Du kan trycka Shift + S för att få fram sökfältet när som helst och Esc för att stänga det.
Tryck ENTER för fler resultat, då kan du även förfina din sökning.
    Stäng

    Oljebolagen ändrar taktik i domstolar och media

    Oljeraffinaderi

    De stora oljebolagen svartmålade länge klimatforskningen och vägrade medge att fossila bränslen värmer upp klimatet. Nu erkänner man att klimatförändringarna finns – men erkänner inte sin roll i sammanhanget. Samtidigt undervärderar man de förnybara bränslenas möjligheter, och framställer olja och gas som nödvändiga både nu och i framtiden.

    Tre olika forskningsstudier har nyligen handlat om oljebolagens kommunikation. En studie handlar om hur bolagen försvarar sig i klimaträttegångar. En annan har analyserat fyra stora företags årsberättelser, och en tredje har inriktat sig på företagens reklam, pressmeddelanden och inlägg på sociala medier.

    Den första studien, publicerad i tidskriften Transnational Environmental Law, handlar om oljebolagens juridiska försvar. Där hävdar man alltså inte längre att kopplingen mellan fossilbränslen och klimat inte existerar. Den går bolagen med på, men säger att klimatkrisen inte är deras fel. Bolagen arbetar för det allmänna bästa, eftersom det moderna industrisamhället behöver en säker energitillförsel, menar man.

    Detta argument har bland annat det tyska bolaget RWE använt i ett rättsfall. Bolaget stämdes av en peruansk bonde och bergsguide, som sett glaciärerna i sin omgivning krympa år från år. Ett annat rättsfall har gällt Shell, som blivit stämt av flera miljögrupper i Nederländerna. Det fallet slutade med ett nederlag för Shell, som ålagts att minska sina koldioxidutsläpp med 45 procent mellan 2019 och 2030.

    En annan strategi som bolagen använt i domstolarna är att säga att det är oklart var en viss klimatskada kommer från. En tredje, som de använt i vissa fall, är att försöka ifrågasätta forskares kompetens.

    I domstolar världen över ser man samma mönster: oljebolagen accepterar kopplingen men vägrar ta ansvaret. Klimaträttegångar handlar inte längre om ifall klimatförändringarna existerar, utan om vem som har det juridiska och ekonomiska ansvaret för dem”, skriver tidningen Guardian.

    Bolagens årsredovisningar ifrågasätter inte heller klimatförändringarna numera. Det visar en studie i tidskriften Energy, Sustainability and Society. Forskarna bakom studien har gått igenom årsredovisningarna från ExxonMobile, BP, Shell och TotalEnergies mellan 2016 och 2022. 

    Förnybart framställs som problematiskt

    Alla bolagen har gjort vissa satsningar på förnybara bränslen, visar studien. De nämner behovet av sådana i ett hållbart samhälle, men tar samtidigt upp olika problem med vind-, sol- och vattenkraft. På så sätt underminerar man den positiva tonen. Huvudbudskapet blir då att olja och gas behövs för att hjälpa de förnybara bränslena, inte att en omställning behövs så fort som möjligt.

    Samma tendens syns i reklam, pressmeddelanden och inlägg på sociala medier. Den ideella organisationen Clean Creatives har analyserat mer än 1800 sådana texter från BP, Shell, Exxon och Chevron under åren 2020-2024. Enligt Clean Creatives går budskapet ut på att världen inte kan klara sig utan fossila bränslen – trots att merparten av alla förnybara projekt idag är både billigare och säkrare än de fossila alternativen. 

    I början av den analyserade perioden talade företagen mycket om klimatmål och en energiomställning som de ville bidra till. Bara några år senare är tongångarna annorlunda: nu talar man i stället om olja och gas som ofrånkomliga och nödvändiga för ekonomisk stabilitet och nationell säkerhet.

    Oljekrisen blir ett PR-bakslag

    Kriget i Iran och de ökande oljepriserna gör dock de argumenten alltmer tvivelaktiga. Importerad olja blir både dyrare och mer osäkert än lokala, förnybara alternativ i en turbulent värld, menar kritiker.

    Att betona energisäkerhet och låga kostnader gynnar inte längre de fossila bränslena, så oljebolagen har ett verkligt retoriskt problem framför sig idag”, säger miljösociologen Robert Brulle i en intervju med nyhetssajten Grist

    Filip Johnsson: ”Bred samsyn om klimatet borde ge politikerna råg i ryggen”

    Det råder en påtaglig samsyn mellan forskare och kommunernas, näringslivets och civilsamhällets representanter om hur nödvändig och brådskande klimatomställningen är. Det konstaterar SMB:s krönikör, professorn i energisystem Filip Johnsson som själv deltagit i arbetet med Klimatpolitiska rådets årsrapport. Den enigheten borde ge de nationella politikerna råg i ryggen att stå upp för en kraftfullare klimatpolitik, anser han.

    KRÖNIKA För bara några veckor sedan var jag med och presenterade Klimatpolitiska rådets årliga rapport. Några månader tidigare hade jag varit med och lagt fram motsvarande rapport från Forskarrådet för Västra Götalands klimatomställning. Jag är ledamot i båda dessa råd – ett uppdrag som är både hedrande och, inte minst, intellektuellt stimulerande.

    Arbetet i råden följer samma grundidé: forskare från olika discipliner samlas kring en gemensam och högst konkret fråga – hur vi faktiskt ska nå de klimatmål som politiken själv har satt upp. Processen är lärorik, ibland frustrerande, men i grunden hoppfull. Just därför att rekommendationerna vilar på bred kunskap och tvärvetenskap, snarare än på enskilda perspektiv. Varje år mynnar arbetet ut i en rapport, ofta med ett särskilt fokus. Förra årets rapport från Klimatpolitiska rådet (KPR) hade jordbrukets klimatomställning i centrum, medan årets västsvenska rapport handlar om resilient klimatomställning.

    Valåret satte prägel på rapportens upplägg

    Att årets KPR‑rapport presenterades under ett valår satte sin prägel på arbetet. Vi valde därför att granska regeringens samlade klimatpolitik under hela mandatperioden, samtidigt som våra rekommendationer riktas till samtliga partier inför nästa. Förhoppningen är att rapporten, byggd på lärdomar från den gångna perioden, kan bidra konstruktivt till den politik som nu formas inför kommande mandatperiod.

    När rapporten presenterades kommenterades den av inbjudna representanter från näringsliv, kommuner och civilsamhälle. Det som slog mig var den påtagliga samsynen. Mellan dessa aktörer – och i förhållande till rådets slutsatser – rådde inte konflikt utan samstämmighet. Det finns en tydlig vilja att nå klimatmålen och en bred insikt om behovet av en förutsägbar och långsiktig klimatpolitik. Exakt det vi själva understryker. Det borde rimligen ge politiken råg i ryggen att våga stå upp för en mer kraftfull klimatpolitik.

    Samma känsla infann sig när jag förra veckan presenterade Forskarrådet för Västra Götalands rapport på konferensen ”Framtid Västra Götaland”. Engagemanget var stort. Inte minst var samsynen tydlig kring att det inte finns någon motsättning mellan klimatomställning och västsvensk industris framtida konkurrenskraft. Tvärtom. I en tid präglad av geopolitisk osäkerhet är det närmast självklart att minska beroendet av fossila bränslen.

    Stabil klimatpolitik ett måste

    Att påskynda utfasningen av fossila drivmedel borde därför vara en prioritet. Positivt är att raffinaderierna på västkusten faktiskt planerar att ställa om. Men tänk om omställningen hade kommit längre redan i dag – då hade vi stått betydligt starkare, både ur ett klimat‑ och ett resiliensperspektiv. Problemet är välkänt: omställningen kräver stora investeringar och dessa förutsätter en stabil och förutsägbar klimatpolitik.

    Här är det värt att notera vad Europeiska rådet nyligen slog fast: att de senaste pristopparna på importerade fossila bränslen visar att energiomställningen är den mest effektiva strategin för att stärka Europas strategiska autonomi, öka motståndskraften och samtidigt leverera ren, inhemsk och prisstabil energi för framtidens ekonomi. Något av en ”no brainer” får man säga, men såklart bra att Europeiska rådet slår fast detta.

    Samtidigt visar analyser från Drivkraft Sverige att svenska drivmedelspriser, i ett internationellt perspektiv, är relativt låga jämfört med exempelvis Norge, Danmark och Tyskland. Om politiken vågade ta ett långsiktigt klimatansvar borde det vara möjligt att förklara – och få acceptans för – att en successiv höjning av priset på bensin och diesel är nödvändig. Inte bara för att klara klimatmålen, utan också för att minska sårbarheten för framtida prischocker och undvika att fortsätta finansiera Putins krigskassa. I sammanhanget kan det vara värt att påminna om att hushållen i genomsnitt lägger omkring 2–3 procent av sin disponibla inkomst på drivmedel.

    Sänkt bensinskatt politikens svar på rapporten

    Visst, många svenskar oroar sig för stigande priser och en pressad ekonomi. Och självklart finns det grupper som är särskilt sårbara för ökade drivmedelskostnader och som behöver kompenseras. Men här borde politiken klara två tankar samtidigt: att rikta stöd till dem som behöver det mest, samtidigt som man för en konsekvent klimatpolitik. Inte minst mot bakgrund av att en majoritet av svenska folket både oroar sig för klimatförändringarna och anser att politikerna borde göra mer.

    Och hur reagerade då den nationella politiken på Klimatpolitiska rådets rapport? Jo – måndagen efter presentationen av vår rapport meddelades att skatten på bensin och diesel ska sänkas till EU:s miniminivå.

