Inte oväntat ökar nu utsläppen av växthusgaser rejält, efter att reduktionsplikten sänkts på bensin och diesel. Det rapporterar Sveriges Radios Ekoredaktion, baserat på preliminära siffror från drivmedelföretagens branschorganisation Drivkraft Sverige.
Totalt för diesel och bensin har de fossila koldioxidutsläppen ökat med hela 24% – eller 850 000 ton –under årets tre första månader jämfört med samma period förra året, enligt Åsa Håkansson, organisationens produkt- och miljöexpert.
På årsbasis kommer det betyder det nästan fyra miljoner ton extra koldioxid i atmosfären, berättar hon för Ekot.
Reduktionsplikten handlar om hur stor andel biodrivmedel som måste blandas in i bensin och diesel och den kvoten har den politiska majoriteten nu sänkt. Därför ökar utsläppen trots att bilisterna faktiskt tankade mindre. För diesel var sänkningen mycket kraftig, från 30,5 till bara sex procent, vilket lett till en 40-procentig ökning av koldioxidutsläpp från detta drivmedel.
”Onödigt” enligt branschorganisationen
Branschorganisationen Drivkraft Sverige betecknar sänkningen som ”för kraftig” och de ökade utsläppen som onödiga.
Det hämmar ju också vidare investeringar i den här omställningsutvecklingen som vi behöver för raffinaderier och biodrivmedel, säger Åsa Håkansson, Drivkraft Sverige.
Sveriges Radio, Ekot, 10 maj 2024
Ekot har sökt regeringen för en kommentar, men inte fått någon.
Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) har tidigare hänvisat ”en breda palett” av andra åtgärder som ska få ned utsläppen. Dock har Pourmokhtari ännu inte tillsatt den utredare som ska ta fram ”den breda paletten”, enligt Dagens Nyheters Alex Schulman, som efterlyser ett ”snabbspår” för klimatpolitiken. Med tanke på de återkommande värmerekorden världen över är det lätt att hålla med.
Gör ekocid till ett åtalbart brott i Romstadgan så att ansvariga i Ryssland kan straffas för förstörelsen i Ukraina. Förslaget som framförs i riksdagsmotioner från samtliga oppositionspartier avslås nu av riksdagen, med hänvisning till att ”regeringen redan jobbar med frågan”. Ett svar som väckte missnöje.
Ukraina trycker på gentemot omvärlden för att ekocid (storskalig förstörelse av miljö) ska klassas som ett internationellt brott och kunna leda till åtal vid domstolen i Haag. Bakgrunden är förstås den extremt omfattande ödeläggelse som Rysslands anfallskrig vållat många ekosystem i stora delar av landet.
Skadorna kommer att kosta hundratals miljarder kronor att åtgärda och ge effekter under decennier framåt.
Vid en utfrågning i EU-nämnden i höstas uttalade statsminister Ulf Kristersson (M) stöd för Ukrainas vilja att kunna ställa Ryssland till juridiskt ansvar för ekocid i landet, vilket SMB rapporterade om.
Nu var det dags att besvara motioner från MP, C, S och V som föreslår att Sverige ska driva på för att få in brottet i Romstadgan. På utrikesutskottets förslag avslogs motionerna, trots att de enligt majoriteten är ”Innovativa förslag, som skulle kunna vara en väg framåt”.
”Tveksamt om regeringen vill driva frågan”
Centerpartisten Kerstin Lundgren tyckte att utskottets skrivning var passiv och ifrågasatte i kammaren om regeringen är beredd att driva saken internationellt. Men M-ledamoten Katarina Tolgfors försäkrade att regeringen arbetar med ärendet och menade att det inte fanns något skäl för oppositionen att vara alltför orolig. Här länk till riksdagens videosändning.
Sverigedemokraterna, Tidöregeringens stödparti och fundament, stödde i princip förslagen i motionerna. SD skriver i en egen reservation att man ”instämmer i intentionen som framförs i flera yrkanden” men valde ändå att inte ansluta till oppositionspartierna. Man lovar dock att följa ”hur regeringen aktivt arbetar med frågan”.
Kravet på att göra ekocid till ett internationellt brott drivs sedan ett antal år av organisationen Stop Ecocide International, som även har en svensk avdelning.
En särskild grupp av europeiska politiker, ledd av Sveriges förra utrikesminister Margot Wallström, utreder Rysslands omfattande miljöförstörelse i Ukraina. Den kungjorde i höstas en lång kravlista på åtgärder för att stötta Ukraina. En av dem är att ekocid införs i Romstadgan så att det någon gång kan bli möjligt att lagföra de ryska miljöbrottslingarna i Haag.
Det bubblar av systemkritik i tonerna av klimatkrisens allt högre ringande varningsklockor. Supermiljöbloggen har som första svenska media träffat filmskaparna bakom dokumentärfilmen Outgrow the System, som under våren visats världen över. Filmen intervjuar flera forskare och experter som sammantaget visar att alternativa lösningar både finns och växer under ytan.
För att överkomma klyftan mellan de klimatvinster vi har och vad forskarna säger till oss att vi behöver krävs inget mindre än total systemförändring.
Forskaren Timothée Parrique i dokumentärfilmen Outgrow the System.
Gröna rörelser har i mer än ett halvt sekel förstått att evig ekonomisk tillväxt på en planet med ändliga resurser är dömd att skapa problem för mänskligheten. För 52 år sedan släpptes rapporten Tillväxtens gränser på beställning av Romklubben, som öppnade allmänhetens ögon för kopplingen mellan resursanvändning, tillväxt och dess ohållbara samspel.
Mängden tillväxtkritik och allmänhetens acceptans för densamma har varierat i omfattning sedan dess, men på det stora hela har förekomsten och genomslaget varit lågt. Men kanske har något förändrats. De senaste åren har otaliga mängder akademiska och populärvetenskapliga böcker om nerväxt och posttillväxt publicerats av forskare och experter såsom Kate Raworth, Jason Hickel, Giorgos Kallis och Matthias Schmeltzer.
I ljuset av en alarmerande klimatkris och en majoritet av de planetära gränserna överskridna verkar åtminstone universiteten ha insett vikten av att utforska andra, hållbara, ekonomiska system som även beaktar människors behov och välmående. Sådana forskningsprojekt återfinns nu på många universitet världen över med bland annat Lund och Barcelona i framkanten.
Men vad det verkar är det inte enbart inom akademin som alternativa frön växer och frodas. Deltar man i eller lyssnar på en klimatdemonstration lär man nästan garanterat höra People not Profit (människor inte vinst) och Change the system, not the climate (förändra systemet, inte klimatet) skanderas. I höstas sverigelanserades tyske ekonomijournalisten Ulrike Herrmanns bästsäljande bok Kapitalismens slut under Bokmässan i Göteborg. Herrmann slår fast att grön tillväxt är en illusion och att ekonomin istället måste krympa, i en intervju med Supermiljöbloggen.
I Aftonbladet Kultur skriver Eric Rósen att vi måste släppa fantasin om evig tillväxt. Under mars månad släpptes tidningens grävchef Jonathan Jeppssons nya bok Mot kollapsens hjärta där han kallar tillväxt för “magiskt tänkande” och Staffan Laestadius, professor i nationalekonomi vid KTH, kritiserar regeringens drömmande om oändlig tillväxt i en debattartikel i SvD i april. I en av vårens SMB-krönikor skriver Annie Croona att bryta sig loss ifrån tillväxten är en möjlighet.
Det verkar bubbla under kapitalismens gröntvättade yta. Det är med denna vetskap jag sätter mig ner för att möta två filmskapare – Cecilia Paulsson från RåFILM och Anders Nilsson från Teater K. Deras nya dokumentärfilm Outgrow the System (Väx ur systemet) samlar världsledande experter för att utforska just de sådda frön som kan bli planetens och människans räddning.
Cecilia Paulsson (vänster) och Anders Nilsson (höger). Källa: Outgrow the System / Teater K
Vi möts digitalt. Det hela inleds med några artighetsfraser. De berättar för mig att Outgrow the System är ett resultat av Teater K:s projekt Scenario 2030, där målet var att utforska vad för typ av framtida samhälle människor, och i synnerhet unga, vill ha. I projektet lyfte de inbjudna deltagarna ofta ökat demokratiskt inflytande och alternativa sätt att hushålla med resurser.
– Vi är väldigt bra på att protestera mot saker och inte så bra på att diskutera hur vi vill bygga upp alternativa strukturer, säger Cecilia Paulsson.
Cecilia har tidigare skickat en länk till mig så att jag kunnat se filmen i förväg. Dokumentären spenderar minimalt med tid med att förklara de olika sociala och miljömässiga hot och kriser vi numera tvingas tampas med. Jag tänker att det är ett aktivt val – de flesta av oss är medvetna om klimatkrisen, det sjätte massutdöendet, inflationen och rekordstora ekonomiska ojämlikheter. Nyttan av att återigen förklara dessa är inte så stor. Det är lösningarna som behöver diskuteras.
Jag har bestämt mig för en liknande taktik och för in samtalet på de stora systemskiftande frågorna direkt. Det är ju trots allt dessa som filmen handlar om.
För att börja med en av filmens centralpunkter, som ju även utgör filmens titel: varför behöver vi växa ur systemet? Varför behöver vi växa ur kapitalismen?
