För den som vill påverka regeringens lagstadgade handlingsplan för klimatet är det dax att kavla upp ärmarna och ställa krav på att vara med i de dialoger som regeringen tänker hålla inför det utlovade nationella klimatmötet.
Under hösten har tre underlag till regeringens kommande klimatpolitiska handlingsplan varit ute på remiss: Förslag som leder till transportsektorns klimatomställning (M2022/01828), Näringslivets klimatomställning (M2022/01829) och Lokal och regional klimatomställning (M2022/01830). Ett stort antal remissvar har inkommit där en del aktörer avstår från att yttra sig, medan andra betonar vikten av skarpare åtgärder för att nå klimatmålen. Svenskt näringsliv tonar föga förvånande ner de svenska utsläppen och betonar det globala perspektivet, tillståndsprocesser och konkurrenskraften.
Som Supermiljöbloggen tidigare har berättat om kommer den kanske skarpaste kritiken från Klimatpolitiska rådet. Rådet menar att förutsättningarna ändrats dramatiskt efter regeringsskiftet i höstas. De beslut som regeringen tagit efter höstens riksdagsval förväntas leda till kraftigt ökade utsläpp av växthusgaser. I remissvaret inför regeringens klimatpolitiska handlingsprogram uttrycker sig rådet glasklart:
Även om regeringen skulle genomföra samtliga förslag i de föreliggande tre underlagen kommer effekten inte i närheten av att kompensera för det utsläppsgap som nu har uppstått i relation till 2030-målen.
Klimatkommunerna: ”Mycket av arbetet görs hos oss”
Även Klimatkommunerna, en förening med 49 kommuner och en region som medlemmar, är kritiska till brister i måluppfyllelse från nationell nivå. Klimatkommunernas arbete ligger i framkant i Sverige och världen, med tuffa klimat- och energimål och ambitiösa åtgärder. Organisationen menar att en stor del av det praktiska klimatarbetet sker i kommunerna, som har mycket olika förutsättningar att klara av att bidra.
Från regeringen efterfrågar Klimatkommunerna bland annat statlig finansiering för klimatsamordning, det vill säga strategiskt arbete för att minska utsläppen av växthusgaser inom kommunens geografiska område. Dessutom efterfrågas att en enhetlig styrning av statens myndigheter och verk mot klimatmålet säkerställs.
Lunds universitet vill bredda klimatinsatserna
Lunds universitet skriver i sitt remissvar om behovet av att öppna upp för fler insatsområden exempelvis cirkulärt byggande, hållbar konsumtion och jordbruksfrågor. Såväl Lunds universitet som Högskolan i Borås pekar på vikten av att klimatpolitiken vilar på och sker i nära samverkan med forskningen.
Klimatpolitiska rådet betonar vidare att det är lagkrav på att den klimatpolitiska handlingsplanen beskriver de åtgärder som behövs för att nå klimatmålen. Rådet framhåller att regeringen snarast behöver ta fram ytterligare underlag med förslag till nya styrmedel – eller förändringar i det som hittills presenterats – som har förutsättningar att nå 2030-målen och pekar särskilt på att osäkerheten som uppstått i näringslivet om Sveriges väg mot klimatmålen behöver skingras.
Regeringen utlovar dialog
Frågan är om regeringen lyssnat på remissinsatserna med Klimatpolitiska rådet i spetsen? I ett inlägg på DN debatt den 1 januari skriver regeringsföreträdare att deras handlingsplan för klimatet kommer presenteras hösten 2023 och att fossilfritt Sveriges färdplaner kommer vara ett viktigt underlag. Det finns dock få tecken i artikeln på helhetsgrepp för att nå klimatmålen.
Regeringen aviserar däremot på DN-debatt i samma artikel att dialog kommer att föras med näringsliv, forskare och civilsamhälle under vintern och våren 2023 inför det nationella klimatmöte som planeras före sommaren. Dialogerna kan bli viktiga tillfällen för alla klimatengagerade aktörer i Sverige. Här kan krav fortsätta ställas på att regeringen tar beslut som uppfyller kraven i klimatlagen och som genomför beslutade målsättningar på klimatområdet.
Överenskommelsen om EU:s nya batteridirektiv kom i mål i december. Det nya direktivet kommer att reglera batteriers hela livscykel och kommer bland annat att innebära att alla batterier ska vara utbytbara i produkter som säljs på den europeiska marknaden.
Det nya batteridirektivet ska ses som ett resultat av EU:s gröna giv, the European Green Deal, och EU:s handlingsplan för cirkulär ekonomi. Ett av målen är att direktivet ska utveckla återvinningen av metaller inom EU, där USA och Asien idag har försprång. Förhoppningen är att direktivet sätter en global standard för batteribranschen.
