Du kan trycka Shift + S för att få fram sökfältet när som helst och Esc för att stänga det.
Tryck ENTER för fler resultat, då kan du även förfina din sökning.
    Stäng

    Snart dags för USB-C som universell laddare i EU

    I slutet av det här året måste alla nya mobiltelefoner, surfplattor och kameror i EU ha USB-C som standardladdningsport. Beslutet ska bidra till mindre elektroniskavfall. SMB listar vad man som konsument behöver tänka på vid införandet av direktivet samt allmänt för att minska den egna mängden elektronikavfall.

    EU-direktivet som beslutades 2022 möjliggör användning av en enda laddare för olika bärbara elektroniska enheter, vilket minskar behovet av nya laddarköp.

    EU-kommissionen skrev i sitt informationsmeddelande att det här både bidrar till att konsumenterna kan spara pengar och att elektroniskt avfall minskar när onödiga laddarköp minskar.

    Idag genererar kasserade och oanvända laddare cirka 11 000 ton elektroniskt avfall varje år i EU. Totalt slänger en genomsnittlig EU-medborgare hela 16,2 kilo elektronikavfall per år. Det är alldeles för mycket, i synnerhet då en genomsnittet i världen är mindre än hälften, 7,3 kilo.

    Som konsument behöver man tänka på följande vid införande av direktivet och för att minska den egna mängden elektronikavfall:

    • Inför nya direktivet: Kontrollera om befintliga enheter och laddare är kompatibla med USB-C.
    • Inför nya direktivet: Införskaffa adapter om de inte är kompatibla för att undvika att slänga fungerande elektronik.
    • Alltid: Innan du köper ny elektronik, överväg om du verkligen behöver en ny enhet. Om din befintliga utrustning fortfarande fungerar bra, fortsätt använda den. När enheter inte längre fungerar, se om de kan repareras innan du ersätter dem.
    • Alltid: Överväg att köpa begagnade eller refurbished (renoverade) elektroniska produkter istället för nya. Dessa produkter har ofta genomgått noggrann kontroll och reparation för att säkerställa att de fortfarande är i gott skick, vilket förlänger deras livslängd och minskar behovet av att producera nya enheter. Detta bidrar till att minska e-avfall och är ofta ett mer ekonomiskt alternativ.
    • Alltid: Lämna allt elektronikavfall som inte längre går att använda till återvinningscentral så att det tas om hand och kanske kan återanvändas eller återvinnas av någon annan.

    Dagens CO2-kurva

    Varje vecka redovisar SMB halten av koldioxid i luften.

    Enligt senaste mätningen uppmätt på Hawaii 5 januari låg koldioxidhalten i atmosfären på 422,61 miljondelar (ppm). Jämfört med för ett år sedan är det en ökning med 3,06 ppm. Förra årets ökning är förmodligen den största som någonsin registrerats – mer än dubbelt så mycket som det senaste decenniets årliga genomsnitt.

    Källa: NOAA Global CO2 Trend webpage

    Förra veckans medeltal blev 422,40 ppm, vilket är en ökning med 3,06 ppm jämfört med för ett år sedan. På ett decennium är det en ökning med 24,67 ppm.

    Källa: NOAA

    Koncentrationen av koldioxid nådde 420,46 ppm i november 2023, vilket är en ökning med 2,99 ppm jämfört med år tidigare. Temperaturen var +1,60 °C relativt till 1880-1920 och därmed tillfälligt högre än Parisavtalets under gräns på max 1,5 °C. 2023 bleb som förväntat det varmaste året som någonsin uppmätts.

    Koldioxidhalten ligger nu över 50 procent över förindustriell nivå räknat från år 1750 och världen är därmed halvvägs till en dubblering av koldioxidhalten. Den underliggande trenden går tydligt uppåt och vi är på väg åt fel håll. Koldioxid stannar i atmosfären i många årtionden och låser därmed in klimatförändringarna för kommande generationer.

    Samtidigt blir det tydligt att det sker en acceleration ju mer koldioxid som släpps ut. Fram till 1970-talet ökade koncentrationen med ungefär 1 ppm per år, men runt år 2000 var den årliga ökningen uppe i 2 ppm för att nu ligga på 2,5 ppm per år och ökande.

    Källa: NOAA

    Dagens koldioxidhalt i atmosfären är exceptionellt hög och har inte befunnit sig på den nivån på flera miljoner år, och vi närmar oss nu nivåer liknande de som fanns för 15 miljoner sedan när det var 3-4 grader varmare och havsnivån var 20 meter högre. Forskning visar att världen nu snabbt rör sig mot förändringar i klimatsystemet som saknar motstycke i människans historia.

    Källa: Scripps

    Joe Biden förbjuder avverkning av gammal skog

    I slutet av december lade USA:s president Joe Biden fram förslaget att förbjuda all avverkning av landets gamla skogar. Lagstiftning för att möjliggöra kolinlagring i skogar är en viktig faktor för att bemöta klimatkrisen, något som både svenska och internationella forskare tidigare uppmanat om.

    Förbudet presenteras som en nyckelfaktor för att bekämpa klimatkrisen. 80 procent av de skogsarealer som det amerikanska US Forest Service äger ska vara gammelskogar, enligt en inventering som gjordes på Bidens begäran tidigare 2023.

    Olika förespråkare har länge velat att Biden ska lägga fram förslaget att förbjuda avverkningar, enligt The Guardian. 2022 skrev en grupp på 130 forskare till Biden och krävde just detta. De hänvisade till att äldre skogar utgör den största potentialen till kollagring på jorden. Om det samtidigt sker avverkning kan skogarna inte fullgöra kolacumuleringen, något som enligt forskarna är kritiskt under de kommande decennierna. Senast 2023 presenterades en stor studie som visade att de globala skogarna i dagsläget lagar mycket mindre kol än vad de har kapacitet att göra.

    Avverkningsförbudet ska träda i kraft tidigt 2025, och US Forest Service ska under kommande år arbeta fram regelverk som skyddar skogarna. Till dessa gamla skogar tillhör de som kallas “mogna skogar”, vilka är precis före stadiet för gammal tillväxt. Träden ska vara minst 120 år gamla, men det kan variera beroende på art.

    Att skydda gammelskogarna är något den svenska miljöorganisationen Skydda Skogen tycker att Sverige borde ta efter. De skriver på sin webbplats att ett liknande upprop som de amerikanska forskarna gjorde, skedde i Sverige september 2023. Över 260 forskare, 60 miljöorganisationer och samiska föreningar krävde att samtliga skogar med höga naturvärden ska skyddas i EU. Ett lagstiftat skydd av ekosystem skulle ge bättre förutsättningar att bekämpa klimatförändringarna. Den svenska regeringen har ännu inte agerat på uppropet.

    Regeringen öppnar för fortsatt fiske av nästan utrotad ål

    Inte nog med att den svenska regeringen under fjolåret såg till att sabotera EU:s beslut om förlängd fredningstid för den starkt utrotningshotade ålen. Nu öppnar man för att förnya ålfiskelicenserna istället för att som tidigare var tänkt fasa ut dem.

    Den europeiska ålstammen har under några decennier decimerats med upp till 99 procent och är ytterst nära utrotning.

    Skälen till att det blivit så här är flera: i Sverige dör en mycket stor andel av beståndet under sin vandringstid. De massakreras i alla de vattenkraftverk som inte har utrustats med särskilda fisketrappor där vandrande fisk kan passera.

    Prövningen av vattenkraften enligt EU:s vattendirektiv är bland annat tänkt att åtgärda dessa svåra brister, som under lång tid varit välkända i Sverige utan att något gjorts överhuvud taget.

    Det ska sägas att regeringen Kristersson även i denna fiskefråga åstadkommit stor skada. Den pågående prövningen av tillstånden för att bedriva vattenkraft såg man till, i ett mycket tidigt beslut hösten 2022, att fördröja under ett års tid. Prövningen av tillstånden inkluderar nämligen också de sedan länge bortvalda åtgärderna för att underlätta – eller snarare möjliggöra – lekvandring förbi kraftverken.

    Men ålen fiskas också, hänsynslöst på sina håll, och med kvoter på licens i svenska vatten. Men det borde finnas tungt vägande skäl att täppa till alla möjligheter till fortsatt ålfiske, under den tid som behövs för att beståndet ska ha en chans att återhämta sig, utöver att snarast möjligt bygga om de svenska vattenkraftverken.

    Regeringen lade fredningstiden när ålen inte fiskas

    Regeringen har gjort tvärt om. Den inhöstade mycket kritik under fjolåret, när EU:s krav på förlängd fredningstid för ålen lades in just exakt när det inte bedrivs något ålfiske alls. SMB har tidigare rapporterat om och kommenterat det uppseendeväckande beslutet.

    Denna subversiva politik återkommer nu i annan form. Den plan som tidigare gällt, att inte förnya de svenska ålfiskelicenserna, kommer att ändras. Istället har regeringen gett sin vattenmyndighet uppdraget att se över hur de nuvarande licenserna kan överlåtas till nya utövare istället för att dras in, rapporterar Svt. Bakgrunden till beslutet är att regeringen vill bevara den kulturtradition som ålfisket innebär och som utövas av en mindre grupp yrkesfiskare i sydöstra Sverige.

    Till Svt säger landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) att han inte ”i nuläget” är oroad över att den så gott som redan utrotade fisken kommer att utrotas. Inte på grund av ett noga reglerat svenskt fiske i vilket fall.

    Marinbiologen och docenten i marinekologi vid Stockholms universitet, Henrik Svedäng, dömer för sin del ut landsbygdsministerns och regeringens initiativ som förkastligt:

    Det är extremt upprörande att använda utrotningshotade arter som medel för att visa på att man bryr sig om den lille mannen. Det är att bedriva väldigt dålig politik, säger han till DN.

    24 förslag för ett hållbart 2024

    Misha Istratov, bild på kalender som visar 2024

    Nytt år, nya möjligheter – inte minst för att sätta fart på klimatarbetet. Företagaren och klimatdebattören Misha Istratov, som bland annat står bakom byggföretaget Elithus klimat- och miljöprogram som SMB tidigare rapporterat om, ger 24 förslag för ett hållbart 2024.

    DEBATT. Klimatförändringarna lyckas inte etablera sig i människors medvetande så till vida att tillräckligt omfattande förändringar görs. Samtidigt visar en undersökning att 86 procent av svenskarna kan tänka sig att ändra sin livsstil för klimatets skull. 

    Som företrädare för den hållbara industrin men också som privatperson efterlyser jag nytänkande och progressiva idéer. Därför följer här 24 förslag för 2024 som skulle hantera våra största källor till utsläpp av växthusgaser och på riktigt ställa om vårt samhälle till ett hållbart sådant. 

