Du kan trycka Shift + S för att få fram sökfältet när som helst och Esc för att stänga det.
Tryck ENTER för fler resultat, då kan du även förfina din sökning.
    Stäng

    Ny rapport: Sveriges skogar närmar sig en ekologisk gräns

    En ny rapport från Skogsstyrelsen tecknar en allvarlig bild av tillståndet för den biologiska mångfalden i svenska skogar. Trots vissa positiva trender pekar slutsatsen tydligt åt ett håll: dagens skogsbruk riskerar att drivas över en ekologisk gräns. Konsekvenserna kan bli irreversibla.

    Den nya rapporten Biologisk mångfald i skogen visar att biologisk mångfald inte bara är en naturvårdsfråga, utan en central del av samhällsekonomin. Skogens ekosystemtjänster, från virkesproduktion till klimatreglering och vattenrening, vilar på fungerande ekosystem. När mångfalden minskar hotas även dessa funktioner.

    Internationella studier visar dessutom att förlust av biologisk mångfald redan idag påverkar ekonomisk tillväxt och finansiell stabilitet negativt. Rapporten understryker därmed att naturen inte är ett särintresse, utan en förutsättning för välfärd. Mot den bakgrunden granskar rapporten situationen i Sveriges skogar. Resultatet är nedslående.

    Allvarligt läge i skogen

    Det kanske viktigaste budskapet i rapporten är att läget för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar är allvarligt. Många arter som lever i skogen är hotade idag. Enligt rapporten beror det främst på tre saker: deras livsmiljöer har försvunnit, skogar har delats upp i mindre områden och det finns för lite gammal, orörd skog kvar.

    Många arter finns nu bara kvar i små, utspridda grupper. Det gör dem mer sårbara och ökar risken att de dör ut. Forskare pratar också om något som kallas “utdöendeskuld”. Det betyder att vissa arter fortfarande finns kvar idag, men att de ändå kan vara på väg att försvinna. Orsaken är att deras livsmiljöer redan har förstörts.

    Naturskogar försvinner – och kan inte ersättas

    Rapporten visar att naturskogar och kontinuitetsskogar spelar en avgörande roll för den biologiska mångfalden. Det är skogar som har fått utvecklas under lång tid utan större ingrepp – och just därför rymmer de unika livsmiljöer som många arter är beroende av.

    Men de här skogarna går inte att återskapa inom överskådlig tid. När de avverkas försvinner deras värden i praktiken för alltid. Att plantera ny skog kan inte ersätta de strukturer och livsmiljöer som har byggts upp under hundratals år.

    Trots det fortsätter avverkningen i hög takt. Varje år avverkas omkring 26 000 hektar skog med höga naturvärden i Sverige, utanför fjällområdena – motsvarande tiotusentals fotbollsplaner. Om utvecklingen fortsätter kan cirka 670 000 hektar försvinna inom 26 år, och då riskerar nästan all oskyddad skog med höga naturvärden att vara borta.

    Kritiska gränser och otillräcklig hänsyn

    Rapporten visar dessutom att det finns tydliga ekologiska gränser för hur mycket natur som måste finnas kvar för att växter och djur ska överleva i skogarna. När andelen livsmiljöer sjunker under ungefär 20–30 procent ökar risken snabbt för att arter försvinner och att ekosystemen börjar fungera sämre.

    Samtidigt räcker det inte att bara bevara 20 procent. För många arter är det för lite. För att naturen ska fungera stabilt och ge arter en verklig chans att överleva krävs snarare omkring 30 procent eller mer. Det innebär att vi redan idag ligger farligt nära – och ibland under – den nivå där skadorna blir allvarliga.

    Trots att det här är kritiskt tas inte tillräcklig hänsyn i dagens skogsbruk. De områden som lämnas för naturen är ofta små och utspridda, vilket gör att de fungerar dåligt som livsmiljöer. Skogsbruket lämnar också för lite död ved, trots att många arter är beroende av den. Även skyddet längs vatten är ofta för svagt. Tillsammans gör detta att dagens hänsyn inom skogsbruket inte stoppar förlusten av biologisk mångfald. Inte heller väger det upp för de stora förändringar som kalhyggen orsakar.

    Lösningen: mer variationsrikt skogsbruk

    Rapporten pekar på att en viktig del av lösningen är att förändra hur skogar brukas. Idag ser många skogar likadana ut, med samma trädslag och ungefär samma ålder. Istället behövs mer variation. Det kan till exempel handla om att blanda olika träd, undvika kalhyggen i vissa områden och ta större hänsyn till naturen i skogsbruket. En sådan förändring kan göra skogen mer tålig mot klimatförändringar. Samtidigt får växter och djur bättre chanser att överleva.

    Men rapportens budskap är också tydligt: tiden är knapp. Om avverkningen av skogar med höga naturvärden fortsätter riskerar Sverige att missa både sina egna miljömål och internationella åtaganden – som EU:s naturrestaureringslag och FN:s globala mål för biologisk mångfald.

    Därför är en av de viktigaste slutsatserna att de mest värdefulla skogarna som finns kvar behöver få stå kvar. Annars fortsätter den biologiska mångfalden att minska.

    När kliver den tysta majoriteten fram och kräver effektiv klimatpolitik?

    Igår, torsdag, släppte Klimatpolitiska rådet sin årliga granskning av regeringens klimatpolitik. Återigen blev det underkänt. Men den vanartige eleven var frånvarande vid sitt eget utvecklingssamtal. Samtidigt var de närvarande rörande överens. Viljan till grön omställning finns – även om den inte gör det i regeringen.

    KOMMENTAR I år har rådet, som består av åtta framstående forskare med olika expertis samt ett litet kansli av utredare, utvärderat hela mandatperiodens klimatpolitik. Och återigen blev det svidande kritik för regeringen. Det går visserligen fortfarande att nå klimatmålen anser rådet, men det kräver kraftfulla beslut. Och de brådskar. Mandatperiodens klimatpolitik har varit otillräcklig och utrymmet att skjuta beslut på framtiden är uttömt, enligt rapportens huvudbudskap.

    I en tid när kostnaderna för extremväder slår rekord och krig och geopolitiska kriser tydligt visar hur viktigt det är att bli fria från fossilberoendet, har regeringens politik istället lett till att utsläppskurvorna pekar brant uppåt.

    Den beslutade politiken räcker inte till att nå vare sig EU-målen eller de nationella klimatmålen för 2030 och 2040, och gapet har ökat under mandatperioden. Det beror bland annat på försvagade styrmedel. Trafiken har ökat, liksom användning av fossila bränslen på grund av minskad reduktionsplikt och sänkt bränsleskatt. Elektrifieringen har avstannat, både Norge och Danmark drar ifrån när det gäller elbilar. Satsningar på sol och vind har minskat. Industrins omställning har visserligen delvis underlättats med effektivare tillståndsprocesser, men lider samtidigt av ryckigheten och osäkerhet om vad politiken vill och vad som är värt att investera i. Den bristande klimatpolitiken kommer dussutom göra det dyrare att nå klimatmålen, vilket DN rapporterat om.

    Implementera – inga fler utredningar krävs

    Rådet konstaterar att det finns en mängd åtgärder och styrmedel som är utredda och redo att implementeras snarast. Samtidigt måste landets mest sårbara medborgare, som drabbas hårt av till exempel höga drivmedelspriser, kompenseras. Detta för att inte minska klimatpolitikens effektivitet och acceptansen för densamma. Klimatomställningen behöver integreras i upprustningen av totalförsvaret. Styrmedel krävs också för att öka upptaget av koldioxid i skog och mark, och för att se till att jordbruket bidrar till klimatomställningen.

    Klimatpolitiska rådet är en del av det klimatpolitiska ramverket, tillsammans med klimatlagen och klimatmålen. Uppdraget till rådet är att ”utvärdera hur regeringens samlade politik är förenlig med de klimatmål som riksdagen och regeringen har beslutat”. Men regeringen väljer att högaktningsfullt strunta i både expertrådet och ramverket.

    Ingen politiker från regeringspartierna fanns med vid lanseringen av rapporten, istället fick den lämnas över till Helena Dyrssen, statssekreterare vid Klimat- och näringslivsdepartementet. Därefter togs den även emot av klimatpolitiska talespersoner från de partier ”som hade möjlighet att närvara”. Det vill säga alla oppositionspartier samt Sverigedemokraterna. Moderater, liberaler och kristdemokrater lyste enbart med sin frånvaro.

    Elefanten i rummet

    Gustaf Lind, generalsekretarare på WWF, menade att elefanten i rummet var just den dåliga närvaron. Han jämförde tillställningen vid ett utvecklingssamtal där eleven både fick usla betyg och hade ogiltig frånvaro.

    Samtidigt var rummet fyllt till bristningsgränsen och enigheten stor bland de panelister från olika samhällssektorer som deltog i diskussionen.

    – Det är inte brist på innovation, idéer, styrmedel eller ny teknik – det är brist på politisk vilja, sade Jessica Alenius, vd på drivmedelsföretagens organisation Drivkraft Sverige.

    Hon fick medhåll av representanter för Energiföretagen och TCO som var rörande överens om att industrin vill ställa om – men att alla vill slippa ryckigheten i politiken. Samtidigt finns en stark vilja till omställning både bland medborgarna och i många kommunerna, vilket lyftes av flera talare. Men en högljudd minoritet får i dagsläget styra över den tysta majoriteten.

    Den riktiga elefanten i rummet är kanske den som klimatreportern Alexandra Urisman Otto lyfter fram i sin analys i Arbetaren: Inte ens de beslutade klimatmålen är i linje med vad Parisavtalet kräver, speciellt inte när det gäller klimaträttvisa – rika länder måste gå före.

    I den kommande valrörelsen är det tid för den tysta majoritet att ta bladet från munnen. Det är hög tid.

    ”Behovet av att skydda hotade arter är inget miljövänner hittat på”

    Timbros Johanna Trapp borde ge ett erkännande till de många enskilda skogsägare som vill börja bruka sina skogar med miljövänligare metoder. Och inse att behovet av att skydda utsatta arter bygger på omfattande forskning. Det är inget som miljövänner hittat på, skriver Rebellmamman för skogen, före detta enhetschef på Artdatabanken Lena Tranvik i en slutreplik i debatten om äganderätten och skogsbruket.