Bedömningen är också att EU-marknaden växer så snabbt att direktivet kommer få genomslag för försäljningen utanför EU. Miljöorganisationer, reparatörer och återvinningsindustrier har länge försökt göra sig hörda för bättre batterier. När lagstiftningen nu ser ut att komma på plats lyfts överenskommelsen som en framgång, bland annat av European Environmental Bureau (EEB).
Reglerna omfattar hela livscykeln
De kommande reglerna gäller alla typer av batterier som säljs inom EU, som förbrukade bärbara batterier, industribatterier, start- och tändningsbatterier för fordon och maskiner samt elfordonsbatterier och batterier för lätta transportmedel såsom elcyklar, elmopeder och elskotrar.
Hela batteriets livscykel kommer att regleras, från design till omhändertagande av avfall. Direktivet kommer också att ställa krav kring klimatutsläpp under produktionen av batterier och återvinningsmål för metaller som litium. Målet för återvinning av litium från förbrukade batterier är 50 procent till år 2027 och 80 procent till år 2031. De stora aktörerna i batteribranschen kommer att behöva tillämpa så kallade tillbörlig hänsyn (due diligence) och säkerställa att social och miljömässiga hänsyn tas i leveranskedjorna för råvaror som används i batterier på EU-marknaden.
Konsumentprodukter som går att fixa
Under förhandlingarna av direktivet uppmärksammade EEB och Right to Repair att 60 procent av all elektronik för konsumentbruk innehöll så kallade integrerade litiumjonbatterier. Enligt EEB har de senaste årens trender med att gömma batterierna i produkterna resulterat i att vissa batterier är näst intill omöjliga att separera från själva produkten.
Den typen av produkter kommer vi förhoppningsvis inte längre att se på den europeiska marknaden. Detta ses som ett viktigt steg i att stärka konsumenters rätt att kunna laga sina produkter. Det kommer också att ge stor miljömässig besparing.
Utöver att batterier ska vara utbytbara ska batterier vara tillgängliga som reservdelar i fem år efter att den sista enheten av modellen har släppts ut på marknaden. Enligt Right to repair återstår det att se om reservdelar kommer att säljas till ett rimligt pris för oberoende operatörer och slutanvändare.
En bit kvar innan direktivet rullar i mål
Direktivet ska träda i kraft 42 månader efter överenskommelsen och många detaljer ska läggas fast under de kommande åren. Tekniska aspekter kommer att fastställas i sekundär lagstiftning genom så kallade genomförandeakter och delegerade akter. Det finns uppgifter om ett trettiotal sådana akter ska tas fram som ett komplement till EU:s övergripande beslut.
EU får inte hindra svenskt skogsbruk – för klimatets skull! Det framhåller Ove Nilsson, skogsgenetikprofessor vid SLU. Han är en av 550 forskare som undertecknat ett upprop mot EU:s arbete för ökad mångfald och kollagring i skogarna.Men antas förslagen väntar av allt att döma stora förändringar för det svenska skogsbruket. Oavsett vad politiker och branschen i Sverige tycker.
De 550 forskarna, som kommer från många länder även utanför EU, är kritiska till att unionen vill begränsa användningen av biomassa från skogen och anser att det inte gynnar klimatet.
Ett hållbart skogsbruk som använder tillväxten till träprodukter och energi, och även håller virkesförrådet i skogen konstant, är bra för klimatet, lyder kärnbudskapet i deras brev.
Frågan är dock vad som är hållbart. Det svenska skogsbruket som det bedrivs idag är ett stort hot mot den biologiska mångfalden, menar dels Naturvårdsverket , dels Skogsstyrelsen (i sin uppföljning av de svenska miljömålen).
Ove Nilsson definierar för sin del däremot även kalhyggesbruk som hållbart, och viktigt att behålla i stället för att stoppa. Så här uttrycker han sig i en artikel i Tidningen Näringslivet:
(Att stoppa…, reds. anm) Det skulle få väldigt stora konsekvenser för svenskt skogsbruk. Det finns en begränsad förståelse för hur nordisk skog växer och hur nordiskt skogsbruk bedrivs, jämfört med hur man bedriver det längre söderut i Europa. Att helt sluta bruka skogen skulle på kort sikt vara effektivt för att ta bort koldioxid ur atmosfären. Men det tror jag är ett alldeles för kortsiktigt tänkande, säger han.