    Mer växthusgaser försämrar Jordens energibalans mycket snabbt, visar WMO

    Världens utsläpp fortsätter att öka

    Människans utsläpp av värmande växthusgaser har inte bara höjt Jordens medeltemperatur. WMO, Meteorologiska världsorganisationen, redovisar nu andra, mycket uppseendeväckande effekter av utsläppen: Världens så kallade energiobalans har ökat extremt, och orsakar framförallt att världshaven värms upp snabbt.

    Växthusgaserna koldioxid, metan och lustgas fortsätter, alltjämt med ökande volymer, att släppas ut i atmosfären genom förbränning av kol och olja, avskogning, jordbruk och läckage från naturgasfält och ledningar.

    Sambanden är välkända och uppenbara, men det dyker även upp nya rön. Nyligen avslöjade DN till exempel att reningstekniken av kväveoxider från tunga lastbilar leder till mycket högre utsläpp av den starka växthusgasen dikväveoxid (lustgas) än vad som varit känt. Något som nu försämrar de redan mycket dåliga utsikterna för Sverige att klara EU:s klimatmål. (Till råga på allt visar det sig att Tidöregeringen försökt förmå Naturvårdsverket att skjuta på redovisningen av dessa obekväma fakta tills efter valet, enligt ännu ett avslöjande av DN).

    Effekterna av de ständigt stigande växthusgasutsläppen talar sitt tydliga språk: Atmosfärens koldioxidhalt är nú den högsta på två miljoner år, berättar WMO i sin årsrapport. Men organisationen fogar i årets rapport in en ny redovisning om energiobalansen, data som förefaller mycket olycksbådande.

    Jorden kan inte ”svettas bort” värmen

    Jordklotets energibalans handlar inte om de klimatuppvärmande utsläppen från människans aktiviteter, utan mäter de totala energimängderna som tas emot från solen och som strålas ut i rymden igen. Och dessa energimängder är svindlande mycket högre än den energi som mänskligheten använder.

    Och när växthusgasutsläppen från människan så att säga gör växthuset Jorden mer effektivt – alltså hindrar energi att stråla ut i rymden igen – ökar obalansen. Jorden får helt enkelt svårare att ”svettas ut” den mottagna solenergin. Centralt för att förstå förhållandet är att energi inte förbrukas, bara övergår från ett tillstånd till ett annat.

    WMO-rapportens beräkningar visar vilka närmast obegripliga tal det handlar om. 90 procent av solinstrålningen tas upp av världshaven, vilket år 2020 motsvarade energimängden från fem Hiroshimabomber i sekunden. I fjol, 2025, resulterade de ökade halterna av växthusgaser att energimängden nu ökat till elva bomber per sekund, enligt en sammanfattande artikel i tidningen The Guardian.

    Enligt WMO är effekterna av den ökade ackumuleringen av energi så stora att de kommer att kvarstå under många sekler, kanske millennier.

    Vid presentationen av rapporten manade FN-chefen Antonio Guterres banker, näringslivet och regeringar världen runt att öka stödet för all slags övervakning av väder- och klimatsystemet.

    Genom observation och övervakning idag kan vi skydda framtiden för själva Jorden, för människan, för välfärden och för alla kommande generationer, sa FN-chefen i ett pressmeddelande.

    ”Vi kan inte fritera oss ur flygbränslekrisen”

    Bild på flygplan i luften

    Världens största producent av biobränsle för flyg är det finska bolaget Neste. Nu avslöjas att bolaget tar emot palmolja som råvara. Detta trots att palmolja kan bidra till avskogning och ge större CO2-utsläpp än fossilt bränsle. Och bland beslutfattarna fortsätter biobränsle beskrivas som mirakelkuren för flygets utsläpp.

    Enligt EU:s regelverk ska biobränsle för flyg tillverkas av restprodukter som frityrolja eller matfett. Ny palmolja får inte användas, eftersom den bidrar till avskogning och ger höga CO2-utsläpp. Ändå kunde en reporter med lätthet lämna in ny palmolja i dunk hos underleverantörer till bolaget Neste, utan att kontroll gjordes, vilket SVT avslöjat. I Vetenskapens världs program ”När kan jag flyga grönt” avslöjar Johan Bergendorff mörka baksidor av det bränsle som marknadsförs som hållbart, helt i strid med EU:s lagstiftning.

    ”Det låter som att de har världsrekord i fritering”

    Programmet gör en gedigen genomgång av olika lösningar för att minska CO2-utsläppen från flygbränsle. Att använda skogsråvara för bioflygbränsle är ännu inte skalbart. I stället är det frityrolja och rester från slakteriavfall som används och konverteras till biobränsle. Även elflygens möjligheter och begränsningar redovisas.

    Finska bolaget Neste är störst i världen på ”hållbart” flygbränsle. Enligt Neste finns inte tillräckligt av hållbara råvaror, idag finns ca 30-50 miljoner ton tillgänglig och behovet för flygbränsle är hela 300 miljoner ton. Professor Elna Heimdal Nilsson betonar i programmet att det finns en begränsad mängd råvara. Därför dammsugs världsmarknaden på jakt efter olja och bristen öppnar upp för fusk. Bland annat används alltså nyproducerad palmolja, trots dess negativa miljöeffekter.

    Systematiskt fusk på världsmarknaden

    Johan Bergendorff går igenom tullsiffrorna för Nestes inköp av frityrolja från Malaysia. Siffrorna är extremt höga, långt över vad som är möjligt att få fram som restprodukter. Neste importerar enligt beräkningar som reportern gjort långt mer än vad som är möjligt att samla in i Malaysia. Istället byter malaysiska ligor etikett på olja och säljer. Programmet lyfter att eftersom biobränsle för flyg framställs som en mirakellösning av så många, finns inget intresse av att verkligen granska leverantörskedjorna.

    När SVT testade att lämna in olja fanns ingen kontroll alls. Det var lätt att lämna in palmolja och dessutom under falskt namn. I SVT:s program menar en före detta chef att Neste vet att fusket pågår: ”Om Neste avvisar en leverans, tar konkurrenten den”, säger han.

    Förbud mot palmolja som hållbart flygbränsle

    Palmolja är inte förbjuden som produkt i EU, men får inte användas som råvara i det som kallas hållbart flygbränsle. Det går fortfarande att importera och sälja. Däremot är palmolja förbjudet att använda som hållbart flygbränsle. Detta eftersom den inte uppfyller hållbarhetskraven och inte får räknas med mot kvoterna i ReFuelEU Aviation. Palmoljeplantager ökar avskogningen och innebär risker för djur samt ökar CO2-utsläppen.

    Miljöorganisationer har pekat på importökning av palmolja till EU. En ökning som sammanfallit med att EU skärpt kraven på att öka biodrivmedlen.

    Intentionen i EU:s lagstiftning om hållbart flygbränsle är tydlig: Råvaran ska vara restprodukter och jungfrulig palmolja får inte räknas som hållbar. Nu återstår det att se om flygbränsleproducenter kan skärpa kontrollen i de egna värdekedjorna så att EU:s invånare kan lita på att innehållet är lagligt.

    Miljörörelsen har länge pekat på utmaningarna med att särskilja biodrivmedel med god miljöeffekt och dålig. Naturskyddsföreningen har exempelvis pekat på att CO2-utsläppen från palmolja som råvara i vissa fall till och med kan vara högre än vid fossila bränslen.

    Bättre kontroll och minskad transportvolym behövs

    Med stadigt ökande transporter blir det svårt att få biodrivmedel att räcka till både flyg och landtransporter. Forskare och myndigheter som Naturvårdsverket har lyft vikten av kombinerade åtgärder med effektivare fordon, hållbara fossilfria drivmedel men också begränsade trafikvolymer.

    En lösning som lyfts i SVT:s Vetenskapens värld är att ta tåget en del av sträckan, exempelvis att ta tåget Stockholm – Köpenhamn och flyga därifrån, vilket kan minska utsläppen med så mycket som en tredjedel. Förutom att öka kontrollen i värdekedjorna så att palmolja inte kommer in i flygbränslen, behöver alltså även själva transporterna minska. Eller som professor Elna Heimdal Nilsson uttrycker det i SVT:s granskning: ”Vi kan inte fritera oss ur flygbränslekrisen”.

    Ökande brist på grundvatten i Indien

    Att glaciärerna i Himalaya smälter bort, med enorma framtida följder för Indien, är ett känt problem. Mindre känt är att Indien har ett lika stort problem med sitt grundvatten, som också minskar i en oroande fart.

    Indien har 16 procent av världens befolkning men bara fyra procent av världens vattentillgångar, enligt en regeringsrapport utgiven 2024. Grundvattnet är viktigare än vattnet från sjöar och floder: det står för 62 procent av all bevattning, 85 procent av dricksvattnet på landsbygden och 50 procent av dricksvattnet i städerna. 

    Det är därför oroande för Indien att många områden klassats som ”kritiska” eller ”i riskzonen” för att grundvattnet ska ta slut. Ännu fler områden har fått beteckningen ”överexploaterade”, vilket betyder att den årliga påfyllningen av regn inte räcker för att uppnå en balans.

    När grundvattnet börjar sina får det följder både för jordbruk och dricksvattenförsörjning. Men även verksamheter som inte direkt är kopplade till vatten kan bli påverkade.

    Brist på kylvatten

    Ett exempel är att brist på kylvatten till olika värmekraftverk kan ge ett stort energibortfall. Nyhetssajten India Today berättar att över 8 terawattimmar (tusen miljarder wattimmar) av detta skäl gick förlorade mellan 2017 och 2021. 8 terawattimmar motsvarar den förbrukade elektriciteten hos 1,5 miljoner indiska hushåll i fem år, så bortfallet var inte marginellt.

    Regnvatten i sig är det inte ont om. Monsunerna kommer fortfarande, och med dem kommer regn. Men klimatförändringarna har nu gjort monsunerna mer oberäkneliga än förut. Regnen har också ofta formen av hårda skyfall i stället för lugna dagsregn. Det gör att marken inte hinner ta upp vattnet, utan detta rinner bort utan att sippra ner och fylla på grundvattenförråden.

