Du kan trycka Shift + S för att få fram sökfältet när som helst och Esc för att stänga det.
Tryck ENTER för fler resultat, då kan du även förfina din sökning.
    Stäng

    Dagens CO2-kurva

    Varje vecka redovisar SMB halten av koldioxid i luften.

    Enligt senaste mätningen uppmätt på på Hawaii låg koldioxidhalten i atmosfären 4 november på 419,89 miljondelar (ppm). Jämfört med för exakt ett år sedan är det en ökning med 3,34 ppm. I våras slogs nytt rekord då mänskligheten för första gången passerade 425 ppm.

    Förra veckans medeltal blev 419,05 ppm, vilket är en ökning med 2,64 ppm jämfört med för ett år sedan. På ett decennium är det en ökning med 24,58 ppm.

    Källa: NOAA

    Koncentrationen av koldioxid nådde 418,51 ppm i september, vilket är en ökning med 2,60 ppm jämfört med för ett år sedan. September månad blev rekordvarm och uppvisade den största avvikelsen på 83 år, vilket förvånade klimatforskare. Det var samtidigt 0,5 °C högre än den tidigare varmaste septembermånaden år 2020.

    Koldioxidhalten ligger nu över 50 procent över förindustriell nivå räknat från år 1750 och världen är därmed halvvägs till en dubblering av koldioxidhalten. Den underliggande trenden går tydligt uppåt och vi är på väg åt fel håll. Koldioxid stannar i atmosfären i många årtionden och låser därmed in klimatförändringarna för kommande generationer.

    Samtidigt blir det tydligt att det sker en acceleration ju mer koldioxid som släpps ut. Fram till 1970-talet ökade koncentrationen med ungefär 1 ppm per år, men runt år 2000 var den årliga ökningen uppe i 2 ppm för att nu ligga på 2,5 ppm per år och ökande.

    Källa: NOAA

    Dagens koldioxidhalt i atmosfären är exceptionellt hög och har inte befunnit sig på den nivån på flera miljoner år, och vi närmar oss nu nivåer liknande de som fanns för 15 miljoner sedan när det var 3-4 grader varmare och havsnivån var 20 meter högre. Forskning visar att världen nu snabbt rör sig mot förändringar i klimatsystemet som saknar motstycke i människans historia.

    Bilens dominans i städer måste utmanas

    Fordonsflottan behöver elektrifieras, men räcker det? Debatten saknar flera helt centrala perspektiv, som hur ytan i städerna ska fördelas och hur vi får bort de onödiga bilresorna, skriver SMB:s redaktör Annie Croona i veckans krönika.

    KRÖNIKA. Vi behöver ställa om transportsektorn, det är de flesta eniga om. Men hur? Där går åsikterna isär. 

    Regeringen har valt elektrifieringsspåret. Inget fel med elektrifiering: självklart behöver vi ställa om från bensin- och dieselbilar till elbilar. Men att enbart göra det är ingen ambitiös klimatomställning. Flera helt centrala perspektiv förbises helt. 

    Jag pratar framför allt om yta. I städer finns enorm potential att minska utsläppen från transporter, eftersom sträckorna folk behöver ta sig ofta är kortare än på landsbygden, samtidigt som kollektivtrafiken är väl utbyggd. Åtminstone i storstäderna. Ändå ligger nästan allt fokus på att skifta bensin- och dieselbilar mot elbilar, att få upp fler laddstolpar. 

    Men räcker det? 

    Elbilar tar ju trots allt upp lika mycket, om inte mer, yta som fossilbränsledrivna bilar. Trenden de senaste åren har varit att bilar blir allt större och tyngre och elbilar är inget undantag. Inte nog med att det innebär att ytan som tilldelas fotgängare och cyklister blir begränsad – tunga bilar med dubbdäck är också riktiga miljöbovar.

    De orsakar nämligen stora utsläpp av hälsofarliga partiklar, vilket gjort att dubbdäcksförbud i centrala delar av städer blivit allt vanligare. Det är en viktig insats: nästan 7000 svenskar beräknas dö i förtid varje år på grund av luftföroreningar. I det här perspektivet är elbilen inte räddningen, åtminstone inte om den är tung och har dubbdäck. 

    Mer parkeringsyta än boyta

    Vi behöver alltså våga ifrågasätta bilens dominans i städerna. Visst är det bekvämt att bara byta till elbil, men missar vi inte själva grundproblemet?

    Som att majoriteten av bilresor är oerhört korta och att bilarna har få passagerare: i snitt 1,45 per bil, och ofattbara 1,1 i tätort? Eller att bara en bråkdel av de som kan cykla till jobbet på mindre än 30 minuter – hälften (!) av invånarna i Stockholm och Göteborg – gör det? 

    Om vi på riktigt vill minska utsläppen från transporterna måste vi börja omfördela ytan och resa mer effektivt. I Sverige finns mer parkeringsyta än boyta, 50 respektive 42 kvadratmeter per person. Med allt större bilar blir det ännu svårare för cyklister och fotgängare att få plats – trots att det är cykel och gång som behöver öka.

    Vi behöver, till exempel, cykelbanor där flera typer av cyklar och cyklister får plats – snabba och långsamma cyklister, traditionella cyklar och lådcyklar. Först när cykeln får de förutsättningar den förtjänar kan vi minska bilismen (och inte bara byta fossilbil mot elbil). 

    Varannan elcykelresa ersätter en bilresa

    Den verkliga klimathjälten är faktiskt inte elbilen – det är snarare elcykeln. En studie av brittiska Bicycle Association visar att 50 procent av elcykelresorna ersätter bilresor. Danska Vejdirektoratet har sett liknande siffror. I vissa studier är andelen så hög som 70 procent.

    Men fokus ligger alltjämt på bilen. De miljözon som nu planeras i Stockholm ska tillåta elbilar – men är det verkligen en miljözon om man inte ger mer yta till cyklister, fotgängare och kollektivtrafik? Varför inte bara göra zonen helt bilfri? 

    Andra länder testar det här nu, men i Sverige har bilismen ett fast grepp om stadsplaneringen, även i städer där progressiva Miljöpartiet styr. Är det så läskigt med städer som ger plats åt parker och träd, människor som går och cyklar och en mer effektiv kollektivtrafik? Det verkar onekligen så.

    Men det vore intressant att se vad som sker om vi vågar prova. 

    Istäcket över Västantarktis förlorat medan Grönlands stabilare

    Tippningspunkter som en följd av klimatförändringarna är säkerligen något som oroar och skrämmer många. På kort tid har ny forskning publicerats som kraftigt uppdaterar lägesbilden. Nu bedöms det västantarktiska istäcket som förlorat, och flera meters havsnivåökning är oundviklig, vilket kan komma att drabba miljarder kustnära människor. Samtidigt anses Grönlands istäcke vara betydligt mer robust än vad man tidigare trott.

    En tippningspunkt (även kallat tröskelpunkt) är en kritisk punkt som – när den passeras – försätter ett element i jordens klimatsystem på en bana som blir omöjlig att förhindra. Systemet ‘tippar över’ och kastas in i en ny utveckling, vilket, med fara för mänskligheten, minskar jordsystemets stabilitet. Det här innebär i samtliga fall antingen kollaps, massdöd, storskalig förlust och eller betydande väderförändringar (Se bild 1).

    Bild 1: Uppskattat intervall av mängd global uppvärmning nödvändig för att passera tippningspunkter. Källa: The Guardian, med data från Armstrong Mckay mfl. 2022.

    16 tippningspunkter utspridda över planeten (se bild 2) är identifierade. De rör allt från Amazonas regnskog, de boreala skogarna i norr till issmältning runt polerna och havsströmmar. Vid vilken celsiusgrad av global uppvärmning som respektive tippningspunktsystem anses mest trolig att tippa över samt inom vilket intervall det är möjligt varierar kraftigt. Dessutom har flera system stora intervall för sin tippning, vilket gör att osäkerheten i dessa fall är förhållandevis stor.

    I fjol publicerades en studie med bland annat svenske klimatforskaren Johan Rockström som förkunnade att fyra av dessa tippningspunkter bedöms som troliga att passeras redan vid 1,5 graders uppvärmning. Detta innebär kollaps av Grönlands istäcke, kollaps av Västantarktis Istäcke, en 70 till 90 procentig död av tropiska och subtropiska korallrev samt abrupt avsmältning av permafrost i Arktis. 

    Bild 2: Tippningspunkterna över en global karta. Källa: Armstrong Mckay mfl. 2022.

    Under de senaste tre veckorna har två väldigt viktiga studier för klimatforskningen publicerats. De både kommer med robusta slutsatser som kommer ha stor inverkan på mänsklighetens fortlevnad. Det ena budskapet är positivt och det andra negativt.

    Grönlands istäcke

    En ny studie i tidskriften Nature uppdaterar forskningsläget gällande Grönlands istäcke. Studien visar att tippningspunkten för istäcket ligger med ett intervall som liknar tidigare vetenskaplig förståelse, även om det råder viss variation. Om den globala uppvärmningen hålls med marginal under två grader förväntas inte istäcket kollapsa, enligt studien.

    Därutöver slår forskarna bakom studien fast att Grönlands istäcke reagerar så pass långsamt på mänsklighetens (eller i huvudsak rika länders) uppvärmning av klimatet att istäcket kan förhindras från att kollapsa även om tippningspunkten är passerad om temperaturerna sänks tillbaka till 1,5 grader inom ett par sekel.

