare, men det kan gå.

    CENTERPARTIET har efter en del famlande hittat en linje som tycks funka väl hos väljarna; De kräver minskad klimatpåverkan snarare än regeringsposter. De kan också bygga vidare på ”tillverka i Sverige”-approachen, som landar väl i dagens debattklimat – men som inte går att kombinera med löften om billiga fossila bränslen eller utökade dieselsubventioner till jordbruket. Här måste C välja väg och våga tro på en politik som inte bara tilltalar väljare de redan har. Satsningen på svenskproducerad bioenergi kontrasterar också precis lagom med MP, som har det svårare både med biobränslen och svenskhetsvurmen. 

    SOCIALDEMOKRATERNAS främsta huvudvärk, och Tidös främsta attackpunkt, är att de inte har ett enat lag – partiledarna för C och V kan inte ens äta lunch ihop. Tricket är att lära av Tidö 2022, som började med att enas i energi- och klimatfrågorna. Det kan de rödgröna också göra, under S-ledning. För Tidö var det ny kärnkraft och nedmontering av styrmedel som reduktionsplikten, för de rödgröna är det förnybar energi och förnyade klimatambitioner. Det är enda sakområdet där C och V tycker lika; börja där så kan enigheten växa fram under resans gång. S-strateger har hittills tänkt att det underlättar att hålla igen med egna förslag, men det finns en förväntan från fackligt håll och unga gräsrötter på att inte outsourca klimatpolitiken. S gör klokt i att finna egna, fackligt närstående ingångar som andra rödgröna partier kan ställa sig bakom.

    MILJÖPARTIET har efter en del smärtsamma turer bestämt sig för att profilera klimatet främst – här har de högst trovärdighet inom och frågan växer hos väljarna; Hur kan de ens överväga något annat? Med stigande opinionssiffror går partiet en svår balansgång. Det i grunden självklara att fossila bränslen behöver bli dyrare välkomnas av MP:s väljare, men är tacksamt för Tidöpartierna att skrämma Magdamoderater med. Likadant är det med kärnkraften – krav på att stoppa utbyggnaden landar väl hos de flesta egna väljarna men försvårar för den regeringskonstellation MP är mest lojal mot av alla partier. MP kan hitta en mer attraktiv och mindre skrämmande klimatprofilering i visionen om en bättre framtid – en utveckling av ”världens första fossilfria välfärdsnation” som kontrasterar mot Tidöpartiernas nedmontering av det svenska ledarskapet.

    VÄNSTERPARTIET har flörtat med SD-väljare genom att prata väl om charterturism och kött på grillen, och locka med billig el och bensin. Det har inte fallit väl ut och på sistone har V mer återgått till den klimatpolitik vi minns från Jonas Sjöstedt och Jens Holms tid. Det gör V mindre omöjliga för en regeringssamverkan, även om S helst slipper Dadgostar, och det lägger grunden för att visa upp ett relativt enat alternativ på vänstersidan. Vänsterpartiet vinner på att förstärka detta med fler klimatutspel med tydlig social- eller rättviseprägel, som tillgång till billig kollektivtrafik eller att alla ska ha råd med elbil.

    I vägen för detta står partiernas kärnväljare och aktiva medlemmar. Trots att marginalväljarna är viktigast att nå i valen, utformas politiken och profileringen med hänsyn till de som skulle rösta på partiet oavsett vad. Vissa profileringar står delvis emot varann; om SD tonar ner sin klimatskeptiska framtoning blir det svårare för M att ta strid mot den. Men andra förstärker varandra; Centerns klimatprofilering underlättas av Socialdemokraternas. Några delar är närmast självklara, andra mer av högoddsare. Det gemensamma draget är att en klok klimatprofilering kan gynna varje parti – och klimatet förstås, vilket faktiskt är ännu viktigare.

    Mattias Goldmann är vd för 2030-sekretariatet, föreläsare, författare och debattör. Han medverkar regelbundet med helgkrönikor på SMB.

    Thomas Hahn: Sveriges rättvisa klimatbudget för 1,5-gradersmålet är slut

    Posted on by Supermiljöbloggen

    Många olika uppskattningar av Sveriges koldioxidbudget har presenterats under senare år. I denna gästkrönika redogör Thomas Hahn, docent i ekologisk ekonomi vid Stockholm Resilience Centre, för de viktigaste antaganden som bör göras explicit för att kunna jämföra olika uppskattningar.

    KRÖNIKA. Den globala återstående koldioxidbudgeten är den mängd koldioxid som kan släppas ut för att begränsa uppvärmningen till en viss temperatur med en viss sannolikhet. Ledande forskare uppskattar den återstående globala CO2-budgeten från januari 2025 till ca 130 miljarder ton för att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader med 50 procents chans. Det motsvarar drygt tre års utsläpp.

    Temperaturen är ett genomsnitt över en 30-årsperiod så trots att jordens medeltemperatur har ökat med 1,5 grader redan 2024 räcker detta alltså inte för att fastslå att denna gräns har överskridits. Att nå 1,5-gradersmålet med ynka 17% sannolikhet ger en något högre budget, 320 miljarder ton. Det är ungefär samma budget som att klara målet 1,7 grader med 83% sannolikhet. Varje tiondels grad räknas!

    Sveriges andel av denna globala budget ska vara ’rättvis’ utifrån gällande normer och regelverk. Parisavtalets rättviseprincip, Common But Differentiated Responsibilities and Respective Capabilities (CBDR-RC), anger ett större ansvar för länder med större utsläpp per person samt för länder med större kapacitet, vilket ofta mäts i BNP per person.

    Sveriges rättvisa klimatbudget tog redan 2022

    Vi publicerade nyligen en rapport som resonerar kring och beräknar en svensk fossil koldioxidbudget. Rapporten är mycket transparent med vilka antaganden som gjorts och den underliggande artikeln i Nature Communications gör känslighetsanalyser utifrån alternativa antaganden. 

    Våra beräkningar utgår från jämlika ackumulerade fossila CO2-utsläpp per person 2023-2070, då alla länder beräknas nått nettonoll. Sveriges budget blir då 280 miljoner ton, vilket är ca 100 miljoner ton mindre än Sveriges mål med linjär utsläppsbana mellan etappmålen, se bild. Sveriges mål har dessutom överskridits på senare år. Om man även beaktar historiska utsläpp (’koldioxidskuld’ för länder med högre utsläpp än genomsnittet) sedan 1990, då FN påbörjade förhandlingar om en klimatkonvention, så tog Sveriges rättvisa andel av den globala budgeten slut redan 2022. 

    Sveriges framtida fossila koldioxidbudget 2023 var 280 miljoner ton. Om koldioxidskulden från 1990 beaktas så tog Sveriges budget slut 2022. Källa: Hahn & Fetzer, 2026

    Metoder och avvägningar får stark påverkan

    Våra resultat kan tolkas som att Sveriges framtida övertrassering kan åtgärdas genom mer kraftfull klimatpolitik på hemmaplan. Sveriges koldioxidskuld – utsläpp över det globala genomsnittet – mellan 1990 och 2022 –  beräknas till 309 miljoner ton. Den kan å sin sida ‘betalas’ genom att finansiera utsläppsminskningar (framför allt solenergi) i utvecklingsländer, i enlighet med Parisavtalets Artikel 9 om klimatfinansiering. Dessutom har Sverige synnerligen goda möjligheter att investera i bioenergi med avskiljning och lagring av koldioxid (BECCS). Detta gäller även om Sverige minskar avverkningen. Det är dock inte självklart om man ska se BECCS som en kompensation för framtida utsläpp (dvs negativa utsläpp som kvittar mot framtida utsläpp) eller som en uppstädning som minskar Sveriges CO2 skuld.

    En tidigare beräkning av en svensk koldioxidbudget, av Anderson & Stoddard, har utgått från den så kallade farfars-metoden – grandfathering på engelska –, vilken ger en betydligt större tilldelning av utsläppsrätter per person till USA än till Sverige eftersom metoden inte beaktar koldioxidskuld.

    En ny beräkning, som Auroramålet har beställt av forskaren Holz, utgår istället mer från differentierad kapacitet, det vill säga att höginkomstländer ska betala mer oavsett hur mycket de bidragit till utsläppen. Detta innebär ett större åtagande för rika länder som Sverige och Schweiz, som har relativt små övertrasseringar i dåtid och framtid än andra höginkomstländer. Dessa länder kan ta ledarskap genom att stärka den internationella kapaciteten och skapa klimatklubbar för att minska framtida utsläpp. Investeringar i BECCS kan också ses som en kollektiv åtgärd att ’städa upp’ andra länders historiska utsläpp. Svensk FoU kan driva ned kostnaden för detta.