    En bonde i Maharashtra kan få sina fält bli översvämmade i juli men ändå ha slut på vattnet i sin brunn i mars. Årets sammanlagda regnmängd ser bra ut, men vad som händer i marken är en annan sak, skriver India Today.

    Det har redan inträffat flera vattenkriser i landet. År 2019 förklarade myndigheterna i mångmiljonstaden Chennai på Indiens sydöstra kust att man nått ”Dag noll”. Alla de fyra reservoarer som normalt förser staden med vatten var då nere på noll, så invånarna fick hanka sig fram på vatten från tankbilar. Och sådant vatten är dyrt – det kan kosta över 50 gånger mer än vatten från kommunala vattenledningar.

    Värst är situationen för delstaterna Punjab, Haryana och Rajasthan i nordvästra Indien. Omkring 120 miljoner människor i den regionen riskerar nu återkommande vattenkriser.

    Många åtgärder behövs

    En enda lösning på problemet finns inte. Det visar en studie från Stanford om vattensituationen i staden Pune sydost om Mumbai. Forskarna har i modeller provat olika möjliga insatser, som att laga läckor i rörledningarna, slå ner på vattentjuvar, höja taxorna för storförbrukare och göra det dyrare att pumpa upp grundvatten. 

    Den mest effektiva åtgärden vore, enligt denna studie, att få bönder i Punes omgivning att sluta konstbevattna sina åkrar och i stället köra vattnet till staden i tankbilar. Det skulle förbättra vattentillgången för invånarna en hel del.

    Att flytta vatten från landsbygden till staden har dock sina nackdelar. Jordbrukets produktion skulle ju minska, och det skulle bli risk för bli arbetslöshet på de berörda gårdarna. Forskarna ser därför den åtgärden som bara en av den rad insatser som behöver göras.

    Om man på en och samma gång både lagar vattenledningarna, bromsar onödig vattenanvändning och flyttar en del av jordbrukets brunnsvatten till staden, så skulle alla stadsbor i Pune kunna få nog med vatten varje dag. De teoretiska möjligheterna existerar alltså, men om de genomförs i praktiken får framtiden utvisa. 

    SMB:s Timbrogranskning med i australisk undersökning om klimatdesinformation

    Kring år 2000 spred Svenskt Näringslivs dotterorganisation Timbro förvillelse i klimatdebatten med hjälp av pengar från oljebolaget Exxon. Pengarna förmedlades via den amerikanska tankesmedjan Atlas Network. Det avslöjade Supermiljöbloggen (SMB) och Dagens ETC i en omfattande granskning. Avslöjandet ingår nu bland 230 rapporter till det australiska parlamentet om den organiserade desinformationen mot klimatarbete. I veckan läggs slutrapporten fram.

    Granskningen som presenterades i juni 2024, visade på ett långtgående, mångårigt samarbete och tankeutbyte mellan Timbro och Atlas Network.

    Förutom att finansiera klimatförnekande event och publikationer hos Timbro, har Atlas Network även arrangerat och bekostat utbildningar i USA för en lång rad högerinriktade svenska politiker och debattörer. Här återfinns personer med starkt inflytande även i dagens debatt och politik. Detta samarbete fortgår fram till nutid, visar granskningen.

    Hundratals dokument har granskats

    SMB:s och ETC:s avslöjande bygger på en omfattande genomgång av hundratals mail, brev och kopior på transaktioner (se länk) och belönades med Aftonbladets Klimatjournalistpris i januari 2025.

    Dagens ETC och Supermiljöbloggen visar i sin granskade serie hur stora summor från oljejätten Exxon, via Atlas, gått till den marknadsliberala tankesmedjan Timbro – detta under den tid då både statsminister Ulf Kristersson och justitieminister Gunnar Strömmer hade höga positioner i tankesmedjan. Granskningen frilägger därmed hur djupa rötterna för fossillobbyns engagemang är och hur tentaklerna från ett av världens största företag slingrat sig in även i svensk opinionsbildning, hette det i juryns prismotivering.

    Den här sortens påverkan från de ekonomiskt oerhört starka fossilenergiföretagen är naturligtvis inte begränsad till Sverige utan är ett internationellt fenomen. I Australien finns många exempel.

    I det australiska parlamentet skapades sommaren 2025 en särskild kommitté med syftet att ”undersöka förekomsten och effekterna av felaktiga fakta och desinformation som rör klimatförändringar och energi.”

    Bjöd in SMB och ETC att skriva rapport

    Den australiske forskaren och universitetslektorn Jeremy Walker har under decennier studerat Atlas Network. Han fick i fjol kännedom om det svenska avslöjandet och inbjöd SMB och ETC att lämna in en dokumentation till senatskommittén i Australien.

    Övriga rapporter innehåller huvudsakligen australiska vittnesbörd från vitt skilda organisationer om hur förvillelser, felaktigheter och desinformation från Atlas och andra lobbyister med koppling till fossilenergibolagen har hindrat eller fördröjt klimatarbetet.

    Sedan bildandet i somras har kommittén hållit tio offentliga utfrågningar med vittnesmål från berörda personer och experter. Slutrapporten till senaten väntas läggas fram i veckan.

    Frida Hylander: Tvekan att skaffa barn berättar något viktigt

    Var femte ung kvinna tvekar att skaffa barn på grund av klimatkrisen. Det är inte förvånande, skriver SMB:s krönikör, klimatpsykologen Frida Hylander. Men det är en viktig insikt som måste tas på allvar. Hur skapar vi en värld som inger hopp för framtiden?

    KRÖNIKA Egentligen är det vansinne att skaffa barn. Att göra sig själv totalt ansvarig för ett hjälplöst litet byltes överlevnad, med vetskapen om att detta lilla bylte – som förutom att vara ens största ansvar också är ens största kärlek – obönhörligen kommer att utsättas för smärta genom livet, eftersom smärta är ett av den mänskliga existensens villkor.

    Att då skaffa barn i en tid av rasande, enorma, komplexa, livsfarliga kriser, krig och katastrofer, ter sig ännu mer vansinnigt. Varför skulle någon utsätta sig för det? När Arbetsvärlden nyligen gjorde en undersökning om hur många kvinnor mellan 18 och 34 år som tvekar inför att skaffa barn på grund av klimatkrisen var det inte särskilt förvånande att hela 20% svarade ja. 

    Men omvärldskriser till trots så längtar väldigt många efter barn, även om världen ställer till det. Bakom undersökningens siffror, vågar jag mig på att gissa, finns hos många en stor sorg och oro. Ett tvivel som inte bara ställer idén om hur ens eget liv, utan idén om hur världen skulle komma att bli, på sin spets.

    Barnlängtan krockar med smärtande insikt

    I mitt jobb träffar jag många som beskriver tvekan inför att skaffa barn. Ofta beskriver de en djupt existentiell och plågsam inre konflikt som präglas både av en icke valbar barnlängtan och en smärtande insikt om att världen är på väg mot mer instabilitet och fler katastrofer. Även hos dem som har skaffat barn gör sig smärtan påmind: hur ska det bli för mitt barn i framtiden? Kan jag försvara att ha gjort det här valet? 

    Människor har i alla tider skaffat barn, och i långa delar av den mänskliga historien har barnaskaffandet bidragit till att säkerställa också ens egen överlevnad: barn som hjälper till och arbetar, barn som tar hand om familjen och de äldre. Men en viktig skillnad mellan att skaffa barn i Sverige idag och i Sverige på säg 1600-talet är inte bara tillgången till preventivmedel och välfärd, utan också tillgången till ständig information om omvärldens katastrofer och makthavarnas passivitet inför – och inte sällan delaktighet i – dessa.

    De ungas tvekan måste tas på allvar

    Att försöka skaffa barn är idag för många en mycket mer genomtänkt och valbar process än tidigare genom historien. För kvinnor i Sverige idag finns det också långt fler möjligheter att leva olika typer av liv, som inte självklart måste inkludera barn. Vilket också innebär att den som väljer att inte försöka sätta barn till världen i klimatkrisen inte nödvändigtvis är plågad av beslutet.  

    Men faktum kvarstår att klimatkrisen, tillsammans med andra stora omvärldskriser, inte kan negligeras som en påverkande faktor i beslutet att försöka skaffa barn. Att så många uppger att de tvekar berättar något viktigt om unga kvinnors upplevelse av att leva i den här världen. Om deras tilltro till vår kollektiva förmåga att skapa en trygg och stabil framtid. Om det ansvar de känner, också inför ännu ofödda barn. Och om det ansvar de känner inför de barn som redan fötts av andra och som förtjänar omsorg och trygghet (det råder som alla vet ingen brist på barn som föds i världen, även om man ibland kan tro det i larmrapporteringen om sjunkande födelsetal i Sverige). 

    Unga kvinnors upplevelse av att leva i den här världen är värd att ta på allvar. Den kan berätta mycket mer än hur man kan få kvinnor i fertil ålder att öka födelsetalen så att statistiken ser bättre ut. Till exempel om vad som krävs för att skapa en värld som på riktigt skapar tillförsikt inför framtiden. 

    Ny rapport: Sveriges skogar närmar sig en ekologisk gräns

    En ny rapport från Skogsstyrelsen tecknar en allvarlig bild av tillståndet för den biologiska mångfalden i svenska skogar. Trots vissa positiva trender pekar slutsatsen tydligt åt ett håll: dagens skogsbruk riskerar att drivas över en ekologisk gräns. Konsekvenserna kan bli irreversibla.