    Det här är såklart goda nyheter. Men två aspekter är här essentiella att poängtera. Den ena angår att just sänka temperaturen i framtiden riskerar att innebära att makthavare och samhällen förlitar sig på användningen av olika typer av hittills ofärdiga tekniker för att åstadkomma så kallade negativa utsläpp i för hög utsträckning. Dessa kallas ofta CSS-tekniker eller Carbon Capture Storage-tekniker. Även om CSS har potential är alla dessa tekniker sammantaget högst kontroversiella bland forskare (se slutet av sidan 55 i länken för en redogörelse), även om de ingår i många IPCC-scenarier.

    Att förlita sig på framtida negativa utsläpp kritiseras bland annat på grund av att det är osäkert om teknikerna går att skala upp, att många av dem förväntas kräva väldigt stora mängder energi samt att andra kräver väldigt stora arealer land (i IPCCs scenarier en total areal två till tre gånger större än Indien). Men kanske allra viktigast är att dessa är ofärdiga tekniker, och att förlita sig på dem är ett riskabelt vågspel – om de i framtiden misslyckas befinner sig mänskligheten i sådana fall sannolikt i en ytterst prekär situation.

    Den andra poängen att notera är att ett undvikande av en kollaps av Grönlands istäcke inte betyder att förödande konsekvenser för världens kustnära städer och människor undviks. Om 1,5 grader passeras kan avsmältningen av Grönland bidra till flera meters havsnivåstigning, beroende på hur länge gränsen passeras och hur intensiv uppvärmning är. Redan idag – med cirka 1,2 graders uppvärmning – förlorar istäcket 270 miljarder ton is per år.

    Västantarktis istäcke

    Antarktis delas geografiskt upp i två delar: stora Östantarktis och mindre Västantarktis (se bild 3). En ny studie – likväl publicerad i Nature – förkunnar att Västantarktis istäcke i huvudsak är förlorat. Tippningspunkten antas därmed vara passerad för gott, även om studien påpekar att fler studier behövs för att stärka säkerheten i studiens slutsatser. Västantarktis innehåller is motsvarande fem meters havshöjning. Nu förväntas nästan all denna is smälta. Således är en havsnivåökning med flera meter oundviklig – enbart från det västantarktiska istäcket. 

    Bild 3: Antarktis, uppdelat mellan Västantarktis och Östantarktis. Källa: Landsat Image Mosaic of Antarctica team via Wikimedia.

    Som både Aftonbladet och Klimatgranskaren tidigare rapporterat poängterar forskarna bakom studien att för att ha en chans att rädda Västantarktis hade kraftiga åtgärder mot klimatförändringarna behövt sättas in redan för flera decennier sedan. 

    Studien betonar även att avsmältning är en process som förväntas ske gradvis över hundratals år. Skulle däremot den globala uppvärmningen och lufttemperaturerna över Antarktis fortsätta öka signifikant – förbi Parisavtalets ramar – kan avsmältningen ske betydligt snabbare.

    Även om världen således har tid att anpassa sig, styrker detta ytterligare hur ytterst viktigt det är att världens länder vidtar åtgärder som säkerställer att uppvärmningen begränsas i enlighet med 1,5 gradersgränsen.

    Sveriges hittills största solcellspark byggs i Hallstavik

    Axfood och Alight tar ett stort hållbarhetskliv framåt genom att påbörja bygget av Sveriges största solcellspark i Hallstavik. Detta är ett positivt exempel på hur företag kan integrera hållbarhet och förnybar energi i den egna verksamheten.

    Med en redan imponerande portfölj av solenergiprojekt, inklusive Sveriges största takbaserade solcellsanläggning i Bålsta och en omfattande solcellsanläggning i Landskrona, höjer Axfood nu ribban ytterligare. I samarbete med Alight tar de sig an uppgiften att bygga landets största markbaserade solcellspark.

    Denna park kommer att sträcka sig över 71 hektar – en yta som motsvarar 101 fotbollsplaner – och inrymma omkring 92 000 solpaneler. Med en total kapacitet på cirka 64 MW och en årlig produktion på 63 GWh, vilket kan förse över 12 600 svenska hushåll med förnybar energi.

    Tillgång till mer förnybar el på marknaden är avgörande för den gröna omställningen och Sveriges möjligheter att leverera mot klimatmålen, säger Åsa Domeij, Axfoods hållbarhetschef, i ett pressmeddelande.

    Den satsning som Axfood och Alight gör tillsammans i Hallstavik är unik. Alight ansvarar för att äga och bygga solcellsparken. De installerar all utrustning och ser till att allt fungerar som det ska. Axfood förbinder sig att köpa den el som anläggningen producerar. Målet är att ha solcellsparken i full drift redan våren 2024.

    Men det handlar inte bara om att producera förnybar energi. Axfood och Alight menar även att de har ett starkt engagemang för naturen och den lokala biologiska mångfalden. De har därför även arbetat fram en plan för att skydda och förbättra livsmiljön för de arter som finns i området.

    Hälften av världens länder har minskat sitt beroende av fossila bränslen

    En rapport från tankesmedjan Ember visar att hälften av världens länder krafigt minskat sin användning av fossila bränslen i elproduktionen. Även om detta är positivt, står vi nu inför stora utmaningar med att fortsätta bygga ut sol- och vindkraft för att nå Parisavtalets mål.

    Ember har granskat data om fossil elproduktion från år 2000 till 2022, baserat på information från 215 länder. Rapporten indikerar att vi är på väg mot en global topp för utvinning av energi från fossila bränslen, vilket framöver kan leda till mer förnybar energi och minskade klimatpåverkande utsläpp.

    Global förändring på gång

    Rapporten visar att 107 länder nått sina fossila utsläppstoppar för över fem år sedan. Under det senaste decenniet har deras klimatpåverkande utsläpp sjunkit med nästan 20 procent. Dessa länder utgör 38 procent av det globala energibehovet. Ytterligare länder, som sammantaget står för 50 procent av världens energiförbrukning, har också nått sina fossila utsläppstoppar, men nått dem för bara något år sedan.

    Fenomenet ser vi över hela världen. EU, Oceanien och Nordamerika har minskat sin användning av fossila bränslen med 30 procent, 20 procent respektive 15 procent från sina toppnivåer. I Afrika, Latinamerika och Karibien ser vi en stabilisering, medan Asien och Mellanöstern ännu inte har nått sina toppar. Dock syns framsteg även i dessa regioner.

    Kritiskt nästa steg

    Att nå toppen för energi från fossila bränslen är en milstolpe, men det som händer härnäst är avgörande. För att nå de nödvändiga utsläppsminskningarna behövs även en snabb ökning av vind- och solkraft under det kommande decenniet.

    Enligt IEA (International Energy Agency) behöver förnybara källor stå för 40 procent av den globala elproduktionen till 2030. Att tredubbla den globala kapaciteten för förnybar energi är därför en prioritet för att nå Parisavtalets mål och begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader Celsius.

    Statsministern stöder Ukrainas syn på kriget som storskaligt miljöbrott

    Rysslands anfallskrig mot Ukraina är inte bara en humanitär och ekonomisk katastrof. Skadorna på miljön och ekosystemen är extremt stora. Nu lovar statsminister Ulf Kristersson (M) att stöda Ukrainas önskan att utkräva ansvar för kriget som ekocid, ett storskaligt miljöbrott, i internationell domstol.

    Kristersson svarade på frågor vid EU-nämndens sammanträde den 25 oktober.Riksdagsledamoten Rebecka de Moine (MP) ville då veta om hur statsministern ser på Ukrainas vilja att få krigets härjningar på miljön att betraktas som ekocid.

    Ulf Kristersson hänvisade till ett möte med Ukrainas riksåklagare och betonade att han ”helt och hållet delar landets syn på miljöbrott”.

    Uttalandet välkomnas av den svenska avdelningen av End Ecocide. Det är en internationell organisation som verkar för att ekocid, storskalig förstörelse och ödeläggelse av natur och ekosystem, ska klassas som ett internationellt brott enligt Romstadgan och därmed kunna prövas i den internationella brottmålsdomstolen i Haag, ICC. Så är inte fallet idag, men opinionsarbetet pågår intensivt i många länder runt om i världen för att det ska bli möjligt.

    Det är mycket glädjande att statsministern är så tydlig. Vi hoppas att regeringen nu agerar i linje med Ukrainas önskan om att inkludera ekocid som ett av brotten mot freden vid ICC, säger Pia Björstrand, ordförande för End Ecocide Sverige.

    Parlamentariker utreder ryska miljöbrott mot Ukraina

    Ett antal miljöpartister, med Rebecka de Moine som förstanamn, har tidigare lämnat in en motion till riksdagen i samma ärende. de Moine ingår i den grupp av europeiska parlamentariker som utreder Rysslands miljöbrott mot Ukraina, Ukraine War Environmental Consequences Work Group. Gruppen leds av Sveriges tidigare utrikesminister Margot Wallström (S).

    Verkningarna av det ryska anfallskriget på Ukrainas miljö är extremt omfattande och kommer att få konsekvenser långt in i framtiden. Det handlar om kemisk förgiftning av stora arealer efter massiv artilleribeskjutning, söndersprängda skogar, läckage från skadade industrianläggningar, och, inte minst, de ekologiska skadorna efter sprängningen av Kachovkadammen vid floden Dnjepr.

    Enligt en bedömning av ukrainska myndigheter i början av det här året hade kriget orsakat miljöskador för motsvarande 370 miljarder kronor, enligt Svt. Kriget leder även till omfattande utsläpp av växthusgasen koldioxid. Utsläppen efter ett års krig uppskattas till 33 miljoner ton, cirka två tredjedelar av ett års totala svenska territoriella utsläpp.