    1. Inför miljö- och klimatkunskap som ett huvudämne i skolan. Låt halva tiden vara teoretisk kunskap baserad på den senaste forskningen och resterande tid tillbringas ute i naturen, där barnen får komma i kontakt med de värden vi behöver bevara och är beroende av.
    1. Bli världens första land som inkluderar alla utsläpp i statistiken. I dag räknar vi inte med importerade varor, militären, internationella transporter och förbränning av biomassa. Atmosfären gör ingen skillnad på koldioxidens ursprung. Om vi är ärliga och ser att utsläppen inte minskar kan vi faktiskt agera därefter.
    1. Öka minimigarantin på elektronik till minst 4 år. Det är inte rimligt att vi kasserar en mobiltelefon efter 1–2 år när det gått åt 86 kilo svårtillgängliga råmaterial för att producera den. Företagen kan tillverka kvalitativa produkter men de saknar motivation, de vill ju sälja fler. Detta system behöver förändras – kvalitet är hållbarhet.
    1. Lansera en omställningsmyndighet som stöttar företag i övergången till ett hållbart samhälle, till exempel från animalisk matproduktion till växtbaserad sådan. Hjälp lantbrukare att ställa om till odling av proteinrik kost såsom ärtor och bönor, utan att de ska behöva tappa sitt levebröd under omställningen.
    1. Subventionera och bygg ut järnvägstrafiken så att vi får ett incitament och en praktisk möjlighet att resa mer hållbart. Tågen behöver vara mer driftsäkra, gå oftare och vara snabbare. Japan är en exemplarisk förebild.
    1. Minimera användandet av privatflygplan. Det är helt enkelt ohållbart stora utsläpp per passagerare. Amsterdams flygplats Schiphol, en av världens största, har fattat ett historiskt beslut som banat vägen: att helt förbjuda privatflygplan. 
    1. Låt lokaltrafiken vara gratis och utöka den. Med världens högsta skattetryck har vi råd med denna reform som skulle minska bilåkandet radikalt och därmed de totala utsläppen.
    1. Stimulera företag som arbetar med återbruk och reparationer. Mer försäljning av second hand och återvunna produkter ger förutsättningar för en cirkulär marknad.
    1. Skapa en tillsynsmyndighet mot greenwashing. När vissa aktörer låtsas göra en annan sak än de egentligen gör urholkas det autentiska miljöarbetet. Den där hundralappen man kan lägga till för flygbiljetten är ett luftslott, den täcker inte ens en bråkdel av flygbiljettens klimatpåverkan.
    1. Införliva rejäla stöd för företag som utvecklar nya metoder för framdrivning. I framtiden kommer vi sannolikt att förflytta oss utan diesel, gas och el.
    1. Subventionera försäljning av förpackningslösa varor. Betänk hur mycket plast, kartong, metall och glas vi skulle spara om vi tog med egna kärl till matbutiken för nötter, müsli, mjöl och mycket annat. Det låter omständligt men vi skulle vänja oss snabbt och troligen uppskatta det.
    1. Tillåt inte ett enda ytterligare träd från en gammelskog fällas. Det som i dag är planterad skog får vara det och vi får växla de ytorna för att säkerställa behovet av virke, men vi behöver spara de få urskogar som finns kvar.
    1. Skapa ett system där alla medborgares koldioxidutsläpp beräknas och får ett tak. Koppla det till alla inköp och tjänster vi gör. Det är inte rimligt att de rikaste 10 procenten står för 50 procent av jordens utsläpp och den rikaste 1 procenten står för 15 procent.
    1. Stötta ekologisk odling, och framför allt: odling med minimal mängd bekämpningsmedel. Bina står bakom 75 procent av världens livsmedelsgrödor. Vi har inte råd att förlora dem.
    1. Förbjud reklam för miljöskadliga produkter. Cigarettreklam är redan förbjuden, det här är nästa steg i ledet.
    1. Uppmuntra deltagandet i bilpooler. Majoriteten av svenskarna bor i städer och använder sin bil få timmar om dagen. Här finns potentialen att drastiskt minska antalet bilar. Parallellt kommer utvecklingen av förarlösa bilar att göra att medan vi jobbar eller sover kan bilen själv åka runt och skjutsa andra.
    1. Fasa ut subventioner till oljebolag och animalieindustrin. Dessa får hundratals miljarder i EU-stöd årligen. Stimulera dem till att ställa om i stället.
    1. Miljöförstöring (ekocid) behöver bli ett straffbart brott, såväl globalt som nationellt. Skadestånden måste svida – endast så motarbetar vi miljöförstöringen. 
    1. Inför ett nytt stöd för husägare som vill tilläggsisolera, byta fönster eller ersätta ett föråldrat värmesystem. Renovera i stället för att bygga nytt är mer hållbart. ROT-avdraget räcker inte – låt oss göra Sveriges hem energieffektivare och därigenom minska energibehovet.
    1. Våga ställa de stora förorenarna till svars. Gruvbolag och andra industrier lämnar spår efter sig. Innan de flyttar sin verksamhet behöver de betala för miljöskadorna de orsakat.
    2. Grunda ett Klimatdepartement med mandat att förändra samhället till ett hållbart sådant. Ge dem en rejäl budget – deras arbete avgör vår framtid.
    1. Upprätta ett globalt avtal där alla länder som blivit ekonomiskt framstående räknar av sitt historiska klimatavtryck och sedan överför möjligheten till utvecklingsländerna att göra samma sak (fast klimatsmart). 
    1. Implementera ett allomfattande system där alla varor och tjänsters prislapp innefattar deras totala klimatavtryck. En flygbiljett bör inkludera koldioxidinlagringen motsvarande resans utsläpp och för ett klädesplagg som tillverkas i Asien bör transportens miljöpåverkan ingå. Det senare kommer också att stimulera svensk produktion.

      Vissa kommer att säga att det inte finns medel för detta. Det stämmer inte. Forskare har beräknat att endast tio procent av covid-19-pandemins stimulanspaket hade räckt till för att uppnå målen i Parisavtalet, om de riktades in mot avkarbonisering under fem års tid. Vi kan om vi vill, och vi bör, därför att vi kommer ångra oss om vi inte gör det. Därför adderar jag ett sista förslag:
    2. Låt varje politiskt beslut passera genom följande filter:
      ”Om jag fick leva i 200 år till, hur skulle jag fatta detta beslut?”

    Misha Istratov
    VD på Elithus AB, grundare av programmet Miljö/Klimat2020

    Avskogning i Europa under bronsåldern påverkade klimatet

    Europa var helt skogstäckt för 6000 år sedan. Men en kraftigt ökande befolkning ledde till stor avskogning under följande 3 500 år. Detta kan ha påverkat klimatet rejält, enligt en studie gjord av SMHI:s forskningsenhet.

    Forskarna har använt flera klimatsimuleringsmodeller och analysdata av pollenförekomst från olika tidsperioder för att studera om det förekom en antropogen (av människan orsakad) klimatförändring redan långt före industrialismen.

    När utfallet mellan olika modellkörningar analyserades framkom att det är mycket troligt att så var fallet. Studien, som är publicerad av European Geoscience Union, undersöker tiden kring 500 år före vår tideräknings början, alltså för 2 500 år, sedan när bronsålder rådde i Europa.

    Vid denna tid hade stora skogar i många områden försvunnit genom att ha blivit nedhuggna. En växande befolkning behövde mer plats, samtidigt som jordbruket hade etablerats på allvar.

    Mindre skogsarealer leder till ökad volym av koldioxid i atmosfären, samtidigt som jordbruket skapar utsläpp av metan, inte minst från idisslande nötkreatur och får. Eftersom det handlar om växthusgaser i båda fallen blir följden en förväntat högre medeltemperatur.

    Och forskarnas simuleringar visar att förlusten av skog och det växande jordbruket skapade en betydande klimatförändring under bronsåldern jämfört med några tusen år innan. I norra Europa uppskattas denna antropogena förändring ha lett till plus en grad högre medeltemperatur än vad som annars skulle ha varit fallet.

    I södra Europa uppskattas att medeltemperaturen under sommartid kan ha varit 1,5 grader högre.

    Det finns en direkt koppling mellan denna förhistoriska mänskliga påverkan på klimatet och dagens situation. Ökad kolbindning i skog och mark är till exempel en väsentligt del i EU:s klimatpaket ”Fit for 55”. Till år 2030 är målet för unionens länder att öka kolbindningen till 310 miljoner ton per år jämfört med 225 miljoner ton 2019.

    Inom EU, tack vare relativt stora skogsarealer i ett antal medlemsländer, är den sammanlagda kolbalansen från markanvändningen positiv. Det binds det vill säga mer kol i skog och mark än vad som avgår. Men detta räcker inte alls för att kompensera för den mycket högre avgången av koldioxid från fossila bränslen inom unionen.

    Räknat globalt är avgången av kol till atmosfären från markanvändningen – inte minst på grund av skövling av skogar utan återplantering, torrläggning av våtmarker och liknande – långt högre än vad som binds i växande gröda och mark. I nuläget svarar avskogning, dikning av våtmarker och liknande för en stor andel av de totala utsläppen av antropogena växthusgaser till atmosfären.

    Enbart skogsskövling uppskattas svara för cirka tolv procent av de årliga utsläppen på sammanlagt drygt 50 miljarder ton koldioxidekvivalenter

    Dagens CO2-kurva

    Varje vecka redovisar SMB halten av koldioxid i luften.

    Enligt senaste mätningen uppmätt på Hawaii 30 december låg koldioxidhalten i atmosfären på 422,33 miljondelar (ppm). Jämfört med för ett år sedan är det en ökning med 3,23 ppm. I våras slogs nytt rekord då mänskligheten för första gången passerade 425 ppm. Det senaste årets ökning är förmodligen den största som någonsin registrerats – mer än dubbelt så mycket som det senaste decenniets årliga genomsnitt.

    Källa: NOAA Global CO2 Trend webpage

    Förra veckans medeltal blev 421,86 ppm, vilket är en ökning med 2,45 ppm jämfört med för ett år sedan. På ett decennium är det en ökning med 24,33 ppm.

    Källa: NOAA

    Koncentrationen av koldioxid nådde 420,46 ppm i november, vilket är en ökning med 2,99 ppm jämfört med för ett år sedan. Temperaturen var +1,60 °C relativt till 1880-1920 och därmed tillfälligt högre än Parisavtalets under gräns på max 1,5 °C.

    Koldioxidhalten ligger nu över 50 procent över förindustriell nivå räknat från år 1750 och världen är därmed halvvägs till en dubblering av koldioxidhalten. Den underliggande trenden går tydligt uppåt och vi är på väg åt fel håll. Koldioxid stannar i atmosfären i många årtionden och låser därmed in klimatförändringarna för kommande generationer.

    Samtidigt blir det tydligt att det sker en acceleration ju mer koldioxid som släpps ut. Fram till 1970-talet ökade koncentrationen med ungefär 1 ppm per år, men runt år 2000 var den årliga ökningen uppe i 2 ppm för att nu ligga på 2,5 ppm per år och ökande.

    Källa: NOAA

    Dagens koldioxidhalt i atmosfären är exceptionellt hög och har inte befunnit sig på den nivån på flera miljoner år, och vi närmar oss nu nivåer liknande de som fanns för 15 miljoner sedan när det var 3-4 grader varmare och havsnivån var 20 meter högre. Forskning visar att världen nu snabbt rör sig mot förändringar i klimatsystemet som saknar motstycke i människans historia.

    Källa: Scripps

    Mattias Goldmann: Här är ditt nyårslöfte

    Nyårslöften blir lätt så futtiga och egoistiska. Något om att bete sig hälsosammare, kanske sluta röka, dricka mindre, gå på gymmet oftare. Men de flesta av oss röker inte och dricker inte för mycket och är i okej fysisk form, och då blir löftet krystat eller kanske inte av alls. Det är en missad chans – så här har du ditt nyårslöfte, skriver Mattias Goldmann i veckans krönika.

    KRÖNIKA. Låt mig gissa vad du tänker: Nu kommer något förnumstigt om att bete sig mer klimatsmart. Ta cykeln oftare, äta mer vegetariskt, byta till grön el, flyga mindre… För all del, det är förstås utmärkt alltihop. Men det är inte det löftet klimatet behöver och inte det jag föreslår.

    Politiken älskar allt som fokuserar på individens ansvar. Flygskam, Klimatkollen, Vegan Challenge… Allt det är mumma för de folkvalda som slipper ställas till svars, men för klimatet duger det inte. Ska vi ta oss ur klimatkrisen – och det SKA vi – räcker det inte på långa vägar. Innan vi ens stigit upp ur sängen är vår klimatpåverkan ohållbart hög, genom att samhället, infrastrukturen, finanserna… Allt är i grunden ohållbart.