    Sverige har en fantastisk internationell möjlighet

    Slutligen: Liksom FN utgår våra beräkningar från territoriella utsläpp. Sveriges klimatbudget för 1,5 grader är alltså slut om vi utgår från jämlika utsläpp sedan 1990 och framåt. Således finns inga andra rättvisa alternativ än att nå nettonoll så snabbt som möjligt och hjälpa utvecklingsländer att ställa om genom kraftiga investeringar. 

    Sveriges stora konsumtionsbaserade utsläpp kommer att minska i takt med att Kina och Tyskland avvecklar sin kolkraft. Om alla länder når sina klimatmål begränsas uppvärmningen till cirka 2,2 grader. Hälften av dagens utsläpp kan upphöra till en lägre kostnad än 1 kr/kg CO2, en fjärdedel till en lägre kostnad än 20 öre/kg. Länder som Sverige har en fantastisk möjlighet att ta ett större globalt klimatledarskap. EU:s klimattullar, som trädde i kraft i januari 2026, får ett allt större internationellt stöd och här kan Sverige verka för att de utvecklas till effektiva och rättvisa klimatklubbar genom framsynta handelsavtal. Utöver att göra sitt på hemmaplan.

    Thomas Hahn är docent i ekologisk ekonomi vid Stockholm Resilience Centre.

    Europeiska extremhettan inte över än – regeringar måste planera bättre

    Posted on by Alva Danielsson

    Över två tusen värmerelaterade dödsfall har rapporterats när Europa drabbas av årets andra katastrofala värmebölja. Forskare konstaterar att extremvärmen har orsakats av klimatförändringarna, och både Sverige och Europa är dåligt förberedda för de utmaningar och risker som värmen för med sig. Myndigheter varnar också för att värmen kan hålla i sig.

    Europa befinner sig just nu i årets andra värmebölja, där 150 miljoner människor lever under extrem värme. Frankrike har rapporterat tusen dödsfall relaterade till värmen, enligt Reuters. Transportsystem har slagits ut i Tyskland, där bland annat spårvagnsrälsen har smält av värmen i staden Leipzig. I Ungern har man fått minska på produktionen ytterligare i en kärnkraftsanläggning på grund av de höga temperaturerna i floden Donau vars vatten kyler anläggningen. Nu varnar myndigheter i Frankrike och Spanien för att temperaturerna kan överstiga 40 grader i början på veckan. 

    Infrastrukturen och bostäderna i norra Europa är till stor del utformade för ett kallare klimat där de syftar till att behålla värme, snarare än att hålla värmen borta. Utan stora förändringar kommer dödsfallen att öka, oavsett hur bra varningssystemen för värme fungerar, enligt Världshälsoorganisationens Europadirektör Hans Kluge. Enligt Kluge måste regeringar nu planera för värmen på samma sätt som för influensan – som en återkommande, förutsägbar utmaning som kräver permanent infrastruktur, inte improvisation.

    Även yttemperaturen på havet har nått skrämmande rekord under början av sommaren. Tropiska Stilla Havet såg rekordtemperaturer i maj, och det globala havstemperaturen slog rekorden från 2023 och 2024 nu i slutet av juni. Högre havstemperaturer håller atmosfären varm under en längre tid, ger stormar extra energi och ökar avdunstningen. Därmed ökar risken för extrem nederbörd och översvämningar. De högre temperaturerna bidrar också till havsnivåhöjningen och issmältningen och utsätter de marina ekosystemen för påfrestningar.

    Global data över havstemperaturer från två olika datakällor, som båda visar rekordtemperaturer 21 juni i år. Den streckade linjen markerar genomsnittstemperaturen under referensperioden i respektive graf. Källa: Copernicus.

    Beror på klimatförändringarna

    En rapport från forskarnätverket World Weather Attribution konstaterar att den pågående värmeböljan i Europa beror på klimatförändringarna. Den utesluter naturliga väderfenomen som El Niño som orsak. Istället är det användningen av fossila bränslen som har förvärrat värmeböljorna i Europa på bara några årtionden.

    Sedan kan man ju utgå ifrån att klimatförändringarna har en effekt på värmeböljor nuförtiden. Det skulle nästan vara mer värt att göra en nyhet om en extremvärmebölja inte hade påverkats av den globala uppvärmningen”, säger Gabriele Messori, professor i meteorologi vid Uppsala universitet, till DN.

    Värmeböljor orsakar fler dödsfall i Europa än alla andra naturkatastrofer tillsammans. När temperaturerna ökar så ökar även sårbarheten hos äldre, människor med kroniska sjukdomar och dem som har det sämre socioekonomiskt. Många av Europas värmerekord sattes under värmeböljor som ägde rum 1976 och 2003, och då skulle dagens temperaturer vara praktiskt taget omöjliga att uppnå i juni 1976 i vissa områden. Den här sommaren visar, enligt WWA, att redan vid 1,4 graders uppvärmningen så närmar vi oss gränsen för samhällets förmåga att hantera värmen.

    Redan i maj i år såg Europa en intensiv värmebölja. Under månaden hade Spanien 101 dödsfall relaterat till värme, den högsta siffran sedan 2015. Även Frankrike och Storbritannien hade värmerelaterade dödsfall. Detta stämmer väl överens med att Europa är den kontinent som värms upp fortast i den globala uppvärmningen.

    Daglig ytlufttemperatur (°C), beräknad som genomsnitt över Västeuropa för perioden 1 mars till 1 september. År 2026 visas med en tjock röd linje. Alla övriga år mellan 1940 och 2025 visas med grå linjer. Det dagliga genomsnittet för referensperioden 1991–2020 visas med en streckad röd linje. Datakälla: ERA5. Källa: C3S/ECMWF.

    Sverige inte förberett

    Förra sommaren såg vi extremhetta även i Sverige, med över 35 grader i norra delen av landet, omfattande skogsbränder och algblomning, och uppmaningar om att spara på vatten. Det här är en försmak av vad som kommer bli allt vanligare, och en rapport från Klimatanpassningsrådet visar att Sverige är illa förberett för att hantera värmerelaterade händelser. Rådet har modellerat ett “värsta fall-scenario” och ett scenario där utsläppen minskar från år 2040, och har analyserat konsekvenserna fram tills år 2100. “Det är en ganska allvarlig bild”, säger rapportförfattare Susanne Skyllerstedt till DN. 

    Ett exempel är de skyfall som drabbade bland annat Västernorrland hösten 2025, där ett lokalt extremväder påverkade hela samhället, eftersom basindustrin tvingades till produktionsstopp när tågräls förstördes och tågtransporter spårade ur. Susanne Skyllerstedt menar att Sverige inte är redo för de extremhändelser som klimatkrisen medför. Finansiering, lagstiftning och ansvarsfördelning behövs, och samhället behöver “lägga i en högre växel”. Utsläppen måste minska, menar Klimatanpassningsrådet, och samtidigt måste klimatanpassningen skalas upp.

    Klimatsajt som gömts undan av Trump har återuppstått

    Posted on by Ingela Björck
    Skärmavbild Climate.us

    Den populärvetenskapliga sajten Climate.gov var i många år mycket uppskattad i USA. Den tillhörde den meteorologiska myndigheten NOAA och gav klimatinformation till allmänheten. Sajten gömdes förra året undan av Trump-administrationen, men har nu återkommit i en ny, oberoende version med hjälp av donationer, frivilliga krafter och före detta anställda.

    I samband med de nedskärningar som leddes av Elon Musk och hans organisation DOGE blev hundratals anställda uppsagda från NOAA, National Oceanic and Atmosphere Administration. Bland dem var Rebecca Lindsay, huvudredaktör för sajten Climate.gov. Lite senare förra året flyttades också sajten till en annan, mer svårhittad adress och en del av dess information doldes. 

    Dörr till en garderob

    Flyttningen av Climate.gov gjorde det i praktiken omöjligt för dess besökare att nå den information de ville ha. Dess många tillgångar var inte längre samlade utan spridda på en mängd ställen. Den tidigare personalen liknar det vid att ha gjort om en affär så att ytterdörren inte längre går till en lokal full med spännande saker, utan bara till en garderob.

