Du kan trycka Shift + S för att få fram sökfältet när som helst och Esc för att stänga det.
Tryck ENTER för fler resultat, då kan du även förfina din sökning.
    Stäng

    EU-medel ska sätta fart på järnväg mellan Stockholm och Oslo

    När EU fördelar medel för att förbättra infrastrukturen kommer sträckan Oslo–Stockholm ha högsta prioritet. Det blev klart den 18 december när förhandlingarna mellan EUs medlemsländer och Europaparlamentet avslutades.

    Det är det så kallade transeuropeiska transportnätet (TEN-T) som har varit uppe för revidering. Syftet med TEN-T är att verka för ett gränsöverskridande europeiskt infrastrukturnätverk. I förordningen har de flesta linjer mellan europeiska huvudstäder varit inkluderade och nu ska även sträckan Oslo–Stockholm inkluderas.

    Järnvägssträckan är idag eftersatt. Avgångarna är få och transporttiden är strax över fem timmar. Flyglinjen på samma sträcka, vars restid är en timme, är en av världens mest trafikerade. En prioriterad järnvägslinje med rakare sträckning skulle således kunna få fler att välja tåget i stället för flyget, vilket skulle och minska koldioxidutsläppen.

    Det här är ett jätteviktigt besked och en tidig julklapp för alla oss som vill få till en bättre järnväg mellan Oslo och Stockholm. Det betyder att möjligheterna till EU-finansiering ökar avsevärt och att det finns krav på att stråket ska hålla en högre standard. Det är en logisk förändring. Sträckan borde varit utpekad tidigare, men med den förändrade säkerhetssituationen i Europa och Sveriges ansökan om medlemskap i Nato har stråket blivit ännu viktigare.

    Jonas Karlsson, VD Oslo-Sthlm 2.55, i ett pressmeddelande.

    Järnvägssträckans betydelse ur ett säkerhetsperspektiv vidareutvecklas i en ny rapport av Oslo-Sthlm 2.55. Rapporten pekar på Försvarsmaktens beroende av järnvägssträckan för att förflytta trupper och material mellan länderna. Dagens brister i sträckning, i form av låg tillförlitlighet och lång restid från de kurviga sträckningarna, gör Sverige sårbart.

    Vi har länge pratat om att en bättre järnvägsförbindelse mellan Oslo och Stockholm skulle stärka både Sverige och Norge ekonomiskt samt att det kraftigt skulle minska vår klimatpåverkan. Men med det försämrade säkerhetsläget i Europa är det tyvärr uppenbart att det blivit ännu mer angeläget och akut att utveckla förbindelsen nu.

    Jonas Karlsson, VD Oslo-Sthlm 2.55, i ett pressmeddelande.

    Debatt: Dagens Industri svartmålar miljörörelsen och vilseleder om klimatet

    En ledartext i Dagens Industri svartmålar miljörörelsen och vilseleder om klimatet. Men det är skribenten Ellen Gustafsson snarare än Greta Thunberg och miljörörelsen som ”systematiskt hamnat fel i varenda fråga”. Det skriver två forskare och en omställningsaktivist i en debattartikel.

    Dagens Industri har på sin ledarsida publicerat en raljant text som spyr galla över Greta Thunberg och miljörörelsen. Texten saknar substans och är grovt vilseledande, vilket är beklagligt när man vill vara Sveriges ledande näringslivstidning.

    Det verkar vara svårt att komma ihåg det där med källkritik och faktagranskning när man är djupt beroende av en ohållbar business as usual. Låt oss gå igenom några av påståendena:

    “Tillsammans med sina anhängare har Greta fått rätt om klimatfrågans betydelse och den globala uppvärmningens förstörelse och det är en bedrift att de har lyckats lyfta frågan till nya höjder på den globala agendan.” 

    Här ser vi klassisk härskarteknik. Att först lyfta Greta och den hopklumpade miljörörelsen genom att ge ros för att ”de lyft frågan till en global nivå” för att sedan klappa lite på huvudet och tycka synd om hur de ändå ”hamnat fel i varenda fråga”.

    Så praktiskt av skribenten att utelämna den här lilla detaljen: att miljörörelsens frågor drivs av resultat som majoriteten av världens klimatforskare kommit fram till. Eller vad är det Greta brukar säga? Hmm, “Lyssna på forskningen!”

    Kärnkraft inte oproblematiskt

    “De har haft fel när de genom decennierna kampanjat mot kärnkraften, som har fått en helt ny roll på årets klimattoppmöte i Dubai.”

    Kan kampanjandet mot kärnkraften bero på att det inte kommer gå tillräckligt snabbt att bygga ut den (minst 15 år), när stora utsläppsminskningar behövs inom de närmaste åren? Eller att en ny satsning på kärnkraft bedöms kosta ca 30 procent av vår totala statsskuld?

    Kärnkraften är också ett potentiellt enormt miljöhot där frågan om hur vi ska hantera avfallet inte är löst. Energifrågan har kidnappat klimatsamtalen. Det har resulterat i att exempelvis energieffektivisering eller fossilfri utbyggnad inte diskuteras. 

    “De har fel när de demonstrerar mot vindkraftparker.“

    Demonstrationer mot vindkraftparker har förekommit i vissa fall när dessa parker riskerar ha en stor påverkan på ursprungsbefolkning och skyddsvärd natur. Även i denna fråga är inget svart eller vitt. Vi behöver skynda oss som aldrig tidigare. Vindkraft är just det energislag som kan byggas ut snabbast, men där konsekvenser för markanvändningen givetvis måste hanteras.

    “De har fel när de motsätter sig gruvor som behövs för att få fram metaller och mineraler.”

    Även här så måste vi nyanserat se till målkonflikter och påverkan på natur och miljö, på lokal, regional och global nivå. Stora investeringar från företag och staten är oerhört svåra att ändra på även om vi skulle se att det inte var ”rätt satsning” i framtiden. Vi måste väl kunna prata om baksidorna av en etablering?

    Klimatfrågan är en rättvisefråga

    “De har fel i sitt förblindade hat mot tillväxt.”

    European Environmental Bureau och andra framstående forskare har systematiskt granskat olika vetenskapsrapporter. De har kommit fram till att det inte är möjligt med en frikoppling av BNP från utsläpp och resursanvändning. Därför behövs strategier som fokuserar på tillräcklighet.

    ”Åt vilket håll de än vänder sig ser de imperialism, förtryck, orättvisor, diskriminering och exploatering utifrån stereotypiska och osmakliga uppdelningar av människor och i deras värld är denna kamp avgörande för koldioxidhalten i atmosfären.”

    Klimatfrågan är en rättvisefråga. Ju högre inkomst desto mer utsläpp. De människor och länder som drabbas först och hårdast i klimatkrisens framfart är inte de som släpper ut mest.

    Som den franska ekonomen Thomas Piketty uttrycker sig: “Frågor om social och ekonomisk klass måste stå i centrum för vårt svar på klimatkrisen, för att ta itu med de enorma ojämlikheterna mellan de rikas och de fattigas koldioxidavtryck och förhindra en motreaktion mot klimatpolitiken.”

    I en samhällsomställning behöver vi alla människor. Vi behöver företagen, politikerna, forskarna men också civilsamhället, aktivister och vanliga medborgare. Företagsledare och politiker utgör endast en bråkdel av befolkningen men är viktiga just i formen som ledare. Ett ledarskap värt namnet, företagande och en demokrati klarar av att synas, diskuteras, och ifrågasättas.

    Omställningen behöver en mångfald för att blomstra, inte ett konfliktfrämjande cementerande av klyftor. Att dessutom göra klimatkrisen till en höger- eller vänsterfråga är inte bara onödigt utan farligt eftersom det flyttar fokus från det grundläggande; att det handlar om vår gemensamma framtid och överlevnad.

    ”Hoppet och tilltron till kapitalisterna” kan inte bara utgå från personliga känslor och värderingar. Det om något vore ett sätt att hamna ”systematiskt fel i varenda fråga”.

    Isabelle McAllister, omställningsaktivist
    Glenn Bark, forskare inom koldioxidlagring
    Jeannette Eggers, forskare inom hållbart skogsbruk

    Leif Öster önskar sig klok utredning om skogen

    SMB:s krönikör Leif Öster lägger så här strax före dopparedan fram en önskelista bestående av tio frågor som en eventuell skogsutredning bör titta närmare på. En av dessa punkter är att sluta redovisa anmäld hyggesstorlek och istället redovisa hur stora de sammanlaga kalhyggen blir i fält. Och kommer med goda boktips inför de långhelger som stundar.

    KRÖNIKA. Det ryktas att regeringen just nu slutförhandlar direktiven till en ny skogsutredning. Bra i så fall, eftersom det finns väldigt många obesvarade frågor kring framtidens skogsbruk. Den mest akuta frågan är nog hur Sverige ska kunna leva upp till våra EU-åtaganden vad gäller klimat och biodiversitet. Värt att notera att samtidigt som ministrar säger att EU inte ska styra våra skogar, så har regeringen ändå gett en rad uppdrag kring implementering av just dessa frågor till Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen. 

