Förutom sin miljöpåverkan kostar bilen samhället mycket. Politikens bilfokus innebär ett stort slitage på vägarna, ökade kostnader för bostadsbyggande och leder till att många tillbringar en stor del av vakna tiden i ändlösa köer. I stället för att sätta bilen i samhällets framsäte är det dags att jobba för ett transportsystem som är hållbart för både plånbok och klimat, skriver Gustav Ramestad.
KRÖNIKA De senaste veckorna har reduktionsplikten varit på tapeten. Frågan splittrar miljörörelsen och ställer klimataktivister och klimatförnekare på samma sida i debatten. I medierna ställs biobränslen mot fossila och elektrifiering lyfts fram som den långsiktiga lösningen. Men precis som biobränslen inte fungerar i stor skala kommer inte heller elektrifiering kunna lösa alla våra problem. Batterier kräver metaller som måste utvinnas i gruvor med stor miljöpåverkan och exempelvis renskötseln i norra Sverige drabbas. Elbilar är också dyra att producera och ladda, precis som det är dyrt att äga bil och tanka idag.
Därför är det inte konstigt att vissa argumenterar för ett slut på privatbilismen. Motståndarna har dock en trumf på hand. Även om många redan idag hade kunnat klara sig utan bil, är bilen för många idag helt nödvändig. Den behövs för att ta sig till jobbet, aktiviteter och shopping. När reduktionsplikten inte är en lösning på bilismens utsläpp, framstår den som en onödig men för många mycket kostsam åtgärd. En skandal, helt enkelt. De har dock missat den riktiga skandalen: att bilen är en nödvändighet.
Genom kommunernas planmonopol har ett samhälle byggts där nödvändiga tjänster och inrättningar bara går att nå med bil. Det är kommunerna som avgör om ny bebyggelse får byggas och var den ska ligga. I många städer har centrum dött efter att kommunerna låtit otillgängliga köpcentran byggas utanför stadskärnorna. Stora villaområden har planlagts och därför byggts långt från arbetsplatser. Vi förväntas tillbringa en stor del av vår vakna tid i bilen, ofta i ändlösa köer. Samtidigt tas våra offentliga utrymmen över av parkeringar som subventioneras av kommunerna.
Statens krav på bostadsbyggare driver också upp hyrorna och priserna på bostadsrätter samtidigt som bostadsbristen förvärras. Utan dagens höga krav på att parkeringar byggs tillsammans med bostäder, hade byggandet varit högre och kostnaderna kunnat minska med femton procent. Värdefull stadsmark hade också kunnat göras om från parkering till parker och bostadshus nära befintlig service och jobb.
Staten tvingas även lägga enorma summor på vägbyggande och underhåll när den ineffektiva biltrafiken sliter på vägarna. Samtidigt tvingas många i Sverige lägga en inte oansenlig andel av sin inkomst på transporter när bilen är enda sättet att ta sig till jobbet. I snitt femton procent av inkomsten, enligt SCB, och ännu mer för den som måste använda sin bil mycket och har en lägre inkomst.
Kollektivtrafiken är också eftersatt. Bussar går inte att lita på och komforten är oförklarligt låg. Fungerande pendeltågstrafik i Stockholm hade kunnat minska de onödiga bilresorna, men där dominerar idag inställda avgångar och förseningar. Fjärrtågen och spåren de går på är fulla och att få boka en biljett i rimlig tid är få förunnat inför storhelger och sommaren.
Gustav Ramestad är juriststudent från Lund. Han är medlem i Miljöjuristerna och revisor för föreningen Aurora.
I denna värld verkar elbilen som den enda möjliga vägen framåt. Men elbilen löser inte de grundproblem som bilismen medför, om ens klimatfrågan. Produktionen av batterier är idag smutsig och kräver mineraler som bryts i gruvor med stor påverkan på miljön. Själva produktionen av alla bilar som används idag leder också till stora klimatutsläpp innan bilen ens rullat en meter, vare sig med hjälp av el eller diesel. Elbilar gör inte heller privatbilismen billigare. Precis som det idag visat sig att biobränslen inte var en väg framåt, riskerar vi samma samma uppvaknande gällande elbilen.
Det är dock inte biobränslen i sig som är problemet, lika lite som att batterier är något absolut dåligt. Det är privatbilismens inbyggda ineffektivitet som är grundproblemet.
I en annan värld, där pendlandet minskat och onödiga resor med bilen ersatts av en kollektivtrafik med hög komfort, pålitlighet och turtäthet, hade de som faktiskt behöver bil, exempelvis de med rörelsehinder och särskilt de som bor ute på landet, kunnat använda elbilar eller bilar som drivs med biobränslen. De höga skatter som idag tas ut på bränslen hade kunnat tas bort och precis som kollektivtrafiken subventioneras hade också bilar kunnat subventioneras för de med ett faktiskt behov. Samtidigt hade våra direkta kostnader, statens kostnader och det pris vi betalar med vår tid och hälsa sjunkit markant.
I stället för att diskutera biobränslens vara eller inte vara, skulle vi kunna skapa ett transportsystem som är hållbart både för plånboken och klimatet. Låt oss börja jobba på det.
Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Fler krönikor och ledare från SMB:s skribenter hittar du på SMB Opinion.
En ny översiktsstudie visar att människors livsstil behöver förändras drastiskt för att minska klimatpåverkan, men att dagens kampanjer för att åstadkomma dessa förändringar inte är tillräckligt effektiva.
Studien, genomförd av forskare från Cambridge, Yale och Göteborgs universitet, visar att effekten av dagens kampanjer för mer miljövänliga val endast har liten effekt på människors beteenden. Människor som deltog i kampanjer ökade sitt miljövänliga beteende med endast sju procent i genomsnitt.
Forskarnas förklaring till detta är att människor motiveras mer av sociala jämförelser och finansiella incitament, än exempelvis kunskap om klimatförändringar.
Att lära sig att människor runt omkring oss har börjat välja vegetarisk mat eller att cykla till jobbet är ofta bättre motiv för att få till beteendeförändringar, säger Magnus Bergquist, forskare i miljöpsykologi vid Göteborgs universitet.
Kampanjer för att förmå människor till mer miljövänliga val skulle därmed kunna bli mer effektiva om de utgick mer från andras redan genomförda livssilsförändringar. En annan metod kan vara att visa att genomförda livsstilsförändringar inneburit sparade pengar genom att man bland annat shoppar mindre. Då blir incitamentet istället ekonomiskt.
Varje vecka redovisar SMB halten av koldioxid i luften.
Enligt senaste mätningen uppmätt på på Hawaii låg koldioxidhalten i atmosfären 9 april på 421,70 miljondelar (ppm). Jämfört med för exakt ett år sedan är det en ökning med 1,04 ppm.
Förra veckans medeltal blev 422,54 ppm, vilket är en ökning med 2,25 ppm jämfört med för ett år sedan.