    Climate.gov hade förr mer än en miljon besökare varje månad. Sajten var viktig både för de grundläggande data den tillhandahöll och för de sammanställningar och analyser som gavs, menar Gretchen Gerke från den ideella organisationen Environmental Data & Governance Initiative.

    De tog de väldiga mängder klimatdata som vi har och gjorde dem mycket, mycket mer tillgängliga för allmänheten och för beslutsfattarna, säger hon i en artikel hos den ideella medieorganisationen NPR.

    Men nu har informationssajten alltså återuppstått i form av den nya sajten Climate.us. Den har skapats av en liten grupp före detta anställda vid NOAA, som sedan i somras arbetat med att lägga nya länkar till de många rapporter, artiklar och annat material som samlats på den gamla sajten under dess 15 år.

    Crowdfunding och volontärarbete

    En del av de pengar som behövts för att sätta upp den nya sajten kommer från ”crowdfunding”. Mer än 2 500 privatpersoner har lagt i genomsnitt 100 dollar var på att stödja arbetet. Man har också fått en större donation av en givare som vill vara anonym. Mycket av arbetet har gjorts och görs på ideell basis, och mer än 80 forskare har anmält intresse för att fungera som expertrådgivare utan ersättning.

    Climate.us utgör i mycket en kopia av sitt gamla jag, men ligger nu på ett ställe som Trump & co inte kan komma åt. Den nya sajten innehåller, i likhet med den gamla, bland annat rapporter om klimatläget, blogginlägg från forskare, kartor, statistik och material specialinriktat för skolor. 

    Pålitlig, vetenskapligt baserad information för allmänheten bör inte få försvinna när det politiska läget förändras, menar Rebecca Lindsay som är huvudredaktör också för den nya sajten. Hon anser att allmänheten behöver korrekta fakta för att kunna undervisa, planera, förbereda sig och fatta kunskapsbaserade beslut. 

    Den gamla klimatsajtens besökare är också mycket nöjda med att sajten återuppstått i en oberoende, ideell form.

    Climate.us visar hur enskilda människor kan lyckas skydda forskningsinformation, motarbeta felaktigheter och stå på rätt sida när själva vetenskapen i sig är utsatt för angrepp, säger Amanda Townley från National Center for Science Education i en artikel hos Climate.us.

    Skiljelinjerna inom miljöpolitiken tydliga efter Almedalen

    Posted on by Lisa Jacobson

    När SMB summerar Almedalsveckan 2026 kan vi konstatera: Medan Tidöpartierna betonar kärnkraft, ekonomisk tillväxt och ”pris vid pump” har oppositionen flera gröna förslag. Dock står klimatkrisen inte högst på dagordningen för något parti utom för Miljöpartiet, vilket oroar inför kommande mandatperiod.

    VAL 2026 Som den som följt Supermiljöbloggens rapportering från Almedalen redan sett, står klimat- och miljöfrågorna lågt på de flesta partiledares agendor. Vi kunde konstatera att varken Kristersson, Busch, Mohamsson eller Åkesson nämnde klimatkrisen i sina tal. Däremot lyfte vår nuvarande statsminister att han vill se ett försvagat strandskydd och sänkt skatt på fossila bränslen. Miljöpartiet var det enda partiet som uttryckligen ägnade en stor del av talet klimat och miljö men även ledarna för Centern, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet hade tydligt grönare stråk i sina tal.

    I andra evenemang under veckan blev det tydligare var de olika partierna står i frågor som gäller klimat, miljö och hållbarhet.

    Under Naturskyddsföreningens evenemang ”Fyra år till skarpt klimatmål – hur vill partierna minska utsläppen i tid?” deltog företrädare från alla riksdagspartier, de flesta talespersoner för klimat och miljöfrågor. Både här och i andra paneler upprepade Tidölaget som papegojor sitt mantra om regelförenklingar, utbyggd elinfrastruktur och aktivt (indutriellt) skogsbruk. Men framför allt: Kärnkraft, kärnkraft, kärnkraft.

    Ensidigt fokus från Tidögänget

    Under debatten fick partierna ta ställning till ett antal förslag från Naturskyddsföreningens framåtblickande utvärdering av partiernas miljöpolitik, vilket gjorde flera skiljelinjer mellan partierna uppenbara.

    Kjell-Arne Ottosson, klimatpolitisk talesperson för KD, ville se utbyggd elinfrastruktur och mer ”ren el”, att skogarna brukas ”till sin fulla potential” för att ersätta fossila råvaror, satsning på CCS och höjda tullar på fossila produkter. Liberalerna tycktes helt ha backat från sin tidigare ganska progressiva miljöpolitik, trots (eller på grund av?) innehavandet av ministerposten. Klimatpolitiska talespersonen Elin Nilsson upprepade bara oengagerat Tidö-kraven på kärnkraft, laddinfrastruktur och förenklade tillståndsprocesser. Inget får hindra brukandet av skogen, framhöll hon. Innan Tidöregeringen bildades har det låtit annorlunda från liberalt håll. L har vid vissa tillfällen hamnat på samma sida som V och MP vid omröstningar om skogspolitiken, se exempel SMB beskrivit här och här.

    Även Moderaternas riksdagsledamoten Joanna Lewerentz talade sig varm för samma åtgärder.

    Naturskyddsföreningens Klimatchef Kristina Östman påminde om att kärnkraft inte kommer att bidra till att något klimatmål kommer att nås så snabbt som till 2030 – vilket ingen riktigt svarade på.

    Mer variation från oppositionen

    Sverigedemokraternas Martin Kinnunen tyckte däremot att Sverige inte behöver göra något alls på det nationella planet eftersom ”Sverige är mindre fossilberoende än andra EU-länder”. Han påstod sig vilja låta de europeiska styrmedlen, som utsläppshandel, ordna biffen (trots att partiet jobbar med EU:s övriga högerpopulister för att riva upp EU:s klimatsamarbete Fit for 55).

    Något mer varierade förslag kom från oppositionen. Centerns ekonomiskpolitiska talesperson Martin Ådahl lyfte partiets löfte om en ny miljöbilsbonus och satsning på biobränslen (och implicit: traditionellt skogsbruk). Han poängterade även att industrin är med på noterna och är beredd att ställa om. Han fick medhåll av Åsa Westlund (S) som framhöll att elektrifieringen i Sverige har bromsat in och att industrin vill ha tydliga och långsiktiga spelregler för att investera i omställningen. Socialdemokraterna vill satsa på mer cirkulärt byggande och på ”Sverigebränsle” det vill säga inhemsk produktion av biodrivmedel av skogsråvara och avfall.

    Miljöpartiets Katarina Luhr lyfte vikten av att kompensera de mest utsatta snarare än att sänka bensinpriserna för alla. Partiet vill höja skatten på bensin och höja reduktionsplikten. Luhr var den enda som höjde rösten för att skydda mer naturskog, kompensera skogsägare som låter skogen stå och införa skatt på kalhyggen. MP lovar även ett Sverigekort för kollektivtrafiken i hela landet och vill satsa på att ställa om till fossilfritt jordbruk.

    Rättvis omställning eller pris vid pump?

    Malin Östh, trafikpolitisk talesperson för Vänsterpartiet hävdade att den viktigaste åtgärden för att nå klimatmålen är att byta regering. ”Det finns ett desperat behov av ett tydligt budskap om att klimatmålen ska nås”, sa hon. V vill ställa om transportsektorn och lovar att storsatsa på järnväg och kollektivtrafik. Även de vill se ett billigt ”Sverigekort”.

    S, V och MP betonade ”rättvis omställning”, att höginkomsttagare släpper ut mest och att jämlikheten behöver öka. Att sänka ”priset vid pump” är att låsa fast Sverige i fossilberoende, Både V och MP lyfte istället att de som verkligen behöver det ska stöttas med riktade insatser istället för alla – rika stockholmare såväl som kämpande lantbrukare – ska få subventionerade fossila bränslen. Centerpartiets Martin Ådahl höll sig till ett mer klassiskt liberalt förslag att göra det lättare att välja alternativen – exempelvis elbil.

