Du kan trycka Shift + S för att få fram sökfältet när som helst och Esc för att stänga det.
Tryck ENTER för fler resultat, då kan du även förfina din sökning.
    Stäng

    Höga halter PFAS i Stockholms dricksvatten

    En ny analys visar att koncentrationen av per- och polyfluoroalkylsubstanser (PFAS) i Stockholms kommunala vatten är oroväckande höga. Resultaten indikerar en PFAS-nivå på upp till 3,5 nanogram per liter.

    Tidigare mätningar av svenskars dricksvatten har kommit fram till liknande slutsatser, vilket SMB tidigare rapporterat om. Patrik Marusik, produktchef på Bluewater som initierat den nya analysen av Stockholms kommunala vattan, uttrycker sin oro över situationen: ”Svenskarna har kanske blivit lite bortskämda i tron att vattnet de dricker skulle vara rent och hälsosamt.”

    Särskilt problematisk är situationen i ljuset av de resultat en avhandling från Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) nyligen lyft. Forskningen visade att redan små mängder, även mindre än ett nanogram, kan vara en källa till PFAS koncentrationer i ungdomars kroppar. Dagens tillåtna gränsvärden ligger dock mycket högre, 90 nanogram per liter, vilket emellertid ska sänkas till fyra nanogram per liter från år 2026. Till det kan tilläggas att svenska ungdomar uppvisar högre exponering av PFAS än ungdomar i andra europeiska länder.

    Att identifiera och helst eliminera PFAS-koncentrationer är viktigt eftersom det är en grupp kemikalier som inte bryts ner i naturen. Dessutom har PFAS kopplats till negativa hälsoeffekter såsom nedsatt immunförsvar, leverpåverkan, höjda kolesterolnivåer, en ökad risk för olika cancerformer samt infertilitet.

    Ny avhandling: stor PFAS-exponering bland ungdomar

    Resultaten i en nyligen publicerad doktorsavhandling från Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) visar på en oväntat hög exponering av per- och polyfluoroalkylsubstanser (PFAS) hos svenska ungdomar. Det pekar på en utbredd och betydande miljöpåverkan på denna åldersgrupp.

    Studien, genomförd på en rikstäckande ungdomspopulation i åldrarna 10-21 år, visar att PFAS – en grupp kemikalier kända för sina potentiellt skadliga hälsoeffekter – påvisades i testerna från 70-100 procent av deltagarna. Bland de mest framträdande PFAS-föreningarna var perfluoroktansyra (PFOA), perfluorhexansulfonsyra (PFHxS) och perfluoroktansulfonsyra (PFOS). PFOA och PFOS har dessutom tidigare utpekats som bland de mest skadliga kemikalierna i PFAS-gruppen.

    Avhandlingens författare, Jennifer Nyström-Kandola, och hennes forskargrupp fann dessutom att ungdomar med varierad och hälsosam kost hade högre koncentrationer av vissa PFAS-ämnen i sina tester jämfört med de som inte följde en sådan, ofta rekommenderad, kost. Detta menar forskargruppen sannolikt beror på högre konsumtion av fisk och skaldjur inom den här gruppen, livsmedel som är kända för att innehålla PFAS.

    Ett annat betydande fynd var sambandet mellan PFAS-nivåerna hos ungdomarna och koncentrationerna i dricksvatten. Trots att mediankoncentrationerna av PFAS i dricksvattnet var så låga som mindre än ett nanogram, det vill säga en miljardels gram, per liter, visade studien att även lågkontaminerat dricksvatten kan vara en betydande källa till PFAS-exponering.

    Intressant nog var PFAS-nivåerna högre bland ungdomar födda i länder med hög per capita-inkomst jämfört med de från lägre inkomstländer. Detta indikerar att PFAS är mer förekommande i industriländer och påverkar därmed ungdomar som bor där i högre grad.

    Resultaten från avhandlingen är viktiga för framtida riskbedömningar och studier av PFAS-exponering bland ungdomar. Denna avhandling lyfter fram vikten av att övervaka och minska PFAS i både dricksvatten och livsmedel för att skydda ungdomars hälsa.

    Ledare: När klimatkrisen hårdnar tillämpas lagarna strängare mot aktivisterna

    Goda demokratiska stater ska tåla att det förekommer civila olydnadsaktioner. Dessa måste ses som en kontrollfunktion gentemot staten. Därför är de allt hårdare tagen mot klimataktivister mycket olycksbådande. Politiker som misskrediterar civilt olydiga medborgare som ”sabotörer” eller ”terrorister” är ute i ett annat ärende än att värna rättssamhället, skriver Jan Lindsten i SMB:s ledartext.

    LEDARE Man kan absolut säga att det finns ett slags regler för civil olydnad. Eftersom olydnaden per definition innebär ett brott mot lagar är den av naturliga skäl inte lagfäst. Däremot har begreppet analyserats och definierats utförligt av bland andra filosofen John Rawls, vars resonemang i boken ”A theory of Justice” har fått stor betydelse i synen på olydnadsaktioner.

    Det finns mer och likartat filosofiskt tankegods att hämta, till exempel från Immanuel Kant och Jürgen Habermas. Men redan med Rawls kommer man långt för att kunna försvara de klimataktivister som fått vidkännas hårdhänt behandling och djupt orättvisa straff för fredliga protester i klimatets namn. Ibland har de knappt ens varit olydiga i lagens mening.

    Än så länge, notera ordvalet, finns inte alltför många sådana fall att bokföra i Sverige. Men från bland annat Storbritannien, USA, Frankrike, Spanien, Österrike och Nederländerna kommer nedslående vittnesbörd om hur fredliga klimatprotester bekämpas med vattenkanoner och pepparspray. Hur demonstranter nu faktiskt döms till fängelse när de protesterar fredligt mot sina politiska regimers ohörsamhet mot de internationella avtal som man själv varit med och ingått för att rädda planeten från katastrofal uppvärmning.

    Det görs inte tillräckligt för att klara Parisavtalet

    Eller finns det någon seriös person som på fullt allvar kan mena att våra politiska ledare gör vad som krävs för att följa Parisavtalet?

    The Guardian rapporterar om FN:s särskilda utredare Michel Forst, som rent ut säger att det måste bli ett slut på den här sortens statlig repression. Den måste ses som ett hot mot demokratin och de mänskliga rättigheterna. Alltså inte det motsatta, att det är demonstranterna som skulle hota demokratin.

    Det finns ett och annat exempel i Sverige på hårda domar mot personer som gripits efter väg- och flygplatsblockader. Åtalet för egenmäktighet vid en metansprutande torvtäkt i Småland i fjol kan rent av resultera i ett flerårigt fängelsestraff för inblandade eftersom aktionen benämns som ”sabotage.”

    Glidningen i rättstillämpningen mot att kalla typiskt ordningsstörande aktiviteter i trafiken – vanliga och mycket relevanta aktioner, med tanke på transportsektorns klimatbelastning och politikens likgiltighet inför densamma – för sabotage, är uppseendeväckande och påtaglig i Sverige. Det har gått fort.

    Kritiken från lagkunniga oberoende personer om att domstolarna låtit sig påverkas av den allt blodtörstigare debatten om klimataktivisternas subversivitet har viftats bort, men är svår att undgå. En granskning i Dagens Arena bär syn för sägen.

    För när även de högsta politikerna i landet skruvar upp tonläget i debatten och legitimerar ett brutalare synsätt på civil olydnad, påverkas självklart de människor av kött och blod som befolkar åklagarmyndigheter och domstolar.

    För skulle det inte påverka när biståndsminister Johan Forsell utmålar klimataktivism som sabotage? Eller när själve statsminister Ulf Kristersson likställer sjungande protestanter mot regeringens klimatfientliga politik med ”totalitära krafter?”