    Den ukrainska regeringen har samlat in dokumentation om tusentals miljöbrott från Rysslands sida som krigföringen lett till. Om den någon gång ska kunna lägga fram denna bevisning i ett internationellt brottmål i Haag återstår att se.

    EU presenterar ny, ambitiös cykeldeklaration

    EU har presenterat en ny cykeldeklaration, “European Declaration on Cycling”. Dels uppmärksammar den cykelns viktiga roll i transportsektorns utsläppsminskningar, dels gör den cykling till en strategisk prioritering.

    Cykel är ett mycket klimatsmart transportmedel. Den genererar inga växthusgaser, kräver inget bränsle, är hälsofrämjande och kräver betydligt mindre ytor än biltrafik. 

    Det är därför glädjande att EU nu uppmärksammar cykelns fördelar och dess roll i klimatomställningen. Den nya deklarationen har beskrivits som EU:s mest ambitiösa cykelinitiativ hittills, rapporterar nyhetssajten The European Sting. Den innefattar både riktad finansiering och policystöd som ska leda till ökad cykling.

    Deklarationen ska bland annat verka för sammanhängande cykelvägnät i städer, att säkra parkering med laddningsinfrastruktur och att bygga cykelmotorvägar (ibland supercykelvägar på svenska). De föreslagna investeringarna är en del i arbetet mot att uppnå målsättningarna i European Green Deal, Sustainable and Smart Mobility Strategy och Zero Pollution Action Plan. 

    Funding dedicated to cycling – at local, national and European levels – is needed to
    match the ambition to get more people cycling. An appropriate level of investment is a
    prerequisite for significantly improving cycling conditions and maintaining
    infrastructure.

    European Declaration on Cycling

    Elcykeln har stor potential att ersätta bilen

    Framväxten av elcyklar är särskilt intressant ur klimatperspektiv. Elcyklar gör cykling tillgänglig för en bredare målgrupp, såsom äldre och personer med funktionshinder. 

    Dessutom har elcyklar visat sig ha stor potential att ersätta bilen. En undersökning av brittiska Bicycle Association visade att hälften av elcykelresor i regel ersätter bilresor – i vissa fall var siffran så hög som 70 procent. 

    Cykelboom på flera håll – men inte i Sverige 

    Flera europeiska städer har redan gjort ambitiösa satsningar på cykel. Bland annat kan Antwerpen, Köpenhamn, Paris och Utrecht nämnas som förebilder. 

    Även i svenska städer finns stor potential. Både i Stockholm och Göteborg kan omkring varannan invånare cykla till jobbet på mindre än 30 minuter. 

    Men de nationella satsningarna är trots det ytterst små. I den nationella infrastrukturplanen som gäller 2022-2033 öronmärks endast 0,5 procent till cykelinvesteringar. Det är långt ifrån tillräckligt om vi ska nå det nationella cykelmål som VTI, Statens väg- och trafikforskningsinstitut, föreslagit: fördubblad cykling till 2035.

    Skogens grova träd är försvinnande få idag

    Det långvariga och allt intensivare och förödande skogsbruket har gjort de svenska produktionsskogarna utfattiga på de förr så vanliga jätteträden. SMB:s krönikör Leif Öster pekar i veckans text på den dåliga självkontrollen inom skogsnäringen, som trots att man tagit fram målbilder om att spara jätteträden knappt gör det alls.

    KRÖNIKA. Det är spännande med riktigt grova och stora träd. Vördnadsfullt, tänker kanske någon som står vid en tall som kan ha levt i 300 år. I den årliga riksskogstaxeringen mäts tusentals provytor i hela landet.

    En av många data som sedan redovisas är trädens diameter i brösthöjd. De grövsta träden man hittar redovisas i en grupp som kallas + 80 centimeter. Dessa är ytterst få. I en genomsnittskog på 1000 hektar står det nästan tre miljoner träd. Bara 31 av dessa är grövre än 80 centimeter.

    För att exempelvis en tall ska få kallas ”stortall” ska den vara mer än 80 centimeter i diameter, vilket motsvarar en omkrets på över 251 centimeter. I vart fall enligt Björn Elfving, SLU-professor som skrivit en läsvärd rapport om just stortallar. 

    I skogsbruket kallar man träd som har särskilda naturvärden i någon form för naturvärdesträd. Träden kan vara ovanliga, gamla och eller just grova. Svensk skogsnäring har själv tagit fram drygt 50 målbilder för god miljöhänsyn. Enligt regelverket ska nästan alla naturvärdesträd sparas i samband med skogliga åtgärder. Det är bra.  Om svensk skogsnäring verkligen levde upp till vad de själva har lovat att göra så skulle dessutom det mesta vara bättre i den svenska skogen.  Men det är lite så och så med efterlevnaden av de egna miljöbilderna. 

    Övergrovt virke sparas ändå inte

    Låt oss titta på det här med grova träd. I en av målbilderna skrivs att de är särskilt värdefulla för den biologiska mångfalden. Och därför ska de sparas. Så i princip ska inga träd grövre än 60 centimeter i brösthöjd avverkas. Ändå vet i stort sett varenda sågverkschef i Sverige att man regelmässigt får in sådana stockar. Det är så vanligt att man har ett eget namn för dem, nämligen ”övergrovt virke”.

    Problemet är att man inte kan såga så grova stockar. Virkesköparna vill därför normalt inte befatta sig med sådant virke och försöker undvika avverkningarna genom ”negativa incitament”. Det kan innebära att man kanske vrakar det övergrova virket, sänker priser eller leveransvägrar. Ändå avverkas sådana träd och körs till massabruk och sågverk där de antingen flisas up, eller svaras ner till hanterbar tjocklek.

    I en intressant graf visar Riksskogstaxeringen hur otroligt få riktigt grova träd det numera finns i de svenska skogarna. Det är bara en hundradels promille av alla träd som är över 80 centimeter tjocka.  Man måste alltså mäta in 100 000 träd för att hitta ett enda 80 centimeters träd. 95 procent av alla svenska träd är numera klenare än 19 centimeter i brösthöjd.

    Självkontroll för näringen fungerar uselt

    När dagens skogspolitik spikades för 33 år sedan, år 1993, gavs skogsbruket en mycket stor frihet mot att näringen själv fastställde en sorts ”licence to operate”. Näringen valde att själv ta fram och beslutade om drygt 50 målbilder för god hänsyn. Men hur har det gått med målbildsarbetet? Ja, inte minst LRF centralt har varit mycket kritiska till att följa upp den saken. Men vill helt enkelt inte bli synad. För det som mäts brukar åtgärdas, och då kan det ju visa sig att samtidigt som antalet riktigt grova träd ökat något, ligger man ändå långt, långt under hur det ser ut i en naturskog.

    Nästan alla virkesköpare följer FSCs regelverk. Där framgår att vid föryngringsavverkning ska det lämnas i genomsnitt minst 10 träd per hektar på den avverkade ytan för att utvecklas till grövre naturvärdesträd i det nya skogsbeståndet. Jag kan tycka att skogsbruket då borde lämna de 10 grövsta träden, istället för de ibland spikiga klena träd som ofta lämnas.

    Svensk skogsnäring har under 170 år gjort en enorm landskapsomvandling. Först högg man bort just dessa jätteträd i då oexploaterade skogar i nordvästra Dalarna och i Norrlands inland, sedan har man fortsatt med trakthyggesbruk med allt kortare omloppstider. Det är svårt att bli riktigt stor och gammal i dagens skogsbruk.

    Tre stora tallar på 10 000 hektar!

    En gång i tiden fanns det ett litet sågverk på min familjs skogsgård. Den drevs med ångmaskin. Förmodligen är sågen förklaringen till att det saknas riktigt grova träd på vår fastighet. På närbelägna Garpenberg bruks skogar om 10 000 hektar känner jag till endast tre tallar som är över 80 centimeter i diameter. 

    Ett vanligt trick som skogsindustrins lobbyister ägnar sig åt är att jämföra olika data idag med när det var som allra sämst. Inte med hur läget var i en naturskog innan man avverkade. Och jämför man med dagsläget med när det är som sämst brukar alla trender gå uppåt.  Lobbyorganisationen Skogsindustrierna skriver till exempel nu på sin hemsida att ”Volymen grova träd har även ökat kraftigt i hela landet” . Det är lite oklart man här menar med” grov”. Men i sak är det förmodligen sant, om man jämför med när det var som sämst. Då hade skogsbruket i stort sett tömt landet på grova träd. 

    Förr fanns det 40-50 grova träd per hektar.

    Ingen vet hur många jätteträd det fanns en gång i tiden i våra skogar. Men professor Lars Kardell har i en intressant forskning om skogarnas tillstånd i Lima och Transtrand socknar före de stora avverkningarna funnit att en gång stod där 40-50 grova timmerträd per hektar. Idag domineras skogarna av klena träd.  95 procent av träden i våra skogar är idag klenare är 19 centimeter, mätt i brösthöjd

    Vintern 1874 körde Uddeholm ut 13 069 stycken talltimmer från dessa områden, där stockarna höll i snitt 0,78 m3f. (Enheten m3f mäter stockens verkliga volym virke, i kubikmeter) Stockarna var då upp till 10 meter långa och med en toppdiameter på upp till 60 centimeter. Idag innehåller en fin timmerstock ofta 0,3 m3f, alltså långt under hälften.