    DEBATT Johanna Trapp, tankesmedjan Timbro, ifrågasatte i Uppsala Nya Tidning 22 februari att fynd av arter som signalerar höga naturvärden ska kunna hindra avverkning. Hon menade att detta är ett orimligt intrång i äganderätten i skogen. I ett inlägg här i SMB den 7 mars hävdade jag att även skogsägare måste följa lagen. I sitt genmäle upprepar Johanna Trapp att äganderätten ska prioriteras.

    Jag undrar nu – jämfört med vad? 

    Principen ”frihet under ansvar” från Skogsvårdslagen 1993 ger stort utrymme att bestämma över sin skog, men innebär också ett ansvar att följa lagens krav. Skogens användning är inte en privatsak utan en samhällelig fråga, där man precis som alla andra verksamhetsutövare behöver hålla sig till de villkor som gäller.

    ”Jag ifrågasätter inte äganderätten”

    Notera att jag inte ifrågasätter äganderätten som sådan och att jag förstår att många skogsägare kan råka ut för otydlighet eller långa väntetider när myndigheternas kvarnar ska dras och pengarna för att skydda skog tar slut mellan budgetåren. Förutsättningarna för enskilda skogsägare att bidra till bevarandet av den biologiska mångfalden måste förbättras. Detta har vi båda redan tidigare i replikskiftet konstaterat att vi är överens om.

    Jag saknar i Trapps replik på min kritik ett erkännande av den rörelse av enskilda skogsägare som nu växer fram. Det finns många som är intresserade av att bruka sin skog med alternativa, ofta hyggesfria, metoder. En del ser glädjen och stoltheten i att ha naturvårdsarter i sin skog, eller känner sig tveksamma till beroendet av storskogsbrukets metoder och effekten av industrins intresse av att hålla virkespriserna nere.

    Utgångspunkten för skydd av natur och krav på hänsyn till arter grundar sig i omfattande forskning och kunskap om arters behov och var gränsen går för att inte utarma naturtypen som livsmiljö. Det är inget vi som naturvårdare har hittat på. De arter som indikerar höga naturvärden och kan orsaka att avverkning stoppas kräver skydd ofta på grund av att de redan minskat till nivåer som kan riskera deras fortlevnad regionalt eller nationellt.  

    Negativa effekter av skogsbruket märks tydligt

    Skogsekosystemens förändring märks även bland vanliga arter. Statistik visar att fältskiktets täckningsgrad sedan 1990-talet har minskat samtidigt som tätheten av träd ökar och leder till konkurrens om ljus och näring. Enskilda arter som missgynnas är bland annat blåbär, renlav och väggmossa. I norra Norrland har renlavstäckningen minskat med mer än 50 procent under en 30-årsperiod. Det råder ingen tvivel om att det nuvarande skogsbruket, på bara någon enstaka generation av träd, orsakat omfattande negativa effekter. 

    Trapp har en viktig poäng: ”Det värsta som kan hända är om vi slutar bry oss om den [skogen]”. Om det är något naturvårdare och inventerar bryr sig om så är det skogen! SKogsstyrelsen konstaterar att miljömålet Levande Skogar inte nås och att utvecklingen i miljön är negativ. Huvuddelen av de skogliga naturtyper som Sverige rapporterar enligt art- och habitatdirektivet är i otillräcklig eller dålig status. Uppenbarligen kan skogen fortfarande producera träråvara, men som svensk medborgare och ”delägare i skogens kollektiv av liv” räcker det inte för mig. Skogens ekosystemtjänster är mer än skogsråvara. 

    Vore bra om fler kunde äga skog

    Jag håller med Johanna Trapp om att det vore trevligt om många fler av oss svenskar vore skogsägare i direkt bemärkelse. Det skulle dock kräva en omfördelning av ägande och kapital som jag förmodar att inte heller Trapp och Timbro finner realistiskt eller önskvärt. Även om de flesta av oss inte har ärvt eller kunnat köpa någon skog, kan många hjälpa till med den kunskap som skogsägare behöver för att kunna följa lagen.


    Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens egna. För att skicka in en debattartikel, mejla kontakt@supermiljobloggen.se och bifoga text, profilbild och din titel.

    Klimataktivist stämmer Sveriges Radio

    Återställ våtmarker blockerar en väg

    Det var inte sabotage när aktivister i aktionsgruppen Återställ Våtmarker år 2022 blockerade trafiken på E4:an norr om Stockholm. Det fastslog Högsta Domstolen i en uppmärksammad dom förra året. Ändå utmålades aktivisterna senare samma dag i en Studio Ett-debatt som brottsliga och klandervärda. På grund av detta har en av de deltagande aktivisterna, Viktor Jonsson, nu stämt tre ansvariga utgivare vid Sveriges Radio.

    Enligt Högsta Domstolen omfattas vägblockaden på E4an av den svenska demonstrations- och yttrandefriheten.

    En tidsmässigt begränsad vägblockad i samband med en demonstration av det slag som är aktuell i målet bedöms inte kvalitativt jämförbar med angrepp på och hot mot sådana vitala samhällsintressen som anges i straffbestämmelsen. Något straffansvar för sabotage föreligger därför inte”, skrev domstolen.

    I debatten i Studio Ett ingick politiker från SD och MP. Enligt Viktor Jonsson blev aktivisterna, trots frikännandet i Högsta domstolen, av somliga debattdeltagare framställda som olagliga, odemokratiska, skadliga, förstörande, våldsamma och som fiender som måste straffas. Det är detta som gör att han nu stämmer programmets ansvariga utgivare för grovt förtal.

    Förtalet är särskilt allvarligt på grund av Sveriges Radios stora räckvidd, dess roll som statlig radio och att programledarna i sändningen aktivt deltog i att förstärka och bekräfta förtalande påståenden istället för att sakligt ifrågasätta uttalandena”, skriver Viktor Jonsson i ett inlägg på Facebook.

    Högsta Domstolens friande dom har beskrivits i en nyhetsartikel hos SMB. SMB har också skrivit om fällande domar i Sverige och utomlands, att antalet stämningar mot journalister och klimataktivister ökat i Europa och att FN-rapportören Michel Forst oroats över behandlingen av svenska klimataktivister.

    Fängelse för aktion i Malmö

    Två aktivister som förra våren tog sig in på Malmö flygplats fick nyligen sina domar. De hade kedjat fast sig på landningsbanan för att uppmärksamma klimatkrisen och den klimatskadliga torvbrytningen.

    Den ene deltagaren, John Svensson, dömdes till villkorlig dom och dagsböter. Den andra, Tina Kronberg som hade en villkorlig dom sedan tidigare, dömdes till två månaders fängelse för skadegörelse och obehörigt tillträde.

    Enligt tingsrätten kan nödrätten visserligen ibland användas i den här sortens protester. Men då ska gärningen på ett någorlunda konkret och omedelbart sätt bidra till att rädda det intresse som är i nöd, menar man.

    Vi förstår ju också att vi inte avvärjer hela klimatkrisen med vår aktion. Men det handlar om att bidra till en samlad bild, vilket min advokat försökte visa”, säger Tina Kronberg till tidningen Syre.

    Hon tycker att hårda straff mot fredliga protester inte är proportionerligt, vare sig enligt FN-konventionen eller Europakonventionen.

    Kan utspädd lut hjälpa fisken, fiskenäringen och klimatet?

    Kan det vara bra för klimatet att hälla utspädd lut i havet? Ett forskningsprojekt lett av den ansedda oceanografiska forskningsinstitutionen Woods Hole i USA har provat just detta. Tanken är att luten ska minska havsvattnets surhet och därigenom göra det möjligt för havet att ta upp mer koldioxid.

    Tidningen The Guardian beskriver experimentet i ett reportage. Det handlar om 65 000 liter natriumhydroxid, även kallat kaustiksoda, eller lut, som pumpats ut i havet utanför Massachusetts i östra USA. 

    Natriumhydroxid är en mycket alkalisk lösning, så tillförsel av denna kemikalie bör kunna göra havsvattnet mindre surt. Koldioxidutsläppen från fossila bränslen har gradvis gjort jordens hav allt surare, vilket skadar fisken, drabbar fiskeindustrin och minskar havens förmåga att ta upp mer koldioxid. Att höja havens pH-värde skulle därför kunna gynna både klimatet och det marina livet.

    I det amerikanska experimentet har den tillförda lösningen färgats röd. Man har sedan spårat den både från fartyg och med hjälp av obemannade undervattensfarkoster. Resultatet verkar positivt: pH-värdet i de berörda områdena har gått upp från 7.95 till 8.3, vilket motsvarar havets förindustriella nivå. De plankton och fiskyngel man undersökt tycks inte heller ha mått dåligt av förändringen i vattnet.

    Liknas vid att kalka sjöar

    Den här typen av ingrepp kallas för Ocean Alkalinity Enhancement, OAE, ”ökad alkalinitet i havet”. De som förespråkar insatserna liknar dem vid att kalka sjöar och vattendrag för att minska effekterna av surt regn. Detta har gjorts i många år bland annat i Sverige. 

    De som är kritiska menar däremot att OAE, tillämpat i större skala, kan ha oförutsedda negativa följder för miljön. Man borde inte försöka mixtra med naturen, utan i stället göra allt för att minska koldioxidutsläppen från fossil förbränning, menar kritikerna.

    En ännu obesvarad fråga är om metoden alls har en tillräcklig effekt för att göra skillnad. Det hoppas forskarna kunna se genom att följa vattnen utanför Massachusetts över en längre tid.

    I bästa fall kan de tillförda kemikalierna göra att vattnen tar upp 50 extra ton koldioxid från atmosfären,” säger oceanografen Adam Subhas från Woods Hole.

    50 ton koldioxid motsvarar enligt Guardian inte mer än utsläppen från fem personer i Storbritannien under ett år. Men detta är också bara ett inledande försök. Det måste enligt Woods Hole-institutionen komma till många fler om man ska vara säker på att allt går som planerat. Teoretiskt sett skulle metoden i större skala kunna göra att en miljard ton koldioxid tas upp per år och stannar i havet i minst 1000 år.  

    Omstridd klimatmanipulering

    Att minska surheten i haven så att de kan ta upp mer koldioxid är ett exempel på så kallad geoengineering, klimatmanipulering, som SMHI beskriver i en faktaöversikt. Begreppet täcker en rad metoder som huvudsakligen går ut på att antingen reflektera bort solstrålning från jordytan eller avlägsna koldioxid från luften för att minska klimatförändringarna. 