Tuffa klimatkrav på Sverige
Sverige ska enligt EU:s klimatprogram öka den årliga kollagringen i skog och mark från dagens cirka 43 miljoner ton koldioxid per år till 47 miljoner från och med år 2030. För hela EU ska marklagringen öka till 310 miljoner ton per år 2030. Marklagringen av koldioxid ligger nu på cirka 250 miljoner ton inom EU totalt.
Samtidigt finns även fastställda förslag på hur mycket utsläppen ska minska i den ”icke handlande sektorn”, det vill säga i Sverige främst vägtrafik, jordbruk och uppvärmning. Koldioxidutsläppen ska år 2030 ha minskat 50 procent jämfört med 1990 års nivå. Utsläppen inom den ”handlande sektorn”, det vill säga energiproduktion och industri, är redan fastslagna och regleras av utsläppsrätter i ETS-systemet (Emission Trading System).
De här betingen kommer, om de antas, ställa riktigt skarpa krav på en vässad och bredare svensk klimatpolitik jämfört med dagens. Och skogsnäringen står med all säkerhet inför rejäla förändringar. Det konstaterar miljöanalytikern Magnus Nilsson i en artikel i Aktuell Hållbarhet. Han påpekar även att kraven på kollagring i skogen – främst genom lägre virkesuttag jämfört med idag – kan komma att skärpas som en följd av att regeringens politik nu leder till ökade utsläpp från vägtrafiken, istället för tvärtom.
Carl Fredrik Bergström, professor i EU-rätt vid Uppsala universitet, framhåller i samma tidning att många svenska politiker inte talar klarspråk inför sina väljare: nämligen att EU getts väsentlig makt även över skogspolitiken. Istället, menar han, låtsas man att denna fullt ut är föremål för nationellt bestämmande.
”Skogsindustrin har skäl att vara orolig”
Det är medvetet vilseledande, men för mig är det oklart varför de gör så här. Det är självklart att EU har befogenhet att lagstifta i de här frågorna. EU-kommissionen skulle inte ens hålla på med det här om det inte fanns lagstöd. Och det här är bara början. Utifrån EU:s nya skogsstrategi kan vi förvänta oss mer lagstiftning framöver. Skogsindustrin har all anledning att oroa sig för hur den får att tjäna pengar på skog framöver, säger Carl Fredrik Bergström till Aktuell Hållbarhet.
Parallellt med de ökade kraven på kollagring och utsläppsminskningar har EU ett program för att återställa skadad natur och öka den biologiska mångfalden. Även detta motsätter sig en bred majoritet av de svenska partierna. I somras röstade samtliga partier utom L, MP och V igenom ett särskilt yttrande till EU som gjorde gällande att den svenska nationella lagstiftningen ska gälla, vilket SMB uppmärksammade.
De tre reservanterna L, MP och V ansåg däremot att EU är en korrekt politisk instans för sådana beslut:
”Förslagen strider inte mot EU:s lagar”
Vi anser att det tydligt framgår av EU-traktaten och EU-domstolens praxis att kommissionens förslag till förordning varken strider mot subsidiaritetsprincipen eller proportionalitetsprincipen. Att hävda att så är fallet är inte bara att förringa de betydande problemen med biologisk mångfald och livsmedelssäkerhet i Sverige och unionen – utan visar också på en oinformerad syn på unionens funktionssätt och Sveriges ansvar att bidra till gemensamma lösningar på livshotande problem i medlemsländerna, skriver man i sin reservation.
Sedan Liberalerna deklarerat den här uppfattningen har man efter valet i höstas dock ingått i en fyrpartiregering som samarbetar med Sverigedemokraterna. Det är klarlagt att SD har ett starkt inflytande även över regeringens EU-politik. Ledande politiker inom SD inte bara förnekar klimatkrisen i stort. Man trycker nu också på för att den svenska regeringen ska ta strid mot EU:s miljö- och klimatpolitik, vilket SMB berättat om.
Varje vecka redovisar SMB halten av koldioxid i luften.
Enligt senaste mätningen uppmätt på på Hawaii låg koldioxidhalten i atmosfären 30 december på 419,25 miljondelar (ppm). Jämfört med för exakt ett år sedan är det en ökning med 2,36 ppm. Koncentrationen av koldioxid nådde 417,51 ppm i november, vilket är en ökning med 2,50 ppm jämfört med november 2021.
På grund av vulkanutbrottet vid Mauna Loa i slutet av november kommer mätdata från och med december 2022 från en plats vid Maunakea Observatories, cirka 33 mil norr om Mauna Loa-observatoriet.