    Här följer mina tio önskningar om vad en skogsutredning bör förhålla sig till:

    1. Hur kan Sverige minska avverkningarna?

    Svenskt skogsbruk har ett standardsvar på många problem och det är ”öka produktionen”, lite oavsett hur frågan lyder. Men allt mer talar för att vi istället bör förbereda landet och industrin på minskade volymer. En ansvarsfull politik bör åtminstone ta fram en plan B för eventuellt minskade avverkningar. När och hur bör det ske på bästa sätt?  Hur minskar man virkesflödet för att samtidigt skydda värdefulla skogar? Kan Sverige minska avverkningarna och istället satsa på högre kvalité och vidareförädling för att skapa nya jobb?  Enklast och billigast för staten är nog att minska avverkningarna på statens egen mark.

    1. Utsläppsminskningar måste ske i närtid

    Ja, skogsbruket har långa ledtider, men det har inte behovet av utsläppsminskningar. En ny rapport från Naturvårdsverket visar ett betydligt lägre nettoupptag av koldioxidekvivalenter i skogen än tidigare. En ny skogsutredning bör analysera hur samhälle och skogsbruk kan samspela om detta, så att Sverige slipper böter eller inköp av dyra utsläppsrätter.

    1. Följ upp mål och löften

    Skogssektorn har tagit fram 53 olika målbilder för god miljöhänsyn och många skogsägare är dessutom dubbelcertifierade. Man kan säga att detta är skogsbrukets ”samhällskontrakt”.  I sak innehåller dessa åtaganden väldigt mycket som är bra. Och det är som generaldirektören på skogsstyrelsen, Herman Sundqvist, brukar säga ”– allt i skogsbruket går att göra bättre”. Men det som fattas är mätningar av hur målen nås. Dags att göras. 

    1. Fel med avverkningsmål

    Apropå minskade avverkningar: Skogsstyrelsen presenterade häromdagen förslag för en ökad virkesproduktion med 25-35 procent.  Jag tycker att det är ett feltänk. Vi behöver inget produktionsmål. Det ska marknaden sköta inom ramen för vad naturen klarar. Dessutom finns det en risk att nationella mål bryts ner till lokal nivå och därmed ytterst på den enskilda skogsägaren. Vi har faktiskt ingen aning om hur ett förändrat klimat och en snabbt förändrad marknad påverkar avverkningsnivåer i slutet av seklet. Och vilken sorts produkter som marknaden kommer att efterfråga. 

    1. Vart tog virket vägen?

    Länge har det pratats om att det ska komma en ”tsunami av virke” ut ur de svenska skogarna. Istället berättar många maskinförare om motsatsen. Nämligen att volymerna virke per hektar i slutavverkning inte alls ökar. Kanske är det alltför hårda gallringar som nu börjar synas, eller att skogsbruket avverkat för mycket av sina finaste skogar, så att de skogar som står till buds idag helt enkelt har mindre virke. En skogsutredning bör gräva vidare i detta

    1. Bättre skogsbruksplaner behövs

    Det finns 220 000 privata skogsfastigheter i Sverige. Ungefär 50 000 av dessa har en uppdaterad aktuell skogsbruksplan. Det finns inget lagkrav på att skogsägare har en inventering och plan gjord för sin fastighet. Eftersom samhället i princip har slutat inventera höga naturvärden gör detta att skogsägare, trots att de ibland har köpt en dyr plan inte i förväg får veta vilka höga natur- och kulturvärden som finns på hens fastighet. Detta skapar många av de problem som media beskriver som ”stoppade avverkningar”. Verkligen en fråga för en skogsutredning att gräva i!

    1. Ändras trädens form?

    En intressant rapport, som inte har uppmärksammats visar att dagens skogsbruk förmodligen skapar högre men slankare träd. Detta kan vara en delförklaring till varför det ibland står mindre virke i skogen än vad höjden på träden indikerar. Överhuvudtaget kan en skogsutredning fundera på vad ”förädlade plantor” kommer att ge för skogar framöver och vilken kvalité det är på dagens planteringar. Förmodligen inte så bra som en del tror. Sverige skulle också behöva få till ett system där plantorna härkomst finns dokumenterad för den händelse vi skulle få stora problem i framtiden.

    8.      Börja redovisa verkliga hyggesstorlekar

    Många av oss som lever på landsbygden, ser att det blir fler och fler stora kalhyggen. Ändå kommer det rapporter från Skogsstyrelsen om att den anmälda storleken minskar.  Fast det är två helt olika saker. Låt mig ta ett exempel. I november 2023 anmälde Sveaskog att man kommer ta upp ett nytt kalhygge nära där jag bor. Hygget ska bli fem hektar stort. Men tittar man närmare ser man att bolaget de senaste tre åren anmält ytterligare nio avverkningar kant-i-kant med det nya hygget. Alla dessa tio anmälningar ser alltså ut som medelhyggen om 3,6 hektar vardera. Men i verkligen får vi ett enda 36 hektars kalhygge. Än värre är att dessa 36 hektar ansluter över till hundra hektar tidigare avverkningar.  Så var det med medelhygge på 3,6 hektar. Det blir ett jättehygge i verkligheten!

    1. Citera rätt

    Häromveckan kom en läsvärd och balanserad rapport från lobbyorganisationen Skogsindustrierna om biologisk mångfald. Man är öppen med problem som finns.

    Ändå måste branschens hemsida ”Skogskunskap”  lägga ut en ny ”faktasida” med följande text: ”De flesta trenderna ser positiva ut för skogens biologiska mångfald. Bland annat ökar mängden död ved, gammal skog, lövträd och grova träd i den brukade skogen.

    Men detta framgår inte av rapporten.

    1. Var snälla mot varandra

    Jag tror att de allra flesta som ideellt lägger en massa fritid på att debattera skogsbruket, vill väl. För egen del har jag faktiskt aldrig stött på någon som vill stoppa brukandet av våra skogar. Däremot finns det en hel del förslag på åtgärder som vi kan förbättra i både skogen och skogsdebatten. I sociala medier förekommer tyvärr ofta väldigt grova påhopp på människor som tycker annorlunda. Det är trist och onödigt.

    Och läs en bra bok:

    Långhelger kan vara en bra tid att läsa böcker. Här är fyra tips:

    Sveriges skogar under 100 år. Riksskogstaxeringen 1923-2023  Gidlunds förlag.  Boken ges ut i samband med Riksskogs­taxeringens 100-års jubileum 2023.
    Red: Kjell Danell & Jonas Fridman. Formgivning: Lars Paulsrud

    Skogen vi ärvde Norstedts förlag. Skriven av Maciej Zaremba 2012, som slog larm om vår tids största kulturomvandling i en bok. Boken har nu uppdaterats med kommentarer och en ny inledning. Det lilla som förändrats sedan dess är knappast till det bättre.

    Hållbart nyttjande av skogen – visioner för de svenska skogslandskapen

    Per Angelstam, Sveriges lantbruksuniversitet  Kan laddas ner gratis här: https://www.slu.se/globalassets/ew/org/andra-enh/s/forskning/rapportserie/rapport-skog-2022-4-angelstam-low.pdf

    Aktivister i skidspåret under världscupen i Trondheim

    Under lördagens skiathlon-lopp i Trondheim tog sig miljöaktivister från norska Stopp Oljeletinga in på skidspåret. Säkerhetsvakter och funktionärer på plats tog bort aktivisterna innan de hann stoppa loppet.

    Det syntes aldrig i TV-sändningen, men Viaplays reporter kunde rapportera om händelsen, enligt Expressen. Åkarna närmade sig snabbt och det blev dramatiska scener när aktivisterna brottades ned, vittnar svenska landslagschefen Anders Byström om till SVT. Demonstranterna hade med sig banderoll och orange färg i rökbomber, som fångades på bild.

    Stopp Oljeletinga är en norsk organisation som kräver att den norska staten tar klimatkrisen på allvar och stoppar all oljeutvinning. Inför lördagens aktion skickade de ett mejl till det norska skidförbundet, där de uppmanade skidförbundet att höja sin röst om klimatkrisen. De hoppas att lördagens aktion ska sätta fart på debatten.

    Det är bråttom att stoppa all ytterligare oljeutvinning om vi ska ha en chans att bedriva vintersport i framtiden. Varför är det så tyst från Skid-Norges sida? säger Stopp Oljeletinga i en kommentar till SMB.

    Det är inte första gången miljöaktivister uppmärksammar klimatkrisen genom att bege sig ut på skidspåret. Förra året klev demonstranter ut under ett lopp i Lillehammer med banderoll och hällde röd saft på spåret.

    Skidsporten är en av de verksamheter som kommer att påverkas mest av klimatförändringarna, och redan idag drabbas alpina skidorter på grund av snöbrist och kan tvingas lägga ned.