    Exempel på jätteträd avverkade i skogarna kring Lima och Transtrand. Bilden publicerades i boken  ”Lima och Transtrand, ur två socknars historia” 1991.

     Fast mått (m3f) avser verklig volym virke med eller utan bark.

    Den näring som jag ägnat stora delar av mitt yrkesverksamma liv åt, svenskt skogsbruk, håller på att tappa sin legitimitet. Det syns bland annat på att allt färre vill söka utbildningen till jägmästare. Det som en gång var en av Sveriges mest attraktiva utbildningar kan inte längre fylla sina platser.

    Unga smarta människor vill inte längre arbeta i en näring som inte är hållbar.  Det finns säkert många skäl till yrkesval, men skogsnäringen borde nog fundera på sin egen argumentation. Den som idag vill se riktigt grova träd får nämligen leta länge, även om antalet har ökat.

    Faktaruta – här växer trädjättarna:

    • I jämförelse med världens högsta träd ter sig naturligtvis även en svensk jättetall liten Av världens fem högsta träd växer fyra i Nordamerika. På svenska heter arterna amerikansk sekvoja, douglasgran, sitkagran och mammutträd. På Tasmanien växer jätteeukalyptus. De här fem trädarterna kan alla nå över 90 meter i höjd och få enorma grovlekar.
    • Precis som i Sverige odlar respektive lands skogsbruk alla dessa arter och ibland avverkas även dessa jättar. Skillnaden mot våra svenska trädslag är förstås enorm, men det finns en likhet och det är sorgen över att antalet jätteträd minskar och har minskat över tiden. Gamla jätteträd är oerhört viktiga för biodiversiteten, oavsett var de växer. 

    Dagens CO2-kurva

    Varje vecka redovisar SMB halten av koldioxid i luften.

    Enligt senaste mätningen uppmätt på på Hawaii låg koldioxidhalten i atmosfären 28 oktober på 418,84 miljondelar (ppm). Jämfört med för exakt ett år sedan är det en ökning med 2,51 ppm. I våras slogs nytt rekord då mänskligheten för första gången passerade 425 ppm.

    Förra veckans medeltal blev 418,91 ppm, vilket är en ökning med 2,72 ppm jämfört med för ett år sedan. På ett decennium är det en ökning med 24,68 ppm.

    Källa: NOAA

    Koncentrationen av koldioxid nådde 418,51 ppm i september, vilket är en ökning med 2,60 ppm jämfört med för ett år sedan. September månad blev rekordvarm och uppvisade den största avvikelsen på 83 år, vilket förvånade klimatforskare. Det var samtidigt 0,5 °C högre än den tidigare varmaste septembermånaden år 2020.

    Koldioxidhalten ligger nu över 50 procent över förindustriell nivå räknat från år 1750 och världen är därmed halvvägs till en dubblering av koldioxidhalten. Den underliggande trenden går tydligt uppåt och vi är på väg åt fel håll. Koldioxid stannar i atmosfären i många årtionden och låser därmed in klimatförändringarna för kommande generationer.

    Samtidigt blir det tydligt att det sker en acceleration ju mer koldioxid som släpps ut. Fram till 1970-talet ökade koncentrationen med ungefär 1 ppm per år, men runt år 2000 var den årliga ökningen uppe i 2 ppm för att nu ligga på 2,5 ppm per år och ökande.

    Källa: NOAA

    Dagens koldioxidhalt i atmosfären är exceptionellt hög och har inte befunnit sig på den nivån på flera miljoner år, och vi närmar oss nu nivåer liknande de som fanns för 15 miljoner sedan när det var 3-4 grader varmare och havsnivån var 20 meter högre. Forskning visar att världen nu snabbt rör sig mot förändringar i klimatsystemet som saknar motstycke i människans historia.

    Undersökning: Stort stöd för minskat bilberoende

    En majoritet av svenskarna vill att politiker verkar för att minska bilberoendet, visar en ny Sifo-undersökning som gjorts på uppdrag av Naturskyddsföreningen. Även bland bilägare är stödet för omställning stort.

    I undersökningen framkommer att två av tre (65 procent) tycker att det är viktigt att politiker vidtar åtgärder för att minska beroendet av bil i vardagslivet. Önskan om minskat bilberoende syns inte bara hos de som saknar bil. Av de som har bil svarar 63 procent att minskat bilberoende är viktigt.

    På landsbygden och i mindre tätorter är behovet av bil stort. Här är nästan åtta av tio (77 procent) beroende av bil för att ta sig runt. Men även i storstäderna råder ett utpräglat bilberoende. Nästan hälften (49 procent) av de tillfrågade i landets tre största städer uppger att de är beroende av bil i sitt vardagsliv.

    – Svenskarna sitter djupt fast i ett bilberoende, men de flesta verkar vilja komma loss ur det. Självklart är det många som verkligen behöver bil, det är inte konstigt i glesbygd, men i städerna borde det vara enkelt för människor att ta sig fram hållbart.

    Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen, i ett pressmeddelande.

    Många skäl att minska biltrafiken

    Biltrafiken ger inte bara stora klimatutsläpp. Den orsakar också buller och hälsoskadliga utsläpp av partiklar. Bilar tar dessutom stora ytor i anspråk – ytor som skulle kunna upplåtas åt kollektivtrafik, grönområden, fotgängare och cyklister.

    Elektrifiering, som regeringen hittills lagt störst fokus på, kan motverka en del av dessa problem – men inte alla. Det är osäkert vilken effekt elbilar har på utsläppen av hälsofarliga partiklar. Studier pekar dock på att dubbdäck och tung vikt är stora bovar – något som syns även hos elbilar. Det har flera gånger slagits fast att elektrifiering inte räcker: vi måste minska biltrafiken.

    Män och äldre mer bilberoende

    Det finns vissa köns- och åldersskillnader i svaren. Fler män än kvinnor uppger att de är bilberoende – 66 jämfört med 55 procent. Beroendet är dessutom vanligare bland äldre: nästan sju av tio uppger att de behöver bil i sitt vardagsliv. Andelen för 18-29-åringar uppgår till 38 procent. 

    Undersökningens resultat visar att det finns en vilja att göra samhället mindre bilberoendet, och att man vill se politiskt ledarskap. Det går stick i stäv med många av regeringens insatser det senaste året. Bland annat har de sänkt drivmedelsskatten, flyttat pengar från järnväg till bilväg och slopat det nya reseavdraget.

    Läs mer om undersökningen här.

    Ny rapport: Mer än fördubblad minskning av utsläppen krävs

    De årliga utsläppsminskningarna måste vara mer än dubbelt så stora framåt jämfört med 2005-2022. I annat fall riskerar EU:s medlemstater att inte nå de klimatmål som slagits fast för 2030.

    EU:s klimatlagstiftning samlas i det så kallade ”Fit for 55-paketet”. Den europeiska klimatlagen gör EU:s klimatmål att minska utsläppen med minst 55 procent fram till 2030 till en rättslig skyldighet för medlemsstaterna. EU-länderna arbetar med ny lagstiftning för att uppnå detta mål och göra EU klimatneutralt senast 2050. Fit for 55-paketet är en mängd olika förslag som syftar till att se över och uppdatera EU-lagstiftningen och införa nya initiativ som ska se till att EU:s politik följer de klimatmål som rådet och Europaparlamentet enats om.

    Nu finns en ny rapport från Europeiska Miljöbyrån som beskriver hur det går. Europeiska Miljöbyrån (EEA) är en myndighet som levererar kunskap och data för att hjälpa till att nå Europas miljö- och klimatmål. Rapporten med rubriken ”Trends and Projections” beskriver vilka framsteg som gjorts hittills och tittar på trender framåt.

    Minskning med två procent

    Europeiska Miljöbyrån EEA har studerat arbetet för klimatanpassning och utsläppsminskning hos medlemsstaterna. Under 2022 minskade CO2-utsläppen med två procent jämfört med år 2021. Flera medlemsstater har höjt ambitionerna för utsläppsminskningar till 2030 och en mängd nationella strategier och åtgärder för att uppnå klimat- och energimålen har tagits fram.

    Lågkonjunktur ger utsläppsminskning

    Utsläppsminskningen år 2022 har dock i första hand med höjda fossilgaspriser att göra. Detta i kombination med lågkonjunktur som ger nedgång i industrisektorn och byggbranschen. När det gäller transporter och energiförsörjning fortsatte utsläppen att öka.

    Transporter och jordbruk längst kvar

    Enligt EEA finns det vissa tecken på framsteg, men EEA är tydlig med att insatserna kommer att behöva öka kraftigt för att nå de ambitiösa klimatmål som satts upp för 2030. Det är särskilt utsläppsminskningar inom transport och jordbruk som pekas ut i rapporten. Dessa sektorer släpar efter i arbetet för att minska utsläppen i Europa.

    Mer än fördubblad minskning krävs

    För att leverera mot de mål som slagits fast i EU, behöver de årliga utsläppsminskningarna vara mer än dubbelt så stora framåt, jämfört med hur utvecklingen varit sedan 2005. När det gäller energikonsumtion och andelen förnybar energi behöver utvecklingen gå ännu snabbare.

    Idiotbeslut i EU om strömming glädjer svenska regeringen

    EU:s ministerråd har klubbat strömmingskvoter för Östersjön som går emot såväl forskarvärlden som EU-kommissionen. Enligt marinexperter hotas beståndet av kollaps. Svenske fiskeministern Peter Kullgren (KD) välkomnar dock beslutet och säger att det ligger nära vad regeringen önskade.