    Några av dessa metoder är allmänt accepterade. Det gäller till exempel att binda in koldioxid genom att plantera skog eller förse marken med biokol. Även koldioxidinfångning och -lagring anses ofarligt, om än dyrt och därför ännu ovanligt.

    Andra metoder är omdiskuterade och har bara provats i mindre försök. En sådan teknik är att göda havet med järn, kväve eller fosfor. Tanken är att gödningen ska öka mängden växtplankton som tar upp koldioxid. När dessa plankton sedan dör tar de med sitt inlagrade kol ner till havsbotten. 

    Ännu mer omstridda är idéerna att öka molnigheten genom att tillföra partiklar som havssalt till luften, eller spruta upp svaveldioxid för att reflektera bort solens strålning. Vad detta skulle innebära för till exempel jordbruket i de regioner som får ett ökat molntäcke är ovisst. 

    Det finns internationell lagstiftning som kan användas för att stoppa klimatmanipulering i större skala. Men en mängd försök i mindre skala pågår, och skulle kunna leda till teknisk utveckling och ett större användande. Detta problem beskrivs bland annat av Center for International Environmental Law i en artikelserie förra året.

    Supermiljöbloggen har också skrivit om geoengineering i samband med kritiserade försök i USA, ett stoppat experiment i Kiruna och att Kina arbetar med ”molnsådd” för att öka nederbörden i vissa provinser.

    Regeringen föreslår lättnader i lagen för att öka avverkningarna

    Det blev ingen komplett skogsproposition från regeringen, som tidigare utlovats. Nu presenteras istället en lagrådsremiss med några förslag till förändringar i lagstiftningen. Om de genomförs minskar möjligheterna att skydda den biologisk mångfalden medan ökad avverkning stimuleras.

    Regeringen drog igång flera skogspolitiska utredningar efter sitt tillträde. Ambitionen har varit att göra ett rejält omtag av ännu gällande 1993 års skogspolitiska reform, med betoning på ökad skogstillväxt och höjd produktion.

    Nu lyfter man dock bara ut ett av skogsutredaren Göran Örlanders delbetänkande från 2024, ”Ett tydligt regelverk för ett aktivt skogsbruk.” Kullgren betonade att de övriga utredningarna bereds i regeringskansliet.

    Förslagen som nu alltså går till lagrådet för granskning presenterades på en kort presskonferens under tisdagen. Förutom landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) deltog liberalernas landsbygdspolitiska talesperson Elin Nilsson och John Widegren, moderat gruppledare i miljö- och jordbruksutskottet.

    Mer frihet och mindre socialism, enligt ministern

    Mindre byråkratiskt krångel och stärkt äganderätt var i fokus vid presentationen. Peter Kullgren betecknade rent av åtgärderna som ”mindre socialism och mer frihet.”

    Exempel på ”minskat krångel” är att minska väntetiden från sex till tre veckor från det att en avverkningsanmälan görs hos Skogsstyrelsen tills avverkningen får påbörjas. Något miljöorganisationer fruktar ska leda till att ännu fler skyddsvärda objekt slinker genom den redan idag glesmaskade tillsynen. Rätten för till exempel miljöorganisationerna att överklaga Skogsstyrelsens så kallade ”icke-beslut” till förvaltningsdomstolarna ska tas bort. (Med icke-beslut, eller nollbeslut, menas att avverkningsanmälan i praktiken inte prövas av myndigheten).

    Kopplingen mellan avverkningsanmälningar till Skogsstyrelsen och kraven på samråd enligt miljöbalken ska också försvinna. I fortsättningen ska sådant samråd inför avverkningar och annat skogsbruk bara göras i de fall regeringen särskilt bestämmer det. Villkor kring detta ska presenteras senare i en förordning.

    Skogsägare ska mötas av tydliga regler och rimliga villkor. Med de här förslagen förenklar vi regelverket, stärker äganderätten och gör det mer förutsägbart att bedriva ett aktivt skogsbruk. Den som äger och brukar skog ska kunna fatta långsiktiga beslut utan onödig byråkrati, betonade Kullgren under presskonferensen.

    Ett förslag i Örlanders delbetänkande för att påtagligt öka förutsägbarheten och stärka äganderätten för skogsägare var att införa en ersättning – så kallad skogsmarksersättning – i de fall objekt med höga skyddsvärden får avverkningsförbud. Någon ersättning finns inte idag, och Örlander uppskattade kostnaden för ett sådant system till mellan 300 och 600 miljoner kronor årligen (här SMB:s artikel om saken 2024).

    Inget ekonomiskt skydd för skogsägaren

    Förslaget tas dock inte upp i regeringens lagrådsremiss. Det betyder att de skogsägare, vars avverkningar faktiskt stoppas av miljöskäl även i fortsättningen får ta den ekonomiska smällen själva. Örlander föreslog att samma ersättning skulle utgå som vid bildande av naturreservat, 125 procent av marknadsvärdet.

    Att Tidöregeringen avvisar ett sådant förslag är emellertid helt logiskt. Miljöbudgetens anslag för inköp av skyddsvärd skog och reservatsbildning drogs ned med 1,5 miljarder kronor redan hösten 2022 i ett av den nytillträdda regeringens första beslut, och har inte kompenserats sedan dess.

    Landsbygdsministerns ord om att svenskt skogsbruk nu kommer stärkas får starkt mothugg i en kommentar till Dagens ETC från internationellt verksamme skogsprofessor emeritus Sten B Nilsson:

    Vilken antiklimax, det var patetiskt. De här förslagen förändrar ingenting på det stora hela och de kommer definitivt inte att påverka svensk skogsnärings konkurrenskraft ett smack, säger han till tidningen.

    Även Naturskyddsföreningens ordförande, Beatrice Rindevall är starkt kritisk:

    Regeringen verkar ha lyssnat mer på skogsindustrins lobbyister än på sin egen expertmyndighet Skogsstyrelsen. Vårt naturarv förloras nu i snabb takt, säger hon i en kommentar till DN.

    EU:s 2040-mål – framgång eller misslyckande?

    Det nya målet innebär att EU ska minska utsläppen med 90 procent jämfört med 1990. Enligt EU:s vetenskapliga råd skulle det behöva gå ännu snabbare. Ändå är det imponerande att EU lyckas hålla kursen något så när, med tanke på det extremt påfrestande omvärldsläget, skriver SMB:s krönikör Magnus Nilsson.

    KRÖNIKA Förra veckan gav EU-regeringarna slutgiltigt klartecken till EU:s nya klimatmål. 2040 ska unionens nettoutsläpp (utsläpp minus kolinlagring) vara 90 procent lägre än de var 1990. I siffror handlar det om en minskning av de årliga utsläppen från 4 700 miljoner ton koldioxidekvivalenter 1990 till 470 miljoner ton om 14 år .

    85 procent av minskningen ska nås med åtgärder inom unionen. 2040 får nettoutsläppen inom EU uppgå till högst drygt 700 miljoner ton (idag knappt 3 000 miljoner ton). Resten av minskningen – kring 235 miljoner ton (5 procent av 1990 års utsläpp) – ska kunna nås genom åtgärder utanför unionen, främst så kallade internationella klimatkrediter. Totalt minus 90 procent.

    Även med maximalt utnyttjande av krediter handlar det alltså om att vi på 14 år ska minska våra egna utsläpp med tre fjärdedelar.

    Många ville gå snabbare fram. Unionens vetenskapliga expertråd bedömde att de inhemska utsläppen måste minska 90-95 procent för att vi skulle vara i linje med Parisavtalet. Internationella krediter var OK, tyckte rådet. Men de borde utnyttjas utöver, inte istället för, åtgärder på hemmaplan. Några regeringar och delar av Europaparlamentet stödde denna linje.

    Andra regeringar, stora delar av Europaparlamentet (från Sverige KD och SD) plus en del industriintressen krävde istället lägre ambitioner. Vid voteringen i ministerrådet röstade Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern emot det nya målet, Belgien avstod. I parlamentet vann Ja-sidan med 413 röster mot 226.

    Nya målet skärper inte EU:s klimatpolitik

    Det är viktigt att påminna om att det nya 2040-målet egentligen inte skärper EU:s klimatpolitik. Unionens långsiktiga mål, inskrivet i EU:s klimatlag 2021, är fortfarande ”klimatneutralitet” senast 2050. Då ska kolinlagringen vara minst lika stor som utsläppen av växthusgaser. Därefter ska inlagringen överväga.

    Det nya ”mellanliggande” 2040-målet ändrar inte detta, utan anger enbart hur vägen mot klimatneutralitet 2050 i grova drag ska se ut, dvs. hur mycket av utsläppsminskningen som ska uppnås före 2040 respektive 2040-2050.

    Är det nya målet en framgång eller ett misslyckande? Svaret beror nog på i vilket sammanhang beslutet värderas.

    Sedan 2021 finns i EU:s klimatlag ett motsvarande ”mellanliggande” mål för 2030 om en utsläppsminskning på 55 procent jämfört med 1990. I sig är målet bara en siffra. Men åtagandet ”minus 55 procent senast 2030” har haft en enorm konkret betydelse, och genomsyrar inte bara den flora av mera detaljerad klimatlagstiftning som beslutats med målet som utgångspunkt, utan också i stort sett all energipolitik, produktstandarder, jordbrukspolitik, forskningssatsningar, kreditgivning etc, etc. 55-procentsmålet är helt centralt för EU:s roll i den globala klimatpolitiken.

    Skulle det nya 2040-målet få samma tyngd är de siffror som nu fastställts väldigt viktiga.

    Extrema påfrestningar för beslutsfattarna

    Enligt det vetenskapliga rådet är det beslutade målet svagare än vad EU borde levererat, särskilt efter öppningen för klimatkrediter. Så betraktat är de 90 procenten ett misslyckande. Men jag tycker att man går vilse om man inte relaterar 2040-beslutet till de i vissa avseenden extrema påfrestningar beslutsfattarna inom unionen varit utsatta för medan det mejslats fram.

    Just som Covid-pandemin ebbat ut, överföll Vladimir Putin Ukraina, ett magnifikt hot mot den europeiska demokratin och oberoendet. Sedan 24 februari 2022 har Ukraina i alla sammanhang haft högsta prioritet. Detta har varit nödvändigt.

    Efter överfallet på Ukraina ströps importen av billig, rysk fossilgas, idag ersatt av mycket dyrare, flytande gas, fraktad med båt från USA och Qatar. Skiftet har lett till en kostnadskris för delar av industrin och drivit upp elpriserna. Dyr el gynnar energieffektiviseringar, sol- och vindkraft, men det bromsar elektrifieringen och höjer priserna på europeiska industriprodukter.

