Du kan trycka Shift + S för att få fram sökfältet när som helst och Esc för att stänga det.
Tryck ENTER för fler resultat, då kan du även förfina din sökning.
    Stäng

    Kraftig ökning av sol- och vindkraft i Indien

    Det hörs positiva signaler från Indien där sol- och vindkraft stod för hela 92 procent av landets ökning av elkraftkapacitet under 2022, vilket visar en kraftig tillväxt inom förnybar energi. Men trots dessa framsteg fortsätter beroendet av fossila bränslen att vara en utmaning i landet.

    Tillsammans stod sol- och vindkraft för 15,7 GW ny produktionskapacitet 2022 i Indien, en ökning med 17 procent jämfört med 2021. Samtidigt minskade den kolbaserade kapaciteten med 78 procent jämfört med 2021 och visar därmed en tydlig förskjutning bort från det fossila.

    Särskilt har utvecklingen i delstaterna Rajasthan och Gujarat spelat en avgörande roll för Indiens framsteg inom sol- och vindkraft. Tillsammans står dessa delstater för en tredjedel av Indiens totala mål för förnybar energikapacitet.

    Utmaningar kvarstår

    Trots dessa framsteg är Indien fortfarande mycket beroende av fossila bränslen. Det undergräver landets potential att fullt ut omfamna en grönare och hållbar energisektor.

    Visserligen är Indiens framsteg inom sol- och vindkraft under 2022 en lovande signal. Men för att fullt ut omfamna en hållbar energiframtid måste både Indien och världen fortsätta att minska beroendet av fossila bränslen och se till att övergången till förnybar energi blir allt mer omfattande och effektiv.

    I Indiens fall innebär det bland annat att jobba snabbare än det planerade nettonoll-målet år 2070. Betydelsen av att minska det fossila snabbare borde vara särskilt tydligt i Indien som är ett av de hittills värst drabbade länderna när det kommer till klimatförändringarnas konsekvenser.

    Markku Rummukainen i SMB-intervju: ”Vi når 1,5 graders uppvärmning på 2030-talet”

    Den senaste IPCC-rapporten talar klarspråk: Bara om dagens utsläpp halveras inom sju år finns en chans att nå målet om max 1,5 graders uppvärmning år 2100. Men risken är ändå att vi redan under 2030-talet mäter upp en sådan temperaturhöjning. Det säger Sveriges kontaktperson för IPCC Markku Rummukainen i en SMB-intervju och förklarar varför.

    Markku Rummukainens klimat-CV är tungt. Han är sedan decennier involverad i klimatforskningen, nu bland annat som professor i klimatologi vid Lunds universitet och fram till 2022 ledamot av regeringens klimatpolitiska råd.

    Som svensk kontaktperson till FN:s klimatpanel har han i detalj följt tillkomsten av alla de rapporter som ingår i AR6, panelens sjätte utvärdering av klimatläget och även dess arbete 15 år tillbaka. Efter att måndagens syntesrapport presenterats, lade han ut texten om den för svensk publik.

    I en intervju med SMB betonar han, precis som han gjorde i fjol, att fönstret mot målet att klara klimatkrisen alltjämt står på glänt, men idag ”mindre på glänt än sist.”

    Allt mindre kvar av koldioxidbudgeten för 1,5-gradersmålet

    – Ja, vi ser en viss utveckling. Dagens utsläpp ökar inte lika kraftigt som för några år sedan. Men samtidigt finns allt mindre kvar av den koldioxidbudget som avgör om det ska finnas möjlighet att nå Parisavtalets mål.

    Syntesrapporten har inte tagit med de senaste 1,5 – 2 årens forskning – kan det inte därför vara så att läget är värre än vad som framgår av rapporten?

    – Forskning är en pågående process och det läggs fram nya studier hela tiden. Det har kommit en del ny forskning om tipping points och landisar till exempel. Men de stora slutsatserna som dragits känns robusta och har stått sig över tid. I ljuset av ny forskning lär vi oss nya saker, och man ser också att klimatfrågan blivit ännu mer akut.

    Mediernas rapportering om IPCC-rapporten gav rätt skilda bilder. Vissa poängterade att det finns hopp och lösningar, medan andra talade om att den utgör ”absolut sista varningen” – vad är mest korrekt, anser du?

    – Vi ser ökade klimatförändringar och mer effekter av dem. Samtidigt finns det möjliga och kostnadseffektiva lösningar. Så jag vill säga att båda bilderna är korrekta. Den stora frågan är hur vi gör lösningarna genomförbara. Det är det stora frågetecknet!

    ”EU gör inte heller tillräckligt”

    EU fattar nu många beslut där utsläppsminskningar regleras i bindande lagstiftning. Tror du att EU, som ju sammantaget är en av världens absolut största ekonomier, är den part i världen som kan visa på framkomliga vägar?

    – Alla världens länder delar ju problembilden med klimatet. EU är aktivt och gör bra saker, inte minst är långsiktighet och styrmedel mycket viktigt. Men inte ens EU gör tillräckligt, och det gäller nu att samarbeta med andra länder på ett sådant sätt att utsläppen inte ökar där. Så man måste göra både och.

    En oroande detalj i IPCC:s rapport är att världen redan inom bara något drygt decennium, alltså under 2030-talet, sannolikt kommer att erfara en höjning av medeltemperaturen med 1,5 grader (idag är den ca 1,1) sedan förindustriell tid. Det vill säga mer än 60 år ”för tidigt” om vi ser till målet i Parisavtalet.

    Och detta, förklarar Markku Rummukainen, gäller även om det mycket osannolika skulle inträffa att världen klarar att halvera koldioxidutsläppen från dagens ca 44 miljarder ton per år till ca 22 miljarder ton år 2030, alltså inom sju år.

    – Ja, till och med då kan vi se den temperaturökningen. För vi ligger mycket nära 1,5 grader redan idag och det blir mer koldioxid i atmosfären så länge som vi har utsläpp även om de börjar minska. Med många omfattande åtgärder, förutom utsläppsminskningar även hållbar konsumtion, elektrifiering och annat kan temperaturen ändå tillfälligt överskrida 1,5 grader. 

    – Men om man senare under århundradet också kan öka kollagringen med beskogning, bio-CCS och liknande kan temperaturökningen stabiliseras.

    ”Forskarnas budskap har inte förvrängts i rapporten”

    Det har på sina håll spekulerats i att politiska representanter som deltagit i utformningen av den här slutrapporten slipat ned slutsatserna – till exempel säger man att de fossila utsläppen måste minska, inte att de ska upphöra. Vad vet du om detta?

    – Jag kan inte någonstans se att budskapet från forskningen förvrängts. Det är forskare som skriver sammanfattningen och presenterar den för ländernas representanter. Dessa kan ställa frågor och lägga förslag, men forskarna har sista ordet. När det gäller de fossila utsläppen, redovisar rapporten tydligt att dessa behöver minska och vara nere i nettonoll år 2050. Därefter måste koldioxidhalten i atmosfären minskas genom så kallade negativa utsläpp.

    – När det gäller CCS, koldioxidinfångning och lagring, finns det länder som vill lyfta fram den möjligheten, medan andra pekar på osäkerheten. Båda uppfattningarna har stöd i forskningen, och därför är inte sammanfattningen politisk.

    Det mesta av vad som sägs ger ju känslan av att situationen är mer eller mindre hopplös – vad ser du som skulle kunna vara någon vändpunkt?

    – Parisavtalet var trots allt en vattendelare. Sedan dess har många länder tagit fram styrmedel och klimatplaner. I ljuset av de planer som lagts fram tills idag är vi på väg mot 2-3 graders uppvärmning vid nästa sekelskifte. Det är visserligen fortfarande för mycket, men ändå mindre än vad man såg tidigare.

    Hur hoppfull är du själv, på en skala från 1 till 100?

    – Jag uttrycker mig och tänker inte så. Jag är medveten om vad saken handlar om och att det finns lösningar, avslutar professorn Rummukainen och nobbar bestämt detta försök till TV-soffavinkling på världens ödesfråga.

    FN:s klimatpanel i ny rapport: ”Allt avgörs nu”

    Besluten som fattas nu – eller uteblir – avgör jordens framtid för många hundratals år framåt. Och just nu är världen på väg mot närmare tre graders uppvärmning år 2100. Det konstaterar FN:s klimatpanel i sin syntesrapport som lades fram på måndagen. Slutsatserna är mycket allvarliga – och ändå saknas senare års klimatstudier i materialet.

    Den globalt utsända livesändningen med start klockan 14 svensk tid inleddes med generalsekreterare Antonio Guterres presentation. Som tidigare uttryckte han sig drastiskt:

    Klimatets tidsinställda bomb tickar. Men dagens IPCC–rapport är en bruksanvisning för att desarmera den tidsinställda klimatbomben, konstaterade han.