    Den nya rapporten Biologisk mångfald i skogen visar att biologisk mångfald inte bara är en naturvårdsfråga, utan en central del av samhällsekonomin. Skogens ekosystemtjänster, från virkesproduktion till klimatreglering och vattenrening, vilar på fungerande ekosystem. När mångfalden minskar hotas även dessa funktioner.

    Internationella studier visar dessutom att förlust av biologisk mångfald redan idag påverkar ekonomisk tillväxt och finansiell stabilitet negativt. Rapporten understryker därmed att naturen inte är ett särintresse, utan en förutsättning för välfärd. Mot den bakgrunden granskar rapporten situationen i Sveriges skogar. Resultatet är nedslående.

    Allvarligt läge i skogen

    Det kanske viktigaste budskapet i rapporten är att läget för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar är allvarligt. Många arter som lever i skogen är hotade idag. Enligt rapporten beror det främst på tre saker: deras livsmiljöer har försvunnit, skogar har delats upp i mindre områden och det finns för lite gammal, orörd skog kvar.

    Många arter finns nu bara kvar i små, utspridda grupper. Det gör dem mer sårbara och ökar risken att de dör ut. Forskare pratar också om något som kallas “utdöendeskuld”. Det betyder att vissa arter fortfarande finns kvar idag, men att de ändå kan vara på väg att försvinna. Orsaken är att deras livsmiljöer redan har förstörts.

    Naturskogar försvinner – och kan inte ersättas

    Rapporten visar att naturskogar och kontinuitetsskogar spelar en avgörande roll för den biologiska mångfalden. Det är skogar som har fått utvecklas under lång tid utan större ingrepp – och just därför rymmer de unika livsmiljöer som många arter är beroende av.

    Men de här skogarna går inte att återskapa inom överskådlig tid. När de avverkas försvinner deras värden i praktiken för alltid. Att plantera ny skog kan inte ersätta de strukturer och livsmiljöer som har byggts upp under hundratals år.

    Trots det fortsätter avverkningen i hög takt. Varje år avverkas omkring 26 000 hektar skog med höga naturvärden i Sverige, utanför fjällområdena – motsvarande tiotusentals fotbollsplaner. Om utvecklingen fortsätter kan cirka 670 000 hektar försvinna inom 26 år, och då riskerar nästan all oskyddad skog med höga naturvärden att vara borta.

    Kritiska gränser och otillräcklig hänsyn

    Rapporten visar dessutom att det finns tydliga ekologiska gränser för hur mycket natur som måste finnas kvar för att växter och djur ska överleva i skogarna. När andelen livsmiljöer sjunker under ungefär 20–30 procent ökar risken snabbt för att arter försvinner och att ekosystemen börjar fungera sämre.

    Samtidigt räcker det inte att bara bevara 20 procent. För många arter är det för lite. För att naturen ska fungera stabilt och ge arter en verklig chans att överleva krävs snarare omkring 30 procent eller mer. Det innebär att vi redan idag ligger farligt nära – och ibland under – den nivå där skadorna blir allvarliga.

    Trots att det här är kritiskt tas inte tillräcklig hänsyn i dagens skogsbruk. De områden som lämnas för naturen är ofta små och utspridda, vilket gör att de fungerar dåligt som livsmiljöer. Skogsbruket lämnar också för lite död ved, trots att många arter är beroende av den. Även skyddet längs vatten är ofta för svagt. Tillsammans gör detta att dagens hänsyn inom skogsbruket inte stoppar förlusten av biologisk mångfald. Inte heller väger det upp för de stora förändringar som kalhyggen orsakar.

    Lösningen: mer variationsrikt skogsbruk

    Rapporten pekar på att en viktig del av lösningen är att förändra hur skogar brukas. Idag ser många skogar likadana ut, med samma trädslag och ungefär samma ålder. Istället behövs mer variation. Det kan till exempel handla om att blanda olika träd, undvika kalhyggen i vissa områden och ta större hänsyn till naturen i skogsbruket. En sådan förändring kan göra skogen mer tålig mot klimatförändringar. Samtidigt får växter och djur bättre chanser att överleva.

    Men rapportens budskap är också tydligt: tiden är knapp. Om avverkningen av skogar med höga naturvärden fortsätter riskerar Sverige att missa både sina egna miljömål och internationella åtaganden – som EU:s naturrestaureringslag och FN:s globala mål för biologisk mångfald.

    Därför är en av de viktigaste slutsatserna att de mest värdefulla skogarna som finns kvar behöver få stå kvar. Annars fortsätter den biologiska mångfalden att minska.

    När kliver den tysta majoriteten fram och kräver effektiv klimatpolitik?

    Igår, torsdag, släppte Klimatpolitiska rådet sin årliga granskning av regeringens klimatpolitik. Återigen blev det underkänt. Men den vanartige eleven var frånvarande vid sitt eget utvecklingssamtal. Samtidigt var de närvarande rörande överens. Viljan till grön omställning finns – även om den inte gör det i regeringen.

    KOMMENTAR I år har rådet, som består av åtta framstående forskare med olika expertis samt ett litet kansli av utredare, utvärderat hela mandatperiodens klimatpolitik. Och återigen blev det svidande kritik för regeringen. Det går visserligen fortfarande att nå klimatmålen anser rådet, men det kräver kraftfulla beslut. Och de brådskar. Mandatperiodens klimatpolitik har varit otillräcklig och utrymmet att skjuta beslut på framtiden är uttömt, enligt rapportens huvudbudskap.

    I en tid när kostnaderna för extremväder slår rekord och krig och geopolitiska kriser tydligt visar hur viktigt det är att bli fria från fossilberoendet, har regeringens politik istället lett till att utsläppskurvorna pekar brant uppåt.

    Den beslutade politiken räcker inte till att nå vare sig EU-målen eller de nationella klimatmålen för 2030 och 2040, och gapet har ökat under mandatperioden. Det beror bland annat på försvagade styrmedel. Trafiken har ökat, liksom användning av fossila bränslen på grund av minskad reduktionsplikt och sänkt bränsleskatt. Elektrifieringen har avstannat, både Norge och Danmark drar ifrån när det gäller elbilar. Satsningar på sol och vind har minskat. Industrins omställning har visserligen delvis underlättats med effektivare tillståndsprocesser, men lider samtidigt av ryckigheten och osäkerhet om vad politiken vill och vad som är värt att investera i. Den bristande klimatpolitiken kommer dussutom göra det dyrare att nå klimatmålen, vilket DN rapporterat om.

    Implementera – inga fler utredningar krävs

    Rådet konstaterar att det finns en mängd åtgärder och styrmedel som är utredda och redo att implementeras snarast. Samtidigt måste landets mest sårbara medborgare, som drabbas hårt av till exempel höga drivmedelspriser, kompenseras. Detta för att inte minska klimatpolitikens effektivitet och acceptansen för densamma. Klimatomställningen behöver integreras i upprustningen av totalförsvaret. Styrmedel krävs också för att öka upptaget av koldioxid i skog och mark, och för att se till att jordbruket bidrar till klimatomställningen.

    Klimatpolitiska rådet är en del av det klimatpolitiska ramverket, tillsammans med klimatlagen och klimatmålen. Uppdraget till rådet är att ”utvärdera hur regeringens samlade politik är förenlig med de klimatmål som riksdagen och regeringen har beslutat”. Men regeringen väljer att högaktningsfullt strunta i både expertrådet och ramverket.

    Ingen politiker från regeringspartierna fanns med vid lanseringen av rapporten, istället fick den lämnas över till Helena Dyrssen, statssekreterare vid Klimat- och näringslivsdepartementet. Därefter togs den även emot av klimatpolitiska talespersoner från de partier ”som hade möjlighet att närvara”. Det vill säga alla oppositionspartier samt Sverigedemokraterna. Moderater, liberaler och kristdemokrater lyste enbart med sin frånvaro.

    Elefanten i rummet

    Gustaf Lind, generalsekretarare på WWF, menade att elefanten i rummet var just den dåliga närvaron. Han jämförde tillställningen vid ett utvecklingssamtal där eleven både fick usla betyg och hade ogiltig frånvaro.

    Samtidigt var rummet fyllt till bristningsgränsen och enigheten stor bland de panelister från olika samhällssektorer som deltog i diskussionen.

    – Det är inte brist på innovation, idéer, styrmedel eller ny teknik – det är brist på politisk vilja, sade Jessica Alenius, vd på drivmedelsföretagens organisation Drivkraft Sverige.

    Hon fick medhåll av representanter för Energiföretagen och TCO som var rörande överens om att industrin vill ställa om – men att alla vill slippa ryckigheten i politiken. Samtidigt finns en stark vilja till omställning både bland medborgarna och i många kommunerna, vilket lyftes av flera talare. Men en högljudd minoritet får i dagsläget styra över den tysta majoriteten.

    Den riktiga elefanten i rummet är kanske den som klimatreportern Alexandra Urisman Otto lyfter fram i sin analys i Arbetaren: Inte ens de beslutade klimatmålen är i linje med vad Parisavtalet kräver, speciellt inte när det gäller klimaträttvisa – rika länder måste gå före.

    I den kommande valrörelsen är det tid för den tysta majoritet att ta bladet från munnen. Det är hög tid.

    ”Behovet av att skydda hotade arter är inget miljövänner hittat på”

    Timbros Johanna Trapp borde ge ett erkännande till de många enskilda skogsägare som vill börja bruka sina skogar med miljövänligare metoder. Och inse att behovet av att skydda utsatta arter bygger på omfattande forskning. Det är inget som miljövänner hittat på, skriver Rebellmamman för skogen, före detta enhetschef på Artdatabanken Lena Tranvik i en slutreplik i debatten om äganderätten och skogsbruket.