    Som om detta inte var tillräckligt, lyckades Donald Trump under 2025 totalt förändra de säkerhetspolitiska och ekonomiska förutsättningarna för unionen.

    Ovanpå dessa påfrestningar, var och en egentligen gigantisk, har kinesisk industri i ett makalöst tempo spottat fram nya, högkvalitativa elfordon, vindkraftverk, solpaneler och mycket annat till priser deras europeiska konkurrenter (ännu?) inte kan matcha.

    Unionen håller kursen trots allt

    Om dessa processer bryr sig inte naturlagarna och den globala atmosfärkemin. Utsläppens effekter på ekosystemen blir desamma oavsett krig och fred eller konkurrenskraften hos europeisk industri.

    Så naturligtvis borde 2040-målet gått längre.

    Ändå är det svårt att inte imponeras av hur pass väl beslutsprocessen inom EU trots allt har lyckats hantera påfrestningarna. Trots allt håller unionen faktiskt i allt väsentligt kursen.

    Nästa styrkeprov kommer när det övergripande målet ska bli konkret politik, när beslut ska tas som direkt kommer att påverka vardagen för företag, regeringar och hushåll. Då gäller det att påminna om att 2040-målet är ett nollsummespel – det ytterligare utsläppsutrymme en aktör lyckas kapa åt sig, måste någon annan aktör ge upp. Det handlar om att ge och ta, konstruera kompromisser alla kan leva med.

    Utan en välavvägd, tuff och klok politik på unionsnivå, blir ansträngningar på nationell eller lokal nivå mindre relevanta. Utan ett ambitiöst och framgångsrikt EU blir förutsättningarna för den globala klimatpolitiken mycket sämre.

    ”Äganderätten är en förutsättning för välmående skog”

    Det är fint att människor använder sin fritid för att leta upp och anmäla sällsynta arter i skogen – men detta borde inte, som idag, kunna stoppa avverkningar. Det skriver i en replik Johanna Trapp på Timbros miljöinstitut mot den kritik Lena Tranvik nyligen framförde i ett debattinlägg på SMB.

    DEBATT Äganderätten är samhällets grundpelare. Därför är det självklart att den ska prioriteras. Den värsta miljöförstöringen sker i länder där rättsstat och äganderätt brister. I länder utan en stark och respekterad äganderätt kan man inte veta vem som är ansvarig, eller om det är värt att investera inför framtiden. Då vågar människor varken satsa eller tänka långsiktigt. Det vore verkligen inte bra för skogen.

    Vikten av förutsägbarhet var något jag fick höra om i flera av intervjuerna jag gjorde till min rapport Det stora skogsrånet: berättelser från verkligheten. Flera av skogsägarna vittnade om osäkerheten och att känna sig tvingad till kortsiktigt agerande, hugga ner skogen nu, fast man egentligen vill vänta.

    Skogen är viktig för Sverige. Kulturellt, ekologiskt, ekonomiskt och därför är det bra att det blir debatt om den. Därför är det roligt att Lena Tranvik läst och, i sitt inlägg på SMB, svarat på min artikel i Uppsala Nya Tidning den 22 februari. I den skriver jag att Skogsvårdslagen från 1993, som likställer miljö- och ekonomiska mål, är bra och borde respekteras. “Följer man skogsvårdslagen borde man få sköta sin egen skog” skriver jag. Men enligt lagen ska ekonomiska och miljövärden likställas. Vi borde inte ha utgångspunkten att skogsägare bara bryr sig om ekonomi, utan att de också vill miljön väl.

    ”Vi är ense om att skogsägare bör ersättas”

    Vi håller med varandra om att skogsägare ska ha ekonomisk ersättning när deras skogsbruk stoppas, men frågan blir snarare hur mycket skog som ska skyddas. Hur mycket skattepengar ska vi lägga på att undanta skog som någon vill äga och ta hand om?

    Det är bra att vi vet vilka arter som finns i skogen. Att människor tar från sin fritid för att gå i skogen och leta upp och anmäla sällsynta arter är fint. Men detta ska bara inte kunna stoppa avverkningar likt de kan göra i dag.

    Tranvik skriver att 97 procent av svenska folket inte äger någon skog – men vad roligt det vore om fler privatpersoner gjorde det! Det är ett skäl bland många andra att inte göra skogsägande för byråkratiskt eller exkluderande. Skogsägare borde informeras om olika alternativa tillvägagångssätt för skogsvård och sedan tillåtas välja själva, som i alla andra sfärer i samhället.

    Det är en bra sak att vi har så många privata skogsägare i Sverige. Det gör att många har en relation till den, att den blir tålig mot snabba trendförändringar och i många fall att pengar från skogen stannar på landsbygden. 

    Det värsta som kan hända skogen är om vi slutar bry oss om den. Det blir konsekvensen om människor börjar känna att skogen inte är säker att satsa på. Det är ett av många skäl att respektera äganderätten. Den svenska skogen hade mått bättre om fler privatpersoner var med och ägde den.


    Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens egna. För att skicka in en debattartikel, mejla kontakt@supermiljobloggen.se och bifoga text, profilbild och din titel.

    Sverige rapporterar märkligt högt kolupptag i skogen, visar granskning

    De svenska och finska skogarna påminner starkt om varandra. Ändå redovisar Sverige tre gånger högre kollagring än Finland i rapporteringen till FN:s klimatpanel, avslöjar Aftonbladet. Forskare vill nu att skillnaderna granskas.

    Tidningens team har besökt gränsen mellan de båda länderna i Tornedalen, och frågar sig hur så likartade skogsmarker kan skilja sig åt så kraftigt. Kan svensk skog verkligen vara tre gånger bättre för klimatet? Att skogen lagrar in kol från atmosfären är en oerhört viktig klimatfaktor, och det gäller att öka inlagringen för att minska det fria, värmande kolet i atmosfären.

    Finland och Sverige är två av EU:s två största aktörer inom skogsbruk. Finland ligger långt ned i EU:s tabell över marklagring av kol, bland annat som en följd av stora avverkningar och sämre tillväxt. Sverige ligger dock i topp, enligt AB:s genomgång.

    Sverige avverkade mer än Finland

    Den stora frågan är varför Finland ligger kvar långt ner i tabellen under de år Sveriges siffror skjuter iväg. År 2023 avverkade Sverige rent av mer timmer per hektar produktionsskog än Finland samma år, enligt tidningens analys.

    I Sverige gjordes förändringar i beräkningsmetoderna innan de nya, bättre siffrorna redovisades. Men det poängteras att båda ländernas sätt att rapportera marklagringen är godkända av IPCC, FN:s klimatpanel.

    Forskaren och professor emeritus vid Lunds universitet, Anders Lindroth, vill att man går till botten med vad som ligger bakom skillnaderna.

    Det är verkligen anmärkningsvärt. Jag menar på att det borde vara förhör i riksdagen – senatsförhör – om det här, säger han till AB.

    Ökad kollagring ger ingen frisedel

    Aftonbladet utgår i sin granskning bland annat från de siffror som Naturvårdsverket presenterade i december i fjol, och som visade en kraftig förbättring av kollagringen under de senaste åren i svensk skogsmark. Detta sades bero på en tämligen stor minskning av avverkningsnivåerna under de allra senaste åren, i kombination med bland annat att skogarna hämtat sig från torka och barkborreangrepp under den heta sommaren 2018.

    Siffrorna anger att skogens nettoinlagring av koldioxid – skogsmaskinernas och avverkningarnas läckage borträknat – år 2024 uppgick till 54,6 miljoner ton. Det är mer än Sveriges territoriella utsläpp av fossil koldioxid och övriga växthusgaser, som uppgick till 47,5 miljoner ton samma år.

    Detta förhållande fick klimatskeptiker, förvillare och förnekare att, totalt felaktigt, utropa att Sverige nu minsann redan nått klimatmålet om nettonollutsläpp för 2045. SMB beskrev nyligen i en artikel varför kollagring i skog och mark, och utsläpp av fossil koldioxid från kol, olja och fossilgas måste hållas isär.

    Olika kretslopp måste skiljas åt

    Enkelt uttryckt är upptaget och avgången av kol när skogen växer respektive avverkas eller dör nutidens kretslopp. Omloppstiden är mellan tio och etthundra år. När stenkol och olja från forntiden förbränns är omloppstiden däremot hundratals miljoner år. Därför kan inte flödena räknas samman. SMB:s artikel redogjorde också för hur systemet att redovisa kollagring i mark, LULUCF, fungerar.

    Det återstår att se om det blir någon undersökning och försök till klarläggande om hur det står till med den nya svenska beräkningsmetoden och om den måste korrigeras. Men visar sig Finlands metod mer korrekt är alltså beskedet om de senaste årens stora ökning av marklagrat kol i Sverige tyvärr en helt felaktig historia.

    Rättegång om klimatskador mot oljebolag i Frankrike

    oljepump

    Kan ett oljebolag bli tvingat att begränsa sin produktion på grund av risken för klimatskador? Det är frågan vid en nyligen påbörjad rättegång i Frankrike, som bygger på en stämning mot stora franska oljebolaget TotalEnergies. Detta bolag har kvar merparten av sina investeringar i fossila bränslen och planerar fortfarande nya projekt, bland annat en omstridd oljeledning genom Östafrika.

    TotalEnergies är ett av världens största olje- och gasbolag, och ett av de 20 bolag som genom tiderna orsakat störst utsläpp av växthusgaser. Företaget har, trots klimatförändringarna, inga planer på att dra ner på sin verksamhet. Tvärtom vill man växa med tre procent om året och behålla åtminstone två tredjedelar av sina investeringar i fossila bränslen till 2030. 

    TotalEnergies är också det bolag som står för det största antalet nya olje- och gasprojekt i världen, enligt den ideella miljöorganisationen Sherpa. Denna är en av de fyra miljöorganisationer som stämt TotalEnergies. Med i stämningen är också, ovanligt  nog, en offentlig  myndighet: staden Paris.

    Människor dör fortfarande av luftföroreningar i Paris, huvudsakligen på grund av fossilbolag som Total. Sedan 2014 har vi minskat luftföroreningarna med hälften och investerat mycket för att minska våra klimatutsläpp. Det är dags att dessa företag tar sitt ansvar, säger Paris borgmästare Anne Hidalgo enligt Sherpas pressmeddelande.