– När man pratar om systemförändring tror jag att många kan känna rädsla, bland annat när man tänker på revolutioner och liknande som inte alltid fallit väl ut. Ofta kan det finnas en känsla i motståndet om att “nu ska vi förändra saker”, men sen när förändringen väl ska ske så har ingen egentligen pratat om vad man vill ha istället. Idéen bakom filmen är att vi tror att det är mer hållbart att man parallellt med de system vi lever i idag bygger upp alternativ. Om de får mer uppmärksamhet och mer stöd kan de växa och bli starkare och starkare. Relevansen för dessa ökar också desto mer folk blir varse om kapitalismens återkommande kriser, som ju är mer eller mindre inbyggda i systemet. Kapitalismen är heller inget som kommer försvinna imorgon, men har vi alternativ kan vi gradvis övergå till andra system, säger Cecilia Paulsson.
Anders Nilsson fyller i:
– Kriserna verkar ju också bli värre och värre eftersom att det vi ofta gör är att behandla symptomen snarare än problemen i sig. Man skjuter problemen under mattan för att vinna tid. Man löser inte problemen och går vidare.
– Jag tänker också såhär att om vi ska nå någon verklig förändring då måste vi samlas kring något som vi tror på och vi vill ha. Det räcker inte att bara vara emot. Det vi saknat och ville bidra till var en mer offensiv och visionär ambition. Det är naturligt att vi som är kritiska till kapitalismen förlorar om vi inte har några bra svar på hur vi vill att det ska fungera istället.
När jag för första gången bänkar mig i soffan för att se den en timme långa dokumentärfilmen finns det ingen plats till mental uppvärmning. Jag möts genast av klipp som skildrar skogsbränder, översvämningar och naturförstörande extraktion. Till bilderna hörs Kate Raworths röst, en välkänd systemkritisk röst som bland annat är forskare i ekonomi vid Oxford och har skrivit boken Doughnut Economics. Med all önskvärd tydlighet påtalar hon att vårt nuvarande ekonomiska system fullständigt missköter vårt planetära hem och att det måste transformeras.
En representation av Doughnut Economics (Dougnut of social and planetary boundaries). Munkens yttre gräns utgörs av det ekologiska taket (bestående av de planetära gränserna, som inte bör överskridas) medan den inre gränsen representerar det sociala fundamentet (vilket behöver uppnås för att människors behov ska mötas. Munken representerar således det utrymme inom vilket samhällets ekonomi måste hålla sig inom. Källa: Kate Raworth och Christian Guthier (CC-BY-SA 4.0) & Raworth, K. (2017), Doughnut Economics: seven ways to think like a 21st century economist. London: Penguin Random House.
Minuter senare hörs Raworth igen när hon påminner om att mänskligheten har överskridigt sex av nio planetära gränser. Hon kallar klimatkrisen, biodiversitetskrisen och de andra överskridna gränserna för “döden av den levande världen”. Det här är något som ekonomer istället skulle kalla en miljömässig externalitet.
Filmen menar ju att lösningarna på de här existentiella hoten och kriserna som vi ser i dagens samhälle återfinns utanför kapitalismen. Varför kan inte kapitalismen exempelvis lösa klimatfrågan eller massutdöendet?
– Mitt korta svar på den frågan är att det ter sig ganska så givet att kapitalism kommer köra slut på alla resurser på grund av profitjaktsmomentet som är väldigt centralt i den kapitalistiska idén. Vi ser redan idag att resurser börjar sina, menar Anders Nilsson.
Är det korrekt uppfattat att klimatkrisen, bland annat, är ett symptom av kapitalismen?
– Ja, absolut, det skulle jag säga. Vi överutnyttjar resurser eftersom det alltid är vinst som är det översta målet. Miljö har ju setts som en externalitet – en kostnad som de [ekonomerna] inte behöver beräkna. I själva verket är det ju så att vi snor ifrån framtida generationer. Om man skulle räkna in de verkliga kostnaderna som utsläppen leder till så hade det inte varit lönsamt att hålla på som vi gör, så klart, säger Cecilia Paulsson.
Jag tänker genast på en rapport från ifjol som förkunnade att ingen av de 20 mest skadliga industrierna i världen hade varit lönsamma om företagen tvingades ta fullt ansvar för sin miljöpåverkan.
– Om man inte skulle använda ordet kapitalism kan man ju säga att så som den så kallade fria marknaden fungerar just nu så är det ju så att i nästan alla branscher så samlas resurser och makt i väldigt få händer. Så vi lever ju mer i en oligarkisk struktur där det inte är så mycket konkurrens utan snarare bedrägeri som dominerar oss och bestämmer priserna. Ägandet blir mer koncentrerat, vilket gör att det blir mindre demokrati. Demokratin får en underordnad roll gentemot de stora företagen, vilket också gör att hushållandet av resurser blir svårare, fortsätter Anders Nilsson.
– Steg ett är att prata om ekonomi och avmystifiera den, säger Amanda Janoo från Wellbeing Economy Alliance, i filmen.
Det känns som ett underliggande syfte med filmen.
Outgrow the System fokuserar på och förklarar fem alternativa ekonomiska modeller som nu är på frammarsch: nerväxt, doughnut economics, ekonomisk demokrati, deltagarekonomi och ”not for profit world”-modellen. Det påpekas genomgående i filmen att de alla har mycket gemensamt och att de kan komplettera varandra.
Gemensamt för samtliga modeller är att de är designade med syftet att sätta människors behov, lokal demokrati och planetär hållbarhet i förarsätet. De instämmer med påståendet att våra produktiva kapaciteter är missriktade och kan användas effektivare om de mer aktivt fokuserar på människors och naturens välmåenden. Ekonomisk tillväxt är inget ändamål i sig. Andra mått och värden är viktigare än BNP:n. På så sätt kan en produktionsökning av vaccin premieras högre än en ökning av vapenproduktionen, menar dess förespråkare.
– Ekonomin borde bara vara här för att samordna uppfyllandet av våra behov. Den är inte slutändamålet med civilisationen. Problemet idag är att vi har inverterat detta: uppfyllandet av människors behov är underordnat BNP-tillväxt och ekonomin i sig, säger Timothée Parrique, forskare i ekonomi vid Lunds universitet och en numera stor profil inom nerväxtrörelsen.
Anders, numera i övre medelåldern, säger sig ha tillhört de i vänster- och miljörörelsen som förespråkat mer fokus på alternativ än att stanna vid att kritisera kapitalismen. I minst fyrtio år har det varit svårt att få genomslag för nya ekonomiska idéer, menar han.
– Det som är kul nu är att man märker att något håller på att förändras. Nu börjar människor förstå. Och det är också ganska tydligt för många människor, tror jag, att oavsett om man söker förändring eller inte, så är det system som vi lever i nu är mycket mindre trovärdigt vad gäller ekonomisk stabilitet än tidigare: det är inte längre så att människor kan förlita sig på att det kommer en ny högkonjunktur och så ordnar sig allt igen. Utan vi är medvetna om att det är många resurser som börjar ta slut, säger Anders Nilsson.
Cecilia Paulsson tycker sig se att något har förändrats, att det numera händer mycket och bubblar av idéer.
– Ibland kan förändring ske väldigt snabbt, det har vi ju sett i historien. Då är det viktigt att det finns bra idéer och alternativ spridda i samhället, annars finns ju risken att stora kriser följs av fascism och liknande med starka ledare. Om vi vill ha ett samhälle som istället går åt ett demokratiskt roll, då måste vi ha tränat på det innan, menar hon.
Trots det bistra erkännandet att vi har ett dysfunktionellt system som dominerande samhällskraft är Outgrow the System en hoppingivande film. Den ger verktyg för att både se och prata om en bättre värld med andra typer av ekonomiska system, som sätter social och ekonomisk hållbarhet i centrum.
Dokumentären (och filmskaparna) påpekar insiktsfullt att man ska komma ihåg att dagens kapitalistiska system inte ser likadant ut överallt, att det finns delar av systemet som är bra och istället bör värnas. Men det är givetvis uppenbart att systemet som helhet just ter sig inkapabelt att ta oss till ett i grunden hållbart samhälle. Därför är det givande att Outgrow the System samlar och ger de här tankegångarna om alternativ organisering och hushållning utrymme.
– De här modellerna… de representerar fröerna till en radikalt annorlunda ekonomi. Vad vi behöver idag är att ge dem utrymme och resurser och vattna dem så att de kan bli det främsta sättet att organisera en ekonomi, säger Timothée Parrique, i filmens slutskede.
Varför tycker ni att man ska anordna en filmvisning eller gå och se filmen om man har chansen?
– Jag tänker att man ska se filmen om man känner oro inför exempelvis klimatkrisen, inflationen och social orättvisa och är nyfiken på alternativ och på vad vi kan göra. Vi tror att man efter att ha sett filmen kommer gå därifrån och känna att “jaha, det finns ju faktiskt andra sätt att göra saker på”. Många känner sig stärkta och känner hopp efteråt, säger Cecilia Paulsson.
– Precis som vi gjorde själva när vi intervjuade personer i filmen, flikar Anders in med ett leende innan han fortsätter:
– Det har verkligen varit intressant och hoppingivande, och det är nog därför som varje visning tycks generera nya visningar för oss.
Filmplanchen för Outgrow the System. Källa: Outgrow the System / Teater K
En sista fråga: Är det något ytterligare budskap ni vill förmedla till läsarna?
– Jag skulle vilja uppmana folk att göra ett anspråk till att ha en uppfattning om ekonomi, och prata med människor runtomkring dig om vad du tänker och tror och resonera med andra om hur ekonomin skulle kunna fungera annorlunda. Och väldigt gärna bekanta med dig med någon av de här alternativa modellerna. För när man har gjort det får man en ny referenspunkt och kan då se det som vi lever i nu från ett annat perspektiv, påtalar Anders Nilsson.