    Flygforskaren: ”Någon måste visa vägen”

    En nyligen publicerad forskningsartikel visar på parallella hållbarhetstransformationer inom den svenska flygindustrin. Studiens fokus är narrativ kring alternativa flygbränslen och teknologier för en mer hållbar flygindustri. SMB har träffat en av studiens författare, doktoranden och forskaren Emily Christley, för att höra mer om studien och vad hon själv tänker kring en hållbar flygindustri.

    Det är en något mörk decembereftermiddag när vi ses på KTH (Kungliga Tekniska Högskolan) där Emily är en av tre doktorander inom ett projekt bekostat av Energimyndigheten fokuserat på omställningen till en mer hållbar flygindustri. Emily är inne på sitt fjärde doktorandår.

    Vi träffas med anledning av hennes nyligen publicerade artikel ”Analysing transitions in-the-making: A case study of aviation in Sweden” [Analysera övergångar under utveckling: En fallstudie av flygindustrin i Sverige]. Över en kopp te får jag höra mer om såväl artikeln som Emilys egna tankar kring detta tema. Den självklara första frågan var varför hon valt att studera just flygindustrin och dess hållbarhetstransformation. Om detta ämne finns det förhoppningar.

    – Flygindustrin bidrar med cirka tre procent av de globala klimatpåverkande utsläppen. När man inkluderar höghöjdseffekter, såsom utsläpp av vattenånga och andra partiklar i atmosfärens övre lager, samt ytterligare miljöpåverkande aspekter, ökar denna siffra till omkring fem procent. Det måste till en förändring. Samtidigt är det komplicerat. För den enskilda resenären kan det vara svårt att förstå hela den globala effekten. Vi vill ändra systemet, men fortfarande använda det. Detta är vad som är komplext.

    Många menar att den bästa lösningen är att helt sluta flyga, vad tycker du om det?

    – Självklart vore det absolut bäst ur klimat- och miljöperspektiv. Det är en industri med en mycket negativ påverkan. Men, samtidigt, det är inte en lösning som är aktuell just nu. Det ser inte ut som att människor kommer att sluta flyga, eller, åtminstone inte en majoritet av oss. Dessutom kan det finnas orsaker till flygandet, exempelvis att kunna hälsa på släktingar i ett annat land eller att världens ledare ska kunna träffas och fatta gemensamma beslut.

    Så, vi bör fortsätta flyga som nu?

    – Nej, jag tycker att man ska vara mer avsiktlig i sitt flygande. Jag själv har beslutat att försöka undvika att flyga, både yrkesmässigt och privat. Fast det är svårt ibland eftersom det kan vara väldigt praktiskt att flyga, sett till hur våra liv och samhället ser ut idag.

    Inget semesterflygande alltså?

    – Nej, det tycker jag att man kan avstå från. Eller, det är också komplicerat. Idag är tågbiljetter väldigt dyra i jämförelse med flygbiljetter, i synnerhet om man inte bokar långt i förväg. Kanske har man därför inte råd att ta tåget ner till exempelvis Europa, både på grund av biljettpriset och för att resan tar längre tid. Det blir en orättvisa i det, där enbart de med mycket pengar och tid kan resa. Likaså finns det studenter som behöver flyga om de ska studera i andra länder eller kanske åka på ett utbyte, samt övriga migranter som bor och arbetar i ett land och exempelvis önskar hälsa på familjen i hemlandet. 

    Vad ser du för andra vägar till en mer hållbar flygindustri?

    – Det vi studerat i artikeln är tre olika tekniska lösningar. Eller, det är egentligen de tre narrativ som finns kring dessa tre lösningar som är fokus i artikeln och som vi identifierat i kretsen av involverade intressenter. Det första identifierade narrativet är kring avancerade biobränslen, vilket är en omedelbar teknisk lösning eftersom det kan blandas med nuvarande bränslen.

    Det andra identifierade narrativet är kring elektrifiering, det vill säga elektriska flygplan. Även om de fortfarande är på framväxtstadiet skulle de kunna vara en lösning för regionala förbindelser, men kanske aldrig för längre flygningar.

    Det tredje narrativet blir alltmer dominant och handlar om vätebaserade bränslen, vilka representerar en mer långsiktig ambition.

    Vilka är utmaningarna dessa teknologier står inför?

    – Utmaningarna är lite olika. Biobränslen brottas med hållbarhetsfrågor såsom var det kommer ifrån. Det är inte självklart att det är hållbart att använda jordbruksmark för att använda grödan till flygbränsle, eller att hugga ner skog. Sedan leder även dessa bränslen till koldioxidutsläpp.

    Elektriska flygplan är det alternativ med minst klimatpåverkan, men det behövs mer infrastrukturellt stöd och satsning på teknikutveckling för att det ska kunna vara ett realistiskt alternativ. Vätebaserade bränslen är fortfarande i sin linda och det är en utmaning i sig självt. Det är ett komplext landskap.

    Hur tror du att beslutsfattare och industriledare kan navigera dessa alternativ?

    – Det är en svår balansgång. Vi behöver politik som uppmuntrar till hållbara innovationer samtidigt som den är anpassningsbar. Industriledare å andra sidan bör investera i forskning och utveckling och förbli öppna för utvecklandet av teknologier.

    Vad skulle du säga är den största utmaningen och möjligheten att uppnå hållbar flygtrafik?

    – Den största utmaningen är osäkerheten. Vi kartlägger nytt territorium. Men där ligger också möjligheten för politikerna – att visa vilken strategi som det finns politiskt stöd för när det kommer till att utveckla ett mer hållbart flygande i Sverige. Någon måste visa vägen så att industrin vet vilken teknologi de bör satsa på.

    Dagens CO2-kurva

    Varje vecka redovisar SMB halten av koldioxid i luften.

    Enligt senaste mätningen uppmätt på Hawaii 15 december låg koldioxidhalten i atmosfären på 423,38 miljondelar (ppm). Jämfört med för ett år sedan är det en ökning med 6,07 ppm. I våras slogs nytt rekord då mänskligheten för första gången passerade 425 ppm. Det senaste årets ökning är förmodligen den största som någonsin registrerats – mer än dubbelt så mycket som det senaste decenniets årliga genomsnitt.

    Källa: NOAA Global CO2 Trend webpage

    Förra veckans medeltal blev 422,20 ppm, vilket är en ökning med 3,39 ppm jämfört med för ett år sedan. På ett decennium är det en ökning med 25,81 ppm.

    Källa: NOAA

    Koncentrationen av koldioxid nådde 420,46 ppm i november, vilket är en ökning med 2,99 ppm jämfört med för ett år sedan.

    Koldioxidhalten ligger nu över 50 procent över förindustriell nivå räknat från år 1750 och världen är därmed halvvägs till en dubblering av koldioxidhalten. Den underliggande trenden går tydligt uppåt och vi är på väg åt fel håll. Koldioxid stannar i atmosfären i många årtionden och låser därmed in klimatförändringarna för kommande generationer.

    Samtidigt blir det tydligt att det sker en acceleration ju mer koldioxid som släpps ut. Fram till 1970-talet ökade koncentrationen med ungefär 1 ppm per år, men runt år 2000 var den årliga ökningen uppe i 2 ppm för att nu ligga på 2,5 ppm per år och ökande.

    Källa: NOAA

    Dagens koldioxidhalt i atmosfären är exceptionellt hög och har inte befunnit sig på den nivån på flera miljoner år, och vi närmar oss nu nivåer liknande de som fanns för 15 miljoner sedan när det var 3-4 grader varmare och havsnivån var 20 meter högre. Forskning visar att världen nu snabbt rör sig mot förändringar i klimatsystemet som saknar motstycke i människans historia.

    Källa: Scripps

    Svenskt jordbruk behöver 20 miljarder per år för en grön omställning

    En ny rapport från Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) visar att svenskt jordbruk behöver fem gånger större stöd än idag för att klara av en grön omställning. Enligt rapporten är det här viktigt för att Sverige ska kunna nå nuvarande miljömål.

    LRF beskriver att rapporten, som är framtagen i samarbete med företag som Lantmännen och Arla, är den första som visar vad som behövs för en grön omställning i jordbruket i Sverige och Europa.

    I ett pressmeddelande säger Palle Borgström, chef för LRF, att Sverige har chansen att leda vägen för ett miljövänligt sätt att göra mat på. Detta eftersom Sverige har bra förutsättningar i form av jord, klimat och teknik för att skapa den typen av jordbruk.

    Vad som emellertid inte är tillräckligt, enligt rapporten, är dagens årliga stöd på fyra miljarder kronor. Författarna menar att det istället krävs 20 miljarder varje år för att möjliggöra en övergång till ett miljövänligt jordbruk i Sverige. Bland annat behövs pengar till investeringar i biogas och dammar för att förebygga torka.

    Författarna betonar även att ansvaret för finansieringen av denna omställning inom jordbruket inte bara bör falla på lantbrukarna, eftersom förändringen gagnar alla.