Koldioxidhalten ligger nu över 50 procent över förindustriell nivå räknat från år 1750 och världen är därmed halvvägs till en dubblering av koldioxidhalten. Den underliggande trenden går tydligt uppåt och vi är på väg åt fel håll. Koldioxid stannar i atmosfären i många, många årtionden och låser därmed in klimatförändringarna för kommande generationer.
Samtidigt blir det tydligt att det sker en acceleration ju mer koldioxid som släpps ut. Fram till 1970-talet ökade koncentrationen med ungefär 1 ppm per år, men runt år 2000 var den årliga ökningen uppe i 2 ppm för att nu ligga på 2,5 ppm per år och ökande.
Dagens koldioxidhalt i atmosfären är exceptionellt hög och har inte befunnit sig på den nivån på 3,6 miljoner år, enligt NOAA, och vi närmar oss nu nivåer liknande de som fanns för 15 miljoner sedan när det var 3-4 grader varmare och havsnivån var 20 meter högre. Forskning visar att världen nu snabbt rör sig mot förändringar i klimatsystemet som saknar motstycke i människans historia.
Enligt Storbritanniens nationella vädertjänst Met Office förväntas 2023 bli varmare än 2022 och ett av de varmaste åren någonsin. Det nya året har inletts med värmerekord runt om i Europa som fått många meteorologer att tala om det mest extrema de sett. På en del platser är det över 15 grader varmare än normalt.
Sveriges television genomförde nyligen en publikundersökning, där nästan 4300 tittare deltog, och har nu presenterat resultatet. Två slutsatser är att kriget och klimatkrisen oroar mest och att en majoritet av de svarande har en dyster syn på framtiden.
I undersökningen som SVT genomförde fick deltagarna bland annat svara på om det som hänt i Sverige och världen den senaste tiden har påverkat deras mående.
Bland slutserna presenteras att kriget i Ukraina och klimatkrisen är två av de största orosämnena för tittarna. Dessa två ämnen har påverkat de svarandes mentala mående och framtidssyn mer negativt än dödsskjutningar och den instabila ekonomin.
Av de som uppger att de är oroliga för klimatkrisen säger nio av tio att de har ändrat sitt sätt att leva som en konsekvens av sin klimatoro. Mer än hälften uppger att de känner hopplöshet kopplat till klimatet.
”Det känns som om jorden har fått obotlig cancer”, säger Mats Sanguin, en av de som svarade på SVT:s enkät.
När Morgonstudion visade ett inslag om hyllade klimatsatiren Don’t look up agerade programledarna exakt som filmens obrydda tv-ankare. Istället för att prata om filmens verkliga handling diskuterade deltagarna kometer och asteroider.
I juni röstade riksdagen om ett nytt miljövänligare reseavdrag som skulle börja gälla 1 januari 2023. Avdraget skulle vara färdmedelsneutralt och avståndsbaserat för att inte bara gynna bilpendlare och höginkomsttagare. Med den nya regeringen slopades avdraget.
Storstockholms lokaltrafik, SL, inför “capping” – pristak på enkelbiljetter. Det innebär att resenärers enkelbiljetter automatiskt övergår till en periodbiljett när ett visst antal resor har uppnåtts. Målet är att även de som reser oregelbundet ska välja kollektivtrafiken.
I en serie om flera delar har SMB granskat Sveriges största tankesmedja, Timbro. Med kopplingar till fossilindustrin, media och politikens korridorer har Timbro under många decennier haft stort inflytande över miljöpolitiken.
”Fredligt civilt motstånd har historiskt sett varit det tillvägagångssätt som lett till större samhällsförändringar,” säger Tina Kronberg, en av aktivisterna i Återställ Våtmarker, i en intervju med SMB.
Kongo-Kinshasa auktionerar ut stora landområden för oljeborrning i världens andra största regnskog efter Amazonas. Ytorna sträcker sig in i nationalparken Virunga, som är en av världens mest biodiversitetsfyllda områden och hem för de hotade bergsgorillorna.
Miljödebattören och Romklubbens hedersordförande Anders Wijkman kliver av Klimatalliansen. Han motiverar sitt beslut med att han är emot att organisationen registrerat sig som ett parti och vill delta i riksdagsvalet.
Den nya regeringen vill sänka reduktionsplikten för förnybara drivmedel till lägsta möjliga nivå. Det betyder mer bensin och diesel i tankarna på svenska fordon. ”Ett monumentalt felsteg i en kritisk tid” lyder kommentaren från oljebolaget OKQ8.