Och du, Cecilia?
– När jag berättar om filmen för folk jag träffar får jag ofta svaret “Men gud vad intressant! Och det vet jag ingenting om!”. Jag tänker att det sätter fingret på att det här faktiskt är något som intresserar väldigt många samtidigt som man har väldigt låg kunskap om ämnet. Så vår förhoppning med filmen är att tittare efteråt ska känna att “men okej, det här är någonting som jag också kan prata om och förstå”.
– Det är som att man har lagt upp hela det ekonomiska systemet på ett sätt som är väldigt svårt att relatera till och förstå, men egentligen handlar det ju om fysiska resurser, om vad vi äter, vilka kläder vi har på oss, vilket arbete vi går till. Det är ju saker som är väldigt konkreta. Vi måste förflytta ner ekonomisnacket från det här abstrakta börsplanet för att inse att ekonomi handlar om våra vardagliga liv.
Sedan världspremiären i oktober ifjol har filmen visats över 60 gånger och fler är att vänta. Hittills har filmmakarna fått förfrågningar från över 30 länder världen över. Många fler visningar i Sverige är på gång till hösten. Redan nu är visningar planerade på Öland samt i Göteborg, Tomelilla, och Landskrona. För mer info om de inplanerade visningarna och om hur man själv kan anordna en visning – stor som liten – hänvisas man till filmens hemsida.
Venezuela är det första landet att förlora alla sina glaciärer i modern tid. Den sista kvarvarande glaciären, Humboldtglaciären, har nu smält så pass att forskare har omklassat den till ett isfält.
2020 varnade forskare för att Venezuela kan bli det första landet i bergskedjan Anderna att förlora alla sina glaciärer. En kartläggning visade att glaciala områden minskat med 98 procent mellan 1952 och 2019.
Nu rapporterar The Guardian att den sista glaciären har smält. Det har funnits sex glaciärer i bergskedjan Sierra Nevada de Mérida, som är beläget cirka 5000 meter över havet. 2011 var fem av dem borta, och endast Humboldtglaciären, även kallad La Corona, kvarstod.
Klimatologen och väderhistorikern Maximiliano Herrera säger till The Guardian att länder tidigare har förlorat glaciärer, men det skedde i slutet på den lilla istiden. Venezuela är alltså det första landet att förlora dem i modern tid.
Översiktsbild av glaciärområden i Sierra Nevada de Mérida (Venezuela), mellan topparna Bolívar och Humboldt från 1910 till 2019, ritad över en Spot-satellitbild från 2009. De viktigaste topparna och sjöarna (i blått) är markerade. Området 1910 är en uppskattning. Källa: Arctic, Antarctic, and Alpine Research 2020.
”Att Venezuela nu har förlorat alla sina glaciärer symboliserar verkligen de förändringar vi kan förvänta oss att se i hela vår globala kryosfär under fortsatta klimatförändringar. Som glaciolog är detta en gripande påminnelse om varför vi gör det här jobbet och vad som står på spel för dessa miljöer och för samhället”, säger Caroline Clason, glaciolog vid Durham Universitet (översatt citat).
I ett sista försök att rädda Humboldtglaciären har man lagt en värmefilt över istäcket för att förhindra fortsatt smältning, men enligt The Guardian är experter skeptiska till att det kommer att fungera.
När Finanspolitiska rådet i veckan presenterade årets rapport till regeringen var det många som lyfte på ögonbrynen. En av dessa var Nina Ekelund, Hagainitiativets generalsekreterare. Redaktionen kan stolt presentera Ekelund som SMB:s nya krönikör!
Krönika Jag har aldrig under min yrkesverksamma tid sett något liknande: Finanspolitiska rådet är samstämmiga med Klimatpolitiska rådet. Det behövs en plan för klimatminskningar och politiskt ledarskap menar Finanspolitiska rådet i årets rapport som lämnas till regeringen.
Finanspolitiska rådet är en myndighet i Sverige som gör en oberoende bedömning av regeringens finanspolitik. I år valde rådet att som ett av två teman fördjupa sig i klimatpolitiken. Rådets första rapport kom 2008 och de har lyft fram klimatfrågan under åren 2013, 2016 och 2022. Klimatpolitiken nämns övergripande under åren 2021 och 2023, men aldrig har jag sett att rådet varit så tydligt som i år.
Politiken skapar osäkerhet: ”leder till missnöje”
När rådets ordförande Lars Heikensten presenterade årets rapport sa han att det blir dyrare för Sverige utan en sammanhållen och begriplig klimatstrategi. Han fortsatte med att säga att Sverige måste följa de mål och regler som EU har satt upp. Och när politiken saknar en sammanhållenhet, innebär det en större osäkerhet, vilket leder till att klimatomställningen blir dyrare för staten, kommunerna, företagen och hushållen.
Rådets ordförande lyfte också fram att regeringen lovar att ingen ska drabbas av klimatomställningen. Det är inte rimligt, fortsatte Heikensten. Regeringen måste våga använda prismekanismer, vilket kommer få effekter, annars kan det komma att hämma omställningen. Tyvärr lägger politiker band på sig och undviker de åtgärder som behövs. I sin tur leder det till missnöje när utsagor inte går att infria.
”En ovanlig klimatröst”
Heikensten avslutar med en uppmaning: ”En bättre strategi är att tydligt konfrontera de problem vi står inför, kommunicera dem, och rikta stöd till dem som behöver det mest.”
Rapporten känns hoppfull i en tid när tillräckliga åtgärder saknas. Märkligt att jag fick just denna känsla medan jag läste rapporten. Jag tror att det beror på att den är så tydlig om vad som behöver göras. Och det kommer från finanshåll – en ovanlig röst klimatröst.
Ett (imaginärt) samtal som lämnar mycket att önska
Eftersom denna rapport lämnas över till finansminister Elisabeth Svantesson, på samma sätt som Klimatpolitiska rådets rapport lämnas över till klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari, så ser jag följande samtal framför mig.
Lars: Varsågod Elisabeth, här har du årets rapport från oss i rådet. Vi har nu analyserat regeringens finanspolitik.
Elisabeth: Tack Lars, något särskilt som sticker ut i årets rapport?
Lars: Ja, vi ser att det saknas en sammanhållen och begriplig klimatstrategi. Det gör att kostnader stiger för staten, kommunerna, företagen och hushållen. Vårt uppdrag är att analysera och komma med rörande finanspolitiken, och här är vi mycket bekymrade.
Elisabeth: Men det är ju inte mitt ansvarsområde, det är Romina och Ebba som har ansvar för klimat- och näringslivspolitiken. Ja, och kommunerna, det är Eriks ansvar.
Lars: Vi ser att klimatpolitik och finanspolitik hänger ihop. Eftersom vi ska bedöma om finanspolitiken är förenlig med långsiktigt hållbara offentliga finanser, de budgetpolitiska målen, samt konjunkturutvecklingen och vi ser att klimatpolitiken inte hanteras med tillräcklig kraft utan tvärtom ger ökade kostnader, är det vårt ansvar att uppmärksamma finansministern på detta. Omställningen kommer att vara en dominerande politisk fråga under lång tid, den skär genom hela samhället och påverkar hela samhällsekonomin.
Elisabeth: Bästa Lars, nu har vi lagt fram en klimatpolitisk handlingsplan. Vi har hanterat frågan.
Lars: Elisabeth, vi behöver beslutskraft här och nu. Tiden är knapp för att få ned utsläppen och både företag och individer är beroende av en förutsägbarhet i politiken för att kunna ta välinformerade beslut. Jag vill påminna dig om att Sverige inte själva råder över utvecklingen; tvärtom finns det bindande internationella avtal och EU-regler.
Precis så. Därför är EU-valet den 9 juni mycket viktigt. Glöm inte att rösta och bli inspirerad av Finanspolitiska rådet.
(Lars Heikenstens kommentarer ovan återfinns nästan i sin helhet i rådets rapport och i citat från presskonferensen.)
En ny rapport från revisionsföretaget PwC visar att klimatförändringar hotar företag som är beroende av viktiga råvaror såsom ris, vete, litium och järn. Rapporten uppmanar företag att agera för att minska riskerna.
PwC:s rapport Förberedelser inför klimatrisker för viktiga råvaror: Vad företag bör veta belyser klimatförändringarnas breda påverkan på flera industrier. Inom bland annat jordbrukssektorn lider företag av ökad värmebelastning och torka. Detta hotar såväl livsmedelssäkerheten som stabiliteten i de globala försörjningskedjorna.
I de industriella sektorerna, särskilt inom gruvdrift, står mineraler som kobolt i fokus. Dessa mineraler är avgörande för produktionen av modern teknologi, inklusive batterier för förnybar energi. Analyser visar att även om världens koboltgruvor inte för närvarande är i riskzonen för torka, kan de gruvor som står för 20 procent av den globala koboltproduktionen stå inför höga torkrisker till år 2035. Riskerna förväntas öka till över 70 procent av produktionen till år 2050, även under scenarier med minskade koldioxidutsläpp.
Rapporten beskriver även hur företag börjar anpassa sina verksamheter och försörjningskedjor för att hantera dessa hot. Lösningar utvecklas aktivt i samarbete med företag från olika sektorer för att mildra hoten, exempelvis genom att öka resurseffektiviteten eller att skapa hållbara affärsmodeller.