    Elin Nilsson lät mindre som en liberal och mer som SD när hon hävdade att ”Sverige är ett av världens bästa länder” när det gäller miljöfrågor och att ”omställningen inte får drabba människors vardag”. Moderata Joanna Lewerentz upprepade Tidö-mantrat ”kärnkraft”, ”elektrifiering” och ”ekonomisk tillväxt”.

    Det är tydligt att oppositionen har fler gröna förslag och dessutom förespråkar S, V och MP minskade klyftor i samhället, vilket allt mer forskning pekar på är nödvändig för en rättvis omställning och för att klara klimat- och miljökrisen. Samtidigt stod de inte överst heller på oppositionsledaren Magdalena Anderssons priolista och frågan är vilka löften som kommer att infrias vid ett potentiellt, eller kanske numera sannolikt, regeringsskifte.

    Skilda världar – men klimatet förenar fler än Tidö tror

    Det är tydligt att människor idag lever i separata bubblor där verkligheten beskrivs på diametralt olika sätt. På seminariet Från klimatångest till bortträngning: hur försvann mänsklighetens viktigaste fråga från politiken? målade MP:s EU parlamentariker Alice Bah Kuhnke och klimatjournalisten Erika Bjerström en mörk bild av läget.

    Bjerström har skrivit boken Demokratin dör i hettan som beskriver hur klimatfrågan nu får mindre plats i medierna trots att läget är mer förtvivlat än någonsin – för att många mediechefer tröttnat och att den ständigt pågående klimatkrisen inte är ett klickbete. Extremhögern har ”kidnappat” klimatfrågan och hävdar att forskningsbaserade argument är ”åsikter”. Många vill gärna höra på löftet att det inte är någon fara och att vi inte behöver ändra på vår livsstil eller på samhället. Dessutom drabbas klimatjournalister dagligen av hot och hat från en lång trollsvans.

    Timbros vd förutspår S-ledd ”klimatallians”

    PM Nilsson, vd för Timbro och tidigare moderat-kopplad ledarskribent, höll inte alls med om deras verklighetsbeskrivning. ”Jag lever inte i er dystopi” sa han och poängterade att klimatet står högt på agendan för både väljare och näringsliv. Kina gör succé med omställning av fordonsparken och trenden sprider sig i Asien. Tidö-regeringen har nog gjort vad den kunnat under denna mandatperiod eftersom bränslepriserna är en så känslig fråga, trodde PM Nilsson. Men nu kommer en varm sommar och MP kommer att göra ett ”kanonval”. Om ”Magdalena Andersson är klok kommer hon att bilda en klimatallians”, förutspådde han.

    Att näringslivet vill se en mer klimatkonsekvent politik lyftes på många håll i Almedalen. Företagen vill veta att de investeringar som redan gjorts i den gröna omställningen kommer löna sig och de förstår att det inte finns några vinster att hämta på en döende planet. Kanske är detta största hoppet för att en förändring ska komma under nästa mandatperiod. I sin Almedalssammanfattning i Aktuell Hållbarhet skriver Mattias Goldman, vd för 2030-sekretariatet (och SMB-krönikör) att klimatet nu ”profileras av smarta högerdebattörer”. Ett exempel på detta är att Timbro nyligen släppte sitt 120-punktsprogram för klimat och miljö, som sågar Tidögängets klimatpolitik. Frågan är vilket parti smarta högerväljare som bryr sig om framtiden kommer att satsa på.

    Aurora får klartecken för ny stämning mot regeringens usla klimatpolitik

    Posted on by Jan Lindsten

    Klimatnätverket Aurora får klartecken i Stockholms tingsrätt för sin stämning av den svenska staten för bristande klimatpolitik. Det är Auroras andra försök att på juridisk väg tvinga fram effektiva klimatåtgärder. Och chansen att lyckas finns, enligt miljöjuridiska experten Jonas Ebbesson.

    Aurora bildades 2020 av ett antal ungdomar med målet att använda just juridiken som verktyg för att skärpa klimatpolitiken. Miljöjuristen Ida Edling är dess talesperson. 2022 lämnade man in sin stämning av staten i Nacka tingsrätt. Huvudargumentet var att staten med sin bristande klimatpolitik hotar ungdomars mänskliga rättigheter i en allt allvarligare klimatkris.

    Stämningen avslogs av formskäl och tingsrätten hänvisade Aurora till att begära prövning i Högsta domstolen. Vintern 2025 avvisade HD målet, men öppnade i en bisats för att det kan vara möjligt med en grupptalan mot staten som utformas på ett annat sätt än att enskilda individer stod bakom den (vilket var fallet med Auroras stämning). Här pekade HD på att den schweiziska organisationen Klimaseniorinnen nått framgång i Europadomstolen med sin stämning av staten. Efter att ha arbetat om grunderna enligt HD:s tips lämnade Aurora i februari i år in en ny stämning till tingsrätten.

    Nya juridiska framgångar

    Sedan dess har de juridiska möjligheterna att nå framgång i klimatprocesser mot regeringar förbättrats i ännu ett avseende. Det framhöll Ida Edling, när hon i SMB:s artikel kommenterade beslutet i FN:s generalförsamling i maj att ställa sig bakom en dom i internationella domstolen i Haag.

    Domstolen slog i fjol somras i sitt uppmärksammade beslut fast att en ”ren, hälsosam och hållbar miljö är en mänsklig rättighet” och att klimatförändringarna utgör ett ”existentiellt hot”.

    Miljörättsprofessor Jonas Ebbesson vid Stockholms Universitet bedömer också att Aurora har möjlighet att nå framgång i rätten denna gång. Till P1 säger han att det faktum att den svenska regeringen inte följer sina egna klimatmål utgör Auroras bästa chans.

    Att målen med den politik som nu förs inte går att nå har flera organisationer, myndigheter och forskare slagit fast, inte minst Klimatpolitiska rådet i sin årliga utvärdering av regeringens arbete. Efter att den rapporten lades fram i mars, har regeringens styrmedelsutredare Svante Mandell också i sin utredning pekat på att reduktionsplikten för bensin och diesel måste höjas, liksom skatterna på de fossila drivmedlen.

    Utredningen åkte i papperskorgen

    Regeringen valde dock att göra det motsatta. Beskattningen har sänkts ytterligare och utredningen skickades i papperskorgen samma dag den lades fram, vilket SMB berättat om.

    Regeringen, eller formellt i det här fallet staten, försvaras i tingsrätten av justitiekanslern, JK. I inslaget i P1 hävdar JK:s talesperson att regeringen visst kan sägas följa sina klimatbeslut eftersom ”man har en viss bedömningsmarginal och att klimatutsläppen minskat över tid.”

    Denna ”tid” omfattar dock inte nuvarande Tidöregerings mandattid. Tillgänglig nationell statistik visar att de svenska fossila utsläppen ökat mycket kraftigt sedan den tillträdde i oktober 2022. Den stora puckeln inträffade mellan 2023 och 2024, då bensin- och dieselkonsumtionen steg med flera miljoner ton som en följd av sänkta drivmedelsskatter och sänkt reduktionsplikt.

    Solenergi driver allt mer av Indiens industri

    Posted on by Ingela Björck
    solpark i Indien

    Världens folkrikaste land, Indien, kan också bli det första utvecklingsland som använder mer solenergi än fossil energi för sin pågående industrialisering. Det kan därmed bli en viktig vägvisare för andra utvecklingsländer.

    Solenergins snabba ökning i Indien är något av en överraskning, skriver miljösajten Grist i en artikel. Bara för ett årtionde sedan var solpaneler sällsynta i landet, och regeringen verkade inställd på att driva landets industrialisering med kolkraft. Effekterna på klimatet var man visserligen medveten om, men ansåg att de rika länder som orsakat klimatkrisen borde ta ansvaret för att minska koldioxidutsläppen. 

    Sedan dess har dock solenergin blivit allt billigare och därför mer använd. Indiens elförbrukning har enligt Internationella energirådet IEA ökat med fem procent om året sedan 2019, och solpaneler har stått för två tredjedelar av den nytillkomna elkraften.

    Även bioenergin har blivit mer konkurrenskraftig. Flytande eller gasformiga biodrivmedel kan bli en av landets snabbast växande marknader, menar IEA i en annan rapport. Inhemska biobränslen kan göra Indien mer oberoende av importerade fossila bränslen, och ger också många arbetstillfällen. 

    Enligt IEA kan därför hälften av Indiens ökande elförbrukning fram till 2030 klaras av med hjälp av solkraft, och ytterligare 25 procent med icke-fossila källor som bioenergi, vindkraft, vattenkraft och kärnkraft.