Koncentrationen av koldioxid nådde 421 ppm i mars, vilket är en ökning med 2,19 ppm jämfört med mars 2022. Temperaturen i februari var +1.26°C relativt till perioden 1880-1920.
På grund av vulkanutbrottet vid Mauna Loa i slutet av november kommer mätdata från och med december 2022 från en plats vid Maunakea Observatories, cirka 33 mil norr om Mauna Loa-observatoriet.
Koldioxidhalten ligger nu över 50 procent över förindustriell nivå räknat från år 1750 och världen är därmed halvvägs till en dubblering av koldioxidhalten. Den underliggande trenden går tydligt uppåt och vi är på väg åt fel håll. Koldioxid stannar i atmosfären i många årtionden och låser därmed in klimatförändringarna för kommande generationer.
Samtidigt blir det tydligt att det sker en acceleration ju mer koldioxid som släpps ut. Fram till 1970-talet ökade koncentrationen med ungefär 1 ppm per år, men runt år 2000 var den årliga ökningen uppe i 2 ppm för att nu ligga på 2,5 ppm per år och ökande.
Dagens koldioxidhalt i atmosfären är exceptionellt hög och har inte befunnit sig på den nivån på 3,6 miljoner år, enligt NOAA, och vi närmar oss nu nivåer liknande de som fanns för 15 miljoner sedan när det var 3-4 grader varmare och havsnivån var 20 meter högre. Forskning visar att världen nu snabbt rör sig mot förändringar i klimatsystemet som saknar motstycke i människans historia.
En ny rapport från Tillväxtanalys visar att näringslivsinitiativet Science Based Targets initiative (SBTi) behöver tydligare riktlinjer och krav för att kunna bidra till att Parisavtalet hålls.
Rapporten visar att SBTi hittills har 171 anslutna företag i Sverige från olika branscher, med överrepresention från tillverkningsindustrin, handeln, fastighetsverksamhet samt information och kommunikation. De flesta av dem är stora företag med över 250 anställda.
Syftet med SBTi är att hjälpa företag att hålla den globala uppvärmningen till 1.5 grader och nettonoll-utsläpp senast 2050, detta i enlighet med Parisavtalet. SBTi är ett frivilligt initiativ, och så kallad ”mjuk” självreglering som påminner om en certifiering eller standard. Företagens ansökan om att ansluta sig till SBTi kräver en viss nivå på företagens klimatarbete eller ambitioner, vilket även kontrolleras.
SBTi-företagen står idag för ungefär 14 procent av Sveriges näringslivs förädlingsvärde och 10 procent av antalet anställda. Dock har enbart ett av de 15 företag i Sverige med störst utsläpp anslutit sig.
Scope 3-utsläppen en utmaning
En utmaning är de så kallade scope 3-utsläppen, vilket är företagets övriga indirekta utsläpp från exempelvis inköpt material, affärsresor eller avfallshantering. Rapporten visar att här har företagen mindre stringenta klimatmål, vilket skapar osäkerheter kring huruvida företagens mål är i linje med Parisavtalets 1,5-gradersmål.
Dessutom tillåter standarden GHG corporate protocol, som SBTi nyttjar som bas för klimatberäkningarna, förnyelsebara energicertifikat som inte innebär reala utsläppsminskningar. Det här kan enligt rapporten leda till en överskattning av företagens utsläppsminskningar.
Alla SBTi-företagen inte i linje med Parisavtalet
Ett annat problem rapporten belyser är de svenska SBTi-företagen som sätter de minst ambitiösa målen: att inte nå nettonoll förrän efter 2050. Dessa företags klimatarbete är därmed inte heller i linje med Parisavtalets mål, trots anslutningen till SBTi. Däremot kan de företag som har mer ambitiösa mål nå nettonoll före 2050.
Här menar man från SBTi:s håll att riktlinjerna revideras kontinuerligt för att säkerställa att målen är i linje med vetenskapen och för att styra företagen mot noll nettoutsläpp senast 2050. Detta innebär att de företag som inte uppfyller tillräckligt höga mål kommer att behöva uppdatera målen och sträva efter högre målnivåer.
Tydligare riktlinjer och krav krävs
Av rapporten framgår dock att SBTi behöver kompletteras med tydligare riktlinjer och krav för att företagen som ansluter sig ska bidra till nettonoll 2050-målen. Förutom tillräckligt ambitiösa klimatmål pekas det även på att det behövs god hållbarhetsredovisning som ger en heltäckande och tydlig bild av företagens utsläpp, mål och hur dessa är i linje med nettonoll-målet och Parisavtalet.
Man skriver även att företagen kommer att behöva samarbeta med politiken för att uppnå sina klimatmål och samtidigt värna om sin konkurrenskraft.
Nederländska Schiphol, en av Europas största flygplatser, förbereder ett förbud för privatflygplan. Både miljö- och klimatskäl ligger bakomställningstagandet.
Flygplatsens planer tillkännagavs under tisdagen i ett pressmeddelande och innebär att privatflyg stoppas någon gång under åren 2025-2026, dock inte flyg för ambulans- och polistransporter. Inga plan kommer heller att tillåtas att starta eller landa nattetid.
Det har länge klagats över buller och förorenad luft från de kringboendes sida. Och klimatmålen, där minskat flygande är av central betydelse så länge som fossila drivmedel används, finns också med som starkt skäl till åtgärden.
Privatflygplanens destinationer är till större delen kända turistorter som Cannes och Innsbruck, som många flygbolag ändå flyger till, heter det i flygplatsens motiveringar.
Det har gjorts aktioner mot det utbredda flygandet med privata jetplan. Och det finns kopplingar mellan förbudet och dessa protester, enligt forskaren Oscar Berglund vid Bristol University:
Privatflyg är kanske det tydligaste exemplet på klimatorättvisa, där de allra rikaste orsakar allra mest utsläpp men lider minst av konsekvenserna. Protester har bidragit till att extremt rikas rätt till privatflyg tappat legitimitet, säger han till DN.
Åtgärden i Nederländerna ligger långt före den svenska hållningen, som är snarast den motsatta. Att utveckla och förstärka flyget, trots de odiskutabla klimateffekterna, är såväl den nuvarande som förra regeringens linje.
SMB har bland annat berättat om att den dåvarande svenska S-MP-regeringen och ett 20-tal andra länder ingick ett avtal mitt under klimatmötet 2021 om att verka för ett expanderande men ”hållbart flyg som klarar 1,5-gradersmålet”. Detta är något som helt saknar verklighetsförankring om man utgår från den teknik som finns idag och bedöms vara tillgänglig under de närmaste decennierna.
Regeringen Kristersson har nyligen gjort klart att Bromma flygplats ska vara kvar, trots luftfartsmyndigheten och ägaren Swedavias besked att den är olönsam. Därtill skaffade man fram ännu ett privatflygplan utöver de två som redan finns för regeringens tjänsteresor.