    Rättegången utgår från den franska lagen om ”devoir de vigilance” från 2017. Enligt denna måste stora franska företag aktivt förebygga att deras verksamhet skadar mänskliga rättigheter, säkerhet och miljö. 

    Beslut kan bli vägledande 

    Vigilance-lagen har aldrig tidigare varit åberopad i samband med klimatförändringarna. Det beslut som fattas i domstolen kan därför bli vägledande i framtida ärenden. Om rättegången utmynnar i en förlust för TotalEnergies kan företaget bli tvingat att minska sin produktion av fossila bränslen och lägga ner planerna på ny olje- och gasutvinning.

    En av frågorna vid rättegången lär, enligt nyhetssajten France24, bli vad lagen menar med ”miljö”. Handlar det bara om lokal miljö som till exempel en förorenad flod, eller täcker lagen även globala miljö- och klimatförändringar?

    Enligt företaget ligger den globala klimatkrisen utanför det område som lagen är tänkt att behandla. Man påpekar bland annat att Total bara står för en liten andel av världens fossila bränsleproduktion, och att klimatförändringarna skulle fortsätta även om bolaget helt slutade sin verksamhet. 

    Miljöorganisationerna menar för sin del att att förbränning av fossila bränslen skadar luften och den biologiska mångfalden, vilket gör den till en uppenbar miljörisk. Två medlemmar i FNs klimatpanel IPCC kommer att bli hörda i rättegången, som väntas pågå i flera månader.

    Mega-ledning genom Östafrika

    Ett av TotalEnergies mest omstridda projekt är en oljeledning som ska föra olja från västra Uganda till hamnen Tanga i Tanzania. Det är en sträcka på över 1400 kilometer, ungefär lika långt som sträckan mellan Paris och Warszawa.

    Oljeledningen EACOP, East African Crude Oil Pipeline, blir världens längsta uppvärmda pipeline. Att värma rören är nödvändigt eftersom råoljan i Uganda är mycket tjock och vaxrik. Den måste därför bli upphettad till 50 graders temperatur för att inte ge stopp i ledningarna.

    Protesterna mot EACOP har varit intensiva av många skäl. Boende längs ledningen har blivit tvingade att flytta, värdefull miljö har blivit påverkad och motståndare till projektet har blivit förföljda. Många vittnesmål om detta har dokumenterats av organisationen StopEACOP.

    När oljeexporten från Tanzania börjar, riskerar skyddade mangroveskogar och korallrev vid kusten att skadas av utsläpp. I ledningens västra ände finns också risk för skador, bland annat i nationalparken Murchison Falls i Uganda där företaget redan byggt vägar och mindre pipelines. Även bergsgorillornas kända fristad Virungaparken i Kongo-Kinshasa kan hamna i riskzonen.

    Förtiganden och överdrivna löften

    TotalEnergies har länge varit i blåsväder på grund av sin nonchalans i miljöfrågor. SMB har till exempel skrivit om en studie som visade att företaget redan 1971 varnade sin personal för en katastrofal global uppvärmning orsakad av företagets produkter. På 80-talet kom ännu mer information om dessa samband, men i stället för att varna allmänheten började företaget så tvivel om vetenskapen bakom klimatoron.

    I höstas berättade SMB också om en dom i Paris om så kallad ”greenwashing”. Domen fastslog att TotalEnergies gjort sig skyldig till ”vilseledande affärsmetoder” genom att överdriva sina klimatlöften. Bolaget hade marknadsfört sig som på väg mot koldioxidneutralitet till år 2050, trots att man samtidigt ökade sin produktion av olja och gas.

    Risken är att ingen blir nöjd med skogsproppen

    Inom kort lägger regeringen fram sin skogsproposition. Det finns risk för att innehållet medför sämre villkor för landets mindre skogsägare eftersom förslagen gynnar skogsindustrins intresse av lägre virkespriser. Men ett och annat regeringsbeslut förtjänar också beröm – till exempel den nya AI-baserade karttjänsten för att identifiera skyddsvärda skogar. Fast den är knappast populär bland virkesköparna, skriver SMB:s krönikör Leif Öster.

    KRÖNIKA Som Supermiljöbloggen redan rapporterat publicerade Skogsstyrelsen nyligen en maktutredning gjord av externa forskare. Den visar att bland annat skogsnäringens lobbyister har ”svängdörrar” in i den politiska maktens centrum.  Både Sveriges Radio och DN har följt upp  utredningen i egna reportage. Som av en händelse lägger regeringens nu sitt förslag om ett lobbyregister. Det är en mycket bra början. Men enligt granskningsinstitutet Klägget, som drivit kravet på ett register i över tio år, finns det betydande kryphål som måste täppas till på sikt. 

    Lagrådet nästa – men behövs det?

    Regeringens förslag till lobbyregister granskas nu av lagrådet. Tanken är att lagrådets domare bland annat ska se hur lagförslag förhåller sig till grundlagar och annan rätt. Inom kort ska lagrådet även titta på regeringens utlovade förslag till en förändrad skogspolitik. Förslagen ska offentliggöras den 17 mars, så det börjar bli riktigt bråttom för regeringen.

    Apropå lagrådet så undrar professorn i civilrätt, Mårten Schultz, i en SvD-krönika om lagrådet behövs. Regeringen gör ju ändå gör som den vill. Man kan ställa samma fråga vad gäller regeringens sätt att hantera remissarbetet kring den senaste skogsutredningen. Trots att i stort sett alla remissinstanser utom den virkesköpande industrin framfört kritik verkar regeringen inte ta till sig synpunkter. Risken är väl att ingen blir nöjd med lagförslagen och att polariseringen ökar än mer i skogsdebatten.

    Minus två miljarder för landsbygden

    Varenda bonde vet detta – ett ökat utbud av en råvara sänker priset. Just därför vill den virkesköpande industrin kunna öka avverkningarna, vilket man troligen nu får regeringens fulla stöd för. När detta stod klart för industrin, började man följdriktigt sänka sina priser bara några veckor efter att skogsutredningen presenteras. Virkespriserna är nu 10-15 procent lägre än i höstas. Håller dagens låga virkespriser i sig, förlorar landsbygden två miljarder i inkomster 2026.  Bra för industrin, mindre bra för de små skogsägarna.  En del förslag är rent landsbygdsfientliga. 

    Lägger ansvaret på medlemmarna

    Medan svenska staten systematiskt har avvecklat sitt en gång i tiden stora innehav av sågverk, massa- och pappersbruk har landets stora skogsägareföreningar gått i motsatt riktning. De engagerar sig allt mer i olika skogsindustrier. Med detta följer en oro för att medlemmarna ska skydda sina skogar istället för att leverera sitt virke till industrierna. Detta gillas ej. I förra veckan skrev exempelvis VD:n för Norra skog till sina medlemmar att: ” varje hektar skogsmark som undantas från skogsbruk har direkt påverkan på svensk välfärd och självförsörjning”.  Fokus har flyttats från medlemmens intresse till skogsindustrins.

    Digital värdekarta förtjänar beröm

    Beröm ska dock regeringen få för att ha gett skogsstyrelsen uppdraget att slutföra arbetet med en ny karttjänst som med AI-teknik pekar ut möjliga skogar med höga natur- och kulturmiljövärden. En första betaversion finns nu publicerad. Men detta gillas naturligtvis inte heller av den virkesköpande industrin, som anar att nya värdefulla skogar kan identifieras.

    Avslutningsvis kan noteras att den sista februari slutade Herman Sundqvist som GD på Skogsstyrelsen. Han lämnar nu över stafettpinnen till rutinerade Staffan Norin. Det kan bli riktigt bra. En sak är dock säker: Skogsdebatten kommer att bli intensivare om regeringen lägger de förslag man har utlovat.

    För Timbro går äganderätten före lagens krav på miljöhänsyn i skogen

    Alla de 97 procent svenskar som inte äger skog är beroende av att skogsägarna följer lagens bestämmelser om miljöhänsyn. Ansvaret ligger hos markägaren och inte de ideella naturvårdare som ofta gör jobbet att inventera avverkningsanmälda skogsskiften. Men tankesmedjan Timbro verkar mena att det är de sistnämnda som gör fel, skriver Lena Tranvik, Rebellmamma för skogen och tidigare enhetschef för SLU Artdatabanken i ett debattinlägg.

    DEBATT Skogen betyder mycket för de flesta svenskar, men 97 procent av oss äger ingen skog. Vi är beroende av att skogsägare och skogsindustri tar sitt ansvar och sköter skogen enligt de villkor vi som demokrati har bestämt. Skogsägare liksom alla andra verksamhetsutövare, är skyldiga att följa lagens krav, till exempel gällande miljöhänsyn.

    Ungefär hälften av skogen i Sverige är privatägd. Ägarna till denna skog ska enligt lag ha ”tillräcklig kunskap” om hur miljön påverkas, till exempel kännedom om skyddade och hänsynskrävande arter. Talltitan, en vacker liten skogsfågel som sjunger ”tecka täh täh täh” var tidigare allmän i barr- och blandskogar över hela landet. Den är beroende av riklig undervegetation, småträd och buskar, samt klena murkna högstubbar där honan kan hacka ut sitt bohål.

    ”Ideella krafter gör jobbet åt markägaren”

    De senaste 30 åren har talltitan minskat kraftigt genom att skogsbruket har utarmat sådana miljöer. Arten var tidigare karakteristisk för våra barrskogar men håller nu på att försvinna från stora delar av skogslandskapet. Talltitan är en av de arter som i naturvården används som en signal för höga naturvärden.

    Johanna Trapp, projektledare på tankesmedjan Timbros miljöinstitut, beskriver i Uppsala Nya Tidning den 22 februari hur skogsägare får sina avverkningsanmälningar överklagade. ”Ofta räcker det med att någon dokumenterar förekomsten av arter … t ex talltita … i en app för att stoppa ett helt skogsbruk”. Det som Trapp glömmer är att ”någon”, ofta ideella naturvårdare, genom att dokumentera arter eller värdefulla naturmiljöer gör det jobb som är markägarens och myndighetens ansvar. 

    När en avverkning överklagas tillämpar domstolen gällande lagstiftning och i ungefär tre av fyra fall ändras Skogsstyrelsen beslut. Detta visar att avverkningsanmälan i dessa fall varit ofullständig, eller myndighetens tillsyn och kontroll bristfällig. Enligt Naturskyddsföreningen stoppas dock endast en procent av det totala antalet avverkningar.