    Rapporten utgör en sammanfattning av IPCC:s sjätte utvärdering av det vetenskapliga kunskapsläget kring klimatet som pågått under åren 2014-21. Den fick och kunde inte innehålla några forskningsnyheter som inte nämnts i de tre tidigare huvudrapporterna. Men kan därför befara att nyare studier skulle visa att läget är än värre eftersom utsläppen fortsatt att öka. Dock framträdde i rapporten den absolut skarpaste varningen som FN:s klimatpanel någonsin uttalat:

    • Fram till år 2030 måste dagens utsläpp på ca 44 Gt, miljarder ton, koldioxid halveras till 22 Gt om det ska finnas en chans att klara 1,5 graders uppvärmning till sekelskiftet.
    • De utsläppsminskningar som världens länder förbundit sig till enligt Parisavtalet (utfästelser på pappret, mycket ej genomfört ännu) leder enligt IPCC till 2,7 graders uppvärmning år 2100.
    • Effekter av det varmare klimatet på en plats i världen sprider och fortplantar sig och får genomslag även på helt andra platser, och konsekvenserna blir allt svårare vid varje tiondels grads temperaturökning.

    Efter en del tekniska problem i utsändningen kom bland andra FN:s miljöchef Ingrid Andersen till tals och pekade på det sammanlagda budskapet i AR6:

    – Vad säger oss denna rapport? Jo, att klimatförändringen är här, nu. Vi vet att den innebär ett verkligt hot mot oss, och vi vet att vi är väldigt, väldigt nära gränsen för 1,5-graders uppvärmning, vilken inte heller innebär en säker nivå. Och vi vet att klimatförändringen riktar sina allra hårdaste slag mot världens mest utsatta människor.

    Men rapporten levererar också ett hopp, svarade klimatpanelens ordförande Hoesung Lee på en reporterfråga om vad panelen vill säga till världens regeringar.

    – Mänskligheten besitter den teknik och har de verktyg som krävs för att klara klimatet, och det finns möjligheter att minska växthusgasutsläppen med 40 till 70 procent under de kommande två decennierna.

    Fast det är nu dessa beslut måste fattas, sade Lee också:

    – Jag hoppas vi gör rätt val. Det vi gör de närmaste åren blir avgörande för utvecklingen i framtiden, i hundratals och möjligen tusentals år, betonade han.

    SMB:s tidigare artiklar om IPCC:s presentationer av de tre huvudrapporterna inom AR6 kan läsas genom att öppna följande länkar: augusti 2021, februari 2022, respektive april 2022.

    Syntesrapporten kan laddas ned via den här länken.

    Analys: Hur stor makt har SD över klimatpolitiken?

    Tidöpartierna har varit långt ifrån ense om hur klimat- och miljöpolitiken ska se ut – och vem som ska styra över den. Är det i den kommande klimathandlingsplanen de stora satsningarna kommer? Vilken roll kommer SD ha i utformningen, och varför är kontroll över klimatpolitiken partiets nya brännpunkt? 

    Enligt den svenska klimatlagen ska regeringen presentera en klimatpolitisk handlingsplan vart fjärde år. Den senaste planen presenterades 2019 och i år är det alltså dags igen. Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) har minst sagt en tuff uppgift framför sig.

    Klimatpolitiken är en svårlöst knut för Tidöpartierna, som varit långt ifrån överens i flera frågor – åtminstone innan valet. Framför allt är det SD som sticker ut. Partiet har drivit igenom flera klimatpolitiska bakslag sedan regeringsskiftet, såsom sänkt bensin- och dieselskatt och slopad modernisering av reseavdraget. 

    Sistnämnda, som SMB rapporterat om tidigare, var en tydlig antydan om SD:s inflytande över klimatpolitiken. Samtliga partier utom SD sa nämligen ja till det nya reseavdraget så sent som sommaren 2022. Så fort maktskiftet var genomfört ratades det – och dagens fusktyngda system, som gynnar bilister och missgynnar kollektivtrafikresenärer, behålls. Det var en tvär sväng som inte kan förklaras på något annat sätt än att SD har en större makt över klimatpolitiska åtgärder än regeringen vill erkänna.

    Tidöpartierna enades kring bensinskatten – nu står reduktionsplikten på spel

    I frågan om drivmedelspris var regeringspartierna och SD dock enade: samtliga var fast beslutna om att skatten på drivmedel skulle sänkas. Vid årsskiftet trädde sänkningen i kraft. Resultatet blev en sänkning på 14 respektive 41 öre per liter för bensin och diesel. Långt från den utlovade storsänkningen i valrörelsen. Dessutom: bara en dag efter att sänkningarna verkställts hade de ätits upp av höjda priser. 

    Just nu är det framför allt reduktionsplikten – ett styrmedel för inblandning av biodrivmedel i bensin och diesel – som diskuteras. SD är tydliga förespråkare för kraftigt sänka reduktionsplikten, något som forskare varnar för, eftersom reduktionsplikten anses absolut nödvändig för att vi ska klara klimatmålen. 

    Det uttalade målet har varit att sänka reduktionsplikten till EU:s lägstanivå, vilket klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari meddelat att man är överens med SD om. Däremot verkar det inte helt glasklart vilken nivå det innebär – det är under förhandling, uppgav Pourmokhtari för SVT i februari.

    Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari. Foto: Ninni Andersson/Regeringskansliet

    Fortsatt stora frågetecken kring regeringens plan för att nå klimatmålen

    I veckan hölls en interpellationsdebatt i riksdagen om just den klimatpolitiska handlingsplanen. Regeringen har ännu inte bestämt sig för vilken form handlingsplanen, som presenteras i höst, ska ha: en skrivelse, eller en proposition, rapporterar Aktuell Hållbarhet. Romina Pourmokhtari duckade frågorna under debatten. 

    Så vad kan vi egentligen förvänta oss av planen, när den väl presenteras? Det är inte direkt glasklart, men kanske ska vi inte räkna med några större satsningar. 

    I Tidöavtalet anges att Sveriges klimat- och miljöpolitik ska vara ambitiös. Men förslagen som ska göra verklighet av löftet lyser med sin frånvaro: förutom satsningar på kärnkraft är informationen knapp. När regeringen i höstas fick kritik för sin bristfälliga klimatpolitik svarade Pourmokhtari att hon kommer ”satsa jättehårt på smååtgärder”. Inte heller dessa har blivit verklighet.  

    Romina Pourmokhtari och SD:s klimatpolitiska talesperson Martin Kinnunen är i ständig fejd med varandra. “SD får inte vara med och utforma regeringens klimathandlingsplan” sa Pourmokhtari till SvD i december. Martin Kinnunen höll inte med. Och sanningen är ju att klimat- och miljöministern inte bara kritiserat SD sedan hon tillträdde: hon har också drivit igenom deras politik.

    Det fanns dock en klimat- och miljörelaterad post i budgetpropositionen som Pourmokhtari inte verkade skämmas över. Regeringen presenterade en satsning på återvätning av våtmarker: 200 miljoner kronor öronmärktes till ändamålet. 

    Klimat- och miljöministern lade fram åtgärden som en storslagen sådan. Hoppfulla kommentarer om att våtmarkerna skulle kunna bli regeringens ”grej” – det kan väl inte ens SD ha något emot? – dök upp här och var, och nyheten fick initialt ett positivt mottagande. Men så visade det sig var man tagit pengarna från: skydd av värdefull natur. Det som lyftes fram som en omfattande satsning var i praktiken bara pengar som flyttats runt. 

    Är det den här typen av åtgärder Pourmokhtari menar ska kompensera för de stora utsläppsökningar den reducerade reduktionsplikten medför? I så fall bör kanske förhoppningarna på klimathandlingsplanen vara ungefär lika låga som Tidöpartiernas eftersökta reduktionspliktsnivå.

    Klimatet nästa stopp på SD:s kulturkrigsturné

    Med tanke på hur riktningen sett ut de senaste månaderna är det kanske hos SD, snarare än hos klimat- och miljöministern, vi ska leta om vi vill ha en uppfattning om inriktningen på handlingsplanen.

    När Tidöavtalet upprättats menade SD att detta öppnade för att överge de nationella klimatmålen. Martin Kinnunen har gjort flera anmärkningsvärda (om man inte vant sig vid SD:s retorik vid det här laget) uttalanden om klimatet. Bland annat ville han inte ta avstånd från partikollegan Elsa Widdings första anförande i riksdagen, då hon menade att klimatkrisen saknar vetenskapligt stöd. Ordet kris kan leda till “panikartade åtgärder”, menade Kinnunen.

    SD:s Elsa Widding och Martin Kinnunen. Foto: Sveriges Riksdag

    SD har till stor del byggt sin framgång på narrativet om eliten och folket – och sveket från den förstnämnda. De fortsätter att måla en bild av en intellektuell elit som inte tolererar någon debatt, och protesterar vilt när deras egna klimatförnekande resonemang viftas bort. Progressiv klimat- och miljöpolitik blir ytterligare ett slagträ i partiets kulturkrig. 

