Stötta SMB
Du kan trycka Shift + S för att få fram sökfältet när som helst och Esc för att stänga det.
Tryck ENTER för fler resultat, då kan du även förfina din sökning.
    Stäng

    För Timbro går äganderätten före lagens krav på miljöhänsyn i skogen

    Posted on by Supermiljöbloggen

    Alla de 97 procent svenskar som inte äger skog är beroende av att skogsägarna följer lagens bestämmelser om miljöhänsyn. Ansvaret ligger hos markägaren och inte de ideella naturvårdare som ofta gör jobbet att inventera avverkningsanmälda skogsskiften. Men tankesmedjan Timbro verkar mena att det är de sistnämnda som gör fel, skriver Lena Tranvik, Rebellmamma för skogen och tidigare enhetschef för SLU Artdatabanken i ett debattinlägg.

    DEBATT Skogen betyder mycket för de flesta svenskar, men 97 procent av oss äger ingen skog. Vi är beroende av att skogsägare och skogsindustri tar sitt ansvar och sköter skogen enligt de villkor vi som demokrati har bestämt. Skogsägare liksom alla andra verksamhetsutövare, är skyldiga att följa lagens krav, till exempel gällande miljöhänsyn.

    Ungefär hälften av skogen i Sverige är privatägd. Ägarna till denna skog ska enligt lag ha ”tillräcklig kunskap” om hur miljön påverkas, till exempel kännedom om skyddade och hänsynskrävande arter. Talltitan, en vacker liten skogsfågel som sjunger ”tecka täh täh täh” var tidigare allmän i barr- och blandskogar över hela landet. Den är beroende av riklig undervegetation, småträd och buskar, samt klena murkna högstubbar där honan kan hacka ut sitt bohål.

    ”Ideella krafter gör jobbet åt markägaren”

    De senaste 30 åren har talltitan minskat kraftigt genom att skogsbruket har utarmat sådana miljöer. Arten var tidigare karakteristisk för våra barrskogar men håller nu på att försvinna från stora delar av skogslandskapet. Talltitan är en av de arter som i naturvården används som en signal för höga naturvärden.

    Johanna Trapp, projektledare på tankesmedjan Timbros miljöinstitut, beskriver i Uppsala Nya Tidning den 22 februari hur skogsägare får sina avverkningsanmälningar överklagade. ”Ofta räcker det med att någon dokumenterar förekomsten av arter … t ex talltita … i en app för att stoppa ett helt skogsbruk”. Det som Trapp glömmer är att ”någon”, ofta ideella naturvårdare, genom att dokumentera arter eller värdefulla naturmiljöer gör det jobb som är markägarens och myndighetens ansvar. 

    När en avverkning överklagas tillämpar domstolen gällande lagstiftning och i ungefär tre av fyra fall ändras Skogsstyrelsen beslut. Detta visar att avverkningsanmälan i dessa fall varit ofullständig, eller myndighetens tillsyn och kontroll bristfällig. Enligt Naturskyddsföreningen stoppas dock endast en procent av det totala antalet avverkningar.

    Alla behöver följa lagstiftningen

    Skogsägare är, som Johanna Trapp uttrycker det, ofta ”helt vanliga privatpersoner”. Som skogsägare är de likafullt verksamhetsutövare och behöver förhålla sig till den lagstiftning som gäller. Trapp skriver – i strid med domstolens uppfattning – att berörda ”gjort allting rätt”. Uppenbarligen saknas ändå något i deras avverkningsanmälningar, möjligen information om förekomst av skyddade arter. 

    Tillgång till information om förekomst av arter är bristfällig och tillhandahålls i begränsad omfattning av myndigheterna. Ideella krafters fynd av arter som rapporteras i Artportalen underlättar att lagen följs. Dessa ideella insatser kan hjälpa skogsägare att följa lagen – eller menar Johanna Trapp att det är bättre att inte veta vilka arter som finns? 

    Naturvårdare håller ofta med om att privata skogsägare borde få betalt för att avstå från skogsbruk i värdefulla naturskogar. Det krävs då en politik som satsar på naturvård. Vi behöver också ett bättre underlag om förekomst av arter. De ideella insatserna borde välkomnas eftersom skog med knärot, talltita och tretåig hackspett måste värnas. 

    Johanna Trapp menar att en levande landsbygd förutsätter stärkt äganderätt för skogsägarna. Men äganderätt kan inte innebära en rätt att stå över lagens krav på hänsyn till skyddsvärda arter. Effekten lär annars bli det motsatta, dvs en mindre levande landsbygd. För vem vill bo där skogarna blir allt mer enformiga och utarmade på biologisk mångfald? Levande skogar däremot bidrar till en levande landsbygd!

    Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens egna. För att skicka in en debattartikel, mejla kontakt@supermiljobloggen.se och bifoga text, profilbild och din titel.

    Allt hetare väder i världens kaffeländer

    Posted on by Ingela Björck
    kaffe

    Många har klagat över att kaffet blivit så dyrt på senare år. Och någon ljusning finns knappast runt hörnet, eftersom det blir allt varmare i de kaffeproducerande länderna. Världens främsta kaffeland Brasilien hade förra året 70 extra dagar med temperaturer över 30 grader på grund av den globala uppvärmningen. Det är dåliga nyheter för kaffebuskarna, som mår sämre i så hög värme.

    Brasilien, Vietnam, Colombia, Etiopien och Indonesien är de länder som står för 75 procent av världens kaffeproduktion. Dessa fem länder hade förra året nästan två extra månader med hög värme, enligt den forskningsbaserade ideella organisationen Climate Central.

    Climate Central har i sin studie räknat antalet dagar med mer än 30 graders värme i de kaffeproducerande länderna under perioden 2021-2024. Antalet heta dagar har sedan jämförts med det ”normala” antalet, det vill säga det antal heta dagar dessa länder skulle haft om de inte påverkats av den globala uppvärmningen. 

    Kaffe, särskilt den mest uppskattade arabica-sorten, är en känslig gröda som vill ha särskilda förutsättningar när det gäller temperatur och regn. Helst ska temperaturen i kaffeodlingarna inte gå över 30 grader. 

    Kaffebönderna i Etiopien har redan känt av problemen med den extrema värmen”, säger Dejene Dadi från Oromia Coffe Farmers Cooperative Union till tidningen The Guardian. 

    Kaffe står för nästan en tredjedel av Etiopiens exportinkomster, och tusentals hushåll är beroende av kaffeskördarna för att livnära sig.

    Även i Indien känner bönderna av den ökade hettan.

    Klimatförändringarna är inte något vi förutspår för framtiden, utan något vi märker varje dag. Vi har längre perioder med heta dagar, varmare nätter och mindre fuktighet i jorden än det brukat vara i våra kaffeodlingar”, säger Akshay Dahrath på South India Coffee Company till miljösajten Mongabay. 

    Möjliga åtgärder finns att tillgå

    Går det då inte att göra något för att rädda världens kaffeproduktion från värmeslag? Jo, vissa möjligheter finns. De bönder som har råd kan plantera träd som skuggar kaffebuskarna. Då sjunker temperaturen, samtidigt som fåglar och andra djur gynnas. Eftersom fåglarna kan äta skadeinsekter, så skulle behovet av kemisk bekämpning samtidigt kunna minskas. Den metoden har börjat bli använd i Colombia, världens tredje största kaffeproducent. 

    En annan möjlighet är att lägga ner de mest utsatta odlingarna. I stället skulle man kunna anlägga nya odlingar i regioner som tidigare varit alltför svala för kaffe, men nu blivit mer passande. Problemet är dock att denna användbara mark troligen redan är utnyttjad till andra odlingar – eller består av regnskog som inte bör huggas ner. Någon snabb och enkel lösning finns alltså inte, utan de höga kaffepriserna lär vara här för att stanna.

    ”Det som vissa kallar administrativa bördor kallar vi för att framtidssäkra vår verksamhet”

    Posted on by Birgitta Losman
    nordiska företag vill framtidssäkra verksamheten

    Nu manar 100 nordiska företag i ett öppet brev fler företag att visa ledarskap inom hållbarhet. SMB:s skribent Birgitta Losman pekar i en kommentar på att hela EU:s hållbarhetsarbete nu hotas av en retorik där konkurrenskraft ställs mot hållbarhet. En retorik som handlar om politiska prioriteringar snarare än fakta – vilket allt fler företag reagerar mot.

    100 nordiska företag gör nu ett upprop till andra företag på temat: Hej företagsledare: Planeten behöver dig nu – det är dags att vi som nordiska verksamheter visar ledarskap. Uppropet kan i ett större perspektiv ses som en del i motrörelsen när många aktörer börjat ställa konkurrenskraft mot hållbarhetsarbete. Allt fler företag reagerar nu mot detta polariserade förhållningssätt och betonar i stället att konkurrenskraft och hållbarhet kan och måste gå hand i hand.

    ”Näringslivet bidrar i hög grad till klimat- och biodiversitetskrisen, men det är också vi som kan ta fram de lösningar som behövs”, framhåller undertecknarna av uppropet. Det svenska skoföretaget Icebug är en av undertecknarna. Icebug har varit en del av den globala B Corp-rörelsen sedan 2022. Bokstaven B i B Corps står för ”Benefit for all” och Icebug berättar för sina kunder att detta innebär att man vill driva företagande på ett sätt som gagnar hela samhället, människorna och miljön.

    Frivillig certifiering av hållbarhetsarbete

    B Corp, som ligger bakom uppropet, är en certifiering för företags hållbarhetsarbete. Certifieringen är välkänd internationellt och i vårt grannland Danmark är över 80 företag anslutna. Fram till för några år sedan har få svenska företag varit engagerade i certifieringen, men nu växer intresset snabbt även här. B Corp mäter företags hela sociala och miljömässiga prestanda och drivs av organisationen B Lab som har tagit fram bakomliggande standarder och sköter utvärderingen av bolagen. 

    Sluta vänta på politisk enighet

    I det öppna brevet från företag anslutna till B Corp beskrivs hur företagen inte längre kan vänta på politisk enighet. ”Därför vänder vi oss till andra företag och uppmanar er att vara med på vår mission. Det är tydligt att vi inte kan vänta på politisk enighet och åtgärder. Inget privat företag kan ensam göra allt, utan fler av oss måste göra mer.”

    Det är intressant att se hur företag och branscher börjar ta saken i egna händer när politiska ledare vacklar. Samtidigt tar företagen i frontlinjen stora risker ekonomiskt, när de politiska ledarna lämnar dem i sticket.