Innan valet i höstas skrev 227 svenska företag under en uppmaning till ledande politiker att skärpa klimatpolitiken. Företagen som stod bakom budskapet representerar tillsammans över en femtedel av Sveriges BNP. Nu ryter initiativtagarna ifrån igen: den utlovade dialogen med regeringen har ännu inte ägt rum.
Efter uppropet inför valet initierades en internationell motsvarighet, We can do it, i samband med FN:s klimatkonferens COP27. Där skrev över 850 företagsledare, forskare och investerare under.
Den 1 januari besvarades uppropet av regeringen när de i en debattartikel i DN utlovade dialog med såväl näringsliv som andra parter. De uppgav då att de under våren skulle bjuda in till ett stort “nationellt klimatmöte med företag, fackföreningar, forskare och civilsamhället”, vilket Supermiljöbloggen tidigare berättat om. Men någon inbjudan har hittills inte dykt upp.
I en debattartikel i Aftonbladet skriver Ingmar Rentzhog, We don’t have time, Johan Falk, Exponential roadmap initiative och Kalle Nilvér, GoClimate att de fortfarande väntar på det utlovade mötet.
Den 29 mars presenterade klimatpolitiska rådet sin årliga rapport, som denna gång kom med dystra besked. Rapporten slår fast att Sverige för första gången på två decennier har en politik som ökar utsläppen.
Under presskonferensen samma dag fick klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) frågan om det utlovade klimatmötet. Hon svarade att det är på gång – ”inbjudningarna är ute”.
Det visade sig dock inte stämma. Ansvarig person på regeringskansliet hade ingen information när initiativtagarna till uppropet ställde frågan. När de hörde sig för bland de företag som skrev under uppropet innan valet kom det fram att ingen hade fått någon inbjudan.
Istället tar nu Rentzhog, Falk och Nilver själva tag i saken.18-22 april arrangerar de Stockholm Climate Week, som de uppmanar relevanta ministrar att delta i. Dialogen kan hållas öppet eller bakom stängda dörrar, skriver de i debattartikeln, som avslutas med ett tydligt budskap:
“Vi ser fram emot en lösningsfokuserad dialog. Sveriges framtid kan inte vänta.”
VTI, Statens väg- och transportforskningsinstitut, ska tillsammans med Linköpings universitet och en expertgrupp studera möjligheten att införa ett batteribytessystem för tunga elfordon i Sverige. Batteribytessystem – på engelska battery swapping – används redan i stor skala i Kina men är okänt för de flesta i Sverige.
Batteribyte är alltså ett alternativ till laddning av elfordon med kabel. Det finns flera anledningar till intresse för batteribytessystem. Ett sådant system kan möjliggöra separata livscykler för batterier i olika fordon och själva bytet är tidseffektivt jämfört med att ladda ett fastmonterat batteri.
En stor utmaning i sammanhanget är att batteribytessystem kräver nya affärsmodeller och studien om batteribyten tittar därför på de affärsmässiga förutsättningarna för ett batteriutbytessystem i Sverige.
Energimyndigheten finansierar den ettåriga studien med 5 miljoner kronor.
Varje vecka redovisar SMB halten av koldioxid i luften.
Enligt senaste mätningen uppmätt på på Hawaii låg koldioxidhalten i atmosfären 1 april på 421,91 miljondelar (ppm). Jämfört med för exakt ett år sedan är det en ökning med 1,90 ppm.
Förra veckans medeltal blev 421,56 ppm, vilket är en ökning med 2,83 ppm jämfört med för ett år sedan.
Koncentrationen av koldioxid nådde 420,17 ppm i februari, vilket är en ökning med 0,89 ppm jämfört med februari 2022. Temperaturen i december var +1.09°C relativt till perioden 1880-1920.
På grund av vulkanutbrottet vid Mauna Loa i slutet av november kommer mätdata från och med december 2022 från en plats vid Maunakea Observatories, cirka 33 mil norr om Mauna Loa-observatoriet.
Koldioxidhalten ligger nu över 50 procent över förindustriell nivå räknat från år 1750 och världen är därmed halvvägs till en dubblering av koldioxidhalten. Den underliggande trenden går tydligt uppåt och vi är på väg åt fel håll. Koldioxid stannar i atmosfären i många årtionden och låser därmed in klimatförändringarna för kommande generationer.
Samtidigt blir det tydligt att det sker en acceleration ju mer koldioxid som släpps ut. Fram till 1970-talet ökade koncentrationen med ungefär 1 ppm per år, men runt år 2000 var den årliga ökningen uppe i 2 ppm för att nu ligga på 2,5 ppm per år och ökande.
Dagens koldioxidhalt i atmosfären är exceptionellt hög och har inte befunnit sig på den nivån på 3,6 miljoner år, enligt NOAA, och vi närmar oss nu nivåer liknande de som fanns för 15 miljoner sedan när det var 3-4 grader varmare och havsnivån var 20 meter högre. Forskning visar att världen nu snabbt rör sig mot förändringar i klimatsystemet som saknar motstycke i människans historia.
I en unik resolution har FN:s generalförsamling påbörjat ett viktigt steg mot att enskilda länder ska kunna dömas för att inte uppfylla sina klimatåtaganden och för den skada som redan gjorts
Ett problem med dagens globala klimatresolutioner är att de inte är bindande och att det inte åläggs medverkande nationer någon slags skyldighet att uppfylla sina åtaganden. Därtill medföljer inga konsekvenser ifall länder inte uppfyller målen. Exempelvis har världens länder idag ingen rättslig skyldighet att uppfylla målen för minskade utsläpp som man kom överens om i Parisavtalet.
Detta kan nu komma att ändras. FN:s generalförsamling har nämligen antagit en resolution om klimaträttvisa som begär att den Internationella brottsmålsdomstolen ICJ i Haag ska beskriva och förtydliga rättsliga skyldigheter som hänger samman med klimatförändringarna. Det rapporterar Ekot.
Önationer drivande
Resolutionen lades fram av Stillahavsönationen Vanuatu, med stöd av en ”kärngrupp” av 17 länder från olika regioner. Den fokuserar på klimatförändringarnas negativa effekter på små östater samt klimaträttvisa. Vanuatu är en av många önationer som drabbas av stigande havsnivåer, samtidigt som allt starkare cykloner drabbar önationer i Stilla havet med förödande konsekvenser.
Med den nya klimatresolutionen öppnar man upp för att bland annat kunna använda FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, eller havsrättskonventionen, när internationella domstolen dömer i framtida klimatmål. Resolutionen kan ses som en förlängning av att FN:s generalförsamling i juli förra året förklarade att tillgång till en ren och hälsosam miljö nu ska ses som en universell mänsklig rättighet
ICJ ska slå fast nationers skyldigheter att skydda jordens klimat och de rättsliga konsekvenser länder kan straffas för om de inte lever upp till kraven. Domstolen ska också klargöra de juridiska följderna för stater som redan har orsakat betydande skada på klimatet och andra delar av miljön. Trots sina brister blev COP27 i Egypten en framgång när det gäller klimaträttvisa och de klimatrelaterade förluster och skador (loss and damage) som redan inträffat.