    DEBATT Johanna Trapp, tankesmedjan Timbro, ifrågasatte i Uppsala Nya Tidning 22 februari att fynd av arter som signalerar höga naturvärden ska kunna hindra avverkning. Hon menade att detta är ett orimligt intrång i äganderätten i skogen. I ett inlägg här i SMB den 7 mars hävdade jag att även skogsägare måste följa lagen. I sitt genmäle upprepar Johanna Trapp att äganderätten ska prioriteras.

    Jag undrar nu – jämfört med vad? 

    Principen ”frihet under ansvar” från Skogsvårdslagen 1993 ger stort utrymme att bestämma över sin skog, men innebär också ett ansvar att följa lagens krav. Skogens användning är inte en privatsak utan en samhällelig fråga, där man precis som alla andra verksamhetsutövare behöver hålla sig till de villkor som gäller.

    ”Jag ifrågasätter inte äganderätten”

    Notera att jag inte ifrågasätter äganderätten som sådan och att jag förstår att många skogsägare kan råka ut för otydlighet eller långa väntetider när myndigheternas kvarnar ska dras och pengarna för att skydda skog tar slut mellan budgetåren. Förutsättningarna för enskilda skogsägare att bidra till bevarandet av den biologiska mångfalden måste förbättras. Detta har vi båda redan tidigare i replikskiftet konstaterat att vi är överens om.

    Jag saknar i Trapps replik på min kritik ett erkännande av den rörelse av enskilda skogsägare som nu växer fram. Det finns många som är intresserade av att bruka sin skog med alternativa, ofta hyggesfria, metoder. En del ser glädjen och stoltheten i att ha naturvårdsarter i sin skog, eller känner sig tveksamma till beroendet av storskogsbrukets metoder och effekten av industrins intresse av att hålla virkespriserna nere.

    Utgångspunkten för skydd av natur och krav på hänsyn till arter grundar sig i omfattande forskning och kunskap om arters behov och var gränsen går för att inte utarma naturtypen som livsmiljö. Det är inget vi som naturvårdare har hittat på. De arter som indikerar höga naturvärden och kan orsaka att avverkning stoppas kräver skydd ofta på grund av att de redan minskat till nivåer som kan riskera deras fortlevnad regionalt eller nationellt.  

    Negativa effekter av skogsbruket märks tydligt

    Skogsekosystemens förändring märks även bland vanliga arter. Statistik visar att fältskiktets täckningsgrad sedan 1990-talet har minskat samtidigt som tätheten av träd ökar och leder till konkurrens om ljus och näring. Enskilda arter som missgynnas är bland annat blåbär, renlav och väggmossa. I norra Norrland har renlavstäckningen minskat med mer än 50 procent under en 30-årsperiod. Det råder ingen tvivel om att det nuvarande skogsbruket, på bara någon enstaka generation av träd, orsakat omfattande negativa effekter. 

    Trapp har en viktig poäng: ”Det värsta som kan hända är om vi slutar bry oss om den [skogen]”. Om det är något naturvårdare och inventerar bryr sig om så är det skogen! SKogsstyrelsen konstaterar att miljömålet Levande Skogar inte nås och att utvecklingen i miljön är negativ. Huvuddelen av de skogliga naturtyper som Sverige rapporterar enligt art- och habitatdirektivet är i otillräcklig eller dålig status. Uppenbarligen kan skogen fortfarande producera träråvara, men som svensk medborgare och ”delägare i skogens kollektiv av liv” räcker det inte för mig. Skogens ekosystemtjänster är mer än skogsråvara. 

    Vore bra om fler kunde äga skog

    Jag håller med Johanna Trapp om att det vore trevligt om många fler av oss svenskar vore skogsägare i direkt bemärkelse. Det skulle dock kräva en omfördelning av ägande och kapital som jag förmodar att inte heller Trapp och Timbro finner realistiskt eller önskvärt. Även om de flesta av oss inte har ärvt eller kunnat köpa någon skog, kan många hjälpa till med den kunskap som skogsägare behöver för att kunna följa lagen.


    Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens egna. För att skicka in en debattartikel, mejla kontakt@supermiljobloggen.se och bifoga text, profilbild och din titel.

    Klimataktivist stämmer Sveriges Radio

    Återställ våtmarker blockerar en väg

    Det var inte sabotage när aktivister i aktionsgruppen Återställ Våtmarker år 2022 blockerade trafiken på E4:an norr om Stockholm. Det fastslog Högsta Domstolen i en uppmärksammad dom förra året. Ändå utmålades aktivisterna senare samma dag i en Studio Ett-debatt som brottsliga och klandervärda. På grund av detta har en av de deltagande aktivisterna, Viktor Jonsson, nu stämt tre ansvariga utgivare vid Sveriges Radio.

    Enligt Högsta Domstolen omfattas vägblockaden på E4an av den svenska demonstrations- och yttrandefriheten.

    En tidsmässigt begränsad vägblockad i samband med en demonstration av det slag som är aktuell i målet bedöms inte kvalitativt jämförbar med angrepp på och hot mot sådana vitala samhällsintressen som anges i straffbestämmelsen. Något straffansvar för sabotage föreligger därför inte”, skrev domstolen.

    I debatten i Studio Ett ingick politiker från SD och MP. Enligt Viktor Jonsson blev aktivisterna, trots frikännandet i Högsta domstolen, av somliga debattdeltagare framställda som olagliga, odemokratiska, skadliga, förstörande, våldsamma och som fiender som måste straffas. Det är detta som gör att han nu stämmer programmets ansvariga utgivare för grovt förtal.

    Förtalet är särskilt allvarligt på grund av Sveriges Radios stora räckvidd, dess roll som statlig radio och att programledarna i sändningen aktivt deltog i att förstärka och bekräfta förtalande påståenden istället för att sakligt ifrågasätta uttalandena”, skriver Viktor Jonsson i ett inlägg på Facebook.

    Högsta Domstolens friande dom har beskrivits i en nyhetsartikel hos SMB. SMB har också skrivit om fällande domar i Sverige och utomlands, att antalet stämningar mot journalister och klimataktivister ökat i Europa och att FN-rapportören Michel Forst oroats över behandlingen av svenska klimataktivister.

    Fängelse för aktion i Malmö

    Två aktivister som förra våren tog sig in på Malmö flygplats fick nyligen sina domar. De hade kedjat fast sig på landningsbanan för att uppmärksamma klimatkrisen och den klimatskadliga torvbrytningen.

    Den ene deltagaren, John Svensson, dömdes till villkorlig dom och dagsböter. Den andra, Tina Kronberg som hade en villkorlig dom sedan tidigare, dömdes till två månaders fängelse för skadegörelse och obehörigt tillträde.

    Enligt tingsrätten kan nödrätten visserligen ibland användas i den här sortens protester. Men då ska gärningen på ett någorlunda konkret och omedelbart sätt bidra till att rädda det intresse som är i nöd, menar man.

    Vi förstår ju också att vi inte avvärjer hela klimatkrisen med vår aktion. Men det handlar om att bidra till en samlad bild, vilket min advokat försökte visa”, säger Tina Kronberg till tidningen Syre.

    Hon tycker att hårda straff mot fredliga protester inte är proportionerligt, vare sig enligt FN-konventionen eller Europakonventionen.

    Kan utspädd lut hjälpa fisken, fiskenäringen och klimatet?

    Kan det vara bra för klimatet att hälla utspädd lut i havet? Ett forskningsprojekt lett av den ansedda oceanografiska forskningsinstitutionen Woods Hole i USA har provat just detta. Tanken är att luten ska minska havsvattnets surhet och därigenom göra det möjligt för havet att ta upp mer koldioxid.

    Tidningen The Guardian beskriver experimentet i ett reportage. Det handlar om 65 000 liter natriumhydroxid, även kallat kaustiksoda, eller lut, som pumpats ut i havet utanför Massachusetts i östra USA. 

    Natriumhydroxid är en mycket alkalisk lösning, så tillförsel av denna kemikalie bör kunna göra havsvattnet mindre surt. Koldioxidutsläppen från fossila bränslen har gradvis gjort jordens hav allt surare, vilket skadar fisken, drabbar fiskeindustrin och minskar havens förmåga att ta upp mer koldioxid. Att höja havens pH-värde skulle därför kunna gynna både klimatet och det marina livet.

    I det amerikanska experimentet har den tillförda lösningen färgats röd. Man har sedan spårat den både från fartyg och med hjälp av obemannade undervattensfarkoster. Resultatet verkar positivt: pH-värdet i de berörda områdena har gått upp från 7.95 till 8.3, vilket motsvarar havets förindustriella nivå. De plankton och fiskyngel man undersökt tycks inte heller ha mått dåligt av förändringen i vattnet.

    Liknas vid att kalka sjöar

    Den här typen av ingrepp kallas för Ocean Alkalinity Enhancement, OAE, ”ökad alkalinitet i havet”. De som förespråkar insatserna liknar dem vid att kalka sjöar och vattendrag för att minska effekterna av surt regn. Detta har gjorts i många år bland annat i Sverige

    De som är kritiska menar däremot att OAE, tillämpat i större skala, kan ha oförutsedda negativa följder för miljön. Man borde inte försöka mixtra med naturen, utan i stället göra allt för att minska koldioxidutsläppen från fossil förbränning, menar kritikerna.

    En ännu obesvarad fråga är om metoden alls har en tillräcklig effekt för att göra skillnad. Det hoppas forskarna kunna se genom att följa vattnen utanför Massachusetts över en längre tid.

    I bästa fall kan de tillförda kemikalierna göra att vattnen tar upp 50 extra ton koldioxid från atmosfären,” säger oceanografen Adam Subhas från Woods Hole.

    50 ton koldioxid motsvarar enligt Guardian inte mer än utsläppen från fem personer i Storbritannien under ett år. Men detta är också bara ett inledande försök. Det måste enligt Woods Hole-institutionen komma till många fler om man ska vara säker på att allt går som planerat. Teoretiskt sett skulle metoden i större skala kunna göra att en miljard ton koldioxid tas upp per år och stannar i havet i minst 1000 år.  