    Och här kommer ditt nyårslöfte:

    Jag lovar högtidligen att sätta press på beslutsfattare att skärpa sig. Skärpa sig något så djävulskt. Agera inom ramen för vad klimatet och vår gemensamma framtid tål. 

    Nu måste politiken leverera

    2024 är året då politiken måste leverera, då näringslivet inte får backa och då intresseorganisationer som fackförbund och kyrka måste leva som de lär. Den som avgör om det blir så är du. Och jag. Och alla andra, som tillsammans kan ’make or break’ den här planeten som boplats för mänskligheten. 

    2024 inleds med rekordrea på fossila drivmedel, för att våra folkvalda tror att det är vad vi vill ha. 2024 inleds härmed också med att vi förklarar att så är det inte alls – att vi skäms över nästan fördubblad klimatpåverkan från transportsektorn till 2026 jämfört med tidigare beslut. Att vi vill Sveriges väl, med gröna arbetstillfällen här hemma istället för fossiljobb i oljediktaturer.

    Regeringen vill köpa utsläppsrätter utomlands

    2024 blir Bulgariens och Ungerns år om regeringen får bestämma. Under våren ska det utredas hur Sverige kan köpa utsläppsrätter från regimerna i Bukarest och Budapest istället för att minska vår egen klimatpåverkan.

    För att Orbáns gäng säkert ska ha några utsläppsrätter att sälja oss så kan Sverige också finansiera utsläppsminskande projekt där; mer kollektivtrafik, högre andel biodrivmedel, fler elbilar. Vi säger ja och bra till allt detta, men inte med våra skattepengar – dessa satsningar vill vi se i Sverige.

    Svenska Kyrkan kanske ska respektera skapelsen; en utredning väntas föreslå att kyrkans skog och mark äntligen ska hanteras på ett sätt man som kristen inte behöver skämmas över. Men beslutet blir inte bättre än det engagemang kyrkans medlemmar visar upp. 

    Vi måste säga ifrån

    Fackförbunden kan lyfta blicken från lönekuverten. De har vaknat upp i klimatfrågan, men i skarpt läge prioriterar de fortfarande rena pengafrågor framför till exempel ökad rätt att jobba distans eller tjänstecyklar som löneförmån – tills vi säger ifrån.

    Produkterna och tjänsterna vi köper blir skitigare om vi tiger still. När fossila diktaturbränslen är billigare än förnybara som vi kan göra själva, byter politikerna till fossildiesel i kollektivtrafiken om de tror att vi bara vill ha det billigaste alternativet.

    SD-styrda Blekinge har redan tagit beslutet, andra följer efter. Och med dem: taxi, åkerier, de som kör varorna till din butik och alla andra i Transportsverige. Det kommer att pågå tills vi blir tydliga med att vi är mer än vandrande plånböcker.

    Vindkraftsveto och ödesval för klimatet

    El blir en bristvara tills kärnkraftsreaktorerna kan invigas på 2040-talet – om politiken uppfattar att det som ger mer grön el i närtid är impopulärt. Vinner man fler röster än man tappar på att i elfte timmen slänga fram vetot mot vindkraft, så blir det allt vanligare i kommunerna oavsett vilken politisk konstellation som styr. Belönas man inte för effektiviseringar och smartare val, händer de inte. Det är upp till oss vad som är den dominerande bilden.

    I juni är det ödesvalet för EU:s framtid. Opinionsmätningarna pekar på framgångar för klimatfördröjare; den kraft som är långt allvarligare än de nästan gulligt gubbiga klimatförnekarna. Det kommer att flörtas hejvilt med sådana värderingar om vi inte säger stopp och belägg.

    Vi vill ha världens första klimatneutrala region och vi begär att politikerna vi ska rösta på tar nya steg framåt. Inte att de ”trycker på paus” som belgiska ordförandeskapet föreslår, eller backar bandet som verkar bli inställningen också från etablerade partier.

    COP i ännu en oljediktatur

    Tredje oljediktaturen på raken har COP-klimatmöte i november, denna gång Azerbajdzjan. Sveriges regering flyger dit med smutsigt bagage bestående av världens kanske snabbaste utsläppsökning och berättar för omvärlden vilken förebild Sverige är. Vi måste ryta ifrån – världen och klimatet behöver ”walk the talk”. 

    Värmerekorden väntas avlösa varann hela året, och med dem bränderna och torkan, stormarna, skyfallen och översvämningarna. Det blir det nya normala, som kort konstateras på nyheterna innan vi övergår till ämnen som redaktionerna tror att vi berörs mer av – om vi inte berättar vad som faktiskt engagerar oss.

    Låt detta vara ditt nyårslöfte: att markera vad som är ”allvar på riktigt” för att parafrasera statsministern. Gentemot politiken, näringslivet, ideella sektorn, medierna – nu behöver de leverera en hållbar framtid för oss alla. Lova detta och du är en del av lösningen. Som bonus slipper du få dåligt samvete över att inte gå på gymmet. 

    Fackförbundet DIK inrättar klimatombud

    Nyligen rapporterade Supermiljöbloggen om att fackförbundet Vision inrättat en ny facklig roll: klimatombud. Nu följer fackförbundet DIK, vars medlemmar är verksamma inom kultur, media och kommunikation, efter. Man blir därmed första Saco-förbund som inrättar rollen. 

    DIK är det andra fackförbundet i Sverige som lanserar klimatombudsrollen – först ut var fackförbundet Vision. Det är Agnes Kullenmark, projektledare på DIK, som tillsammans med förbundssekreteraren Tamim Alameddine håller i satsningen.

    – Vi tror verkligen att klimatombudsrollen kan påverka vår gemensamma omställning. Det lokala engagemanget för klimat måste användas mer och i rollen som klimatombud kan våra medlemmar själva använda sin kunskap och sitt driv till att påskynda utvecklingen och samtidigt se till så att omställningen görs på ett schysst sätt så att det finns stöd för förändringarna från både medarbetare och chefer, säger Agnes till SMB. 

    Agnes Kullenmark, DIK. Foto: DIK

    Ett klimatombud är en lokalfacklig roll, vars innehavare verkar för en mer hållbar arbetsplats och blir medlemmarnas röst i klimatarbetet. Uppdraget kan till exempel innebära att se över policydokument eller att föreslå lösningar som förmånscyklar och laddplatser. 

    Satsningen dras igång genom ett digitalt uppstartsmöte i januari, där alla DIK-medlemmar är välkomna att delta. Därefter kommer ett klimatnätverk att upprättas inom förbundet. Under våren är förhoppningen att de nya klimatombuden väljs. De som får förtroendeuppdraget som klimatombud utbildas i samarbete med Naturskyddsföreningen. 

    Läs mer om satsningen här.

    Dagens CO2-kurva

    Varje vecka redovisar SMB halten av koldioxid i luften.

    Enligt senaste mätningen uppmätt på Hawaii 21 december låg koldioxidhalten i atmosfären på 422,02 miljondelar (ppm). Jämfört med för ett år sedan är det en ökning med 2,59 ppm. I våras slogs nytt rekord då mänskligheten för första gången passerade 425 ppm. Det senaste årets ökning är förmodligen den största som någonsin registrerats – mer än dubbelt så mycket som det senaste decenniets årliga genomsnitt.

    Källa: NOAA Global CO2 Trend webpage

    Förra veckans medeltal blev 422,24 ppm, vilket är en ökning med 3,19 ppm jämfört med för ett år sedan. På ett decennium är det en ökning med 24,52 ppm.

    Källa: NOAA

    Koncentrationen av koldioxid nådde 420,46 ppm i november, vilket är en ökning med 2,99 ppm jämfört med för ett år sedan.

    Koldioxidhalten ligger nu över 50 procent över förindustriell nivå räknat från år 1750 och världen är därmed halvvägs till en dubblering av koldioxidhalten. Den underliggande trenden går tydligt uppåt och vi är på väg åt fel håll. Koldioxid stannar i atmosfären i många årtionden och låser därmed in klimatförändringarna för kommande generationer.

    Samtidigt blir det tydligt att det sker en acceleration ju mer koldioxid som släpps ut. Fram till 1970-talet ökade koncentrationen med ungefär 1 ppm per år, men runt år 2000 var den årliga ökningen uppe i 2 ppm för att nu ligga på 2,5 ppm per år och ökande.

    Källa: NOAA

    Dagens koldioxidhalt i atmosfären är exceptionellt hög och har inte befunnit sig på den nivån på flera miljoner år, och vi närmar oss nu nivåer liknande de som fanns för 15 miljoner sedan när det var 3-4 grader varmare och havsnivån var 20 meter högre. Forskning visar att världen nu snabbt rör sig mot förändringar i klimatsystemet som saknar motstycke i människans historia.

    Källa: Scripps

    Det här behöver du veta om klimathandlingsplanen

    Vi var inte först med att rapportera om klimathandlingsplanen – därför måste vi vara störst. Supermiljöbloggens redaktion har gått igenom regeringens klimathandlingsplan och analyserat den i relation till EU:s klimatlagstiftning och svenska klimatmål. Vi har tittat på vad forskare, miljöorganisationer och journalister tycker om planens innehåll och granskat regeringens kommunikation kring klimathandlingsplanen och klimatpolitiken i allmänheten. Artikeln innefattar troligtvis inte allt du behöver veta om klimathandlingsplanen – men nästan.

    Vad innehåller planen? 

    Klimathandlingsplanen innehåller ett 70-tal förslag varav cirka 50 är nya, enligt klimatminister Romina Pourmokhtari (L). Fokus ligger till stor del på utredningar och potentiella åtgärder – långsiktiga lösningar snarare än åtgärder som får effekt i närtid.

    Bland de åtgärder Tidöpartierna tycks vilja lägga mest vikt vid finns elektrifiering, ett nationellt system för handel med utsläppsrätter och införandet av EU:s nya utsläppshandelssystem ETS 2.

    Samtliga kommer ha effekt först längre fram. Elektrifieringen ska enligt regeringen och Sverigedemokraterna möjliggöras genom utbyggd kärnkraft, vilket SMB tidigare rapporterat om. Det är ett tidskrävande projekt. 

    Styrmedlen där bland annat det nationella systemet för utsläppsrätter ingår ska först utredas, och införandet av medlen blir från 2027. 

    Samma år införs ETS 2, version två av EU:s utsläppshandelssystem, som omfattar bland annat transporter. Det kommer alltså igång ynka tre år innan 2030, året då det är deadline för flera klimatmål. Klimatministern sa under pressträffen att Sverige valt att ansluta sig till systemet ”redan 2027”. Men systemet är obligatoriskt för hela EU att ingå i, vare sig medlemsstaterna vill eller ej.

    Däremot ska det utredas om Sverige ska duplicera ETS2 så att dessa utsläpp i Sverige blir ännu lägre än de nivåer som krävs av EU:s system. Det vill säga: införa ett nationellt system. Det är bara det till exempel SD – som sagt att de inte är positiva till förslaget – kan motsätta sig.

    Se fler exempel på åtgärder i planen i faktarutan till det här inlägget. 

    Effekter på utsläppen

    Nuvarande politik har konstaterats öka utsläppen. Regeringen förkunnar i sin budget för 2024 att utsläppen kommer att öka med cirka 6-10 miljoner ton koldioxidekvivalenter till 2030. Förväntningarna på beräkningar som visar att utsläppen minskar med förslagen i regeringens handlingsplan var därmed höga. 