Framtida generationer
Internationella domstolen ska även väga in ansvar i förhållande till små önationer som är särskilt sårbara för klimatförändringar och fastställa vilka skyldigheter när det gäller klimatet nationer har gentemot framtida generationer. Detta beslut ligger väl i linje med FN-chefens rapport ”Our common agenda” från 2021. Den rapporten betonar starkt en solidaritet och ett socialt kontrakt mellan generationer och att vi måste agera idag för att skydda framtida generationer.
Förhoppningen är att vetskapen om att den internationella domstolen kan döma länder för att bryta mot gällande miljö- och klimatavtal ska skynda på arbetet med att skydda jordens klimat.
En ny rapport visar att det just nu finns flera nära vändpunkter, eller så kallade vändpunktskaskader(tipping cascades), för minskad klimatpåverkan såsom övergång till förnybart, vegetabiliska proteiner eller grön ammoniak. Dessutom visar rapporten att dessa kan förstärkas genom andra vändpunkter och riktad påverkan som investeringar, subventioner, skatter och regleringar.
Det är en intressant sammanställning av just nu nära förestående vändpunkter som kan minska global klimatpåverkan och hur dessa i sin tur kan påverka att ytterligare vändpunkter nås.
Socioekonomiska vändpunkter
Bland de socioekonomiska vändpunkterna nämns exempelvis ökningen av elbilar. Den ökade efterfrågan leder till utveckling av bättre elbilar och bättre elbilsbatterier. Det beskrivs även hur en ökad efterfrågan av elbilar kan bidra till ökad efterfrågan på el och potentiellt då även på förnybar el. Ökad användning av förnybar energi kan i sin tur bidra till lägre produktionskostnad för såväl förnybara energikällor som olika lagringslösningar av förnybar energi.
Ett annat exempel på en positiv vändpunkt är den ökade användningen av grön ammoniak i gödselproduktion, vilket har relativt mindre negativ miljöpåverkan. Denna vändpunkt kan sedan i sin tur kopplas samman med ökad användning av grön ammoniak inom sjöfart och grön vätgas inom stålproduktion.
Ökad konsumtion av växtbaserade proteiner är ett ytterligare ett exempel. Det är en vändpunkt som i sin tur kan leda till sänkta kostnader och förbättrade produktionstekniker kopplade till växtbaserade proteiner, och därmed ytterligare boosta växtbaserad kost. Detta kan sedan kopplas till minskad konsumtion av animalisk föda och minskad boskapsuppfödning, vilket kan frigöra mark och minska riskerna för avskogning.
Åtgärder för att nå vändpunkterna
För att nå dessa vändpunkter snabbare beskrivs i rapporten hur flera åtgärder behöver samspela, exempelvis riktade investeringar, subventioner, skatter, lagar och regleringar samt forskning och utveckling.
Desutom menar man i rapporten att internationellt samarbete kan öka chansen att uppnå positiva vändpunkter för klimatet. Samordnade åtgärder skapar starkare incitament för investeringar och jämbördiga konkurrensvillkor.
För första gången på decennier, mitt i brinnande klimatkris, levererar en svensk regering politik som höjer istället för sänker växthusgasutsläppen. Och dess Klimatpolitiska råd utdelade också exceptionellt hård kritik i sin årsrapport.
Det är både allvarligt och anmärkningsvärt att den svenska regeringens ändrade politik riskerar att leda till ökade utsläpp, när vi snarare behöver accelerera omställningen, sa rådets ordförande Cecilia Hermansson vid onsdagens presentation.
Rapporten om hur regeringen klimatarbete fortskrider ska enligt lag presenteras varje år. Rådet har aldrig utdelat betyget godkänt åt någon regering. Orsaken är att arbetet med omställningen gått allt för långsamt i förhållande till såväl riksdagens mål som själva det faktiska behovet.
Den här gången tar alltså rådet i ännu mer. Rapporten konstaterar de facto att regeringen motarbetar målen istället för att sträva mot dem. Sämst inverkan på klimatmålen till 2030 har de slopade ambitionerna för reduktionsplikten, men mycket annat spelar också in: bibehållna bilgynnande reseavdrag, slopad miljöbonus för elbilar, skattesänkning för fossila drivmedel, med mera.
Fast regeringen nu är helt ur kurs i klimatarbetet, fortsätter den ansvariga ministern Romina Pourmokhtari (L) att hävda att regeringen håller fast vid sina mål, påpekar DN:s klimatreporter Peter Alestig i en kommentar.
Detta trots att granskande myndigheter konstaterat att 2030-målet för transportsektorn i praktiken är skjutet i sank. Klimatministern hänvisar till regeringens kommande klimathandlingsplan, som väntas i höst, och som hon säger ska presentera de förslag som krävs för att klara utfästelserna.
Frågan är dock vilka mål regeringen kommer att behöva nå. Kanske blir betinget mindre krävande. För inom regeringskoalitionen finns nu en rörelse mot Sverigedemokraternas klimatpolitik, det vill säga mot så lite politik som möjligt.
Moderaternas Christofer Fjellner har i en SvD-intervju öppnat för att slopa det enda svenska siffersatta klimatmålet för 2030, nämligen att minska transportsektorns utsläpp med 70 procent jämfört med 1990.
IPCC:s mest kompletta och allvarliga klimatrapport passerade i hög grad obemärkt i Sverige. Många medier och politiker valde att ägna den lite eller ingen uppmärksamhet. Det är svårförståeligt och för många av de som oroar sig för klimatkrisen också upprörande. Men vilka är orsakerna – och vad kan göras för att skärpa bevakningen?
I helgen skildrades i P1 den knapphändiga rapporteringen och två centrala figurer frågades ut: Svt:s klimatkorrespondent Erika Bjerström och Potsdamsinstitutets chef Johan Rockström.
Utan tvivel finns det fog för en sådan diskussion. Med några riktigt rejäla undantag för public service-bolagens nyhetskanaler och några större dagstidningar, var bevakningen på såväl nyhetssidor som opinionssidor till stor del skral, eller rentav obefintlig. De mindre mediehusen försörjdes av TT med nyhetstexter och analyser. Många publicerade, men pliktskyldigt. Egna vinklar och ettanhänvisningar uteblev i hög grad.
Tidningen Journalistens undersökning är belysande: förbundskapten Janne Anderssons utbrott i TV ledde till 172 publiceringar under de första 16 timmarna, åtta fler än flera dagars samlade rapportering om FN:s ödesrapport,.
Varför orkar, eller vill, inte medierna göra mer?
Erika Bjerström sa något centralt: det inte är journalistkåren som är ansvarig för att få klimatet högre upp på agendan. Hon borde sagt ”inte ensamt ansvarig”, men har ändå en klar poäng. Journalister verkar inte i ett vakuum. Det är inte så lätt för en rapportör att rapportera om kommentarer från politikerna eller reaktioner från allmänheten som uteblir.