    Robotar torkar av damm

    Störst av alla solprojekt i Indien är Khavda Solar Park i delstaten Gujarat i nordvästra Indien. Det är ett enormt projekt som syftar till att inom de närmaste åren sätta ut mellan 60 och 80 miljoner solpaneler över 725 kvadratkilometer i saltöknen Rann of Kutch. Solpanelerna rengörs nattetid med robotar som torkar av salt och damm, och vindkraftverk längs kusten ska ge kompletterande energi på nätterna.

    Parkens tilltänkta yta motsvarar ungefär hälften av Öland. Om allt går planenligt kommer den färdigbyggda solparken att bli störst i världen, med en effekt på 30 000 megawatt. Det är enligt företaget Adani lika mycket som krävs för att försörja länder som Chile, Belgien och Schweiz med el. 

    Flaskhalsar på vägen

    Indiens snabba solkraftsutveckling innebär nu inte att allt är problemfritt klimatmässigt. Solkraften må täcka merparten av den ökade elförbrukningen, men kol står fortfarande för omkring 70 procent av landets totala elproduktion. Indien är därför världens tredje största utsläppare av koldioxid, efter Kina och USA. 

    Elnätets kapacitet har dessutom inte hunnit utökas i samma utsträckning som solkraften byggts ut. Därför går mycket av den kraft som genereras av solpanelerna i västra Indiens öknar till spillo, och når aldrig fram till konsumenterna. Men en förbättring är på gång: regeringen har lovat lägga ner än 100 miljarder dollar på att utöka det nationella elnätet fram till 2032. Målet är att bygga nya ”gröna korridorer” som förbinder de stora solparkerna med storstädernas industrier och invånare. 

    Mycket satsas också på pumpkraft, ett alternativ till batterier för att lagra el. Pumpkraft innebär att vatten pumpas vatten från ett lägre till ett högre magasin när elproduktionen är hög. När det sedan råder elbrist släpps vattnet tillbaka genom turbiner för att producera elektricitet. Att bygga sådana anläggningar är dyrt, men de är hållbara och billiga i drift, och kan därför i längden löna sig bättre än batterier.

    Kombinerad mat- och elproduktion

    Till problemen när det gäller solkraft hör också markbehovet. Indien är tättbefolkat, och tillgången till obebodda saltöknar är ju begränsad. Därför hoppas många på ”agrovoltaics”, att kombinera solpaneler och jordbruk på samma mark. India Agrivoltaics Alliance är en organisation som försöker driva på sådana lösningar. De kan i bästa fall både ge elkraft och förse bönderna med mer pengar och en tryggare energiförsörjning. Organisationen vill sätta upp pilotprojekt i flera indiska delstater för att visa hur samproduktionen av mat och el kan fungera.

    Alla delar av näringslivet kan inte försörjas av solkraft. Stålindustrin använder mycket kol och orsakar stora koldioxidutsläpp, precis som i Sverige. Möjligen kan det svenska Hybrit-projektet, vars mål är att få fram fossilfritt stål, vara en lösning – men i så fall en ganska avlägsen sådan.

    Elektriska ”tuk-tuks”

    Bättre går det med elektrifieringen av transportsektorn i Indien. Tågen är nästan helt eldrivna numera, och elfordon har blivit vanligare i städerna. Bland nya ”tuk-tuks”, motordrivna rickshaws, är nu de flesta eldrivna vilket på sikt bör kunna minska storstädernas svåra smogproblem.

    Trots problem längs vägen verkar alltså billig solenergi kunna hjälpa Indien att utvecklas utan att behöva gå omvägen om fossila bränslen.

    Kina byggde på kol, men Indien bygger på sol. Och vad Indien gör kan också andra utvecklingsländer göra”, säger Kingsmill Bond från tankesmedjan Ember i artikeln i Grist.

    Myt att klimatoro handlingsförlamar

    Posted on by Birgitta Losman

    Tvärtemot vad många trott visar ny forskning från Institutet för framtidsstudier att ju mer oroliga människor är, desto större stöd finns för klimatpolitik. Forskningen har även uppmärksammats av P1-programmet Klotet.

    Forskare och journalister har tidigare fått höra att de ska vara försiktiga med att prata om allvarliga risker. Detta då människor kan bli så rädda att de slutar lyssna och blir handlingsförlamade. Nu kommer fakta som visar att klimatoro snarast leder till starkare engagemang, något som P1 Klotet uppmärksammat.

    Svagt stöd för myt om handlingsförlamning

    Enligt Institutet för framtidsstudier är det en vanlig uppfattning i klimatdebatten att människor inte bör göras för oroliga. Om riskerna beskrivs som mycket stora kan mottagarna stänga av, tappa hoppet eller bli handlingsförlamade. Men enligt Gustaf Arrhenius, vd för Institutet för framtidsstudier och professor i praktisk filosofi, är stödet svagt för att detta stämmer.

    – I en studie vi nyligen gjorde, med omkring 15 000 personer i 70 länder, såg vi tvärtom att stödet för klimatåtgärder ökar ju mer orolig man är. Det gällde i alla länder. Det finns studier som visar att oro kan leda till passivitet om människor inte tror att det finns några vägar framåt. Men i grunden ser vi att ju mer oroliga människor är, desto mer villiga är de att stödja klimatpolitik och åtgärder, säger Gustaf Arrhenius vid Institutet för framtidsstudier.

    Gustac Arrhenius betonar att en stor del av dagens klimatkommunikation och även FNs klimatpanel IPCC tonar ned riskerna baserat på myten att fakta kan handlingsförlama. Detta är ett misstag enligt Gustaf Arrhenius med hänvisning till en nyligen genomförd forskningsstudie.

    – IPCC har inte framhållit de små men signifikanta riskerna för katastrofer tillräckligt. Det är risker där kanske hela mänskligheten går under. Att tona ned detta är fullkomligt irrationellt jämfört med hur vi gör i andra situationer. Det är till exempel osannolikt att ditt hus brinner ned – men ändå köper du en brandförsäkring. Så borde vi resonera också om klimatkrisen, avslutar Gustaf Arrhenius.

    Förlängt mandat för Klimatpolitiska rådets ordförande

    Posted on by Birgitta Losman

    Åsa Persson utsågs till ordförande för Klimatpolitiska rådet den 1 juli 2023. Nu har regeringen beslutat att förlänga hennes förordnande med ytterligare tre år.

    Förutom att få förlängt förordnande i Klimatpolitiska rådet blev även Åsa Persson nyligen ledamot i det europeiska vetenskapliga rådgivande organet för klimatförändringar, European Scientific Advisory Board on Climate Change, ESABCC. Det består av 15 seniora vetenskapliga experter från olika discipliner, skriver Klimatpolitiska rådet på sin hemsida. Ledamöterna utses för en fyraårsperiod och verkar oberoende av EU:s medlemsstater och institutioner.

    – Jag är tacksam för det fortsatta förtroendet att leda Klimatpolitiska rådet och ser samtidigt fram emot att bidra i det europeiska rådet. Råden verkar på olika nivåer men har en gemensam uppgift: att med oberoende analyser bidra till att klimatpolitiken leder till utsläppsminskningar och att klimatmålen nås. Det skapar goda möjligheter till ömsesidigt lärande mellan Sverige och EU, säger Åsa Persson.

    Vad är det klimatpolitiska rådet?

    Det Klimatpolitiska rådet är en del av Sveriges klimatpolitiska ramverk, som beslutats om i riksdagen. Rådets uppdrag är att utvärdera hur regeringens samlade politik är förenlig med de klimatmål som riksdagen och regeringen har beslutat. Rådet har riktat skarp kritik mot Sveriges arbete för att nå klimatmålen.

    Läs Klimatpolitiska rådets senaste rapport: här

    Mängder av fåglar, delfiner och sälar dör i fisknät

    Posted on by Ingela Björck
    Lunnefåglar

    Mer än 10 000 sjöfåglar. Mer än 1000 tumlare och delfiner, omkring 500 sälar, 36 valar och mer än 120 ton fisk av hotade arter som atlantlax, haj och rocka. Det är en uppskattning av hur mycket djur som går åt som ”bifångst” i samband med fiske av mat- eller foderfisk runt Storbritanniens kuster. Även i Sverige är fiskets bifångst ett problem.