    Men de infriades inte riktigt. Klimathandlingsplanen är överlag snål med beräkningar. När Pourmokhtari fick frågor om kvantifierade utsläppsminskningar på pressträffen för klimathandlingsplanen sa hon att planen “inte är ett bokslut”. 

    Det finns ingen helhetsberäkning som visar den totala prognoserade effekten av klimathandlingsplanens förslag. Den graf som sägs visa att Sveriges territoriella utsläpp når noll år 2045 är inte en prognos över planens effekter – den är baserad på Naturvårdsverkets scenario med utgångspunkt i att målen nås.

    Beräkningarna har uppdaterats med effekten av den sänkta reduktionsplikten (till EU:s lägstanivå) men bara under åren 2024–2026. Och “övriga effekter av åtgärderna i budgetpropositionen för 2024” ingår inte. 

    Naturvårdsverkets scenario för hur de svenska klimatmålen skulle kunna nås. I klimathandlingsplanen är det istället en prognos. Källa: Regeringen

    En av få konkreta åtgärder klimatministern lyfte under pressträffen var den redan presenterade skrotningspremien, för den som ersätter sin fossildrivna bil med en elbil. Åtgärden är en av enstaka som försetts med utsläppsberäkningar i planen – men effekterna är blygsamma. Prognosen är att skrotningspremien minskar utsläppen med 0,1 miljoner ton 2030. Jämförelsevis släpper Sverige ut 45 miljoner ton varje år.

    Det finns med andra ord ingen säker prognos som säger att 2045-målet om netto noll kommer att nås, vilket även konstateras av Klimatpolitiska rådet. Och framför allt finns mycket få indikationer som visar att planen innehåller åtgärder som ger tillräckliga utsläppsminskningar i närtid. Det här årtiondet är avgörande, men 2030 är nästintill utraderat i planen.

    Det här saknas i planen

    Vad borde då klimathandlingsplanen ha innehållit?

    I vår sammanfattning nedan (se stycket “Kommentarer om planen”) listas en mängd bedömningar av forskare, journalister och klimatorganisationer. 

    Framför allt är det bristen på åtgärder som har effekt i närtid som oroar, och att det saknas utsläppsberäkningar som faktiskt beräknas på det som presenteras i planen. Om Sverige misslyckas med att uppfylla sin del av EU:s klimatarbete – vilket kräver att utsläppen sjunker snabbt – väntar böter.

    Planen hade också behövt fokusera mer på beteendeförändringar, till exempel minskad bilism och minskat flygande. Innehållet kretsar till stor del kring tekniska lösningar, och Tidöpartierna upprepade under pressträffen att de har en filosofi som innebär att människor inte ska påverkas negativt. Klimatomställningen kommer att kräva förändringar, men det är något man inte verkar vilja erkänna. 

    En helt central del saknas också: den om finansiering. Hur allt det här ska möjliggöras – var pengarna ska komma ifrån och vad det kommer att kosta – blir inte tydligt. Inte heller här verkar man vilja prata om hur människor och företag kan komma att påverkas: att klimatomställningen kommer att bli mer kostsam för vissa. 

    Det är inte en enkel uppgift att ta fram en klimathandlingsplan med åtgärder som kan förankras hos befolkningen och minskar utsläppen i tillräcklig takt. Men i stället för att släta över utmaningarna och bristerna borde man vara ärlig med dem. Det hade varit bättre både för regeringens förtroende och för det fortsatta arbetet med klimatomställningen. Men mer än något annat behöver vi förstås en betydligt tydligare och mer ambitiös plan – som får effekt så fort som möjligt. 

    Regeringen bryter mot klimatmål och internationella åtaganden

    För drygt en vecka sedan enades världens länder i vad som kallades ett “historiskt avtal”, kring att 2020-talet är “ett kritiskt årtionde”. En 43-procentig minskning av utsläpp av växthusgaser krävs till 2030 enligt både FN:s klimatpanel IPCC och COP-avtalet för att ha en chans att klara 1,5-gradersgränsen. 

    Som SMB tidigare rapporterat kommer gränsen oundvikligen att passeras. Det innebär att klimatpolitiska åtgärder som kraftigt sänker utsläppen nu blir än viktigare – för att se till att gränsen överskrids med så lite som möjligt.

    Men klimathandlingsplanen lägger sitt fokus på 2045 – när Sverige ska vara utsläppsfritt – och ökar utsläppen i närtid. Bland annat är klimathandlingsplanen otydlig i hur Sveriges delmål till 2030 ska nås. De är viktiga för att säkerställa att Sverige är på väg att uppfylla 2045-målet, men också eftersom Sveriges totala mängd utsläpp avgör hur mycket vi bidrar till den globala uppvärmningen. 

    Med detta senarelagda fokus och denna otydlighet behandlar inte regeringen de kommande sju åren som kritiska. Regeringen bryter således det internationella avtal man ingick så sent som förra veckan. 

    Dessutom menar flera svenska klimatforskare att regeringen med handlingsplanen bryter mot den svenska klimatlagen. “Skrivelsen svarar inte särskilt väl mot vad lagen anger att planen bör beskriva”, skriver Mikael Karlsson, universitetslektor i klimatledarskap vid Uppsala universitet. 

    Det bedöms även att det är osannolikt att med klimathandlingsplanen uppnå Sveriges åtagande i EU:s klimatpaket Fit for 55. Där har Sverige en rättslig skyldighet att minska utsläppen inom ‘den icke-handlande sektorn’ med 63 procent till 2030 jämfört med 1990 års nivåer.

    Utöver konsekvenserna från en intensivare global uppvärmning innebär brustna EU-åtaganden böter för Sverige. Det betyder också att andra länder måste ta än större ansvar för att EU som union ska uppfylla sina internationella antaganden. Givet Sveriges stora historiska utsläpp borde vi istället gå före och längre än våra EU-förpliktelser, eftersom Fit for 55 inte är i linje med Parisavtalets mål när klimaträttvisa tas i beaktning.

    Kommentarer om planen – kritik från flera håll

    Här citeras några av klimat-Sveriges tyngsta aktörer som uttalat sig om regeringens klimathandlingsplan efter att den presenterades. Regeringen får mycket kritik.

    Det är otydligt hur planen ska leda till att utsläppen minskar så att klimatmålen kan nås. Regeringen behöver snabbt återkomma till riksdagen med konkreta förslag på förstärkta styrmedel.

    Klimatpolitiska rådet

    Vi befinner oss i det avgörande årtiondet för klimatet när de globala utsläppen måste halveras, om vi ska kunna undvika katastrofala klimatförändringar. Sverige skulle kunna visa vägen men i stället väljer regeringen att presentera en klimathandlingsplan som ökar utsläppen och fossilbränsleanvändningen.

    Världsnaturfonden WWF

    21 december kom regeringens plan. Men i stället för effektfull politik med stora utsläppsminskningar i närtid får vi en mängd utredningar och otillräckliga förslag.

    Naturskyddsföreningen

    Regeringens klimathandlingsplan bryter mot Dubai (att röra sig bort från kol/olja/gas detta kritiska årtionde i linje med vetenskapen). Den bryter mot svensk klimatlag, & missar EUs ESR 2030 gräns (63%). Detta är allvarligt. Knuffa till 2045 går inte. Kommande 7 år är avgörande.

    Johan Rockström, chef för Potsdam Institute for Climate Impact Research

    När Sveriges klimathandlingsplan presenterades på torsdagen, hade fokuset på att snabbt få ner utsläppen försvunnit.

    Peter Alestig, klimatredaktör på Dagens Nyheter

    Regeringen betonar att omställningen ska vara kostnadseffektiv, vilket förstås kräver att man vet vad respektive åtgärd kostar och vilken klimatnytta man ger. Det vet man inte; åtgärderna som föreslås har varken prislapp eller CO2-kalkyl.

    Mattias Goldmann, 2030-sekretariatet

    Osannolikt att Sverige klarar EUs klimatlagstiftning.

    Magnus Nilsson, miljökonsult som medverkade i Hassler-utredningen

    Regeringens kommunikation: ”Bästa klimatministern vi haft”

    Att klimathandlingsplanen är otillräcklig går även stick i stäv med regeringens egen kommunikation. Pourmokhtari har flera gånger hänvisat till klimathandlingsplanen när hon fått frågan om hur Sverige ska nå klimatmålen trots att utsläppen nu ökar. Handlingsplanen skulle komma med de nödvändiga åtgärderna, var budskapet. Så blev det inte. 

    Det är inte första gången regeringens klimatkommunikation är missvisande. För ett år sedan sade klimatministern att Sverigedemokraterna inte skulle få vara med och utforma handlingsplanen. På presskonferensen för presentationen av klimathandlingsplanen medverkade SD:s miljö- och klimatpolitiska talesperson Martin Kinnunen. Enligt uppgifter till SVT förhandlade SD bort de allra skarpaste förslagen i handlingsplanen. SD tycks ha haft en avgörande roll i förhandlingarna.

    Trots klimatpolitikens brister och efterföljande kritik skräder inte regeringen med positiva ordalag. Regeringen benämner klimathandlingsplanen som “den mest omfattande någonsin”, trots att den endast innehåller omkring hälften så många åtgärder som den förra regeringens motsvarighet. Statsminister Ulf Kristersson kallar Pourmokhtari  “den bästa klimatminister vi har haft”, trots att utsläppen ökar och flera klimatmål sannolikt missas.

    När regeringens klimatpolitik nu ställs till svars och får kritik märks det att ministrarna går i försvarsställning. Under torsdagens presskonferensen kallade klimatministern en fråga om utsläppssiffror för en “quizfråga”.

    På X, tidigare Twitter, frågar sig Pourmokhtaris pressekreterare Niki Westerberg varför “journalisterna inte frågar Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet vilka förslag de har för att fasa ut utsläppen till 2045” och menar att media “springer med i oppositionens spel”. Trots att det är regeringen som ansvarar för klimatplanen och nyss har presenterat en otillräcklig sådan.

    Nu väntar misstroendeförklaring

    Som en följd av klimathandlingsplanens otillräcklighet ämnar nu Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet väcka misstroende mot klimatminister Romina Pourmokthari. 

    “Vi är i det allra allvarligaste säkerhetsläget på länge och efter det varmaste året någonsin så väljer regeringen att öka utsläppen. Därför känner vi att vi har inget annat val än att väcka misstroende”, sade Rickard Nording (C) i riksdagen i samband med att misstroendeförklaringen lämnades in, rapporterar Aftonbladet.

    Om allt går enligt plan kommer misstroendeomröstningen att hållas den 17 januari. För att ministern ska fällas och tvingas avgå krävs att en majoritet av riksdagen röstar för misstroendet.

    Regeringen missuppfattar klimaträttvisa

    Regeringen verkar dessutom ha missuppfattat vad en rättvis klimatomställning innebär, något som även Dagens ETC uppmärksammade. Istället för att förstå begreppet som att rika länder, grupper och individer ska gå före talar regeringen som om en rättvis omställning skulle innebära att varken företag eller individer får påverkas negativt. 

    En rättvis omställning handlar snarare om att de som redan har det svårt inte ska få det svårare, och att orättvisorna i klimatkrisen rättas till. Den rikaste procenten av individer släpper ut lika mycket som två tredjedelar av världsbefolkningen. Rika länder från Globala Nord är ansvariga för 92 procent av de historiska utsläppen. 

    Regeringen påpekar ofta, precis som under presskonferensen och i klimathandlingsplanen, att klimatkrisen är global. Det är såklart sant, men argumentet används ofta i syfte att förskjuta ansvaret. Länder som vart och ett står för mindre än två procent av de globala utsläppen står tillsammans för cirka 40 procent. Med den vetskapen blir det tydligt att alla länders utsläpp spelar roll.