    Omstridd klimatmanipulering

    Att minska surheten i haven så att de kan ta upp mer koldioxid är ett exempel på så kallad geoengineering, klimatmanipulering, som SMHI beskriver i en faktaöversikt. Begreppet täcker en rad metoder som huvudsakligen går ut på att antingen reflektera bort solstrålning från jordytan eller avlägsna koldioxid från luften för att minska klimatförändringarna. 

    Några av dessa metoder är allmänt accepterade. Det gäller till exempel att binda in koldioxid genom att plantera skog eller förse marken med biokol. Även koldioxidinfångning och -lagring anses ofarligt, om än dyrt och därför ännu ovanligt.

    Andra metoder är omdiskuterade och har bara provats i mindre försök. En sådan teknik är att göda havet med järn, kväve eller fosfor. Tanken är att gödningen ska öka mängden växtplankton som tar upp koldioxid. När dessa plankton sedan dör tar de med sitt inlagrade kol ner till havsbotten. 

    Ännu mer omstridda är idéerna att öka molnigheten genom att tillföra partiklar som havssalt till luften, eller spruta upp svaveldioxid för att reflektera bort solens strålning. Vad detta skulle innebära för till exempel jordbruket i de regioner som får ett ökat molntäcke är ovisst. 

    Det finns internationell lagstiftning som kan användas för att stoppa klimatmanipulering i större skala. Men en mängd försök i mindre skala pågår, och skulle kunna leda till teknisk utveckling och ett större användande. Detta problem beskrivs bland annat av Center for International Environmental Law i en artikelserie förra året.

    Supermiljöbloggen har också skrivit om geoengineering i samband med kritiserade försök i USA, ett stoppat experiment i Kiruna och att Kina arbetar med ”molnsådd” för att öka nederbörden i vissa provinser.

    Regeringen föreslår lättnader i lagen för att öka avverkningarna

    Det blev ingen komplett skogsproposition från regeringen, som tidigare utlovats. Nu presenteras istället en lagrådsremiss med några förslag till förändringar i lagstiftningen. Om de genomförs minskar möjligheterna att skydda den biologisk mångfalden medan ökad avverkning stimuleras.

    Regeringen drog igång flera skogspolitiska utredningar efter sitt tillträde. Ambitionen har varit att göra ett rejält omtag av ännu gällande 1993 års skogspolitiska reform, med betoning på ökad skogstillväxt och höjd produktion.

    Nu lyfter man dock bara ut ett av skogsutredaren Göran Örlanders delbetänkande från 2024, ”Ett tydligt regelverk för ett aktivt skogsbruk.” Kullgren betonade att de övriga utredningarna bereds i regeringskansliet.

    Förslagen som nu alltså går till lagrådet för granskning presenterades på en kort presskonferens under tisdagen. Förutom landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) deltog liberalernas landsbygdspolitiska talesperson Elin Nilsson och John Widegren, moderat gruppledare i miljö- och jordbruksutskottet.

    Mer frihet och mindre socialism, enligt ministern

    Mindre byråkratiskt krångel och stärkt äganderätt var i fokus vid presentationen. Peter Kullgren betecknade rent av åtgärderna som ”mindre socialism och mer frihet.”

    Exempel på ”minskat krångel” är att minska väntetiden från sex till tre veckor från det att en avverkningsanmälan görs hos Skogsstyrelsen tills avverkningen får påbörjas. Något miljöorganisationer fruktar ska leda till att ännu fler skyddsvärda objekt slinker genom den redan idag glesmaskade tillsynen. Rätten för till exempel miljöorganisationerna att överklaga Skogsstyrelsens så kallade ”icke-beslut” till förvaltningsdomstolarna ska tas bort. (Med icke-beslut, eller nollbeslut, menas att avverkningsanmälan i praktiken inte prövas av myndigheten).

    Kopplingen mellan avverkningsanmälningar till Skogsstyrelsen och kraven på samråd enligt miljöbalken ska också försvinna. I fortsättningen ska sådant samråd inför avverkningar och annat skogsbruk bara göras i de fall regeringen särskilt bestämmer det. Villkor kring detta ska presenteras senare i en förordning.

    Skogsägare ska mötas av tydliga regler och rimliga villkor. Med de här förslagen förenklar vi regelverket, stärker äganderätten och gör det mer förutsägbart att bedriva ett aktivt skogsbruk. Den som äger och brukar skog ska kunna fatta långsiktiga beslut utan onödig byråkrati, betonade Kullgren under presskonferensen.

    Ett förslag i Örlanders delbetänkande för att påtagligt öka förutsägbarheten och stärka äganderätten för skogsägare var att införa en ersättning – så kallad skogsmarksersättning – i de fall objekt med höga skyddsvärden får avverkningsförbud. Någon ersättning finns inte idag, och Örlander uppskattade kostnaden för ett sådant system till mellan 300 och 600 miljoner kronor årligen (här SMB:s artikel om saken 2024).

    Inget ekonomiskt skydd för skogsägaren

    Förslaget tas dock inte upp i regeringens lagrådsremiss. Det betyder att de skogsägare, vars avverkningar faktiskt stoppas av miljöskäl även i fortsättningen får ta den ekonomiska smällen själva. Örlander föreslog att samma ersättning skulle utgå som vid bildande av naturreservat, 125 procent av marknadsvärdet.

    Att Tidöregeringen avvisar ett sådant förslag är emellertid helt logiskt. Miljöbudgetens anslag för inköp av skyddsvärd skog och reservatsbildning drogs ned med 1,5 miljarder kronor redan hösten 2022 i ett av den nytillträdda regeringens första beslut, och har inte kompenserats sedan dess.

    Landsbygdsministerns ord om att svenskt skogsbruk nu kommer stärkas får starkt mothugg i en kommentar till Dagens ETC från internationellt verksamme skogsprofessor emeritus Sten B Nilsson:

    Vilken antiklimax, det var patetiskt. De här förslagen förändrar ingenting på det stora hela och de kommer definitivt inte att påverka svensk skogsnärings konkurrenskraft ett smack, säger han till tidningen.

    Även Naturskyddsföreningens ordförande, Beatrice Rindevall är starkt kritisk:

    Regeringen verkar ha lyssnat mer på skogsindustrins lobbyister än på sin egen expertmyndighet Skogsstyrelsen. Vårt naturarv förloras nu i snabb takt, säger hon i en kommentar till DN.

    EU:s 2040-mål – framgång eller misslyckande?

    Det nya målet innebär att EU ska minska utsläppen med 90 procent jämfört med 1990. Enligt EU:s vetenskapliga råd skulle det behöva gå ännu snabbare. Ändå är det imponerande att EU lyckas hålla kursen något så när, med tanke på det extremt påfrestande omvärldsläget, skriver SMB:s krönikör Magnus Nilsson.

    KRÖNIKA Förra veckan gav EU-regeringarna slutgiltigt klartecken till EU:s nya klimatmål. 2040 ska unionens nettoutsläpp (utsläpp minus kolinlagring) vara 90 procent lägre än de var 1990. I siffror handlar det om en minskning av de årliga utsläppen från 4 700 miljoner ton koldioxidekvivalenter 1990 till 470 miljoner ton om 14 år .

    85 procent av minskningen ska nås med åtgärder inom unionen. 2040 får nettoutsläppen inom EU uppgå till högst drygt 700 miljoner ton (idag knappt 3 000 miljoner ton). Resten av minskningen – kring 235 miljoner ton (5 procent av 1990 års utsläpp) – ska kunna nås genom åtgärder utanför unionen, främst så kallade internationella klimatkrediter. Totalt minus 90 procent.

    Även med maximalt utnyttjande av krediter handlar det alltså om att vi på 14 år ska minska våra egna utsläpp med tre fjärdedelar.

    Många ville gå snabbare fram. Unionens vetenskapliga expertråd bedömde att de inhemska utsläppen måste minska 90-95 procent för att vi skulle vara i linje med Parisavtalet. Internationella krediter var OK, tyckte rådet. Men de borde utnyttjas utöver, inte istället för, åtgärder på hemmaplan. Några regeringar och delar av Europaparlamentet stödde denna linje.

    Andra regeringar, stora delar av Europaparlamentet (från Sverige KD och SD) plus en del industriintressen krävde istället lägre ambitioner. Vid voteringen i ministerrådet röstade Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern emot det nya målet, Belgien avstod. I parlamentet vann Ja-sidan med 413 röster mot 226.

    Nya målet skärper inte EU:s klimatpolitik

    Det är viktigt att påminna om att det nya 2040-målet egentligen inte skärper EU:s klimatpolitik. Unionens långsiktiga mål, inskrivet i EU:s klimatlag 2021, är fortfarande ”klimatneutralitet” senast 2050. Då ska kolinlagringen vara minst lika stor som utsläppen av växthusgaser. Därefter ska inlagringen överväga.

    Det nya ”mellanliggande” 2040-målet ändrar inte detta, utan anger enbart hur vägen mot klimatneutralitet 2050 i grova drag ska se ut, dvs. hur mycket av utsläppsminskningen som ska uppnås före 2040 respektive 2040-2050.

    Är det nya målet en framgång eller ett misslyckande? Svaret beror nog på i vilket sammanhang beslutet värderas.

    Sedan 2021 finns i EU:s klimatlag ett motsvarande ”mellanliggande” mål för 2030 om en utsläppsminskning på 55 procent jämfört med 1990. I sig är målet bara en siffra. Men åtagandet ”minus 55 procent senast 2030” har haft en enorm konkret betydelse, och genomsyrar inte bara den flora av mera detaljerad klimatlagstiftning som beslutats med målet som utgångspunkt, utan också i stort sett all energipolitik, produktstandarder, jordbrukspolitik, forskningssatsningar, kreditgivning etc, etc. 55-procentsmålet är helt centralt för EU:s roll i den globala klimatpolitiken.