Företag världen över har även börjat att mer systematiskt identifiera klimatrisker, planera anpassningsstrategier och implementera avancerade tekniska lösningar. Till exempel används nya AI-drivna system för att öka jordbrukets motståndskraft mot klimatförändringar. I rapporten skriver PwC att dessa innovationer och samarbeten över sektorsgränserna är avgörande för att skapa ett hållbart affärslandskap för framtiden.
Under de senaste dagarna har uppmärksamheten riktats mot den amerikanska presidentkandidaten Trump, vilken fått betydande kampanjfinansiering från oljebranschen mot löften att nedmontera miljöpolitiken. Även i EU syns liknande politiska ambitioner bland fossilindustrierna.
De senaste dagarnas rapportering om hur Trump öppet föreslagit att oljebolagen ska skänka en miljard dollar till hans återvalskampanj har skakat om USA. Detta i synnerhet då han i utbyte mot denna miljard lovar att riva upp miljöregler och gynna branschens intressen.
Denna händelse, beskriven som ”anmärkningsvärt direkt och affärsmässigt” av Washington Post, belyser det djupt rotade inflytande som fossilindustrin, med oljebolagen i spetsen, har på den politiska arenan.
Fossillobbyism i Europa
Det finns starka indikationer på att liknande inflytande från fossilindustrierna också är närvarande i Europa och att det skulle kunna påverka det kommande EU-valet. En särskild oro rör den här typen av lobbyisms påverkan på klimat- och energipolitiken.
I en rapport från Greenpeace beskrivs exempelvis hur ett nyligen genomfört möte i Europaparlamentet påverkats starkt av lobbyister från olje-, gas- och kolindustrin. De beskriver hur denna påverkan kan jämföras med de taktiker som en gång användes av tobaksindustrin för att underminera folkhälsoregleringar. Det vill säga, att exempelvis ifrågasätta vetenskapliga bevis, sprida tvivel om klimatförändringarnas allvar samt motverka införandet av progressiva åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna.
Vidare anser Greenpeace att de europeiska fossillobbyisterna, likt deras amerikanska motsvarigheter, arbetar för att motverka progressiva åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna. Enligt Greenpeace finns det en risk att politiken snedvrids till förmån för kortsiktiga vinster, vilket kan leda till långsiktiga negativa konsekvenser för både miljön och samhället.
Att EU-politiken påverkas av fossilindustrierna stärks ytterligare av Statistas rapportering, en statistibyrå specialiserad på marknads- och affärsdata. Enligt deras statistik handlar det om betydande summor som olje- och gasindustrin spenderar på lobbying i EU. Till exempel spenderade dessa industrier hela 31,4 miljoner euro år 2018, det vill säga året före det senaste EU-valet.
Svensk lobbyism
Även SMB:s egna Timbro-undersökning belyser fossillobbyns påverkan på såväl Svenskt Näringsliv som EU-politiken. Denna undersökning visar hur tankesmedjan Timbro, som i sin tur är nära förknippad med Svenskt Näringsliv, är medlem i flera nätverk som stöds av fossilindustrin, såsom Atlas Network och Institute of Economic Affairs.
Dessa nätverk driver bland annat på en nedgång i politiska miljöambitioner. Samma SMB-granskning visar även att profiler inom Timbro aktivt ägnar sig åt lobbying mot EU:s klimatpolitik.
Att i ett sådant läge ha marknadsaktörer som aktivt försöker att motverka en politik som syftar till att säkerställa människors livskvalitet, det är beklämmande.
Den senaste skandalen är amerikansk, men kanske blir nästa Europeisk? Väckarklockan har ringt, även det stundande EU-valet kan vara finansierat av fossillindustrierna.
Trots att vi är många i Sverige som huttrar och längtar efter vårvärme fortsätter värmerekorden att slås i skrämmande takt globalt. April 2024 blev den varmaste aprilmånaden någonsin sedan mätningarna startade, och den elfte rekordmånaden i rad.
Medeltemperaturen i april var 15,03°C, vilket är 0,16°C varmare än det tidigare rekordet från april 2016, enligt EUs klimattjänst Copernicus. Detta är 1,58°C högre än medeltemperaturen i april under åren 1850–1900, den förindustriella referensen.
Den senaste tolvmånadersperioden låg temperaturerna i snitt hela 1,61°C över den förindustriella medeltemperaturen – vilket också är rekord.
Kallare i Skandinavien
I Europa låg medeltemperaturen 1,49°C över medlet för åren 1991-2000. Varmast var det i Östeuropa medan de nordiska länderna och Island haft det kallare än vanligt. Desto varmare var det i norra och nordöstra Nordamerika, på Grönland, Östasien, Mellanöstern och större delen av Afrika.
Även haven är fortsatt rekordvarma, för trettonde månaden i rad. Detta trots att väderfenomenet El Niño nådde sin topp i början av året och är på väg att avta.
Medan temperaturvariationer associerade med naturliga cykler som El Niño kommer och går, kommer den extra energi som är fångad i haven och atmosfären på grund av ökande halter av växthusgaser fortsätta att pressa den globala temperaturen mot nya rekord, säger Carlo Buontempo, direktör för Copernicus klimattjänst i ett pressmeddelande.
Landets länsstyrelser startar nu provtagningar på bred front för att inventera förekomsten av PFAS-kemikalier i misstänkta områden. I Västra Götaland, som är tidigt ute, har sju platser där det funnits bland annat kemiindustri, textilproduktion och brandövningsplatser undersökts. Och på de flesta av dem fanns också kemikalierna i varierande halter.
Naturvårdsverket och länsstyrelserna har fått känna av betydande minskningar av anslagen till såväl naturvård som klimatanpassning genom regeringen Kristerssons budgetbeslut, vilket SMB tidigare beskrivit i en rad artiklar.
Men när det gäller PFAS-föroreningar av mark och vatten har regeringen i regleringsbrev till länsstyrelserna krävt prioritering av frågan. Och faktiskt också sett till att det finns vissa pengar för länsstyrelserna att söka från Naturvårdsverket.
– Det är en rätt begränsad provtagning vi gör, som i första hand kommer att besvara frågan om det finns PFAS-föroreningar på en plats eller inte. Vi behöver främst hämta hem mycket kunskap nu, säger länsmiljöingenjör Anneli Kylén i Västra Götaland till SMB.
– Vi har gått på Naturvårdsverkets branschlista med objekt i första och andra riskklassen när vi valt vilka platser det ska tas prover på. Utifrån resultaten får vi arbeta vidare och göra en prioriteringsordning för vad som är viktigast, fortsätter hon.
Naturvårdsverket finansierar själva provtagningen, med ett maxbelopp på 100 000 kronor per provplats. Undersökningen är noggrant specificerad och består av ett mindre antal jord- och vattenprovtagningar. Tre grupper av PFAS-kemikalier, som är tusentals till antalet, detekteras. Vissa andra miljöfarliga ämnen fångas också upp av testerna.
Sju områden i Västra Götaland har undersökts så här långt, och provtagning på ytterligare 40 platser handlas just nu upp hos miljökonsulter.
Dyrt och tidsödande att rena mark och vatten
Att rena vatten och mark från de extremt långlivade PFAS-kemikalierna är en omständlig, dyr och långvarig process. Detta avspeglas inte minst i den pågående rättsliga tvisten mellan försvarsmakten och det kommunala bolaget Uppsala Vatten.
Bolaget har krävt mångmiljonbelopp i ersättning för den rening som måste göras av en dricksvattentäkt som förorenats av PFOS-haltigt brandskum som använts vid en närliggande en militär flygplats (PFOS är en av de farligaste typerna av PFAS, förbjuden i EU sedan över 15 år). Uppsala Vatten har fått rätt till ersättning enligt senast fallna dom – som dock överklagats av försvarsmakten
Det pågår forskning om vilka metoder som är lämpliga för rening av jord och massor, vilket dock har visat sig vara svårt, skriver tidningen Extrakt.
PFAS, som står för PerFluorerade AlkydSubstanser, är en stor helt syntetisk kemikaliegrupp, där kol och fluor bildar mycket stabila molekyler. Dessa bryts praktiskt taget aldrig ned och ackumuleras därför i naturen och sprids i grundvatten och öppet vatten. PFAS egenskaper har gjort dem mycket användbara under decennier i så skilda produkter som brandsläckskum, skidvalla, hudkrämer, impregneringsmedel, hudkrämer och stekpannor.
Forskning om PFAS skadlighet har gradvis kunnat dokumentera mycket negativa långtidseffekter av exponering. Försämring av immunsystem och fertilitet, liksom cancerframkallande egenskaper förknippas nu med PFAS-ämnena. EU:s kemikaliemyndighet Echa arbetar med ett omfattande förbud av tusentals PFAS med syftet att helt mönstra ut dem från den inre marknaden, utom i särskilda undantagsfall.
Klimatfrågan var ett av debattämnena när SVT Agenda lät partiledarna i Sverige drabba samman sent på söndagskvällen den 5 maj. Frånvaron av förståelse för naturvetenskapliga fakta kring det planetära nödläget hos programledare och de flesta debattörer är nedslående.
Det är såklart positivt att lyfta fram olika vägar till måluppfyllelse, men några sådana genomtänkta strategier fanns inget utrymme för i debattformatet hos SVT. Att klimatförändringarna behandlas som vilken ideologisk åsiktsfråga som helst är stötande och den skrikiga tonen hos flertalet debattörer påminde närmast om en amerikansk presidentkampanj.