    Nu tycks de försöka vinna mark genom att övertyga väljare om att de har rätt att leva sina liv som de alltid har gjort, för klimatkrisen ska ju lösas någon annanstans, eller inte alls, eftersom den kanske inte ens existerar. (Båda alternativen förekommer.) SD jagar väljare genom att erbjuda en möjlighet att slippa förändring – och förändring är ju obekvämt – trots att en sådan möjlighet inte finns, om vi ska ställa om och klara klimatmålen.

    Det är åt det hållet regeringens politik just nu rör sig. 

    Sverigedemokraternas klimatpolitik brukade stå långt ifrån Liberalernas. I granskningar inför valet hamnade Liberalernas klimat- och miljöpolitik högt upp i listorna: de var klart bäst i högerblocket. Också mellan M/KD och SD fanns ett tydligt avstånd, även om M:s och KD:s klimatpolitik länge lämnat en del att önska. 

    Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari var starkt kritisk till SD innan hon tillträdde som minister och hade en betydligt mer utmanande framtoning som LUF-ordförande. 

    Man undrar: har regeringspartierna, framför allt Liberalerna, glömt allt de stod för innan valet? Frågan är inte ny. Men den förtjänar att upprepas. 

    ”Oron för SD:s inflytande är fullständigt obefogad”

    Av allt att döma går L, KD och M med på det mesta SD begär – inte bara i migrationsfrågan. Den här texten innehåller flera bevis på deras inflytande över klimatpolitiken, och vi kan nog vara säkra på att se fler exempel. 

    Därför är det svårt att tro att den klimatpolitiska handlingsplanen kommer vara full av ambitiösa förslag som faktiskt kommer se till att vi når målen. Ett mer troligt resultat är ett kreativt försök att få små åtgärder att framstå som stora, eller ytterligare löften om saker som ska ske längre fram. Frågan är om planen ens kommer innehålla ordet ”klimatkris”.

    Men medan SD och regeringen förhandlar om hur låg reduktionsplikt vi kan ha utan att gå emot EU:s regler – det vill säga hur vi kan maximera avstånd mellan klimatmål och verklighet – kommer statsminster Ulf Kristersson (M) med lugnande ord. I en intervju med SVT säger statsministern att oron för SD:s inflytande är “fullständigt obefogad”. Men både det som sker nu och det som skett de senaste månaderna utgör massvis med fog för den oron.

    SD har inte bara ett finger med i det klimatpolitiska spelet. De styr med hela handen och regeringen svansar efter. Det råder ingen tvekan om att SD har äntrat klimatpolitiken med full kraft för att fortsätta sitt populistiska fälttåg. Och risken är att det är en effektiv strategi. 

    Kommer regeringspartierna fortsätta dra åt SD:s håll, eller törs man hoppas att M, KD och L inser att det finns andra partier att samarbeta med i klimat- och miljöfrågan? Än så länge vågar vi nog tro att det finns en stor majoritet i riksdagen som både vet att klimatkrisen är verklig och vill se till att vi når våra mål. Frågan är hur länge klimatet kan vänta.

    Dagens CO2-kurva

    Varje vecka redovisar SMB halten av koldioxid i luften.

    Enligt senaste mätningen uppmätt på på Hawaii låg koldioxidhalten i atmosfären 17 mars på 420,32 miljondelar (ppm). Jämfört med för exakt ett år sedan är det en ökning med 1,36 ppm.

    Förra veckans medeltal. blev 421,10 ppm, vilket är en ökning med 2,58 ppm jämfört med för ett år sedan.

    Källa: NOAA

    Koncentrationen av koldioxid nådde 420,17 ppm i februari, vilket är en ökning med 0,89 ppm jämfört med februari 2022. Temperaturen i december var +1.09°C relativt till perioden 1880-1920.

    På grund av vulkanutbrottet vid Mauna Loa i slutet av november kommer mätdata från och med december 2022 från en plats vid Maunakea Observatories, cirka 33 mil norr om Mauna Loa-observatoriet.

    Koldioxidhalten ligger nu över 50 procent över förindustriell nivå räknat från år 1750 och världen är därmed halvvägs till en dubblering av koldioxidhalten. Den underliggande trenden går tydligt uppåt och vi är på väg åt fel håll. Koldioxid stannar i atmosfären i många, många årtionden och låser därmed in klimatförändringarna för kommande generationer.

    Samtidigt blir det tydligt att det sker en acceleration ju mer koldioxid som släpps ut. Fram till 1970-talet ökade koncentrationen med ungefär 1 ppm per år, men runt år 2000 var den årliga ökningen uppe i 2 ppm för att nu ligga på 2,5 ppm per år och ökande.

    Källa: NOAA

    Dagens koldioxidhalt i atmosfären är exceptionellt hög och har inte befunnit sig på den nivån på 3,6 miljoner år, enligt NOAA, och vi närmar oss nu nivåer liknande de som fanns för 15 miljoner sedan när det var 3-4 grader varmare och havsnivån var 20 meter högre. Forskning visar att världen nu snabbt rör sig mot förändringar i klimatsystemet som saknar motstycke i människans historia.

    Mattias Goldmann: När Elon Musk bjöd på middag

    För inte så många år sedan var Teslas upphovsperson, multimiljardären Elon Musk, en föga känd person som på nåder fick visa upp sin skapelse på Genèves bilsalong. Mattias Goldmann berättar i veckans krönika om ett märkligt möte mellan honom och elbilsentreprenören, som så när lyckades bjuda Goldmann på middag. Eller blev middagen i själva verket av – och vad hände då…?

    KRÖNIKA: Det känns som evigheter sedan och det känns som igår. Jag står med Elon Musk och småsnackar. Han pratar snabbt som en kulspruta, har samma ryckningar i ögonlocken som jag får när jag är stressad. Jag frågar om laddhybrider och han jämför med en groda: Den kan vara både på land och i vatten men är inte bäst någonstans. Det är några år sen, så jämförelsen är ny och både han och jag skrattar.

    Året är 2008. Platsen är Genèves bilsalong, världens största årliga. Tesla har kallat till pressträff men nästan ingen har hittat till deras monter. Den är inte bland de stora bilmärkena, utan i en avskild del mellan fälgar, rattar och bilstolar.

    Få lyssnar när Musk talar

    De stora bilmärkena har ett schema för sina pressträffar, så att man går från den ena till den andra utan att de krockar. Tesla är inte med på listan, och eftersom de är så långt bort måste man missa minst två stora bilmärken för att lyssna på Elon Musk. 

    Medan de stora bilmärkenas chefer läser ord för ord från en monitor och talen delas ut efteråt, talar Musk fritt. Väldigt fritt. Vi är en knapp handfull på plats, vi utbyter blickar när han pratar om hur stort Tesla ska bli, det känns långt borta eftersom det enda som finns är en öppen sportbil från Lotus som fått en elmotor och fyllts med batterier. 

    Musk pratar länge. Eftersom Tesla inte är på schemat måste han inte heller hålla sig till de 20 minuter varje bilmärke har. De andra journalisterna troppar av en efter en, snart är jag nästan ensam kvar. Då frågar Musk om jag vill äta middag med honom och några Tesla-kollegor samma kväll. De andra ursäktar sig och går vidare; Volkswagen har sin stora årliga middag samma kväll. Jag dröjer mig kvar, jag har ingen inbjudan till Volkswagen utan ska bara hem till pappa som bor utanför Genève. Men jag mumlar något och går vidare jag med.

    I en parallell värld blev Goldmann Tesla-medarbetare

    Åratal senare berättar jag ibland historian när Elon Musk kommer på tal. Funderar på vad som hänt om jag, som den enda av det där lilla gänget, tackat ja till middagen. Författaren Claes Hylinger ger ett patafysiskt svar, där alla möjliga utfall faktiskt händer eftersom det finns ett oändligt antal världar. I just denna värld tackar jag nej till middagen, i en annan värld som är lika sann äter vi middag men Elon har tankarna på annat håll och avslutade tidigt.

    I en annan är middagen trevlig och jag får hans personliga e-post men han svarar aldrig på mina mejl, men i ännu en lika sannolik värld svarar han ”come over” och jag börjar jobba på Tesla strax senare. I den världen är jag Musk högra hand och övertygar honom att inte hylla Trump, inte köpa Twitter. 

    Det finns ingen anledning att gräma sig. I denna värld fick jag en trevlig middag med min pappa och ser livet jag får leva som en ynnest att vara tacksam över. Samtidigt, bara ett litet antal världar bort styr jag Tesla eftersom jag tackade ja till Elon Musks middagsinbjudan.

    Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Fler krönikor och ledare från SMB:s skribenter hittar du på SMB Opinion.

    Grönt ljus i EU-parlamentet för nya klimatlagar

    En rad viktiga klimatlagar har klubbats med stor majoritet i EU-parlamentet. Bland annat har reglerna för ökad kollagring slagits fast. I Sverige kan det leda till minskade avverkningar av de allt mer hotade skogarna. Sverigedemokraterna var ensam svensk partigrupp att avvisa hela paketet. KD anslöt med ett nej till lagen om ökad kollagring i de svenska skogarna.