    Alla behöver följa lagstiftningen

    Skogsägare är, som Johanna Trapp uttrycker det, ofta ”helt vanliga privatpersoner”. Som skogsägare är de likafullt verksamhetsutövare och behöver förhålla sig till den lagstiftning som gäller. Trapp skriver – i strid med domstolens uppfattning – att berörda ”gjort allting rätt”. Uppenbarligen saknas ändå något i deras avverkningsanmälningar, möjligen information om förekomst av skyddade arter. 

    Tillgång till information om förekomst av arter är bristfällig och tillhandahålls i begränsad omfattning av myndigheterna. Ideella krafters fynd av arter som rapporteras i Artportalen underlättar att lagen följs. Dessa ideella insatser kan hjälpa skogsägare att följa lagen – eller menar Johanna Trapp att det är bättre att inte veta vilka arter som finns? 

    Naturvårdare håller ofta med om att privata skogsägare borde få betalt för att avstå från skogsbruk i värdefulla naturskogar. Det krävs då en politik som satsar på naturvård. Vi behöver också ett bättre underlag om förekomst av arter. De ideella insatserna borde välkomnas eftersom skog med knärot, talltita och tretåig hackspett måste värnas. 

    Johanna Trapp menar att en levande landsbygd förutsätter stärkt äganderätt för skogsägarna. Men äganderätt kan inte innebära en rätt att stå över lagens krav på hänsyn till skyddsvärda arter. Effekten lär annars bli det motsatta, dvs en mindre levande landsbygd. För vem vill bo där skogarna blir allt mer enformiga och utarmade på biologisk mångfald? Levande skogar däremot bidrar till en levande landsbygd!


    Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens egna. För att skicka in en debattartikel, mejla kontakt@supermiljobloggen.se och bifoga text, profilbild och din titel.

    Allt hetare väder i världens kaffeländer

    kaffe

    Många har klagat över att kaffet blivit så dyrt på senare år. Och någon ljusning finns knappast runt hörnet, eftersom det blir allt varmare i de kaffeproducerande länderna. Världens främsta kaffeland Brasilien hade förra året 70 extra dagar med temperaturer över 30 grader på grund av den globala uppvärmningen. Det är dåliga nyheter för kaffebuskarna, som mår sämre i så hög värme.

    Brasilien, Vietnam, Colombia, Etiopien och Indonesien är de länder som står för 75 procent av världens kaffeproduktion. Dessa fem länder hade förra året nästan två extra månader med hög värme, enligt den forskningsbaserade ideella organisationen Climate Central.

    Climate Central har i sin studie räknat antalet dagar med mer än 30 graders värme i de kaffeproducerande länderna under perioden 2021-2024. Antalet heta dagar har sedan jämförts med det ”normala” antalet, det vill säga det antal heta dagar dessa länder skulle haft om de inte påverkats av den globala uppvärmningen. 

    Kaffe, särskilt den mest uppskattade arabica-sorten, är en känslig gröda som vill ha särskilda förutsättningar när det gäller temperatur och regn. Helst ska temperaturen i kaffeodlingarna inte gå över 30 grader. 

    Kaffebönderna i Etiopien har redan känt av problemen med den extrema värmen”, säger Dejene Dadi från Oromia Coffe Farmers Cooperative Union till tidningen The Guardian. 

    Kaffe står för nästan en tredjedel av Etiopiens exportinkomster, och tusentals hushåll är beroende av kaffeskördarna för att livnära sig.

    Även i Indien känner bönderna av den ökade hettan.

    Klimatförändringarna är inte något vi förutspår för framtiden, utan något vi märker varje dag. Vi har längre perioder med heta dagar, varmare nätter och mindre fuktighet i jorden än det brukat vara i våra kaffeodlingar”, säger Akshay Dahrath på South India Coffee Company till miljösajten Mongabay. 

    Möjliga åtgärder finns att tillgå

    Går det då inte att göra något för att rädda världens kaffeproduktion från värmeslag? Jo, vissa möjligheter finns. De bönder som har råd kan plantera träd som skuggar kaffebuskarna. Då sjunker temperaturen, samtidigt som fåglar och andra djur gynnas. Eftersom fåglarna kan äta skadeinsekter, så skulle behovet av kemisk bekämpning samtidigt kunna minskas. Den metoden har börjat bli använd i Colombia, världens tredje största kaffeproducent. 

    En annan möjlighet är att lägga ner de mest utsatta odlingarna. I stället skulle man kunna anlägga nya odlingar i regioner som tidigare varit alltför svala för kaffe, men nu blivit mer passande. Problemet är dock att denna användbara mark troligen redan är utnyttjad till andra odlingar – eller består av regnskog som inte bör huggas ner. Någon snabb och enkel lösning finns alltså inte, utan de höga kaffepriserna lär vara här för att stanna.

    ”Det som vissa kallar administrativa bördor kallar vi för att framtidssäkra vår verksamhet”

    nordiska företag vill framtidssäkra verksamheten

    Nu manar 100 nordiska företag i ett öppet brev fler företag att visa ledarskap inom hållbarhet. SMB:s skribent Birgitta Losman pekar i en kommentar på att hela EU:s hållbarhetsarbete nu hotas av en retorik där konkurrenskraft ställs mot hållbarhet. En retorik som handlar om politiska prioriteringar snarare än fakta – vilket allt fler företag reagerar mot.

    100 nordiska företag gör nu ett upprop till andra företag på temat: Hej företagsledare: Planeten behöver dig nu – det är dags att vi som nordiska verksamheter visar ledarskap. Uppropet kan i ett större perspektiv ses som en del i motrörelsen när många aktörer börjat ställa konkurrenskraft mot hållbarhetsarbete. Allt fler företag reagerar nu mot detta polariserade förhållningssätt och betonar i stället att konkurrenskraft och hållbarhet kan och måste gå hand i hand.

    ”Näringslivet bidrar i hög grad till klimat- och biodiversitetskrisen, men det är också vi som kan ta fram de lösningar som behövs”, framhåller undertecknarna av uppropet. Det svenska skoföretaget Icebug är en av undertecknarna. Icebug har varit en del av den globala B Corp-rörelsen sedan 2022. Bokstaven B i B Corps står för ”Benefit for all” och Icebug berättar för sina kunder att detta innebär att man vill driva företagande på ett sätt som gagnar hela samhället, människorna och miljön.

    Frivillig certifiering av hållbarhetsarbete

    B Corp, som ligger bakom uppropet, är en certifiering för företags hållbarhetsarbete. Certifieringen är välkänd internationellt och i vårt grannland Danmark är över 80 företag anslutna. Fram till för några år sedan har få svenska företag varit engagerade i certifieringen, men nu växer intresset snabbt även här. B Corp mäter företags hela sociala och miljömässiga prestanda och drivs av organisationen B Lab som har tagit fram bakomliggande standarder och sköter utvärderingen av bolagen. 

    Sluta vänta på politisk enighet

    I det öppna brevet från företag anslutna till B Corp beskrivs hur företagen inte längre kan vänta på politisk enighet. ”Därför vänder vi oss till andra företag och uppmanar er att vara med på vår mission. Det är tydligt att vi inte kan vänta på politisk enighet och åtgärder. Inget privat företag kan ensam göra allt, utan fler av oss måste göra mer.”

    Det är intressant att se hur företag och branscher börjar ta saken i egna händer när politiska ledare vacklar. Samtidigt tar företagen i frontlinjen stora risker ekonomiskt, när de politiska ledarna lämnar dem i sticket.

    Lönsamt för affärerna

    Tvärt emot den debatt som ofta figurerar just nu inom EU om att hållbarhet är pålagor som hotar konkurrenskraft menar de här företagen att hållbarhet är en del av att framtidssäkra verksamheten. Undertecknarna bedömer också att det är lönsamt och pekar på att B Corps-anslutna företag både växer snabbare och hanterar kriser bättre än andra företag.

    När EU vacklar hotas konkurrenskraften

    Som invånare i EU är det idag inte lätt att följa vad som egentligen sägs och görs. I retoriken förespråkar aktörer från höger till vänster i politiken grön omställning. Men i praktiken kokar åtgärder från EU-kommissionen och parlamentet ofta ner till att regelbördor – ofta hållbarhetsreglering – hindrar konkurrenskraften. Ett exempel är Konkurrenskraftskompassen som nyligen presenterades för den svenska riksdagen, där åtgärden minska den regulatoriska komplexiteten står överst på åtgärdslistan.

    Det blir något av ett moment 22 när samma krafter som envist hävdar att Sverige inte kan gå före, utan att miljöpolitik alltid ska bedrivas i EU, samtidigt står på barrikaderna för att minska de regelverk som ska ge likvärdiga förutsättningar för företag på den europeiska marknaden. De svenska moderaterna hör till dem som försöker jonglera med att backa upp grön omställning, men som samtidigt aktivt motverkar regelverk som ska ge jämn spelplan för företag på hållbarhetsområdet inom EU.

    Framtidssäkra EU – bra för planet och konkurrenskraft

    Den stora frågan konkurrensmässigt är troligen konkurrensen från regioner utanför EU – och att backa omställningsarbetet kommer snarast att stjälpa den europeiska konkurrenskraften – inte rädda den. Därför är det både hoppfullt och inger respekt när nordiska företag själva kliver fram och framtidssäkrar affärerna. Även när politiken fegar ur och bromsar. Peter Hennicke och Anders Wijkman uttrycker behovet av framtidssäkring i artikeln ”Green deal är ett ekonomiskt imperativ – inte en börda”: Den europeiska gröna given som lagt grund för mycket av EUs politik för grön omställning, har fått massiv kritik det senaste, oftast från högerpartier. Själva idén med den gröna given är att med policyåtgärder understödja omställningen till resurseffektiva och koldioxidsnåla ekonomier, på ett sätt som förenar konkurrenskraft och hållbarhet.

    Men de som nu rullar tillbaka miljöpolitiken inom EU, har missat att den gröna omställningen kommer att gynna såväl de europeiska företagen som invånarna i Europa. Att ducka för den insikten kommer att utsätta europeiska ekonomier för stora risker och försämra de europeiska företagens konkurrenskraft globalt, menar artikelförfattarna. Eller som undertecknarna av uppropet från B Corp uttrycker det: ”Det som vissa kallar administrativa bördor kallar vi för att framtidssäkra vår verksamhet”.