Hur ska väljare kunna få en bild av hur partier vill lösa klimatfrågan och vilka samarbetsallianser som kan utformas när varken programledare eller debattörer tillåts prata till punkt och ingen lyssnar på den andres argument?
Avsaknad av strategier för klimatet
Programledarna kämpade i motvind med att försöka få Tidöpartiernas företrädare att svara på frågan om hur de tänker uppfylla av riksdagen beslutade klimatmål. Det blåste hårt i studion och programledarna tycktes ha svårt att hantera regeringsföreträdarnas aggressivitet. En märklig stämning kändes genom TV-rutan när de förgäves försökte ta tillbaka ordet från debattörerna.
Från såväl Miljöpartiet som Socialdemokraterna och Centerpartiet gjordes försök att påpeka det matematiskt ologiska i hur Tidöpartiernas ökande utsläpp ska kunna gå ihop med att långsiktigt nå klimatmål till 2045. Men programledarna ställde inga större krav på vare sig regering eller opposition att verkligen besvara frågan om hur utsläppen ska ner och klimatanpassningen hanteras.
Inget systemperspektiv
Eftersmaken av debatten är bitter för var och en som försöker bidra till att lösa klimatfrågan. Statsministern har målat in sig och regeringen i ett tekniskoptimistiskt hörn. Följdfrågan från programledarna om hur ny teknik kan kompletteras med politik som stöttar andra viktiga dimensioner av systemförändring såsom lagstiftning, beteendeförändringar, nya satsningar på hållbara affärsmodeller och investeringar i ny industriell infrastruktur uteblev helt. Det säger något om nivån på svensk nationell politisk debatt idag.
Käbbel och polarisering
Enda ljusglimten var det stråk av förståelse för att klimatpolitik behöver fungera för alla inkomstgrupper som visades från vänster-, mitten- och högerpartier under debatten. Men hur ska vi i Sverige och EU kunna lösa klimatfrågan när partiledare inte låter varandra prata till punkt, när käbblet hörs högre än ropet från de människor som drunknar och förlorar sina hem i klimatkrisens spår? När ingen lyfter utarmningen av biologisk mångfald eller att denna både är en effekt av klimatkrisen och ett hot mot lösningarna? En dålig smak i munnen infinner sig. Det är tufft att hantera klimatoro och säkerhetsläge när faktaresistensen brer ut sig samtidigt som det demokratiska samtalet både inom och utanför politiken skakas av polarisering.
Supermiljöbloggen bjuder här på några tips för kommande SVT- debatter:
Låt en mikrofon vara på i taget och låt debattörerna använda en avtalad tid vid inlägg och repliker.
Inled klimatområdet med tre minuter vetenskapliga fakta från väl insatta programledare.
Låt varje partiledare beskriva hur de vill jobba för klimatfrågan i Sverige, EU och och globalt och ställ krav på att följdfrågor både ställs och besvaras på de förslag som läggs.
Säkerställ att varje partiledare utvecklar klimatpolitiska förslag som går utanför kärnkraft och elbilar, två politikområden som är högintressanta men långt ifrån de enda klimatpolitiska sakområdena.
Avsluta debatten med samtal om hur partierna vill samverka med varandra för att lösa klimatfrågan. Det är en av huvudingredienserna i en långsiktig klimatpolitisk strategi.
Att höra en genomtänkt politisk strategi från S, MP, C och V för hur klimatmålen ska kunna nås hade varit verkligt intressant. Och i den bästa av världar skulle även Tidöpartierna haft en sådan plan. Vi väntar fortfarande.
Den svenska hamburgerkedjan Max skyltar tydligt med sina gröna val på snabbmatsmenyn, och gör ofta reklam för sitt klimatarbete. Men enligt en ny granskning av Aftonbladet leder projektet som skulle klimatkompensera till matbrist och ökad fattigdom.
Max Hamburgare skriver på sin hemsida att de har planterat över tre miljoner träd i tropikerna för att binda koldioxid. Det är alltså tänkt att det ska kompensera för den påverkan vår hamburgerkonsumtion har, och ska binda 110 procent av utsläppen.
Ett av länderna där denna klimatkompensation ska ske är Uganda. Där har bönderna planterat träd på sin mark mot en ersättning från organisationen Ecotrust som driver projektet. Nu avslöjar en granskning av Aftonbladet den mörka baksidan av projektet.
Aftonbladet besöker några av bönderna i Uganda. Tidigare har deras marker använts till odling och säkerställt matförsörjning åt familjerna, men nu kan inga grödor växa där eftersom träden skymmer allt solljus. Att detta var möjliga konsekvenser var inget som informerades om när bönderna skrev på kontrakten. Många av dem har bara fått en del eller inget alls av den utlovade betalningen som utlovats med kontraktet. Intervjuerna med böndernas familjer vittnar om hunger och ökad fattigdom sedan projektets början. Många har börjat fälla sina träd för att åter kunna använda jordbruksmarken och mata sina barn, och då har timret bränts till kol. Dessutom kan de trädfällande bönderna komma att drabbas juridiska påföljder.
De som bidragit minst betalar priset för vår omställning
Klimatkompensation har blivit vanligare de senaste åren, men samtidigt visar fler granskningar att de inte alltid har effekt, vilket SMB tidigare skrivit om.
Klimatkompensation handlar om att betala andra människor för att ta hand om våra utsläpp. Det kan ske genom att de minskar sina egna, till exempel genom att byta till mer miljövänliga spisar, eller att de binder utsläppen genom att plantera träd. Med våra plus-utsläpp och deras minus-utsläpp ska summan bli noll, skriver Aftonbladet i reportaget om Max.
I fallet med Max är det alltså de människor som själva bidragit minst till klimatkrisen som ska genomföra grovarbetet för att kompensera för våra utsläpp. Liknande fenomen förekommer även i andra branscher, bland annat när det ska brytas mineraler till våra elbilar, något som Aftonbladet granskat i både Kongo-Kinshasa och Madagaskar.
Max har svarat att de ser allvarligt på granskningen, och att de kommer att “agera kraftfullt” om anklagelserna stämmer. Däremot vill de inte ställa upp på intervju med Aftonbladet.
Hyggesfritt skogsbruk är, tvärtemot vad skogsindustrin och enstaka forskare påstår, både väl beprövat och lönsamt för den enskilde skogsägaren. Och intresset ökar allt mer från skogsägare som vill förvalta sin egendom på ett skonsamma och mer naturnära sätt, skriver SMB:s Leif Öster i veckans krönika.
KRÖNIKA Debatten om att få prova hyggesfritt skogsbruk har spårat ur. Även med de högsta ambitioner, 20 procent, som nu används av större skogsägare, blir det bara två promille av de svenska skogarna per år som ställs om. Eller 500 år innan vi har infört hyggesfritt skogsbruk överallt. Skogsbruket har många viktigare problem att lösa än att privata skogsägare vill prova nya metoder.
Den som vill prova hyggesfritt skogsbruk i sin egenägda skog, riskerar att mötas av spott och spe på sociala medier av skogsindustrins lobbyister och enstaka forskare.
Bra då att Uppsala akademi nu går före som första stora skogsägare för att i större skala prova hyggesfria skogsbruksmetoder. Det kommer ge värdefulla erfarenheter. Försökt omfattar just 20 procent av alla deras slutavverkningar under fem år. Det kan låta mycket, men i praktiken är det bara är två promille av akademins skogar som berörs per år. Det skulle alltså ta 500 år innan hyggesfritt slagit igenom fullt ut. Det gäller för dem och hela Skogsverige förstås, och där har vi lång väg att gå innan vi ens når 20 procent.
Skogsägare ville prova hyggesfritt – fick alla emot sig
För snart 18 år sedan, den 16:e november 2006, lämnade Harald Holmberg in en avverkningsanmälan för att få avverka sin skog utanför Lycksele med en hyggesfri metod. Det gillades inte av skogsnäringen. Ingen stod upp för Harald. Inte ens de mest hårdnackade äganderättsförspråkarna på LRF stöttade den lilla skogsägaren som ville prova något nytt.
Redan efter åtta dagar avslog Skogsstyrelsen ansökan. Efter en lång kamp fick till slut ändå Harald rätten att bruka sin skog som han vill. Detta visar om något hur hårt skogsnäringen har drivit tesen om att bara tillåta en metod och en bibel – kalhygget.
Nu muttras det att skogsdebatten har drabbats av demens – att man har glömt bort att hyggesfritt inte fungerar. Men hyggesfritt fungerar.
Det försåtliga och återkommande tricket från kritikerna är att påstå att dåtidens blädning inte fungerade i första halvan av 1900-talet. Vilket är sant, men inte relevant. För dåtidens skogar var ofta hårt dimensionsavverkade med låga virkesvolymer som utgångsläge. Ibland dessutom hårt betade. Dagens skogar är väldigt annorlunda med höga virkesförråd.
Det råder inte kunskapsbrist
Ett annat märkligt argument är att vi bara kan använda ”kvalitetssäkrade metoder” baserat på fakta och forskning. Men vän av ordning undrar då hur mycket av dagens skogsbruk som verkligen baseras på kvalitetssäkring. Detta eftersom det gett omfattande skador på mark, rotröta, monokulturer, fel trädslag, multiskador och förädlade träd som inte tål torka.
När det gäller hyggesfritt och bondhuggningar finns det en hel del praktisk erfarenhet bland landets 300 000 skogsägare. Och mer blir det snabbt. Dessutom finns det ganska många fältförsök kring hyggesfritt, varav de äldsta från 1920-talet. Totalt har cirka tio olika hyggesfria metoder ingått i försöken.