    Lönsamt för affärerna

    Tvärt emot den debatt som ofta figurerar just nu inom EU om att hållbarhet är pålagor som hotar konkurrenskraft menar de här företagen att hållbarhet är en del av att framtidssäkra verksamheten. Undertecknarna bedömer också att det är lönsamt och pekar på att B Corps-anslutna företag både växer snabbare och hanterar kriser bättre än andra företag.

    När EU vacklar hotas konkurrenskraften

    Som invånare i EU är det idag inte lätt att följa vad som egentligen sägs och görs. I retoriken förespråkar aktörer från höger till vänster i politiken grön omställning. Men i praktiken kokar åtgärder från EU-kommissionen och parlamentet ofta ner till att regelbördor – ofta hållbarhetsreglering – hindrar konkurrenskraften. Ett exempel är Konkurrenskraftskompassen som nyligen presenterades för den svenska riksdagen, där åtgärden minska den regulatoriska komplexiteten står överst på åtgärdslistan.

    Det blir något av ett moment 22 när samma krafter som envist hävdar att Sverige inte kan gå före, utan att miljöpolitik alltid ska bedrivas i EU, samtidigt står på barrikaderna för att minska de regelverk som ska ge likvärdiga förutsättningar för företag på den europeiska marknaden. De svenska moderaterna hör till dem som försöker jonglera med att backa upp grön omställning, men som samtidigt aktivt motverkar regelverk som ska ge jämn spelplan för företag på hållbarhetsområdet inom EU.

    Framtidssäkra EU – bra för planet och konkurrenskraft

    Den stora frågan konkurrensmässigt är troligen konkurrensen från regioner utanför EU – och att backa omställningsarbetet kommer snarast att stjälpa den europeiska konkurrenskraften – inte rädda den. Därför är det både hoppfullt och inger respekt när nordiska företag själva kliver fram och framtidssäkrar affärerna. Även när politiken fegar ur och bromsar. Peter Hennicke och Anders Wijkman uttrycker behovet av framtidssäkring i artikeln ”Green deal är ett ekonomiskt imperativ – inte en börda”: Den europeiska gröna given som lagt grund för mycket av EUs politik för grön omställning, har fått massiv kritik det senaste, oftast från högerpartier. Själva idén med den gröna given är att med policyåtgärder understödja omställningen till resurseffektiva och koldioxidsnåla ekonomier, på ett sätt som förenar konkurrenskraft och hållbarhet.

    Men de som nu rullar tillbaka miljöpolitiken inom EU, har missat att den gröna omställningen kommer att gynna såväl de europeiska företagen som invånarna i Europa. Att ducka för den insikten kommer att utsätta europeiska ekonomier för stora risker och försämra de europeiska företagens konkurrenskraft globalt, menar artikelförfattarna. Eller som undertecknarna av uppropet från B Corp uttrycker det: ”Det som vissa kallar administrativa bördor kallar vi för att framtidssäkra vår verksamhet”.

    Klimatministerns missbruk av språket är ett problem för demokratin

    Posted on by Jan Lindsten

    Oavsett partitillhörighet, oavsett politikområde – klimatminister Romina Pourmoktharis sätt att redogöra för sina och regeringens ställningstaganden har blivit ett mycket stort problem. För medborgarna, för medierna, för politiken och rimligen också för henne själv. Den långa katalogen över missvisande, felaktiga och förvillande uttalanden borde inte kunna negligeras längre.

    LEDARE Det hela började mycket tidigt efter regeringsskiftet hösten 2022. Den verbalt slagkraftiga unga liberala politikern tilldelades klimatfrågan. Det fanns en hel del tvivel om hur denna skulle klara sig utan rejäl avskalning, inte minst med tanke på det i stort sett helt klimatlikgiltiga partiet Sverigedemokraternas stora inflytande i regeringsbildningen.

    Men ministern lade sin ribba högt. I en podcast-intervju med nyhetsbyrån Bloombergs redan några månader efter tillträdet satte hon sin och Liberalernas regeringsmedverkan i pant om man inte levererade klimatpolitik. ”Om det blir så att jag som klimat- och miljöminister inte kan skapa den förändring jag vill se, då kommer jag att lämna regeringen och mitt parti kommer att lämna regeringen.”

    Påminner om Fälldins kärnkraftslöfte

    Uttalandet påminner en hel del om centerledaren Thorbjörn Fälldins klassiska löfte att ”inte dagtinga med sitt samvete” om att ladda ett kärnkraftverk för att få tillträda en statsrådspost. Han gjorde dock bådadera och blev 1976 borgerlighetens förste statsministern på 44 år. Sin storstilade försäkran fick han äta upp hos medierna under återstoden av karriären.

    ”Det var inget att säga om att de pressade mig för detta” sa han till undertecknad under en intervju i köket i hans hem i Ramvik år 2001.

    Thorbjörn Fälldin må ha sagt för mycket. Men han försökte aldrig inbilla oss att han inte laddade några kärnkraftverk. Romina Pourmokthari försöker däremot få oss att tro på att hon levererar klimatpolitik i linje med de mål som hon säger sig stå bakom och som lagts fast i lagar och överenskommelser – när det i själva verket är tvärtom.

    ”De svenska utsläppen sjunker hela tiden” svarade hon en journalist på frågan om hur hon såg på experternas och myndigheternas varningar att de kommer att öka med regeringens politik. Efter viss förvirring samlade sig reportern till en motfråga, varvid Pourmokthari motvilligt justerade sig något.

    Flitig gäst i konstitutionsutskottet

    Exemplen är långt fler. Ministern har haft klippkort i konstitutionsutskottet, och ofta har motstridiga och felaktiga uttalanden varit utgångspunkten för att kalla henne dit. Regeringens klimathandlingsplan 2024, som bär hennes signatur, påstod till exempel helt osant att den förda politiken leder till att nettonollmålet 2045 uppfylls. Detta ”brister i saklighet” väste klimatpolitiska rådet i mungipan.

    Man kan säga mer än så. Är det så här det känns att bli gaslightad? frågade sig DN i en ledare. Vi frågar oss: Var det så här det var meningen att bli från början när Tidöregeringen drog igång? En nedslaktad klimatpolitik administrerad av en ordvrängare?

    Kanske var klimatministerns plötsliga besked häromveckan att det svenska klimatmålet för transportsektorn om 70 procent lägre koldioxidutsläpp 2030 behöver omprövas något av droppen. Detta delmål är en väsentlig komponent för att klara såväl det svenska som EU:s utsläppsbeting.

    Så sent som på en pressträff i oktober i fjol efter miljömålsberedningens sista möte kungjorde Romina Pourmokthari att det förelåg bred parlamentarisk enighet om att de svenska klimatmålen för 2030 ligger fast.

    Med tanke på att regeringens höstbudget en månad tidigare i sin klimatdeklaration (ännu en gång) utvisade mycket stora svårigheter att klara målet var naturligtvis Pourmoktharsi besked lättande för den stora majoritet svenskar som trots allt oroar sig över klimatläget.

    Inte alls färdiga med ”tramset”

    ”Sedan regeringen tillträdde har det spridits falska påståenden och rubriker hej vilt om påstådda avskaffade klimatmål och det har skapat stor oro, inte minst i näringslivet. Men nu står samtliga partier bakom klimatmålen och då hoppas jag att vi är färdiga med tramset om avskaffade klimatmål eller sänkta ambitioner. För det är inte värdigt Sverige”, löd ordagrant hennes kaxiga tillrättavisning av medierna vid presskonferensen.

    Ja, om medierna behövde åthutas så här för alla sina tidigare osakliga spekulationer, då måste ju sannerligen klimatministern stå bergfast i sin försäkran.

    Men nej, det gjorde hon inte alls. Några månader senare är transportmålet färdigt för soptippen. Ett nytt ”elektrifieringsmål” lanseras av ministern. ”Sverige behöver komma bort från att klimatmålen fokuserar på att fasa ut saker, på vad vi ska förbjuda och helt orealistiska målbanor” heter det nu.

    Gissningsvis skulle inte ens statsministern orka med ett sådant löftesbrott gentemot väljarna om det kom från socialministern och exempelvis handlade om barnbidragen. För barnbidragen är väl en, till skillnad från klimatet, viktig fråga?

    Sänker tilltron till demokratiskt ledarskap

    Återigen, vad betyder alla dessa svårfattliga omkastningar av ståndpunkter, omskrivningar av faktaläget, tvärsäkra tillrättavisningar? Det betyder att klimatministern, utöver den svaga sakpolitik hon levererar, även med sitt sätt att använda språket sänker medborgarnas tilltro till det demokratiska, politiskt ledarskapet som sådant.

    Upp kan vara ner. En ökning kan vara en minskning. Ett stensäkert ja kan betyda nej.

    Med Romina Pourmoktharis sätt att uttrycka sig prövas medborgarna hårt i sin längtan efter en klimatpolitisk linje som går någorlunda åt rätt hål – och som går att förstå.

    Att Amsterdam förbjuder klimatskadlig reklam kan mest vara signalpolitik

    Posted on by Esmeralda Sjögren

    När Amsterdam tidigare i vinter förbjöd klimatskadlig reklam var det en sällsynt positiv nyhet i klimatkampen. Rubrikerna var många. Förbudet är en lågt hängande och liten frukt och behöver följas av kraftigare åtgärder, skriver Esmeralda Sjögren i söndagskrönikan.

    I februari 2026 beslutade Amsterdam att förbjuda reklam för köttprodukter och fossilrelaterade verksamheter i offentliga miljöer som busshållplatser, reklampelare och digitala skärmar. Staden blir därmed den första huvudstaden i världen att införa ett förbud mot köttreklam och ansluter sig till en växande grupp nederländska kommuner som vill anpassa det offentliga rummet efter klimat- och hälsomål.

    Beslutet har hyllats som ett modigt steg framåt. Men risken är uppenbar att det stannar vid just det: en synlig åtgärd som skapar rubriker, men som inte rör vid de strukturer som driver klimatkrisen.

    På ytan är förbudet både rimligt och nödvändigt. Animalieproduktionen står för en betydande del av livsmedelssystemets utsläpp och fossila bränslen är den enskilt största orsaken till den globala uppvärmningen. Att sluta marknadsföra dessa produkter i gemensamma utrymmen signalerar konsekvens i stadens klimatambitioner.

    Men hur långt räcker signalpolitik?