    Klimatministerns missbruk av språket är ett problem för demokratin

    Oavsett partitillhörighet, oavsett politikområde – klimatminister Romina Pourmoktharis sätt att redogöra för sina och regeringens ställningstaganden har blivit ett mycket stort problem. För medborgarna, för medierna, för politiken och rimligen också för henne själv. Den långa katalogen över missvisande, felaktiga och förvillande uttalanden borde inte kunna negligeras längre.

    LEDARE Det hela började mycket tidigt efter regeringsskiftet hösten 2022. Den verbalt slagkraftiga unga liberala politikern tilldelades klimatfrågan. Det fanns en hel del tvivel om hur denna skulle klara sig utan rejäl avskalning, inte minst med tanke på det i stort sett helt klimatlikgiltiga partiet Sverigedemokraternas stora inflytande i regeringsbildningen.

    Men ministern lade sin ribba högt. I en podcast-intervju med nyhetsbyrån Bloombergs redan några månader efter tillträdet satte hon sin och Liberalernas regeringsmedverkan i pant om man inte levererade klimatpolitik. ”Om det blir så att jag som klimat- och miljöminister inte kan skapa den förändring jag vill se, då kommer jag att lämna regeringen och mitt parti kommer att lämna regeringen.”

    Påminner om Fälldins kärnkraftslöfte

    Uttalandet påminner en hel del om centerledaren Thorbjörn Fälldins klassiska löfte att ”inte dagtinga med sitt samvete” om att ladda ett kärnkraftverk för att få tillträda en statsrådspost. Han gjorde dock bådadera och blev 1976 borgerlighetens förste statsministern på 44 år. Sin storstilade försäkran fick han äta upp hos medierna under återstoden av karriären.

    ”Det var inget att säga om att de pressade mig för detta” sa han till undertecknad under en intervju i köket i hans hem i Ramvik år 2001.

    Thorbjörn Fälldin må ha sagt för mycket. Men han försökte aldrig inbilla oss att han inte laddade några kärnkraftverk. Romina Pourmokthari försöker däremot få oss att tro på att hon levererar klimatpolitik i linje med de mål som hon säger sig stå bakom och som lagts fast i lagar och överenskommelser – när det i själva verket är tvärtom.

    ”De svenska utsläppen sjunker hela tiden” svarade hon en journalist på frågan om hur hon såg på experternas och myndigheternas varningar att de kommer att öka med regeringens politik. Efter viss förvirring samlade sig reportern till en motfråga, varvid Pourmokthari motvilligt justerade sig något.

    Flitig gäst i konstitutionsutskottet

    Exemplen är långt fler. Ministern har haft klippkort i konstitutionsutskottet, och ofta har motstridiga och felaktiga uttalanden varit utgångspunkten för att kalla henne dit. Regeringens klimathandlingsplan 2024, som bär hennes signatur, påstod till exempel helt osant att den förda politiken leder till att nettonollmålet 2045 uppfylls. Detta ”brister i saklighet” väste klimatpolitiska rådet i mungipan.

    Man kan säga mer än så. Är det så här det känns att bli gaslightad? frågade sig DN i en ledare. Vi frågar oss: Var det så här det var meningen att bli från början när Tidöregeringen drog igång? En nedslaktad klimatpolitik administrerad av en ordvrängare?

    Kanske var klimatministerns plötsliga besked häromveckan att det svenska klimatmålet för transportsektorn om 70 procent lägre koldioxidutsläpp 2030 behöver omprövas något av droppen. Detta delmål är en väsentlig komponent för att klara såväl det svenska som EU:s utsläppsbeting.

    Så sent som på en pressträff i oktober i fjol efter miljömålsberedningens sista möte kungjorde Romina Pourmokthari att det förelåg bred parlamentarisk enighet om att de svenska klimatmålen för 2030 ligger fast.

    Med tanke på att regeringens höstbudget en månad tidigare i sin klimatdeklaration (ännu en gång) utvisade mycket stora svårigheter att klara målet var naturligtvis Pourmoktharsi besked lättande för den stora majoritet svenskar som trots allt oroar sig över klimatläget.

    Inte alls färdiga med ”tramset”

    ”Sedan regeringen tillträdde har det spridits falska påståenden och rubriker hej vilt om påstådda avskaffade klimatmål och det har skapat stor oro, inte minst i näringslivet. Men nu står samtliga partier bakom klimatmålen och då hoppas jag att vi är färdiga med tramset om avskaffade klimatmål eller sänkta ambitioner. För det är inte värdigt Sverige”, löd ordagrant hennes kaxiga tillrättavisning av medierna vid presskonferensen.

    Ja, om medierna behövde åthutas så här för alla sina tidigare osakliga spekulationer, då måste ju sannerligen klimatministern stå bergfast i sin försäkran.

    Men nej, det gjorde hon inte alls. Några månader senare är transportmålet färdigt för soptippen. Ett nytt ”elektrifieringsmål” lanseras av ministern. ”Sverige behöver komma bort från att klimatmålen fokuserar på att fasa ut saker, på vad vi ska förbjuda och helt orealistiska målbanor” heter det nu.

    Gissningsvis skulle inte ens statsministern orka med ett sådant löftesbrott gentemot väljarna om det kom från socialministern och exempelvis handlade om barnbidragen. För barnbidragen är väl en, till skillnad från klimatet, viktig fråga?

    Sänker tilltron till demokratiskt ledarskap

    Återigen, vad betyder alla dessa svårfattliga omkastningar av ståndpunkter, omskrivningar av faktaläget, tvärsäkra tillrättavisningar? Det betyder att klimatministern, utöver den svaga sakpolitik hon levererar, även med sitt sätt att använda språket sänker medborgarnas tilltro till det demokratiska, politiskt ledarskapet som sådant.

    Upp kan vara ner. En ökning kan vara en minskning. Ett stensäkert ja kan betyda nej.

    Med Romina Pourmoktharis sätt att uttrycka sig prövas medborgarna hårt i sin längtan efter en klimatpolitisk linje som går någorlunda åt rätt hål – och som går att förstå.

    Att Amsterdam förbjuder klimatskadlig reklam kan mest vara signalpolitik

    När Amsterdam tidigare i vinter förbjöd klimatskadlig reklam var det en sällsynt positiv nyhet i klimatkampen. Rubrikerna var många. Förbudet är en lågt hängande och liten frukt och behöver följas av kraftigare åtgärder, skriver Esmeralda Sjögren i söndagskrönikan.

    I februari 2026 beslutade Amsterdam att förbjuda reklam för köttprodukter och fossilrelaterade verksamheter i offentliga miljöer som busshållplatser, reklampelare och digitala skärmar. Staden blir därmed den första huvudstaden i världen att införa ett förbud mot köttreklam och ansluter sig till en växande grupp nederländska kommuner som vill anpassa det offentliga rummet efter klimat- och hälsomål.

    Beslutet har hyllats som ett modigt steg framåt. Men risken är uppenbar att det stannar vid just det: en synlig åtgärd som skapar rubriker, men som inte rör vid de strukturer som driver klimatkrisen.

    På ytan är förbudet både rimligt och nödvändigt. Animalieproduktionen står för en betydande del av livsmedelssystemets utsläpp och fossila bränslen är den enskilt största orsaken till den globala uppvärmningen. Att sluta marknadsföra dessa produkter i gemensamma utrymmen signalerar konsekvens i stadens klimatambitioner.

    Men hur långt räcker signalpolitik?

    Stora delar av reklamutrymmet lämnas orört

    Stadens egna siffror visar att köttreklam endast utgör omkring en tiondels procent av Amsterdams utomhusannonsering. Fossilrelaterad reklam står för drygt fyra procent. Det betyder att den direkta effekten på konsumtionen sannolikt blir begränsad. Affischerna tas bort – men den vinstdrivna marknad som producerar utsläppen fortsätter som vanligt.

    Samtidigt lämnas stora delar av reklamsystemet orört. Butiker får fortsatt marknadsföra köttprodukter på sina egna ytor. Flygbolag och bilindustrin kan annonsera digitalt och i andra kanaler utanför stadens kontroll. Det offentliga rummet saneras, medan konsumtionsdrivande budskap fortsätter att dominera i andra miljöer.

    Resultatet riskerar att bli en märklig dubbelhet: en stad som på gatan signalerar klimatansvar, men som online och i handeln fortsätter att normalisera samma ohållbara livsstil.

    Förespråkarna har rätt i att normer spelar roll. Minskad exponering påverkar vad vi uppfattar som normalt och önskvärt. Erfarenheterna från tobaksreklam visar tydligt att reklamrestriktioner kan bidra till beteendeförändring över tid.

    En lågt hängande, liten, frukt

    Men klimatkrisen kommer inte att lösas genom normjusteringar i sin ensamhet.

    Om Amsterdam menar allvar med målet att invånarnas kost ska vara till hälften växtbaserad 2050 krävs betydligt kraftfullare styrmedel. Ekonomiska incitament måste gynna hållbar mat. Offentliga måltider bör systematiskt prioritera växtbaserat. Utbildningsinsatser behöver kombineras med en livsmedelspolitik som gör klimatsmarta val billigare än de mest utsläppsintensiva alternativen.

    På transportsidan krävs massiva investeringar i kollektivtrafik och järnväg, samtidigt som bilberoendet aktivt minskas.

    Utan dessa reformer riskerar reklamförbudet att bli ett sätt att visa handlingskraft utan att utmana de ekonomiska intressen som tjänar på dagens utsläppsnivåer.

    Det är också talande att just utomhusreklam hamnar i fokus. Den är relativt enkel att reglera lokalt och innebär begränsade politiska kostnader. Att införa klimatrelaterade skatter, avskaffa fossila subventioner eller styra om infrastruktursatsningar är däremot betydligt mer konfliktfyllt – trots att det är där de stora utsläppsminskningarna finns.

    “Måste förändra ekonomiska villkor”

    Amsterdam förtjänar beröm för att tydliggöra kopplingen mellan konsumtion, reklam och klimatpåverkan. Men förbudet får inte bli en bekväm slutpunkt. Det är för mycket som står på spel.

    Klimatpolitiken kan inte nöja sig med att ta bort bilder av problemet. Den måste förändra de ekonomiska villkor som gör problemet lönsamt. Vi kan inte lösa klimatkrisen med samma incitament som skapade den.