    Regeringens slutsats borde istället vara att Sverige måste gå före, och det med så mycket eftertryck som möjligt. Sverige är ett av de länder som historiskt har släppt ut mest per capita. Och bland denna grupp av utsläppsprofitörer – Globala Nord – har vi bland de bästa förutsättningarna att snabbt och först transformera samhället, exempelvis givet vattenkraften och våra skogsmarker.

    Vad planeten kräver är det viktiga

    Regeringen har sedan den tillträdde valt att förmedla en optimistisk attityd vad gäller klimatomställningen. Under torsdagens presskonferensen för presentationen av klimathandlingsplanen sa Romina Pourmokhtari att klimatförändringarna är en möjlighet för Sverige, och man har tidigare varit flitig med att lyfta att Sverige historiskt har varit ambitiösa i att minska utsläppen. 

    Det lyfter frågan om när det är rimligt att fira – och vad man jämför med när man säger att något är en framgång. Visst ska historiska framgångar uppmärksammas och skapa framtidstro, men historiska prestationer ska inte utgöra skäl att dra ner på takten eller att lämna resterande arbete åt andra. 

    COP 28 spåddes länge bli ett fiasko – nära inpå konferensens slut saknades skrivningar om att fasa ut fossila bränslen. Slutligen lyckades man komma överens om frasen “transition away from fossil fuels”, och avtalet beskrevs som “historiskt”, en stor framgång. Men är det verkligen historiskt, något att vara nöjd med?

    Med COP-mötena som referensram, möjligen: det var första gången något i den här stilen togs med i avtalet, och det kunde ju ha blivit mycket värre. Men har vi glömt att det inte är COP (eller för den delen ‘Fit for 55’) som avgör var gränsen går, eller vad som behövs – utan planeten?

    Det är det perspektivet vi måste ha när vi gör bedömningar av mål, avtal och utsläppsminskningar: är de tillräckliga, inte sett till vad några lyckats komma överens om på ett papper, utan för att vi ska klara det här? Sveriges ansvar är att göra sin del för att se till att jordsystemets stabilitet säkras, och att hjälpa andra att göra detsamma.

    Regeringen måste nu göra sin hemläxa från Klimatpolitiska rådet, det vill säga: skyndsamt presentera nya åtgärder som är skarpa nog att åtminstone klara av våra internationella åtaganden. Dessutom återstår en viktig fråga. Klimatförändringarna är endast en av sex överskridna planetära gränser. När kommer miljöhandlingsplanen, regeringen?

    Tobias och Regan representerade unga på COP: ”Vårt utrymme krymper”

    På plats i Dubai under COP28 fanns Fältbiologernas Tobias Larsson och Regan McEnroe som unga observatörer. I en intervju med Supermiljöbloggen beskriver de sin besvikelse över både slutdokumentet och det allt krympande utrymmet för unga.

    – Det var svårare i år än någonsin att få till möten mellan oss och den svenska och europeiska delegationen. Det här är politiker som i talarstolen pratar om att det är en ödesfråga för ungas framtid, men sedan varken lyssnar på oss eller har något förtroende för oss, säger Regan McEnroe.

    Besvikelse över avtalet

    Tobias Larsson är ordförande för Fältbiologerna och Regan McEnroe dess vice ordförande. De deltog på mötets andra vecka som representanter för unga miljöengagerade i Europa.

    Supermiljöbloggen har tidigare skrivit om hur avtalet av forskare beskrivs som både otillräckligt men hoppfullt. Även Fältbiologerna är tudelade i sin syn på avtalet.

    – Det är verkligen långt ifrån det vi hoppats på, därför är vi på många sätt väldigt besvikna. Men det är heller inte det värsta man hade kunnat förvänta sig, säger Tobias Larsson.

    – Vi hade bland annat velat se mer solidaritet och ansvarstagande gentemot världens mest utsatta, till exempel när det gäller finansiering, säger Regan McEnroe.

    – Ja, för när vi har länder som Saudi Arabien som sätter stopp för varje försök till en stark skrivning, då kan en uppgörelse om en stark finansiering göra väldigt mycket, säger Tobias Larsson.

    ”Glöm civil olydnad”

    Att COP 28 hölls i Förenade Arabemiraten har fått massiv kritik. Bland annat eftersom mötets ordförande är VD för landets gigantiska olje- och gasbolag Adnoc. Flera miljöorganisationer, bland annat Naturskyddsföreningen, valde att bojkotta årets COP.

    – Vi förstår tanken med att bojkotta mötet. Det finns ju ett värde i att visa att man inte är okej med ordförandeskapet, att ordföranden är en oljeshejk och att hela landets stadsplanering och konstruktion är helt ur linje med det som behövs för hållbarhetsarbete. Men vi resonerade som så att vi har det yttersta ansvaret att göra våra röster hörda, att se till att vi ärver en jord som går att leva på. Därför får vi ta tillvara på de möjligheterna vi får, säger Regan McEnroe.

    Under tidigare klimattoppmöten har den delen av mötesområdet som är öppen för allmänheten också varit en plats för miljöaktioner och manifestationer för att öka pressen på förhandlarna, det var inte fallet i Dubai.

    – Under årets COP behövdes tillstånd för aktioner i områdena där allmänheten vistades, under tiden vi var där såg vi inga aktioner i området öppet för allmänheten. Så glöm civil olydnad, bara fredlig laglig organisation var begränsat på mötet, säger Regan McEnroe.

    Representanter för det unga svenska civilsamhället tillsammans med klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari.

    ”Utgick från att vi var avlyssnade”

    Hur var det då att vara på klimattoppmöte i Dubai, kanske världens minst hållbara stad?

    – Mötet hölls lite utanför Dubai, och själva mötesområdet kändes som om de byggt upp ett stort Disneyland. Allting var väldigt fejkfuturistiskt. Det var otroligt stort ytmässigt, mycket nybyggt och lamporna var på hela tiden. Ändå ville de sälja in det som hållbart och berätta om solcellerna på taket, säger Tobias Larsson.

    – Ja, det här är en sak. Men vi måste också ta upp trygghetsaspekten. Det faktum att FN väljer att tillåta globala klimattoppmöten i länder där aktioner från civilsamhället begränsas, men också där det finns människor som inte kan gå utanför dörren utan att straffas. Alltså, i säkerhetsuppmaningarna vi fick läsa inför mötet stod det till exempel att vi inte skulle klä oss på ett sätt som kan uppfattas som för queer, säger Regan McEnroe.

    – FN skrev också till oss att vi skulle utgå från att vi ständigt var avlyssnade. Så det här vi säger nu, den riktade kritiken mot Emiraten, det är något vi inte hade vågat säga i en intervju på plats, säger Tobias Larsson.

    Välorganiserad fossillobby

    Desto mer inflytande hade i stället fossillobbyn, som var rekordstor på årets COP.

    – Fossillobbyisterna är välorganiserade och har direkt kontakt med delegationer, de ingår ibland även i delegationerna. Därför kommer de in i rum som vi i miljörörelsen inte har tillgång till, säger Tobias Larsson.

    Fossillobbyns inflytande uppmärksammades bland annat genom ett brev från oljekartellen OPEC som läckt till journalister. Där OPEC uppmanar oljenationer att inte gå med på skrivelser som innebär att olja ska fasas ner eller fasas ut.

    – Fossillobbyns närvaro märktes som mest när vi fick första utkastet på texten från ordförandeskapet. Det var som en blixt från klar himmel när de tagit bort utfasningen av fossila bränslen. När de senare ändrade till fasa ned blev det ändå långt ifrån lika ambitiöst som vi hade hoppats på. Vi ville se en skrivelse om att man i linje med den senaste tillgängliga forskningen, som kräver en total utfasning av fossila bränslen, säger Tobias Larsson.

    Vad tänker ni efter mötet? Var det värt att åka ned trots besvikelsen över avtalet och det begränsade utrymmet?

    – Det är svårt att veta, men det har varit nyttigt att lära sig. Vi har inte bara observerat vi har också varit aktiva och påverkat i de krympande utrymmena som de unga har. Vi kan inte låtsas som att vi unga har haft ett stort utrymme på årets COP, men solidariteten och utbytet mellan unga organiserade finns och är starkare än någonsin, säger Regan McEnroe.

    Markus Larsson: ”Enligt Busch är klimatpolitiken en illusion”

    Regeringen har presenterat sin klimathandlingsplan. Vad fick vi? Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) utlovade en utredning och energi- och näringsminister Ebba Busch beskrev den egna politik som en illusion, skriver Markus Larsson vid KTH i en debattartikel.

    DEBATT. På torsdagens (12/21) presskonferens presenterades till sist regeringens klimathandlingsplan. På scenen stod statsminister Ulf Kristersson (M), klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) och energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) och Martin Kinnunen (SD).

    Återkommande under pressträffen uttrycktes att den tidigare regeringen hade hyst allt för stor tilltro till reduktionsplikten. Ulf Kristersson var först ut med att kritisera tidigare förd politik (7:26 minuter in i sändningen). ”Vi har bytt ut den ensidiga svenska synen på enbart reduktionsplikt som det svenska verktyget för att klara av svenska klimatmål. Nu behövs mer.”

    Det är som att regeringen, genom Pourmokhtari, glömt bort att den inom ramen för FN:s klimatkonvention tidigare i höst rapporterat in över 80 styrmedel och andra klimatinsatser.

    Vad ”mer” är det då som regeringen utlovar? TT:s reporter frågade just det (52:40 minuter in i sändningen): ”I den här klimathandlingsplanen, vad är det stora nya förslaget som gör att vi når 2030-målen och som ska kompensera för reduktionsplikten?”

    Romina Pourmokhtari svarade:

    Det är inte så att finns en ny hård magisk lösning som gör att Sveriges klimatproblem är löst. Vi kommer inte att jobba på det sättet. Varför kommer vi inte göra det? För att forskningen tydligt visar att det är en bred palett av flera åtgärder som gör att man på ett hållbart och rättvist sätt lyckas med en omställning. […] Det nya stora skulle jag inte kalla det, men det nya ordentliga, genomgående det är en utredning för nya nationella ekonomiska styrmedel.

    Nu ni! Nu blir det drag under galoscherna. En utredning!

    Regeringen övertygar inte

    Ebba Busch satte kanske bäst ord på vad regeringen ser framför sig. Hon beskrev det hela som en illusion, eller ett trolleritrick. 46 minuter in i presskonferensen uttryckte hon det som att ”vi behöver alltså göra om det reptricket” när hon talade om ”vikten av energipolitiken för klimatpolitiken”. 

    Klart står att regeringen inte lyckades övertyga om att de har en plan som kommer att leda till snabba och kraftiga utsläppsminskningar. Minskningar som både krävs och förväntas av Sverige. 

    Dagens Nyheters Susanne Nyström kommenterar klimathandlingsplanen och pressträffen: ”Gränsen borde vara nådd för hur usel klimatpolitik Liberalerna och klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari kan acceptera.”

    Om Klimatministern, som Annie Croona föreslår i Dagens ETC, borde säga upp sig låter jag vara osagt. Att ambitionen i Sveriges klimatarbete behöver växlas upp står dock efter dagens pressträff klart, med all önskvärd tydlighet.

    Markus Larsson
    Ekonomie doktor verksam vid institutionen för hållbar utveckling, miljövetenskap och teknik vid KTH


    Det här är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens egna. För att skicka in en debattartikel, mejla kontakt@supermiljobloggen.se och bifoga text, profilbild och din titel.