    Skjutsgruppen lanserar ny plattform – ska bli enklare att samåka

    Nu ska det bli enklare att samåka. Föreningen Skjutsgruppen öppnar upp sin nya plattform, som testats av Friluftsfrämjandet och Naturskyddsförening, för alla som vill resa mer hållbart. Med tanke på hur många bilar som körs med tomma platser är initiativet efterlängtat.

    Föreningen Skjutsgruppen arbetar för att fler ska samåka och på så vis bidra till minskade utsläpp. Under 2023 lanserade Skjutsgruppen en ny plattform, som inledningsvis endast var tillgänglig för Friluftsfrämjandets och Naturskyddsföreningens medlemmar, som en sorts pilot.

    – Idén är enkel. För att samåkning ska fungera så krävs tillit och tillit existerar inom föreningslivet. Vi tog därför fram en hemsida för samåkning som medlemmar i föreningar kan använda, säger Skjutsgruppens ordförande Mattias Jägerskog.

    Nu, inför julhelgen – en av årets mest intensiva trafikhelger – öppnar plattformen för allmänheten. Är man inte medlem i Friluftsfrämjandet eller Naturskyddsföreningen går man direkt in på Skjutsgruppens hemsida och registrerar sig. Därefter kan man erbjuda eller söka lediga bilplatser.

    – Du kan vara igång inom några minuter. Har du lediga platser så erbjuder du dem och om någon vill åka med så får du ett SMS, säger Mattias.

    Bilens kapacitet utnyttjas inte

    Projektet kallas “Vi knyter ihop civilsamhället kring samåkning” och för finansieringen står Vinnova och Västra Götalandsregionen. Under året har plattformen testats och förfinats. Såväl testföreningarna Friluftsfrämjandet och Naturskyddsföreningen som upphovsorganisationen Skjutsgruppen är positivt överraskade. 

    – Det här är helt otroligt, vi har aldrig sett så här stort engagemang för samåkning. Idén visade sig fungera! säger Mattias Jägerskog.

    Och det finns goda skäl att arbeta för mer samåkning. Transportsektorn står för en tredjedel av Sveriges växthusgasutsläpp och utsläppen från vägtrafiken utgör majoriteten av dessa, drygt 90 procent. Personbilarna orsakar två tredjedelar av vägtrafiksutsläppen, 9,34 miljoner ton växthusgaser 2021.

    Samtidigt används sällan alla bilens platser – i snitt färdas 1,45 passagerare per personbil. Att öka samåkningen är med andra ord en viktig insats för att få ner antalet bilresor och därmed vägtrafikens utsläpp – och ytan bilar tar i anspråk.

    Klimatombud och miljöarbete på arbetstid – fackförbund och arbetsgivare som visar vägen 

    Allt fler unga väger in klimat- och miljöarbete när de väljer arbetsgivare och de flesta svenskar tycker att företagen måste höja sina klimatambitioner. Två initiativ som syftar till att öka klimatarbetet på arbetsplatsen är fackliga klimatombud och miljöarbete på arbetstid.

    En majoritet av unga anser att potentiella arbetsgivares klimatpåverkan är en viktig faktor. Dessutom tycker nästan åtta av tio svenskar att företag behöver ta större klimatansvar. 

    Arbetsgivare har alltså en viktig roll att spela. Dels för att de precis som alla andra aktörer behöver minska sina utsläpp, Dels för att de behöver möta kraven från såväl anställda som kunder. 

    För medarbetare som vill påverka på sin arbetsplats kommer nu goda nyheter. På senare tid har flera nya initiativ på temat klimatarbete på jobbet presenterats. Två exempel är en facklig klimatroll och möjligheter till klimatengagemang på arbetstid.

    Först ut med klimatombud

    Fackförbundet Vision, som organiserar drygt 200 000 medlemmar yrkesverksamma inom bland annat kommuner och regioner, har som första fackförbund lanserat den fackliga rollen Klimatombud. 

    Tanken är att rollen ska ge utrymme för att driva initiativ för miljö och klimat på arbetsplatsen. Klimatombuden får utbildning, nätverk och verktyg för att på ett konkret sätt kunna jobba mot klimatmålen. Vision skriver att uppgifterna bland annat inkluderar att se över vilka förändringar som behöver göras på kort och lång sikt och att öka kunskapen om klimatkrisen. 

    Klimatombudet pratar med Visions medlemmar lokalt – tekniska förvaltare, inköpare, hållbarhetsansvariga, miljöinspektörer med fler – om vilka förbättringspotential de ser i sitt dagliga arbete. Chefsmedlemmar är en annan viktig grupp: vad ser de för förutsättningar att bidra till minskad klimatpåverkan i den egna verksamheten? Och vad ser studentmedlemmarna är de viktigaste frågorna på deras framtida arbetsmarknad?

    – Fackförbundet Vision

    Klimatombudsrollen lanserades 2022 och i dag finns 120 klimatombud, rapporterar tidningen Transportarbetaren. 

    Byggföretag följer ambitiöst miljöprogram

    Byggföretaget Elithus har höga klimatambitioner. 2020 satte de målsättningen att bli Sveriges främsta byggföretag i miljö- och klimatfrågor. I sitt miljöprogram visar de punkt för punkt hur de arbetar för att minska sin klimat- och miljöpåverkan. Där hittar vi beslut som rör allt från material och transporter till utbildning och samhällsansvar. 

    Några exempel:

    • Alla konferenser, möten, resor och events ska vara maximalt hållbara utifrån kriterierna transport och miljöpåverkan. T.ex. organiseras samåkning. Flygresor är helt uteslutna.
    • Den el som används för byggel samt lokaler väljs uteslutande med energi från solkraft eller i de fall det inte går, från vindkraft.
    • Endast växtbaserad (vegansk) mat serveras samtliga konferenser, möten och events. Utöver det äter ledningsgruppen 100 procent växtbaserat.
    • Över 99 procent av allt byggavfall som lämnar arbetsplatserna återvinns och redovisas.
    • Årligen doneras pengar till minst 14 olika miljö-, klimat- och djurskyddsorganisationer.

    Klimatarbete på arbetstid

    Nu adderar man ytterligare en punkt på programmet: klimatarbete på arbetstid för medarbetare. Företaget har avsatt en arbetsdag (åtta timmar) för varje anställd att använda för valfritt miljö- och klimatarbete. Det gäller inledningsvis under 2024 och förlängs om upplägget fungerar.

    Medarbetaren får presentera sin idé för ledningen och därefter visa resterande delar av företaget vad man arbetat med. Det kan handla om att skriva under namninsamlingar, kontakta myndigheter, plantera träd – eller något helt annat. 

    – Näringslivet har ett stort ansvar i klimatomställningen. Politiken har blivit så nära knuten till näringslivet att den inte alltid förmår att vara föredömet den borde vara. I en idealistisk värld skulle politikerna visa vägen genom lagstiftning och generell inspiration, men på dagens scen agerar politikerna för ofta budbärare åt den lobby de råkar ha kopplingar till. Då är det bättre att vi från näringslivet visar att vi faktiskt vill ha förändring, säger Misha Istratov, VD och grundare på Elithus, till SMB.

    Klimatdebatt, kortare arbetstid och flygfri semester

    I byggvärlden hittar vi även ACAN (Architects Climate Action Network) Sverige. De arbetar för att branschen ska minska sina utsläpp och prioritera biologisk mångfald. ACAN:s representanter har bland uppmanat svenska arkitektkontor att ta avstånd från Svenskt Näringslivs klimat- och miljöskadliga påverkansarbete (som SMB granskat i flera delar).

    Det finns en uppsjö av metoder för arbetsgivare att jobba för minskade utsläpp och en bättre miljö. Företaget GoClimate har samlat ett antal positiva exempel här. Initiativen handlar bland annat om kortare arbetstid, policys för mat, resor och inköp och extra semesterdagar för medarbetare som inte reser med flyg.

    Jobbar du på en arbetsplats som saknar alla möjligheter som listas ovan? Initiera något eget! Föreslå ett klimatombud, fokusgrupper, klimatvänligare policys eller mer utbildning – och skicka chefen den här artikeln som inspiration.

    Kjell Vowles: Vilseledande att prata om klimatomställningen som enklare än folk tror

    Christian Azar skriver i en debattartikel att de flesta svenskar underskattar hur mycket utsläppen har minskat de senaste decennierna. Det må vara sant, men att dra slutsatsen att klimatomställningen är enklare än folk tror bör man akta sig för. Vi behöver snarare titta på vart vi ska och hur långt det är dit – och erkänna vilka transformativa lösningar som är nödvändiga, skriver Chalmersdoktoranden Kjell Vowles.

    REPLIK. Vi hör ofta att klimatomställningen inte är så svår som vi tror. Det sägs också att Sverige är på god väg mot fossilfrihet, eftersom utsläppen har minskat medan ekonomin har växt.