    Huvudförhandlare i EU-parlamentet om klimatpaketet har varit svenska Jessica Polfjärd (M), som för sin del uttryckte tillfredsställelse över resultatet av omröstningen i veckan:

    – Detta handlar om att få fler länder att bidra i klimatarbetet, sa hon till DN efter tisdagens omröstning i parlamentet.

    Redan sommaren 2021 lades EU:s klimatpaket fram i Europaparlamentet. Den gången var Jytte Guteland (S) huvudförhandlare, vilket SMB berättade om vid tillfället. Denna förordning antogs och vad som nu sker är att de detaljerade och för alla medlemsländer bindande lagarna klubbas.

    De gröna vill se större ambitioner

    Klimatpaketet har kallats för Fit for 55. Orsaken är att det syftar till att nedbringa unionens samtliga utsläpp med 55 procent till år 2030 jämfört med 1990. De gröna partierna inom EU har velat gå längre. En av de kritiska har varit Pär Holmgren (MP), som efterlyst åtgärder som leder till 65-70 procents lägre utsläpp, i linje med vetenskapliga rekommendationer.

    Trots allt kompromissande om detaljutformningen av lagarna har ingen urvattning dessbättre skett. Nu görs bedömningen att den gröna given totalt blir några procent vassare, enligt EU-parlamentets pressmeddelande.

    Som ett av EU:s rikaste länder är Sverige bland de medlemmar som fått det största utsläppsbetinget enligt det så kallade ESR-protokollet (Effort Sharing Regulation). ESR omfattar alla de växthusgasutsläpp som inte ingår i ETS (Emission Trade System), unionens utsläppshandel inom den ”handlande sektorn.”

    I ESR ingår svåra och känsliga områden som vägtransporter, jordbruk och utsläppen vid bygge och drift av alla byggnader.

    De rikaste länderna – bland andra Sverige – ska göra mest

    Kravet på Sverige är att minska utsläppsnivån inom denna sektor med 50 procent till år 2030 jämfört med 2005 års nivå. (Alltså med inte 1990, som är det årtal som man utgår från när det gäller EU:s totala utsläppsminskning med 55-57 procent till 2030).

    Den här lagen antogs av 486 ledamöter mot 132. Bland de sistnämnda ingår alltså Sverigedemokraterna, som helt motsätter sig EU:s klimatpolitik.

    I en annan för Sveriges skogsindustri och stora delar av partipolitiken kontroversiell lag, anslöt KD i ett nej. Det handlar om lagen om ökad kollagring i skog och mark.

    Sverige, som tillsammans med Frankrike och Spanien har de högsta kraven på sig, ska öka markinlagringen av koldioxid med cirka fyra miljoner ton till 47 miljoner ton per år till 2030.

    I Sveriges riksdag har alla partier utom L, MP och V varit starkt emot ökad kollagring på svensk mark, eftersom man fruktar att kravet tvingar fram lägre avverkningstakt i de svenska skogarna. Ja, den svenska regeringen fick rent av skarp kritik nyligen för att använda sitt EU-ordförandeskap för att fem i tolv försöka försämra kollagringsförslaget, vilket SMB berättat om.

    Svenska EU-parlamentariker följde inte linjen hemifrån

    De svenska parlamentarikerna från S, C och M följde nu inte sina hemmapartiers ståndpunkt utan anslöt sig till en bred majoritet för att anta lagen.

    Totalt ska unionens länder sammanlagt nå upp till en årlig kollagring på 310 miljoner ton per år från och med 2030.

    För de som vill ta del av EU-lagarna i detalj finns mer läsning här.

    Tidigare vd för skogsbolag: ”Ompröva bruksmetoderna och rädda mångfalden”

    Svenskt skogsbruk måste omdefiniera vad som är god avkastning och naturanpassas för att klara den biologiska mångfalden – och för att uppfylla lagens krav. Det skriver Åke Wikström, tidigare vd inom skogsindustrin och medlem i Ingenjörsvetenskapsakademien i ett debattinlägg.

    Det är i Svenska Dagbladet som Wikström sjunger ut om det svenska skogsbrukets allvarliga brister när det gäller att klara mångfalden.

    Wikström ställer frågan om dagens skogspolitik alls bedrivs i enlighet med dagens kunskap, eller med själva portalmeningen i 1993 års skogsvårdslag:

    Skogen är en nationell tillgång och en förnybar resurs som ska skötas så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls. 

    Hans eget svar är att så knappast är fallet. Det enda mått som idag används för att definiera avkastning är avverkningsvolym, vilket är tveksamt när det finns så många andra värden. Ett exempel på god avkastning skulle även kunna vara hög vedtäthet. Men denna är idag sjunkande, vilket lett till sämre timmeregenskaper och lägre energivärde. Även definitionen av biologisk mångfald är bristfällig, påpekar debattören:

    Det har visat sig att just den osynliga mångfalden är av avgörande betydelse för skogens välmående. Forskningen har under senare årtionden visat att träden är helt beroende av mykorrhizan, det vill säga symbiosen mellan svampar och träd. Denna symbios är beroende av kontinuitet och drabbas om denna bryts helt eller delvis genom att träden avlägsnats.

    Dagens skyddsåtgärder i skogsbruket, som högstubbar, kantzoner och små sparade reservat på ett kalhygge, kan rentav vara till mer skada än nytta, menar Åke Wikström. Han pekar på att det krävs mycket större hänsyn och större sparade skogsarealer för att inte det viktiga samspelet mellan träd och alla tusentals organismer i marken ska störas.

    En annan stor osäkerhetsfaktor i det här sammanhanget är skogarnas långa omloppstid på cirka 100 år. Det gör att vi saknar kunskap om de långsiktiga effekterna av att förstöra samspelet, betonar han.

    Ny svensk studie visar vikten av att spara fler träd

    Wikström hänvisar bland annat till en studie Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU gjort tillsammans med skogsbranschens eget forskningsinstitut Skogsforsk. Rapporten pekar på betydelsen av ökat hänsynstagande vid avverkning för att öka överlevnaden av de viktiga mykorrhizasvamparna.

    Enligt rapporten som publicerades i fjol förbättrades överlevnaden mycket kraftigt för svamparna på marker där hälften av träden sparades, jämfört med glest placerade, enstaka ”hänsynsträd” enligt dagens ”skyddsmetod.” Dessutom fanns fler arter kvar av svampar som är effektivare näringsförmedlare till träden.

    Den tidigare vd:n för pappersmasseföretagen Obbola respektive Iggesunds Bruk avslutar med att mana skogsbranschen och politiken till ett rejält omtag, så snart som möjligt:

    Jag anser att det är hög tid att ompröva våra metoder i skogsbruket och successivt ställa om till ett mer natur­anpassat sådant. Med en rik mångfald, både synlig och osynlig, säkerställs långsiktigt en god avkastning av allehanda värden. Först då lever vi upp till lagens portal­paragraf.

    Nytt beslut att borra efter olja trots klimatkrisen

    Nytt beslut att borra olja i Alaska har orsakat splittring i samhället. Vissa hävdar att projektet kommer att skapa arbetstillfällen och förbättra Alaskas ekonomi. Samtidigt är IPCC är tydliga, mer olja äventyrar mänsklighetens framtid. Återigen ställs ekonomi mot planetär hälsa.

    Projektet, som kallas Willow Project, är den största oljeborrningsplanen på över 20 år i Alaska och kan producera nästan 600 miljoner fat råolja under de närmaste 30 åren. Beslutet har politiska konsekvenser eftersom president Biden har lovat att avsluta borrning på federal mark för att bekämpa klimatförändringarna.

    Såväl miljörörelsen som ursprungsbefolkning kritiserar beslutet. ConocoPhillips, företaget som driver projektet, hävdar emellertid att de arbetar tillsammans med ursprungsbefolkningen för att minimera störningen av miljön. Biden-administrationen har även meddelat att de överväger ytterligare skydd för mer än 13 miljoner hektar inom reservatet som har betydande natur- eller historiskt värde.

    Emellertid, oavsett hur man ser på projektet, går det stick i stäv med det budskap som IPCC har: en omedelbar och omfattande minskning av utsläppen av växthusgaser är nödvändig för att begränsa de värsta effekterna av klimatförändringarna. Fossila bränslen, som olja, anses dessutom vara en av de största orsakerna till klimatförändringarna och utgör ett hot mot vår framtid på den här planeten.

    Gurgin Bakircioglu ser det enkla livet som den enda vägen till hållbar lycka

    Journalisten Gurgin Bakircioglu är aktuell i dokumentären ”Aldrig mer kebab”. Regissören Hogir Hirori har i fem år följt Gurgins resa från ett välbetalt och högprofilerat jobb med tillhörande livsstil till ett liv utan fast tjänst, som vegan och boende i husbil. ”Jag vill fungera som en motvikt till det nötta uttrycket om att små steg leder till stor förändring. Stora steg leder till stor förändring”, säger Gurgin i intervjun.