    Nya lagar 2024: Tömda förpackningar och matlådor som kan återanvändas

    Den 1 januari 2024 börjar flera nya lagar och regler gälla för att göra samhället mer resurseffektivt och ge positiv miljöeffekt. Regeländringarna berör i vissa fall endast verksamheter medan andra gäller även privatpersoner. Det berättar Naturvårdsverket i ett pressmeddelande.

    Krav på återanvändningsbara lådor och nedskräpningsavgifter

    En verksamhet som erbjuder mat eller dryck i engångsförpackningar måste från och med årsskiftet erbjuda servering i återanvändningsbara lådor och muggar. Ett system för rotation ska finnas så att lådor och muggar kan användas igen.

    Sedan tidigare finns ett förbud mot plastmuggar i frigolit. Nu förbjuds även engångsmuggar som innehåller mer än 15 procent plast. Bakgrunden är reglering från EU inom det så kallade engångsplastdirektivet.

    Redan idag finns nedskräpningsavgifter som innebär att producenter av vissa engångsplastprodukter betalar en produktavgift. Denna går till kommunerna i ersättning för att de städar upp skräp efter dessa produkter. Nytt från 1 januari 2024 är att fler producenter omfattas av kraven. Det gäller producenter av vissa engångsplastprodukter exempelvis matlådor, muggar och tobaksvaror med filter som nu ska börja betala produktavgift.

    Tömma förpackningar

    Sedan 2023 finns producentansvar för förpackningar. Nu införs en skyldighet att sortera ut avfall i en förpackning från själva förpackningen. Detta är för att gör det möjligt att återvinna både avfallet och förpackningen på ett mer effektivt sätt. Skyldigheten gäller både när privatpersoner hanterar hushållsavfall och verksamheter.

    Gästerna ska sortera på plats

    Verksamheter som säljer mat eller dryck i förpackningar ska se till att gästerna kan sortera sitt avfall på plats. Reglerna anger också att det är verksamheten som ansvarar för att avfallet blir rätt sorterat, även om gästen gör fel.

    Nya regler för bioavfall

    Redan 1 januari 2023 blev det obligatoriskt för hushåll, kontor och verksamheter att samla in matavfall separat. Från och med 2024 gäller nya krav på utsortering och separat insamling av bioavfall från hushåll och verksamheter, som ersätter tidigare bestämmelser om matavfall.

    Från årsskiftet är det krav på alla hushåll och verksamheter att sortera ut livsmedels- eller köksavfall (så kallat bioavfall), så att det kan behandlas genom exempelvis rötning eller kompostering. Genom detta kan näringsämnen återföras till jorden och biogas produceras – som kan användas som drivmedel. Att sortera ut bioavfall gör det möjligt att minska beroendet av konstgödsel och cirkulera resurser mer effektivt.

    Den som har bioavfall ska minst sortera och samla in tre typer av avfall: biologiskt nedbrytbart trädgårdsavfall med invasiva arter, annat biologiskt nedbrytbart trädgårdsavfall samt biologiskt nedbrytbart livsmedelsavfall.

    De nya reglerna innebär att hushåll inte längre får slänga matrester i en förpackning osorterat i hushållsavfallet. För livsmedelsbutiker blir det förbjudet att slänga kasserad mat utan att ta ut den från förpackningar.

    Koll på fimpar, våtservetter och plastkorkar

    Senare under året kommer fler nya regler. Producentansvarsorganisationen för filter och tobak med filter ska från den 31 mars 2024 rapportera hur mycket fimpar som samlas in. Producenter för ballonger och våtservetter ska också rapportera hur mycket produkter de satt på den svenska marknaden.

    Till sommaren, från den 3 juli 2024, är det krav på att korkar och lock ska sitta fast på flaskor. Producenter av sådana produkter ska utforma produkterna så att korkar och lock är fästa vid behållarna under hela användningen. Bakgrunden är kraven från EU när det gäller att minska mängden plastavfall i miljön.

    Enbart vegetarisk mat på Svenska friidrottsförbundets evenemang

    Enbart vegetarisk mat ska serveras på Svenska friidrottsförbundets evenemang. Bilden visar en vegetarisk måltid.

    Enbart vegetarisk mat ska serveras under evenemangen – det beslutet har Svenska friidrottsförbundet nu tagit. Syftet är att minska sin klimatpåverkan.

    Från och med årsskiftet serveras enbart vegetariska rätter på evenemang som Svenska friidrottsförbundet arrangerar, rapporterar GP. Det är förbundsstyrelsen som tagit beslutet, som en del i ett större hållbarhetsarbete.

    Man tillåter dock vissa undantag. Det gäller tillfällen då aktiva i samband med tävling eller träningsläger behöver äta den kost de är vana vid för att prestera på högsta nivå. 

    Beslutet påverkar evenemang som Friidrotts-SM och Folksam GP. Tanken är att förändringen ska bidra till att förbundet når sina klimatmål: halverade koldioxidavtryck till 2030 och netto noll 2040.

    För att vi ska klara av att leva inom planetens gränser behöver betydligt fler människor äta betydligt mer växtbaserat. Livsmedelssystemet globalt ger upphov till en fjärdedel av alla växthusgasutsläpp och är samtidigt ett stort hot mot den biologiska mångfalden. Att med vissa undantag gå över till en vegetarisk kost känns som ett naturligt och viktigt steg i rätt riktning. Alla måste börja omställningen någonstans – vi börjar med kosten.

    Johan Storåkers, Svenska friidrottsförbundets ordförande i ett pressmeddelande

    Beslut om enbart vegetarisk mat vid evenemang tas av allt fler organisationer och företag. Bland annat har flera institutioner vid Lunds universitet gjort vegetariskt till standard och kött till specialkost. Festivalen Way Out West i Göteborg, som arrangeras av Luger, har varit helt vegetarisk sedan 2012. Även i hushållen verkar det råda en vegotrend – allt fler svenskar äter vegetariskt.

    Vilket är Sveriges ansvar för global rättvisa?

    Sveriges koldioxidutsläpp per capita har trendmässigt minskat stadigt sedan 1970 – och kommer att vara nere i nära noll år 2050, om trenden står sig. Detta innebär att Sverige skulle ta sin rättvisa del av det globala klimatansvaret för att nå Parisavtalets mål – givet att det kvarvarande utsläppsutrymmet delas ut lika mellan världens alla människor. Det skriver professor Christian Azar i sin slutreplik.

    SLUTREPLIK. I ett debattinlägg på Supermiljöbloggen skrev jag att Sverige och flera västeuropeiska länder har minskat sina utsläpp i relativt snabb takt de senaste decennierna. En av anledningarna till att jag skrev artikeln var att väldigt många svenskar tycks vara omedvetna om att utsläppen minskat. Det talas om att omställningen inte ens börjat, att vi i Sverige står och stampar, eller att våra utsläpp till och med skulle ha ökat. 

    Kjell Vowles har nu inkommit med en replik. Han invänder inte mot att utsläppen minskat, statistiken är ju som den är. Men han menar att man också måste sätta de minskningar som skett i relation till de som behövs, för att vi i Sverige ska göra vår rättvisa del av Parisavtalets mål. 

    Jag delar hans uppfattning. Det är också viktigt, men allt kan inte skrivas i en och samma artikel. Jag uppskattar sålunda att han därmed ger mig möjlighet att också diskutera dessa frågor. 

    Låt mig börja med en figur över Sveriges koldioxidutsläpp per capita sedan 1970:  

    Diagrammet visar Sveriges utsläpp av koldioxid per capita över tid (heldragen linje, åren 1970-2019) samt en linjär extrapolation av den historiska trenden (prickad linje). 

    Här ser vi att utsläppen per capita har minskat med ca 65 procent sedan 1970. Det är en anmärkningsvärd utveckling. Att utsläppen minskat så mycket vittnar om att det kanske är enklare att minska utsläppen än vad många tycks tro. 

    I figuren har jag också extrapolerat den historiska, linjära trenden. Man ser då att vi kommer att nå nollutsläpp någon gång runt 2050 – om vi fortsätter minska utsläppen på samma sätt som vi gjort sedan 1970. Den historiska trenden är alltså ungefär i linje med vårt nationella mål för 2045. 

    Är en sådan utveckling, om vi lyckas med den, förenlig med att vi gör vår rättvisa del av den globala minskningen för att nå Parisavtalet? 

    ”Global rättvisa” måste definieras

    Mitt svar är att det beror på vad som menas med begrepp som ”rättvisa” och att ”ta vårt ansvar av det globala”. Men om vi antar att vi fördelar det globala kvarstående utrymmet från år 2020 lika mellan världens människor – ja, då räcker det att Sverige fortsätter att minska utsläppen per capita i ungefär samma takt som vi gjort de senaste 50 åren. 

    Det går att göra en enkel överslagsberäkning för att se att så är fallet. Enligt IPCC finns det ca 500 Gt CO2 (miljarder ton koldioxid) kvar i koldioxidbudgeten från år 2020, om vi vill nå 1,5 gradersmålet (se IPCC Tabell SPM2). Delar vi det på hela världens befolkning, ca åtta miljarder människor finns det 62 ton CO2 kvar per person. I Sverige har vi en befolkning på ca 10,4 miljoner människor. Sveriges budget blir räknat på detta sätt ca 650 miljoner ton.

    Om vi fortsätter att minska våra per capita utsläpp i ungefär samma takt som vi gjort sedan 1970-talet – ja, då kommer våra kumulativa utsläpp under perioden 2020-2050 bli ca 60 ton CO2 per person (se figuren ovan: arean under den linjära extrapolationen anger de kumulativa utsläppen under denna period till ca fyra ton CO2 per capita per år, multiplicerat 30 år delat med två = 60 ton CO2per capita).

    Svenska målen ligger i linje med utsläppstrenden

    Vi skulle alltså i stora drag göra vår rättvisa del av det globala för att nå en ambitiös tolkning av Parisavtalet. 

    Sveriges mål ligger också i linje med det. Ja, det är faktiskt lite mer ambitiöst än den historiska trenden. Vårt nettonollmål till år 2045 motsvarar en minskning med fyra procent per år linjärt, räknat under perioden 2020-2045. En extrapolering av den historiska trenden motsvarar en minskning på drygt tre procent per år linjärt. Det kan noteras att en minskning på 3-4 procent per år linjärt motsvarar 6-8 procent per år exponentiellt, vilket är vad Klimatpolitiska rådet skrivit om. (Se även tabell 3 i Morfeldt et al för mer info och bakgrundsberäkningar).  

    De här resonemangen bygger på att det kvarvarande utsläppsutrymmet delas ut lika per capita. Det är en rättviseprincip av flera, som det finns ett betydande stöd för. I en artikel på DN Debatt (1/6-2015) tar exempelvis 21 ledande miljö-, utvecklings- och konsumentorganisationer ställning för den här principen. De skriver att ett nytt konsumtionsmål bör införas i Sverige och att målet ska ”ska formuleras med utgångspunkt i att alla människor i världen har rätt till ett lika stort utsläppsutrymme och att tvågradersmålet ska kunna nås.” 

    Jag kan tro att många läsare blir förvånade över att de svenska målen kommer ut så väl. Kjell Vowles nämner t ex en studie av Kevin Anderson m fl som hävdar att de svenska målen är alldeles för svaga, att de inte är förenliga med rättvisa och vetenskap, och att vi behöver minska med mer än 20 procent per år, ja uppemot 40 procent per år, exponentiellt.  

    Studien har fått mycket uppmärksamhet. En del kommuner har anammat dess metod för att sätta mål för sina kommunala utsläpp, och DN har i ett stort antal artiklar på nyhetsplats drivit tesen att de svenska målen, enligt vetenskapen, inte är tillräckliga. 

    Hur resonerar Kevin Andersons m fl ?