Luckhuggning liknar naturen
En bra regel i gröna näringar är att jobba med naturen och inte emot. Naturens eget sätt att föryngra skog är genom luckor. Luckorna uppstår efter brand, storm och insektsangrepp. Eller att ett enskilt eller en grupp av träd dör av ålder. Därför är det klokt att Skogsstyrelsen numera klassar just luckhuggning som en hyggesfri modell.
Ändå påstås det att luckhuggning inte fungerar, trots att metoden har använts i alla tider och fungerar så bra att man inte ens har behövt avverkningsanmäla luckor upp till 0,5 hektar stora. 1000-tals sådan luckor har idag fina skogar. En annan ny hyggesfri metod är avveckling under skärm i flera steg. Inte heller det är något helt nytt. Timmerställning som avvecklas till fröställning ger ofta mycket fina skogar. Skruvar man lite till på modellen, ja, då kan det bli riktigt bra.
Dagens kalhyggesbruk är olönsamt
Dagens kalhyggesbruk är lönsamt för industrin, men är inte ekonomiskt hållbart för den lilla skogsägaren. Kalkylen är enkel. Att etablera en ny skog efter en kalhuggning kostar idag med två röjningar uppemot 20 000 kronor per hektar. Med ränta på ränta i 80 år får man aldrig tillbaka pengarna. Sanningen är att vid en kalhuggning får skogsägarna mindre betalt än vad hen sänker värdet på sin skogsgård. Ännu värre är det med gallringar, där man i bästa fall får ut hälften av värdesänkningen.
Att allt fler privata skogsägare vill prova hyggesfritt skogsbruk är därför fullt rimligt och dessutom helt lagligt. Det är också bra att nästan alla större virkesköpare numera erbjuder hyggesfria avverkningar. Man är tacksam för det virke man nu kan kontraktera eftersom det råder en växande brist på slutavverkningsbara skogar.
Den kanske intressantaste studien av hur privata skogsägare resonerar kring sitt ägande är den årliga Skogsbarometern. Enligt den är det nästan fyra gånger fler skogsägare som anser att den långsiktiga investeringen, värdet på gården, är viktigare än den löpande avkastningen.
Med detta fokus blir det intressant att prova nya mer naturnära metoder.
Enligt Kungliga skogs- och lantbruksakademin, KSLA, ska tonen i debatten vara respektfull. Detta följs tyvärr inte av alla. Så glåporden och förlöjligandet fortsätter väl ännu en tid. Å andra sidan har vi som vill använda de skonsamma och beprövade produktionsmetoderna ju demens, enligt enstaka forskare.
I Sydostasien pågår just nu en extrem värmebölja med värmerekord i flera länder, där miljoner människor drabbas. Skolor har tvingats stänga, och flera dödsfall har rapporterats.
I veckan har skolor i Filippinerna tvingats stänga, och det finns en oro att värmen ska leda till vattenbrist, strömavbrott och skador på grödor. I huvudstaden Manila har +38 grader Celsius uppmätts under lördagen, vilket är rekord. Även i Kambodja har rekord uppmätts, och värdena är de högsta på 170 år. I Thailand har redan 30 personer dött av värmen. I södra Vietnam har en vattenreservoar torkat ut, vilket har resulterat i hundratusentals döda och ruttnande fiskar som flyter på vattenytan.
Extremvärmen har varat i ungefär en månad, och CNN rapporterar att medeltemperaturerna i denna del av Asien har stigit sedan 60-talet. April och maj är vanligtvis de varmaste månaderna här, men även 2023 var ett rekordår. World Weather Attribution beskriver hur forskare kopplar ihop sannolikheten till att dessa typer av värmeböljor sker, till klimatförändringarna och en ökad medeltemperatur. Globalt sett har de senaste 12 månaderna varit de varmaste som uppmätts, med en temperatur på 1,58 grader över förindustriella nivåer.
Beräkningar från riksskogstaxeringen visar att avverkningen nu är större än den tillgängliga tillväxten i den svenska skogen. Ekologiprofessorn Göran Englund säger att detta är själva definitionen av ett ohållbart skogsbruk, men skogsindustrin verkar inte vilja minska avverkningen.
Debatten om hur mycket virke som faktiskt finns tillgängligt för slutavverkning i den svenska skogen har florerat den senaste tiden. Regeringen och skogsbolagen vill höja skogsproduktionen, men är det realistiskt? SMB:s krönikör Leif Öster synar debattörernas tolkningar av riksskogstaxeringens data i sin senaste krönika, och belyser bland annat Tomas Lundmarks rapport från 2020 om att skogen inte räcker till. Där går det att läsa att hela nettotillväxten avverkas i Götaland, och Svealand är på väg åt samma riktning. Nu visar den senaste datan ännu dystrare siffror.
“Skogsindustrin målar ett skräckscenario”
I mars 2024 skrev branschorganisationen Skogsindustrierna ett debattinlägg i Aftonbladet där de hävdar att det bästa för klimatet vore att fortsätta avverkningen, och refererar bland annat till en analys från Danske Bank. Det möttes av en replik från Greenpeace och Klimatriksdagen. De hänvisade i sin tur till forskning som visar att kalavverkning är betydligt mer klimatskadligt än att låta skogen stå. Även i DN går det att läsa diskussioner om det svenska skogsbruket på liknande tema.
– Skogsindustrierna målar upp ett skräckscenario där minskade avverkningar ger minskad sysselsättning och utslagning av sågverk. Som ekologer kan vi inte bedöma realismen i detta, men vi kan konstatera att denna typ av skräckscenarier ända sen 60-talet använts av industrin som en strategi för att få fortsätta som vanligt och undfly ansvar för de miljöproblem som verksamheten skapar, säger Göran Englund, professor i ekologi på Umeå Universitet, i en kommentar till SMB.
Med anledning av debatten tog Göran Englund på Umeå Universitet fram data om den nuvarande avverkningen i Sverige. Det visade sig att vi redan idag uppfyller definitionen av ett ekonomiskt ohållbart skogsbruk.
Skogsdata: avverkning större än tillväxten
Sveriges lantbruksuniversitet publicerar årligen en rapport som innehåller aktuell data om den svenska skogen. I senaste Skogsdata visas en graf över den årliga tillväxten och avverkningen av produktiv skogsmark i Sverige, alltså den areal som anses vara avverkningsbar. Det är visuellt tydligt att avverkningen har ökat under de senaste årtionden, men tillväxten har däremot börjat avta.
SMB har tagit del av datan bakom denna graf, som innehåller beräkningar på skillnaden i tillväxt och avverkning. Det är främst i Svealand och Götaland som siffrorna är anmärkningsvärda. 2017-2021 avverkades i genomsnitt 140 respektive 116 procent av den avverkningsbara skogen. Totalt i landet avverkades 105 procent av skogen under denna tidsperiod.
Göran Englund på Umeå Universitet är kritisk till utvecklingen. Den höga andelen avverkning leder till en minskad skogsvolym, som i längden leder till lägre tillväxt och lägre lönsamhet.
– Att avverka mer än tillväxten är själva definitionen av ett skogsbruk som inte är hållbart. I detta ljus är EU:s krav på minskad avverkning inte ett hot, utan något som räddar skogsindustrin från sig själv, säger han till SMB.
Englund liknar situationen med fiskeindustrin: överexploatering av populationer har lett till minskade fångster och totalt fiskestopp. Nu ser skogsindustrin ut att vara på väg mot samma håll, men verkar inte vara villiga att minska avverkningarna.
I slutet av april röstade EU-parlamentet ja till ytterligare ett hållbarhetsdirektiv, Corporate Sustainability Due Diligence Directive (CSDDD). Det är ett regelverk som tvingar stora företag att identifiera, förebygga, mildra och redogöra för människorätts- och miljörisker i sina värdekedjor. Det är en del av EU:s hållbarhetspolitik. Men vad är det mer vi röstar om i juni? SMB ger här en överblick av EU:s hållbarhetspolitik och varför årets EU-val är viktigt.
Europiska unionen (EU) med dess 27 medlemsländer har under det senaste decenniet accelererat sina ansträngningar för att ta itu med globala hållbarhetsutmaningar. Genom en rad initiativ och regelverk strävar EU efter att främja en grönare, mer hållbar och resilient framtid för sina medlemsländer och deras invånare.
Den här relativt ambitiösa EU-politiken påverkar oss i Sverige både direkt och indirekt, men frågan är hur väl insatta svenskarna är i den. Enligt Eurobarometern från 2023 tycker 47 procent av svenskarna att de själva är välinformerade kring EU-frågor. Däremot svarar 74 procent att andra svenskar inte är välinformerade kring EU-frågor. Denna potentiella okunskap om EU-politiken har även identifierats av såväl TV4 som Sveriges Kommuner och Regioner (SKR).
Så – från ett miljöperspektiv – vad handlar EU:s hållbarhetspolitik om? Vilka initiativ och direktiv har införts? Och varför är det viktigt att rösta i EU-valet?
EU:s hållbarhetspolitik
EU:s hållbarhetspolitik har vuxit fram som en omfattande och integrerad del av unionens agenda, med målet att främja miljömässig, social och ekonomisk hållbarhet både inom och utanför dess gränser. Denna politik tog form i början av 2000-talet och fick betydande fart med lanseringen av EU:s strategi för hållbar utveckling år 2001, vilken syftade till att ta itu med och integrera olika hållbarhetsmål på ett mer sammanhängande sätt.