    Samstämmiga bedömningar från forskarsamfundet om behovet av radikala åtgärder för att rädda det sviktande sill- och strömmingsbeståndet i Östersjön och Bottenhavet har ännu en gång förklingat ohörda (norr om Kalmar kallas sillen för strömming, red:s anm).

    EU:s fiskeministrar enades vid sitt möte på tisdagen om fångstkvoter skyhögt över forskarnas rekommendationer. Eller man kan kanske säga att kvoterna hamnade oändligt över vad de mest oroade forskarna krävt – nämligen totalstopp.

    Kvoterna för 2024 fastställdes till 40 000 ton i Östersjön, samt 55 000 ton i Bottenhavet och Bottenviken. Detta är förvisso en rejäl minskning jämfört med i år, men långt över vad kommissionen föreslog. Kommissionen ville se en gräns på 28 000 ton för Östersjön och 1000 ton för de övre haven – och enbart som bifångster.

    Det riktade fisket efter sill och strömming, som utförs av några få jättelika industritrålare, utgör den helt överväldigande faran för beståndet – som minskat kraftigt under några få år. Enligt organisationen Baltic Waters undersökningar står 20 industrifartyg för 95 procent av fångsten. Den har också visat att rapporteringen av fångsterna i hög grad varit felaktig och att straff för detta uteblivit.

    Resursmässigt bisarrt industrifiske

    Rent resursmässigt är trålningen därtill närmast bisarr. Fångsten blir till fiskmjöl och foder åt odlad lax – och sålunda försvinner en mycket stor del av näringsvärdet genom att gå till uppfödningen av nästa art i näringskedjan.

    Enligt DN uttalade sig miljökommissionären Virginijus Sinkevicius, ansvarig för fisket, mycket drastiskt när ministrarnas beslut presenterades: ”Vetenskapen säger att även om inget fiskas upp så kommer troligtvis inte sillbeståndet vara på en nivå som ligger över kravet på minskad lekbiomassa.”

    Fiskenationerna runt Östersjön tuffar alltså ändå på oförskräckt mot den totala utrotningen av ett för hela havets ekosystem så viktigt bestånd.

    Den svenska regeringen drev linjen att industritrålningen inte skulle begränsas. Ansvarige ministern Peter Kullgren är heller inte bekymrad över denna, trots allt forskningsstöd om dess skadlighet. ”Det är kvoterna som är det viktiga”, säger han till Svt Västernorrland.

    Regeringens bekymmersfria attityd har kritiserats stenhårt i sociala medier under onsdagen, här ett enda litet exempel.

    Det blev även en ren politisk reaktion i riksdagen under onsdagen. Miljöpartisterna Per Bolund, avgående språkrör, samt Rebecka le Moine och Emma Nohrén anmäler den svenska regeringen och ministerrådet till EU-domstolen.

    Enligt miljöpartisterna ”strider beslutet mot unionens egna fiskelagar. De fiskekvoter som sattes för sill och strömming från Bottniska viken i norr till centrala Östersjön i söder, går skyhögt över lagstiftningens krav på försiktighet. Landsbygdsministern har inte ens varit beredd att erkänna att industritrålarnas överfiske är ett problem, utan grundlöst hävdat att tillräcklig kunskap saknas för att försiktighetsåtgärder ska kunna vidtas, skriver de på DN-debatt.

    SMB söker landsbygdsminister Peter Kullgren för en kommentar till MP-kritiken.

    Miljöveteran: ”Hassler har rätt i att slopa transportmål 2030”

    Regeringens klimatutredare John Hassler har fått mycket kritik för otydlighet och för att ta lätt på problemen. Men mellan raderna tvivlar han knappast på allvaret i klimatkrisen. Och Hassler får stöd för sin kontroversiella uppfattning om att skrota det svenska transportmålet till 2030 av Per Kågeson, en av den svenska miljödebattens veteraner.

    I utredningen som presenterades för medierna häromveckan, sammanfattar Hassler det naturvetenskapliga forskningsläget om klimatet i tre punkter, citerade här nedan:

    • Världen som helhet måste nå nettonollutsläpp av koldioxid för att inte den globala uppvärmningen ska fortsätta. Dessutom måste utsläppen av metan och andra växthusgaser stabiliseras.
    • Ju mer koldioxid världen hunnit släppa ut när nettoutsläppen av dem upphört och ju högre de årliga utsläppen av andra växthusgaser är därefter, desto högre blir den globala medeltemperaturen under mycket lång tid.
    • Osäkerheten om hur känsligt klimatet är för utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser är mycket stor.

    Ovanstående stycken utgör en helt korrekt, om än väldigt kortfattad, beskrivning av kunskapsläget. Sistnämnda mening kan dock tolkas åt två olika håll: Eftersom läget är osäkert kan vi satsa på att klimatet inte kommer att värmas upp så kraftigt, och kan välja ett lågt tempo i omställningen.

    ”Allt för riskabelt att chansa på låg klimatkänslighet”

    Eller det motsatta: Om klimatet är högkänsligt för mer koldioxid, och värms upp enligt de värsta modelleringarna, blir konsekvenserna alltför svåra om vi tillämpar ”vänta-och-se-strategin.”

    John Hassler ansluter själv uppenbart till sistnämnda uppfattning och skriver att det inte går att chansa:

    …Då skulle världens befolkning bittert ångra att man inte tog den relativt billiga försäkring som en ordnad omställning till klimatneutralitet över 25–30 år erbjuder, heter det i utredningen.

    I utredningen motsätter sig Hassler olika former av konsumtionsmål som ett led i en klimatomställning. Och säger, i likhet med många svenska toppolitiker och andra ekonomer att det inte behövs någon särskild förändring av medborgarnas livsstil för att klara klimatfrågan. Något som tvärtom det klimatvetenskapliga samfundet överlag anser är helt nödvändigt.

    Däremot hymlar han inte om behovet av höjda priser på bensin och diesel för den enskilda konsumenten, vilket ju går stick i stäv mot regeringen Kristerssons politik.

    Om det är fritt att använda en naturresurs kommer den med största sannolikhet att bli överutnyttjad. Att använda klimatsystemets begränsade förmåga att ta emot koldioxid och andra växthusgaser får alltså inte vara gratis. Med andra ord, utsläpp av växthusgaser måste kosta för den enskilde utsläpparen, heter det i utredningen.

    Svårt för regeringen att få gehör hos SD för klimatåtgärder

    För att få fart på omställningen pläderar han bland annat för en svensk nationell utsläppshandel parallellt med EU:s som ett komplement. Inom miljörörelsen har förslaget fått positiv respons.

    Frågan är dock vilken respons Hasslers olika framåtsyftande förslag som ofrånkomligen höjer fossilbränslepriset möter i regeringen och dess samarbetsparti Sverigedemokraterna. Lägre bränslepriser var ju en av de starkaste faktorerna bakom valvinsten, enligt mångas bedömning.

    Enligt en ledarkommentar i DN är det uteslutet att den parlamentariska miljömålsberedningen, som nu ska processa Hasslers många förslag, lyckas komma fram med något substantiellt – om inte Sverigedemokraterna isoleras.

    Om kommittén ska kunna lägga fram förslag som gör att Sverige lever upp till EU:s krav – vilket vi för övrigt inte gör i dag, trots att EU-målen är bindande – måste alla partier vara beredda att runda SD, skriver DN.

    Kritiken mot Hasslers tydliga avståndstagande från transportmålet – 70 procent lägre utsläpp från vägtransportsektorn 2030 jämfört med 2010 – har varit massiv från miljörörelsen, men inte bara den. Det senaste i en rad upprop från näringslivet kom härom veckan, och pekar på betydelsen för svensk konkurrenskraft med skarpa mål som driver utvecklingen.

    Ett notabelt stöd för att det är rätt att skrota transportmålet kommer däremot i en debattartikel i SvD från professor emeritus i miljösystemanalys Per Kågeson.

    ”Svenskt transportmål inte relevant med ETS2”

    Kågeson, som varit aktiv i miljödebatten och pläderade för solkraft och andra förnybara energikällor redan på 70-talet, ger långt ifrån Hassler rätt i allt – men delar hans uppfattning att ett svenskt transportmål är överspelat idag.

    EU:s höjda ambitionsnivå inom det så kallade ETS2, där även trafikens utsläpp kommer med i handelssystemet, innebär nämligen ett helt nytt läge, lyder hans motivering. Ett svenskt 70-procentigt mål för den nationella vägtrafiken kommer därför inte att sänka de europeiska utsläppen mer än om målet legat på 50 eller 60 procent.

    Det är rent av så, skriver Kågeson, att en ambitiös svensk nationell politik skulle leda till att priset på utsläpps­rätter blir något lägre än vad som annars skulle ha varit fallet.

    Lägre pris på utsläppsrätter skulle i praktiken betyda högre koldioxidutsläpp, eftersom trycket på att minska utsläppen då lättar.

    Om Sverige vill gå före måste vi i stället bli bättre inom områden där en överprestation verkligen gör skillnad. Det handlar dels om utsläpp som inte ligger under taken för något av de två utsläpps­handels­systemen (ETS1 och ETS2), dels om ökad inlagring av biokol i landskap och trävaror, skriver Kågeson i debattartikeln.

    Han påpekar emellertid också, i likhet med en nyligen presenterad KTH-rapport, att elektrifiering av fordonssektorn i sig inte räcker för att klara klimatmålen. Det krävs till exempel också högre svenska ambitioner inom biogasproduktion och kollagring i skog och mark, som helt saknar mål idag. Även kraftfulla åtgärder för att minska metan- och lustgasutsläppen inom jordbruket måste till, slår han fast.