    Så hur ser kommer egentligen Anderson m fl fram till sitt resultat? Den grundläggande metoden är följande: Anderson m fl (2020) delar först ut en betydande andel av det kvarvarande globala utsläppsutrymmet till det globala syd (principen för denna tilldelning är dock något oklar). Sedan tar de det utrymme som är kvar och tilldelar länderna i det globala nord. Tilldelningen i industriländerna sker i proportion till de enskilda ländernas utsläpp. 

    De tillämpar helt enkelt grandfathering när det gäller tilldelningen bland i-länderna. Detta nämner Vowles i sin replik, men det är annars något som sällan uppmärksammas när deras resultat beskrivs. Det innebär att de som släppt ut mest också får rätt att släppa ut mest i framtiden. 

    Det är en princip som förkastas i den internationella litteraturen, om man vill ha en rättvis fördelning av det kvarvarande utsläppsutrymmet.

    Studien fokuserar på Sverige och Storbritannien, och Anderson m fl tilldelar mer utsläppsutrymme per person till Storbritannien. Metoden innebär därmed att USA tilldelas tre till fyra gånger mer utrymme (sic!) per person vad än vad Sverige får. 

    Man kan så klart tycka att USA ska få släppa ut flera gånger mer än Sverige per person, men jag kan inte se varför den idén skulle vara rättvis.  

    Man kan undra om de miljöorganisationer och kommuner som ställt sig bakom deras krav på Sverige, skulle göra det om de verkligen förstod att Sverige måste minska utsläppen extra snabbt bara för att USA ska få släppa ut mer. 

    Rättvisa med historiskt ansvar

    Kjell Vowles hänvisar också till en studie av Johannes Morfeldt, Daniel Johansson och mig själv. I den visar vi att: 

    • Sveriges utsläppsmål är förenliga med Parisavtalet och rättvisa, om vi fördelar utsläpp lika per person, alltså i linje med det jag skrev ovan. 
    • Sveriges utsläppsmål är förenliga med Parisavtalet och rättvisa också om vi tar historiskt ansvar tillbaka till någon gång på 90-talet.  
    • Om vi däremot har en global fördelningsprincip där man måste ta historiskt ansvar tillbaka till år 1980 – ja, då behöver Sverige skärpa sina mål.

    Frågan om Sveriges mål, och huruvida våra historiska minskningstakter är tillräckligt ambitiösa, reduceras därmed i stora drag till en fråga om vilket år man bör gå tillbaka till när det gäller att ta historiskt ansvar. 

    Det här är svåra frågor och det finns inga uppenbara rätt och fel. Men intressanta frågor man kan ställa sig innefattar: Ska en 20-åring som lever idag hållas ansvarig för utsläpp som hennes farföräldrar gjorde år 1975 när de reste med flyg för att roa sig på Mallorca? Vad finns det för moraliska argument för det?

    ”Årlig fyra-procentig minskning är fullt görbart”

    Vidare kan man fundera över i vilken utsträckning vi bör hållas ansvariga för utsläpp som skedde på 70- och 80-talen, med tanke på att man då inte alls hade samma kunskap om klimatet som nu. Visst visste man mycket redan då, men kom ihåg att IPCC inte ens fanns på 80-talet. Därtill, att det dröjde åtminstone till år 2001 innan man med säkerhet började slå fast att det var vi människor som genom våra utsläpp orsakat huvuddelen av den temperaturuppgång man noterat. Vowles för fram viktiga argument som också är värda att fundera över. 

    Vetenskapen kan inte svara entydigt på vilken rättviseprincip som bör användas och hur långt tillbaka i tiden man bör gå. Jag menar att det går att argumentera för att man ska gå förhållandevis långt tillbaka i tiden, men det går också att argumentera för att en per capita-baserad tilldelning är rimlig. 

    Principen om per-capitafördelning innebär alltså att: 

    1. Våra nuvarande mål är förenliga med Parisavtalet, det vill säga att vi gör vår rättvisa del av det globala. 

    2. Den takt med vilken Sveriges per capita utsläpp minskat sedan 70-talet i stora drag faktiskt ligger i linje med vad vi behöver göra för att ta vår del av det globala rättvisa ansvaret för att nå Paris-avtalets mål. 

    Allt det här kräver att vi kommer ned till nollutsläpp inom i runda slängar ett kvartssekel, vilket innebär en minskning med fyra procent per år, linjärt. Det är en stor utmaning, men jag tror det är görbart. 

    Regeringen utreder finansieringslösningar för ny kärnkraft

    Sverigedemokraterna och regeringspartierna vill tillsammans se till att motsvarande två nya stora kärnkraftsreaktorer till 2035 finns på plats i Sverige, enligt Tidöavtalet. Nu tillsätter regeringen en utredning som ska ta fram en specifik finansieringslösning. Det meddelades under en presskonferens på onsdagen.

    Den 16 november presenterades en stor förändring i den svenska energipolitiken när finansminister Elisabeth Svantesson (M) lade fram regeringens färdplan för ny kärnkraft. I den framkom att regeringen väntar sig att staten och i förlängningen skattebetalarna ska vara medfinansiärer i byggandet av ny kärnkraft och på så sätt dela på den finansiella risken med den privata sektorn.

    Som Dagens Nyheter rapporterat var beskedet till väljarna under valrörelsen något annat. Då utlovades nya lagar och kreditgarantier, samt att dessa skulle vara tillräckliga för “en ny kärnkraftsboom” i Sverige. Svantesson medgav under presskonferensen i november att dessa åtgärder inte var tillräckliga.

    DN redogör för att kostnaden för byggandet av de två tidöreaktorerna uppskattas kosta mellan 150 och 200 miljarder kronor, enligt “samstämmiga uppgifter från forskare, branschexperter och politiker”, varav delar då skulle täckas av staten och skattebetalarna. Det motsvarar mellan 15 och 20 procent av den årliga statsbudgeten. Detta om kalkylen förblir intakt. I Storbritannien har byggandet av två reaktorer försenats och kostnaderna skenat till 300 miljarder kronor. En reaktor i finska Olkiluoto blev fjorton år försenad.

    ”Samtliga kraftslag ska ha likvärdiga spelregler”

    Under regeringens pressträff blev otillräckligheten i de redan utlysta 400 miljarderna i kreditgarantier tydlig. Syftet med pressträffen var att annonsera att regeringen nu tillsätter en utredning för att ta fram “en specifik finansieringslösning” för ny kärnkraft i Sverige, där staten alltså lär vara medfinansiär. Utredningen kommer att ledas av Mats Dillén, nationalekonom och ordförande för Kärnavfallsfonden. Den förväntas vara klar i augusti nästa år, enligt finansmarknadsminister Niklas Wykman (M).

    I Tidöavtalet står det att samtliga kraftslag ska ha likvärdiga spelregler, samtidigt som de energislag som bidrar med så kallade stödtjänster ska ersättas för dessa. Wykman pekade främst på kärnkraftens planerbarhet som en sådan, vilket enligt regeringen motiverar att staten hjälper till. Värt att påminna är att kärnkraften trots allt inte alltid är i drift som planerat, bland annat som följd av klimatförändringarna. Reaktorn Ringhals fyra stod still i åtta månader fram till april i år, medan EU:s största kärnkraftsland Frankrike såg hälften av sina reaktorer vara ur funktion i fjol.

    Samtidigt har regeringen gjort det dyrare att bygga havsbaserad vindkraft. Sverigedemokraterna och regeringspartierna – i synnerhet Kristdemokraterna och Moderaterna – har tidigare kritiserat byggandet av vindkraft. Energi- och näringslivsminister Ebba Busch (KD) har bland annat kallat vindkraftverk för “stålskogar”. Moderaterna i Kävlinge publicerade 2021 en mycket kritiserad photoshoppad bild där en föreslagen havsbaserad vindkraftpark framställdes som om den skulle byggas vid stranden när den i själva verket var planerad flera mil ut. Vindkraftsprojekt stoppas ofta av det kommunala vetot. Enligt en Chalmersrapport från i fjol säger alla partier stundtals nej till dessa, men Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna säger nej till flest.

    Ingen satsning på andra planerbara alternativ

    Finansmarknadsminister Wykman var under presskonferensen genomgående tydlig med att andra energislag också är viktiga när Sverige förväntas avsevärt öka sitt elbehov, men att kärnkraften utgör en nyckel för att bibehålla en stabilitet i energisystemet. Han påtalade återkommande att risken att inte bygga kärnkraft är högre än att bygga den. Detta med motiveringen att det i framtiden kan visa sig att energisystemet behöver större andel planerbar produktion eller att kärnkraften blir billigare genom ny teknik.

    Ministern fick även frågan om andra alternativ för planering, reglering och balansering av energisystemet såsom vätgas och energilagring också kan ta del av statens pengar. Svaret var att regeringen i nuläget inte ser dessa tekniker som tillräckligt mogna och inte är intresserade av att medfinansiera deras respektive utvecklingar innan dess.

    Internationella energirådet (IEA) – inom vilket Sverige är medlem – poängterar att energilagring spelar en viktig roll i energiomställningen. Vätgas är den mest välanvända formen av lagring idag och har stor potential för högre användning, enligt rådet. Gällande batterilagring är tonen liknande: Batterilagring har sett hög tillväxt och utveckling de senaste åren och har störst möjlighet för uppskalning. Utvecklingen är exponentiell.

    Kärnkraft relativt liten nytta för omställningen

    Slutligen underströk även Wykman att FN:s klimatpanel IPCC betonar vikten av kärnkraft för energiomställningen. Det är sant, men påståendet bör nyanseras med att IPCC ser större potential i andra energislag, allra främst sol och vind. Dessutom påpekar IPCC givetvis att omställningen bör ske skyndsamt, vilket minskar kärnkraftens betydelse (se figur nedan). Enligt FN:s klimatpanel IPCC måste utsläppen av växthusgaser minska med 43 procent till 2030 och redan nu börja minska kraftigt för att världen ska behålla en 50-procentig chans att inte passera gränsen.

    Olika kraftslags potential till att tillsammans bidra till en halvering av utsläppen till 2030 i jämförelse med 2019 års nivåer. Desto ljusare färger desto lägre kostnad. För hela figuren, som är för lång för att inkludera här, se IPCC AR6 synthesis report 2023, longer report, sida 101.¨

    Socialdemokraternas klimatanalys är självkritisk – men saknar idéer

    Under året har Socialdemokraterna låtit ett antal arbetsgrupper dyka ner i prioriterade frågor för att lägga grunden för partiets riktning framöver. Nu har arbetet kring klimatpolitiken presenterats. SMB har granskat Socialdemokraternas klimatanalys – som bjuder på självkritik, fokus på ”vanligt folk” och en del motsägelsefulla påståenden.

    Förlusten i valet 2023 har lett till självrannsakan hos landets största parti. I våras meddelades att ett antal arbetsgrupper skulle staka ut vägen framåt – Socialdemokraterna behövde en ny samhällsanalys.

    Arbetsgrupperna, som består av profilerade socialdemokrater, har bland annat tittat på ungas framtidstro, gängkriminalitet, en ny arbetslinje och kompetensförsörjning i välfärden. Arbetet ska utgöra underlag inför partikongressen 2025 och “politik för en starkare samhällsgemenskap”. 

    Även klimatet har förstås en arbetsgrupp: “Klimatomställningen ska fungera för vanligt folk i hela landet”. I arbetsgruppen ingår Anna-Caren Sätherberg, klimatpolitisk talesperson och tidigare landsbygdsminister, Jytte Guteland, före detta Europaparlamentariker och huvudförhandlare för EU:s klimatlag, och Peder Björk, riksdagsledamot. 

