Två av dem har kämpat för miljön och klimatet i uppmärksammade rättsfall. En har lett lokalbefolkningen i ett framgångsrik arbete mot skogsbränder, och tre andra har tagit upp kampen mot olje- och mineralbolagens föroreningar. Det handlar om de sex kvinnor från sex olika världsdelar som fått årets upplaga av Goldmans miljöpris, även kallat ”det gröna Nobelpriset”.
Goldman Environmental Prize skapades 1989 av det samhällsengagerade paret Richard och Rhoda Goldman, som ville hylla gräsrotsaktivister från olika delar av världen. Prissumman är 200 000 dollar per person. Förutom pengarna, så ger priset också en internationell uppmärksamhet som kan fungera som ett värdefullt skydd mot de hot och attentat som miljöaktivister ofta utsätts för.
Detta är första året som alla sex pristagare är kvinnor.
Detta visar tydligt på den absolut centrala roll som kvinnor spelar i miljösammanhang världen över”, sa John Goldman från Goldman Environmental Foundation vid prisutdelningen.
De två aktivister som fört in klimatfrågan i rättssalen är Borim Kim från Sydkorea och Sarah Finch från Storbritannien.
Individuella handlingar räckte inte
Borim Kim har varit miljöengagerad sedan många år, men tänkte länge att det skulle räcka med att leva miljövänligt för egen del. Hon var vegetarian, sopsorterade och levde resurssnålt – men när Seoul råkade ut för en värmebölja år 2018 såg hon att individuella handlingar inte räckte. Människor uppmanades att stanna hemma, men hemmet kunde vara en dödsfälla i dåliga bostäder och utan luftkonditionering. Här behövdes också insatser på samhällsnivå, insåg Borin Kim.
Hon startade därför en ungdomsrörelse som började med klimatstrejker och brevkampanjer, men så småningom gick vidare till att stämma regeringen för dess bristande klimatmål. South Korean Constitutional Court kom för två år sedan fram till att ungdomsrörelsen hade rätt: Sydkoreas klimatpolicy ger inte landets invånare ett tillräckligt skydd mot klimatkrisen. Framgången har lett till att ungdomsrörelser i Japan och Taiwan stämt sina regeringar på samma sätt.
Mångårig kamp mot oljeborrning i Surrey
Sarah Finch har lett en aktionsgrupp som i många år kämpade mot ett oljeprojekt i Surrey i sydöstra England. Sarah Finch och hennes kamrater fann att borrprojektet i sin miljökonsekvensbeskrivning tog upp föroreningarna från borrning och vägbyggen, men inte alls nämnde de över 10 miljoner ton koldioxid som förbränningen av oljan från Surrey skulle ge upphov till.
Rättsprocessen varade i flera år, men slutade med seger för aktionsgruppen. Även klimateffekterna av oljans användning borde tas med i miljöbedömningen, menade rätten. Borrprojektet i Surrey las ner, och ”Lex Finch” som domslutet kallats har lett till att flera andra oljeprojekt antingen bromsats eller lagts ner.
Mot skogsbränder och för fladdermöss
Naturvårdaren Iroro Tanshi från Nigeria upptäckte en sorts fladdermöss som länge ansetts utdöda i landet. Fladdermössen fanns i ett naturskyddat område, men hotades av de skogsbränder som ofta inträffade i trakten. För att skydda fladdermössen skaffade Iroro Tanshi och hennes medarbetare utrustning för att bekämpa skogsbränder och började också engagera lokalbefolkningen.
De flesta bränder visade sig vara anlagda i samband med till exempel jakt eller skogsröjning, men hade sedan spridit sig på ett okontrollerat sätt. Gruppen har nu i samarbete med lokala ledare utarbetat regler för att hålla efter anlagda eldar. De har också installerat väderstationer och utrustat skogvaktare som håller uppsikt över skogen när brandfaran är extra hög. På så sätt har man både minskat antalet skogsbränder och räddat den vilda faunan i området.
Segrar mot storbolag
De tre sista pristagarna har alla vunnit segrar mot stora mineral- och oljebolag.
Yuvelis Morales Blanco har engagerat befolkningen kring Magdalenafloden i Colombia mot två fracking-projekt (fracking = att pumpa ner mängder av vatten, sand och kemikalier för att skapa sprickor i berget och få ut olja eller gas). Hon hotades av beväpnade män och fick söka asyl i Frankrike, men är nu tillbaka i Colombia där protesterna hittills hejdat fracking-projekten.
Alannah Acaq Hurley är en ledare för yup’ikfolket, en ursprungsbefolkning som är nära besläktad med inuiterna. Hennes hemtrakt Bristol Bay i Alaska hotades av planerna på ett jättestort dagbrott med över 180 meters djup och fyra kilometers bredd. Förutom dagbrottet, så skulle gruvprojektet också ha inneburit vägar, dammbyggen och pipelines genom den idag orörda naturen.
Organisationen United Tribes of Bristol Bay, som Alannah Acaq Hurley leder, lyckades knyta kontakter med både naturvårdsorganisationer, fiskeföretag, myndigheter och andra urfolk, så att nästan 700 000 protester mot projektet skickades in. Det stora gruvprojektet är nedlagt, men mineralerna i området lockar fortfarande intressenter så organisationens arbete fortsätter.
Theonila Roka Matbob, slutligen, kommer från ön Bougainville i Papua Nya Guinea. Där drev det stora gruvföretaget Rio Tinto fram till år 1989 en gruva som gav enorma skador på miljön. 150 000 ton gruvavfall dumpades i de närbelägna floderna varje arbetsdag, vilket förenat vattnet och lett till en rad sjukdomar hos lokalbefolkningen.
En kampanj som letts av Theonila Roka Matbob har nu slutat med seger för byborna. Rio Tinto har erkänt sitt ansvar för skadorna och börjat försöka reparera dem, bland annat genom att se till att lokalbefolkningen får tillgång till rent vatten.