    Debatt: John Hassler blundar för klimatkrisens faktiska konsekvenser

    I John Hasslers klimatpolitiska utredning finns inga tecken på att klimatförändringarna innebär någon kris. Hans snäva ekonomiska perspektiv gör att oron koncentreras till ”stora samhällspåfrestningar” – och klimaträttvisan saknas helt, skriver psykologen och klimataktivisten Björn Paxling.

    DEBATT. För en vecka sedan presenterade nationalekonomen John Hassler utredningen “Sveriges klimatstrategi – 46 förslag för klimatomställningen i ljuset av Fit-For-55”.

    Regeringens uppdrag till Hassler har varit att analysera hur Sverige kan nå sina klimatåtaganden, nationellt och inom EU, på ett “kostnads- och samhällsekonomiskt effektivt sätt” som bidrar till Parisavtalets genomförande samtidigt som “svensk konkurrenskraft, tillväxt och sysselsättning stärks”. 

    Det är verkligen inget lätt uppdrag, kanske rentav omöjligt. En kritisk läsning av rapporten visar vad som behövts offras för att få ihop ekvationen. 

    Hassler har inte haft något utredningssekretariat och varken utredningsledamöter eller sakkunniga har deltagit i arbetet med rapporten. Hassler skriver att utredningen ska ses som en sammanfattning av den kunskap och de bedömningar han själv samlat på sig under sina snart 15 år som forskare inom klimatekonomi. 

    Snävt fokus

    Resultatet av att hela klimatstrategin ska utredas av en enda ekonom är, precis som väntat, ett ytterst snävt fokus: ekonomi och tekniskoptimism. Endast tio vetenskapliga referenser lämnas i rapporten – och Hassler är medförfattare till tre. 

    Vad skriver Hassler om klimatkrisen i rapporten? Ingenting faktiskt, här finns inga tecken på att klimatförändringarna innebär någon kris. Däremot oroar han sig över att EU:s klimatpolitik kan leda till en “stor ekonomisk kris”. 

    För att minska risken för en sådan kris behöver klimatomställningen enligt Hassler gå så långsamt att den inte stör ekonomin (detta kallas en “robust” omställning). Men, klimatkrisen kräver ju en akut samhällsomställning, kanske du invänder?

    Nej då, någon sådan brådska föreligger inte enligt rapporten. Läget är faktiskt ganska lugnt, och “Hela EU gör vad som krävs på hemmaplan för att begränsa klimatförändringarna och är ett föredöme för resten av världen” menar Hassler.  

    Beteendeförändringar får nobben

    Klimatkrisens hälsomässiga konsekvenser, där vi redan idag ser allt fler dödsfall kopplat till extremväder – hur lyfter rapporten dessa? Inte alls. Delar av vår planet riskerar att få ett klimat där det inte går att överleva utomhus, men enligt Hassler kan effekterna av sådan värme möjligtvis hanteras av teknisk utveckling och tillgång till luftkonditionering. 

    I rapporten får vi även veta att när vi blivit koldioxidneutrala så kommer temperaturen sluta öka – de varningar om tröskeleffekter som klimatforskare uttryckt verkar inte ha nått fram här. När det kommer till utsläpp av den potenta växthusgasen metan så räcker det att utsläppen “stabiliseras”. 

    Den som tror att det krävs snabbare samhällsomställning som även inkluderar beteendeförändringar hos gemene man, får i rapporten veta att en sådan omställning är “i praktiken omöjlig”. Olika varianter på detta budskap hamras in flera gånger i rapporten, en omställning som innebär “livsstilsförändringar” kallas exempelvis “politiskt ogenomförbar”.

    Den som har en mindre rosenskimrande bild av klimatförändringarna än Hassler avfärdar han som pessimist, men att se förändrade beteenden som en omöjlighet tycks inte förefalla som pessimistiskt hos honom. 

    Inget fokus på klimaträttvisa

    Det allra största offret i den här rapporten är rättvisan. Hassler ondgör sig över att fattigare länder i EU har lägre krav på utsläppsminskningar än rikare länder. Detta, menar han, motiveras av rättviseskäl, men “rimligen gäller motsatsen” enligt rapporten. Ja, stackars oss i rika länder… 

    I Parisavtalet är klimaträttvisa tydligt inskrivet. Hassler visar tydligt att han inte är bekant med detta begrepp och dess implikationer när han skriver att det är “en missuppfattning att Parisavtalet anger att utvecklingsländer av rättviseskäl måste ges en större per-capitabudget för koldioxidutsläpp”.

    Snacka om att kasta sten i växthus. Det är rentav Hasslers “bestämda uppfattning” att rättvisa inte uppnås genom att de som är minst skyldiga till klimatkrisen skulle få en större andel av utsläppsbudgeten. 

    Tidig julklapp till regeringen

    I ett stycke för Hassler ett resonemang om att Parisavtalets ambitionsnivå och klimatneutralitet till 2050 kanske skulle visa sig vara otillräckligt. Slutsatsen blir att det är viktigare att kunna genomföra en samhällsomställning till koldioxidneutralitet utan “stora samhällspåfrestningar” än att “ytterligare skärpa utsläppsminskningarna”. 

    Så resonerar bara den som aktivt blundar för de stora samhällspåfrestningar som klimatkrisen redan leder till. Genomgående i rapporten ges dessutom intrycket av att EUs mål skulle vara tillräckliga för Parisavtalet, något som inte stämmer. 

    Sammantaget har vi en rapport skriven ur ett snävt ekonomiskt perspektiv, som bortser från klimatkrisens faktiska konsekvenser. Det är en rapport som låtsas att vi har gott om tid på oss och där beteendeförändringar beskrivs som politiskt omöjliga – och där klimaträttvisan förkastas totalt. Eller med andra ord: en tidig julklapp till regeringen. 

    Björn Paxling, leg. psykolog, PhD och klimataktivist


    Det här är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens egna. För att skicka in en debattartikel, mejla text till kontakt@supermiljobloggen.se.

    Moderaternas nya vindkraftspolitik

    Moderaterna omfamnar vindkraftsutbyggnad. Det står klart efter partistämman i Umeå i helgen som satte punkt för en stor debatt inom partiet när det gäller synen på vindkraft som central del i energisystemet.

    I helgen höll Moderaterna partistämma i Umeå. En fråga som skapat stora motsättningar när det gäller partiets nya klimatpolitik är frågan om fler vindkraftverk, rapporterar SVT.

    Nyblivna förespråkare av vindkraft

    Enligt besluten vid stämman har Moderaterna nu som ambition att bygga mer vindkraft. Omsvängningen kommer trots budskapet i förra valrörelsen från många moderater att de är negativa till vindkraft.

    Kommunala vetot föreslås bli kvar

    Den moderata partiledningen ville begränsa kommunernas möjlighet att lägga in veto mot vindkraft. Detta förslag stoppades dock av stämman och kommunernas självbestämmande föreslås kvarstå. Däremot beslutade stämman att partiet ska arbeta för att fastighetsskatten som vindkraftsbolagen betalar ska gå till kommunerna istället för till staten.

    I förra valrörelsen gick många moderata kommunpolitiker till val på att stoppa olika vindkraftsprojekt. En vanlig kommentar var att vindkraft inte är någon hållbar energiförsörjning. På Moderaternas stämma röstades dock förslaget igenom med enighet. När Christofer Fjellner som varit med och tagit fram moderaternas nya politik fick frågor om vändningen blev svaret:

    Det vi säger är att vi behöver mer av all fossilfri produktion, även vindkraft, för att klara den gröna omställningen, säger han.

    Christofer Fjellner (M), ledamot i partistyrelsen till SVT

    Björn Ferry: ”Jag skulle hellre leva i en grotta med neandertalare än vara död”

    Björn Ferry har länge engagerat sig i klimatfrågan. Han är skogsägare, beskriver sig själv som planetskötare och har satt ett ambitiöst mål för de egna utsläppen. I sin nya bok undrar han “hur fan vi  ska ha det?” och vi möts för att prata om just det. Det blir ett samtal om folkbildningens roll i klimatomställningen, att bo i en grotta med neandertalare – och vad som händer med hjärnan när man är akut skitnödig.

    Han vet inte om det, men jag är brutalt nervös inför vårt möte. Bakgrunden är mitt osunda intresse för längdskidor och skidskytte, ett intresse jag subtilt hintar om först i slutet av intervjun. Men skidskyttelegendaren Björn Ferry gör det enkelt för mig när vi ses digitalt en gråmulen höstdag. Han är trevlig, pratsam och har lätt till skratt när vi diskuterar nya boken “Hur fan ska vi ha det?”.

    Titeln syftar på klimatomställningen, men också livet i stort. Boken är skriven i dagsboksform och dissekerar ämnen som skogsbruk, elbilar, ambitionen att leva fossilfritt 2025, vilken omställningstakt som är tillräcklig respektive accepterad – och en begynnande besatthet av fåglar. 

    Du och din fru Heidi har satt målet att vara fossilfria 2025. Nu närmar sig deadline. Hur går det? 

    – Det är så mycket en definitionsfråga. Vad är det ens att vara fossilfri? Vi skulle kunna räkna in vår egen skog, då hade vi varit fossilfria för länge sedan, men det gör vi inte. Och vi kommer inte runt utsläppen via skattesedlarna. Det går inte att komma ner till noll så länge samhället är fossilbaserat. Så det var väl naivt att tro att det skulle gå att komma ner till absolut noll. Nettonoll är ju mer diffust och det kan man säkert nå, men vi gör inte riktigt det. Det är några ton kvar. 

