De svenska skogarna har vuxit mer under de allra senaste åren. Och lagrar nu mer koldioxid än vad som släpps ut från kol- och oljeförbränning i Sverige. ”Nu har vi nått klimatmålen”, ropades det glatt i debatten när nyheten släpptes.
Det påståendet är falskt, men svårt att genomskåda. SMB reder ut begreppen.
Det lät ju som en väldigt bra nyhet. När Naturvårdsverket för en månad sedan offentliggjorde den senaste statistiken för kolinlagring i skog och mark enligt det så kallade LULUCF-protokollet (Land Use, Land Use Change and Forestry) hade det svenska utsläppssaldot förbättrats rejält. ”Kanske den bästa julklapp klimatministern kan få” löd en DN-rubrik. Men längre ned i artikeln konstaterades att gåvan nog inte var så fantastisk, trots allt, vilket SMB nu också ska redogöra för.
Världens länder har enats om LULUCF för att mäta och redovisa avgång och upptag av växthusgaser från mark- och skogssektorn. Systemet antogs redan vid klimatförhandlingarna i Kyoto 1997.
Samma molekyler i biomassa och kol
Skogar och annan gröda avger precis samma slags koldioxidmolekyler när de bryts ned eller eldas upp som när kol och olja förbränns. Växthuseffekten är helt och hållet den samma. Och när skogar växer är det precis samma molekyler som tas upp.
Men varför hålls siffrorna för biomassans kolinnehåll och fossilt kol och olja då isär? Det är nödvändigt, och av fundamental betydelse att vi förstår orsaken.
När vi människor använder biomassa hanterar vi NUTIDENS kolcykel. Med återplantering kan vi kompensera för den biomassa vi eldar upp eller använder kortsiktigt under vår egen livstid – det tar mellan tio och 100 år ungefär, beroende på vad som konsumeras och hur.
När vi eldar olja och kol konsumerar vi däremot FORNTIDENS lagrade, fossila kol. Här är inlagringstiden hundratals miljoner år.
Tidsaxlarna måste hållas isär
Dessa båda tidsaxlar kan aldrig mötas. De måste hanteras var för sig.
Det är ändå viktigt att förstå vilka oerhörda volymer världens skogar och övrig mark står för när det gäller att ta upp och ge ifrån sig kol till atmosfären. Mellan tummen och pekfingret anges i storleksordningen 15 procent av världens totala utsläpp av växthusgaser på cirka 55 miljarder ton per år, bero på ogynnsam markanvändning och avskogning, vilket alltså mäts och redovisas enligt LULUCF-protokollet.
Nettoupptaget i Sverige i skog och mark var 54 miljoner ton, enligt NVV:s siffror för 2024 – drygt hela åtta miljoner ton mer än året innan (siffran avser så kallade koldioxidekvivalenter, där växthusgaserna koldioxid, metan och lustgas räknas ihop och jämkats till CO2-värden).
Det är mycket som kan bli fel i den här statistiken. Men det är noga stadgat i lagen hur mätningar och beräkningar ska göras. Både Skogsstyrelsen och Jordbruksverket är oberoende granskare av Naturvårdsverkets siffror. Det är nog så tillförlitliga data som man kan begära.
8,5 milj ton mer koldioxid lagrades 2024
54 miljoner ton koldioxid har växande svensk skog alltså hämtat hem från atmosfären, under bara ett år. Samma år var de svenska, territoriella, utsläppen av fossil koldioxid från transportsektorn, industrin och hushållen 47,5 miljoner ton.
Skogarnas upptag ligger med andra ord flera miljoner ton över de fossila utsläppen. Trots att de sistnämnda ökat mycket kraftigt som en följd av den nuvarande regeringens beslut att låta dem öka. Den minskade reduktionsplikten för bensin och diesel och sänkningen av drivmedelsskatterna ledde ju till en historiskt hög ökning av Sveriges klimatutsläpp, vilket SMB tidigare rapporterat.
Men – är det svenska klimatbetinget ändå i stort sett fixat – trots regeringens grava misskötsel av frågan? Tack vare hyggliga skogar som sett till att växa lite mer?
Precis detta är vad som totalt felaktigt påstods i debatten. Här följer två exempel bland åtskilliga:
Eftersom kolinlagringen i Sveriges skogar ökar mer än utsläppen nådde Sverige förra året i praktiken EU:s långsiktiga mål om nettonollutsläpp av växthusgaser, skrev politiske redaktören Peter Wennblad i en SvD-ledare och gladdes över nyheten. Han rådde rent av svenskarna att ”plocka fram skumpan.”
Ulf Larsson, chef för skogskoncernen SCA – som mött skarp kritik för hårdhänt framfart i skogarna – var också snabbt ute och pekade på skogsindustrins stora och avgörande roll för skogens klimatnytta. I en debattartikel i Sundsvalls Tidning uttrycker han sig ungefär likadant:
Detta [NVV:s nyhet, red:s anm] innebär något mycket konkret: Sverige har redan idag ett nettoupptag som överstiger våra territoriella utsläpp. I det officiella klimatbokslutet har Sverige därmed passerat nettonoll – ett mål som EU som helhet siktar på först 2050.