    Gurgin Bakircioglu levde den svenska drömmen, med god inkomst och spännande jobb som programledare i TV och radio.

    – Jag hade ett fint hem och två älskade hundar. Jag hade ett tolvårigt förhållande. En fast anställning på Sveriges Radio med olika arbetsgivare som ringde mig, inte tvärtom. 

    Sedan förändrades saker. Förhållandet tog slut, Gurgin bodde på en madrass i sin brors lägenhet och en av hundarna var tvungna att avlivas.

    – Mitt liv som jag kände till det föll platt och till slut började jag känna att min karriär inte längre gav mig den tillfredsställelse som jag tidigare känt. Jag älskade mitt jobb tills jag inte älskade det längre.

    Gurgin beskriver hur inget längre var normalt och att han var tvungen att omvärdera sättet han levde på innan han hade nötts ner av ekorrhjul och livsmall.

    – Jag ville hitta tillbaka till mitt autentiska liv, och det var genom denna process som jag insåg vad som verkligen var viktigt för mig och så småningom även djuren och naturen. Jag är tacksam över att ha fått uppleva den käftsmällen, säger Gurgin.

    Starka åsikter från omvärlden

    Djuren har en viktig del i dokumentären. Inte minst tack vare hunden Ronja, men även på grund av kosten. Filmen visar reaktionerna på när Gurgin blir vegan, vilket inte är uppskattat av alla. Inom familjen visar Gurgins pappa starkt motstånd till hans nya matval och konflikten som syns i tv-rutan lär skapa igenkänning hos både motståndare och förespråkare av veganism.

    – Jag och baba har fortfarande många diskussioner som ofta gränsar till konflikter, men trots det har vi en djup kärlek för varandra och det är det som verkligen betyder något. Han var en envis och obstinat rebell i sin tid, så jag tror att han ser mycket av sig själv i mig. För mig är det viktigt att fortsätta att utmana mig själv och att utvecklas, och jag vet att han är stolt över mitt självständiga jag, säger Gurgin.

    Värre är det med kritiken från omvärlden. Efter att Gurgin bestämt sig för att publikt berätta att han avstår barn av klimatskäl får han utstå mycket hatiska kommentarer från både kända och okända debattörer.

    – Det har lämnat mig sömnlös många nätter, men jag har valt att inte sluta bara för att det gör ont.

    I dokumentären är Gurgin knappast anklagande mot andras val, utan väldigt tydlig om att alla borde få göra som de vill. Det betyder dock inte att han inte känner frustration över att så få tar ansvar för sina klimatutsläpp.

    – Min frustration har tidigare varit enorm och periodvis tagit över mig. När jag pratar om omställningar får jag ofta höra att alla inte kan göra som jag, och det är sant. Jag vet att jag är radikal och att min resa inte är vad majoriteten strävar efter. Men om andra bara tittar på min resa utan att reflektera över hur de kan förändra sin egen kontext så är det bara ett sätt för dem att undvika att göra något överhuvudtaget.

    Att våga börja om på allvar

    Gurgin tror att det kommer av vår natur, som ”bekvämknarkare som högutsläppare”, att försöka hålla förändringar borta från oss så länge som möjligt. Det är stort och läskigt att tänka på vad vi stoppar i oss för mat, varför vi har ett människocentrerat förhållande till allt på denna planet och vad vi gör egentligen gör mot jorden och klimatet.

    – För mig är det självklart att ett enklare liv är den enda vägen till en hållbar lycka, sett ur ett individ-, samhälls- och miljöperspektiv. Istället för att skrämmas av att ramla ner i ett svart hål och fastna i sorg, hopplöshet och skam så kan vi våga börja om på allvar. Men jag blir inte längre frustrerad av de som stänger av, istället fokuserar jag på de jag kan bygga något med.

    För den som går i tankar på att göra samma sak som Gurgin har gjort tipsar han om att inte leva i det förflutna eller lyssna för mycket på andras tankar och känslor.

    – En gång hörde jag en klok kurdisk tjej säga att vi egentligen inte är ledare. Vi är följare. Följare av seder och bruk som egentligen inte tillhör oss. Vi lever i det förflutna för mycket för att vara anpassningsbara till det som sker idag. Jag vill fungera som en motvikt till det nötta uttrycket om att små steg leder till stor förändring. Stora steg leder till stor förändring.

    Under resan finns det bara två saker han skulle gjort annorlunda – att tidigare i processen börja träna och meditera dagligen.

    – Det gör mig immun mot bullshit.

    ”Svenskar med utomnordisk bakgrund besitter avgörande kunskap”

    Den svenska klimatrörelsen har enligt Gurgin mycket att vinna på ett tydligare rättviseperspektiv och starkare inkludering. Han ser nu att rörelsen gör en förändring mot det bättre, även om det är en lång väg kvar.

    – Vi måste sluta tycka synd om invandrare och istället ta reda på vad de kan bidra med och hur vi kan ge dem ledande positioner inom omställningsrörelsen. Vi måste ha medvetenhet om vår egen blinda fläck och inse att en somalisk kvinna faktiskt kan besitta mer kunskap än en akademiker med fjällrävenväska.

    Rent konkret tror Gurgin att alla organisationer kan börja se odlingslotterna i Sveriges förorter som en perfekt rekryteringsbas för varje årsstämma, men inte innan klimatrörelsen avlägsnar hierarkiska strukturer och vågar erkänna att svenskar med utomnordisk bakgrund besitter kunskap som är avgörande för att lösa klimatkrisen.

    – Att tala om sina barns framtid är viktigt, men det visar också hur lite vi faktiskt förstår om hur illa vissa barn har det idag och hur klimatförändringarnas indirekta effekter kommer att slå hårdast mot de som inte har råd att köpa mat eller betala hyran nästa månad. Vi måste sluta se syriska pappor och somaliska mammor som passiva deltagare och istället ge dem med bruten svenska och låga inkomster ledarskapsroller i möten och beslutsfattande processer.

    ”Deras historia är vår framtid”

    På sin instagram skriver han både om Mellanösternminimalism och om hur omvärlden borde ta rygg på det progressiva arbetet för en hållbar framtid som pågår i syrianska Rojava i västra Kurdistan.

    – Jag tror att ett hållbart klimathumanistiskt samhälle börjar med rättvisefrågor där människans, djurens och naturens rättigheter står i centrum. Rojava har blivit en experimentverkstad för frihetliga idéer och ekologism. Det är idéer som praktiseras mitt i krig och misär där naturen kan komma att bli en självständig del av samhället och alla folkgrupper i området erkänns. Jag har verkligen imponerats av produktionen som sker i kvinnokooperativ och hur utbildningen utformas så att den är tillgänglig för alla, oavsett vilken folkgrupp som är i majoritet i området.

    Trots att Gurgin och hans pappa inte alltid ser saker på samma sätt så är det ändå samma naturnära livsstil som pappan växte upp med som Gurgin menar att han förespråkar.

    – Där han kommer ifrån var gemenskap, gemensamma uppgifter och att använda resurser sparsamt en del av vardagen. Att vara sparsam ligger djupt inbäddat i min pappas kurdiska kultur och min mammas armeniska kultur och jag påminner dem ofta om att deras historia är vår framtid.


    Om ”Aldrig mer kebab”

    Vad har du fått för reaktioner på dokumentären?

    – Det har varit en mediacirkus utan dess like. Regissören Hogir Hirori, som filmat mig i fem år utan att jag riktigt förstått vad han ser hos mig, har fått mitt fulla förtroende och lyckats skildrat min omställningsresa på ett så underhållande och rörande sätt att folk som tidigare kritiserat mig nu hurrar. Men det som är större än den positiva responsen från publiken och kritikerna är ändå att något djupt har väckts, samtalet om förändringsbenägenhet och vad vi gör med den här jorden.

    Skulle du säga att det är någon skillnad på Gurgin idag jämfört med den vi ser i dokumentären?

    – Nej, jag är lika galen som jag ser ut. Jag försöker äga det. Mitt gamla jag, som var fast i medelklassens pengacirkus och toxisk hyperindividualism, hade hånat den här personen jag är idag och tyckt att han var förvirrad som ett sätt att slippa öppna upp för de jobbiga frågorna. Mitt gamla jag behövde en ordentlig krasch i livet för att våga säga nej tack till förnekelsehejarklackens applåder och ja till vår globala oroskänsla.

    Du genomförde inte steriliseringen. Varför inte?

    – Efter 6 månader i steriliseringskön såg jag att en bekant ingick i en forskningsstudie av ett nytt preventivmedel för män. Det är en p-gel som ser ut att vara på frammarsch. Jag tror att det är lättare att normalisera samtalet om biologisk barnfrihet med andra män om vägen dit innebär något annat än att sädesledarna måste skäras av.

    Dagens CO2-kurva

    Varje vecka redovisar SMB halten av koldioxid i luften.

    Enligt senaste mätningen uppmätt på på Hawaii låg koldioxidhalten i atmosfären 11 mars på 419,69 miljondelar (ppm). Jämfört med för exakt ett år sedan är det en ökning med 0,19 ppm.