    Givetvis är det bra att utsläppen går ner, men minskningstakten måste mångdubblas om målen i Parisavtalet ska nås och rättviseaspekten respekteras. En stor risk med att ledande aktörer pekar ut den nuvarande utvecklingen som tillräcklig, eller till och med bra, är att rimliga krav på en radikal omställning framstår som extrema.

    Problematisk undersökning av Fossilfritt Sverige

    Fossilfritt Sverige presenterade i somras undersökningen ”Kunskapsglappet”. Då skrev de att ”klimatomställningen har kommit längre, kostar mindre och har större potential än vad folket tror.” Dessa slutsatser gick dock inte att dra från undersökningen. 

    Den första frågan gällde utvecklingen av territoriella utsläpp i Sverige. Där trodde 50 procent felaktigt att utsläppen hade ökat. Endast åtta procent svarade korrekt att de hade minskat med 30 procent. 

    Det är synd att Sveriges befolkning inte har bättre kunskap om siffrorna. Men det säger inte så mycket om folks uppfattning om hur långt klimatomställningen har kommit. För att få svar på den frågan, måste vi beakta vad som faktiskt behöver göras för att klara klimatmålen och Parisavtalet. 

    Om de som svarade korrekt på utsläppsfrågan också tror att minskningstakten är tillräcklig för att nå klimatmålen, skulle det i stället innebära att klimatomställningen inte har kommit så långt som folk tror. Men det är som sagt inget vi kan utläsa från enkätsvaren.

    Vilseledande fråga om fossilfritt flygande

    Undersökningen blir problematisk på ett annat plan vid frågan: ”Vad tror du att en enkel flygresa från Stockholm till New York á 6 500 kronor kommer att kosta extra när flygplanet går på fossilfritt bränsle?” 

    Här är problemet det lilla ordet ”när” – som om det skulle vara givet och okontroversiellt att framtiden kommer att erbjuda flygresor till New York på biodrivmedel. Detta bortser helt från aktuell forskning kring flygande och biobränsle, som konstaterar att biobränslet aldrig kommer att räcka för att bibehålla dagens nivå av flygande. 

    En studie från 2021 tog fram fem scenarier för framtida flygning år 2060, som var ungefär i linje med Paris-avtalet. Även i det mest optimistiska scenariot vad gäller inblandning av biodrivmedel, krävs det att svenskarnas långväga flygresande minskar med en tredjedel. Många av anslutningsresorna till de långväga flygen behöver dessutom ske med tåg i stället för flyg.

    Och även om det sker, kommer odlingen av den stora mängden biodrivmedel som behövs att innebära stora utmaningar vad gäller biologisk mångfald, fungerande ekosystem och matförsörjning. Författarna konstaterar att det kanske bara är möjligt om hela jordens befolkning till största delen äter vegetariskt. 

    Att med den bakgrunden ställa en fråga som utgår från att fossilfri flygning till New York kommer att ske, så länge den som flyger är beredd att punga ut med en extra tusenlapp, tyder på ett kunskapsglapp hos Fossilfritt Sverige snarare än hos folket.

    Historiska utsläppsminskningar måste relateras till målbilden

    Utifrån det här skulle jag också akta mig för att, som Christian Azar gör, nämligen använda Fossilfritt Sverige-undersökningen som ett bevis på ”ett misslyckande för media, forskare och olika klimatdebattörer”. Jag skulle heller inte göra konstaterandet att det ”kanske inte är så svårt som många trott” att ställa om. 

    Azar redogör på ett förtjänstfullt sätt hur både territoriella och konsumtionsbaserade utsläpp har minskat i många europeiska länder, och hur dessa olika sätt att räkna utsläppen tydligt hänger ihop. Men för att kunna säga någonting om hur lätt eller svår omställningen är, måste vi relatera de historiska utsläppsminskningarna med målbilden – vart vi ska. 

    Vi kan konstatera tre saker. 

    Minskningstakten måste öka

    För det första: För att nå Sveriges egna klimatmål om netto-noll 2045, måste minskningstakten för territoriella utsläpp vara 6-10 procent per år, enligt Klimatpolitiska rådet. Enda gången utsläppen har minskat i närheten av den nivån är 2022, då utsläppen enligt preliminär statisk minskade med 5,3 procent. 

    En del av det här tros dock bero på så kallad grannlandstankning: att många som hade möjlighet tankade i grannländerna på grund av höga drivmedelspriser i Sverige – något som inte gör någon skillnad för klimatet. Annars har minskningstakten legat på ungefär två procent per år. Den behöver alltså mer än dubbleras för att vara i linje med de svenska klimatmålen.

    Sveriges koldioxidbudget spräckt

    För det andra: Utmaningen blir ännu svårare om vi tittar på Parisöverenskommelsen. En rapport från forskare på Chalmers (bland annat Azar) visar att Sverige redan har spräckt sin del av den globala koldioxidbudgeten för att klara den globala uppvärmningen, om man räknar in historiska utsläpp per capita från innan 1980.

    På många sätt vore det rimligt att göra det, eftersom en stor del av den infrastruktur vi åtnjuter idag, är byggd med hjälp av fossila bränslen innan dess. Inte minst gäller det elsystemet, som tack vare stora delar vattenkraft och kärnkraft har gett Sverige unika möjligheter att minska sina koldioxidutsläpp genom elektrifiering.

    Båda dessa kraftslag var i princip fullt utbyggda 1980, med hjälp av både direkta fossila bränslen i själva byggandet, och indirekta genom att det var fossila bränslen som skapade den samhällsekonomiska grund som tillät byggandet av kraftverken. 

    Enligt den nämnda rapporten är det är bara om man väljer 1980 eller senare som startår, som Sverige har något utsläppsutrymme kvar för att klara 1,5 graders-målet. 

    Infrastrukturinvesteringar krävde stora utsläpp

    Men med tanke på att Sveriges största utsläppsminskning någonsin var från 1979 och ett par år in på 80-talet – på grund av utbyggnaden av kärnkraft under framför allt 1970-talet – blir det ett visst mått av russinplockning att enbart tillgodogöra sig utsläppsminskningarna från infrastrukturen, men inte utsläppen som krävdes för att bygga den.

    Samtidigt blir det hopplöst att säga att vårt utsläppsutrymme redan är slut, om inte koldioxidbudgeten är slut på global nivå. Eftersom klimatförändringarna är en global fråga, måste alla vara med på tåget, och då måste varje aktör ha ett – på något sätt – rimligt mål.

    Sverige kommer inte att sluta släppa ut växthusgaser imorgon, och genast börja dra dem ut atmosfären. Den inbyggda orättvisan i att landet åt upp en oproportionerligt stor del av utsläppskakan under den tid då el-infrastrukturen byggdes ut måste vi nog leva med. Trots att det gör det svårare för fattigare länder att bygga ut sina system, då de inte kan använda lika mycket fossila bränslen. 

    Stor omställning krävs för att klara 1,7-gradersgräns

    Ett annat sätt att allokera utsläppen är i stället att göra det utifrån nuvarande utsläppsnivåer – så kallad grandfathering. Metoden gör att de med höga utsläpp i dag får större utsläppsutrymme i framtiden. Det är på många sätt orättvist, men samtidigt ser det till att inget land får en så liten koldioxidbudget att den omöjligt kan hållas (eller att den till och med, som i fallet ovan, redan är tömd). 

    Forskare vid Uppsala universitet har räknat ut en sådan budget, där de först har beaktat historiska utsläpp och medgivit ett större utsläppsutrymme för utvecklingsländer (i Parisavtalets språkbruk), och därefter fördelat den kvarvarande budgeten bland de utvecklade länderna enligt grandfathering-principen.

    De kommer fram till att Sveriges utsläpp från början av 2023 måste minska med 15 procent årligen för att ha 50 procents chans att begränsa uppvärmningen till 1,7 grader. Om uppvärmningen ska begränsas till 1,5 grader, måste minskningen vara 38 procent årligen. Det senare får nog anses vara orealistiskt, medan det förra kräver en omställningstakt och utsläppsminskningar mycket snabbare än vad vi har sett de senaste 30 åren.

    Historiska utsläpp måste beaktas

    För det tredje: Rättviseaspekten är central för omställningen. Den är inskriven i Parisavtalet: länderna har ”gemensamma men olikartade” ansvar. Det är i min mening svårt att tala om rättvisa, eller tro på att de tidigt industrialiserade länderna får med sig resten av världen på omställningen, om inte historiska utsläpp beaktas. Det är rimligt att Sverige inte har en lika stor del av utsläppskakan efter att ha ätit upp stora delar.

    Men eftersom detta gör omställningen så mycket svårare ur ett svenskt perspektiv, har regeringens utredare John Hassler kommit fram till att regeringen ska ”motverka idén om att ett lämpligt sätt att stödja utvecklingsländernas omställning är att tillerkänna dem en större andel av den återstående globala utsläppsbudgeten än vad som motsvarar deras andel av världens befolkning.”