Johan Rockström föreföll i och för sig rätt nöjd med den internationella uppmärksamheten kring IPCC-rapporten. Men beträffande den svenska situationen gav han ett tänkvärt svar på frågan om det krävs mer skildringar av hemska klimateffekter.
Nej, det har regnat tillräckligt med väckarklockor över allmänheten, menade han.
Däremot går det inte att begära ”att folk varje morgon ska vakna med en vilja att rädda klimatet”, sa Rockström. De måste få hjälp, av de politiska ledarna, att röra sig i rätt riktning med hjälp av alla de beslut som redan är fattade (men ej verkställda). Tänkvärt sagt.
Högerpopulism påverkar medierna
Det går dock inte att förstå det relativa mediala ointresset för och snedvinklingarna av klimatkrisen utan att också beakta framväxten av det högerpopulistiska bagatelliserandet av den. Det är en stark kraft som även tydligt inspirerar medieföretag. Ett tydligt exempel bland många är magasinet Fokus.
Ett par dagar efter IPCC:s första delrapport inom AR6, publicerad i augusti -21, ”bemöttes” denna med hänvisningar till så komprometterade personer som Sverigedemokraternas klimatförvillare Elsa Widding och ekonomen William Nordhaus (ekonomipristagare som torgförde den livsfarliga uppfattningen att världens ekonomier skadades minst om temperaturökningen tillåts bli 3,5 grader).
Detta, och andra svåra tillkortakommanden, har analyserats noga av oförtröttlige författaren och klimatförnekelsegranskaren Maths Nilsson, se här och här.
Hade forskarna nått fram bättre om de visar känslor?
En närliggande och intressant fråga är om mediernas främsta källor i klimatfrågan – forskarna – kan agera annorlunda än att framträda så påfallande behärskat som de fortfarande gör, trots de allt allvarligare rapporterna.
Hade det förändrat mediernas intresse för, och sätt att skildra klimatfrågan, om forskarna hade släppt loss sin rimligen återhållna förtvivlan över samtidens passivitet?
Redan den mörksinnade skalden Harry Martinsson tyckte, dock med god humor, att de fysiker som upptäckt förintelsekraften i atomvärlden var alldeles för återhållsamma, i förhållande till vad de avslöjat:
”När man ser dessa stillsamma kulturtomtar gå fram och hämta sina nobelpris slås man av paradoxen. Det hade varit naturligare om gubbarna…kommit uppstörtande på podiet och vrålat att nu jävlar har jag hittat ett krutpaket i berget som ni ska vara jävligt rädda för annars smäller det”, sa han i en intervju i Vecko-Revyn 1956 (citerad i ”Ombord på Aniara”, Gunnar Tideström).
Det funkade inte att bryta ihop i TV
Vi kan väl kika på vad som händer när en forskare tappar masken i ett fiktivt, nutida exempel – i satirfilmen ”Don’t look up.” Filmen släpptes 2021 och behandlar det politiska och mediala förnekandet av klimatkrisen på ett briljant sätt.
Den unga doktoranden (Jennifer Lawrence) som gjort upptäckten av en asteroid som kommer att förinta hela jordklotet får tillsammans med sin professor (Leonardo di Caprio) träda fram på bästa sändningstid i en vulgär, glittrig nyhetsshow. Hon berättar om sin upptäckt. När hon inser att programledarna inte tar henne ett uns på allvar utan bara lattjar, exploderar hon framför kameran och skriker att alla kommer att dö av asteroiden.
Genast hängs hon ut som en galning som givetvis inte ska tas på allvar (nu heller). Och självklart häcklas hon hejdlöst i de sociala mediedikena.
Så kanske det hade blivit i verkligheten, idag också.
Somligas bord är större
Så mycket svårare är det för de medier som valt att hantera jordens ödesfråga seriöst. Svenska Yle:s etikchef Jonas Jungar har fångat de många utmaningarna i ett tänkvärt debattinlägg med goda tips för villrådiga redaktioner.
Klimatfrågan ligger på allas bord. Störst bord finns hos de politiska makthavarna, systemförvaltarna, och de rika, stora och mäktiga företagen.
Men vi medier besitter också makt. Och det gäller att försöka vara övertygad om att pennan är mäktigare än svärdet. Supermiljöbloggen strävar efter att:
bevaka vad som händer med alla beslut som fattats, globalt, nationellt, regionalt och lokalt för att begränsa människans utsläpp av växthusgaser. När verkställs dessa? Alla fina strategier och mål kommer inte sänka temperaturen en tiondels grad, om de inte följs av handling.
avslöja politisk och kommersiell greenwashing.
analysera, förstå och förklara klimatförnekandets psykologi och dess orsaker, och möjliga vägar till accepterande och insikt.
ta ansvar och rapportera på bred front om den eskalerande klimatkrisen, oavsett hur tjatig frågan än uppfattas, eftersom allt annat är ansvarslöst.
skildra de goda exemplen på vettiga klimatåtgärder, stora och små, nära, fattbara och gärna kopierbara. Inspirera och förmå fler att vilja bidra för att minska utsläppen och resursförbrukningen.
berätta, konstruktivt, men utan attrygga, om det obehagliga faktum att världen med stor sannolikhet redan under 2030-talet får uppleva 1,5 graders högre medeltemperatur jämfört med förindustriell tid, och beskriv vad som kommer att krävas i anpassning.
Trots ökad medvetenhet hos konsumenter, företag och lagstiftare konstateras det i Minderoo Foundations nya plastrapport för 2023 att engångsplasten fortsätter att öka. Dessutom konstateras det i rapporten att en majoritet av plasten fortfarande utgörs av ny fossil råvara.
Stiftelsen Minderoo Foundation skriver i rapporten att engångsplast, som plastförpackningar och engångsartiklar, utgör den största kategorin av plastanvändning. Den står nu för en tredjedel av all plast som konsumeras globalt. Det är dessutom den mest skadliga formen av plast för människor och miljö.
Den globala kapaciteten för att producera jungfruliga polymerer som används i engångsplast förväntas öka långsammare än tidigare, men kommer ändå att innebära en ökning med 60 miljoner metriska ton (MMT) till 2027.
Bidrar till klimatkrisen
Rapportförfattarna beskriver hur engångsplast bidrar till klimatkrisen, då växthusgasutsläpp från sådan plast motsvarar cirka 450 miljoner metriska ton koldioxidekvivalenter (CO2e). Det är mer än exempelvis Storbritanniens totala utsläpp.
En ökning av återvinningsgraden skulle minska miljöpåverkan och växthusgasutsläpp, men återvinningen ökar inte tillräckligt snabbt och förblir en marginell verksamhet. Mellan 2019 och 2021 ökade engångsplast från jungfruliga polymerer 15 gånger snabbare än från återvunna råvaror.