    Skulle det nya 2040-målet få samma tyngd är de siffror som nu fastställts väldigt viktiga.

    Extrema påfrestningar för beslutsfattarna

    Enligt det vetenskapliga rådet är det beslutade målet svagare än vad EU borde levererat, särskilt efter öppningen för klimatkrediter. Så betraktat är de 90 procenten ett misslyckande. Men jag tycker att man går vilse om man inte relaterar 2040-beslutet till de i vissa avseenden extrema påfrestningar beslutsfattarna inom unionen varit utsatta för medan det mejslats fram.

    Just som Covid-pandemin ebbat ut, överföll Vladimir Putin Ukraina, ett magnifikt hot mot den europeiska demokratin och oberoendet. Sedan 24 februari 2022 har Ukraina i alla sammanhang haft högsta prioritet. Detta har varit nödvändigt.

    Efter överfallet på Ukraina ströps importen av billig, rysk fossilgas, idag ersatt av mycket dyrare, flytande gas, fraktad med båt från USA och Qatar. Skiftet har lett till en kostnadskris för delar av industrin och drivit upp elpriserna. Dyr el gynnar energieffektiviseringar, sol- och vindkraft, men det bromsar elektrifieringen och höjer priserna på europeiska industriprodukter.

    Som om detta inte var tillräckligt, lyckades Donald Trump under 2025 totalt förändra de säkerhetspolitiska och ekonomiska förutsättningarna för unionen.

    Ovanpå dessa påfrestningar, var och en egentligen gigantisk, har kinesisk industri i ett makalöst tempo spottat fram nya, högkvalitativa elfordon, vindkraftverk, solpaneler och mycket annat till priser deras europeiska konkurrenter (ännu?) inte kan matcha.

    Unionen håller kursen trots allt

    Om dessa processer bryr sig inte naturlagarna och den globala atmosfärkemin. Utsläppens effekter på ekosystemen blir desamma oavsett krig och fred eller konkurrenskraften hos europeisk industri.

    Så naturligtvis borde 2040-målet gått längre.

    Ändå är det svårt att inte imponeras av hur pass väl beslutsprocessen inom EU trots allt har lyckats hantera påfrestningarna. Trots allt håller unionen faktiskt i allt väsentligt kursen.

    Nästa styrkeprov kommer när det övergripande målet ska bli konkret politik, när beslut ska tas som direkt kommer att påverka vardagen för företag, regeringar och hushåll. Då gäller det att påminna om att 2040-målet är ett nollsummespel – det ytterligare utsläppsutrymme en aktör lyckas kapa åt sig, måste någon annan aktör ge upp. Det handlar om att ge och ta, konstruera kompromisser alla kan leva med.

    Utan en välavvägd, tuff och klok politik på unionsnivå, blir ansträngningar på nationell eller lokal nivå mindre relevanta. Utan ett ambitiöst och framgångsrikt EU blir förutsättningarna för den globala klimatpolitiken mycket sämre.

    ”Äganderätten är en förutsättning för välmående skog”

    Det är fint att människor använder sin fritid för att leta upp och anmäla sällsynta arter i skogen – men detta borde inte, som idag, kunna stoppa avverkningar. Det skriver i en replik Johanna Trapp på Timbros miljöinstitut mot den kritik Lena Tranvik nyligen framförde i ett debattinlägg på SMB.

    DEBATT Äganderätten är samhällets grundpelare. Därför är det självklart att den ska prioriteras. Den värsta miljöförstöringen sker i länder där rättsstat och äganderätt brister. I länder utan en stark och respekterad äganderätt kan man inte veta vem som är ansvarig, eller om det är värt att investera inför framtiden. Då vågar människor varken satsa eller tänka långsiktigt. Det vore verkligen inte bra för skogen.

    Vikten av förutsägbarhet var något jag fick höra om i flera av intervjuerna jag gjorde till min rapport Det stora skogsrånet: berättelser från verkligheten. Flera av skogsägarna vittnade om osäkerheten och att känna sig tvingad till kortsiktigt agerande, hugga ner skogen nu, fast man egentligen vill vänta.

    Skogen är viktig för Sverige. Kulturellt, ekologiskt, ekonomiskt och därför är det bra att det blir debatt om den. Därför är det roligt att Lena Tranvik läst och, i sitt inlägg på SMB, svarat på min artikel i Uppsala Nya Tidning den 22 februari. I den skriver jag att Skogsvårdslagen från 1993, som likställer miljö- och ekonomiska mål, är bra och borde respekteras. “Följer man skogsvårdslagen borde man få sköta sin egen skog” skriver jag. Men enligt lagen ska ekonomiska och miljövärden likställas. Vi borde inte ha utgångspunkten att skogsägare bara bryr sig om ekonomi, utan att de också vill miljön väl.

    ”Vi är ense om att skogsägare bör ersättas”

    Vi håller med varandra om att skogsägare ska ha ekonomisk ersättning när deras skogsbruk stoppas, men frågan blir snarare hur mycket skog som ska skyddas. Hur mycket skattepengar ska vi lägga på att undanta skog som någon vill äga och ta hand om?

    Det är bra att vi vet vilka arter som finns i skogen. Att människor tar från sin fritid för att gå i skogen och leta upp och anmäla sällsynta arter är fint. Men detta ska bara inte kunna stoppa avverkningar likt de kan göra i dag.

    Tranvik skriver att 97 procent av svenska folket inte äger någon skog – men vad roligt det vore om fler privatpersoner gjorde det! Det är ett skäl bland många andra att inte göra skogsägande för byråkratiskt eller exkluderande. Skogsägare borde informeras om olika alternativa tillvägagångssätt för skogsvård och sedan tillåtas välja själva, som i alla andra sfärer i samhället.

    Det är en bra sak att vi har så många privata skogsägare i Sverige. Det gör att många har en relation till den, att den blir tålig mot snabba trendförändringar och i många fall att pengar från skogen stannar på landsbygden. 

    Det värsta som kan hända skogen är om vi slutar bry oss om den. Det blir konsekvensen om människor börjar känna att skogen inte är säker att satsa på. Det är ett av många skäl att respektera äganderätten. Den svenska skogen hade mått bättre om fler privatpersoner var med och ägde den.


    Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens egna. För att skicka in en debattartikel, mejla kontakt@supermiljobloggen.se och bifoga text, profilbild och din titel.

    Sverige rapporterar märkligt högt kolupptag i skogen, visar granskning

    De svenska och finska skogarna påminner starkt om varandra. Ändå redovisar Sverige tre gånger högre kollagring än Finland i rapporteringen till FN:s klimatpanel, avslöjar Aftonbladet. Forskare vill nu att skillnaderna granskas.

    Tidningens team har besökt gränsen mellan de båda länderna i Tornedalen, och frågar sig hur så likartade skogsmarker kan skilja sig åt så kraftigt. Kan svensk skog verkligen vara tre gånger bättre för klimatet? Att skogen lagrar in kol från atmosfären är en oerhört viktig klimatfaktor, och det gäller att öka inlagringen för att minska det fria, värmande kolet i atmosfären.

    Finland och Sverige är två av EU:s två största aktörer inom skogsbruk. Finland ligger långt ned i EU:s tabell över marklagring av kol, bland annat som en följd av stora avverkningar och sämre tillväxt. Sverige ligger dock i topp, enligt AB:s genomgång.

    Sverige avverkade mer än Finland

    Den stora frågan är varför Finland ligger kvar långt ner i tabellen under de år Sveriges siffror skjuter iväg. År 2023 avverkade Sverige rent av mer timmer per hektar produktionsskog än Finland samma år, enligt tidningens analys.

    I Sverige gjordes förändringar i beräkningsmetoderna innan de nya, bättre siffrorna redovisades. Men det poängteras att båda ländernas sätt att rapportera marklagringen är godkända av IPCC, FN:s klimatpanel.

    Forskaren och professor emeritus vid Lunds universitet, Anders Lindroth, vill att man går till botten med vad som ligger bakom skillnaderna.

    Det är verkligen anmärkningsvärt. Jag menar på att det borde vara förhör i riksdagen – senatsförhör – om det här, säger han till AB.

    Ökad kollagring ger ingen frisedel

    Aftonbladet utgår i sin granskning bland annat från de siffror som Naturvårdsverket presenterade i december i fjol, och som visade en kraftig förbättring av kollagringen under de senaste åren i svensk skogsmark. Detta sades bero på en tämligen stor minskning av avverkningsnivåerna under de allra senaste åren, i kombination med bland annat att skogarna hämtat sig från torka och barkborreangrepp under den heta sommaren 2018.

    Siffrorna anger att skogens nettoinlagring av koldioxid – skogsmaskinernas och avverkningarnas läckage borträknat – år 2024 uppgick till 54,6 miljoner ton. Det är mer än Sveriges territoriella utsläpp av fossil koldioxid och övriga växthusgaser, som uppgick till 47,5 miljoner ton samma år.

    Detta förhållande fick klimatskeptiker, förvillare och förnekare att, totalt felaktigt, utropa att Sverige nu minsann redan nått klimatmålet om nettonollutsläpp för 2045. SMB beskrev nyligen i en artikel varför kollagring i skog och mark, och utsläpp av fossil koldioxid från kol, olja och fossilgas måste hållas isär.

    Olika kretslopp måste skiljas åt

    Enkelt uttryckt är upptaget och avgången av kol när skogen växer respektive avverkas eller dör nutidens kretslopp. Omloppstiden är mellan tio och etthundra år. När stenkol och olja från forntiden förbränns är omloppstiden däremot hundratals miljoner år. Därför kan inte flödena räknas samman. SMB:s artikel redogjorde också för hur systemet att redovisa kollagring i mark, LULUCF, fungerar.