    Det är enbart genom att bekämpa denna idé som Hasslers övriga strategi för Sverige, åtminstone på pappret, blir något så när i linje med vad som behöver göras. Det är det som gör att Hassler kan påstå att ”omställningen till klimatneutralitet behöver inte vara unikt radikal och genomgripande”.

    Vi måste diskutera vad ett attraktivt samhälle innebär

    Om vi på något sätt ska ta ansvar för våra historiska utsläpp har jag svårt att tro att särskilt många svenskar skulle överskatta svårigheten i klimatomställningen. Jag håller med Azar om att vi ”behöver visa att minskande utsläpp är förenliga med en god ekonomi samt stabila, attraktiva, rättvisa och demokratiska samhällen”, men för att göra det måste vi också börja diskutera vad en god ekonomi och ett attraktivt samhälle faktiskt innebär. 

    De utsläppsminskningar som Sverige har gjort hittills har till allra största delen berott på framgångsrika tekniska lösningar. Dessa är essentiella för omställningen, men en minst lika viktig del är samhällsförändringar. Tänk vilken effekt som hade uppnåtts om vi hade kombinerat energieffektiviseringarna med att som kollektiv, både medborgare och politiker, vågat diskutera hur vi formar våra samhällen och lever våra liv. 

    Sverige kan gå före

    Det är uppenbart att energieffektiviseringar, och något dyrare flygbiljetter, inte kommer att vara tillräckliga för att klara klimatomställningen. Men om vi kan visa att det går att ha attraktiva samhällen där vi bland annat flyger mindre, kör mindre bil, bygger färre motorvägar och konsumerar mindre, och detta görs på ett sätt som upplevs som rättvist, kommer Sverige kunna vara en förebild. Vi kan visa att det faktiskt finns ett land som tar målen i Parisavtalet – och idén om global rättvisa – på allvar. 

    Detta är en enorm utmaning. Snarare än att ge sken av att vi redan är på god väg, menar jag att vi måste erkänna hur svårt det är – och vilka transformativa lösningar som är nödvändiga.

    Kjell Vowles

    Doktorand på Chalmers Tekniska Högskola, avdelningen för Samhälle, Teknik och Vetenskap, skriver sin avhandling om motståndet mot klimatomställningen. 


    Det här är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens egna. För att skicka in en debattartikel, mejla kontakt@supermiljobloggen.se och bifoga text, profilbild och yrkestitel.

    Forskare om avtalet i Dubai: ”Otillräckligt men åt rätt håll”

    Hoppfullt – men det finns stora reservationer! Så kan kommentarerna om Dubaimötet från tre profilerade svenska forskare och klimatdebattörer förenklat sammanfattas. SMB har talat med Rom-klubbens hedersordförande Anders Wijkman, professorn i energisystem Filip Johnsson, och Line Gordon, föreståndare för Stockholm Resilience Centre.

    Anders Wijkman påtalade bara häromdagen i en krönika i Aktuell Hållbarhet bristerna i klimatförhandlingarna genom åren. Han pekar på att den rika världen, industriländerna, dels gjort för lite för att minska sina egna utsläpp – men också underlåtit att hjälpa de skuldtyngda och fattiga utvecklingsländerna att investera i förnybar energi.

    – Det här avtalet är ett steg i rätt riktning, men saknar även det konkreta löften om tillräckligt med pengar för att stötta fattiga länder. Både för att de ska klara skadorna från ett mer instabilt klimat, men också, och framförallt, för att bygga ut sol och vind och batterier så att man inte hamnar i fossil-ekonomins järngrepp, säger han till SMB.

    Avtalet är både ett mirakel och en katastrof

    Wijkman framhåller att författaren och miljödebattören George Monbiots kommentar till Parisavalet passar bra även för att summera Dubai-mötet:

    ”Jämfört med vad det kunde ha blivit av det är det ett mirakel – men jämfört med vad det borde ha blivit är det en katastrof.”

    Chalmersforskaren och professorn Filip Johnsson, också krönikör på Supermiljöbloggen, säger att COP 28-avtalet ger ett visst hopp – även om det kommer fem över tolv snarare än fem i tolv:

    –  Det är naturligtvis helt avgörande att en ”övergång bort” från fossila bränslen genomförs med början under innevarande årtionde, eftersom förbränning av dessa är roten till det mesta av människans påverkan på klimatet.

    – Men det återstår att se om COP 28-dokumentet kan omsättas i handling. Här är jag mer orolig. Att fasa ut de fossila bränslena kräver en tillräckligt kraftfull klimatpolitik.

    – Det måste börja kosta så mycket att släppa ut koldioxiden som bildas när de fossila bränslena eldas upp, att det blir ointressant att använda dem. Då väljs istället alternativen, till exempel fossilfri el från förnybara energikällor eller kärnkraft.

    Svårt att backa när problemen lyfts fram så tydligt

    Johnsson tror att Dubai-mötet satt sånt kraftigt ljus på problemet med fortsatt användning av fossila bränslen att det blir svårt att backa. Förhoppningsvis kan det medföra att de planer som finns att ställa om vår ekonomi accelereras. Sverige bör kunna ligga bra till och agera föregångare, inte minst inom transport och industrisektorerna, anser han.

    – I den bästa av världar får COP 28 som effekt att den nationella svenska klimatpolitiska debatten kan börja fokusera på det som verkligen betyder något för omställningen, istället för att mest skapa polarisering mellan vindkraft och kärnkraft, inskärper han.

    Line Gordon, professor vid Stockholms universitet och föreståndare för det tvärvetenskapliga Stockholm Resilience Centre, vill inte ännu kalla Dubai-beslutet historiskt. Inte i samma härad som Parisavtalet, klubbat 2015.

    – Nej, snarare kan det förhoppningsvis innebära ett historiskt steg för att nå Parisavtalet. Men bara för att avtalet har tagits betyder inte detta att det genomförs.

    Världen har insett att läget är kritiskt

    Hoppfullheten ligger i, framhåller hon, att det gick att få fram ett avtal mitt bland alla de svåra kriser och det mycket allvarliga omvärldsläge som råder just nu.

    Hon ser också ett värde i att dokumentet pekar ut vårt decennium som kritiskt för klimatet.

    – Ja, jag tycker det är tydligt att världen förstår hur allvarligt läget är och att detta måste leda till handling. Klimatsituationen är mycket bekymmersam idag och det blir inte en lätt väg framåt. Men utfasningen av fossil energi kan nu vara på gång.

    COP 28 levererade klimatavtal – som kan bli historiskt

    Farhågorna om en genomklappning för FN:s klimatmöte i Dubai kom på skam. Istället klubbades under onsdag morgon ett slutdokument som säger att världen ska röra sig bort från fossila bränslen ”under detta kritiska årtionde.” Men många frågetecken om olika kryphål för de oljeproducerande länderna återstår att räta ut.

    Det såg ett tag ut som om det 28:e globala klimatmötet skulle fallera helt, vilket SMB rapporterade om häromdagen. Men i en mycket kort slutsession efter slutmangling under hela natten klubbade den tidigare hårt kritiserade ordföranden Sultan Al Jaber en överenskommelse som betecknas som historisk i flera kommentarer.

    I dokumentet undviks de känsliga och – från motsatta håll – starkt kontroversiella och ogillade termerna ”nedfasning” respektive ”utfasning.”

    Istället konstateras att världen befinner sig i ett allvarligt klimatläge, och att världen måste avlägsna sig (”transition away”) från de fossila bränslena med accelererad hastighet. Innevarande decennium fram till 2030 betecknas som kritisk tidpunkt i texten, vilket väl överensstämmer med det vetenskapliga samfundets bedömning.

    Ordföranden, den ifrågasatte oljechefen från Dubai, lyckades alltså trots allt klämma fram ett avtal som ”var tillräckligt starkt för att accepteras av USA och EU, medan det samtidigt höll Saudiarabien och övriga oljeproducenter på banan”, skriver Bloomberg. Markeringen att världens länder måste ställa om från fossila bränslen (inte bara kol) i snabb takt har aldrig tidigare uttalats i något slutdokument från första mötet i Berlin 1995 och framåt.

    Enligt de första kommentarerna och nyhetsartiklarna är det främst de redan hårt ansatta, hotade och låglänta Stilla havs-nationerna som uttrycker tvivel och missnöje med slutdokumentet:

    Vi känner inte att texten tillhandahåller den nödvändiga balansen för att få fram de starka globala aktioner som krävs för att korrigera kursen bort från klimatförändringen. Vi ser många kryphål i den, säger i ett uttalande Stilla havs-nationernas samarbetsorganisation, enligt the Guardian.

    De inledande kommentarerna från miljörörelsen var försiktigt positiva men samtidigt avvaktande.

    Vi beklagar att det inte gick att fatta beslut om att fasa ut fossila bränslen. Beslutet är långt ifrån tillräckligt för vad som krävs för att nå 1,5-gradersmålet. Men det är historiskt att dokumentet för första gången nämner fossila bränslen – även om det borde ha skett för länge sedan, sa Karin Lexén, generalsekreterare för Naturskyddsföreningen i organisationens pressmeddelande.