    Källa: NOAA

    Förra veckan innebar ett nytt veckorekord med 421,91 ppm, vilket är en ökning med 2,70 ppm jämfört med för ett år sedan.

    Koncentrationen av koldioxid nådde 420,17 ppm i februari, vilket är en ökning med 0,89 ppm jämfört med februari 2022. Temperaturen i december var +1.09°C relativt till perioden 1880-1920.

    På grund av vulkanutbrottet vid Mauna Loa i slutet av november kommer mätdata från och med december 2022 från en plats vid Maunakea Observatories, cirka 33 mil norr om Mauna Loa-observatoriet.

    Koldioxidhalten ligger nu över 50 procent över förindustriell nivå räknat från år 1750 och världen är därmed halvvägs till en dubblering av koldioxidhalten. Den underliggande trenden går tydligt uppåt och vi är på väg åt fel håll. Koldioxid stannar i atmosfären i många, många årtionden och låser därmed in klimatförändringarna för kommande generationer.

    Samtidigt blir det tydligt att det sker en acceleration ju mer koldioxid som släpps ut. Fram till 1970-talet ökade koncentrationen med ungefär 1 ppm per år, men runt år 2000 var den årliga ökningen uppe i 2 ppm för att nu ligga på 2,5 ppm per år och ökande.

    Källa: NOAA

    Dagens koldioxidhalt i atmosfären är exceptionellt hög och har inte befunnit sig på den nivån på 3,6 miljoner år, enligt NOAA, och vi närmar oss nu nivåer liknande de som fanns för 15 miljoner sedan när det var 3-4 grader varmare och havsnivån var 20 meter högre. Forskning visar att världen nu snabbt rör sig mot förändringar i klimatsystemet som saknar motstycke i människans historia.

    Beatrice Rindevall: Falskt prat om hopp leder till passivitet

    Miljörörelsen borde lämna förvillande budskap om hopp och framsteg bakom sig. Åtminstone tills framstegen faktiskt syns på riktigt, skriver SMB:s krönikör Beatrice Rindevall. 

    Vi har länge hört att ”läget är allvarligt, men det finns fortfarande tid”, att ”fönstret är öppet, men på väg att stängas” och att vi skulle ha ”tio år kvar” att agera. Vi har hört uttalandena om och om igen. I långt över ett årtionde, vilket givit ett gott skratt för de som vill förlöjliga och sprida desinformation om klimathotet. ”Höhö, skulle vi inte redan varit döda nu?” Argumentet som från forskarnas håll skulle visa allvaret på ett pragmatiskt och icke-alarmistiskt sätt har i stället bidragit till att förminska frågan. Inte bara för den lilla klicken som motsätter sig forskning, utan för alla som hör ”tio år kvar” och tolkar det som ”inte nu”, utan 2,5 mandatperioder bort.

    I miljörörelsen har det varit allmänt accepterat att man inte får kommunicera för negativt då det kan leda till ”apati” och att ingen lyssnar. Teorin är att den som faktiskt får höra hur illa det är kan tappa sin kraft och sitt engagemang, vilket i förlängningen skulle innebära att vi aldrig kommer att kunna få den massan vi behöver för att göra förändringen som krävs. Alltså måste det alltid förmedlas hopp och möjligheter när man pratar om klimatet.

    Jag har inte köpt resonemanget. I vilken annan fråga skulle man säga samma sak? Har någon tänkt att man inte borde prata för ärligt och allvarligt om skjutningar, resursbristen i förlossningsvården, den stigande inflationen, coronautvecklingen eller ökande lönegap mellan kvinnor och män – för att det eventuellt skulle riskera att passivisera folk? 

    Om vi tittar på vilka frågor som diskuteras i vårt samhälle är det tvärtom. Det som slår högst är där det skriks mest, där folk är argast och hävdar att allt är total skit. Där läggs resurserna. Ett färskt exempel är den nya terrorlagen som nu föreslås, trots omfattande kritik från Lagrådet för att den är alltför långtgående. ”Terrorismen är ett allvarligt hot mot våra öppna och fria samhällen. Den måste bekämpas med alla de medel är som förenliga med den demokratiska rättsstatens principer”, svarade justitieminister Gunnar Strömmer på kritiken på DN debatt. 

    Man skulle ju bara kunna drömma om ett sådant tonläge i miljö- och klimatdebatten. Tänk om regeringar i ljuset av klimathotet gått längre än vad som verkade krävas. Då hade ju hoppet om en lösning känts nära. Nu stiger i stället utsläppskurvorna och artutdöendet rasar. Apatin verkar snarare hittas bland de som vet vad som pågår, men som ser ett samhälle som stretar emot all vettig politik.

    Det är inte miljörörelsens fel att besluten inte tas, lika lite som att man bör skylla på den som varnar om isberg när ingen lyssnar och kursen ändå bibehålls. Men en översyn över metoder och kommunikation inom miljöexpertisen vore på sin plats, och insikten om det verkar ha ökat.

    En troligtvis inte obetydande faktor i sammanhanget har spelats av retorikforskaren Maria Wolrath Söderberg, som borde få en eloge för sitt sätt att lyfta frågan i många olika sammanhang, bland annat i sin podd ”Klimatgap” som hon driver tillsammans med Isak Jarnehäll och Moa Svan. Ämnet lyfts även i boken ”Climate Obstruction – How Denial, Delay and Inaction are Heating the Planet” av forskarna Kristoffer Ekberg, Bernhard Forchtner, Martin Hultman och Kirsti Jylhä.

    Beatrice Rindevall är Supermiljöbloggare, miljödebattör och analytiker inom fiskeripolitik. Tidigare har hon bland annat arbetat inom eget företag, på forskningsrådet Formas och för Naturskyddsföreningen.

    Nu verkar alltså något nytt hända, och de krystade tillfällena när miljöprofiler pratar om hur mycket ”hopp” de känner inför klimatets och samhällets utveckling blir färre och färre. Snarare ser vi en frustration sprida sig till nya grupper, även bland de som tidigare varit passiva, vilket bland annat demonstrerats av hur Naturskyddsföreningen fick tjugotusen nya medlemmar efter att miljödepartementet gick i graven. Det hårda motståndet mot kraftig miljö- och klimatpolitik har kommit upp i ljuset, och fler verkar inse att ingen är ansvarsfri och att situationen inte håller på att lösa sig av sig själv. 

    Självklart måste vi fortsätta förmedla positiva budskap och möjliga lösningar, men på ett rättvisande – inte orealistiskt optimistiskt – sätt.

    Frågan är vilken ny väg miljökommunikationen nu kommer ta. Att rörelser som Extinction Rebellion och Återställ våtmarker gått mot ökad civil olydnad är naturligt i den alltmer desperata situation vi ser, men om det är särskilt strategiskt tvistar både de lärda och de olärda. Den bredare miljörörelsen borde rikta in strategin mot långsiktig politisk förändring och lämna förminskande och förvillande budskap om hopp och framsteg bakom sig. Åtminstone tills de faktiskt syns på riktigt. 


    Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Fler krönikor och ledare från SMB:s skribenter hittar du på SMB Opinion.

    Minister vill sänka klimatambitionerna i nästa livsmedelsstrategi

    Sveriges sårbara livsmedelsförsörjning ska stärkas genom ökad självförsörjning. Det säger nu landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) om regeringens nya livsmedelsstrategi. Samtidigt klargör han att klimatambitionerna i dokumentet ska sänkas, i stället för tvärtom.

    Det är hög tid för en ”Livsmedelsstrategi 2.0” skrev häromdagen landsbygdsministern på regeringens hemsida.

    Sedan 2018, när förra regeringen senast lade fram en livsmedelsstrategi, har stora utmaningar för livsmedelsförsörjningen dykt upp, påpekar Peter Kullgren. Han nämner torka, pandemi och Ukrainakriget. Den alltför låga självförsörjningsgraden av livsmedel i Sverige, idag cirka 50 procent, måste därför höjas genom att livsmedels- och jordbrukssektorn prioriteras.

    Han kunde ha nämnt den tilltagande klimatkrisen som även den innebär en ökande risk för livsmedelsförsörjningen, rent generellt. Men det gjorde han inte. I en intervju i P1 under torsdagen aviserade han tvärtom lägre ambitioner när det gäller livsmedlens klimateffekter.

    Köttets klimateffekt ingen prioriterad fråga

    Köttets och mejeriprodukters odiskutabla klimateffekter är inget som landsbygdsministern fäster särskilt avseende vid:

    Jag avser inte lägga mig i människors matvanor, om man äter kött en en gång i veckan eller varje dag. Jag tycker inte att det ligger på min roll att tala om för människor vad de ska äta, säger ministern till P1:s Dagens eko.

    Blir den här uppfattningen hela regeringens och kommer den genomsyra den nya strategin? Det betyder då rimligen att de försiktiga, men ändå tydliga skrivningarna i 2017 års livsmedelsstrategi om behovet av minskad mejeri- och köttkonsumtion kommer att försvinna helt.