Inspirationen bakom EU:s hållbarhetspolitik kan spåras tillbaka till flera globala initiativ såsom Agenda 21 och Brundtlandrapporten från Världskommissionen för miljö och utveckling, vilka betonade behovet av en hållbar utveckling och lade grunden för många av principerna i EU:s politik. Dessutom har internationella överenskommelser såsom Kyotoprotokollet och senare Parisavtalet om klimatförändringar spelat en stor roll i att forma EU:s miljöpolitik och åtaganden.
EU:s hållbarhetspolitik kan beskrivas som en av de mest ambitiösa bland globala regioner, där den täcker allt från klimatåtgärder, energieffektivitet och förnybar energi till hållbar konsumtion och produktion, skydd av biologisk mångfald och övergången till en cirkulär ekonomi.
Till skillnad från många andra områden i världen, där hållbarhetsåtgärder kanske fortfarande är fragmenterade eller mindre bindande, har EU genomfört en rad rättsligt bindande direktiv och förordningar som etablerar tydliga mål och ramar för medlemsstaterna att följa. Denna proaktiva och reglerade strategi har positionerat EU och dess organisationer som en ledare på den globala scenen inom hållbarhet, vilket i sin tur inspirerar andra länder och regioner att följa efter. Dock ser många detta hållbara ledarskap som hotat i takt med att hållbarhetsagendan tenderar att smalna av.
EU:s Gröna Giv (European Green Deal)
En av hörnstenarna i EU:s hållbarhetsstrategi är EU:s gröna giv som lanserade 2019 och syftar till att göra Europa klimatneutralt till 2050. Detta ambitiösa mål inkluderar initiativ som sträcker sig över alla sektorer av ekonomin, inklusive energi, jordbruk, biodiversitet, och cirkulär ekonomi.
Hittills omfattar den gröna given över femtio olika direktiv och initiativ, vilka inkluderar åtgärder för att främja grön energi, hållbara transporter, cirkulär ekonomi, samt åtgärder för att bevara biologisk mångfald och minska föroreningar. Dessa initiativ täcker ett brett spektrum av sektorer och aspekter av ekonomi och samhälle, vilket gör strategin till ryggraden i EU:s miljö- och klimatpolitik.
Några av direktiven och initiativen inom ramen för den gröna given
Företags hållbarhetsrapportering är ett fokus bland direktiven, varav Corporate Sustainability Reporting Directive (CSRD) är centralt. Direktivet fungerar tillsammans med den tillhörande standarden European Sustainbaility Reporting Standards (ESRS) som anger hur företagen praktiskt ska rapportera enligt CSRD. Dessa skapar en ram för detaljerad och enhetlig rapportering om företagens miljö- och sociala påverkan.
CSDDD som precis röstats igenom i EU-parlamentet kan beskrivas som en utökning av detta regelverk. Direktivet syftar till att förbättra och säkerställa företagens ansvar gällande deras påverkan på mänskliga rättigheter och miljön genom hela värdekedjan. Genom CSDDD har större (över 1000 anställda och 450 miljoner EURO i omsättning) företag krav på sig att utföra noggranna kontroller (due diligence) för att identifiera, förebygga, mildra och redovisa hur de hanterar sin påverkan på mänskliga rättigheter och miljön i hela värdekedjan.
Direktiv för förbättrad konsumentinformation
Företagens hållbarhetsrapportering är ett sätt att göra företagens hållbarhetsarbete mer transparent, men EU har även tagit fram mer konkreta direktiv och initiativ med direkt kommunikationskoppling. Det kanske mest kända direktivet är Green Claims. Direktivet handlar om att säkerställa att hållbarhetsrelaterade påståenden är pålitliga och verifierbara för att därigenom motverka ”greenwashing”.
Ytterligare krav på företagen kommer med det föreslagna EU-direktivet Ecodesign for Sustainable Products Regulation (ESPR), som bland annat inbegriper att produkter ska vara utrustade med ett digitalt produktpass. Förslaget förväntas antas sommaren 2024. Dessa digitala produktpass är tänkt att ge konsumenter och företag tillgång till utförlig information om produkters hållbarhet.
Direktiv kopplade till koldioxidjustering och marknadsstyrning
En del av EU:s regleringar är kopplade till koldioxidjustering och marknadsstyrning, däribland Carbon Border Adjustment Mechanism (CBAM) med syftet att justera prissättningen på importerade produkter baserat på deras koldioxidavtryck.
Även EU-taxonomin kan kopplas till den här typen av regleringar. Det är ett klassificeringssystem för att definiera hållbara ekonomiska aktiviteter och vägleda investeringar mot hållbara projekt.
Sektorsspecifika initiativ och direktiv
Bland initiativen och direktiven kopplade till den gröna given finns även de som är sektorsspecifika. Ett exempel är initiativ kopplade till energisektorn som syftar till att öka användningen av förnybar energi och förbättra energieffektiviteten, vilket inkluderar lagstiftningspaketet Fit for 55 som ställer krav på minskning av energirelaterade växthusgasutsläpp.
Ett annat sektorsspecifikt initiativ är Farm to Fork-strategin kopplad till jordbrukssektorn. Denna strategi fokuserar på att skapa mer hållbara livsmedelssystem genom att minska användningen av kemikalier och främja ekologiska jordbruksmetoder. Till detta kommer Biodiversitetsinitiativet som inkluderar strategier för att återställa ekosystem och skydda biologisk mångfald.
EU:s politiska struktur
EU:s politiska struktur är noggrant utformad för att balansera medlemsstaternas behov med unionens övergripande mål. Kärnan i EU:s politiska system består av fem huvudinstitutioner: Europeiska kommissionen, Europeiska rådet, Rådet för Europeiska unionen (eller Ministerrådet), Europeiska parlamentet och Europeiska unionens domstol.
Europeiska kommissionen är unionens verkställande gren, ansvarig för att föreslå lagstiftning, genomföra beslut, upprätthålla EU-fördragen och hantera den dagliga administrationen. Kommissionen består av kommissionärer från varje medlemsland, vilka inte är valda genom allmänna val utan nomineras av varje medlemsstats regering och måste sedan godkännas av Europeiska parlamentet. Kommissionärerna ansvarar för specifika politikområden, såsom handel, miljö eller transport. Kommissionens ordförande, som för närvarande är Ursula von der Leyen, spelar en central roll och är ansvarig för att leda och samordna kommissionens arbete.
Europeiska rådet sätter den allmänna politiska inriktningen och prioriteringarna för EU. Det består av stats- eller regeringscheferna från alla medlemsländer som är ansvariga inför sina nationella väljare. Även om Europeiska rådet inte lagstiftar, spelar det en avgörande roll för att definiera EU:s övergripande strategiska agenda.
Rådet för Europeiska unionen, ofta kallat Ministerrådet, är det forum där ministrar från varje medlemsland möts för att anta lagstiftning och koordinera politik. Vilka ministrar som deltar varierar beroende på vilket ämnesområde som diskuteras. Till exempel deltar finansministrar i Ekofin-rådet (ekonomi och finans), medan miljöministrar deltar i miljörådet. Dessa ministrar är medlemmar av sina nationella regeringar och är ansvariga inför sina nationella parlament och väljare. Detta råd samarbetar med Europaparlamentet för att godkänna och anta EU-lagstiftning.
Europeiska parlamentet är den institution där medlemmarna (ledamöterna) direkt väljs av EU:s medborgare genom allmänna val vart femte år – det vill säga det val som hålls 6-9 juni i år. Parlamentet spelar en central roll i EU:s lagstiftningsprocess, där det granskar, debatterar och godkänner lagförslag tillsammans med Ministerrådet. Det har också befogenhet att granska andra EU-organ och är ansvarigt för att godkänna unionens budget.
Europeiska unionens domstol (EU-domstolen), tidigare känd som EG-domstolen, är en central rättslig institution baserad i Luxemburg. Domstolen säkerställer enhetlig tolkning och tillämpning av EU-lagstiftning över alla medlemsländer, övervakar efterlevnaden av EU-fördragen och löser tvister mellan EU:s medlemsstater, institutioner, företag och individer. Genom att skydda rättigheter och friheter enligt EU-lag och upprätthålla rättsstatens principer stöder domstolen EU:s integration och rättsliga stabilitet. EU-domstolen har överordnad auktoritet jämfört med nationella domstolar i frågor som rör EU-lag, vilket bidrar till en konsekvent och rättvis tillämpning av EU-lagar över hela unionen och förhindrar olika tolkningar av dessa lagar i olika medlemsstater.
EU-medborgares möjligheter att påverka EU-politiken
Som EU-medborgare kan man påverka politiken på flera sätt, varav ett sätt är att rösta i EU-valen. Indirekt kan dock EU-medborgare även påverka genom sina nationella regeringar, som är representerade i Europeiska rådet och Ministerrådet samt utser EU-kommissionärerna.
Man kan även påverka debatter och beslut via civilsamhällets ideella organisationer och branschorganisationer, eller genom det så kallade Europeiska medborgarinitiativet där EU-medborgare har möjlighet att direkt föreslå ny lagstiftning på områden där EU har befogenhet att agera.
Varför är det viktigt att rösta i årets EU-val?
Att rösta i årets EU-val är av stor betydelse på grund av den centrala roll EU-politiken spelar i att adressera avgörande globala och regionala utmaningar för såväl privatpersoner som offentliga och privata organisationer.