    Mattias Goldmann på 2030-sekretariatet, tillika krönikör på Supermiljöbloggen, ser i sin analys av avtalstexten flera svaga och tveksamma skrivningar.

    Det saknas framförallt starka förpliktelser att konkret inleda avvecklingen av fossil energi, och vissa formuleringar bäddar för fortsatt användning av naturgas, och introduktion av vätgas som alternativ – men dock framställd av fossil energi, skriver han i tidskriften Miljö- och utveckling.

    Matfrågan på COP28 lockar lobbyister

    Mat står för en tredjedel av de svenska hushållens klimatutsläpp. Mat, livsmedel och jordbruk är för första gången tydligt uppe på FNs klimatmöte COP28. Det lockar storföretagen att vara där, medan världens omfattande småskaliga jordbruk marginaliseras.

    Svenska Livsmedelsverket ger tydliga rekommendationer till svenska hushåll när det gäller mat och klimat och betonar att vi kan minska utsläppen av växthusgaser genom att förändra vad vi äter. Omkring en tredjedel av svenska hushålls klimatutsläpp beror på det vi äter. Maten påverkar även övergödning, överfiskning och användning av kemiska bekämpningsmedel. Hållbar produktion och konsumtion av mat kan även påverka miljön positivt exempelvis genom större biologisk mångfald.

    Klimatförändringarna hotar livsmedelstryggheten

    Klimatförändringarna orsakar alltmer extrema vädersituationer och äventyrar livsmedelstryggheten för miljoner människor. Samtidigt är jordbruk och livsmedel i sig är stora källor till koldioxidutsläpp. För första gången har mat och jordbruk en egen dag vid ett FN-klimatmöte. Under COP28-mötet undertecknade 158 länder, däribland Sverige, en historisk deklaration om att mer klimat-resilient livsmedelssystem och mer hållbar matproduktion. Deklarationen slår bland annat fast att alla vägar för att nå målen i Parisöverenskommelsen måste inkludera jordbruk och matsystem.

    Storföretagens lobbyister dominerar

    Greenpeace menar att de internationella jordbruksföretagen helt tillåts dominera debatten vid detta första COP-möte som på allvar tar upp mat och jordbruk. Enligt Greenpeace är det orimligt att de företag som orsakar de största utsläppen i livsmedelssektorn får styra hur samtalet om matsystemen förs. Miljöorganisationen menar att några av de närvarande företagen aktiva på klimattoppmötet ingår i ett kluster av 15 kött- och mejeriföretag som tillsammans uppskattas släppa ut lika mycket metan som Ryssland, Kanada, Australien och Tyskland tillsammans. Exempel på företag i denna grupp är Nestlé och det amerikanska mejeriföretaget DFA (Dairy Farmers of America).

    Småskaliga jordbruket marginaliseras

    Brittiska The Guardian rapporterar att lobbyisterna från stora livsmedels- och jordbruksföretag har blivit mer än dubbelt så många sedan 2022 års COP-möte. Samtidigt finns oro från mindre företag, ofta med mer hållbara modeller för jordbruk och matproduktion, att deras röster inte blir hörda. Det finns uppgifter som visar att en mycket liten andel av finansieringen inom klimatområdet går till jordbruk som sker med småskalig produktion, trots att dessa jordbruk står för en väsentlig andel av världens matproduktion.

    Ingen utfasning av fossila bränslen i senaste förhandlingutkastet på COP28

    Klimatmötet COP28 pågår just nu i Dubai. I den senaste versionen av utkastet till överenskommelse har alla formuleringar om att fasa ut fossila bränslen tagits bort till förmån för svagare beskrivningar.

    Under måndagen presenterades de senaste ändringarna i GST(global stocktake)-överenskommelsen. GST är den första av sitt slag, och syftar till utvärdera och stärka klimathandlingsplaner under Parisavtalet. Alla formuleringar om att fasa ut fossila bränslen har tagits bort ur det senaste utkastet, och istället används ord som “byta ut” och “minska”. Många är besvikna på den nya versionen.

    Republiken Marshallöarna kom inte hit för att underteckna vår dödsdom. Vi kom hit för att kämpa för 1,5 grader och för det enda sättet att uppnå det: en utfasning av fossila bränslen. Det vi har sett i dag är oacceptabelt, säger John Silk, Marshallöarnas minister för naturresurser och handel till DN.

    I utkastet framgår att produktion och konsumtion av fossila bränslen ska minska till år 2050, vilket bland annat The Guardian har rapporterat om. Men enligt forskningen är 2050 för sent. SMB har nyligen rapporterat om att vi är på väg över 1,5 graders uppvärmning inom detta årtionde, och riskerar att nå flera tipping points. Det krävs alltså omfattande och omedelbara åtgärder för att undvika en klimatkollaps. Senast idag påpekade FN:s generaldirektör António Guterres brådskan i att agera, något som nu inte verkar återspeglas i det senaste utkastet för överenskommelse. 

    Olivia tillbaka som skribent: ”Klimatfrågan har följt mig genom livet”

    Vi blir lika glada när nya skribenter börjar hos oss som när gamla skribenter återvänder. Sistnämnda är vad som gäller för Olivia Larsson, som efter ett uppehåll gör comeback på SMB.

    Hej Olivia, välkommen tillbaka! Berätta, vem är du?

    – Jag är 27 år och värmlänning, och precis som de flesta värmlänningar är jag en mycket patriotisk sådan. Jag har en kandidatexamen i klimatologi/naturgeografi och en master i Climate Change Management. Sedan jag tog examen har jag jobbat med kommunikation kring klimatforskning och som lokaljournalist. 

    Hur startade ditt engagemang för klimat och miljö?

    – Alltså, det har alltid funnits. Det är min pappas fel, han pluggade till miljö- och energingenjör när jag var liten. Han hade varit svetsare innan och trodde inte att han var en person som skulle studera på universitet, så när han fick chansen var han otroligt engagerad, och jag som var liten lyssnade och funderade. Jag har några tidiga minnen av att han skulle läsa sagor för mig och att jag frågade om han inte kunde berätta om växthuseffekten i stället. Det var så det började, och sen dess har klimatfrågan följt mig genom livet.

    Vad fick dig att börja skriva för SMB?

    – Jag vill ha ett hållbart och rättvist samhälle. Jag tror att om folket förstår vad som sker, då vill det ha en förändring – och då blir det en förändring. Men om vi har en mediavärld där Pernilla Wahlgrens bröllop får ta lika mycket plats som ett globalt klimattoppmöte, då verkar heller inte krisen så akut. SMB finns ju till för att sprida de viktiga nyheterna som annan media inte har plats för och det vill jag vara en del av. 

    Vilka ämnen skriver du helst om?

    – Eftersom jag pluggat klimat så är det mitt huvudämne. Helst skriver jag om flera olika aspekter av klimatfrågan, som politik, forskning och energi.

    Berätta något otippat om dig!

    – Folk blir alltid väldigt förvånade när jag säger att jag spelar volleyboll. Jag antar att jag inte utstrålar sport.

    Kan du ge oss ett klimat-/miljörelaterat bok- eller filmtips?

    – Jag kom precis hem från en resa till Chile, och insåg när jag var där att jag helt missat den lokala miljökatastrof som gruvavfall från svenska Boliden orsakade i den chilenska ökenstaden Arica. Tusentals människor blev förorenade av avfallet som exporterades dit på 1980-talet, och i filmen ARICA från 2021 av Lars Edman och William Johansson Kalén får man möta människorna som drabbades, samt följa rättsprocessen när fallet decennier senare tas upp i svensk domstol. Här kan man se filmen gratis, rekommenderar!


    Här hittar du alla Olivias artiklar. Vill du komma i kontakt med Olivia, skicka ett mejl!

    Vems ansvar är det att ställa om?

    Vem ska egentligen avkrävas ansvar för att ställa om för klimatet? Både Black Friday-shoppare och klimatförhandlare på COP tenderar att gömma sig bakom nån-annanismen, skriver Anna Ljungström.

    KRÖNIKA. Vad krävs för att människan ska ta klimatkrisen på allvar? Man kan tycka att larmrapport på larmrapport om det kritiska läget borde räcka långt. Ändå känns det allt oftare som att klimatdebatten fastnar i relativiserande.

    Ta till exempel de årligt återkommande Black Friday-analyserna.

    ”Vad är det här för onödigt moraliserande och skambeläggande av människors extraprisshopping, ska ni inte ge er på någon krösus i privatjet i stället?”, tycks tänket vara.

    Ett annat exempel är när Sveriges utsläpp beskrivs som obetydligt i ett globalt perspektiv. ”Varför ska vi ändra oss, Kina är ju mycket värre?”

    Skapat låsningar globalt

    Liknande retorik har historiskt sett också varit en vanlig strategi på FN:s klimatmöten, där årets upplaga just nu går av stapeln i Dubai.