    Den brittiska uppskattningen kommer från Wildlife and Countryside Link, ett paraplyorganisation för ett stort antal ideella naturskyddsföreningar i Storbritannien. Den har publicerats som en rapport med titeln Hidden in the haul: The true scale of bycatch. 

    Siffrorna i uppskattningen är stora, men ändå troligen lägre än de verkliga. Det är bara en mycket liten andel av alla fiskebåtar i Storbritannien som mäter bifångsterna, så rapportens siffror bygger på ett begränsat antal båtar plus uppgifter om strandade döda djur. Därför kan de i själva verket utgöra toppen på ett isberg.

    Från tordmular och delfiner till utrotningshotade laxar och hajar, så är det en skrämmande stor åverkan som avslöjas i rapporten. Det är många djur som dör på hemska och onödiga sätt”, säger Richard Benwell från Wildlife and Countryside Link till tidningen The Guardian. 

    Han menar att den brittiska regeringen nu måste göra verklighet av länge utlovade satsningar på att minska fiskets bifångster. Man måste kräva åtgärder och följa upp dem med kontroller och sanktioner för dem som inte följer reglerna.

    Dokumentera med video!

    Wildlife and Countryside Link vill bland annat att regeringen ska kräva elektronisk datainsamling – system som med hjälp av GPS, sensorer och video dokumenterar alla fångster. Då kan myndigheterna kontrollera de fångster som gjorts vid särskilt känsliga tider eller områden, eller med metoder som är särskilt riskabla för andra djur. Sådana system bör införas på alla fiskebåtar, även båtar under tio meter, som tros svara för en stor andel av alla bifångster.

    När det gäller sjöfågel, så är sättgarn – nät som förankrats i botten med flöten och sänken – extra farliga. I Storbritannien fastnar bland annat lunnefåglar, tordmular och havssulor i sådana nät när de dyker efter mat. Enligt en artikel i tidskriften Biological Conservation dödar sättgarn av olika slag årligen hela 400 000 fåglar världen över. 

    Möjligt att minska bifångsterna

    Det finns dock sätt att minska bifångsterna. I Yorkshire, där Bempton Cliffs Nature Reserve är en stor och bland fågelskådare mycket känd sjöfågelkoloni, har lokala fiskare samarbetat med naturskyddsorganisationer för att minska fågeldöden. Man har fått ner antalet fåglar i bifångsten från 700 per år till bara fyra-fem genom att bland annat använda tyngre nät. Antalet valar som trasslat in sig i repen mellan tinor och mjärdar har också minskat i Skottland, som stod för merparten av de döda valarna, genom att repen tyngdes ner.

    När det gäller tumlare och delfiner, så hoppas många på ”ljudskrämmor”. Det är anordningar som sänder ut ljudpulser för att hålla djuren borta från fiskeredskap. Sådana krävs idag för större båtar, men inte för båtar under tolv meter. Här är det dock ännu oklart om delfinerna kan vänja sig och sluta bli avskräckta av ljuden, eller till och med se dem som ett tecken på att det finns mat att hämta.

    Fiskaren Will Shugg från Cornwall i sydvästra England, som deltagit i rapportens datainsamling, hoppas i varje fall att regeringen nu ger skarpare och klarare regler på området.

    Ingen fiskare vill ju ha bifångst av några andra djur än den fisk man är ute efter. Man blir bara olycklig av att se dem, och näten blir skadade”, säger han till BBC.

    Problem även i Sverige

    I Sverige handlar bifångsterna oftast om fisk av ”fel” art, som torsk vid fiske av sill och skarpsill. Men även sjöfåglar och marina däggdjur kan hamna i näten, på samma sätt som i Storbritannien.

    Bifångster av skyddade och hotade arter i svenskt fiske är dåligt dokumenterade, anser Sveriges Lantbruksuniversitet SLU. Det är i det småskaliga fisket med garn där risken för bifångst av skyddade arter tros vara störst.

    SLU har därför startat ett forskningsprojekt för att effektivisera analysen av data från den elektroniska datainsamlingen. Det finns idag kamerasystem på 17 fiskebåtar, som filmar omkring 400 fiskedagar per år. Att analysera all film manuellt är dock mycket arbetskrävande. Målet är därför att kunna automatisera så mycket som möjligt av grundarbetet.  

    En speciell del av bifångsterna utgörs av tumlare. Deras antal har gått ner i området mellan Kattegatt och sydvästra Östersjön, skriver sajten Natursidan. För att beståndet ska kunna återhämta sig får det inte dö mer än 24 djur om året, men enligt en ny studie dör hela 900 tumlare per år av att ha fastnat i svenska och danska fisknät. Studien har publicerats i Frontiers in Marine Science.

    Leif Öster: Inte ens regeringen själv är nöjd med röran man skapat i skogen

    Posted on by Leif Öster

    Väldigt mycket röra har skapats av Tidöregeringens råddiga skogspolitik. Man har lovat såväl minskat krångel som ökad lönsamhet, men det som presenterats uppfyller varken det ena eller det andra löftet. Samtidigt visar många markägare allt starkare intresse för att avsätta biologiskt värdefull skog till formellt skydd, skriver SMB:s krönikör Leif Öster.

    KRÖNIKA Ordet råddigt lär vara finlandssvenska, men användes häromdagen av en jordbrukande granne som recenserade regeringen leverans av löften om minskat regelkrångel och ökad lönsamhet i svenskt jord- och skogsbruk. Och la till: ”En dj-a röra av löften utan åtgärder i panik innan valet.”

    Bakgrunden var regeringens beslut om att begränsningar vid artskydd ska utgå, men utan att regeringen har frågat EU om lov. Man har inte ens fått fram en lista över vilka arter som avses. Regeringen har också tydliggjort skogsägarens kunskapskrav enligt miljöbalken och skyldigheten att tåla betydande kostnader för att få fram kunskap om vilka arter man har. För en genomsnittlig 4,3 hektar stor avverkning handlar detta om merkostnader på upp till 30 000 kronor. Allt över det betalar staten.

    Samråd bättre än böter eller fängelse

    Om skogsägaren därefter vet eller tror att hen har höga naturvärden ska samråd med myndigheterna ske. För gör man fel väntar böter eller fängelse. Osäkra eller smarta skogsägare kan mycket väl tänkas att alltid samråda och då får skogsstyrelsen 10 000-tals nya ärende på sitt bord.  Skogsstyrelsen har redan har alldeles för lite resurser och dessutom finns ett rykte om att regeringen skriver på ett helt nytt regleringsbrev med massor av nya arbetsuppgifter för just skogsstyrelsen.

    Ja, rörigt är väl bara förnamnet. Dessutom arbetar en Egendomsskyddskommitté med att se över grundlagsskyddet för rätten till ersättning vid rådighetsinskränkningar. Arbetet ska redovisas senast den 17 augusti. Intressant här att i direktivet till kommittén påminner regeringen om att praxis i Sverige är att man inte har rätt till ersättning när man följer lagar kring miljöskydd.

    ”Pengar ska ut om markägare stoppas”

    Men samtidigt står KD:s ledamot Kjell-Arne Ottosson i riksdagen och lovar fri tillgång på pengar;  ”Det spelar ingen roll hur mycket pengar som regeringen har avsatt i budgeten, för om någon markägare blir stoppad ska pengarna ut. Det är en rättighetslagstiftning, och det fungerar alltså så”.

    Märkligt. Det kan ju bli tal om hur mycket pengar som helst och ingen konsekvensberäkning av kostnaderna har presenterats.

    Enligt MP:s Rebecka de Moine finns det även ett mycket stort intresse från privata skogsägare för frivilligt formellt skydd. Även där saknas pengar. Mellan 2023 och 2024 hörde 556 markägare av sig på olika sätt till Skogsstyrelsen och länsstyrelsen och bad om att frivilligt få sin mark skyddad.

    Inte ens regeringen är nöjd med sin insats

    Tidningen ATL:s duktiga skogsreporter Sara Johansson skrev häromdagen ”Inte ens regeringsföreträdarna är nöjda med vad de gjort”. Nästan alla som arbetar med jord- och skogsbruk håller nog med Sara. 

    Av Tidöavtalets löften om åtgärder för att småföretag ska kunna  ”växa, anställa folk och attrahera kapital” finns inget gjort. Jo förstås, regeringen har tagit bort kravet på danstillstånd och underlättade för gårdsförsäljning. Men detta berör mindre än en procent av landsbygden 200 000 företag.  Även Svenskt Näringsliv och Företagarna är missnöjda med regeringens arbete.