Större politisk beslutsamhet behövs
Några petrokemiska företag pekas emellertid ut i rapporten som positiva föregångare vad gäller åtaganden för återvinning och cirkularitet, däribland Taiwans Far Eastern New Century och Thailands Indorama Ventures. De är dock fortfarande undantag snarare än regel i branschen.
För att uppmuntra övergången till en cirkulär plastekonomi krävs enligt rapporten större politisk beslutsamhet och lagstiftande insatser. Det innebär att sätta press på både plastproducenter och beslutsfattare för att skapa ekonomiska förutsättningar för investeringar i återvinning, återanvändning och alternativa material.
Enligt en ny undersökning från Livsmedelsverket är det högre matpriser som driver människor att minska sitt matsvinn, rapporterar SVT. Undersökningen visar också att allt fler konsumenter har blivit mer medvetna om sin matkonsumtion, vilket är positivt för miljön och plånboken.
I Sverige slänger vi i genomsnitt 15 kilo ätbar mat per person varje år, vilket är ett stort problem ur både miljö- och ekonomisk synpunkt. Men nu när matpriserna har stigit, har något hänt. Människor har börjat planera bättre vad de ska köpa hem, använder sina sinnen mer för att avgöra hållbarheten och tar till vara på matrester i mycket högre utsträckning, visar den ännu inte publicerade undersökningen från Livsmedelsverket.
Enligt Karin Fritz, matsvinnsexpert på Livsmedelsverket, är det bra att matsvinnet minskar, men det är tråkigt att högre matpriser är den främsta anledningen till att människor agerar annorlunda.
Det är tråkigt att det är de höga matpriserna som är anledningen till att konsumenterna tar hand om maten bättre, men det är bra att matsvinnet minskar. Jag hoppas verkligen att vi tar med oss beteendet framåt, säger Karin Fritz till SVT.
Matsvinn en stor klimatbov
Matsvinn är en stor klimatbov och står för mellan 8 och 10 procent av världens växthusgasutsläpp. Mest matsvinn sker hemma, vilket belastar miljön från odling, bearbetning, transport och förvaring. Dessutom är det ett enormt slöseri av jordens resurser och pengar när man slänger mat som man hade kunnat äta.
Enligt Livsmedelsverket finns det tusenlappar att tjäna för hushåll som minskar sitt matsvinn. En familj på fyra personer kan spara mellan 3 000 och 6 000 kronor varje år genom att sluta slänga ätbar mat.
Så minskar du matsvinnet
Att undvika matsvinn är därmed ett supertips för såväl miljön som plånboken. Livsmedelsverket har sammaställt en bra lista om hur man kan minska sitt matsvinn. Huvupunkterna handlar om planering, förvaring och tillagning, där planering i stort handlar om om att endast köpa den mat som ska konsumeras.
När det kommer till förvaring är det bra att sortera matvaror efter utgångsdatum så att äldst används först. Frysen kan med fördel användas för matvaror som är nära utgångsdatum. Det handlar även om att förvara rätt, särskilt i termer av temperatur, för att förlänga hållbarheten.
Vid tillagning ska man se till så att matrester inte slängs utan kan ätas vid ett annat tillfälle eller användas i nya rätter. Livsmedelsverket ger exempel på hur ostkanter kan användas i gratänger, hur flera olika små rester kan bli en plockmåltid samt att risotto och pytt i panna är exempel på måltider som är perfekta att laga när man har rester.
Varje vecka redovisar SMB halten av koldioxid i luften.
Enligt senaste mätningen uppmätt på på Hawaii låg koldioxidhalten i atmosfären 25 mars på 420,73 miljondelar (ppm). Jämfört med för exakt ett år sedan är det en ökning med 2,74 ppm.
Förra veckans medeltal blev 420,79 ppm, vilket är en ökning med 2,83 ppm jämfört med för ett år sedan.
Koncentrationen av koldioxid nådde 420,17 ppm i februari, vilket är en ökning med 0,89 ppm jämfört med februari 2022. Temperaturen i december var +1.09°C relativt till perioden 1880-1920.
På grund av vulkanutbrottet vid Mauna Loa i slutet av november kommer mätdata från och med december 2022 från en plats vid Maunakea Observatories, cirka 33 mil norr om Mauna Loa-observatoriet.
Koldioxidhalten ligger nu över 50 procent över förindustriell nivå räknat från år 1750 och världen är därmed halvvägs till en dubblering av koldioxidhalten. Den underliggande trenden går tydligt uppåt och vi är på väg åt fel håll. Koldioxid stannar i atmosfären i många årtionden och låser därmed in klimatförändringarna för kommande generationer.
Samtidigt blir det tydligt att det sker en acceleration ju mer koldioxid som släpps ut. Fram till 1970-talet ökade koncentrationen med ungefär 1 ppm per år, men runt år 2000 var den årliga ökningen uppe i 2 ppm för att nu ligga på 2,5 ppm per år och ökande.
Dagens koldioxidhalt i atmosfären är exceptionellt hög och har inte befunnit sig på den nivån på 3,6 miljoner år, enligt NOAA, och vi närmar oss nu nivåer liknande de som fanns för 15 miljoner sedan när det var 3-4 grader varmare och havsnivån var 20 meter högre. Forskning visar att världen nu snabbt rör sig mot förändringar i klimatsystemet som saknar motstycke i människans historia.
Budskapet i IPCC:s syntesrapport är tydligt: klimatförändringen är orsakad av vårt eget handlande och påverkar redan människor och ekosystem. Läget är allvarligt och det är bråttom, men lösningar finns. Det främsta hindret är politisk vilja och de närmaste åren blir avgörande för utvecklingen. Fortsätter utsläppen som nu kan vi passera 1,5°C redan under tidigt 2030-tal.
I veckan släppte FN:s klimatpanel IPCC det tyngsta klimatbudskapet på länge i och med den avslutande syntesrapport för den sjätte utvärderingscykeln (AR6, Assessment Report 6). Även om innehållet redan var känt genom de sex underlagsrapporterna som släppts mellan 2018 och 2022 fick syntesrapporten stor uppmärksamhet, i alla fall i vissa medier. Däremot var det få beslutsfattare som kommenterade innehållet, vilket är lite förvånande med tanke på att det är just en sammanfattning för beslutsfattare som publicerats.
Det är synd med tanke på att huvudbudskapet och budskapet för beslutsfattare att ta till sig är att nuvarande takt och omfattning av klimatåtgärder är otillräckliga för att hantera klimatförändringarna. Detta budskap är särskilt viktigt i och med att läget kommer att förvärras och att de negativa effekterna av förändringar orsakade av människor kommer att intensifieras.
Den nuvarande rapporten kommer ju dessutom att ligga till grund för kommande globala klimatförhandlingar i flera år.
En viktig kommunikationsinsats
En viktig aspekt med IPCC rapporten är att förmedla kunskap för att kommunicera klimatforskningen för en bredare publik. Syntesrapporten summerar helt enkelt det allvarliga läge vi befinner oss i. Den sätter de viktigaste resultaten från de tidigare utgivna delrapporterna och specialrapporterna i ett sammanhang.