    Björn Ferry. Foto: Sara Berglund/Bazar förlag

    Björn och Heidi har gjort stora förändringar i sin livsstil för att leva mer utsläppssnålt. De har bytt till elbil, cyklar så mycket som möjligt, tar tåget i stället för flyget och undviker onödiga resor. De sistnämnda två förändringarna har gett upphov till både flygskam och kritik bland Björns kollegor på SVT. 

    Jacob Hårds oro för utvecklingen

    I boken avslöjar Björn att sportjournalisten Jacob Hård väckt frågan om sändningarnas kvalitet, med bakgrunden att fler och fler tävlingar kommenteras från tv-huset i Stockholm. Det riskerar att försämra kommenteringen, menar Jacob Hård.

    Men enligt Björn Ferry har tittarna aldrig klagat – antagligen har de inte ens märkt skillnad – och lyfter en viktig aspekt. Är verkligen just hans skäl att resa så viktiga att så viktigt att resan måste genomföras? Björn menar att den inställningen, att alla andra ska ändra på sig men inte jag, måste ifrågasättas.

    – Många forskare har ju inte koll på sina egna hus. De åker runt på alla dessa konferenser som de tycker är så viktiga. De ägnar sig mest åt symbolhandlingar, som att ta på sig en gammal kavaj och äta lite vegetariskt. Jag försöker att göra mer, på mitt sätt. 

    Vad gäller flygskam händer det att kommentatorskollegan Ola Bränholm tar flyget medan Björn Ferry tar tåget till skidskyttetävlingarn. Det har väckt dåligt samvete hos Ola, men kanske också sått ett frö till fler tågresor framöver. 

    Och just flygresor och tillhörande skam är en fråga Björn varit drivande i – men nu menar han att flygskam är ute. 

    – När Parisavtalet och flygskammen kom var det som att folk kom hem från resorna och inte visste vilka de kunde berätta för. Det spelade roll. Men nu har det gått en tid, folk har börjat längta till solen efter pandemin, och resandet är accepterat igen. Flygskammen är helt borta. Folk lägger upp bilder från stranden, på vinglaset eller drinken. Och så är det jag som försöker göra något som är den konstiga och extrema.

    ”Ska du bo kvar däruppe?” säger någon från Stockholm, som är en håla i världen. 

    Det sistnämnda refererar till det faktum att Björn Ferry framför allt håller sig inom Sveriges gränser – och trivs med det. Han frågar sig hur man kan säga att det här är världens bästa land och samtidigt dra härifrån så fort man kan. Varför flyttar man inte bara till Thailand eller Paris eller New York då?

    Han tror att det till stor del handlar om normer – vi är flockdjur som vill passa in i gruppen. Därför spelar förebilder en viktig roll i att skapa förändring, resonerar Björn Ferry.

    – Det skulle spela skitstor roll om Zlatan sa “från och med nu semestrar jag bara i Sverige”. Eller om kungafamiljen sa det. Eller någon i Wahlgrens värld. De som alla vill vara som, de som folk har som sin största förebild. 

    Omställningstakten vi är bekväma med är för långsam

    Ett dilemma som gäckar Björn är balansen mellan klimatets ramar och mänsklighetens ramar – frågan om vilken av dem som ska få avgöra takten. Han konstaterar att den omställningstakt vi tycks vara bekväma med är på tok på långsam, sett till vad klimatet behöver. Hur ska vi lyckas uppnå en tillräckligt ambitiös omställning som människor inte bara mäktar med, utan är delaktiga, kanske till och med drivande i? 

    Björn har inget tydligt svar. Inte så konstigt: ingen tycks ju ha besvarat frågan ännu, och än mindre lyckats initiera den där ambitiösa, folkliga klimatomställning vi vet att vi behöver men har så svårt att nå. Men han oroar sig över att vi är så långt ifrån redo att göra det som krävs. 

    – Hur snabbt kan vi minska utsläppen på ett socialt hållbart sätt? Egentligen är det den rimliga vägen framåt. Men all vetenskap pekar på att det är för långsamt för att nå klimatmålen. 

    Han fortsätter:

    – När det blir protester mot för höga drivmedelspriser redan nu… Egentligen borde vi kanske höja priserna med minst fem kronor litern varje år de kommande tjugo åren. Men socialt klarar vi inte ens av den här nivån. Först när man har lyckats vrida berättelsen så att tillräckligt många ansluter sig till det här och tycker att det är tillräckligt viktigt är man beredd att acceptera mycket tuffare förändringar.

    Foto: Sara Berglund/Bazar förlag

    Den där berättelsen, ja. Visionerna. De som alla efterfrågar men som ingen tycks kunna presentera, eller åtminstone enas om. För här går åsikterna isär, både om hur vi ska leva och hur vi ska kommunicera omställningen. Blir saker jobbigare, eller kanske snarare härligare? Kommer omställningen att vara tuff och uppoffrande, eller enkel och belönande? 

    Vem ska måla upp den här visionen? 

    – Politiker, makthavare, forskare, influencers, artister. Alla måste ansluta sig till det här. Man måste själv gå i riktningen mot ett hållbart samhälle och bryta normen, och säga att det är det här vi strävar efter, det är den här livsstilen som är den rätta. Då skulle fler och fler vilja följa efter. Att man liksom strävar efter att en dag ha råd med en elbil eller kunna jobba mindre, det tror jag är viktigt. 

    ”Den som är riktigt skitnödig kan inte bry sig om ren luft”

    Både boken och vårt samtal glider in på frågor som rör livet och dess mening, ett ämne som är nära besläktat med visionen om framtidens samhälle. Hur vill vi leva? Vad är egentligen viktigt? Varför har vi så svårt att ta klimatkrisen på allvar och göra det vi vet är nödvändigt? 

    – Att vi gemensamt ska kunna sträva efter ett mål som ligger långt borta bygger på att vi är sams, och att vi kan avvara saker. Men ju tuffare saker blir, desto kortare blir tidshorisonten. Redan nu har vi en för kort tidshorisont och fokuserar på problem här och nu. 

    Björn bjuder på exempel från verkligheten.

    – Det är som när jag en gång var akut skitnödig när jag klivit av bussen. Jag bara stod där och klarade inte av att tänka. Den som är riktigt skitnödig kan inte bry sig om ren luft. På samma sätt kan någon som lever i kris inte fundera på var man ska lägga kapsylerna, hur man ska återvinna på rätt sätt eller hur klimatet är om 50 år. Det försvinner liksom.

    Det är ett välkänt dilemma akuta, konkreta problem får mer fokus än de långsiktiga och komplexa, även om de sistnämnda kräver handling här och nu. Och paradoxalt nog blir inte omställningen enklare för att den går långsamt – en inställning som regeringen tycks ha anammat – utan snarare tvärtom.

    – Och tyvärr är det dit vi går. Ju längre tid det tar innan vi får fart på omställningen, desto större sannolikhet att vi hamnar i ett läge där vi blir hänvisade till att hålla oss inom planetens gränser, med mindre utbud och allt det där.

    Det finns länder som lever betydligt mindre slösaktigt och tycker att hälften av vår nivå skulle vara en helt otrolig nivå.

    Björn vill dock betona att begränsningar inte nödvändigtvis innebär ett sämre liv.

    – Det betyder inte att livet kommer att vara mindre meningsfullt, det kan faktiskt vara tvärtom. Att man då börjar se värdet och meningen med allting. Jag är inte heller rädd för den där apokalypsen på samma sätt som många. Det har jag sagt några gånger nu, jag vet inte om det är kontroversiellt, men jag skulle ju hellre leva i en grotta med neandertalare än vara död.

    Sänk farten i samhället och ekonomin

    Tid och tempo får alldeles för lite utrymme i debatten om klimatförändringar och livsstil, menar Björn Ferry, som tycker att vi borde ställa oss andra frågor än de vi gör i dag. Hur mycket behöver jag jobba för att leva ett tillräckligt bra liv? Hur mycket behöver jag konsumera? 

    – Vi borde vilja ha så mycket tid som möjligt att disponera som vi vill, oavsett om det är till ideellt arbete eller läsning eller umgänge med vänner och familj. Utan den där hetsen att man måste jobba för att konsumera skulle vi kunna sänka farten i samhället och ekonomin. 

    Foto: Sara Berglund/Bazar förlag

    Björn Ferry betonar att folk själva får välja hur de vill leva, och att tillit, mångfald och öppenhet är viktiga samhällspelare. Men han konstaterar samtidigt att friheten – eller kanske bristen på riktning – sällan leder till klimatansvar. 

    Vi behöver en omskakning som inte tar kål på oss. Ett riktigt wake up call.

    – Vi vill ju att man ska få leva som man vill och det är så klart bättre om fler människor får delta i den offentliga debatten. Tillit är bättre än motsatsen. Vi ska ha friheter, så många som möjligt. Men det är ju den grejen som leder oss in i den här väggen: att alla får göra precis som de vill och leva sina liv fullt ut. Då kör vi hela planeten i botten. 

    Han undrar om vi inte skulle behöva ett ”wake up call”, eller åtminstone en breddning av begreppet “frihet under ansvar”.

    – Man brukar säga att man får ha sin frihet utan att påverka andra människors frihet negativt. Men kanske borde även andra arter tas med, eller till och med andra organismer någonstans därute i rymden vi inte känner till. Då blir det plötsligt jobbigare. 

    Vi får väl se om Elon Musk kommer iväg till rymden och kan berätta om det för oss någon dag.