    Det finns även exempel på en annan slags svartmålning av delar av miljörörelsen. SMB har i en tidigare ledartext kommenterat marinens märkliga val av nätverket Extinction Rebellion som fingerat hotobjekt vid en övning – detta i en tid när det sannerligen finns trovärdiga militära hot inte långt borta.

    Civil olydnad är per definition fredlig och transparent

    Med allt detta sagt – aktivisterna och de civilt olydiga kan, som påtalades här ovan, inte ta sig för vad som helst. Det är självklart. Ett exempel: nätverket Ta tillbaka framtiden, med bland andra Greta Thunberg som deltagare, hindrade i somras med en sittblockad fysiskt en oljetransport från hamnen i Malmö. Det är något helt annorlunda än vad radikalen Andreas Malm gör. I boken ”How to blow a pipeline” propagerar han för fysisk förstörelse, vilket är att gå väsentligt längre. Alltför långt.

    Och det skulle kunna diskuteras om det är ett gränsfall att kasta färg på ett älskat konstverk, även om detta inte förstördes tack vare en skyddande skiva av plast.

    Vägblockader är relevanta, men måste utföras med precision och noggrannhet eftersom det finns risk att orsaka personskador om utryckningsfordon fördröjs. Sådana beskyllningar har riktats, hitintills falskeligen, mot vissa aktioner och man kan ju föreställa sig reaktionerna om de varit korrekta.

    Notabelt är att de massiva trafikstockningar som protesterande bönder, med billigare diesel som krav, åstadkommit nere på kontinenten däremot inte genererat någon fördömelse alls från politiskt håll.

    För att åter referera till John Rawls är legitimiteten i den civila olydnaden noga specificerad. Till sin natur och som grundegenskap är den icke-våldsam. Utföraren ska tillse att en aktion alltså är fredlig, men även öppen, samvetsgrundad, politisk (i betydelsen ägnad att påverka politiska beslut), och vara i strid med lagen – men ändå bygga på en tilltro på det demokratiska systemet i sig självt.

    Orättvisa och svek mot de unga att inte agera

    De unga aktivister som i veckan barrikaderade riksdagens entré sa något väsentligt om sitt motiv. De sa inte ”vi vill avskaffa demokratin.” De sa ”våra politiker sviker oss.”

    Utan tvivel är detta sant. Därmed tillfogas ännu en viktig pusselbit i legitimeringen av deras civila olydnadsaktion: det föreligger en orättvisa mot dem eftersom de med dagens politik förvägras rätten till sin egen framtid.

    Man kan säga att ungdomarna som hindrade riksdagsledamöterna att gå in till sin arbetsplats genom huvudentrén åberopar, ja, faktiskt ärar, en av de sundaste principerna som finns hos anständiga demokratier, nämligen möjligheten att bryta mot orättvisa lagar (eller protestera olydigt mot orättvis politik) med milda straff som påföljd. Det vill säga precis det rakt motsatta mot vad de kritiseras för.

    I odemokratiska länder fängslas personer som gör sådant här för lång tid. Eller fördrivs, eller dödas. Det är inte välgrundat att tro att västerlandet skulle hamna här. Men hårda, orättfärdiga straff kommer att tysta protesterna och skrämma människor att utöva sin yttrandefrihet. Dit verkar vi vara på väg, dessvärre.

    Larver och jäst mer hållbar mat för odlad lax

    Livsmedelsverket rekommenderar fisk två till tre gånger per vecka, men för den miljömedvetne blir valet av fisk svårt, då en så stor del kommer från ohållbart fiske. Odlad lax är populärt, men också förknippad med miljöproblem. Nu visar en ny avhandling att fluglarver och marin jäst kan bli ett mer hållbart foder för laxen.

    Odlad fisk är näringsrik och kan produceras mer hållbart än protein från landlevande djur. Mat från vattenbruk är därför en växande del av livsmedelsindustrin, enligt ett pressmeddelande från Göteborgs universitet. Dock finns flera stora problem med traditionell laxodling, som näringsläckage, antibiotikaanvändning och ohållbart foder i form av fiskmjöl eller importerad soja – som kan kopplas till överfiske och nedhuggen regnskog.

    I sin avhandling har Niklas Warwas, doktorand vid Institutionen för biologi och miljövetenskap vid Göteborgs universitet, undersökt mer hållbara alternativ. På menyn står istället för soja och fiskmjöl larver från tångflugan, som lever naturligt i tången vid havsstränder, samt marin jäst. Tångflugor kan odlas på restprodukter från odling av alger, och jästen odlas på lakvatten från sillkonservindustrin – en biprodukt som annars måste renas innan lakvattnet kan släppas ut i havet igen.  

    – Både jästen och insekterna kan odlas på en lång rad olika organiska material, säger Niklas Warwas enligt pressmeddelandet.

    Dessutom kräver varken jästen eller larverna någon större bearbetning, vilket kan minska energiåtgången i fodertillverkningen. Genom att skapa lokala cirkulära system där fodret produceras nära förädlingsfabriker, som i sin tur kan placeras nära fiskodlingar, skulle fiskodlingen kunna bli mer hållbar, enligt Niklas Warwas.

    Laxen verkar också gilla det nya fodret:

    – Både fluglarverna och jästen har goda näringsvärden och jag kunde notera att fisken åt fodret med god aptit. En annan viktig fördel är att dessa ingredienser kan stärka immunsystemet och därmed skydda fisken från sjukdomar, säger Niklas Warwas.

    Stor betydelse av energisystem för en mer hållbar livsmedelssektor

    En ny studie från Högskolan i Gävle belyser de miljömässiga fördelarna med att odla tomater året runt i Sverige, jämfört med att importera dem från Nederländerna. Resultaten, som kan appliceras på hela livsmedelssektorn, visar särskilt på betydelsen av hållbara energisystem.

    Livsmedelsindustrin har en enorm miljöpåverkan. Bland annat kan en tredjedel av våra klimatpåverkande utsläpp kopplas till maten. Det finns därmed orsak att studera hur vi kan göra denna jättesektor mer hållbar. Ett exempel på ett livsmedel med tveksam klimatmässig hållbarhet är tomater.

    Efterfrågan på tomater året om är så hög att svenska tomatodlare inte ens på sommaren kan tillfredställa denna höga efterfrågan från svenska konsumenter. En året-runt-efterfrågan trots att landets egna klimat endast tillåter sedvanlig utomhusodling under en begränsad period på sommaren. Det är bland annat det här som gett upphov till att tomater orsakar upp till 24 gånger mer växthusgasutsläpp än morötter.

    Men, om efterfrågan även måste mötas vintertid, vill vi då ha svenskodlade tomater från energikrävande växthus? Eller är det bättre med import från varmare klimat, där det krävs mindre energi för uppvärmningen? Slutsatser från tidigare rapporter är att det faktiskt är mer hållbart med import som alternativ till energikrävande inomhusodling. Det beror på den enorma energiåtgången som krävs för att odla tomater i svenska växthus under de kyligare säsongerna.

    Tekniska framsteg kan innebära mer hållbara tomater

    Emellertid, den tekniska utvecklingen verkar ha gått framåt. Nyligen genomförde forskare vid Högskolan i Gävle, under ledning av energisystemexperten Daniel Danevad, en omfattande livscykelanalys (LCA) för att jämföra miljöpåverkan av tomatodling i Sverige och Nederländerna. Studien innefattar en djupgående granskning av aspekter såsom energianvändning, energikällornas miljöpåverkan och växthusens design.

    Resultaten visar att svenska tomater, trots Sveriges kyligare klimat jämfört med Nederländernas, potentiellt har en mindre miljöpåverkan. Forskarna kopplar denna miljöfördel främst till användandet av förnybara energikällor och andra energieffektiva åtgärder som är vanligare i Sverige.

