Politiker av skilda kulörer betonar ofta att vi inte ska behöva känna av klimatomställningen alls. Och regeringen har just lagt fram en budget som försvårar för de som verkligen vill ställa om. Allt detta är svårt att förstå och innebär att det handlingsutrymme som krävs för att vi ska ändra vårt sätt att leva krymper, skriver klimatpsykologen Frida Hylander i veckans SMB-krönika.
KRÖNIKA I veckan presenterade regeringen sin budgetproposition för 2025. En budget som innebär att Sverige missar nästan alla klimatpolitiska mål, riktar åtgärder som gör det enklare och billigare att leva klimatskadligt och sänker miljöbudgeten med en tredjedel jämfört med 2022.
Hur det skulle vara smart politik att missa klimatmålen och istället rikta åtgärder som fortsätter att bygga in folk i fossilberoende livsstilar övergår nog fler förstånd än mitt.
Ett av regeringens återkommande argument för sin förda politik är att klimatåtgärder måste ha folklig förankring, en talepunkt de tycks jämställa med att ingen ska behöva märka av klimatpolitiken. ”Mitt mål är inte att människor ska ställa om sina liv”, som Kristersson sa inför valet 2022.
Idén om att ingen (eller rättare sagt: ingen av dem som är ovilliga att göra förändringar för att ställa om till ett hållbart samhälle) får tycka att klimatåtgärder blir jobbiga är ett reellt hinder för klimatomställningen. Alla som är åtminstone lite inlästa på klimatfrågan förstår att det är omöjligt att ställa om till ett motståndskraftigt och fossilfritt samhälle utan att någon märker av det.
Och viktigare: att klimatkrisen, ju allvarligare den blir, kommer att märkas av långt mer än alla klimatpolitiska åtgärder tillsammans. Fråga dem som under de senaste veckorna tvingats evakuera sina hem efter stormen Boris översvämningar och skred.
Känslor är lurigt – just eftersom de känns
Klimatkrisen är en kris som känns och märks. Men det är lurigt med känslor, just eftersom de känns och just eftersom många är så rädda för det som känns. Inte sällan kretsar klimatdebatten kring vilka känslor som är ”bra” eller ”dåliga” att ha i klimatarbetet. Ska man känna skam? Är det bra att skrämma folk? Politiker går ibland ut och deklamerar att medborgarna inte behöver känna det ena eller det andra, och helst inget alls inför klimatkrisen. Men om klimathandlingar eller -politik aldrig får röra upp obehag blir handlingsutrymmet för den som bryr sig om att trygga en beboelig och säker framtid nästintill obefintligt.
Det lägger ett dubbelt ansvar på klimatengagerade att både förväntas agera för att hantera krisen och se till att de som fortfarande lever på som vanligt slipper känna skuld och skam. Den som inte agerar tycks, med regeringens logik, också vara den vars känslor ska skyddas, medan den som kämpar för klimatet kan behandlas lite hur som helst. Det viktigaste är att inte låtsas om den stora elefanten i rummet.
För så här är det: klimatkrisen fortgår till stor del på grund av en otroligt ojämlik fördelning av planetens resurser, där en liten grupp överanvänder naturresurser och släpper ut oproportionerligt mycket växthusgaser. Det här gäller på individ-, företags- och nationsnivå. Vissa gör mer skada än andra och det är framför allt dessa som behöver ändra sig.
Det här är ett sakförhållande, ett krasst konstaterande som står bortom mänskliga känslor. Likväl är det något som väcker starka reaktioner. Men hur ska ett problem kunna hanteras om det inte går att prata om sakernas egentliga tillstånd? Ajabaja, berätta inte för högutsläpparna om vad de håller på med för då kanske de blir arga och gör – ja, vadå?
Allt svårare för de som kämpar för förändring
Den som gör skada ska skyddas till varje pris, medan den som söker förändring blir ombedd att hålla låg profil. Bara ingen märker att ni försöker rädda planeten!
I praktiken krymper handlingsutrymmet för de som kämpar för förändring allt mer. Det här förstärks med den nuvarande klimatpolitiken, som fortsätter att göra det enklare att leva ohållbart genom att slopa flygskatten, sänka skatten på fossildrivna husbilar, sänka skattereduktionen för solcellsinstallering och lägga skattemiljarder på sänkta drivmedelspriser. Inte bara ska människor inte märka av klimatpolitiken – regeringen visar att den som lever ohållbart ska prioriteras och känna stolthet, medan den som försöker ställa om och dra sitt strå till stacken ska hindras och skämmas.
Den stora frågan är varför man ska ta bilägares oro för bensinpriserna på mer allvar än tågresenärernas oro för tågpriserna? Varför den som lever ohållbart ska omhuldas och lugnas, medan den som drar sitt strå till stacken ska få kämpa i motvind? Och varför det är viktigare att skydda högutsläppares känslor mer än klimatengagerades?