    Stora delar av reklamutrymmet lämnas orört

    Stadens egna siffror visar att köttreklam endast utgör omkring en tiondels procent av Amsterdams utomhusannonsering. Fossilrelaterad reklam står för drygt fyra procent. Det betyder att den direkta effekten på konsumtionen sannolikt blir begränsad. Affischerna tas bort – men den vinstdrivna marknad som producerar utsläppen fortsätter som vanligt.

    Samtidigt lämnas stora delar av reklamsystemet orört. Butiker får fortsatt marknadsföra köttprodukter på sina egna ytor. Flygbolag och bilindustrin kan annonsera digitalt och i andra kanaler utanför stadens kontroll. Det offentliga rummet saneras, medan konsumtionsdrivande budskap fortsätter att dominera i andra miljöer.

    Resultatet riskerar att bli en märklig dubbelhet: en stad som på gatan signalerar klimatansvar, men som online och i handeln fortsätter att normalisera samma ohållbara livsstil.

    Förespråkarna har rätt i att normer spelar roll. Minskad exponering påverkar vad vi uppfattar som normalt och önskvärt. Erfarenheterna från tobaksreklam visar tydligt att reklamrestriktioner kan bidra till beteendeförändring över tid.

    En lågt hängande, liten, frukt

    Men klimatkrisen kommer inte att lösas genom normjusteringar i sin ensamhet.

    Om Amsterdam menar allvar med målet att invånarnas kost ska vara till hälften växtbaserad 2050 krävs betydligt kraftfullare styrmedel. Ekonomiska incitament måste gynna hållbar mat. Offentliga måltider bör systematiskt prioritera växtbaserat. Utbildningsinsatser behöver kombineras med en livsmedelspolitik som gör klimatsmarta val billigare än de mest utsläppsintensiva alternativen.

    På transportsidan krävs massiva investeringar i kollektivtrafik och järnväg, samtidigt som bilberoendet aktivt minskas.

    Utan dessa reformer riskerar reklamförbudet att bli ett sätt att visa handlingskraft utan att utmana de ekonomiska intressen som tjänar på dagens utsläppsnivåer.

    Det är också talande att just utomhusreklam hamnar i fokus. Den är relativt enkel att reglera lokalt och innebär begränsade politiska kostnader. Att införa klimatrelaterade skatter, avskaffa fossila subventioner eller styra om infrastruktursatsningar är däremot betydligt mer konfliktfyllt – trots att det är där de stora utsläppsminskningarna finns.

    “Måste förändra ekonomiska villkor”

    Amsterdam förtjänar beröm för att tydliggöra kopplingen mellan konsumtion, reklam och klimatpåverkan. Men förbudet får inte bli en bekväm slutpunkt. Det är för mycket som står på spel.

    Klimatpolitiken kan inte nöja sig med att ta bort bilder av problemet. Den måste förändra de ekonomiska villkor som gör problemet lönsamt. Vi kan inte lösa klimatkrisen med samma incitament som skapade den.

    Det finns också exempel på hur politiken kan gå längre än symboliska reklamrestriktioner. I Storbritannien har ungdomsorganisationen Bite Back lanserat ett reformpaket som sätter tydliga krav på de stora livsmedelsbolagen. Förslagen handlar om att reglera ‘Big Food’ för att skydda barns hälsa, stoppa manipulativ marknadsföring och göra hälsosam, hållbar mat tillgänglig för alla – inte bara för de med höga inkomster. Skolor föreslås bli helt fria från kommersiellt inflytande, där barn garanteras tillgång till näringsrik mat istället för att omges av skräpmatsreklam.

    Den typen av lösningar sträcker sig bortom enkla förbud i det offentliga rummet. De angriper maktstrukturerna bakom ohållbar konsumtion och visar att verklig förändring kräver reglering, ansvar och politiskt mod.

    Annars riskerar reklampelarna att bli ännu ett exempel på hur klimatkrisen möts med symboler – medan utsläppen fortlöper.

    Haven blir allt varmare – och mikroplaster kan öka klimatproblemet

    Posted on by Ingela Björck
    hav

    Haven tar upp mer än nio tiondelar av den värme som kommer från förbränningen av fossila bränslen. En ny studie visar att temperaturen i världshaven ökade under förra året jämfört med år 2024. Samtidigt varnar en annan studie för att mikroplaster i vattnet kan göra det allt svårare för de små organismer i havet som tar upp koldioxid, vilket riskerar att öka den globala uppvärmningen.

    Nästan varje år sedan millennieskiftet har världshaven satt ett nytt värmerekord. Denna ökade värme gör orkaner och tyfoner kraftigare och skadar livet i haven. Eftersom varmare vatten tar mer plats bidrar uppvärmningen också till den havsnivåhöjning som på sikt hotar miljonbefolkningarna i jordens kustnära storstäder.  

    En studie publicerad i Advances in Atmospheric Sciences har använt temperaturdata från en mängd olika sensorer för att bestämma värmeinnehållet i världshavens översta 2000 meter. Analysen visar att haven år 2025 hade ett högre värmeinnehåll än 2024, och att vattnet i en tredjedel av områdena hade årstemperaturer som var bland de tre högsta sedan 1958.

    Studien bekräftade också det som andra forskare tidigare funnit: att uppvärmningen inte är enhetlig, utan att vissa områden blir snabbare uppvärmda än andra. Förra året var södra Atlanten och norra Stilla havet bland de varmaste områdena, liksom vattnen kring Antarktis. 

    Havsisen har varit en skyddsmur

    Det senare är extra bekymmersamt, eftersom det kan leda till att vintersäsongens havsis kring Antarktis på sikt försvinner. Denna havsis har legat som en skyddsmur runt kontinenten och bromsat avsmältningen av kontinentens glaciärer. Försvinner havsisen kommer det mörka havsvattnet också – på samma sätt som i Norra ishavet – att ta upp mer värme från atmosfären. Avsmältningen leder på så sätt till en ond cirkel av ökad uppvärmning.

    Även Nordatlanten och Medelhavet blir varmare, och får även även saltare, surare och mer syrefattigt vatten. Detta skapar stora förändringar i oceanerna. Deras ekosystem och livet i havet blir mer utsatt, säger forskarna enligt en artikel i tidningen The Guardian.

    Plankton tar upp koldioxid

    Haven har skyddat mänskligheten från den globala uppvärmningens effekter både genom att ta upp värme och att ta upp koldioxid. Det senare görs framför allt av mikroorganismer, växtplankton, som sedan äts av lite större organismer, zooplankton. När dessa dör sjunker de till botten, så att den koldioxid de tagit upp försvinner ur systemet för lång tid framåt.

    Nu finns det forskning som tyder på att mikroplaster är skadliga för dessa biologiska processer. Dels gör plastpartiklarna att växtplankton tar upp koldioxid långsammare än normalt, dels påverkar de ämnesomsättningen hos zooplankton. Resultatet blir i båda fall att mindre koldioxid försvinner ur systemet.

    Världshaven är jordens största kolsänka. Mikroplasterna skadar detta naturliga försvar mot klimatförändringarna. Att bekämpa plastföroreningarna blir därför en del i kampen mot den globala uppvärmningen”, säger forskaren Ihsanullah Obaidullah till miljösajten Earth.com.

    Han och hans kollegor bygger sina uppgifter om mikroplasternas betydelse på en genomgång av 89 vetenskapliga artiklar publicerade mellan 2010 och 2025. Deras studie har publicerats i Journal of Hazardous Materials.

    ”Klimatpolitik utan livscykelansvar är inte hållbarhetspolitik”

    Posted on by Supermiljöbloggen

    Förnybar energi är avgörande för att minska de globala utsläppen. Men idag finns inte ett fungerande system för att ta hand om uttjänta solpaneler, vindturbinblad och batterier. Vi måste ta ansvar för hela livscykeln om omställningen ska bli hållbar, skriver Jessica Coria, professor i miljöekonomi.

    Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens egna. För att skicka in en debattartikel, mejla kontakt@supermiljobloggen.se och bifoga text, profilbild och din titel.

    DEBATT Under de senaste två decennierna har svensk klimatpolitik i allt högre grad drivits genom energiomställning: att fasa ut fossila bränslen genom elektrifiering och fossilfri elproduktion. Med målen om nettonollutsläpp 2045 och ett fossilfritt elsystem 2040 har utbyggnaden av ny elproduktion – främst vindkraft samt ökande solceller och energilagring – blivit ett centralt verktyg i omställningen. Men i denna strategi ligger ett antagande som sällan diskuteras: att teknologier som minskar utsläppen i användningsfasen också automatiskt gör omställningen hållbar.

    När omställningen blir avfall

    När de första generationerna av solcellsanläggningar når slutet av sin livslängd prövas detta antagande i praktiken. Då uppstår en ny avfallsström som få länder är förberedda på. I Europa har uttjänta paneler exporterats och märkts som begagnad utrustning i stället för avfall, vilket i praktiken flyttar kostnader och risker från de länder där tekniken använts till länder där avfallssystemen inte kan hantera uttjänta paneler på ett säkert sätt. Samtidigt exporteras även fullt fungerande men åldrande paneler för återanvändning, ofta i gott syfte, för att förlänga deras livslängd och ge ytterligare några års elproduktion där tillgången till el är begränsad.

    Men oavsett avsikt skapas ett framtida avfallsproblem när det saknas ett tydligt ansvar för vad som händer när utrustningen slutligen blir obrukbar. I dag saknar myndigheter dessutom tillräcklig kunskap om var en betydande del av exporterad utrustning faktiskt tar vägen efter att den lämnat systemet. Avfallet riskerar därmed att hamna på platser utan möjlighet att hantera det på ett säkert sätt. Ett liknande mönster syns redan för vindkraft: vissa delar återvinns, medan andra saknar fungerande cirkulära lösningar och får en slutfas som i praktiken flyttas någon annanstans.

    Solpaneler, vindturbinblad och batterier är tekniskt avancerade produkter som är svåra och kostsamma att återvinna. Många av dem innehåller metaller och kemikalier som kan orsaka allvarliga hälso- och miljöskador när de hanteras informellt – ett mönster som redan är välkänt från elektroniskt avfall som förs från Europa till regioner där fungerande återvinningssystem saknas och avfall hanteras utanför reglerade strukturer. Under sådana förhållanden utsätts de som arbetar med demontering, liksom människor i närliggande områden, direkt för giftiga metaller som bly och kadmium, vilka har kopplats till neurologiska skador, utvecklingsstörningar hos barn och långvarig miljöförorening.