    Studien belyser också växthusens belysningsteknik som en viktig miljöfaktor. Det framgår att LED-lampor, som är mer energieffektiva än traditionella högtrycksnatriumlampor (HPS), bidrar till markant lägre energiförbrukning och därmed minskad miljöpåverkan.

    Dessutom framhålls transportens roll i miljöpåverkan av tomater. De tomater som importeras från Nederländerna till Sverige medför längre transportvägar och högre utsläpp än de kortare transporterna för inhemskt odlade tomater.

    Energi och val av produktionsmetod viktigt

    Den här forskningen ger insikt om hur valet av energikällor, energisystem och produktionsmetoder kan påverka hur miljövänlig livsmedelssektor vi har. Studien pekar även på kontinuerliga förbättringsmöjligheter.

    Även om studien specifikt fokuserar på tomatodling, är dess resultat tillämpliga på andra grödor, särskilt i kallare klimat. Studien är därför ett viktigt bidrag till förståelsen av hållbar livsmedelsproduktion och ger vägledning för framtida matproduktion.

    Emellertid, en viktig reflektion som behöver lyftas är att när vi diskuterar hållbarhet i produktionen, tenderar vi att fokusera på hur den kan bli mer hållbar, vilket är utmärkt. Men, det är också viktigt att vända på perspektivet: istället för att endast fokusera på produktionen, bör vi fråga oss varför det finns en ohållbar efterfrågan. Var ligger grundproblemet, och hur kan vi adressera det? Kanske ett tema för nästa studie?

    Från bred strategi till goda exempel i näringslivet

    Regeringen har beslutat sig för att göra ett omtag för arbetet med cirkulär ekonomi. Detta enligt ett pressmeddelande från klimat- och näringslivsdepartementet. Resan från att ta fram breda strategier för cirkulär ekonomi omfattande hela samhället, till arbete med goda exempel i näringslivet innebär stora förändringar i regeringsuppdraget för Delegationen för cirkulär ekonomi.

    Delegationen för cirkulär ekonomi inrättades under 2018 under ledning av ordförande Åsa Domeij och
    placerades hos Tillväxtverket. Syftet var att nationellt och regionalt stärka samhällets omställning till en resurseffektiv, cirkulär och biobaserad ekonomi. Delegationen inrättades som ett rådgivande organ till regeringen. 2021-2022 överfördes delegationens kansli från Tillväxtverket till Naturvårdsverket.

    Grunduppdraget: strategi för Sveriges övergång till cirkulär ekonomi

    Delegationen hade ursprungligen i uppdrag att utarbeta en strategi för arbetet med övergången till en cirkulär ekonomi och redogöra för arbetet med att genomföra den. Strategin skulle omfatta förslag på hur omställningen kunde stimuleras på olika nivåer i samhället. Inledningsvis hade delegationen stort fokus på att identifiera styrmedel som behövde införas, avskaffas eller modifieras.

    Under åren som delegationen har verkat har ett stort antal förslag och rapporter tagits fram, från expertgrupper och som samlade förslag från Delegationen till regeringen. 2022 valdes Tomas Kåberger, professor vid Chalmers Tekniska Högskola, till ordförande.

    Näringslivets omställning blir huvuduppdraget

    Från 2022 uttrycktes Delegationens uppdrag enligt följande: Delegationen för cirkulär ekonomi är ett rådgivande organ till regeringen och ska

    1. bidra till näringslivets omställning till en cirkulär ekonomi,
    2. identifiera hinder för näringslivets omställning till en cirkulär ekonomi,
      och
    3. synliggöra och kommunicera näringslivets möjligheter med en
      omställning till en cirkulär ekonomi.
    Uppdraget till Delegationen för cirkulär ekonomi 2022

    Krav från Delegationen på förbättrad tillsyn

    Ett av Delegationens viktigaste förslag i sin årsrapport till regeringen 2023 var behovet av förbättrad tillsyn för att underlätta materialströmmar i ekonomin. Ett särskilt seminarium hölls i frågan i december 2023.

    Till tidningen ETC beskrev ordförande Tomas Kåberger svårigheterna med att klara övergången till cirkulär ekonomi i Sverige när resurserna till bland annat Naturvårdsverket skärs ner kraftigt i regeringens budget. Det är inte bara lagar som behövs – utan tillsyn – och tillsyn kräver resurser, menade Kåberger. Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari framhöll enligt samma artikel att hon ville göra ett ryck framåt i frågor som rör cirkulär ekonomi och därför byter delegationsordförande.

    Regeringen byter ordförande

    Regeringen har därefter beslutat att göra ett omtag kring frågorna som rör omställningen från en linjär ekonomi till en cirkulär ekonomi. Tidigare ordföranden professor Tomas Kåberger ersattes i början av mars 2024 av en representant för näringslivet, Mattias Philipsson, vd för Svensk Plaståtervinning, som tidigare varit ledamot. Caroline Andermatt, VD på Myrorna, utses till ny vice ordförande. Förändringarna görs enligt regeringen för att ge delegationen ett tydligare näringslivsfokus.

    Nato är faktiskt den skrumpna jordgubbe vi har

    Bilden föreställer marscherande soldaters ben

    Medan den svenska regeringen levererar en klimathandlingsplan som saknar både plan och handling dyker en inte helt idealisk, men ändå oväntad räddare upp för konkreta klimatåtgärder: Nato. Faktum är att medlemskap i försvarsorganisationen medför krav på upprustade, fungerande järnvägar, vindkraft och klimatanpassning av militären, skriver Mattias Goldmann i veckans krönika.

    KRÖNIKA Hörde jag ett fyrfaldigt leve för Sveriges Nato-medlemskap? Borde 7 mars bli helgdag, kanske istället för nationaldagen som vi ändå inte firar? Känner alla sig trygga nu, när vi ersatt 200 år av neutralitet med att tydligt utpeka Ryssland som fiende? Är vi faktiskt, som statsministern tålmodigt förklarat att vi måste vara, beredda att dö för Ungerns sak – och litar vi på att de gör det samma för oss?

    Kanske inte. Men nu är vi med i Nato och då tänker jag på Strawberry Arena och Petter Stordalen. Han tycks aldrig tröttna på att berätta om hur jordgubbarna han skulle sälja som grabb var mindre och fulare än de andras. ”Du får sälja de jordgubbar du har”, sa farsan. Gör saft på dem så märks det knappt. Och här står vi nu med en nationalarena som en norrman köpt in sig på; dem har vi också lovat att försvara till sista blodsdroppen om så krävs. 

    Nato är den skrumpna jordgubb vi har i kartongen

    ”Vet du varför det heter Strawberry Arena?” kommer tusentals pappor att säga i halvlek till barnen de dragit med på ännu en småtrist allsvensk match. Barnen himlar med ögonen både för att de vet svaret och för att de vet vad som kommer sen – ett inspirerande uppfostringspass tills det är dags för avspark igen. 

    Men Nato och Strawberry är mer än så. De är lösningen på Sveriges klimatproblem. Samtidigt med att Stordalen slutförde stadionköpet och Kristersson slutförde bockandet och bugandet för Orbán och Erdogan, stod det klart att Sverige inte har någon klimatplan. Diagrammet för utsläppsminskningar är inte faktisk politik, åtgärderna som krävs är inget Tidöpartierna vill göra, och något annat finns inte – utom en utredning som ska vara klar 2027 vilket i bästa fall betyder att planen kan träda i kraft 2028. 

    Då kan man välja att vällustigt vältra sig i att det inte finns någon plan. ”Ha ha, de är nakna”, kräva avgång, anmäla, mot bättre vetande hoppas att liberala riksdagsledamöter ska byta sida. Eller så använder vi de jordgubbar vi har. 

