Vad kan Vänsterpartiet bidra med i klimatomställningen nästa mandatperiod? Mattias Goldmann analyserar partiernas klimatpotential inför valet 2022 utifrån samtal i podden Klimat for dummies.

Det är lätt att känna sympati för Elin Segerlind, Vänsterpartiets nya klimatpolitiska talesperson. Hon fick över en natt axla ansvaret efter att Jens Holm lämnat uppdraget i protest mot partiets nya klimatpolitik. Hon hamnade direkt i valrörelsen och har i uppgift att jämka ihop partiledaren Dadgostars uttalanden, där klimatambitionerna inte alltid är lätta att spåra, med partiets önskan att vara ledande på klimatområdet. I Klimat for dummies-podden identifierades ett antal spagatliknande övningar. 

Ett tuffare klimatmål än det riksdagen röstade igenom var Vänsterpartiet enda parti att önska när det begav sig 2016. Sen dess har flera partier dragit slutsatsen att målet bör skärpas. 

Men Vänsterpartiet har av allt att döma tvärtom backat. Den som läser partiets valmanifest hittar inte något specifikt klimatmål, utan att ”vänsterpartiets mål är ett fossilfritt samhälle senast år 2035”. Varför klimatmålet är ersatt med ett mål om fossilfrihet kan inte Segerlind svara på, hon låter förvånad och den förvåningen är lätt att dela. 

Kärnkraft brukar vad ordvalet ”fossilfritt” istället för ”förnybart” betyder i praktiken när man pratar energi. Men Vänsterpartiet vill ”se en avveckling av kärnkraften så fort som möjligt”. När ”så fort som möjligt” är har Segerlind inget svar på, hur Sverige ska få tillräckligt mycket el utan kärnkraft är otydligt, särskilt som partiet säger: ”Vi vill underlätta ny vindkraft utan att minska kraven på en rättssäker prövning med hänsyn till människors hälsa och miljön. En kommun bör vara skyldig att på begäran ta ställning för eller emot vindkraft på ett visst mark- eller vattenområde.”

Tydligare uttryckt: Det kommunala vetot, som Naturvårdsverket och Energimyndigheten vill ta bort, vill V ha kvar. Hur det plus avvecklad kärnkraft inte ska leda till elbrist är inte uppenbart, särskilt som Dadgostar vill sätta stopp för ny elhandel med omvärlden och införa Sverigepriser på el, vilket rimligen ökar konsumtionen just när den behöver minska.

En årlig nationell utsläppsbudget vill V ha, liksom C och MP – en spännande konstellation eftersom S i Klimat for dummies visserligen är emot men också markerar att det inte är någon ”röd linje” för dem. Men en sådan utsläppsbudget som siktar mot de svenska klimatmålen går stick i stäv med politik Vänsterpartiet fört på sistone, med pristak på bensin och diesel (18 kronor litern), Sverigepriser på el, mer fossilt i bensin och diesel och retroaktivt sänkt skatt på fossila – men inte förnybara – drivmedel för jord- och skogsbruket.

Kanske är det just detta Segerlind önskar: en övergripande politik som omöjliggör för partiledningen och dess spin doctors att sluta klimat-dåliga överenskommelser med högerpartierna?

Billigare bensin var då. I våras krävde Dadgostar ett pristak på 18 kronor litern för bensin och diesel. Men det var då det, slår Segerlind fast. Utspelet var viktigt för att priserna skenade, nu har vänstern inget sånt förslag. Eftersom priset fortfarande är en bra bit över 18 kronor litern för både bensin och diesel, är logiken inte helt lätt att förstå. Men det är befriande att Segerlind så tydligt beskriver hur politikerna i riksdagen närmast drabbades av panik och tappade förmågan att utforma mer konstruktiva förslag än så. 

Otydligheten fortsätter med reduktionsplikten, som Vänsterpartiet röstade för i riksdagen men som Dadgostar nu säger att de aldrig varit för – konkret vill de i alla fall sänka andelen förnybart i bensin och diesel. I en snäv bemärkelse strider det inte mot att V vill ”fasa ut klimatskadliga subventioner”, men det ökar utsläppen och missgynnar producenterna av förnybart. 