    Var står Socialdemokraterna egentligen?

    I en  analys gjord av Mellanskog hållbarhetschef Marie Wickberg konstaterade hon att det i alla fall på pappret ser ut som om 86 procent av riksdagen står bakom den övergripande skogspolitiken. Detta eftersom även Socialdemokraterna röstade för regeringens skogsproposition.

    Ganska typiskt (S)-strategi just nu tycker jag. Man låter regeringen göra bort sig och ligger bara lågt och hoppas vinna valet i höst. Men det finns en liten ledtråd. Malin Larsson, som är partiets verkliga skogsexpert, återkom flera gånger i riksdagsdebatten 15 juni till behovet av ett helhetsgrepp. Hon säger att ”Det saknas fortfarande ett samlat helhetsgrepp…….. där brukande, biologisk mångfald, klimat och markägares rättigheter vägs samman”.

    Låt mig gissa: Om de rödgröna vinner valet i höst tillsätter (S) snabbt en parlamentarisk skogskommitté för en helt ny skogspolitik av samma dignitet som 1993. 

    Leif Öster är skogsägare, ekoturismföretagare, debattör och föreläsare. Han medverkar regelbundet med helgkrönikor hos SMB.

    V-ledaren prioriterar minskade klyftor och framtida generationer

    Posted on by Lisa Jacobson

    Klimat och miljö finns med i Nooshi Dadgostars Almedalstal. Men de är inte högst upp på Vänsterpartiledarens priolista. 

    KOMMENTAR. Det är ett klassiskt vänsterpartistiskt tal Nooshi Dadgostar håller på fredagskvällen, sist i raden av partiledare i Almedalen innan politikerna, PR-konsulterna och alla som vill påverka någon drar hem från ön. 

    Huvudbudskapet är att vi nu ska säga “Adjö Tidö”. Kritiken mot SD och regeringen är – inte oväntat – hård. V-ledaren lyfter fram försämringar av välfärden, svikna löften om pensioner och a-kassa, och inhumana tornårsutvisningar. Med Vänsterpartiet i nästa regering utlovar Dadgostar minskade klyftor, höjda pensioner och ett bäbis-bidrag på 15 000 till alla nyblivna föräldrar. 

    Social hållbarhet och välfärd

    När det gäller hållbarhet brinner Nooshi starkast för den sociala hållbarheten. Välfärden ska tas tillbaka, skolan ska vara till för barnen, vården för de sjuka – och inte för aktieägarna. 

    På V-ledarens priolista står att utjämna löneskillnaderna mellan kvinnor och män, bygga billiga bostäder, göra tandvården till en del av sjukvården och sänka priserna på mat, el och boende. Räkningen ska skickas till dem som har råd: bankerna, elbolagen och matjättarna. Skatt för miljardärer nämns i förbigående. 

    Klimatomställning utlovas till sist

    Först på femte plats kommer klimatet.

    Vi ska göra klimatomställningen! Bygga ut elnäten, halvera priserna i kollektivtrafiken – inte bara i 6 månader utan för att vinna framtiden. Och mina vänner – vi ska leva gott! Det är vår tur nu. Det är vår tid nu! Det är klart att Sverige ska korta arbetstiden, säger hon och drar ned långa applåder. 

    Nooshi Dadgostar ägnar en stor del av talet åt angrepp på de politiska motståndarna och för att övertyga de som “aldrig övervägt att rösta på V” att göra just detta. Utan V i regeringen blir det ingen verklig förändring, hävdar hon. 

    ”Naturen tillhör oss alla”

    Mot slutet av talet tar Dadgostar till skillnad från de flesta andra partiledare även upp naturen: Skogen ger oss välstånd och arbete men är också en livsviktig kolsänka. Naturen ger oss smultronplock, salta bad, ändlösa dagar på stranden. Vi ska värna naturen åt kommande generationer, poängterar hon, men blir inte mer konkret än att allemansrätten ska försvaras. “Naturen tillhör oss alla”, säger hon, möjligen som en känga till C och övriga som brukar betona äganderätten när det gäller skogen. 

    V-ledaren ger inte klimat- och miljöfrågor den tid och uppmärksamhet de förtjänar, med tanke på hur avgörande de är för mänsklighetens framtid. Barnen får däremot stort utrymme, och när hon pratar om sitt eget ropar dottern från åhörarplats, vilket gör talet ovanligt personligt. Med satsningar på kulturskolan, replokaler, studiecirklar och fritidsbanker visar hon att kommande generationer tas på allvar. Och att minska klyftor förespråkas av allt fler hållbarhetsforskare som en avgörande ingrediens för att leva inom planetens gränser. Det återstår att se vad Nooshi Dadgostar konkret skulle kunna göra för omställningen i en regeringssituation.

    Kristerssons Almedalstal: Sänk skatten och bygg strandnära

    Posted on by Birgitta Losman

    Skattesänkningar, brottsbekämpning och skrämsel med det Ulf Kristersson kallar vänsterpolitik var centrala inslag när statsministern tog sig an Almedalen under fredagen. Miljö, klimat och hållbar utveckling ingår inte i den moderata politiken, något som SMB:s Birgitta Losman beklagar. Det hade varit både intressant och viktigt att höra moderata förslag för grön omställning, menar Losman.

    Det närmsta partiledaren kommer hållbar utveckling är när han försöker skrämmas med Miljöpartiets politik. Som oberoende miljövänlig hade SMB gärna velat höra om hur det parti som har statsministerposten, och dessutom önskar fyra år till, vill styra Sverige och världen i riktning grön omställning. Det är såklart fullt berättigat att ogilla andra partiers miljöpolitik, men ingenstans utvecklas det egna alternativet.

    Avsaknad av grön industripolitik

    Inte med ett enda ord nämner Ulf Kristerssson klimatpolitik eller hållbar utveckling. Värstingpolitiska exempel finns i talet, såsom sänkt skatt på fossila drivmedel utan någon politik för att gynna det icke fossila. I den bredare hållbarhetsdebatten nämns endast ett förslag i Ulf Kristerssons tal: Vikten av att kunna bygga nära stränder och sjöar, det vill säga försvagning av strandskyddet. Avsaknade i partiledarens tal vad gäller industripolitik är påfallande. Hur ska svenska företag förhålla sig till en statsminister som inte berör investeringar, råvaruförsörjning och arbetet med att förena hållbarhet och konkurrenskraft i den svenska industrin?

    Tillväxtvurm och begränsad säkerhetsinsikt

    En faktakoll av såväl Magadalena Anderssons och Ulf Kristerssons tal hade varit av godo. Den förstnämnda hävdar nämligen att tillväxten för Sverige är i botten och den senare motsatsen. Båda partiledarna berör trygghet och säkerhet, men har varken förstått – eller är intresserade av – att sätta klimat och miljö i det säkerhetspolitiska perspektiv som är nödvändigt för att fullt ut förstå och kunna motverka klimathotet.

    Sett ur planetär säkerhetssynpunkt är alltså varken S eller M kapabla att regera. De behöver därför samverkansparter som bättre förstår de naturgivna förutsättningarna – och den chansen ligger i dagsläget betydligt närmre för Socialdemokraterna än Moderaterna. Det kan konstateras efter att större delen av partiledartalen nu genomförts i Almedalen.

    Vem ska betala skattesänkningarna?

    Moderaternas Ulf Kristersson önskar fyra år till för att göra Sverige ”rikt, rimligt och rättvist”. ”Den resan har bara börjat. Sverige förtjänar fyra år till”, säger Kristersson. Talet är fokuserat på skattesänkningar och att följa lagen. Moderaterna och Kristdemokraterna tycks ha pratat ihop sig om att det är Volvo, villa och vovve som gäller i Almedalstalen. Kristersson leder Sveriges regering och berättar ändå inte i sitt Almedalstal vilken politik för växande näringsliv och fler jobb som ska betala föreslagna skattesänkningarna till småbarnsfamiljer.

    Värderingsval

    Slutligen menar partiledaren att detta är ett värderingsval. Det kan Supermiljöbloggen instämma i: Detta är ett val som i mycket handlar om värderingar. Frågan för väljarna är bara vilka värderingar som kommer forma nästa regerings politik.