    Energiomställningens slutfas har granskats

    Detta är inte bara ett EU-problem utan också ett svenskt. Sverige omfattas av EU:s avfalls- och producentansvarsregler, men de reglerar främst vad som ska ske när utrustningen har blivit avfall. Riksrevisionen konstaterade 2023 att styrmedlen samtidigt inte säkerställer att uttjänta solcellspaneler och vindturbinblad faktiskt återbrukas eller materialåtervinns. Det innebär att livscykelansvaret inte är tydligt säkerställt i praktiken, utan ofta lämnas till marknadens aktörer och enskilda beslut.

    Riksrevisionen pekar bland annat på att krav vid avveckling sällan ställs i tillståndsprocesser, att det är oklart vilka solpaneler som omfattas av producentansvaret och att regler om förbränning och deponi för vindturbinblad tillämpas otydligt. Nya initiativ och utredningar har pågått, men något etablerat system som säkert leder uttjänt utrustning till återbruk eller materialåtervinning finns ännu inte. Ansvarskedjan är därför fortfarande oklar när volymerna väntas öka.

    Cirkularitet kräver mer än utsläppsminskningar

    Här uppstår en paradox. I Sverige, liksom i många andra EU-länder, är klimatpolitiken och avfallspolitiken organiserade efter olika logiker. Klimatpolitiken premierar snabb utbyggnad och utsläppsminskningar under användningsfasen, medan avfallslagstiftningen först aktiveras när utrustningen har blivit avfall. Riksrevisionens granskning visar att detta lämnar ett ansvarsglapp: ingen aktör har ett sammanhängande ansvar för teknikens hela livslängd, trots att omställningen beskrivs som hållbar.

    Det råder ingen tvekan om att förnybar energi är avgörande för att minska de globala utsläppen genom att ersätta fossil energiproduktion. Men när klimatnytta främst mäts i minskade utsläpp riskerar andra konsekvenser att hamna utanför styrningen. Politiken kan då minska utsläppen men samtidigt skapa framtida avfallsproblem, ofta långt från de samhällen som använde tekniken. Lösningen är därför inte fler återvinningsmål i efterhand, utan att både ansvar och kostnader för slutfasen knyts till tekniken redan när den sätts på marknaden. EU har redan infört en sådan modell för batterier inom energi- och transportsektorn, där producenter ansvarar för innehåll, spårbarhet och slutfas. För andra delar av energiomställningens infrastruktur är kraven svagare och träder främst in när utrustningen har blivit avfall. Först när livscykelansvaret kopplas till tekniken från det att den sätts på marknaden kan omställningen bli cirkulär i praktiken, inte bara i målen.

    Om författaren: Jessica Coria är professor i miljöekonomi vid Aarhus universitet (Danmark), Associate Fellow vid Aarhus Institute of Advanced Studies (AIAS) och Senior Research Fellow vid Environment for Development Initiative (EfD) (Sverige). Hennes forskning fokuserar på utformningen av miljöpolitik, med ett särskilt intresse för hur reglering påverkar globala avfallsflöden och frågor om miljörättvisa.


    Debattinlägg: ”Maktutredningen om skogen missar alla förbättringar som skett”

    Posted on by Supermiljöbloggen

    Den uppmärksammade rapporten Makten över skogen överdriver relationerna mellan politiken och skogsindustrin. Den missar också att stora förändringar skett inom skogsbruket, trots att skogspolitiken inte gjort det, skriver i detta inlägg Mats Bladh, pensionär och doktor i ekonomisk historia och tidigare lektor vid Linköpings universitet.

    Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens egna. För att skicka in en debattartikel, mejla kontakt@supermiljobloggen.se och bifoga text, profilbild och din titel.

    DEBATT Av SMB:s nyhetsartikel den 5 februari om den statsvetenskapliga rapporten Makten över skogen, skriven på uppdrag av Skogsstyrelsen, skulle man kunna tro att budskapet är en oproblematisk bekräftelse av vad vi redan misstänkt. I själva verket har utredningen missat de stora förändringar som skett i skogen, trots att skogspolitiken inte ändrats.

    De recept som utredningen landar i, såsom ett transparensregister för att motverka demokratins urgröpning till förmån för de policyprofessionella, bortser från de faktiska förändringar som skett i skogsbruket under de senaste 30 åren. Redan anslaget, att det är fråga om ännu ett exempel på ”global demokratisk tillbakagång”, som det skrivs i den inledande sammanfattningen, är att spänna bågen för högt: Är det svenska problemet verkligen i klass med Orbán, Putin och Trumps auktoritära regimer?

    ”Miljöintressena har fått genomslag”

    Grunden för att tala om ett ”skogsindustriellt komplex” är det fokus som utredningen lagt på ett förmodat status quo i skogspolitiken. Närmare bestämt skogsvårdslagens utformning 1993 som bestått, trots flera regeringsskiften sedan dess. Diagnosen på lagen anser utredningen vara att statens roll reducerades ”…vilket skapade en inbyggd obalans där industrins vertikala integration och marknadsmakt blev den faktiska styrmekanismen i skogen” som det står på sidan 45. Ett genomgående drag, skriver utredningen på annat ställe, är maktkampen mellan produktions- och miljöintressen, där de förra vill bevara status quo och miljösidan vill förändring. 

    Utredningen talar om ett starkt ”förändringstryck”, och ”kritik mot den rådande skogsbruksmodellen där biologisk mångfald och sociala värden ges mindre tyngd”. Misstaget som utredningen gör är att utgå från att skogspolitikens beständighet är detsamma som skogsbrukets beständighet. I själva verket har miljöintressena fått genomslag. I inte så liten grad har EU:s alltmer restriktiva inställning till bioenergi efter 2009 bidragit till detta. Därför har vi hållbarhetskriterier för just skogsprodukter men inga andra.

    Kalhyggenas fördärv har blivit en sanning

    I Sverige har miljöorganisationer under lång tid kritiserat kalhyggen och dess negativa inverkan på skogens biologiska mångfald. Det började på 1970-talet, då en grundläggande misstro slog rot, enligt Per Simonsson i en artikel i Skogshistoriska sällskapets årsskrift. Sedan dess är kalhyggen så intimt förknippade med karaktären på skogsbruket och förluster i mångfald, att det blivit en sanning som inte längre behöver bevisas.

    Låt mig få påminna om Naturskyddsföreningens kampanj mot klorblekt papper på 1980-talet, att medlemsantalet steg kraftigt 1985–1991 från 85 000 till 206 000, att man införde ”Bra miljöval” för att skapa konsumentopinion. Att Världsnaturfonden satte igång arbetet med miljöcertifieringen FSC, och Greenpeace stödde Springerkoncernens krav på ”kalhyggesfritt papper” 1993. Detta opinionstryck finns inte alls med i Makten över skogen.

    Hur står det till i skogen egentligen? Är det verkligen fråga om ”skövling” och ”artutrotning”?

    Naturvårdsverket skriver om ”positiva tendenser men tydliga utmaningar kvar”.

    Artdatabanken uppger att av 4746 rödlistade arter är det inte mer än 394 som är direkt hotade av skogsbruket. Trots att skog står för 68 procent av landytan.

    Fler större träd finns kvar

    Forskning har visat att ökad naturhänsyn 1968–2003 har förändrat trakthyggesbruket så att bland annat fler stora träd finns kvar.

    Annan forskning har påvisat bland annat ökad mängd död ved i skogen, med mera.

    Nyligen publicerad forskning har påvisat en tydlig förändring i mängden gamla träd i svensk skog.

    Den årliga publikationen Skogsdata baserad på Riksskogstaxeringen och med flera specialstudier varje år har påvisat förbättringar.

    Låt mig här få påpeka att kalhyggen handlar om slutavverkning, något som sker efter 100 år i genomsnitt i Sverige, och utgör endast några få procent av skogsmarken varje år. De röjningar och gallringar som genomförts innan dess påverkar skogens innehåll.

    Vi har således den märkliga situationen att segraren i kampen mellan produktions- och miljöintressen – åtminstone delsegraren – förnekar sina framsteg och framhärdar i den misstro mot skogsindustrin som uppkom före 1993. Det är denna misstro som består, och för den beständigheten krävs helt annan analys och förklaringsmodell.

    Forskning: Mer koldioxid gör skogen fattigare på kväve

    Posted on by Anna Nyquist

    En ny studie visar att en ökande koldioxidhalt i luften minskar tillgången på kväve i nordliga skogar. Det riskerar att bromsa tillväxten – och minska skogens betydelse för att binda koldioxid.

    När koldioxidhalten i atmosfären ökar har det länge funnits en förhoppning om att skogar ska växa snabbare och därmed binda mer kol. Men en ny studie från SLU (Sveriges lantbruksuniversitet), publicerad i Nature, ger en mer komplicerad bild. För träd kan inte enbart leva på koldioxid. De behöver också näring, bland annat kväve.

    I studien har forskarna studerat årsringar från träd, vilka fungerar ungefär som en dagbok över hur träden vuxit år för år. Där såg de något som sticker ut: mängden kväve som är tillgängligt för träden i skogen har minskat över tid, samtidigt som koldioxidhalten i luften har ökat.

    Ett unikt arkiv avslöjar förändringen

    Studien bygger på ett stort antal prover från träd över hela Sverige. Forskarna borrade ut smala kärnor ur stammarna och analyserade spår av kväve i årsringarna. På så sätt kunde de följa hur tillgången på näring i skogen har förändrats sedan 1960-talet.

    Eftersom proverna kommer från hela landet kunde forskarna jämföra olika platser. De tog hänsyn till temperatur, nederbörd och luftföroreningar. När de gjorde det såg de tydligt att den ökande mängden koldioxid i luften bäst förklarar varför träden har fått mindre kväve.

    Risk att skogen binder mindre koldioxid

    I dag tar världens skogar upp ungefär en tredjedel av människans koldioxidutsläpp. Det gör skogen till en viktig del av klimatarbetet. Men den nya studien visar att den här förmågan kan försvagas i takt med att koldioxidhalten ökar.

    För att förstå det här har forskarna tittat på vad som sker när koldioxidhalten stiger och träden försöker växa mer. För att kunna växa behöver träden också mer näring, bland annat kväve. Men tillgången på kväve ökar inte i samma takt som koldioxiden. I stället måste fler organismer dela på samma mängd kväve. Det beror på att när träden producerar mer kol förs mer organiskt material ner i marken, till exempel via rötter, löv och kvistar. Det ger mikroorganismerna i jorden mer att leva av. Då växer också de – och de behöver också mer kväve.