    Det finns också exempel på hur politiken kan gå längre än symboliska reklamrestriktioner. I Storbritannien har ungdomsorganisationen Bite Back lanserat ett reformpaket som sätter tydliga krav på de stora livsmedelsbolagen. Förslagen handlar om att reglera ‘Big Food’ för att skydda barns hälsa, stoppa manipulativ marknadsföring och göra hälsosam, hållbar mat tillgänglig för alla – inte bara för de med höga inkomster. Skolor föreslås bli helt fria från kommersiellt inflytande, där barn garanteras tillgång till näringsrik mat istället för att omges av skräpmatsreklam.

    Den typen av lösningar sträcker sig bortom enkla förbud i det offentliga rummet. De angriper maktstrukturerna bakom ohållbar konsumtion och visar att verklig förändring kräver reglering, ansvar och politiskt mod.

    Annars riskerar reklampelarna att bli ännu ett exempel på hur klimatkrisen möts med symboler – medan utsläppen fortlöper.

    Haven blir allt varmare – och mikroplaster kan öka klimatproblemet

    hav

    Haven tar upp mer än nio tiondelar av den värme som kommer från förbränningen av fossila bränslen. En ny studie visar att temperaturen i världshaven ökade under förra året jämfört med år 2024. Samtidigt varnar en annan studie för att mikroplaster i vattnet kan göra det allt svårare för de små organismer i havet som tar upp koldioxid, vilket riskerar att öka den globala uppvärmningen.

    Nästan varje år sedan millennieskiftet har världshaven satt ett nytt värmerekord. Denna ökade värme gör orkaner och tyfoner kraftigare och skadar livet i haven. Eftersom varmare vatten tar mer plats bidrar uppvärmningen också till den havsnivåhöjning som på sikt hotar miljonbefolkningarna i jordens kustnära storstäder.  

    En studie publicerad i Advances in Atmospheric Sciences har använt temperaturdata från en mängd olika sensorer för att bestämma värmeinnehållet i världshavens översta 2000 meter. Analysen visar att haven år 2025 hade ett högre värmeinnehåll än 2024, och att vattnet i en tredjedel av områdena hade årstemperaturer som var bland de tre högsta sedan 1958.

    Studien bekräftade också det som andra forskare tidigare funnit: att uppvärmningen inte är enhetlig, utan att vissa områden blir snabbare uppvärmda än andra. Förra året var södra Atlanten och norra Stilla havet bland de varmaste områdena, liksom vattnen kring Antarktis. 

    Havsisen har varit en skyddsmur

    Det senare är extra bekymmersamt, eftersom det kan leda till att vintersäsongens havsis kring Antarktis på sikt försvinner. Denna havsis har legat som en skyddsmur runt kontinenten och bromsat avsmältningen av kontinentens glaciärer. Försvinner havsisen kommer det mörka havsvattnet också – på samma sätt som i Norra ishavet – att ta upp mer värme från atmosfären. Avsmältningen leder på så sätt till en ond cirkel av ökad uppvärmning.

    Även Nordatlanten och Medelhavet blir varmare, och får även även saltare, surare och mer syrefattigt vatten. Detta skapar stora förändringar i oceanerna. Deras ekosystem och livet i havet blir mer utsatt, säger forskarna enligt en artikel i tidningen The Guardian.

    Plankton tar upp koldioxid

    Haven har skyddat mänskligheten från den globala uppvärmningens effekter både genom att ta upp värme och att ta upp koldioxid. Det senare görs framför allt av mikroorganismer, växtplankton, som sedan äts av lite större organismer, zooplankton. När dessa dör sjunker de till botten, så att den koldioxid de tagit upp försvinner ur systemet för lång tid framåt.

    Nu finns det forskning som tyder på att mikroplaster är skadliga för dessa biologiska processer. Dels gör plastpartiklarna att växtplankton tar upp koldioxid långsammare än normalt, dels påverkar de ämnesomsättningen hos zooplankton. Resultatet blir i båda fall att mindre koldioxid försvinner ur systemet.

    Världshaven är jordens största kolsänka. Mikroplasterna skadar detta naturliga försvar mot klimatförändringarna. Att bekämpa plastföroreningarna blir därför en del i kampen mot den globala uppvärmningen”, säger forskaren Ihsanullah Obaidullah till miljösajten Earth.com.

    Han och hans kollegor bygger sina uppgifter om mikroplasternas betydelse på en genomgång av 89 vetenskapliga artiklar publicerade mellan 2010 och 2025. Deras studie har publicerats i Journal of Hazardous Materials.

    ”Klimatpolitik utan livscykelansvar är inte hållbarhetspolitik”

    Förnybar energi är avgörande för att minska de globala utsläppen. Men idag finns inte ett fungerande system för att ta hand om uttjänta solpaneler, vindturbinblad och batterier. Vi måste ta ansvar för hela livscykeln om omställningen ska bli hållbar, skriver Jessica Coria, professor i miljöekonomi.

    Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens egna. För att skicka in en debattartikel, mejla kontakt@supermiljobloggen.se och bifoga text, profilbild och din titel.

    DEBATT Under de senaste två decennierna har svensk klimatpolitik i allt högre grad drivits genom energiomställning: att fasa ut fossila bränslen genom elektrifiering och fossilfri elproduktion. Med målen om nettonollutsläpp 2045 och ett fossilfritt elsystem 2040 har utbyggnaden av ny elproduktion – främst vindkraft samt ökande solceller och energilagring – blivit ett centralt verktyg i omställningen. Men i denna strategi ligger ett antagande som sällan diskuteras: att teknologier som minskar utsläppen i användningsfasen också automatiskt gör omställningen hållbar.

    När omställningen blir avfall

    När de första generationerna av solcellsanläggningar når slutet av sin livslängd prövas detta antagande i praktiken. Då uppstår en ny avfallsström som få länder är förberedda på. I Europa har uttjänta paneler exporterats och märkts som begagnad utrustning i stället för avfall, vilket i praktiken flyttar kostnader och risker från de länder där tekniken använts till länder där avfallssystemen inte kan hantera uttjänta paneler på ett säkert sätt. Samtidigt exporteras även fullt fungerande men åldrande paneler för återanvändning, ofta i gott syfte, för att förlänga deras livslängd och ge ytterligare några års elproduktion där tillgången till el är begränsad.

    Men oavsett avsikt skapas ett framtida avfallsproblem när det saknas ett tydligt ansvar för vad som händer när utrustningen slutligen blir obrukbar. I dag saknar myndigheter dessutom tillräcklig kunskap om var en betydande del av exporterad utrustning faktiskt tar vägen efter att den lämnat systemet. Avfallet riskerar därmed att hamna på platser utan möjlighet att hantera det på ett säkert sätt. Ett liknande mönster syns redan för vindkraft: vissa delar återvinns, medan andra saknar fungerande cirkulära lösningar och får en slutfas som i praktiken flyttas någon annanstans.

    Solpaneler, vindturbinblad och batterier är tekniskt avancerade produkter som är svåra och kostsamma att återvinna. Många av dem innehåller metaller och kemikalier som kan orsaka allvarliga hälso- och miljöskador när de hanteras informellt – ett mönster som redan är välkänt från elektroniskt avfall som förs från Europa till regioner där fungerande återvinningssystem saknas och avfall hanteras utanför reglerade strukturer. Under sådana förhållanden utsätts de som arbetar med demontering, liksom människor i närliggande områden, direkt för giftiga metaller som bly och kadmium, vilka har kopplats till neurologiska skador, utvecklingsstörningar hos barn och långvarig miljöförorening.

    Energiomställningens slutfas har granskats

    Detta är inte bara ett EU-problem utan också ett svenskt. Sverige omfattas av EU:s avfalls- och producentansvarsregler, men de reglerar främst vad som ska ske när utrustningen har blivit avfall. Riksrevisionen konstaterade 2023 att styrmedlen samtidigt inte säkerställer att uttjänta solcellspaneler och vindturbinblad faktiskt återbrukas eller materialåtervinns. Det innebär att livscykelansvaret inte är tydligt säkerställt i praktiken, utan ofta lämnas till marknadens aktörer och enskilda beslut.

    Riksrevisionen pekar bland annat på att krav vid avveckling sällan ställs i tillståndsprocesser, att det är oklart vilka solpaneler som omfattas av producentansvaret och att regler om förbränning och deponi för vindturbinblad tillämpas otydligt. Nya initiativ och utredningar har pågått, men något etablerat system som säkert leder uttjänt utrustning till återbruk eller materialåtervinning finns ännu inte. Ansvarskedjan är därför fortfarande oklar när volymerna väntas öka.

    Cirkularitet kräver mer än utsläppsminskningar

    Här uppstår en paradox. I Sverige, liksom i många andra EU-länder, är klimatpolitiken och avfallspolitiken organiserade efter olika logiker. Klimatpolitiken premierar snabb utbyggnad och utsläppsminskningar under användningsfasen, medan avfallslagstiftningen först aktiveras när utrustningen har blivit avfall. Riksrevisionens granskning visar att detta lämnar ett ansvarsglapp: ingen aktör har ett sammanhängande ansvar för teknikens hela livslängd, trots att omställningen beskrivs som hållbar.

    Det råder ingen tvekan om att förnybar energi är avgörande för att minska de globala utsläppen genom att ersätta fossil energiproduktion. Men när klimatnytta främst mäts i minskade utsläpp riskerar andra konsekvenser att hamna utanför styrningen. Politiken kan då minska utsläppen men samtidigt skapa framtida avfallsproblem, ofta långt från de samhällen som använde tekniken. Lösningen är därför inte fler återvinningsmål i efterhand, utan att både ansvar och kostnader för slutfasen knyts till tekniken redan när den sätts på marknaden. EU har redan infört en sådan modell för batterier inom energi- och transportsektorn, där producenter ansvarar för innehåll, spårbarhet och slutfas. För andra delar av energiomställningens infrastruktur är kraven svagare och träder främst in när utrustningen har blivit avfall. Först när livscykelansvaret kopplas till tekniken från det att den sätts på marknaden kan omställningen bli cirkulär i praktiken, inte bara i målen.

    Om författaren: Jessica Coria är professor i miljöekonomi vid Aarhus universitet (Danmark), Associate Fellow vid Aarhus Institute of Advanced Studies (AIAS) och Senior Research Fellow vid Environment for Development Initiative (EfD) (Sverige). Hennes forskning fokuserar på utformningen av miljöpolitik, med ett särskilt intresse för hur reglering påverkar globala avfallsflöden och frågor om miljörättvisa.


    ← Tipsa!

    Tipsa oss

    Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.