    – Jag tror att jag hellre dör här på jorden än hamnar på Mars.

    ”Med folkbildning kan man inte kuppa folk”

    Jag fastnar särskilt för ett ämne i Björns dagbok, nämligen folkbildning. Folkbildningen har dragits in i rampljuset den senaste tiden, men av en trist anledning: den är utsatt för nedmontering. Anslagen till studieförbunden har sänkts och regeringen tycks inte vara folkbildningens största fans. Det är däremot Björn Ferry. 

    – Det är kanske tråkiga saker: studieförbund, bibliotek, respektfulla samtal. Men med det kan man ju inte kuppa folk. En tant som suttit hemma och lyssnat på Dagens Eko varje dag i trettio år kan man inte lura. Men om folk slutar ta till sig kunskap, slutar läsa böcker, säger upp prenumerationerna på etablerade dagstidningar, aldrig går på biblioteket eller deltar i verkliga samtal med andra medborgare, utan lever som små satelliter i sina egna filterbubblor… Då blir det ju farligt. Det där skulle man verkligen försöka återta på något vis. 

    Det är som att man är rädd att folk ska kunna något.

    Både folkbildning och det svenska naturarvet borde ligga i regeringsunderlagets intresse att värna, menar Björn. Han undrar till exempel varför Jimmie Åkesson inte använder nationalism-vinkeln för att skapa engagemang för klimat och miljö. Borde inte nationalister vilja bevara svensk natur?

    – Både kristdemokrater, sverigedemokrater och gamla moderater skulle kunna tycka att det är klart att vi ska bevara både folkbildningen och det svenska naturarvet – och satsa på det. Folkbildning handlar ju om demokrati och samtal, att vi håller ihop och är sams. Det bygger ju en stark nation och en identitet. Det skulle också kunna vara miljö- och klimatpolitik. 

    Men man tycks ha valt en lite annan väg? 

    – Ja, nu lägger man ju ner folkbildningen. Det är som att man är rädd att folk ska kunna något. Det har ju varit breda sammanslutningar i politiken, men nu är det som att det faller isär. 

    Mysteriet med envisa gubbar

    Vi kommer in på samtalsämnet män. Mer specifikt: gubbar. På detaljnivå: gubbar som tycker om att köra bil och inte vill ge upp sin fossilbil eller ändra livsstil (och som kanske inte ens tror på klimatförändringar).

    Jag tyckte att det du skrev i din bok om “gubbar som brummar vidare”, för att beskriva motsträviga äldre män, var kul. Kan du vara en förebild för dem? 

    – De är ju svåra. Varför är de det? Det är klart att när man blir äldre har man sina vanor. Man har investerat mycket tid i det man kan. Då är man ganska låst i att försöka lösa problem med sina egna gamla metoder. Det märker jag jättetydligt i skogen, det kommer gamla filurgubbar som har kommit på något instrument. Men det är något med gubbar… Vad är det med gubbar? 

    Vi konstaterar att envisa äldre män förblir ett mysterium, men jag föreställer mig ändå att Björns målgrupp är lite gubbtätare än till exempel Greta Thunbergs, och bestämmer mig för att se lite hopp i det hela. En skidskyttelegendar borde väl ändå ha någon sorts genväg till svenska gubbars hjärtan? 

    Foto: Sara Berglund/Bazar förlag

    Men inte bara äldre män tycks vara en svår målgrupp – även de yngre kan vara svåra att väcka klimatengagemang hos. Och på landsbygden är utmaningen enorm. Björn återkommer till frågan om kunskap och att ta till sig information. 

    – Många män läser aldrig en bok. Kvinnor tar kanske till sig mer. Det vanligaste jobbet för en man är fortfarande att köra något: lastbil, skogsmaskin, buss. Jag har ju läst in min bok som ljudbok, så det är väl en liten grej som är riktad till männen. 

    Det är ändå ett bidrag till mäns folkbildning, konstaterar vi.

    Funderingar kring fossilbilar och fåglar

    Innan intervjutiden är slut pratar vi om skidskytte och klimatet och jag flikar in att jag ofta sitter och gråter framför tv:n när Sverige tar guld. Vi skrattar åt hur knäppt det är att idrott kan spela så stor roll.

    Att Björn har “lagt flera år av sitt liv på att åka runt och skjuta prick”. Att jag fick gåshud häromdagen, när jag i en dokumentär såg skidskytten Anna Magnusson vinna ett världscuplopp för första gången – ett lopp jag alltså redan sett, och fått gåshud av en gång tidigare. 

    Det ramar på ett sätt in komplexiteten i att leva, men också i att förändras. Under en period var skidskyttet livet för Björn Ferry. Nu kretsar tankarna kring annat.

    Kring vad sönerna kommer att bli för personer och ha för yrken, och när fossilbilarna helt fasas ut, såväl i Stockholm som i Storuman. Kring de mystiska märkena på träden och vem som orsakat dem – tretåtig hackspett eller större hackspett? – och sanningshalten i moderns berättelser om det samiska arvet. 

    Det är mycket man inte vet och det är sällan svaret är svart eller vitt. Man måste vara öppen: både för ny teknik, förändringar i beteende, och kanske framför allt kunskap. Det får bli någon sorts ledord, det jag tar med mig efter läsningen av boken och samtalet med Björn. 

    Två skidskyttenördar. En med meriter, en utan. Foto: Supermiljöbloggen

    Vi avrundar med en sista fråga. 

    Vem ska man ge boken till i julklapp? 

    –  Fars dag är väl nästan det bästa. Det är ju typ nu! Pappsen får den på fars dag och sen är det diskussionsämnet på julmiddagen.

    Vi enas om att det är ett bra tillfälle – det är ju ändå ofta dålig stämning vid julbordet med släkten. Och papporna behöver nog den där tiden mellan fars dag och jul att ta sig igenom det där, konstaterar Björn.

    –  Och att smälta att de kanske måste sluta köra sin stora bil.

    Elbilar och biobränsle inte tillräckligt för att nå Sveriges klimatmål

    bild på bilkö

    En nyligen publicerad studie av miljöforskare vid KTH belyser utmaningarna med att minska utsläppen från personbilar. Forskningen visar att elbilar och biobränsle ensamma inte kommer att räcka för att Sverige ska nå sina klimatmål.

    I den nya studien har forskarna undersökt olika scenarier för den svenska personbilsflottan 2030. Scenarierna har sedan jämförts med klimatmålet att till 2030 ha minskat växthusgasutsläppen med 70 procent jämfört med utsläppsnivåerna 2010.

    Scenarierna visar att olika slags biltyper har olika påverkan på hur väl målet uppfylls. Till exempel är det mer sannolikt att uppnå målet om fler bilar drivs på el eller biobränsle.

    Dock, artikelns tydliga budskap är att det inte bara handlar om att byta biltyp. Vi måste också köra mindre. Beroende på bilblandningen måste vi minska körningen med mellan 21 och 47 procent per person för att klara klimatmålet till 2030.

    Green claims: Vem måste sluta med missvisande miljöinformation?

    Konsumenter blir ofta lurade av missvisande miljöinformation från företag. Fenomenet kallas greenwashing och är ett väldokumenterat problem som nu EU hoppas stävja genom nya föreslagna direktivet Green claims. Men är det bara företagen som lurar oss med missvisande miljöinformation, eller finns det fler aktörer som missleder när det kommer till miljö?

    För att få bukt med omfattande greenwashing har EU föreslagit ett så kallat ”Green claims” direktiv som syftar till att motverka falska eller vilseledande miljöpåståenden. Som SMB tidigare rapporterat har greenwashing lett till en rad problem, bland annat misstro bland konsumenter och minskad vilja att konsumera miljövänliga produkter.

    Men är det verkligen bara företagen som vilseleder med tomma miljölöften? Till exempel har nog de flesta av oss läst om kommuner med ambitiösa klimatmål, men där det sedan visat sig att kommunerna i realiteten är långt från att uppnå målen. Vissa kommuner har inte ens en strategi för att uppnå klimatmålen. Som vanlig kommuninvånare kan detta onekligen ge en missvisande bild av kommunens klimatarbete, exempelvis minskat intresse att skapa en bra strategi för att uppnå ett klimatmål.

    Samtidigt, vilken är kommunernas förebild? Kanske regeringen. Så här står det på Regeringskansliets hemsida:

    Miljöpolitiken handlar om att skapa ett samhälle som är fritt från utsläpp och farliga gifter med hänsyn till både människor, djur och natur. Den handlar också om att skapa ett hållbart samhälle som är anpassat till ett förändrat klimat. Många frågor är globala och därför sker en stor del av arbetet i samverkan med andra länder.

    Beskrivningen är tolkningsbar, men hur många tolkar nuvarande regerings faktiska miljöpolitik som att den syftar till att skapa ett samhälle fritt från utsläpp och farliga gifter? Ett samhälle som är anpassat till ett förändrat klimat?

    Utan att göra en djuplodad analys tyder det senaste årets tidningsrubriker i stil med ”Kritiken mot regeringen: De har begått en klimatslakt”, ”Regeringen slaktar klimatpolitiken – och offrar företagen” och ”Naturvårdsverket: Långt kvar till Sverige når miljömålen” på att det syfte som anges med dagens miljöpolitik skiljer sig från den miljöpolitik som faktiskt bedrivs.

    Kommer Green claims att kunna vara ett verktyg för att stävja den här typen av missledande diskurs? Eller är det bara företag som ska sluta med missvisande miljökommunikation om direktivet införs?

    ← Tipsa!

    Tipsa oss

    Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.