    Resultatet är därför att även mikroorganismerna tar upp en större del av kvävet och då blir det mindre kvar till träden. Då räcker kvävet inte till för den ökade tillväxten som den extra koldioxiden annars skulle kunna ge. Forskarna beskriver det som att kvävecykeln stramas åt. Följden blir att träden inte fullt ut kan utnyttja den extra koldioxiden som finns i luften – och att skogens tillväxt, och därmed dess upptag av koldioxid, bromsas.

    Konsekvenser för klimatpolitik och skogsbruk

    Fynden har betydelse för såväl skogspolitik som skogsbruk. Om skogen tar upp mindre koldioxid än tidigare klimatmodeller visar måste samhällets utsläpp minska mer. Klimatpolitiken behöver ta höjd för det. Resultaten påverkar också hur man kan bruka skogen samt hur stor tillväxt i skogen som skogsägare och samhället kan räkna med i framtiden.

    Studien visar dessutom att naturen reagerar på klimatförändringen på komplexa sätt. Man kan inte räkna med att skogen automatiskt kompenserar för samhällets utsläpp.

    Läs studien i Nature här.

    Regeringen välkomnar Omnibus-förändringarna

    Posted on by Elin Segerlind

    EU:s ministerråd har nu godkänt Omnibus 1, det första av kommissionens två förenklingspaket. Beslutet innebär omfattande förändringar av flera centrala hållbarhetslagar. Något som enligt många kritiker riskerar att urholka EU:s miljö- och klimatarbete, eftersom stora delar av regelverket försvagas eller skjuts fram i tiden.

    Omnibus I antogs under senaste ministerrådet den 23–24 februari 2026. Europaparlamentet sa ja redan i december 2025, något som Supermiljöbloggen då skrev om. Paketet öppnar upp nyligen beslutade lagar som CSDDD, lagen om företagsansvar och CSRD, EU:s hållbarhetsrapportering. Det innebär att grundläggande delar av dem ändras. I praktiken får det effekten att färre företag behöver följa reglerna, att skyldigheter tas bort och att tidsplanen för genomförande av lagarna skjuts framåt.

    Ministerrådets beslut var det slutgiltiga beslutet. Efter publicering av beslutet i EU:s officiella tidning, som ska ske inom 20 dagar, kommer medlemsländerna ha i uppdrag att inom 12 månader överföra beslutet i nationell lag.

    Regeringen är positiv

    Regeringen har under processen varit positiv till Ombibus paketet och välkomnat kommissionens översyn av regelverket. I samband med parlamentets beslut i december skrev Jessica Rosencrantz, Sveriges EU-minister, i ett inlägg på LinkedIn att det är viktigt med begripliga miljöregler:

    EU har under flera år byggt upp en omfattande lagstiftning på miljöområdet. Det är i grunden bra – vi ska ställa höga krav på oss själva för att förvalta vår gemensamma miljö och naturen omkring oss. Men vi måste ställa högra krav på oss på fler områden: Europa måste ta ett större ansvar för vår säkerhet och ekonomiska styrka. Vi måste helt enkelt göra Europa till världens bästa plats för företag att investera, starta, skala och stanna. Begripliga miljöregler är en viktig del. Där har EU tyvärr inte hittat rätt balans – hittills.

    Miljöorganisationerna är kritiska

    Inför arbetet med Omnibus skrev flera organisation ett öppet brev till finansminister Elisabeth Svantesson. Bland dem fanns Naturskyddsföreningen och Act Svenska Kyrkan. De menar att andemeningen i Omnibus, att minska regelbördan, inte är det enda resultat som Omnibus för med sig. Utan att förslaget också riskerar att kraftigt underminera regelverkens syfte. Det vill säga att skydda mänskliga rättigheter och miljön, samt främja hållbart och ansvarsfullt företagande.

    Efter ministerrådets beslut i början på veckan konstaterar Karin Lexén, generalsekreterare på Naturskyddsföreningen, att EU:s krav på företags ansvar för miljö- och mänskliga rättigheter nu urvattnas:

    CSDDD kom till efter allvarliga katastrofer där ansvarsutkrävande visade sig nästintill omöjligt. Till exempelfabriksraset i Rana Plaza 2013 där över 1 200 textilarbetare miste livet […] Direktivet föreslogs av Europeiska kommissionen 2022, antogs och trädde i kraft i juli 2024 – men öppnades på nytt genom lagstiftningspaketet Omnibus I i februari 2025. Nu har ministerrådet antagit en betydligt försvagad version som bara omfattar de allra största företagen. Förändringarna innebär kort sagt: mindre ansvar, mindre insyn och lägre krav på företag att agera hållbart, säger Karin Lexén i en kommentar på LinkedIn.

    Sverige kan gå längre

    Trots EU:s sänkta ambitioner finns en möjlighet för Sverige och övriga medlemsländer att gå längre än EU. Det betyder att om den svenska regeringen vill kan de ställa hårdare krav än EU, eftersom EU:s nivåer är en lägsta nivå.

    EU:s utsläppshandel hotas av tunga företag och politiker

    Posted on by Jan Lindsten

    EU:s utsläppshandelssystem ETS är under attack från inflytelserika företag och flera medlemsstaters ledande politiker. ETS har varit helt avgörande för att framgångsrikt minska koldioxidutsläppen i Europa. Fallande priser på utsläppsrätterna kan hota inte minst svenska företag som bejakar omställningen till fossilfrihet, varnar ekonomer och experter.

    ETS, eller Energi Trade System, infördes inom EU 2005 och är alltjämt världens enda juridiskt bindande avtal mellan stater för att pressa ned utsläppen av koldioxid från fossila bränslen. De företag som ingår i systemet (cirka 12 000 inom ETS1) måste betala en viss summa för att ha rätt att släppa ut ett ton koldioxid, och kan sälja rätten till andra företag om man själv kan minska sina utsläpp så att man inte behöver den.

    Under många år var marknadspriset alltför lågt och tilldelningen av så kallade gratisrätter för hög för att systemet skulle börja leverera på allvar. Men gradvis har priserna ökat eftersom utgivningen av utsläppsrätter successivt minskar. År 2029 ska en utökning av utsläppshandelssystemet som även gäller bland annat transportsektorn, byggnader och bostäder och arbetsmaskiner, det så kallade ETS2, vara införd i medlemsländerna.

    ”Konkurrenskraften i fara” enligt kritiker

    Men det är utsläppshandelns första fas, ETS 1, som omfattar tillverkningsindustrin, inte minst utsläppstunga företag inom till exempel stål- och cementindustrin, som nu utmanas. Omställningen går trögt för flera av dem, och nu oroar sig politiker i en rad länder för försämrad konkurrenskraft om inte reglerna lindras.

    Makthavare i Österrike, Tjeckien, Slovakien och Polen vill se lättnader i utsläppshandeln. Och de har fått sällskap även av förbundskansler Friedrich Mertz i EU:s största ekonomi Tyskland. Även han talar nu om behovet av att reformera ETS, rapporterar P1 i veckan.

    Det är en ny lägsta nivå som vi nu ser. Utsläppshandelssystemet har varit EU:s mest effektiva klimatverktyg som det rått stor konsensus om. Därför är det oroväckande signaler. Risken är att företag nu istället blir inlåsta i den fossila ekonomin, kommenterar EU-parlamentarikern Emma Wiesner (C) i inslaget.

    Priserna på utsläppsrätterna har fallit

    Miljö- och energikonsulten och experten på EU:s klimatpolitik, tillika SMB-krönikören Magnus Nilsson, ger Wiesner rätt. I ett inlägg på Linked in pekar han på uppenbara faror för de företag som satsat på klimatomställningen. Enligt Nilsson har lobbying från fossilberoende företag, påhejade av politiska uttalanden, medverkat till att auktionspriserna på utsläppsrätter nu fallit.

    Diskussionen hotar i hög grad de svenska industriintressen som ligger vid omställningsfronten. Deras lönsamhet, deras möjligheter att ragga investeringskapital, deras möjligheter att skapa jobb och välfärd i Sverige hänger på att priserna på utsläppsrätterna hålls uppe. Priserna behöver nog inte stiga nämnvärt, men de får absolut inte falla. Osäkerheten är i sig ett magnifikt hot mot satsningarna, skriver Magnus Nilsson i sitt inlägg.

    Nilsson kritiserar i sitt resonemang även den svenska regeringen och oppositionen för att vara alldeles för tysta om den pågående lobbyingen inom EU för att försvaga ETS-regelverket.

    En rimlig huvuduppgift för en svensk regering är att slå vakt om svenska industriintressen – vilket i nuläget inte minst handlar om att slå vakt om utsläppshandeln. Men då duger det inte att tassa i förhandlingsrummet – då måste man gå i öppen polemik med de aktörer som nu försöker snacka ned utsläppshandeln, betonar han.

    Liberalerna öppnar för att skrota transportmålet

    Posted on by Elin Segerlind

    Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) vill ta bort Sveriges transportmål. Ett mål som idag kräver att utsläppen från inrikes transporter (exklusive flyg) ska minska med 70 procent till 2030 jämfört med 2010 års nivå.

    Hittills har minskningen bara nått 19 procent, enligt Naturvårdsverket, vilket får ministern att kalla målet orealistiskt.

    Det skulle i princip kräva att vi förbjuder bilkörning vissa dagar, säger klimatminister Romina Pourmokhtari till SVT Nyheter.

    I stället vill hon se ett nytt elektrifieringsmål, som fokuserar på att ställa om hela fordonsflottan till eldrift. Enligt ministern behöver Sverige mål som beskriver vad vi ska göra, snarare än vad vi ska sluta med.

    Har redan stöd från Sverigedemokraterna

    Liberalerna driver nu frågan om skrotat transportmål inom regeringen. De har redan stöd från Sverigedemokraterna som sedan tidigare lagt förslag om att slopa transportmålet. Nu hoppas Liberalerna få stöd även från de övriga Tidöpartierna, Moderaterna och Kristdemokraterna. Samtliga riksdagspartier har tidigare sagt sig vara öppna för att utreda ett elektrifieringsmål som Pourmokhtari vill ersätta dagens mål med, men då som komplement, inte ersättning, till transportmålet. Det slog man också fast i miljömålsberedningens senaste betänkande som presenterades 30 oktober 2025

    Slopat mål ett tecken på misslyckad klimatpolitik

    Kommer regeringen överens så har den majoritet för att avskaffa transportmålet. Men oppositionen har hittills inte hållit tillbaka sin kritik och reaktionerna har varit kraftiga.