Syntesrapporten sammanfattar resultat från samarbetet mellan mer än 800 experter från drygt 80 länder. De granskade mer än 50 000 publicerade forskningsartiklar och integrerade mer än 12 000 sidor med tekniska rapporter publicerade av IPCC under utvärderingscykeln som pågått sedan 2016.
Rapporten utgör den samlade syntesen av kunskapsläget och är den tyngsta och mest utförliga sammanställningen av all relevant klimatforskning som världens forskare tagit fram hittills.
Sammanfattningen för beslutsfattare (SPM) är uppbyggd i tre delar: Tillståndet idag och aktuella trender, Den fortsatta klimatförändringen, risker och långsiktiga responser, samt Responser på kort sikt. Rapporten täcker klimatförändringarnas vetenskapliga grund, deras effekter, behovet av klimatanpassning och hur stora utsläppsminskningar som krävs för att hålla uppvärmningen under 1,5 °C, vilket forskningen visar är den gräns där många viktiga ekosystem och klimatsystem riskerar att kollapsa.
Huvuddragen
Så vad visar rapporten?
Under SMHI:s presskonferens sammanfattade Markku Rummukainen, professor i klimatologi vid Lunds universitet och Sveriges kontaktperson för IPCC syntesrapportens huvuddrag i fem punkter:
Det finns en snabbt krympande möjlighet att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5°C eller väl under 2°C och för att säkerställa en livskraftig och hållbar framtid för alla.
Klimatförändringarna orsakar redan negativa omfattande och alltmer oåterkalleliga förluster och skador på naturen och mänskliga system
Nuvarande klimatåtgärder, både utsläppsminskning och anpassning, är inte tillräckliga för klimatmålen eller för att förebygga risker och skador
Det finns en lång rad genomförbara åtgärder för ökad klimatambition, både utsläppsminskning och anpassning
De beslut och åtgärder som vi fattar under detta årtionde kommer att få konsekvenser för flera generationer under århundraden och längre
Rapporten återspeglar det som klimatpanelen visat i tidigare rapporter, men tonen är högre och mer allvarlig. Klimateffekterna är värre än vad IPCC angav i den förra rapporten, som kom för nio år sen. Jämfört med tidigare rapporter är det nu en tydligare betoning på samhällsvetenskapen kring klimatförändringar och den mänskliga sidan, samt tillgängliga lösningar.
Allt säkrare slutsatser
Att klimatet påverkas av människan har slagits fast i allt tydligare ordalag av IPCC, från ”troligt” i den rapport som kom 2001 via ”mycket troligt” och ”extremt troligt” till ”otvetydigt” i den här senaste rapporten. Även slutsatserna blir allt säkrare. Alla vetenskapliga slutsatser sammanfattas i en femgradig skala, från ”väldigt hög säkerhet” till ”väldigt låg säkerhet”. Dubbelt så mycket klassas idag som ”väldigt hög säkerhet”, jämfört med för tio år sedan. ”Hög säkerhet” används femtio procent oftare. Låg säkerhet finns inte längre.
Rapporten beskriver hur mänsklig påverkan, främst genom utsläpp av växthusgaser, otvetydigt har värmt upp klimatsystemet. Den globala medeltemperaturen var 1,1°C högre under perioden 2011-2020 än perioden 1850-1900. Den globala yttemperaturen har ökat snabbare sedan 1970 än under någon annan 50-årsperiod under åtminstone de senaste 2000 åren. Ökningen har varit mer omfattande över land (1,59°C) än över havet (0,88°C).
Som en konsekvens av de omfattande utsläppen har omfattande och snabba förändringar i atmosfären, havet, kryosfären och biosfären skett. Den människoorsakade uppvärmningen har lett till en klimatförändring som redan har inverkat på många väder- och klimatextremer i alla världens regioner och även sannolikt ökat risken för sammansatta extrema händelser sedan 1950-talet, inklusive ökningar av frekvensen av samtidiga värmeböljor och torka.
Tydligast samband finns när det gäller värmeböljor och skyfall som blivit vanligare och mer intensiva sedan 1950-talet. Även havet drabbas allt oftare av värmeböljor. När det gäller orkaner och tropiska stormar är det mer osäkert.
Närmaste tiden blir avgörande
Enligt rapporten är det här årtiondet kritiskt för det globala klimatarbetet. Utsläppen måste vända innan 2025 och sedan fortsätta kraftigt nedåt om det ska vara möjligt att klara 1,5-gradersmålet. Men än så länge fortsätter utsläppen i stället att öka. I nuvarande takt når vi gränsen för 1,5 graders uppvärmning i början av 2030-talet.
För att ha en rimlig chans att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader måste världen halvera utsläppen av växthusgaser på sju år, slår IPCC fast. Det innebär att den globala användningen av kol, olja och gas (där man inte fångar in koldioxiden) måste minska dramatiskt för att netto nollmålen 2050 ska kunna nås.
Rapporten betonar tydligt att det finns tillräckligt med globalt kapital för att fylla de globala investeringsgap som krävs för att klimatmålen ska kunna uppnås, men att finansieringsflödena understiger de nivåer som krävs för att nå klimatmålen inom alla sektorer och regioner.
Investeringarna går dessutom fortfarande åt fel håll. Mellan 2019 och 2020 var investeringarna i fossila bränslen större än investeringarna för klimatanpassning och utsläppsbegränsning. Att det fortfarande satsas mer på utvinning av fossila bränslen än på klimatåtgärder är inget annat än ett kapitalt misslyckande.
Som flera forskare och experter påtalat under veckan ligger utvecklingen i våra händer. Vad vi väljer att göra blir avgörande för hundratals, och kanske även tusentals år framöver.
En figur i syntesrapporten har blivit särskilt uppmärksammad och uppskattad. Den visar tydligt att det inte är de som fattar besluten idag som kommer märka eller känna av de värsta effekterna av klimatförändringen utan de som är unga eller som föds nu som kommer råka ut för det värsta konsekvenserna.
IPCC är tydlig med att betona att vi befinner oss vid vändpunkten för att begränsa den globala uppvärmningen och följa en mer rättvis och hållbar väg till utveckling. Som ofta påtalas är det de som redan påverkas av klimatförändringen som kommer påverkas oproportionerligt mycket även framöver. De 10 % av hushållen med de högsta utsläppen per capita bidrar med 34–45 % av de globala konsumtionsbaserade hushållens växthusgasutsläpp, medan de lägsta 50 % bidrar med 13–15 %.
Tekniska och politiska lösningar finns
Syntesrapporten visar att teknisk innovation och politiska åtgärder som länder redan har vidtagit har en verklig och bestående effekt. Till exempel har snabbt fallande kostnader för sol- och vindenergi – till under kostnaden för fossila bränslen i många fall – resulterat i starka statliga löften om att minska koldioxidutsläppen i elproduktionen.