    Anna-Caren Sätherberg, Jytte Guteland och Peder Björn. Foto: Sveriges Riksdag/Canva

    Titeln på rapporten som nu presenterats är “Boende, transporter och klimatsäkring behöver bli rättvist”. Redan vid presentationen av arbetsgrupperna i våras blev det tydligt att man skulle fokusera på rättviseperspektivet.

    Fokus på ”vanligt folk” – oklart vilka de är

    Inte helt otippat har analysen, eller rapporten, ett tydligt fokus på “vanligt folk” – ett begrepp som använts frekvent den senaste tiden, men som sällan definieras. Är det arbetarklassen? Medelklassen? (Uttrycket förekommer tio gånger i den 14 sidor långa rapporten.)

    Rapporten innehåller välbehövlig självkritik. Man konstaterar att människor är oroliga för klimatkrisen och vill att samhället ställer om, men att många ser klimatpolitiken som orättvis:

    Varför ska jag offra något när de rikaste kan nyttja stöd för att ställa om och ändå fortsätter att släppa ut mest?

    Ur Socialdemokraternas klimatanalys.

    Bakgrunden är att de med högst inkomst i Sverige orsakar betydligt större utsläpp än de med låg inkomst. Enligt rapporten släpper den procent med högst inkomster ut 42 ton växthusgaser per person och år, medan den halva av befolkningen som tjänar minst släpper ut cirka fyra ton. Det kan jämföras med svenskarnas snittutsläpp på cirka åtta ton per person och år. 

    Det är förstås logiskt att rikta in sig på de som har störst påverkan. Samtidigt har Socialdemokraterna ett snävt nationellt perspektiv – svenskarna hör trots allt till de som har det bäst ställt globalt, och som står för stora utsläpp. 

    De med lägst inkomst har minskat sina utsläpp mest

    Majoriteten av den svenska befolkningen tillhör de rikaste tio procenten i världen – en grupp som står för hälften av koldioxidutsläppen. Och vårt snitt på åtta ton per person och år behöver ner till ungefär ett ton till 2050, för att vi ska vara i linje med Parisavtalet. Ur det perspektivet behöver även “vanligt folk” ställa om.

    Det behövs dock en politik som bättre riktar in sig på att minska utsläppen från de som har störst påverkan. Den fattigaste halvan av Sveriges befolkning är den grupp som minskat sina utsläpp mest mellan 1990 och 2019, enligt en Oxfam-rapport. Det rimmar inte direkt med “rättvis klimatomställning”.

    Man måste dock kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. I klimatomställningen måste alla med, och globalt sett är “vanligt folk” i Sverige varken fattiga eller utsläppssnåla. Fokus bör ligga på struktur- och beteendeförändringar som i stort hjälper människor att minska utsläppen.

    Nöjda med industripolitiken, missnöjda med individpolitiken

    Man menar vidare att partiet lyckats bra med sin klimatpolitik för industrin, men att man misslyckats med politiken riktad till individen. Ur rapporten:

    I klimatdebatten låter det ofta som om det är upp till varje individ att ställa om. Men det är långt ifrån alla individer som ges förutsättningarna.

    Som exempel ges stöd som framför allt riktats till höginkomsttagare och de som äger sitt boende, snarare än låginkomsttagare och hyresgäster. Det gäller bland annat grön energi i hemmet och bonus för elbilar. Man konstaterar även att ROT-avdraget inte har åstadkommit det som krävs utan har gått till “stöd för att renovera köket”. 

    Stöden för att investera i grön teknik i hemmet har främst gått till den tiondel av befolkningen som har högst inkomster. Av elbilsstödet har 82 procent gått till storstadskommuner och där främst till höginkomsttagare.

    Analysen välkomnas. Det är uppenbart att många av de insatser som presenterats har hamnat hos de mest välbeställda, och skapat en klyfta i omställningen. Däremot hade det varit intressant att veta vad de vill göra i stället – och om de är beredda att göra det. Vill Socialdemokraterna skrota eller reducera ROT-avdraget, och till förmån för vad? 

    Generellt är det snålt med egna idéer, och man tycks ha gjort ett ganska grunt arbete sett till tiden man haft på sig. Det är rapportens stora brist: tyngdpunkten ligger på vad som inte ska göras snarare än på vad som ska göras. Kanske kommer idéerna i ett senare skede, men det hade varit önskvärt med lite mer riktning redan nu.

    ”Socialdemokraterna är drivande i miljöfrågan”

    Socialdemokraterna är självkritiska i rapporten, men skriver också att “Socialdemokraterna varit drivande i miljöfrågan sedan 1960-talet”. Ett Palme-citat inkluderas för att stödja påståendet:

    När det gäller människans livsmiljö finns det ingen individuell framtid, varken för människor eller nationer. Framtiden är gemensam. I gemenskap måste vi dela den. Tillsammans måste vi skapa den.

    Olof Palme under FN:s första miljökonferens, som hölls i Stockholm 1972

    Socialdemokraterna drivande i miljöfrågan? Nja. Möjligtvis fanns det en tid då S var föregångare. Men den senaste tiden har de knappast varit drivande i frågan. Palmecitatet visar snarare att man lever på gamla meriter.

    Ungdomsförbundet SSU har flera gånger krävt mer ambitiös klimatpolitik (se här och här). Tunga S-namn – däribland Jytte Guteland som ingår i arbetsgruppen som nu presenterar den här rapporten – kritiserade partiets klimatengagemang i fjol. 

    Förra S-ledda regeringen har även fått kritik för att i den nationella infrastrukturplanen ha fokuserat för mycket på bilväg och för lite på cykel och kollektivtrafik. 

    Klimatkritik mot S. Foto: Skrämavbild/Canva

    I rapporten problematiserar man att priserna för kollektivtrafiken har ökat mer än bränslepriserna – men S var ett av partierna som i fjol röstade för sänkt bensinskatt. Man har heller inte lagt några förslag i stil med Miljöpartiets Sverigekort (en nationell kollektivtrafikbiljett) eller Vänsterpartiets Järnväg Sverige (statligt järnvägsansvar). 

    Socialdemokraternas klimatanalys saknar en viktig ingrediens

    Arbetsgruppen pekar ut ”tre områden där det finns potential att minska utsläppen hos vanligt folk”: boende, transporter och klimatsäkring. Det är logiska områden att fokusera på: bostäder och resor är stora utsläppskällor, klimatsäkring (eller klimatanpassning) kommer att bli alldeles avgörande framöver. Områdena ligger nära Socialdemokraternas kärna. 

    Man lyfter saker som behovet av nya bostäder som både är klimatsmarta och billiga och diskuterar bilens roll i transporterna. Flygresor, däremot, nämns inte alls – trots att flyget är en stor utsläppsbov. 2018 visade en studie att svenskarna flyger fem gånger mer än genomsnittet i världen.

    Ur rapporten: 

    Den aktiva bostadspolitik som behövs för att kombinera klimatsmart byggande med hög byggtakt och låga kostnader saknas.

    Samt: 

    I vissa glest befolkade delar av landet, och för vissa grupper på grund av arbetstider eller funktionsnedsättning, kommer bilen alltid vara det bästa alternativet.”

    Det är två rimliga analyser. Bostadsbyggandet rasar och det som byggs behöver givetvis vara så klimatvänligt som möjligt, och bilens roll är förstås inte densamma i storstad som på landsbygden. Men återigen: vad vill S? 

    Här kan man förvänta sig egna förslag, eller åtminstone egna resonemang. Hur vill S lösa bostadskrisen på ett klimatsmart sätt? Vill man satsa på kollektivtrafiken? Hur? Vill man minska bilismen i storstäder, där potential för till exempel ökad cykling finns? 

    Om detta nämns inget. Frågan är om Socialdemokraterna ville men inte vågade vara mer progressiva, eller om de inte ens tänkte tanken. Förhoppningsvis blir nästa steg att presentera något mer konkret – och mer ambitiöst.

    Positivt med fokus på beteendeförändringar – negativt med MP-kritik

    Men rapporten har sina ljuspunkter. Här är en av de starkaste:

    Mycket av klimatpolitiken har varit inriktad på ny teknik, snarare än att möjliggöra för många människor att förändra sitt beteende så att utsläppen minskar. Vi behöver i högre utsträckning väga in beteendet i klimatpolitiken. Investeringar i bland annat transportinfrastruktur, samhällsplanering och stöd behöver utformas för att möjliggöra och gynna beteenden som leder till lägre utsläpp.

    Här medger Socialdemokraterna att beteendeförändringar behövs och att politiken ska vara inriktad på det, och att tidigare politik haft ett för snävt fokus: ny teknik räcker inte. Man konstaterar att investeringar i samhället behövs och att dessa ska vara utformade för att hjälpa människor att ställa om. En tacksam inställning i en tid då mycket fokus ligger på att människor inte ska behöva ställa om.

    Kritiken i rapporten riktas inte enbart till det egna partiet – den före detta samarbetspartnern Miljöpartiet får också en känga. Anna-Caren Sätherberg, som ingår i arbetsgruppen, menar att man “inte kan bortse från vilka som hade miljöministerposter”, uppger Omni. 

    Miljöpartiets Isabella Lövin, tidigare miljö- och klimatminister, protesterar mot Socialdemokraternas MP-kritik. ”Sossarna var en bromskloss för klimatpolitiken i regeringen”, säger hon till Dagens ETC. Foto: Fredrik Hjerling

    Miljöpartiet och Socialdemokraterna må ha olika inställning till klimatpolitiken, men att skylla på Miljöpartiet i det här sammanhanget måste betraktas som både ologiskt och onödigt. 

    Miljöpartiet är det parti som enligt flera analyser, till exempel Researchers’ Desks valanalys 2022, har bäst klimat- och miljöpolitik. (I samma analys klassas Socialdemokraternas klimatpolitik som ”långsam och otillräcklig”.)

    Socialdemokraterna har förvisso ett tydligare fokus på arbetsliv och på “vanligt folk” än vad Miljöpartiet har. Men istället för att skylla ifrån sig borde de snarare fråga sig: Hur kan vi kombinera våra hjärtefrågor med MP:s mer ambitiösa klimatpolitik? 

    Bågen måste spännas 

    Det är positivt att landets största parti tar ett omtag i klimatfrågan och att de vill hitta sätt att komma åt den del av befolkningen som släpper ut mest. Att man erkänner behovet av beteendeförändringar, och betonar det är politikens uppdrag att möjliggöra dessa, välkomnas. Det gör också erkännandet av att tidigare politik har haft ett för snävt fokus på ny teknik.

    Å andra sidan lämnar rapporten, och de senaste utspelen från S i klimatfrågan, en del att önska. Det som framför allt saknas i rapporten är som sagt de egna visionerna och en högre ambitionsnivå. I mångt och mycket är det som sägs här redan sagt – som om S har försovit sig och inte förstått att alla andra arbetat medan de sovit. 

    Man hade också kunnat tänka sig att S skulle ha kikat på initiativ i andra länder och inspirerats av dessa, och på så vis kanske hintat om vilken väg man vill ta. (I Frankrike ser vi till exempel förslag som flygskatt för att finansiera järnvägssatsningar och rabatt på reparationer samt storsatsningar på att göra huvudstaden Paris grönare och cykelvänligare.)

    Socialdemokraternas analys är ett steg i rätt riktning. Men det blir samtidigt tydligt att S knappast kan kallas ett klimatparti, och att ambitionen att bli bäst i klassen fortfarande saknas. 

    Frågan som återstår är, som i stort när det gäller Socialdemokraterna just nu: Vad vill ni? Om man inte lyckas formulera ett bra svar blir det svårt att positionera sig som ett ambitiöst klimatparti – men också som ett parti som kan leda landet.

    ← Tipsa!

    Tipsa oss

    Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.