    Centerpartiets klimatpolitiske talesperson Rikard Nordin skriver på LinkedIn och kallar förslaget ett desperat försök att maskera ett klimatpolitiskt misslyckande:

    Det är inte brist på förslag, det är brist på politisk vilja som gör att vi inte når målen. Det är sorgligt. För vi har allt att vinna på ökat tryck i klimatpolitiken – lägre utsläpp, fler jobb, bättre konkurrenskraft, högre tillväxt, ökad säkerhet, renare luft, bättre hälsa och mycket mer, skriver han.

    Miljöpartiet menar att regeringen slösar tid på att ifrågasätta klimatmål istället för att införa åtgärder som minskar utsläppen:

    Det här är ett pinsamt sätt att försöka dölja att man har en usel klimatpolitik som bommar alla målen. Först spenderar man tre och ett halvt år till att montera ned klimatpolitiken och medvetet öka utsläppen, sen vill man ändra det mål som man totalt misslyckas med att nå, skriver Miljöpartiets språkrör Daniel Helldén i en kommentar till Aftonbladet.

    Otydliga besked skapar osäkerhet

    Transportmålet är ett etappmål inom det svenska miljömålssystemet. I januari 2025 fick miljömålsberedningen i uppdrag att bland annat lämna förslag på hur svenska etappmålen till 2030 kan utformas så att de bättre överensstämmer med Sveriges åtaganden inom EU.

    När beredningens resultat presenterades för pressen i oktober i fjol så var Romina Pourmokhtari tydlig med att det inte var tal om att avskaffa några klimatmål:

    Sedan regeringen tillträdde har det spridits falska påståenden och rubriker hej vilt om påstådda avskaffade klimatmål och det har skapat stor oro, inte minst i näringslivet. Men nu står samtliga partier bakom klimatmålen och då hoppas jag att vi är färdiga med tramset om avskaffade klimatmål eller sänkta ambitioner. För det är inte värdigt Sverige, sa hon vid presskonferensen.

    Nu öppnar hon dock för just detta, att avskaffa ett av klimatpolitikens större etappmål. Mattias Goldmann, vd för 2030-sekretariatet och helgkrönikör på Supermiljöbloggen, betonar i en kommentar att klimatministern var rätt ute då och är fel ute idag.

    När Pourmokhtari tog emot Miljömålsberedningens genomlysning av klimatmålen var det med orden ’Väldigt efterlängtat att Sverige visar en klar och tydlig enighet bakom klimatmålen’. Det anser också näringslivet, som gång på gång betonat vikten av att klimatmålen inte urholkas – exempelvis i ett upprop med 374 företag. Näringslivet betonar också att klimatmålen i närtid är viktigast, eftersom de går att hålla politiken ansvarig för, medan 2045 är fem mandatperioder bort, skriver Goldmann.

    Klimatproblem vanliga i Europa, men beredskapen är dålig

    Posted on by Ingela Björck
    Översvämning

    Fyra av fem tillfrågade personer i Europa har redan upplevt minst en skadlig händelse orsakad av klimatkrisen. Ändå är en stor del av befolkningen dåligt rustad för att stå emot värmeböljor, översvämningar eller vattenbrist. Det visar en stor europeisk studie. Ett nyligen inträffat exempel är de stormar i sydvästra Europa som tagit minst 16 liv och tvingat tusentals människor att lämna sina hem.

    Den europeiska studien bygger på en enkät med över 27 000 deltagare från 27 länder. Rapporten har fått titeln Overheated and underprepared, ”För varm och för dåligt förberedd”. Den har getts ut av European Environment Agency, EEA, och European Foundation for the Improvement of Living and Working Conditions, Eurofound.

    I enkäten fick deltagarna frågan om de upplevt klimatrelaterade företeelser som hetta, översvämningar, skogsbränder, vattenbrist, stormar eller mygg- och fästingbett under de senaste fem åren. De flesta angav hetta som det vanligaste problemet. Nästan hälften av de svarande hade upplevt för stark hetta hemma, på arbetet eller i skolan, och ännu fler (över 60 procent) sa att det varit för hett utomhus. 

    Värmeböljor och skogsbränder var också det som man oroade sig mest för i framtiden. Över 38 procent av de svarande sa att de inte hade råd att skaffa ventilation, luftkonditionering eller solskydd för att hålla sina bostäder svala på sommaren. Andelen var ännu större, 66 procent, bland dem som hade dålig ekonomi eller var sjukliga. 

    Dålig tillgång till rent vatten

    Skydd mot andra extrema väderhändelser saknades också ofta. Många uppgav att de inte hade något översvämningsskydd, någon möjlighet att samla regnvatten vid vattenbrist eller några tillräckliga försäkringar. De hushåll som hade sämst ekonomi nämnde bristen på rent vatten som ett särskilt problem. 

    Klimatförändringarna påverkar livet för fyra av fem EU-medborgare, men bara en fjärdedel av alla har de resurser som behövs för att möta utmaningarna,” säger VDn för Eurofound, Ivailo Kalfin. 

    Han menar att den nu publicerade studien visar politiker och forskare vilka stora skillnader som finns mellan och inom EU-länderna, och var samhället främst behöver sätta in sina insatser.

    Unga människor bekymrar sig

    Kvinnor, deltagare mellan 16 och 29 års ålder och deltagare från södra och centrala-östra Europa var de som var mest bekymrade över risken för klimatrelaterade problem. Det var också i södra och centrala-östra Europa som man i störst utsträckning redan upplevt följderna av extremväder. 

    Norra Europa hade däremot andel deltagare som angav att de upplevt klimatrelaterade problem. På frågan om man märkt att myndigheterna gjort några förebyggande åtgärder, så var det också i norra Europa som den lägsta andelen deltagare svarade ja.

    Stormar i Spanien och Portugal

    Ett exempel som visar både farorna och den bristande beredskapen är de skyfall och stormar som drabbat Portugal och Spanien i januari och februari. Minst 16 personer har omkommit och tusentals människor har varit tvungna att lämna sina hem. 

    I Spanien orsakade stormen vågor på upp till nio meters höjd längs landets nordkust. Över 150 vägar och många skolor stängdes, och Spaniens militära katastrofenhet gick upp till högsta beredskap.

    I Portugal nådde floden Mondego kritiska nivåer. En skyddsvall brast, vilket förstörde delar av en viktig motorväg, och över 30 000 hushåll i olika delar av landet blev utan ström.

    Kritiken mot regeringens hantering av krisen har varit hård i Portugal, så hård att inrikesministern känt sig tvungen att avgå. Även forskare kritiserar landets dåliga klimatanpassning.

    Vi är inte förberedda på dagens klimat, än mindre framtidens, säger atmosfärfysikern i Lissabon Pedro Matos Soares i ett SVT-inslag.

    Storföretag bojkottar norrländsk skogsråvara i förpackningar

    Posted on by Lisa Jacobson

    Klädföretaget Zalando slutar köpa in råvara från det stora svenska skogsbolaget SCA. Företaget vill inte längre ha material från skogar i norra Sverige, på grund av bristande hänsyn till miljö och mänskliga rättigheter.

    Efter påstötningar från miljöorganisationer lät den tyska e-handelsjätten Zalando ett konsultbolag specialiserat på mänskliga rättigheter utreda saken förra året. Därefter beslutade företaget att pappersförpackningar med material från SCA kommer att fasas ut, rapporterar Sveriges Radio.

    Även Nestlé har tidigare meddelat att man inte köper ny skogsråvara från ”företag som är inblandade i kontroverser i norra Sverige” och där känsliga ekosystem hotas, vilket Dagens Nyheter rapporterade om. Beslutet följdes av en hätsk debatt mellan skogsindustrin och miljörörelsen, som SMB tidigare berättat.

    Välkomnar företagens beslut

    I Sveriges Radios reportage i Godmorgon Världen välkomnas bojkotten av renskötaren Mattias Fjellström i Vilhelmina Norra sameby.

    Man fick ju ändå ett litet ljus i vardagen när man fick se att det är fler som ser att skogsbolagen håller på, att det kanske blir förändring. Jag blev faktiskt överraskad att sådana stora företag faktiskt sätter ner foten och säger att det här är inte okej, säger han.

    Det moderna skogsbruket med stora kalhyggen har lett till att skogar rika på lav har minskat med 70 procent sedan 50-talet, enligt reportaget. De ungskogar som växer upp är täta, och där trivs inte laven som är renarnas huvudsakliga vinterföda. Försvinner laven, försvinner förutsättningarna för traditionell renskötsel.

    Annette Löf som forskar om urfolksrättigheter på Stockholm Environment Institute, menar att det är en stark och ny signal från företagen att de inte accepterar risker för miljö och mänskliga rättigheter i sina leverantörskedjor. Det behövs, eftersom märkningar som FSC inte är tillräckliga och det är väl belagt att skogsindustrin påverkat renskötseln negativt under lång tid, kommenterar hon i Godmorgon Världen.

    SCA lovar att fortsätta dialogen med samerna

    Anders Edholm, hållbarhets- och kommunikationsdirektör på SCA, säger till P4 Västernorrland att han har svårt att förstå kritiken då företaget följer lagstiftningen och olika certifieringar. Han tror inte att fler företag kommer att ta efter, men lovar att fortsätta dialogen med Svenska Samernas Riksförbund om framtidens renskötsel.

    Omprövad vattenkraft: Varannan damm rivs och de låga miljökraven får kritik

    Posted on by Anna Nyquist

    Sveriges vattenkraft står inför en stor omprövning med resultatet att över hälften de hittills prövade dammarna rivs. Samtidigt varnar forskare för att de anläggningar som får fortsätta ofta får otillräckliga miljökrav och att uppföljningen av åtgärder är bristfällig.

    Som SMB tidigare rapporterat pågår en omprövning av miljötillstånden för Sveriges vattenkraftverk. Orsaken är att många dammar och kraftverk drivs med gamla tillstånd som inte tar hänsyn till dagens miljökrav. Samtidigt kräver EU:s vattendirektiv att vattendrag ska nå god ekologisk status. Därför måste omkring 2 000 anläggningar nu få sina villkor omprövade och anpassas till modern lagstiftning.