Friederike Otto, klimatforskare vid Oxford University och en av rapportförfattarna, säger i ett uttalande att världens politiker måste skrida till handling omedelbart:
Vi måste sluta bränna fossila bränslen. Vi vet att det inte finns något alternativ. Det finns ingen räddande framtida teknik som tillåter oss att fortsätta som förut.
De åtgärder som är billigast och har störst potential till utsläppsminskningar är mer sol- och vindenergi. IPCC tar upp det som en av de mest kostnadseffektiva lösningarna som kan få störst klimatutsläppsminskningar och sol och vind växer oerhört starkt globalt. Det är 30 gånger mer solel än för 10 år sedan och fem gånger mer vindel, enligt Internationella energiorganet IEA.
Även om stabilisering av framtida utsläpp är verkliga framsteg, måste länder också fortsätta sina ansträngningar för att minska utsläppen och avvärja de värsta effekterna av klimatförändringarna. Genom att följa befintliga klimatåtgärdslöften och stärka den resulterande politiken över tid kan regeringar vända framtida utsläpp, konstaterar IPCC-rapporten.
Effektiva klimatåtgärder möjliggörs av politiska åtaganden, välanpassad styrning på flera nivåer, institutionella ramverk, lagar, styrmedel och strategier samt förbättrad tillgång till finansiering och teknik.
En viktig del i klimatomställningen är vår livsmedelsförsörjning som kommer behöva ställas om. I västvärlden äter vi på ett sätt som både är dåligt för klimat och miljö och för vår hälsa. Genom att ställa om livsmedelsförsörjningen kan vi därmed uppnå mervärden via co-benefits. Hur ställer vi om vår kost. Vår köttkonsumtion bidrar både till negativa klimateffekter och vår egen ohälsa. Här behöver vi ställa om och äta mer växtbaserat och minska vår klimatpåverkan och öka vår hälsa.
En intressant aspekt som Aktuell Hållbarhet noterade är att syntesrapporten inte nämner kärnkraft överhuvudtaget, trots att tidigare IPCC-rapporter lyft fram energislaget som en del i att nå klimatmålen. En annan iaktagelse miljöreportern och skribenten Emily Atkin – känd för att ha grundat det dagliga nyhetsbrevet HEATED noterar är att det var först med klimatmötet i Glasgow som sambandet mellan fossil energi och global uppvärmning i slutdokumentetoch IPCC nämnde ”fossila bränslen” 44 gånger i Sammanfattning för beslutsfattare från Arbetsgrupp III Att begränsa klimatförändringen. I syntesrapporten används frasen ”fossila bränslen” 16 gånger för att nämna den faktiska orsaken till klimatförändringen.
Klimatfrågan blir existentiell
Det var i den sjätte utvärderingscykelns första rapport, den så kallade 1,5 gradersrapporten som IPCC konstaterade att en 1,5°C-värld skulle vara överväldigande mycket säkrare än en som är 2°C varmare än den förindustriella eran. Fem år senare är mänskligheten inte i närheten av att nå något av målen.
Med den senaste klimatrapporten blev klimatfrågan existentiell och utgör nu en existentiell risk för vår egen fortlevnad. Det går direkt i linje med vad Johan Rockström och kollegor tog upp i en artikel i PNAS där de menar att samhället inte tagit katastrofala klimatrisker, inkluderat mänskligt utplånande och samhällskollaps, på tillräckligt stort allvar och därmed riskerar att underskatta de komplexa effekter dessa kan medföra.
Läget är med andra ord synnerligen allvarligt, men lösningar finns. Som betonades under presentationen av syntesrapporten: hade vi börjat agera runt 1990 hade vi haft en massa olika möjligheter, men vi har valt att agera som att klimatförändringen är någon annans problem att hantera när det är uppenbart att det är allas ansvar.
Konflikten inom EU efter Tysklands oväntade nej till förbudet mot förbränningsmotorer efter 2035 ser ut att vara löst.
Det är Franz Timmermans som leder EU-kommissionens arbete med European Green Deal och arbetet för ett klimatneutralt EU 2050. Som ansvarig för EUs förhandlingar på klimatområdet, meddelar Timmermans idag under lördagen att en överenskommelse nåtts med Tyskland om att att alla nya bilar som säljs efter år 2035 ska vara koldioxidneutrala.
Tyskland har under förhandlingarna varit emot att helt förbjuda förbränningsmotorn och endast tillåta elbilar. Överenskommelsen som nu gjorts innebär att e-bränsle blir tillåtet. Med e-bränsle avses i överenskommelsen drivmedel gjort på förnybar elektricitet, som då ska vara klimatneutral.
Resultatet av förhandlingen med Tyskland är en breddning av den tidigare föreslagna definitionen av gröna bilar. Miljöeffekten av e-bränslen är starkt beroende av vilken el som används vid framställningen.
Forskare vid Chalmers tekniska högskola har utvecklat en ny träbaserad teknik som kan rena avloppsvatten från färgföroreningar. Tekniken har visat sig ta bort upp till 80 procent av färgföroreningar från textilindustrins avloppsvatten. Det kan ha en betydande inverkan på miljön och folkhälsan i länder med dålig vattenrening.
Forskargruppen vid Chalmers, ledd av biträdande professor Gunnar Westman, har därför utvecklat den nya tekniken med målet att mer effektivt rena vatten från färgföroreningar.
Kostnadseffektiv och enkel
I studien visar forskarna hur giftiga färgämnen kan filtreras bort från avloppsvatten med hjälp av tekniken och det utvecklade träbaserade materialet. Forskningen utfördes i samarbete med Malaviya National Institute of Technology Jaipur i Indien, där föroreningar från färgämnen i textilindustrins avloppsvatten är ett omfattande problem.
Reningen kräver varken tryck eller värme och använder solljus för att katalysera processen. Tekniken är kostnadseffektiv och enkel att använda. Den kan enligt forskarna vara särskilt användbar i länder där vattenrening är dålig eller obefintlig.
Tänk dig ett enkelt reningssystem, som en bärbar låda som kopplas på avloppsröret. När det förorenade vattnet passerar filtret med cellulosapulver absorberas föroreningarna, och solljuset som släpps in i reningssystemet gör att de bryts ned snabbt och effektivt. Det är ett kostnadseffektivt och enkelt system att sätta upp och använda och vi ser att det skulle kunna göra stor nytta i länder som idag har dålig eller obefintlig vattenrening, säger Gunnar Westman i ett pressmeddelande.
Fältstudier nästa steg
Fältstudier i Indien är nästa steg för att testa metoden i praktiken. Hittills har laboratorietester visat att mer än 80 procent av färgföroreningarna försvinner med den nya metoden, och forskarna tror att reningsgraden kan förbättras ytterligare.
Utöver att rena vatten från färgämnen ser forskarna möjligheter att använda nanokristaller av cellulosa för rening av andra vattenföroreningar.
←Tipsa!
Tipsa oss
Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.
SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.