    I den lilla jordgubbslådan finns några rätt så fina ändå. Som att vi har lagen på vår sida, även om vi nog borde lyssnat mer på Riksrevisionen när den slog fast att klimatlagen är tandlös och saknar sanktioner. Som att Sverige tvingas köpa utsläppsrätter eller betala böter för mångmiljardbelopp om vi bommar EU:s 2030-mål – men böterna skulle passa perfekt för SD:s Swexit-narrativ. Den nya, klart lysande jordgubben är Nato-medlemskapet. 

    Nato stimulerar vindkraft som försvarsresurs

    Medan Sveriges klimatlagstiftning är försedd med ”gäller ej försvaret”, så gäller klimatkrav i högsta grad i Nato, med målet att bli ”den ledande internationella organisationen avseende förståelse för, och anpassning till, klimatets säkerhetspolitiska dimension.” I Sverige är försvaret undantaget från den nu så futtiga reduktionsplikten, men Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg – ännu en norsk – anger att ”Det är inte rimligt att ha fler och fler elfordon på våra gator, medan våra väpnade styrkor fortfarande är beroende av fossila bränslen.”

    Medan försvaret i Sverige kan säga nej till varenda vindkraftpark, så har Nato sedan 2007 (!) ett arbete för att stimulera vindkraften som i sin tur kan ge lokalt producerad vätgas som gagnar totalförsvaret när bränsleleveranserna hotas. 

    Största aha-upplevelsen gäller nog järnvägen. I Nationella planen för infrastruktur, som nu är på remiss, är Nato centralt. Så dåliga tågförbindelser mellan Oslo och Stockholm som idag kan Nato inte godta, inte heller att Malmbanan gång på gång är trasig, att Inlandsbanan inte ens är elektrifierad eller att stambanorna är överfulla och opålitliga. Det måste vara tydligt och trovärdigt när projekt som Norrbotniabanan är klara.

    Därtill måste vi klimatsäkra bättre så att inte centrala sträckor slås ut under många månader av jordskred eller storm. Förr eller senare måste Kristersson eller försvarsminister Pål Jonson berätta för Nato att vi har problem med lövhalka också. Det blir pinsamt.

    Stordalens pappa hade nog rätt. Det må vara skrumpna små jordgubbar vi fått, men det är de jordgubbarna vi har och klimatkrisen är för avgörande för att inte försöka. Köp vår jordgubbssaft, nu med Natosmak. 

    Danmark går före: alla kommuner har snart klimatplaner för att leva upp till Parisavtalet

    Danmark är första landet i världen där samtliga kommuner har utlovat, eller i färd med att utlova, klimathandlingsplaner som lever upp till målen i Parisavtalet. Om de danska kommunerna klarar detta är det en unik utveckling.

    Ett särskilt projekt som heter DK2020 – Klimaplaner for hele Danmark jobbar med frågan om lokala klimathandlingsplaner. Organisationerna bakom DK2020 är Kommunernes Landsforening, Danmarks fem regioner och Realdania. Arbetet samordnas via Realdania som är en förening som arbetar med samhällsförändring. Det samlade arbetet med klimathandlingsplaner finns under benämningen Klimatalliancen. Analyser av både möjlighet till minskning av utsläpp och klimatanpassning har gjorts.

    Klimatneutral och klimatrobust

    På danska Klimatalliansens hemsida finns en karta där varje kommuns klimathandlingsplan kan nås. Ett exempel är Faxe kommune. Kommunen lyfter fram arbetet för hur den ska bli klimatneutral med tyngdpunkt på stora utsläppskällor inom exempelvis jordbruk och transporter. Faxe kommune lyfter också fram hur samhället ska bli ”klimatrobust” – ett danskt uttryck för klimatanpassning.

    Fakta om Klimatalliansen och länk till karta med danska kommuners klimathandlingsplaner finns här.

    Länsstyrelsen i väst tillstyrker stor park för vindkraft till havs

    Länsstyrelsen i Västra Götaland rekommenderar regeringen att godkänna ansökan om att bygga den havsbaserade vindkraftsparken Poseidon. Den skulle få en årlig produktion av 5,5 TWh el, ungefär motsvarande en kärnkraftsreaktor. Men – utan statligt stöd för bygget av kablar in till land är projektet mycket osäkert.

    Bakom ansökan står företaget Kontiki Vind AB, ett av bolagen inom statliga Vattenfalls vinddivision. Parken avses bli uppförd cirka 30 kilometer utanför Bohuslän i höjd med Marstrand och Tjörn. Den är den första av en serie av tre vindkraftsparker, i totalt fem delområden, som eventuellt kan komma att anläggas långt ut i havet nära territorialgränsen.

    Redan med denna första vindpark skulle den nuvarande regionala elproduktionen i Västra Götaland nästan fördubblas, vilket är viktigt för klimatomställningen, framhåller landshövding Sten Tolgfors:

    Västra Götaland står inför en genomgripande grön omställning och elektrifiering inom industri- och transportsektorn. Behovet av el i länet väntas närmast dubbleras till 2030 och tredubblas till 2045. För att klara av det tillkommande elbehovet behöver vi hitta en fungerande mix av energislag, där vindkraft är en del, säger han i ett pressmeddelande.

    Stora, eltörstiga industrisatsningar är på gång i Västsverige och därmed är elförsörjningen av bärande betydelse. Såväl nya batterifabriker som biobaserade raffinaderier är på gång och kräver trygg elförsörjning.

    Havets horisontlinje bryts av vindmöllorna

    Miljöprövningen av parken innehåller en stor mängd moment och överväganden. Utöver påverkan på själva det marina livet förändras självklart landskapsbilden. Den stora parken med upp till 340 meter höga vindmöllor kommer att bryta den idag obrutna horisontlinjen i väster även om den ligger mycket långt ut från land.

    Hur mycket och hur störande kan den som vill bilda sig en egen uppfattning om genom att gå in i presentationsmaterialet, till exempel här.

    Så här långt ut i havet är vattendjupet betydande, upp till 230 meter. Därmed behöver tekniken med flytande kraftverk tillämpas, vilket blir första gången i Sverige. De havsparker som byggts hittills står väsentligt grundare och är bottenfasta.

    Poseidonparken täcker en yta på drygt 150 kvadratkilometer och är tänkt att bestå av maximalt 81 vindmöllor.

    Regeringen subventionerar kärnkraft istället

    Regeringen fattar det slutliga beslutet om etableringen ska tillåtas eller ej. Men det beskedet är inte den stora huvudvärken. Regeringen har redan bäddat för att bygget inte kan genomföras. Detta eftersom man i fjol somras gjorde klart att vindkraftsföretaget själva får stå för hela kostnaden för att ansluta havsbaserade vindparker till stamnätet i land.

    Därmed återkallades det gamla uppdraget till Svenska Kraftnät att bygga anslutningskablar till havsvindparkerna. Vilket medför att det finns stora risker för bristande lönsamhet, eller förluster.

    Ett halvår senare gav regeringen beskedet att ny kärnkraft däremot kommer att stödjas med statliga subventioner från skattebetalarna, förutom även en statlig kreditgaranti för 400 miljarder kronor.

    När SMB frågar ägaren, Vattenfalls vinddivision, om vad uteblivet stöd till nätanslutningen betyder, kommer ett rätt tydligt, negativt besked:

    Det finns en stor potential i havsbaserad vindkraft i Sverige, något som vi bör ta vara på då vindkraften är särskilt viktig för att Sverige i närtid ska kunna ställa om till en fossilfri ekonomi. Havsbaserad vind behöver en lösning för anslutningen till stamnätet, där staten som i andra länder tar en tydlig roll, säger pressekreterare Johan Sennerö i det skriftliga svaret.

    Splittrat bland EU-länderna om koldioxidinfångning

    Bilden visar ett bolmande kolkraftverk

    Storskalig infångning och lagring av koldioxid får en stor roll i EU:s klimatstrategi, enligt kommissionens planer. Men medlemsländerna är splittrade. Samtidigt dras de få avskiljningsprojekt som pågår runt om i världen med stora problem.