    Så här står det bland annat i 2017 års dokument:

    Utsläppen av växthusgaser från svensk mjölkproduktion motsvarar 44 procent av det globala genomsnittet, men ligger på ungefär samma nivå som i flertalet EU-länder. Med låga utsläpp per enhet kan svensk produktion bidra till att minska de globala utsläppen om den svenska produktionen ersätter annan produktion med högre utsläpp. Både i Sverige och i övriga västvärlden behöver vi därför förändra vårt beteende i riktning mot en mer hållbar köttkonsumtion. Ett effektivt sätt att minska utsläppen är genom förändrade konsumtionsvanor med mer vegetabilier och mindre kött. Mot den bakgrunden är det viktigt att det finns bra information att tillgå så att konsumenterna kan göra medvetna val. 

    Landsbygdsministern betonar i radiointervjun siffran här ovan om den svenska, hyggligt låga nivån för växthusgasutsläpp från mjölkproduktionen, i ett globalt snitt. Han vill verka för att svenskarna ökar sin konsumtion av svenska livsmedel istället för importerade.

    Starkt vetenskapligt stöd för minskad animalisk konsumtion

    Att svenska utsläpp från kött- och mejeriproduktionen är lägre, eller mycket lägre, jämfört med till exempel brasiliansk nötproduktion, kompenserar emellertid inte tillräckligt. Det vetenskapliga stödet för att den svenska konsumtionen behöver minska av klimatskäl är starkt. Se till exempel SLU:s sammanfattning av kunskapsläget.

    Naturligtvis är det inte bara svensk konsumtionsnivå av kött och mejeriprodukter som är problematisk, globalt sett.

    Men utan stöd från högsta politiska nivå i Sverige blir det svårare att lyckas med denna svåra och känsliga del av klimatomställningen. Till exempel för de kommuner och regioner som arbetar konkret med olika metoder att öka andelen vegetarisk mat på skolor och institutioner, och även i enskilda hushåll.

    En organisation som både driver och försöker sprida kunskapen om sådant arbete, och som behöver all tänkbar uppbackning är Klimatkommunerna, där för övrigt Peter Kullgrens partikamrat Lennart Bondesson, Örebro, är ordförande.

    Elbilar kan förbättra barns hälsa i Stockholm

    En ny studie som genomförts av forskare på Karolinska Institutet i Stockholm visar att elbilsanvändning och förbudet mot dubbdäck har lett till förbättrad luftkvalitet i staden. Detta har resulterat i bättre lungfunktion och minskad risk för hjärt-kärlsjukdomar hos barn, rapporterar Mitti Stockholm.

    Studien visar att luftföroreningarna i Stockholm har minskat under de senaste 20 åren. Nedgången kan tillskrivas förbudet mot dubbdäck och ökad användning av elbilar, samt mer effektiva förbränningsmotorer och avgassystem.

    Enligt forskarna har de farliga partikelnivåerna minskat med ungefär 40 procent i Stockholm mellan 2016 och 2019 jämfört med 2002 och 2004. På vissa platser, som den hårt trafikerade Hornsgatan på Södermalm, hade nivåerna minskat med upp till 60 procent.

    Förbättrad lungkapacitet

    Enligt forskarna har den förbättrade luftkvaliteten lett till ökad lungkapacitet hos barn och unga. Studien visade dock också att resultaten varierar beroende på var barnen bor i staden. Barn som växte upp i områden med förbättrad luftkvalitet hade några procent bättre lungkapacitet jämfört med de som bodde i områden där luftkvaliteten inte hade förbättrats eller försämrats.

    Erik Melén, en av medförfattare till studien, betonade att lungfunktion som utvecklas under barndomen och tonåren följer individer in i vuxenlivet. Genom att förbättra luftkvaliteten minskar risken för att utveckla kroniska sjukdomar senare i livet.

    Zhebin Yu, en annan medförfattarna till studien, noterar att det mest betydande resultatet var en 20-procentig minskning av risken för påtagligt sänkt lungfunktion. Reducerad lungfunktion kan leda till kroniska lungsjukdomar som KOL, hjärt-kärlsjukdom och för tidig död.

    Positiva resultat

    Studien visar på tydliga fördelar med elbilar när det kommer till förbättrad luftkvaliteten och de hälsorelaterade fördelarna för barn. Nu när elbilar blir allt vanligare finns förhoppningen att luftkvaliteten fortsätter att förbättras och därmed även människors hälsa.

    Dock finns även studier som visar att även elbilar leder till sämre luftkvalitet, i synnerhet tyngre elbilar då partikelnivån ökar med ökad tyngd. Så, återigen, gång, cykel och kollektivtrafik påverkar absolut minst.

    Nej, vi bör inte välja bort ekologisk mat

    I en nyligen publicerad ledare på Expressen med rubriken ”Hurra, inflationen tar kål på ekomaten” raljeras det om hur härligt det ska bli att slippa ekomat när människor inte längre har råd att köpa den. SMB går igenom vad Expressens ledarsida egentligen hurrar för.

    Konventionell odling och ekologisk odling är två olika tillvägagångssätt för att odla grödor och livsmedel. Huvudskillnaden är att det i den ekologiska odlingen inte får användas varken kemikaliska bekämpningsmedel eller konstgödsel.

    Att man använder kemikaliska bekämpningsmedel och konstgödsel beror på en önskan att få ut mer livsmedel per odlad hektar. Det finns forskning som stödjer den idén, men även forskning som motbevisar den.

    Den här texten tar dock inte ställning till om ekologisk odling ger större skördar eller inte, utan visar på problematiken när ekomat väljs bort till fördel för konventionellt odlad mat.

    Hot mot den biologiska mångfalden

    Ett huvudsakligt problem med konventionell odling är att den ofta använder sig av giftiga bekämpningsmedel och konstgödsel. Forskning visar att såväl dessa bekämpningsmedel som konstgödsel är huvudorsakerna till att insekterna är på väg att utrotas. Det innebär bland annat att vi riskerar att stå utan pollinatörer om inte alltför många år, vilket i sin tur sannolikt leder till stor brist på mat.

    På så sätt kan man se på den alternativa ekologiska odlingen som ett sätt att bevara den biologiska mångfalden, vilken handlar om graden av variationsrikedom bland levande organismer. Det inkluderar arter från bland annat landbaserade, marina och andra akvatiska ekosystem. Biologisk mångfald har även beskrivits som en förutsättning för allt liv.   

    En av flera oönskade effekter av bristande biologisk mångfald är även den ekonomiska förlusten. Bloomberg beskriver hur hotet mot den biologiska mångfalden innebär ett hot mot vår ekonomi, eftersom mer än hälften av världens totala bruttonationalprodukt involverar aktiviteter som är måttligt eller mycket beroende av naturen. Till exempel utvecklas 50 procent av världens läkemedel av naturprodukter, uppskattningsvis från totalt 50 000 till 70 000 olika växtarter.

    Konstgödsel – problematiskt ur flera perspektiv

    Som beskrivits ovan är även konstgödsel ett hot mot den biologiska mångfalden, men det är inte det enda problemet med användningen av konstgödsel. Naturskyddsföreningen beskriver hur det största problemet med konstgödsel är att det innehåller tungmetallen kadmium, vilket förgiftar marken, och orsakar övergödning.

    Dessutom bidrar kvävet i konstgödsel till utsläpp av växthusgasen lustgas, vilket orsakar klimatpåverkan. Ekologisk odling bygger istället på att kväve recirkuleras genom stallgödsel och kvävefixerande grödor.

    Naturskyddsföreningen beskriver även hur problemet ökar i och med att försäljningen av konstgödsel ökat med 25 procent de senaste åren. Under samma period har exempelvis Sverige ökat sina utsläpp av lustgas med 23 procent.

    Som alternativ skriver Naturskyddsföreningen att Europa skulle kunna klara matförsörjningen med ekologiska metoder utan konstgödsel genom fyra förändringar: minskad köttkonsumtion, återinförsel av humangödsel till lantbruket, lokalt anpassade ekologiska växtföljder där kvävefixerande baljväxter ersätter konstgödsel och en återkoppling mellan djurhållning och växtodling så att stallgödsel kan recirkuleras lokalt.

    Dyrt med ekologisk mat

    Det är viktigt att påpeka att priserna på ekologiska livsmedel inte är högre på grund av ineffektiv produktion, utan snarare på grund av andra orsaker som kan relateras till hårdare regler och låg efterfrågan från konsumenter.

    Dock får statistiskt sett ekobönder hela 30 procent mer betalt för sina varor än konventionella bönder  – och slipper dessutom få utarmade jordar. Skulle dock ekologiska livsmedel bli mer efterfrågade skulle marginalkostnader för jordbrukare och pris ut till konsument  också kunna sjunka.