    Processen startade 2022 och väntas ta omkring 20 år. I en ny vetenskaplig genomgång har forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU Aqua, analyserat de första rättsfallen som vunnit laga kraft fram till slutet av 2024. Studien bygger på en systematisk genomgång av 33 domstolsbeslut från miljöprövningar inom den nationella planen för moderna miljövillkor för vattenkraften och fokuserar särskilt på biologiska effekter och krav på åtgärder i vattendragen.

    Hälften rivs – stor chans för naturen

    Studien visar att av de 33 prövade anläggningarna har 22 fått sina tillstånd indragna och ska rivas, medan elva får fortsätta producera el med nya miljökrav. Det innebär att en majoritet av besluten redan nu leder till att vattendrag återställs.

    Samtidigt innebär omprövningen en tydlig målkonflikt mellan elproduktion och miljöskydd. Rivningar kan minska den el som produceras. De flesta fall som hittills prövats gäller dock små kraftverk som står för en liten del av Sveriges totala elproduktion, men som kan ha stor lokal påverkan på ekosystemen. Forskarna bedömer därför att många rivningar kan ge stora miljövinster samtidigt som förlusten av elproduktion på nationell nivå blir begränsad.

    När dammarna rivs öppnas vandringsvägar och flödena blir mer naturliga. Det gynnar fisk och många andra arter. Samtidigt visar studien att de anläggningar som får vara kvar nästan alltid bara får krav på fiskpassager, till exempel fisktrappor eller galler som leder bort fisk från turbiner.

    Forskarna menar att den snäva inriktningen missar andra viktiga miljöproblem. Det som missas kan till exempel vara krav på bättre vattenflöden, restaurering av torrlagda sträckor och åtgärder för temperatur och kemikalier. Utifrån det menar forskarna att livsmiljöer nedströms dammarna fortsätta vara kraftigt påverkade trots de kontroller som görs.

    Brist på uppföljning oroar forskarna

    Studien visar också att kraven på uppföljning är svaga. Domstolarna kräver sällan kontroller som säkerställer att fiskvägar och andra åtgärder faktiskt fungerar. I stället handlar uppföljningen oftast bara om att mäta vattenflöden, inte om att följa upp biologiska resultat.

    Det gör att åtgärder som inte fungerar kan bli kvar utan att problemen upptäcks. Samtidigt syns den grundläggande konflikten tydligt: elproduktion ställs mot miljöskydd. De flesta prövade anläggningarna är små kraftverk som producerar lite el, men som påverkar naturen lokalt. Många ägare väljer därför att lägga ned i stället för att investera i dyra åtgärder.

    Forskarna ser omprövningen som en historisk chans att förbättra Sveriges vattendrag, men anser att tempot är för långsamt och att besluten behöver bli skarpare. Vidare skriver de att de första domarna kan sätta tonen för hela processen och avgöra om Sverige lyckas förena vattenkraft med levande ekosystem.

    Det här skulle Mattias Goldmann göra första dagen som klimatministerns vikarie

    Posted on by Mattias Goldmann
    Foto på Mattias Goldmann, 2030-sekreterariatet

    Tolv veckors vikariat för snart mammalediga klimatminister Romina Pourmokthari hamnar på arbetsmarknadsminister Johan Britz bord. SMB:s krönikör Mattias Goldmann, chef för 2030-sekretariatet, målar här upp vad han själv skulle satsa på om han hade givits chansen att vicka. Och skulle få en hel del viktigt gjort redan första dagen, verkar det som.

    KRÖNIKA Många väntade säkert på samtalet som aldrig kom, skrollade efter missade samtal och undrade varför Kristersson inte ringer. För det är ju han som bestämmer över sin regering, han som inte tycker att Sverige behöver ha någon särskild minister för klimat de där 12 veckorna Pourmokhtari är borta, han som gett Johan Britz uppdraget. Jag har redan hyllat beslutet – nu får Sverige världens enda kombinerade arbetsmarknads- och klimatminister. Men OM Britz får kalla fötter och tycker det verkar mycket att utöver vår skyhöga arbetslöshet också hantera vår skyhöga klimatpåverkan, så har jag en plan för första dagen som klimatministervikarie. 

    Vikariatet börjar den andre mars som är en måndag. Därmed är det varken regeringssammanträden eller utfrågningar i riksdagen, så första dagen på jobbet kan planeras fritt.

    Ingen detaljstyrning av klimatmyndigheterna!

    Klockan 07.30: Frukost med klimatmyndigheterna. Dagen börjar tidigt, med en frukost med generaldirektörerna för Naturvårdsverket, Energimyndigheten, Kemikalieinspektionen, SMHI och SGU – ”mina” klimatmyndigheter. Syftet är främst att höra hur de med en enkel justering i ett kompletterande regleringsbrev effektivare kan bidra till att klimatmålen nås. Men det är också viktigt att slå fast att Sveriges stolta historik av självständiga myndigheter gäller – Axel Oxenstiernas modell må attackeras av Timbro och utmanas av statsrådsberedningens klåfingrighet, men åtminstone de kommande 12 veckorna är den starkt försvarad på ministernivå. Detaljstyrande direktiv från regeringen gäller inte. Till exempel som vad Energimyndigheten ska stötta med Industriklivet, hur Naturvårdsverket ska beräkna Sveriges klimatpåverkan, att Exportkreditnämnden måste öppna för fossilgas, eller att myndigheter förväntas flyga mer. 

    Klockan 9.00: Stabsgenomgång – med fokus på kommande propositioner. Den 17 mars kommer en hel drös propositioner från Klimat- och näringslivsdepartementet. De flesta är energiminister Ebba Buschs men hon kommer att fokusera på 191:an ” Ny kärnkraft i Sverige” vilket ger oss ett bra tillfälle att med 190:an ”Vindkraft i kommuner” lyfta behovet av mer fossilfri el i närtid. Landets kommuner behöver veta att ersättningen blir långsiktig, så att den som bidrar mycket också belönas rejält. Att Sverigedemokraternas tjänstemän förhandlat upp ersättningen till kommuner där de är starka är positivt; Den 17 mars bör det bli gemensam lansering med SD:s Martin Kinnunen i Blekinge och östra Småland. 

    Räcker valfläsket till klimatsatsningar?

    Klockan 10.30: Möte finansministerns stab – fokus vårbudgeten. Normalt är utrymmet för förändring litet i vårbudgeten och vårändringsbudgeten – men detta är valår och Tidöpartierna har ju bestämt sig för att fläska på. Kanske finns det ett utrymme för nya klimatsatsningar den 13 april? Finansminister Elisabeth Svantesson har tydligt markerat att det inte spelar någon roll för henne om Sverige klarar klimatmålen eller inte, så ingången i förhandlingarna är att det skulle förbättra Liberalernas anseende, vilket skulle öka chanserna för Tidöpartierna att sitta kvar. Det enda som kan hinnas med är sånt som redan förberetts, som sänkt förmånsvärde på kollektivtrafikkort som Lagrådet redan behandlat, eller det färdmedelsneutrala resebidraget som riksdagen redan beslutat men regeringen inte infört. Och så går det ju att utlova sånt som först kostar pengar efter valet – gratis nu men bindande sen. En elbilspremie även för normalinkomsttagare – inte bara till de som ändå inte har råd med ny elbil? En ”Framkomlighetsmiljard” för att gynna delat resande? 

    Klockan 12.00: Arbetslunch klimatmålsenighet. I Miljömålsberedningen enades alla åtta riksdagspartier om att klimatmålen gäller och ska nås. Sedan har några partier velat gå längre, andra backa eller stryka. Men enigheten är för mycket värd för näringslivet, kommunerna och hushållen för att släppa så lätt. Christofer Fjellner, Kjell-Arne Ottosson, Kajsa Fredholm, Martin Kinnunen, Rickard Nordin, Jytte Guteland, Katarina Luhr, Elin Nilsson och Helena Storckenfeldt bjuds därför till en rejäl arbetslunch för att utröna hur vi kan bygga vidare på överenskommelsen. Syftet är inte att komma vidare denna första gång, utan att etablera ett forum där alla partier kan flytta fram positionerna tillsammans. Skulle något av ytterkantspartierna hoppa av är ledsamt, men också fem partier som konkret enas över blockgränserna – som i den gamla energiöverenskommelsen – gör stor skillnad.

    Klockan 14.00: Klimatpolitiska rådet. Efter att regeringen på grund av hög arbetsbelastning tyvärr inte hade möjlighet att närvara när Rådets förra rapport presenterades, är det viktigt att markera stöd för denna centrala del av det Klimatpolitiska Ramverket. Bara en vecka senare, den 19 mars, släpps deras årliga rapport; hur den tas emot och vilken uppmärksamhet den får är viktigt för ambitionerna kommande mandatperiod. Rådet får också i uppdrag att visa vad mer de skulle kunna göra med resurser som mer påminner om de danska eller brittiska kollegorna.

    JohanSätt fart på Industriklivet igen!

    Klockan 15.30: Näringslivsträff på Rosenbad. Den gröna omställningen har skjutit fart tack vare Tidöpartiernas satsningar på Industriklivet, Klimatklivet och gröna exportkrediter, men nu tar de sin hand ifrån dem. Uppstartsaktörer som Stegra med fossilfritt stål, Liquid Wind med elektrobränslen och Vidde med eldrivna snöskotrar, får tillsammans med storbolag som Scania, Volvo Group, ABB och SSAB peka ut hur vi maximerar mandatperiodens sista månader och rivstartar nästa. 

    Klockan 17.00: Cyklar hem. Budskapet att leva som man lär är svårt att följa fullt ut som ledande politiker, men det är svårt att få acceptans för utsläppsminskningar om man själv åker mycket bil och använder regeringsplanet i onödan. Som relativt anonymt statsråd är det möjligt att ta cykeln hem, med löftet att ta tåget inrikes och aldrig flyga fossilt.

    Klockan 21.15: Första intervjun. Att göra en – och endast en – intervju direkt är ett bra tillfälle att markera vad dessa tolv veckors vikariat innebär. SVT:s 30 Minuter är på torsdagar, men Agenda är på måndagar. Huvudbudskapet är att vetenskapen förstås gäller; om någon minister vid något tillfälle skulle ha råkat säga att Sveriges utsläpp minskar hela tiden så var det ett olyckligt misstag. Det måste ha berott på att utsläppsdiagrammet hamnade uppochned. Nu bygger vi vidare på åttapartiöverenskommelsen att Sverige både ska klara klimatmålen vi själva beslutat om och EU:s klimatkrav som förhandlades under Sveriges ordförandeskap. Tillsammans går det!