    Carbon Capture and Storage (CCS) är beteckningen på den inte alls särskilt välbeprövade tekniken att fånga in och lagra koldioxid vid förbränning av olja och kol. BECCS, som betyder Bio Energy CCS, anger att samma teknik används för biobränslen. SMB har skrivit om tekniken och invändningarna mot den vid flera tillfällen, till exempel här och här.

    CCS/BECCS innebär att fossila utsläpp helt uteblir vid förbränning av olja och kol, respektive skapar så kallade negativa utsläpp när den appliceras på biobränslen. Detta förutsatt, så klart, att den avskiljda gasen lagras permanent i berggrunden på lämpligt sätt.

    EU-kommissionen vill skilja av 50 milj ton 2030

    EU:s plan för infångning och lagring av koldioxid är massiv, enligt ett läckt dokument som Aktuell Hållbarhet rapporterat om nyligen. Redan om sex år, 2030, ska 50 miljoner ton CO2 avskiljas årligen. Men det finns skepsis bland flera medlemsländers experter, som pekar på att tekniken är omogen och dyr.

    Tillgängliga fakta verkar ge stöd för den tveksamheten, visar en färsk granskning i Sveriges Natur. Enligt internationella energiorganet IEA finns i hela världen idag kapacitet att lagra 45 miljoner ton koldioxid. Detta är en bråkdel, en ynka promille, av dagens totala utsläppsnivå. Större delen av volymen, 80 procent, handlar enligt granskningen dessutom om att pressa ned koldioxid i gamla tynande oljekällor för att få upp de sista fraktionerna olja. Alltså ingen klimatåtgärd alls.

    Den största anläggningen i världen, Gorgon i Australien, klarar bara att lagra en tredjedel av de årliga fyra miljoner ton som den egentligen ska hantera, skriver man vidare.

    Medierapporteringen om koldioxidinfångningens potential har ibland varit oerhört missvisande. Det rapporterades till exempel entusiastiskt om världens största anläggning, Orca, för direkt avskiljning av koldioxid från luften, så kallad DACCS, som invigdes för några år sedan på Island.

    Anläggningen klarar att skilja av 4 000 ton koldioxid per år från luften – vilket motsvarar cirka tre sekunders globala utsläpp av växthusgaser med dagens nivåer!

    CCS gillas av fossilindustrin och oljeländerna

    Omfattningen av koldioxidutsläppen i atmosfären är så gigantiska att alla tekniker måste användas för att få ned volymerna. Många hundratals miljarder ton koldioxid, kanske än mer, behöver återföras från atmosfären. Vid sidan av naturlig kollagring i skogar och våtmarker krävs även CCS – men från forskarvärlden har riktats kritik mot FN:s klimatpanel för att ha överdrivna förhoppningar om tekniken.

    Det finns, slutligen, ännu ett mycket starkt argument att förhålla sig skeptisk till CCS: intresset för denna är särskilt stort hos de oljeproducerande länderna och oljebolagen.

    Fossilbranschens intresse för CCS som en metod att upprätthålla ”business as usual” har klart färgat av sig ända in i slutdokumenten på klimattoppmötena. Vid COP 27-mötet i Egypten år 2022 väcktes först hopp om att orden ”utfasning av fossila bränslen” skulle användas. Men istället blev formuleringen urvattnad. Medlemsländerna uppmanades att ”fasa ned kol utan infångning av koldioxidutsläpp och fasa ned ineffektiva fossila subventioner.”

    Med CCS-teknik är det fritt fram att elda på, måste den olyckliga slutsatsen bli.

    Bostadsmarknaden påverkas av miljöinformation

    En ny amerikansk studie visar hur amerikanska bostadspriser påverkas av information om föroreningar i bostadsområdet. Forskningen visar särskilt på betydande prisförändringar i områden nära stora utsläppskällor.

    Forskarna, som kommer från flera amerikanska toppuniversitet, har studerat bostadspriser genom att använda data från Zillow, en plattform för fastighetsinformation i USA. Deras forskningsfokus var hur offentliggörandet av information om lokala föroreningar påverkar bostadsmarknaden.

    Resultaten visar att huspriser inom en halv mil från stora föroreningskällor tenderar att sjunka om den typen av miljöinformation offentliggörs. Det här tyder på att tillgång till miljöinformation kan förändra hur människor agerar på bostadsmarknaden och betonar därmed även betydelsen av miljöinformation. Läs hela studien här.

    Nya samband mellan glaciärreträtter i Antarktis 

    Förändringar i glaciärer är inte slumpmässiga eller specifika för en viss glaciär. Den slutsatsen drar forskare till en ny studie om Thwaitesglaciären i Antartkis. De har hittat samband mellan Thwaites och den närliggande Pine Island-glaciären, som tyder på att yttre faktorer påverkade deras rörelser. 

    Thwaitesglaciären, även kallad ”Domedagsglaciären”, är en av Antarktis största glaciärer. Supermiljöbloggen rapporterade nyligen om att den riskerar att kollapsa inom fem år. Nya sprickor har hittats, vilket kan tyda på att den är på väg att brytas loss.

    I dagsläget står Thwaitesglaciärens smältning för runt fyra procent av den globala havsnivåhöjningen. En accelererande isförlust har observerats sedan 1970-talet, men det är oklart när denna fas av betydande smältning inleddes. Det mesta av datan har insamlats med hjälp av satelliter, men är enligt forskare inte tillräckligt för att förstå vad som kontrollerar glaciärens rörelser. 

    Nu visar ny forskning att starten för Thwaites reträtt sammanfaller med starten för Pine Island-glaciärens tillbakadragande. Den förlorar också massa i snabb takt. Med hjälp av kärnor av marina sediment har forskarna kunnat se när olika sediment har deponerats, och förstå glaciärens rörelse. En serie av parallella åsar i kärnorna visar på en reträtt som sammanfaller med Pine Islands rörelser. Enligt författarna kan en långvarig El Niño som inträffade mellan 1939 och 1942 ha bidragit till att båda glaciärerna började dra sig tillbaka samtidigt.

    Det som är särskilt viktigt med vår studie är att denna förändring inte är slumpmässig eller specifik för en glaciär. Det är en del av ett större sammanhang med ett förändrat klimat. Man kan helt enkelt inte ignorera vad som händer på den här glaciären, säger Rachel Clark, en av rapportförfattarna.

    Glaciärernas reträtt drivs alltså inte av intern dynamik som är unik för varje glaciär, utan beror snarare på externa oceanografiska och atmosfäriska faktorer. Nyligen genomförda modelleringsstudier visar att de faktorerna påverkas av klimatvariationer.

    Läs den nya forskningsrapporten här.

    Klimatförändringarna väntas bidra till betydande förluster av biologisk mångfald

    En ny studie visar hur klimatförändringarna påverkar den biologiska mångfalden. Resultaten är alarmerande – betydande förluster är att vänta om inte viktiga naturområden skyddas.

    Vi vet redan att den biologiska mångfalden är hotad, och att det hotet omfattar mänskligheten. Tidigare forskning har även pekat på klimatförändringarna som en av de största hoten mot biologisk mångfald. Ett förändrat klimat förändrar livsvillkoren på jorden, och många arter kan inte anpassa sig till de nya förhållandena.

    I den nya studien, som publicerats i Climate Change, bekräftar forskarna denna vetskap. Deras resultat visar att varje grad av global uppvärmning minskar antalet arter i världen. Dessutom är denna nedgång ännu mer framträdande i länder med rika och varierade ekosystem.