Som om skogsbruket skapar klimatnyttan
Vare sig medvetet eller omedvetet är alltså de här påståendena gravt missvisande. SCA-chefens argumentation får det att låta som att det är själva skogsindustrin som skapar skogens klimatnytta – eftersom skogens produkter används till att bland annat ersätta fossila bränslen och koldioxidstinn cement som byggnadsmaterial.
I själva verket är det tvärtom: Om skogsbruket, hypotetiskt, inte fanns hade skogarna tvärtom lagrat mer kol än det netto som återstår när utsläppen från skogsavverkningarna räknats bort – ända tills en naturlig jämvikt mellan upptag och avgång hade nåtts. I en kunskapssammanställning från 2022 konstaterar Skogsstyrelsen att minskade avverkningsnivåer är det som ger bäst effekt för kollagringen, både i kort och långt perspektiv.
För att göra klimatnytta på riktigt måste skogsbruket bli skonsammare och branschen satsa på ökade förädlingsvärden och lägre virkesuttag. Detta har många framstående skogsexperter länge framhållit, se här ett exempel.
Alldeles för låg lagring av kol i skogsprodukter
Enbart 15-20 procent av det avverkade virket används till långsiktiga produkter som utgör lagring av kol, som exempelvis hus och möbler. Allt för mycket av skogen blir bränsle, kartong, engångsprodukter och pappersmassa. Det europeiska vetenskapliga rådgivningsorganet Easac har också i ett brev manat skogsbranschen att inte kalla bioenergi ”förnybar” och låtsas som om denna industri är utsläppsfri.
Den här viktiga diskussionen verkar dock inte den svenska regeringen ha tagit intryck av. Förslagen i den nyligen framlagda skogsutredningen syftar till att branschen fortsätter enligt business-as-usual, vilket kritiserats stenhårt av praktiskt taget alla remissinstanser utom skogsbranschen själv och lantbruksorganisationen LRF.
Peter Wennblad konstaterar i sin ledare visserligen, helt korrekt, att Sveriges och EU:s klimatmål skiljer sig åt, och att den ökade kolinlagringen i skogen räknas in i EU:s klimatmål för Sverige. Men denna reservation räcker inte för att utropa att målet är nått.
Nästan oavsett hur mycket kollagringen ökar i svensk skog, återstår för Sverige att enligt Parisavtalet fram till år 2050 uppnå det så kallade nettonollmålet för fossila utsläpp. Utsläpp från transporter, livsmedelsproduktion, cement- och ståltillverkning ska vara borta till dess, till 85 procent jämfört med jämförelseåret 1990 (2005 för vissa sektorer). Endast 15 procent av utsläppen får kompenseras med så kallade kompletterande åtgärder.
Ingen historisk höjning av kolupptaget
Betinget att nästan helt få bort de fossila utsläppen kvarstår alltså till allra största del, oavsett hur mycket det jublas över att skogarna har återhämtat sig något efter den hårda torkan 2018 och de mycket höga avverkningsnivåerna fram tills för några få år sedan. (Under 2023 och 2024 sjönk avverkningsnivån kraftigt efter att ha legat mycket högt under en dryg tioårsperiod, vilket går att läsa mer om i nedanstående länk).
Av Naturvårdsverkets statistik framgår också tydligt att det ökade upptaget av koldioxid under 2024 inte var så uppseendeväckande, om man tittar på långtidstrenden. Under perioden 1990 till 2024 har nettoupptaget av koldioxid i skogarna legat på 56 miljoner ton per år i genomsnitt – fast med stor variation. Den långsamma tillväxten efter 2018 års hårda torka med ökade barkborreangrepp är två stora förklaringar till flera års låga siffror)
I samtal med Naturvårdsverkets experter på kollagring framkommer ännu en viktig skillnad mellan att minska de fossila utsläppen och att öka kollagringen med växande skogar: Tar man bort fossila koldioxidutsläpp genom att ersätta bensin, diesel, stenkol och förändra klassisk cementproduktion blir minskningen permanent.
En storm kan radera miljoner tons kollagring
Skogarnas kollagring är väsentligt mer nyckfull. Hård torka, barkborreangrepp, högre virkesuttag och – inte minst – stormar kan i ett enda slag öka kolläckaget kraftigt från ett år till ett annat. Ett sådant exempel är alldeles färskt: stormen Johannes vid nyår ledde till stormfällning av hela tio miljoner skogskubikmeter, visar Skogsstyrelsens inventering. Siffrorna indikerar att större delen av 2024 års stora ökning av kollagringen i svensk skog därmed är utraderad – av en enda storm.
Alla dessa fakta kan bara utmynna i två slutsatser:
- Skogarnas förmåga att lagra stora mängder kol behöver prioriteras och underlättas.
- Vi i nutidens civilisation i kan inte tillåta oss att under några ynka generationers livstid konsumera hundratals årmiljoners lagrade solsken.
Priset kan bli ohyggligt högt.