    I COP-förhandlingarna har skylla-på-andra-tekniken länge använts av flera länder som en framgångsrik metod för otillräcklig handlingskraft. Parisavtalet var en stor framgång, men sanningen är ju att utsläppen fortsätter att öka.

    Det är någon annan, någon annanstans som ska göra jobbet. Både på individnivå och i den globala geopolitiken. På så sätt legitimeras ”business as usual”.

    Två tankar i huvudet

    Det är förståeligt att psykologin lurar såväl Black Friday-shoppare och kritikduckande politiker till undflyende argument. Det är skönt att skylla ifrån sig och fortsätta leva som om vi inte är mitt inne i en klimatkris. Och det är klart att det existerar skillnader i mängd utsläpp per land.

    Men den svartvita logiken är inte rimlig. Det går att kritisera människors överkonsumtion och samtidigt jobba för politiska lösningar. Det borde heller inte vara några problem för både Sverige, EU och Kina att leverera skarpa klimatåtgärder på hemmaplan, samtidigt som man driver på för att andra länder ska förbättra sin egen klimatpolitik.

    Att hålla två tankar i huvudet samtidigt, kallas det. Det inte bara går, det är sannolikt den bästa vägen framåt. Storskalig samhällsförändring är inte en envägsgrej – klimatomställningen kan bara bli verklighet om vi jobbar på flera fronter samtidigt.

    Framgångsfaktor: Var en inspiratör

    Det är dessutom mycket större sannolikhet att få fart på omställningen om man går före. Fråga vilken luttrad klimatförhandlare i Dubai som helst. Det som ger genklang är när några länder visar vägen.

    Därför är det intressant att årets COP i skrivande stund ser ut att ha stöd för skarpa skrivningar om att fasa ut fossila bränslen. Oljestaterna i Opec försöker försvaga avtalet, men kanske går det i lås ändå. Det skulle i sådana fall vara ett välbehövligt steg bort från nån-annanismen.

    Vi får inte glömma att tidshorisonten fortfarande är försvinnande liten. Risken för klimatets oåterkalleliga tippningspunkter rusar allt närmare. Då räknas varje kilo koldioxid som inte släpps ut – oavsett vilka länder eller reashoppare som ligger bakom.

    Negativ trend för renbetet – konkreta åtgärder krävs

    På uppdrag av regeringen har Skogsstyrelsen under 2023 undersökt möjligheterna till ett mer hållbart skogsbruk för att öka renbetesmarkerna. Utredningen har genomförts i samarbete med Sveaskog, Statens Fastighetsverk och Sametinget. Supermiljöbloggen har pratat med renskötaren Brita Stina Sjaggo om vad den innebär i praktiken.

    55 procent av Sveriges yta utgörs av renskötselområde, och omfattar områden i Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Västernorrland för åretruntmarker. Renskötseln är grundlagsskyddad, och vintertid är renarna beroende av skogslandskapet för föda. Inom renbetesområdet finns ungefär 40 procent av Sveriges skogsvolymer, och tolv miljoner hektar produktiv skogsmark, enligt Skogsstyrelsens rapport.

    Brita Stina Sjaggo, renskötare i Luokta-Mávas sameby, var en av de som utredningen besökte. Hon visade dem områden där det behövs restaurering av renbetesmarker. Samebyn ville också visa på möjligheterna som finns, där det är möjligt att ta ut virke och ändå behålla renbetet genom förändrade metoder för skogsbruk.

    Trenden: ökat virke men minskat renbete

    Rapporten presenterar statistik om att virkesförrådet har ökat med 56 procent under perioden 1955-2020, där trakthyggesbruk (kalhuggning) har varit den dominerande metoden. Samtidigt framgår att fragmenteringen av sammanhängande skogsarealer har haft en negativ påverkan på rennäringen, och skogsmarker med lavar (renens huvudföda) har minskat avsevärt.

    – Det agressiva skogsbruk som bedrivits på många områden har gjort att marklaven, som renen är så beroende av på vintern, håller på att försvinna. Skogsbruket har haft i det närmaste fritt spelrum och inte alls beaktat renens ekosystem. På bara en generation har skogslandskapet förändrats totalt, säger Brita Stina Sjaggo till SMB.

    Svenska Fastighetsverket och Sveaskog ser inte ett stopp för kalavverkningen som en lösning på de minskade renbetesmarkerna. Det beskrivs som ett hinder mot aktörernas interna mål, och skulle dessutom innebära negativa följder för en rad olika aspekter som virkesförsörjning, naturvårdsåtgärder, och återbeskogning av arealer som skadats av angrepp. Det är oklart på vilka grunder dessa slutsatser har dragits. Istället behövs, enligt rapporten, politiska beslut för att reda vägen framåt i en “hårdnande konkurrens om markanvändning inom renskötselområdet”.

    Svårigheter för renskötarna

    Det expanderande och dominerande skogsbruket innebär stora svårigheter för renskötarna. Samebyarna får en större arbetsbörda i och med de alltmer fragmenterade vinterbetena.

    Allt för ofta upplever samebyarna att anpassningar som överenskommits i samråd inte genomförs i praktiken. Ibland uteblir den tilltänkta hänsynen på grund av bristande kommunikation till utförandeledet och otillräcklig uppföljning, skriver Skogsstyrelsen i rapporten.

    Även Brita Stina Sjaggo vittnar om utmaningarna i att samarbeta med skogsbolagen. Luokta-Mávas sameby har jobbat länge tillsammans med olika skogsbolag på metoder för att förbättra lavtillgången i de brukade skogarna, men samebyn möter mycket motstånd mot de åtgärder som behövs.

    Saknas konkreta åtgärder

    Skogsstyrelsens rapport blickar framåt i avsnittet om “Hållbart skogsbruk inom renskötselområdet”, och vad de kallar för långsiktiga avvägningar. Skogsbruket ska kunna planera bättre för att förbättra lavtillgången, och även bevara biologisk mångfald, samtidigt som virkesförsörjningen fortgår. Men några praktiska åtgärder verkar rapporten inte ha kommit fram till. Istället ligger fokus på ett ökat samarbete mellan skogsbruk och rennäring, bättre riktlinjer och tydligare uppföljning.

    Renskötaren Brita Stina Sjaggo är besviken på rapporten. Hon hade velat se förslag till en skyddsform för skog med höga renbetesvärden, som skulle säkerställa förutsättningarna för den grundlagsskyddade renskötseln. En annan åtgärd som skulle behövas, enligt Brita Stina, är villkor för avverkning inom renbetesområdet, något det idag saknas riktlinjer för.

    – Jag hade önskat att den här utredningen hade skrivit om det som lavforskarna säger, och pekat på mer konkreta åtgärder som måste till för att vända den negativa lavtrenden. Istället känns det som att utredningen ansträngt sig till det yttersta för att inte ställa krav på skogsbruket att förändra sig, säger Brita Stina Sjaggo.

    Läs hela Skogsstyrelsens rapport här.

    Dagens CO2-kurva

    Varje vecka redovisar SMB halten av koldioxid i luften.

    Enligt senaste mätningen uppmätt på Hawaii 9 december låg koldioxidhalten i atmosfären på 421,31 miljondelar (ppm). Jämfört med för ett år sedan är det en ökning med 4 ppm. I våras slogs nytt rekord då mänskligheten för första gången passerade 425 ppm. Det senaste årets ökning är förmodligen den största som någonsin registrerats – mer än dubbelt så mycket som det senaste decenniets årliga genomsnitt.

    Källa: NOAA Global CO2 Trend webpage

    Förra veckans medeltal blev 421,02 ppm, vilket är en ökning med 1,79 ppm jämfört med för ett år sedan. På ett decennium är det en ökning med 24,59 ppm.

    Källa: NOAA

    Koncentrationen av koldioxid nådde 420,46 ppm i november, vilket är en ökning med 2,99 ppm jämfört med för ett år sedan.

    Koldioxidhalten ligger nu över 50 procent över förindustriell nivå räknat från år 1750 och världen är därmed halvvägs till en dubblering av koldioxidhalten. Den underliggande trenden går tydligt uppåt och vi är på väg åt fel håll. Koldioxid stannar i atmosfären i många årtionden och låser därmed in klimatförändringarna för kommande generationer.

    Samtidigt blir det tydligt att det sker en acceleration ju mer koldioxid som släpps ut. Fram till 1970-talet ökade koncentrationen med ungefär 1 ppm per år, men runt år 2000 var den årliga ökningen uppe i 2 ppm för att nu ligga på 2,5 ppm per år och ökande.

    Källa: NOAA

    Dagens koldioxidhalt i atmosfären är exceptionellt hög och har inte befunnit sig på den nivån på flera miljoner år, och vi närmar oss nu nivåer liknande de som fanns för 15 miljoner sedan när det var 3-4 grader varmare och havsnivån var 20 meter högre. Forskning visar att världen nu snabbt rör sig mot förändringar i klimatsystemet som saknar motstycke i människans historia.

    Källa: Scripps
    ← Tipsa!

    Tipsa oss

    Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.