    I studien visar forskarna att en global uppvärmning på 3.2°C jämfört med förindustriella nivåer kan resultera i att vissa geografiska områden förlorar mer än hälften av sina arter. Detta innebär att cirka 49 procent av insekter, 44 procent av växter och 26 procent av ryggradsdjur skulle påverkas av sådan uppvärmning.

    Minskningen av arter är mindre vid lägre uppvärmningsnivåer. Med en uppvärmning på 2°C skulle 18 procent av insekter, 16 procent av växter och 8 procent av ryggradsdjur påverkas. Detta kan jämföras med en uppvärmning på 1.5°C​​ där 6 procent av insekter, 8 procent av växter och 4 procent av ryggradsdjur skulle påverkas.

    Klimatflyktingområden

    Det positiva i studien är att forskarna lyckats identifiera områden där fler arter skulle kunna överleva trots klimatförändringar. Dessa områden kallas i studien för klimatflyktingområden. För att ett område ska fungera som ett klimatflyktingområde beror på flera faktorer, bland annat låg markomvandling och arter som är mindre känsliga för klimatförändringar och har en förmåga att stå emot negativa aspekter av uppvärmningen.

    • Låg markomvandling: Markomvandling innebär förändring av ett områdes användning eller karaktär, som när naturliga habitat omvandlas till jordbruksmark eller bebyggda områden. Bland annat visar studien att det finns viktiga sådana områden i delar av Etiopien och Ghana. Dessa områden har större chans att bli klimatflyktingområden eftersom fler arter kan överleva där när deras naturliga livsmiljöer är intakta​​.
    • Mindre klimatkänslighet: I en del områden, som vissa bergsregioner, klarar sig arter bättre under varmare förhållanden eftersom det är naturligt svalare där. Dessa områden visar därmed mindre känslighet för klimatförändringar trots signifikant markomvandling i nyckelhabitat.
    • Resistens mot uppvärmning: Ytterligare områden, exempelvis i Ghana och Kina, har identifierats som områden med bättre förmåga att bevara klimatflyktingområden även under högre uppvärmningsnivåer (upp till 4°C). Forskarna menar att det kan bero på regionala faktorer som ekosystemets sammansättning eller geografiska egenskaper​​.

    Dessutom skriver forskarna att ekosystemens allmänna hälsa och funktionalitet är avgörande. Ett väl fungerande ekosystem är beroende av att behålla de arter som finns i det, och förlust av arter leder till en förlust av ekosystemets funktion​​.

    Antalet klimatflyktingområden minskar snabbt

    Trots att dessa klimatflyktingområden kan vara en viktig pusselbit för att bevara den biologiska mångfalden i ett förändrat klimat, visar studien att sådana områden försvinner snabbt. Enligt forskarna skyddas inte områdena tillräckligt väl för att möta klimatförändringarnas utmaningar.

    Bland annat konstaterar forskarna att antalet befintliga klimatflyktingområden inte är tillräckligt. Dessutom menar de att de som finns inte skyddas i tillräcklig utsträckning. De skriver även att i länder som Brasilien, Indien och Kina krävs en expansion av skyddade områden för att effektivt skydda den biologiska mångfalden som hotas vid ett förändrat klimat​​.

    Situationen är akut

    Den här studien är en ögonöppnare. Den visar att vi måste agera nu för att minimera de allvarliga skador på den biologiska mångfalden som kan förväntas av klimatförändringarna. Det vill säga: vi måste agera medan vi fortfarande har områden med fungerande ekosystem. Dessutom visar studien att vissa områden är särskilt viktiga att skydda.

    Genom att identifiera och skydda de klimatflyktingområden beskrivna i den här artikeln kan vi rädda många arter från att utrotas – och säkra biologisk mångfald för kommande generationer.

    Läs hela forskningsartikeln här.

    ”Domedagsglaciären” på väg mot kollaps – kan vara borta om fem år

    Thwaites glaciär på Västantarktis anses vara en så kallad tippningspunkt inom klimatsystemet. Nu kan den vara den nära att brytas sönder, varnar den svenska forskaren Anna Wåhlin som gjort nya mätningar av isen med en undervattensrobot.

    Det vi ser tyder på att det inte längre finns någon kraft som kan hålla emot, isen är för tunn nu, berättar Anna Wåhlin, professor i oceanografi vid Göteborgs Universitet, i ett reportage i Svenska Dagbladet. 

    Antarktis består av både inlandsis och glaciärer, som bildar ishyllor som sticker ut i havet. Thwaites glaciär är en av de mest sårbara. Den kallas ”domedagsglaciären” för att om den smälter riskerar dessutom inlandsisen att åka ut i havet, där den kan smälta snabbare. Om all Västantarktis is skulle smälta, skulle havsnivåerna stiga med cirka tre meter, vilket är ett existentiellt hot för uppemot en miljard människor.

    Redan förra året bildades en lång spricka och en 17 kvadratkilometer stor del av Thwaites glaciär lossnade. Anna Wåhlin och hennes kollegor har nu sett att hela glaciären är på god väg att brytas sönder. De har undersökt isen med hjälp av undervattensroboten Ran, som kan göra mätningar av både havsbotten och isen underifrån. Dessutom visar satellitdata att glaciärens yta är full av nya sprickor. 

    Förändringarna sker väldigt snabbt, intygar forskaren. Glaciären är väldigt instabil just nu. Den kommer inte att finnas kvar inom fem år, kanske till och med inom tre år.

    Västantarktis is är en av de så kallade tippningspunkter som har stor risk att passeras redan vid 1.5 graders uppvärmning, enligt en studie som publicerades i Science 2022. Andra forskare har också bedömt att Västantarktis istäcke redan är i huvudsak förlorat på längre sikt, på grund av de utsläpp som redan gjorts. Detsamma konstaterades i rapporten Global Tipping Points som släpptes vid det senaste klimattoppmötet i Dubai i höstas. 

    Ändå är osäkerheten stor kring hur havsnivåerna kommer att påverkas och hur fort det kan gå, enligt Anna Wåhlin. 

    Det krävs oerhört mycket energi för att smälta is i havet. Om man skulle ta all is som finns på Antarktis och flytta den till ekvatorn idag, så skulle det ta över 100 år för isen att smälta bort helt, säger hon i till SvD.

    Isen skulle också kyla havet, vilket skulle kunna göra att den stabiliseras och bildar en ny ishylla, enligt Anna Wåhlin, som hävdar att hon inte är orolig. Hon menar att det viktigaste är att kunna förutspå hur vattennivåerna kommer höjas, så att skyddsåtgärder kan vidtas. 

    Klimatledarskap innebär att ta sig an verkliga utmaningar

    Bild från SSAB:s /LKAB:s hybrid-satsning

    I Sverige finns goda, delvis unika, förutsättningar för en lyckosam elektrifiering av industriproduktion och transportsektor. Men för att nå framgång krävs mindre polarisering och en ärlig, konstruktiv debatt. Här finns tyvärr en del brister, skriver SMB:s krönikör, professor Filip Johnsson, i veckans krönika – och ger ett och annat exempel.

    KRÖNIKA: Klimat- och energifrågan kännetecknas av polarisering och en debatt som knappast är konstruktiv. Nu senast har det startats ett ”institut” med två medarbetare (Skandinaviska Policyinstitutet) som hittills fokuserat på att granska de gröna stålprojekten i norr. Jag tycker det är viktigt att både projekten i sig och statens roll i dem granskas, speciellt när betydande summor skattepengar satsas på projekten. Men för att granskningen ska ha något värde för skattebetalarna kan den inte vara alltför förenklad och ensidig.

    Institutet finansieras bland annat av Christer Gardell, som motiverar sitt bidrag med att det behövs en opartisk granskning. Samtidigt är Gardell genom Cevian Capital stor ägare i Thyssen Krupp i vilket tyska staten går in med motsvarande 20 miljarder svenska kronor i deras gröna stålprojekt. Man undrar då vad det är för skillnad mellan den tyska statens satsning på Thyssen Krupp och den svenska statens satsningar på våra stålprojekt.