    Så här blir det inte. Det blir Britz. Men inget hindrar honom från att rivstarta för klimatet. Och gör han inte det, så kan ju ordinarie klimatminister rivstarta när hon kommer tillbaks efter föräldraledigheten. Och gör hon inte det, så kan en ny klimatminister rivstarta när hen tillträder efter valet. Det enda som inte får hända är att vi fortsätter som idag.

    Kyrkans skogsnätverk får nej om granskning – i informellt mejl

    Posted on by Jan Lindsten

    Det blir ingen utredning om hur kyrkans egendomsförvaltningars fristående organisation Enso agerade under remissprocessen om skogsutredningen. Det beslutar nu kyrkoledningen i sitt svar till Nätverket för hållbart skogsbruk i Svenska kyrkan. Svaret ges i ett informellt mejl utan diarienummer och kommer inte att anmälas till kyrkostyrelsen.

    SMB:s granskning, med start för ett år sedan, om turerna inom kyrkan efter att skogsutredningen presenterades hösten 2024 gav upphov till en livlig intern debatt.

    SMB kunde visa att ett mindre antal politiker och tjänstemän inom egendomsförvaltningarna, helt utan insyn beställde skuggutredningar för hundratusentals kronor med syftet att visa att skogsutredningens förslag om ett skonsammare, samt klimat- och miljöanpassat skogsbruk skulle leda till ekonomisk ruin för stiften. Allt hanterades inom Enso, egendomsnämndernas eget informella nätverk utan budget, beslutsprotokoll eller stadgar.

    Konsultrapporter såldes in som oberoende

    Skuggutredningarna beskrevs som vetenskapliga och oberoende, men utgjorde i själva verket beställda konsultrapporter – vilket forskarna som tog fram dem själva påpekade.

    Nätverket för hållbart skogsbruk gjorde under våren en stor egen undersökning som man menade visar att skuggutredningarna påverkade flera stift och församlingar att inta en negativ hållning till skogsutredningens förslag. I augusti vände nätverket sig till kyrkostyrelsen med en omfattande begäran om en oberoende granskning. Man menade att den demokratiska processen i remissarbetet saboterats av en mindre krets av personer inom Enso.

    Efter omkring ett halvår kommer nu alltså svaret i mejlform, undertecknat av generalsekretare Camilla Asp – kyrkans högsta befattningshavare under ärkebiskopen.

    Nätverket får ett tack för starkt engagemang i en viktig fråga, men generalsekreteraren konstaterar att det inte är aktuellt att inleda någon granskning:

    Även om man kan ha olika uppfattning om delar av processen vill jag ändå framhålla att frågan om Svenska kyrkans skogsförvaltning har varit föremål för en omfattande och gedigen demokratisk process, där många röster och perspektiv har fått komma till tals, skriver hon.

    ”Litet utrymme att granska stiften”

    Det viktigaste underlaget för avslaget utgörs av en rättslig bedömning i en PM från kyrkans rättschef Mattias Thalén. Han konstaterar att kyrkans regler starkt begränsar kyrkostyrelsens möjligheter att granska hur stiften sköter sina åligganden. Han uttalar sig även om kritiken från nätverket mot Ensos agerande, dock utan att nämna organisationen. Det gör inte heller generalsekreteraren i sitt svarsmejl.

    Enligt min uppfattning kan det inte generellt sägas vara problematiskt ur demokratisynpunkt att en eller flera remissinstanser på eget initiativ väljer att inhämta kompletterande underlag inför svar på en remiss i det fall remissinstansen anser att det remitterade underlaget har brister eller förtjänar att belysas ytterligare i något avseende. Inte heller kan det, rent generellt, sägas vara problematiskt ur ett demokratiskt perspektiv att en remissinstans verkar för att även andra remissinstanser ska ställa sig bakom de synpunkter remissinstansen för fram, skriver rättschefen i sitt PM.

    SMB har frågat nätverkets initiativtagare, kyrkoherde Christofer Sjödin i Holmsund, Västerbotten, om hur han ser på svaret från kyrkoledningen.

    – Det är ett märkligt svar. Det berör inte alls vår begäran om att den från kyrkan helt fristående organisationen Ensos roll behövde klarläggas. Enligt min uppfattning går det inte att tolka svaret till oss på annat sätt än att vad Enso gjort är helt enligt Svenska kyrkans regelverk, säger Christofer Sjödin.

    ”Tydligen i sin ordning att göra så här”

    – Det vill säga, det är i sin ordning att ett fristående nätverk, som ligger utanför kyrkans organisation, kan använda kyrkans medel, digitala kanaler och logotyper för att bedriva opinionsarbete.

    Vad anser du om att beslutet, så som det är arrangerat, gör att ert ärende inte kommer att delges kyrkostyrelsen som bilaga, eftersom det inte är ett delegationsbeslut?

    – Jag känner inte till regelverket för hur brev till kyrkostyrelsen administreras. Det kan ju vara så att den får oerhört många brev adresserade till sig och därför hanteras en del av dem på kanslinivå.

    Kyrkans nätverk för ett hållbart skogsbruk vänder sig nu direkt med ett nytt krav till undertecknaren av mejlsvaret, generalsekretare Camilla Asp.

    I brevet begär de att deras hemställan om en utredning ska läggas fram direkt till kyrkostyrelsens ledamöter, eftersom det är ett principiellt ärende och att ”sådana ska underställas kyrkostyrelsen.”

    Nätverket betraktar det avvisande beskedet från kyrkoledningen som ett slags missförstånd. Man instämmer rent av i kyrkoledningens formulering att det inte är ett demokratiskt problem om en remissinstans tar fram kompletterande underlag och försöker påverka andra.

    ”Enso agerade på eget bevåg”

    Men Egendomsförvaltningarnas samarbetsorgan, Enso, var ingen remissinstans. Och det var bara delar av denna organisation som drog igång skuggutredningarna, påpekar man:

    Vår begäran gäller inte en remissinstans, det gäller några förtroendevalda och några tjänstemän och deras agerande under remissprocessen. Dessa personer utgör inte en utpekad remissinstans och de har heller inte lämnar något remissvar. De är verksamma inom Enso men har efter vad som framkommit agerat på eget bevåg, skriver nätverket i sitt brev.

    Handläggaren av ärendet i kyrkoledningen, biträdande rättschef Fredrik Nilsson, berättade för några veckor sedan för SMB att svaret till nätverket var på gång. Förslaget var att det skulle fattas på delegation av generalsekretaren. Om så blir fallet, kommer det enligt reglerna att anmälas till kyrkostyrelsen som ett delegationsärende, förklarade han då.

    Generalsekreteraren svarade informellt

    Vad som hänt sedan dess är alltså att Camilla Asp svarat informellt i ett mejl på ett sådant sätt att det inte redovisas för kyrkostyrelsen.

    Är det ur demokratisynpunkt rimligt att brev som ställs till kyrkostyrelsen inte kommer på ledamöternas bord?

    – Det är inte min uppgift att bedöma rimligheten ur demokratisynpunkt av olika ordningar. Jag konstaterar dock att den ordning vi har med omfattande delegation från styrelse till olika tjänstemän knappast skiljer sig från de som gäller till exempel regeringskansliet och större organisationer av andra slag, svarar Fredrik Nilsson.

    Han tillägger att ledamöterna i kyrkostyrelsens arbetsutskott fått information om ärendet i ett tidigare så kallat samråd med generalsekretaren.

    Den nytillsatta kyrkostyrelsen efter valet i höstas samlas till sitt första sammanträde på tisdag nästa vecka.

    Skogsstyrelsen släpper nya AI-kartor för skogsinventering

    Posted on by Anna Nyquist

    Skogsstyrelsen lanserar nya AI-kartor som ska bidra till att visa var det kan finnas viktiga natur- och kulturvärden i skogen. Men hur tillförlitliga är de – och riskerar de att ersätta kontroller i fält?

    Det är de första delarna av kartverktyget Digitala värden i skog som Skogsstyrelsen släpper. Kartorna bygger på AI och data från satelliter och flygplan. De ska visa var det kan finnas höga naturvärden och kulturspår som fångstgropar och kolbottnar.

    Syftet är att ge skogsägare bättre underlag inför till exempel avverkning.

    – De digitala kartunderlagen kommer vara till hjälp för skogsägare att planera för hänsyn till naturvärden eller kulturvärden inför exempelvis en avverkning, säger Helena Dehlin, naturvårdsspecialist på Skogsstyrelsen, i ett pressmeddelande.

    AI tränad på naturskog och fornlämningar

    AI-modellen har tränats för att känna igen naturskog i Norrland och stora delar av Svealand. Den bygger bland annat på data från nyckelbiotoper och Natura 2000-områden. I södra Sverige saknas ännu motsvarande modell. Skogsstyrelsen räknar med ett rikstäckande underlag först 2027.

    En annan modell letar efter spår av äldre markanvändning, som fångstgropar och kolbottnar. Senare ska även röjningsrösen, tjärdalar och järnåldersgårdar läggas till.

    Kan hjälpa – eller blir ytterligare ett steg bort från inventering på plats

    Skogsstyrelsen varnar emellertid för att kartorna kan missa värden på enskilda platser. De bygger på fjärranalys och är därför inte helt exakta. Använder man dem fel finns en risk att viktiga natur- eller kulturmiljöer skadas. Myndigheten säger därför att kartorna ska ses som stöd i planeringen, inte som enda beslutsunderlag.

    Och där kommer Skogsstyrelsen in på den stora frågan: kommer AI-kartorna att förbättra inventeringen genom att vara ett stöd – eller riskerar de att i praktiken ersätta delar av den fältbaserade kunskap som finns i dag?

    SMB:s tidigare rapportering ger skäl att vara vaksam. I en uppmärksammad granskning från Dagens Nyheter för några år sedan framkom att Skogsstyrelsen ofta fattade beslut utan att göra platsbesök i skogen. Inventeringar gjordes i stället ibland med hjälp av fjärranalys, trots att myndigheten själv pekat på att sådana metoder riskerar att missa mindre arter och detaljer i miljön.

    Nu återstår att se hur verktyget används i praktiken – om det blir ett komplement som stärker naturhänsynen, eller om det bidrar till att fältkontroller får stå tillbaka.

    Kartverktyget finns på Skogsstyrelsens webbplats och går att ladda ner till egna GIS-system.

    ← Tipsa!

    Tipsa oss

    Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.