    Det återstår att se om det blir någon undersökning och försök till klarläggande om hur det står till med den nya svenska beräkningsmetoden och om den måste korrigeras. Men visar sig Finlands metod mer korrekt är alltså beskedet om de senaste årens stora ökning av marklagrat kol i Sverige tyvärr en helt felaktig historia.

    Rättegång om klimatskador mot oljebolag i Frankrike

    oljepump

    Kan ett oljebolag bli tvingat att begränsa sin produktion på grund av risken för klimatskador? Det är frågan vid en nyligen påbörjad rättegång i Frankrike, som bygger på en stämning mot stora franska oljebolaget TotalEnergies. Detta bolag har kvar merparten av sina investeringar i fossila bränslen och planerar fortfarande nya projekt, bland annat en omstridd oljeledning genom Östafrika.

    TotalEnergies är ett av världens största olje- och gasbolag, och ett av de 20 bolag som genom tiderna orsakat störst utsläpp av växthusgaser. Företaget har, trots klimatförändringarna, inga planer på att dra ner på sin verksamhet. Tvärtom vill man växa med tre procent om året och behålla åtminstone två tredjedelar av sina investeringar i fossila bränslen till 2030. 

    TotalEnergies är också det bolag som står för det största antalet nya olje- och gasprojekt i världen, enligt den ideella miljöorganisationen Sherpa. Denna är en av de fyra miljöorganisationer som stämt TotalEnergies. Med i stämningen är också, ovanligt  nog, en offentlig  myndighet: staden Paris.

    Människor dör fortfarande av luftföroreningar i Paris, huvudsakligen på grund av fossilbolag som Total. Sedan 2014 har vi minskat luftföroreningarna med hälften och investerat mycket för att minska våra klimatutsläpp. Det är dags att dessa företag tar sitt ansvar, säger Paris borgmästare Anne Hidalgo enligt Sherpas pressmeddelande.

    Rättegången utgår från den franska lagen om ”devoir de vigilance” från 2017. Enligt denna måste stora franska företag aktivt förebygga att deras verksamhet skadar mänskliga rättigheter, säkerhet och miljö. 

    Beslut kan bli vägledande 

    Vigilance-lagen har aldrig tidigare varit åberopad i samband med klimatförändringarna. Det beslut som fattas i domstolen kan därför bli vägledande i framtida ärenden. Om rättegången utmynnar i en förlust för TotalEnergies kan företaget bli tvingat att minska sin produktion av fossila bränslen och lägga ner planerna på ny olje- och gasutvinning.

    En av frågorna vid rättegången lär, enligt nyhetssajten France24, bli vad lagen menar med ”miljö”. Handlar det bara om lokal miljö som till exempel en förorenad flod, eller täcker lagen även globala miljö- och klimatförändringar?

    Enligt företaget ligger den globala klimatkrisen utanför det område som lagen är tänkt att behandla. Man påpekar bland annat att Total bara står för en liten andel av världens fossila bränsleproduktion, och att klimatförändringarna skulle fortsätta även om bolaget helt slutade sin verksamhet. 

    Miljöorganisationerna menar för sin del att att förbränning av fossila bränslen skadar luften och den biologiska mångfalden, vilket gör den till en uppenbar miljörisk. Två medlemmar i FNs klimatpanel IPCC kommer att bli hörda i rättegången, som väntas pågå i flera månader.

    Mega-ledning genom Östafrika

    Ett av TotalEnergies mest omstridda projekt är en oljeledning som ska föra olja från västra Uganda till hamnen Tanga i Tanzania. Det är en sträcka på över 1400 kilometer, ungefär lika långt som sträckan mellan Paris och Warszawa.

    Oljeledningen EACOP, East African Crude Oil Pipeline, blir världens längsta uppvärmda pipeline. Att värma rören är nödvändigt eftersom råoljan i Uganda är mycket tjock och vaxrik. Den måste därför bli upphettad till 50 graders temperatur för att inte ge stopp i ledningarna.

    Protesterna mot EACOP har varit intensiva av många skäl. Boende längs ledningen har blivit tvingade att flytta, värdefull miljö har blivit påverkad och motståndare till projektet har blivit förföljda. Många vittnesmål om detta har dokumenterats av organisationen StopEACOP.

    När oljeexporten från Tanzania börjar, riskerar skyddade mangroveskogar och korallrev vid kusten att skadas av utsläpp. I ledningens västra ände finns också risk för skador, bland annat i nationalparken Murchison Falls i Uganda där företaget redan byggt vägar och mindre pipelines. Även bergsgorillornas kända fristad Virungaparken i Kongo-Kinshasa kan hamna i riskzonen.

    Förtiganden och överdrivna löften

    TotalEnergies har länge varit i blåsväder på grund av sin nonchalans i miljöfrågor. SMB har till exempel skrivit om en studie som visade att företaget redan 1971 varnade sin personal för en katastrofal global uppvärmning orsakad av företagets produkter. På 80-talet kom ännu mer information om dessa samband, men i stället för att varna allmänheten började företaget så tvivel om vetenskapen bakom klimatoron.

    I höstas berättade SMB också om en dom i Paris om så kallad ”greenwashing”. Domen fastslog att TotalEnergies gjort sig skyldig till ”vilseledande affärsmetoder” genom att överdriva sina klimatlöften. Bolaget hade marknadsfört sig som på väg mot koldioxidneutralitet till år 2050, trots att man samtidigt ökade sin produktion av olja och gas.

    Risken är att ingen blir nöjd med skogsproppen

    Inom kort lägger regeringen fram sin skogsproposition. Det finns risk för att innehållet medför sämre villkor för landets mindre skogsägare eftersom förslagen gynnar skogsindustrins intresse av lägre virkespriser. Men ett och annat regeringsbeslut förtjänar också beröm – till exempel den nya AI-baserade karttjänsten för att identifiera skyddsvärda skogar. Fast den är knappast populär bland virkesköparna, skriver SMB:s krönikör Leif Öster.

    KRÖNIKA Som Supermiljöbloggen redan rapporterat publicerade Skogsstyrelsen nyligen en maktutredning gjord av externa forskare. Den visar att bland annat skogsnäringens lobbyister har ”svängdörrar” in i den politiska maktens centrum.  Både Sveriges Radio och DN har följt upp  utredningen i egna reportage. Som av en händelse lägger regeringens nu sitt förslag om ett lobbyregister. Det är en mycket bra början. Men enligt granskningsinstitutet Klägget, som drivit kravet på ett register i över tio år, finns det betydande kryphål som måste täppas till på sikt. 

    Lagrådet nästa – men behövs det?

    Regeringens förslag till lobbyregister granskas nu av lagrådet. Tanken är att lagrådets domare bland annat ska se hur lagförslag förhåller sig till grundlagar och annan rätt. Inom kort ska lagrådet även titta på regeringens utlovade förslag till en förändrad skogspolitik. Förslagen ska offentliggöras den 17 mars, så det börjar bli riktigt bråttom för regeringen.

    Apropå lagrådet så undrar professorn i civilrätt, Mårten Schultz, i en SvD-krönika om lagrådet behövs. Regeringen gör ju ändå gör som den vill. Man kan ställa samma fråga vad gäller regeringens sätt att hantera remissarbetet kring den senaste skogsutredningen. Trots att i stort sett alla remissinstanser utom den virkesköpande industrin framfört kritik verkar regeringen inte ta till sig synpunkter. Risken är väl att ingen blir nöjd med lagförslagen och att polariseringen ökar än mer i skogsdebatten.

    Minus två miljarder för landsbygden

    Varenda bonde vet detta – ett ökat utbud av en råvara sänker priset. Just därför vill den virkesköpande industrin kunna öka avverkningarna, vilket man troligen nu får regeringens fulla stöd för. När detta stod klart för industrin, började man följdriktigt sänka sina priser bara några veckor efter att skogsutredningen presenteras. Virkespriserna är nu 10-15 procent lägre än i höstas. Håller dagens låga virkespriser i sig, förlorar landsbygden två miljarder i inkomster 2026.  Bra för industrin, mindre bra för de små skogsägarna.  En del förslag är rent landsbygdsfientliga. 

    Lägger ansvaret på medlemmarna

    Medan svenska staten systematiskt har avvecklat sitt en gång i tiden stora innehav av sågverk, massa- och pappersbruk har landets stora skogsägareföreningar gått i motsatt riktning. De engagerar sig allt mer i olika skogsindustrier. Med detta följer en oro för att medlemmarna ska skydda sina skogar istället för att leverera sitt virke till industrierna. Detta gillas ej. I förra veckan skrev exempelvis VD:n för Norra skog till sina medlemmar att:  varje hektar skogsmark som undantas från skogsbruk har direkt påverkan på svensk välfärd och självförsörjning”.  Fokus har flyttats från medlemmens intresse till skogsindustrins.

    Digital värdekarta förtjänar beröm

    Beröm ska dock regeringen få för att ha gett skogsstyrelsen uppdraget att slutföra arbetet med en ny karttjänst som med AI-teknik pekar ut möjliga skogar med höga natur- och kulturmiljövärden. En första betaversion finns nu publicerad. Men detta gillas naturligtvis inte heller av den virkesköpande industrin, som anar att nya värdefulla skogar kan identifieras.

    Avslutningsvis kan noteras att den sista februari slutade Herman Sundqvist som GD på Skogsstyrelsen. Han lämnar nu över stafettpinnen till rutinerade Staffan Norin. Det kan bli riktigt bra. En sak är dock säker: Skogsdebatten kommer att bli intensivare om regeringen lägger de förslag man har utlovat.

    Tipsa!

    Tipsa oss

    Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.