    Sammanhållning och industripolitik med gröna stråk

    Posted on by Birgitta Losman

    Magdalena Andersson blickar i sitt Almedalstal inte bakåt utan framåt och betonar sammanhållning, gemenskap och tillit som bas för den svenska samhällsmodellen, skriver SMB:s Birgitta Losman, som också uppfattar gröna stråk i den socialdemokratiska politiken.

    Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson beskriver hur en iskall vind har dragit in över Sverige. Misstänkliggörande äter sig in i det offentliga samtalet. Hon tar i sitt tal upp att det har blivit en affärsidé för Tidöpartierna att göra skillnad på människor, att ställa grupp mot grupp. Nästa regering som tillträder kommer behöva läka vårt land, säger Andersson. Ett samhälle där alla kan vila tryggt i att samhället finns där, när vi behöver det är också recept för hög tillväxt, fortsätter hon.

    Tillväxt och rättvisa hand i hand

    Därför ska den ekonomiska politiken styra mot både tillväxt och rättvisa. De står inte mot varandra, som Tidöpartierna försöker få oss att tro. De är ju två sidor av samma mynt, anser Andersson. Den nuvarande regeringen har lyckats med att både hålla ner tillväxten och göra vårt land mer orättvist, enligt S-ledaren. Magdalena Andersson menar att Tidöpartierna serverar valfläsk på krita, vilket hon, i en retorisk vinkning till gårdagens SD-tal, ser som både orättvis och tillväxtfientlig – och osvensk – politik.

    Hållbarhet och konkurrenskraft

    Klimat och miljö upptar ingen stor del av Magdalena Anderssons tal. Men när den delen väl kommer är det ändå med stort eftertryck. Det är fel av Tidöpartierna att driva ”kulturkrig” mot just den gröna teknik där näringslivet investerar. Och kulturkriget mot svensk industri ska inte få fortsätta i fyra år till, betonar Andersson. Säg ja till ny teknik i stället, menar hon. Gör oss mindre beroende av diktaturer. Minska de globala utsläppen. Gör vår del av jobbet och ta samtidigt Sverige in i framtiden.

    Magdalena Andersson undviker i sitt tal alla miljö- och klimatfientliga förslag, som till vardags ofta återfinns i Socialdemokratisk politik, såsom expansion av vägtrafik och rädsla för att stöta sig med bilister. Men betoningen på att hållbarhet och konkurrenskraft för svenska företag går hand i hand är faktiskt ett tydligt och viktigt statement. Just det som många framgångsrika företag efterfrågar. Och exakt det som behövs i dagens EU-parlament och EU-kommission när EU börjar vackla i genomförandet av gemensam grön omställning i Europa.

    För hållbar utveckling i dess samtliga dimensioner – ekonomisk, social och ekologisk – får Magdalena Andersson sammantaget ett högt betyg. Framförallt i den sociala dimensionen med betoningen på gemensam tillit, en svensk samhällsmodell där vi tillsammans tar oss an svårigheter. En kraftigt nedsatt fot mot det Magdalena Andersson beskriver som det osvenska i att ställa grupper och människor mot varandra. Den ekologiska dimensionen är Magdalena Anderssons svagaste del, men helheten bådar ändå gott för framtiden.

    Daniel Helldén (MP) i Almedalen: ”En regering måste skydda folket och naturen”

    Posted on by Jan Lindsten

    Inte alls oväntat lät Miljöpartiets språkrör Daniel Helldén i sitt Almedalstal på torsdagen den annalkande, sannolikt hårda, värmeböljan illustrera behovet av en ”rättvis och grön klimatomställning”. Och inskärpte att en svensk regerings skyldighet är att skydda invånarna och naturen. Dagens understatement var förstås att Tidöregeringen inte gör det.

    KOMMENTAR Klimatet och andra miljöhot, som PFAS och mikroplaster, upptog större delen av språkrörets taletid. Men han hann spränga in en del andra valbudskap som lät lockande i skuggan under de stora almträden: slopad karensdag, ett starkt subventionerat Sverigekort för kollektivresor, höjda barnbidrag. Och en förkortad arbetsvecka, i första hand till 35 timmar.

    ”Vi inser, precis som Svenskt Näringsliv, att detta är något som förbättrar människors prestationer och mående. Men de har bara infört reformen för sina egna anställda” sa språkröret vilket väckte muntert sorl i publiken. Närmare detaljer, som till exempel finansiering, uteblev dock besked om.

    Daniel Helldén var mer detaljerad om klimatet än onsdagskvällens likaså grönfärgade C-märkta talare, som också lyfte vikten av omställningen. Men i ett par avseenden var Elisabeth Thand Ringqvists och Daniel Helldéns Almedalsbudskap mycket snarlika: Klimatomställningen blir en stor möjlighet för svenska jobb och företag. Sverige ska inte riskera att bli omsprungna av Kina och USA. Svenska företag ska vara starkt engagerade i arbetet.

    Det finns stora möjligheter till annan utveckling

    Trots miljöpartistens allvarliga beskrivning av den svåra värmeböljan som hemsöker kontinenten (”nästan +45 grader i Bordeaux”) målade även han upp en hoppfull bild om möjligheterna att ändra utvecklingen. ”För tider som saknar hopp finns inget större fängelse än framtiden” citerade han 50-talsförfattaren Stig Dagerman.

    Miljöpartiet gör anspråk på att vara det mest kompletta svenska partiet när det gäller att presentera långtgående förändringar av samhället för att minska belastningen på jordklotets resurser. Det handlar om allt från klimatutsläpp till kemikalier i hushåll, jordbruk och industrier samt mångfald inom ekosystemen – inte minst i skogarna.

    Uppfyller MP detta anspråk i praktiken? Självklart råder delade meningar om den saken. Men några stora framgångar för partiets hjärtefrågor är odiskutabla, trots dess litenhet. Inte minst i EU. Helldén apostroferade partikamraten, EU-parlamentarikern och åhöraren Isabella Lövin som vid två tillfällen varit starkt bidragande till att reformera unionens ofta vanvettiga fiskepolitik. Nu senast gäller det ett förbudsförslag mot industritrålningen av Östersjöns mycket hotade strömming. ”The Swedish proposal” som kapade EU:s klimatutsläpp många gånger mer än Sveriges totala, bär också MP:s signatur.

    Men för de gröna gäller, som för alla andra partier, att vinna väljare för den politik man tror så stenhårt på själv. En bra fråga till språkrören är varför inte den stora, väl undersökta majoritet svenskar som oroas över klimatförändringen och vill se åtgärder från politiken inte kunnat omsättas i större väljarstöd? Helldén tar tidigt i talet upp just denna opinion, och säger att han och språkrörskollegan ständigt möter den under resorna runt i landet.

    Kan finnas rädsla för den egna ekonomin

    Ett av flera svar kan naturligtvis vara att det funnits, och finns, en köksbordsrädsla för att MP:s alla frejdiga förslag om nya styrmedel för att baxa konsumtion och livsstil i mer hållbart riktning ska bli för tuffa för den egna ekonomin.

    Daniel Helldén kritiserar som väntat Tidöregeringens bensinpopulism och ställer lite skämtsamt diagnosen ”fossilberoende.” Regeringen har lagt mångmiljardbelopp på att sänka bensin- och dieselpriserna istället för att påskynda omställningen bort från oljeberoendet, slår han fast.

    Men han säger inget om att det behövs en prishöjning på bensin och diesel för att klara klimatmålen. Något inte bara regeringens egen styrmedelsutredare, utan även miljöpartisterna själva tidigare slagit fast. Att det mest klimatrenrasiga partiet MP sänkt garden och tonat ned sitt bensinskatteförslag var något SMB nyligen valde att kritisera.

    Nu betonade språkröret istället behovet av att stötta bilberoende och pressade landsbygdsboende och barnfamiljer. Han verkade också akta sig för att denna gång uttala sig alltför ultimativt om kärnkraften. Att han ogillar den står förvisso klart ändå.

    För fyra år sedan vann Tidöpartierna i hög grad makten på en gemensam berättelse om hur huvudsakligen MP låg bakom en total ödeläggelse av landets elproduktion när kärnkraftverk avvecklades. Sant eller ej spelar mindre roll. Narrativet fick stort spinn och de gröna har nog dragit slutsatser av det.

    ← Tipsa!

    Tipsa oss

    Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.