    Olika aktörer har skilda roller i klimatomställningen

    En annan finansiär är Sydsvenska Handelskammaren, som tydligen har svårt att tåla att staten bidrar till finansiering av verksamheter i Norrland. Att en regional handelskammare ska bevaka sin region är väl naturligt men den borde rimligen lyfta blicken och se att olika aktörer har olika roller i klimatomställningen.

    Med sådana intressenter blir det för mig oklart om granskningen inte riskerar att färgas av den typ av både medvetna och omedvetna processer som i forskningen brukar benämnas ”confirmation bias” och ”motivated reasoning”. Alltså att vi inte ger alla fakta och delar av information samma uppmärksamhet eller hänsyn.

    Jag ställer mig också frågande till att granskarna aldrig föreslår några realistiska alternativ för hur vi ska ställa om industrin och möta klimatmålen. Ett exempel är att en del av elen som behövs för elektrifieringen rimligtvis behöver komma från vindkraft. Men forskare knutna till institutet debatterar även mot vindkraft. Här framförs irrelevanta argument som att vindkraft släpper ifrån sig farliga kemikalier med hänvisning till försiktighetsprincipen. Detta trots att påverkan är helt försumbar jämfört med andra källor. Då blir även frågan här om det ligger något personligt bakom: de vill kanske helt enkelt inte ha vindkraft.

    Det kommer naturligtvis vara stora utmaningar att ställa om våra energi- och materialsystem i enlighet med klimatmålen. Och det kommer krävas kompromisser. Men i detta finns också stora möjligheter, inte minst för svensk industri och arbetstillfällen Till exempel erhöll Hitachi nyligen en order på 145 miljarder kronor för omriktare till havsbaserad vindkraft.

    Det pågår mycket forskning om framtidens elsystem – forskning där akademi och industri samverkar för att lösa de utmaningar som omställningen innebär och där vi också ser en mängd möjligheter. Precis som Hitachikontraktet visar sker det dessutom redan en stark utveckling i industrin. Nyligen besökte jag Elmia Solar. Det var mycket intressant att se alla dess kompletta system med solpaneler, omriktare och batterilager från olika leverantörer.

    Klokt att utreda lokal eldrift i Sverige

    I det försämrade geopolitiska läget är det såklart en fördel att ha ett mer varierat och sammansatt elsystem som är utspritt över Sverige där alla kraftslag kan bidra. I regeringens förslag till nya energipolitiska mål har den aviserat att delar av Sverige ska kunna startas upp i ödrift. Alltså att elproduktionsanläggningarna ska kunna fungera tillsammans med elanvändare i ett geografiskt avgränsat elektriskt nät, utan koppling till det omkringliggande nätet.

    Det kan vara klokt. En del av lösningen torde vara att öka andelen förnybar elproduktion som i form av vind- och solel och kraftvärme tillsammans med gasturbinbaserad reservkraft kommer att vara utspridd över hela Sverige, inklusive olika energilagerlösningar.

    Tillsammans med vattenkraften, existerande kärnkraft och på sikt kanske ny kärnkraft har Sverige en unik position att kombinera elektrifiering av industri- och transportsektorerna med litet eller inget behov av import av bränslen från omvärlden. Alla tekniker – såväl kärnkraft som förnybart – kommer däremot under överskådlig tid att vara beroende av import av olika material inklusive sällsynta metaller och uran från regioner utanför EU. Här är det viktigt att verka för ett minskat beroende och utveckla metoder för ökad materialåtervinning. Inte minst varnar FN i en ny rapport för att utvinningen av naturresurser inte bara kan fortsätta att öka.

    Det är mitt hopp att Sverige och svensk politik kan ta ett klimatledarskap och ta sig an de verkliga utmaningarna. Kanske något för Skandinaviska Policyinstitutet att ta tag i?

    ”Rimlig slutsats att regeringen saknar plan för att nå klimatmålen”

    Det ligger nära till hands att dra slutsatsen att regeringen helt saknar en plan för hur klimatmålen ska uppnås. Det framhåller ekonomie doktor Markus Larsson och professor Göran Finnveden i ett debattinlägg, där regeringens argumentation kring och i den klimatpolitiska handlingsplanen nagelfars noga.

    DEBATT Efter att regeringens klimathandlingsplan presenterades strax innan jul har den nagelfarits såväl på SMB som i till exempel DN och Dagens ETC. Nu avslöjar även Dagens Nyheter att regeringens kalkyl för att nå netto nollutsläpp år 2045 bygger på ett scenario med kraftigt höjd reduktionsplikt. 

    Att regeringen har svårt att svara på hur svenska klimatmål ska nås blev uppenbart i Anders Holmbergs intervju av klimatminister Romina Pourmokhtari i SVT:s 30 minuter 22 februari. Mycket av kritiken mot regeringens klimatpolitik handlar om att det är oklart hur Sverige, med Naturvårdsverkets ord, ”inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären senast år 2045, för att därefter uppnå negativa utsläpp”.

    I en granskning 20 februari frågar sig Dagens Nyheter: Hur ska Sverige nå klimatmålen när den förda politiken leder till kraftigt ökade utsläpp? När regeringen strax innan jul presenterade sin klimathandlingsplan – hela vägen till nettonoll illustrerades vägen mot nollutsläpp med en graf med stadigt minskade utsläpp. DN:s granskning visar att ”bakom den fallande utsläppskurvan ligger en kalkyl där reduktionsplikten höjs under perioden 2027–2030 – till en nivå som sedan ligger kvar till 2045”. Underlaget är gjort av Energimyndigheten. Samma reduktionsplikt har regeringen i själva verket sänkt för att få ner bränslepriserna. 

    Regeringen visar fel med sin grafik

    På sidan 217-218 i Klimathandlingsplanen beskrivs ett ”Utsläppscenario som når nettonollutsläppsmål 2045 och som innehållet i denna klimathandlingsplan bedöms skapa förutsättningar för”. Det förklaras att ”Naturvårdsverket har i arbetet med detta illustrativa scenario utgått från en analys av potentialen i omställningen per sektor …”. Scenariot illustreras med Figur 14.1, som är samma som den graf som DN presenterar, men i Klimathandlingsplanen anges en publikation från Naturvårdsverket som källa.

    Grafiken ovan visar ett scenario där utsläppskurvan sjunker brant – men här räknas in den reduktionsplikt som regeringen valt att sänka till lägsta möjliga nivå, vilket gör den missvisande.
    cid:image002.png@01DA6977.74F88640

    Regeringen ger alltså sken av att Naturvårdsverket har arbetat fram scenariot i figuren. Men det här stämmer inte. Källan, Naturvårdsverket 2021, kommer från tiden före såväl sänkningen av bensin- och dieselskatten som sänkningen av kvotplikten.

    I själva verket skriver Naturvårdsverket i publikationen som hänvisas till (Uppdaterade målscenarier som visar hur målen i det svenska klimatpolitiska ramverket skulle kunna nås, sid 4) att inblandningen av förnybara drivmedel behöver öka: ”… användningen av flytande och gasformiga förnybara drivmedel … ligger på en något högre nivå”. Reduktionspliktens betydelse för att nå svenska klimatmål är något som Naturvårdsverket återkommer till (till exempel här). 

    Naturvårdsverket står inte bakom regeringens beräkningar

    Den som försökt sätta sig in i regeringens klimatarbete och Klimathandlingsplanen lämnas med flera obesvarade frågor:

    *      Det scenario som regeringen visar ska leda till minskade utsläpp bygger på införandet av högre inblandning av biobränsle, något regeringen själva förkastat. Hur lyder planen för att minska utsläppen?