    Eller bestämma att vi inte ska använda giftiga bekämningsmedel och konstgödsel

    Istället för att välja bort ekologiska livsmedel kan man förstå att kloka politiker vill uppmuntra och stödja en övergång till mer ekologiskt jordbruk. Detta kan åstadkommas genom att exempelvis höja stödet till ekologiskt jordbruk, införa incitament för ekologiskt jordbruk i offentliga upphandlingar och genom att informera konsumenter om fördelarna med ekologiska livsmedel.

    Eller att helt enkelt bestämma att vi inte ska ha giftiga bekämpningsmedel som dödar livsviktiga insekter eller konstgödsel där mikrober inte kan leva och tillföra näring till jorden – då slipper vi kanske helt kampen mellan konventionell och ekologisk odling.

    Annie Croona: Billigare kollektivtrafik borde inte vara en utopi

    LEDARE. Varför kan Tyskland men inte vi? Det är dags att vi ställer den frågan till regeringen. Kollektivtrafiken spelar en viktig roll för minskade utsläpp – men medan tyskarna får en superbiljett för resor i hela landet får vi något värre än ingenting alls. Vi får subventioner för bil, bil och åter bil.

    Du har säkert hört om det tidigare: Tyskland gör nu en jättesatsning på kollektivtrafiken genom att lansera “Tysklandsbiljetten”. För drygt 500 kronor i månaden kan invånarna resa fritt med regionaltåg, buss, tunnelbana och spårvagn – i hela landet. 

    Planen är att lansera biljetten i maj, om inte EU-kommissionen säger stopp. Biljetten är ett resultat av det lyckade testet med 9 euro-biljetten i somras, som SMB tidigare rapporterat om.

    I den svenska regeringen verkar intresset för något liknande vara minst sagt svalt. 

    Infrastrukturminister Andreas Carlson (KD) har inte bara visat ointresse för kollektivtrafiken – han har närmast avvisat den. I en DN-artikel klargör han att det inte kommer bli några subventioner för kollektivtrafiken, trots att biljettpriserna har skenat de senaste åren. 

    Trafikslag ska inte ställas mot varandra, säger ministern, som inte heller verkar vara intresserad av att minska biltrafiken. Att forskningen säger att det är ett måste spelar tydligen ingen större roll.

    Plattan i mattan mot missade klimatmål

    I tider av såväl klimatkris som försämrad ekonomi hade en kraftig subventionering av kollektivtrafiken varit ett klockrent drag. Men regeringen är upptagna med annat när det gäller infrastruktur. De beslut som fattats sedan tillträdet har handlat om två saker: att göra det ännu enklare och billigare att köra bil, och att rädda flyget till varje pris. 

    Vill du ha exempel? Inga problem, det finns massor. 

    Vi kan börja med slopandet av det nya reseavdraget. Det var en efterlängtad ersättare för dagens system som gynnar bilister och ger upphov till stora mängder fusk. Det nya reseavdraget skulle bli färdmedelsneutralt och gynna landsbygdsbor och resenärer i kollektivtrafiken. 

    Så kan vi ju inte ha det. Förslaget godkändes av samtliga partier utom SD så sent som i somras, men plötsligt, efter regeringsskiftet, ändrade M, KD och L åsikt. Det säger något om var makten egentligen bor. 

    Regeringen har varit effektiva under sin första tid vid rodret. Utöver slopandet av reseavdraget har de hunnit flytta pengar från järnvägsunderhåll till vägunderhåll och ställa in planerade järnvägssatsningar. De har dessutom rivit upp planerna på att lägga ner Bromma flygplats – trots att ägaren Swedavia dömt ut den som olönsam – och planerar för en kraftig sänkning av reduktionsplikten. Sistnämnda gör att vi nästan helt säkert kommer att bomma klimatmålet för transportsektorn. Vroom, vroom.

    Kollektivtrafiken får klara sig själv 

    Det finns inga planer på att stötta kollektivtrafiken ekonomiskt så att trafikbolagen – som drabbades hårt av minskade biljettintäkter under pandemin – slipper höja priserna. Och som de höjs. Enligt SCB har kostnaden för enkel- och månadsbiljetter ökat med 139 procent. Ökningen är dubbelt så stor som kostnaden för bensin under samma period. 

    Det verkar helt enkelt som om regeringen inte vill minska vare sig utsläppen eller människors utgifter. Eller förlåt, en del människors utgifter har ju faktiskt sänkts: Tidöpartierna fick ju ner bensinpriset med 14 öre. Synd bara att det kostade kollektivtrafikresenärerna och övriga skattebetalare 6,7 miljarder kronor. 

    Nu syns mer effekter av budgetslakten på miljön

    Naturvårdsverket varnar nu i 2024 års budgetunderlag för svåra konsekvenser om regeringen gör allvar av sina planer på fortsatt hårda nedskärningar.

    Den nytillträdda regeringen gjorde i sin första budget i höstas processen kort med flera viktiga budgetposter inom miljö- och klimatområdet. Skydd av värdefull miljö, framförallt skog, samt skötsel av naturvårdsområden och liknande fick med ens neddragning med drygt 1,4 miljarder kronor för 2023, vilket verket snabbt beskrev följderna av.

    Supermiljöbloggens redaktör Beatrice Rindevall ställde i en krönika också frågan om det är rimligt att 1,5 procent av statsbudgeten räcker till för att klara två av våra absolut största problem, klimatuppvärmningen och den biologiska mångfaldskrisen.

    Svaret är naturligtvis ”nej.” Det behövs självklart mer pengar, vilket de berörda myndigheterna och många utvärderingar visar. Men regeringen har i sin treårsplan aviserat att lien ska svinga ännu hårdare över miljöbudgeten 2023.

    Redan i år märks exempelvis försämringar av skötseln av naturreservaten och bekämpningen av invasiva arter tydligt. Naturvårdsverket lägger nu fram sitt budgetunderlag för nästkommande år och pekar på att anslagen måste höjas istället för sänkas för att inte försämringarna ska fortsätta.

    Nyhetsbyrån Altinget har tagit del av verkets underlag som beskriver effekterna om inte anslagen förbättras istället för tvärtom:  Det blir svårigheter att administrera nya EU-lagar, exempelvis utsläppshandel även för transporter och byggnader, och svårare att ta fram och rapportera in den klimatstatistik som EU kräver.

    Verket kommer inte heller kunna bidra lika mycket med miljöprövningar, och måste minska arbetet med fastighetsförvaltningen i olika naturreservat ytterligare. Generaldirektören säger i ett uttalande att tillståndet för miljön och klimatet kräver ytterligare insatser, inte tvärtom:

    Vi har alldeles nyss lämnat vår fördjupade utvärdering av miljömålen. Den visar att det finns mycket kvar att göra och klimat och miljö är högt prioriterat i EU och globalt. Det kräver statliga resurser. Det finns starka skäl att höja de här anslagen, säger han till Altinget.

    Dagens CO2-kurva

    Varje vecka redovisar SMB halten av koldioxid i luften.

    Enligt senaste mätningen uppmätt på på Hawaii låg koldioxidhalten i atmosfären 4 mars på 421,33 miljondelar (ppm). Jämfört med för exakt ett år sedan är det en ökning med 2,59 ppm. 28 februari slogs ett nytt rekord med 422.88 ppm.

    https://twitter.com/CO2_earth/status/1632201284353765379?ref_src=twsrc%5Etfw%7Ctwcamp%5Eembeddedtimeline%7Ctwterm%5Escreen-name%3ACO2_earth%7Ctwcon%5Es1

    Koncentrationen av koldioxid nådde 419,47 ppm i januari, vilket är en ökning med 1,28 ppm jämfört med januari 2022. Temperaturen i december var +1.09°C relativt till perioden 1880-1920.

    Källa: NOAA

    På grund av vulkanutbrottet vid Mauna Loa i slutet av november kommer mätdata från och med december 2022 från en plats vid Maunakea Observatories, cirka 33 mil norr om Mauna Loa-observatoriet.

    Koldioxidhalten ligger nu över 50 procent över förindustriell nivå räknat från år 1750 och världen är därmed halvvägs till en dubblering av koldioxidhalten. Den underliggande trenden går tydligt uppåt och vi är på väg åt fel håll. Koldioxid stannar i atmosfären i många, många årtionden och låser därmed in klimatförändringarna för kommande generationer.

    Samtidigt blir det tydligt att det sker en acceleration ju mer koldioxid som släpps ut. Fram till 1970-talet ökade koncentrationen med ungefär 1 ppm per år, men runt år 2000 var den årliga ökningen uppe i 2 ppm för att nu ligga på 2,5 ppm per år och ökande.

    Källa: NOAA

    Dagens koldioxidhalt i atmosfären är exceptionellt hög och har inte befunnit sig på den nivån på 3,6 miljoner år, enligt NOAA, och vi närmar oss nu nivåer liknande de som fanns för 15 miljoner sedan när det var 3-4 grader varmare och havsnivån var 20 meter högre. Forskning visar att världen nu snabbt rör sig mot förändringar i klimatsystemet som saknar motstycke i människans historia.

    ← Tipsa!

    Tipsa oss

    Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.