Konsumtionsmål för klimatet har Vänsterpartiet drivit hårt, och i Miljömålsberedningen kunde alla åtta riksdagspartier enas om att det ska införas. Det borde vara öppna dörrar att driva detta i valrörelsen, men det finns inte med i V:s valmanifest och Segerlind är försiktig med att uttala sig om hur det ska införas.

Kanske är det partiledaren Dadgostars uttalande som spökar, om att politiken inte ska begränsa möjligheten åka på chartersemester – just sådan påverkan utanför Sveriges gränser som konsumtionsmål tänks fånga in och fördyra. Längre än att Segerlind högst personligen tycker att man ska vara försiktig med flygresorna sträcker sig inte Vänsterpartiet. 

Solidaritetstanken är stark, men otydlig. Vänsterns klimatpolitik bygger enligt dem själva ”på solidaritet med framtida generationer och andra delar av världen”. Vad det konkret innebär får vi inte mycket till svar på, och trots att ”rättvisa” nämns åtta gånger i valmanifestet, preciseras klimaträttvisa inte.

Solidariteten kommer möjligen till uttryck i att Vänsterpartiet vill ha ett särskilt mål för klimatbistånd, men biståndsexperter säger att ett sånt mål står i strid med det redan beslutade målet att integrera klimat i hela biståndet. Varför inte allt bistånd ska vara klimatsmart har V inget svar på.

Statens roll ska förstärkas. Medan andra börjar se att statens roll för laddinfrastruktur kan närma sig sitt slut och huvuddelen av utbyggnaden nu kan ske på affärsmässig grund, vill Vänsterpartiet ge staten en starkare roll.

På liknande sätt vill Vänsterpartiet ha en statligt finansierad halvering av biljettpriserna i kollektivtrafiken, istället för att taxorna som nu beslutas regionalt. Varför inte de folkvalda i regionerna har kompetens att bedöma vad som är en rimlig subventionsnivå är inte klart, inte heller om det faktiskt är bättre att halvera biljettpriset att lägga motsvarande summa på bättre turtäthet, bekvämare resor eller ökad trygghet – men det är i alla fall ett steg bort från V:s tidigare löfte om gratis kollektivtrafik. 

Investeringsprogrammet för klimatet som Vänsterpartiet föreslår kallar de för ”historiskt omfattande”. Det är på 700 miljarder kronor, som de får loss genom att inrätta ett ”underskottsmål” på 1 procent av BNP. Men det mesta, 460 miljarder kronor, är höghastighetståg och upprustning av befintlig järnväg, som redan finns i den nationella planen som riksdagen antagit – exakt vad som är nytt framgår inte, men Segerlind lyfter att det kan handla om att bygga ut snabbtåget snabbare.

Resten, 240 miljarder kronor, är fördelat på de tio år som programmet löper, 24 miljarder per år – fortfarande en betydande satsning, men det behövs också eftersom medlen ska gå till ”infrastruktur, elöverföringskapacitet och elproduktion samt bostadsbeståndet”.

Sänkt arbetstid ingår i Vänsterpartiets klimatsatsning. Här är Segerlinds resonemang intressant; hon bemöter invändningen att de flesta av oss har nog sin högsta klimatpåverkan på fritiden med att vi fattar klimatmässigt dåliga beslut när vi är stressade och att klimatet därmed gagnas av att tempot sänks.

Även om V har med sig MP på sänkt arbetstid – även de gröna inkluderar det i sina klimatåtgärder – så är en kompakt majoritet i riksdagen i nuläget emot att sänka arbetstiden, så det är inte säkert att tankarna om minskad stress för klimatets skull kommer att testas i svensk verklighet. 

Mattias Goldmann är klimatdebattör och författare till boken Klimatsynda!. Lyssna på podden Klimat for dummies.

Läs också SMB:s partigranskning av Vänsterpartiets miljö- och klimatpolitik. All vår valbevakning hittar du under Val2022.