    *       Regeringen ger i Klimathandlingsplanen sken av att Naturvårdsverket står bakom deras beräkningar. Går man till källorna som hänvisas till visar det sig att de inte gör det. 

    *      Enligt DN:s granskning är det Energimyndigheten som har gjort underlaget till scenariot i Klimathandlingsplanen. Varför anger regeringen Naturvårdsverket (2021) som källa i KHP om det i själva verket är Energimyndigheten som gjort underlaget? 

    Varför redovisar inte regeringen sina källor på ett korrekt sätt? Försöker man blanda bort korten? Det ligger nära till hands att dra slutsatsen att regeringen faktiskt saknar en plan för att nå uppsatta svenska klimatmål. 

    Artikelförfattarna, Markus Larsson, ekonomie doktor, och Göran Finnveden, professor är verksamma inom forskningsprogrammet Mistra Sustainable Consumption samt vid institutionen för hållbar utveckling, miljövetenskap och teknik, KTH i Stockholm



    Biodrivmedlen nödvändiga och det blir dyrt att vänta

    Trafikverket PM Trafik

    Både bränslebolagens egen organisation Drivkraft Sverige och Trafikverket är tydliga med att inblandning av biodrivmedel krävs för att klara klimatmålen. Detta gäller även vid kraftig elektrifiering och ju längre vi väntar desto dyrare blir det för invånarna som ska tanka.

    Trafikverket har precis tagit fram en ny rapport som beskriver olika tänkbara scenarier. Sven Hunhammar, miljödirektör vid Trafikverket, säger till SVT att elektrifiering inte räcker. Förnybara drivmedel är väldigt viktigt, annars nås helt enkelt inte klimatmålen. Trafikverket har räknat på flera olika scenarier och i samtliga krävs ökad andel biodrivmedel för att klara EUs klimatmål. Då kommer diesel och bensin bli dyrare vid pump, menar Sven Hunhammar. Detta eftersom det i dagsläget är dyrare att producera biodrivmedlen. Trafikverket menar också att vi kommer få betala senare för att reduktionsplikten, alltså inblandningen av biodrivmedel, nu har sänkts. Varken Sveriges nationella klimatmål eller EUs mål ser ut att nås.

    Ju mer vi släpper ut nu, desto mindre måste vi släppa ut senare.

    Sven Hunhammar, Trafikverket till SVT.

    Drivkraft Sverige är bränslebolagens egen organisation. Åsa Håkansson, miljöansvarig på Drivkraft Sverige, berättar för SVT att hon drar liknande slutsatser som Trafikverket efter att ha gjort egna beräkningar. För att klara EU:s mål krävs brant minskning av utsläpp efter år 2027 och därmed kraftigt ökad inblandning av biodrivmedel. Biodrivmedel kostar mer än fossila, menar även hon, och det kommer att kosta. Därför går det inte att samtidigt nå mål om sänkta bränslepriser vid pump och EUs klimatmål, säger Håkansson när hon får frågan hur hon ser på regeringens löften om låga bränslepriser:

    ”Det blir ju intressant att se hur de tänker göra det”

    Åsa Håkansson, Drivkraft Sverige till SVT om att regeringen utlovat fortsatt sänkta bränslepriser.

    Rapporten från Trafikverket finns att läsa här.

    Forskare: viktiga ekosystem borde vara globala allmänningar

    I dagsläget inkluderar de globala allmänningarna områden utanför nationella gränser – såsom internationella hav och Antarktis. Enligt forskarna till en ny studie skulle dessa allmänningar även behöva inkludera viktiga ekosystem och områden innanför nationsgränserna om de reglerar planetens funktion och tillstånd, exempelvis ekosystem som utgör tippningspunkter.

    En tvåårig studie som involverar 22 internationella forskare drar nu slutsatserna att gemensamt skydd över viktiga planetära ekosystem skulle stärka resiliens och rättvisa. Forskarna är bland andra Johan Rockström, Jonathan Donges och Carl Folke från Stockholm Resilience Centre.

    Befintliga allmänningar baserade på oändliga resurser

    Beroende på vilka begrepp och lagar som används går det att identifiera fyra globala allmänningar i dagsläget: Antarktis, öppet hav och havsbotten, yttre rymden samt (i mer otydlig utsträckning) atmosfären. Dessa områden delas av alla stater, därav har stater och människor ett kollektivt ansvar och intresse att skydda dem.

    Allmänningarna är också utgångspunkten för att undersöka hur ett globalt styre och samarbete kring viktiga planetära system genomförs. Ett problem är att styret sker utifrån överenskommelser och lagar som baserats på ett fortsatt stabilt planetärt system med oändliga resurstillgångar.

    Vi anser att de planetära allmänningarna har potential att formulera och skapa effektiva förvaltningsskyldigheter för stater världen över genom styrning av det planetära systemet som syftar till att återställa och stärka planetens motståndskraft och främja rättvisa. Men eftersom dessa allmänningar ofta ligger inom suveräna territorier måste sådana förvaltningsskyldigheter också uppfylla vissa tydliga rättvisekriterier, säger professor Joyeeta Gupta på Amsterdams Universitet enligt Stockholm Resilience Centre.

    Ökad risk för tippningspunkter

    En tippningspunkt (tipping point på engelska) är en brytpunkt där en avgörande tröskel passeras och som innebär en oåterkallelig förändring av jordens ekosystem och klimatsystem. Till exempel kan ekosystem och atmosfäriska cirkulationsmönster förändras snabbt, medan inlandsisens kollaps går långsammare, men leder till en oundviklig havsnivåhöjning på flera meter.

    2022 publicerades en studie om de tippingspunkter som kan triggas av 1,5 graders uppvärmning. Vi rör oss just nu mot tre graders uppvärmning, och enligt studien från 2022 är det flera områden som är i riskzonen redan vid 1,5 grader: Avsmältning av Grönlands och Västantarktis stora inlandsisar, storskalig upptining av permafrosten, kollaps av den stora havsströmmen i Labradorhavet, och massdöd av tropikernas korallrev.

    Karta över tippingspunkter som kan triggas av den globala uppvärmningen. Källa: Science. Illustration: PNAS

    Forskarnas uppmaning: inkludera kritiska biofysiska system

    Allt mer tyder på att de olika tippingspunkterna kan påverka varandra i en slags dominoeffekt. Ett exempel som tas upp i den nya studien är Amazonas regnskog. Avskogning och ekologisk nedbrytning bidrar till utsläpp av kol och förlorad koldioxidupptagningsförmåga, förlust av biologisk mångfald, förändringar i viktiga sötvattenflöden och spridning av patogener från vilda djur till människor. Samtidigt skapar höga koldioxidutsläpp och en växande efterfrågan på naturresurser ett alltför stort tryck på Amazonas och andra ekologiskt bräckliga regioner. Detta hotar stabiliteten i det planetära systemet.

    Forskarna till den nya studien föreslår ett nytt ramverk – den planetära allmänningen – som ska inkludera globalt delade geografiska regioner samt kritiska biofysiska system. Dessa reglerar planetens tillstånd och motståndskraft, och därmed den allmänna livskraften på jorden. Studiens slutsats är att denna nya planetära allmänning bör inkludera omfattande förvaltningsskyldigheter som syftar till att återställa och stärka planetens motståndskraft och social rättvisa.

    Föreslagna kategorier av planetära allmänningar. Det planetära systemet, som representeras av den yttre grå ramen, utgör den ultimata övergripande planetära allmänningen, med sammanlänkade självreglerande egenskaper. Systemet består av ”sfärer” av planetära allmänningar och andra delsystem, nämligen tippingpunkter (i fet stil) och andra biofysiska system som spelar en viktig roll för att reglera livsmöjligheterna på jorden. Källa: PNAS

    Läs hela studien här.

    ← Tipsa!

    Tipsa oss

    Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.