Nu mer än någonsin är EU-politiken i fokus på grund av dess proaktiva strategier mot klimatförändringar, hållbar utveckling och social rättvisa. Dessa frågor hanteras genom EU:s lagstiftningsinitiativ som till exempel CSRD, EU-taxonomin, CSDDD och utvecklingen av digitala produktpass.
EU:s hållbarhetsinitiativ påverkar inte bara den ekonomiska och sociala framtiden inom Europa, utan sätter också globala standarder för miljöskydd och socialt ansvarstagande. Det är ett regelverk som både direkt och indirekt påverkar vår samhällsstruktur.
Den europeiska snabbtågskoncernen Eurostar deklarerar nu målet att driva sin tågflotta med enbart förnybar el år 2030. ”Det är ett ambitiöst mål, som är medvetet valt för att accelerera omställningen inom tågsektorn” framhåller bolagets chef.
Eurostar driver idag tåglinjer mellan huvudstäderna London, Amsterdam, Bryssel och Paris. Därtill samarbetar man med andra snabbtågsoperatörer som trafikerar en lång rad städer i hela Frankrike samt västra Tyskland.
Klimatvinsten kan vara mycket hög om man väljer snabbtåg framför flyg. Enligt ett räknexempel i euronews.green kan koldioxidutsläppen från en resenär som väljer tåg istället för flyg mellan London och Paris minska från 66 kilo till 2,4 kilo.
Men i de fall elen kommer från kolkraftverk uteblir mycket av CO2-besparingen, av naturliga skäl. Mer vind- och solkraft är därför helt nödvändigt för att Eurostars mål ska kunna realiseras. I Storbritannien svarade i fjol vindkraften för 40 procent av företagets elbehov. Med nya solcellsanläggningar installerade från och med 2025 räknar Eurostar att nå upp till siffran 80 procent förnybar el, enligt euronews.green.
Företaget presenterade sina planer i en hållbarhetsrapport som offentliggjordes i veckan. Här framkommer också att Eurostar anslutit sig till det globala omställningsnätverket RE 100.
Vi är stolta över att vara det första tågbolaget att gå med i RE 100. Idag står transportsektorn för 25 procent av de europeiska växthusgasutsläppen. Vi vill medverka till att göra hållbara rälsbundna snabbtransporter till en nyckellösning för en fjärdedel av Europas klimatproblem, säger Eurostars vd Gwendoline Cazenave i artikeln.
Det finns redan idag goda föredömen på kontinenten bland tågoperatörer att använda förnybar el. Tågen i Nederländerna använder sedan 2017 så gott som enbart vindkraftsproducerad el för sin framdrivning.
Tack vare kraftig tillväxt av vindkraft uppnådde för övrigt Nederländerna 100 procent helt förnybar elproduktion (dvs el från vattenkraftverk, geotermisk kraft, respektive sol och vind) år 2022, enligt statistik från Stanford university. En plats man delar med ännu ett europeiskt land, Albanien, samt Nepal, Bhutan och Paraguay.
EU-kommissionen har öppnat en utredning om potentiellt vilseledande miljöpåståenden från 20 flygbolag. Utredningen inkluderar påståenden om hållbara flygbränslen och fördelarna med att kompensera för flygutsläpp, rapporterar Financial Times.
Flyget har länge varit centralt i klimatdebatten, vilket bland annat landat i att Europeiska unionen infört det så kallade ReFuelEU Aviation-initiativet. Det här initiativet syftar till att gradvis ersätta kerosin, ett fossilbaserat flygbränsle framställt från raffinering av råolja, med förnybara eller syntetiska bränslen.
Samtidigt som fossilt kerosin börjar fasas ut väcks emellertid tvivel om flygbolagens miljöpåståenden, vilket nu lett till att Europeiska kommissionen inlett en särskild granskning av totalt 20 flygbolags påståenden.
De påståenden som ska granskas kan dels kopplas till användningen av de mer hållbara bränslena, vars miljönytta kan ha överdrivits. Dels handlar det om påståenden kopplade till att flygutsläpp kan neutraliseras genom klimatkompenserande aktiviteter. Enligt EU:s så kallade Green claims-direktiv ska samtliga miljöpåståenden kunna beläggas med bevis, vilket nu kommissionen ska undersöka om flygbolagen har för sina påståenden.
EU-kommissionen har gett flygbolagen 30 dagar på sig att lägga fram konkreta planer för att rätta till felaktiga miljöpåståenden. Om flygbolagen inte lever upp till dessa krav kan nationella myndigheter vidta straffåtgärder.
Flygbranschens organisation, Airlines for Europe, säger att man stödjer granskningen och betonar vikten av transparent och korrekt information.
Det är alldeles uppenbart att Tidöpartiernas högsta företrädare betraktarklimataktivister somett hot. Aktivisterna formulerar, stående på klimatforskningens grund, systemkritik. Regeringspartiernas svar är att demonisera fredlig aktivism och relativisera nazistiska attackermed sprayflaskor och knytnävslag.Det hela är tragiskt, menar SMB:s krönikör Annie Croona.
Krönika Klimataktivister är “ett hot mot demokratin”, “totalitära krafter” eller rätt och slätt “terrorister”.
Det handlar inte längre om enstaka tillfällen då det låtit så och det kan inte längre betraktas som oskyldiga misstag. Orden kommer från högt uppsatta politiker som tycks ha bestämt sig för att klimataktivister är ett hot mot demokratin.
”Vågade inte ta ordet nazist i munnen”
När nazister attackerade deltagare i ett antifascistiskt möte i Stockholmsförorten Gubbängen i veckan var samma politiker inte lika skarpa i orden.
Efter attacken uppstod en tydlig skiljelinje mellan Tidöpartierna och oppositionen. Oppositionspartiernas respektive partiledare använde epitetet “högerextrema” eller beskrev det som en nazistattack.
Bland Tidöpartierna såg det annorlunda ut. Där vågade man inte ta ordet nazist i munnen, och det verkade skava med prefixet “höger” i den näst rimligaste benämningen (högerextrem).
Ebba Busch och Johan Pehrson valde i stället “antidemokratiska krafter”. Ulf Kristersson nämnde inte gärningsmännen alls utan pratade svepande om att “en attack mot ett demokratiskt möte är en attack mot hela vår demokrati”.
(Statsministern la förresten inte upp några inlägg på Facebook, Instagram eller X, något han inte missat att göra när klimataktivister stört ett möte, när visitationszoner införts eller när Taylor Swift släppt ett nytt album.)
På samma svepande sätt uttryckte sig Gunnar Hökmark, tidigare riksdagsledamot för Moderaterna, när han på X oroade sig för “ännu en mötesstörning i förakt för demokratin”. Det framgår inte vad han jämför med, men jag tillåter mig att gissa: det handlar om det jag inledde den här texten med. Om fredliga klimataktivister som Tidöpartierna med full kraft i penseldragen målat ut som ett hot mot demokratin.
Rädslan för systemkritiken
Jag undrar hur det är möjligt att vi just nu har ett politiskt klimat där regeringspartier pratar om klimataktivister som om de vore nazister, men inte om nazister som… nazister.
Jag vill tro att dessa politiker egentligen vet att klimataktivisterna inte är farliga, att det inte är tal om något hot mot demokratin. Jag vill tro att det bara är ett spel för att komma undan med milt sagt undermålig politik.
För det enda hotet klimataktivister kommer med är att avslöja regeringens (och tidigare regeringars) misslyckanden, och att bilda opinion för det som möjligen skrämmer politiker mer än att framstå som dåliga: ett system som förändras i grunden.
Att Greta Thunberg gått från kelgris till paria hos Tidöpartierna är ingen slump. Förändringen sammanfaller med en skärpning av klimataktivisternas budskap; en skärpning som till slut blir nödvändig för de allra flesta som engagerar sig för klimatet.
Det handlar om insikten att det här inte fungerar: att hela systemet är felvänt. En insikt som sedan omvandlas till systemkritik, till tillväxtkritik.
Det är vad politiker som målar upp en hotfull bild av klimataktivister är rädda för. Och därför måste sådana röster tystas.
”Klimataktivister är inte ett hot mot demokratin”
Man kan förespråka olika lösningar för att motverka klimatkrisen – men lösningarna måste ha effekten att utsläppen minskar, och det i tillräcklig takt. Om det inte sker ska kritiska röster höras: från företag, från forskare, från folket.
Men när Klimatpolitiska rådet sågade regeringens klimathandlingsplan viftades kritiken bort som åsikter utan förankring. Timbros Simon Wakter menade att rådet inte förstår borgerlig klimatpolitik. Låt oss konstatera att varken forskarna eller klimatet förstår borgerlig klimatpolitik så länge den inte minskar utsläppen, utan ökar dem.
Efter attacken i Gubbängen blev det dock plågsamt tydligt att Tidöpartierna ser på klimataktivism som något farligt, men högerextremism som något man kan relativisera; vifta bort. Vi tar det igen: Tidöpartierna kan inte kalla en nazist för nazist, men har inga problem med att kalla sjungande och stickande rebellmammor för ”säkerhetshot”.
Regeringen har bestämt sig för att attackera alla som ifrågasätter deras “effektiva” klimatpolitik. Lyckligtvis är vi många som bestämt oss för att stå emot attackerna och backa aktivisterna.
För klimataktivister är inte ett hot mot demokratin. I stället är det demokratiskt valda representanter som är ett hot mot klimatet. Det är bara så fruktansvärt sorgligt.
←Tipsa!
Tipsa oss
Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.
SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