Sillen, eller strömmingen som den heter norr om Kalmarsund, är själva motorn i Östersjöns ekosystem. Ändå tillåts ett intensivt och riskfyllt överfiske på arten.
Direkttåg till Hamburg, gratis tågluff för ungdomar och flera nya smidiga bokningstjänster. Nu är det enklare än på länge att ta tåg ut på kontinenten.
Timbro och dess finansiär Svenskt Näringsliv har genom lobbyarbete och desinformationskampanjer aktivt format den svenska klimatdebatten i femtio års tid. Supermiljöbloggen har kartlagt Timbros och Svenskt Näringslivs långa historia av att legitimera klimatfördröjande budskap.
Läs övriga delar av SMB:s granskning av landets största tankesmedja:
Svenskt Näringsliv är Sveriges största branschorganisation bestående av 60 000 företag. Den bedriver med hjälp av sina dotterorganisationer lobbying för att främja näringslivets intressen. Den mest prominenta av dessa är Timbro, landets största tankesmedja.
SMB har tidigare skrivit om Timbros kopplingar till organisationer och forskningsinstitut finansierade av fossilindustrin. Aktörerna, som Timbro själva återkommande refererar till i sitt eget påverkansarbete, ägnar sig bland annat åt vinklad forskning och dyra lobbyistkampanjer för att påverka klimatpolitik och sprida misstro mot klimatsatsningar.
Timbro är medlemmar i det globala nätverket Atlas Network som delvis är finansierat av fossila aktörer. Atlas Network har bland annat mottagit över 1 miljon dollar från ExxonMobil sedan 1998 samt drygt en halv miljon dollar från oljemiljardärerna Koch mellan åren 1997-2017. Genom nära band med konservativa och liberala politiker i bland annat Sydamerika, Kanada, USA och Storbritannien har Atlas Network i flera decennium lobbat mot klimatpolitiska förslag samt spridit desinformation kring klimatförändringar. Organisationer inom Atlas Network har även varit inblandade i Brexit-rörelsen och agerat propagandaorgan åt tobaksindustrin.
The Intercept beskriver Atlas Network som “…ett libertarianskt nätverk som aktivt format politiken i land efter land och agerat som en dold förlängning av amerikansk utrikespolitik…”. Svenska tankesmedjor anslutna till Atlas Network inkluderar Ratio, Centrum för Rättvisa, Free Trade Europa, samt nätpublikationen Svensk Tidskrift.
Timbro är även medlemmar i Epicenter, ett nätverk bestående av nio europeiska tankesmedjor. Flera Timbroanställda är listade som medarbetare på Epicenters hemsida, bland annat Timbros före detta chefsekonom Jacob Lundberg som nyligen anställts som sakkunnig på finansdepartementet.
Epicenter är i sin tur startat och finansierat av Institute of Economic Affairs (IEA) som är Atlas Networks främsta partner i Storbritannien. IEA är en brittisk tankesmedja som bland annat hävdat att klimatförändringarna inte mestadels beror på mänsklig aktivitet och att dess effekter inte kommer bli negativa. IEA har under åren tagit emot massiva donationer från klimatskeptiska tankesmedjor samt oljebolag såsom BP och ExxonMobil.
Timbros argumentation om miljö- och klimatpolitik har slående likheter med de fossilfinansierade systerorganisationernas förslag och retorik. I den senaste delen av SMBs granskning av Timbro och Svenskt Näringsliv kommer vi ge exempel på hur denna retorik vuxit fram, vilka aktörer som varit drivande, samt hur deras opinionsbildning påverkat svensk klimatdebatt ända sedan 70-talet.
Historien om Timbros roll i svensk klimatdebatt
I en nyligen publicerad forskningsartikel har forskarna Kristoffer Ekberg (Chalmers Universitet) och Victor Pressfeldt (Lunds Universitet) analyserat publicerat material gällande miljö- och klimatfrågor från tankesmedjor finansierade av Svenskt Näringsliv. Analysen fokuserar främst på forskarna och industripersonligheterna Marian Radetzki, Tor Ragnar Gerholm och Lars Bern.
Kristoffer Ekberg (Chalmers) & Victor Pressfeldt (Lunds Universitet)
Radetzki, Gerholm och Berns bakgrund inom akademin och näringslivet med fokus på energifrågor har gett dem en trovärdighet i klimatdebatten. Under åren har de förekommit frekvent på ledarsidor, seminarium och i intervjusoffor. Svenskt Näringsliv, Timbro och andra närliggande organisationer har sedan 70-talet använt deras argument för att försvara sin klimatfördröjande agenda.
”I artikeln argumenterar vi för att den svenska miljö- och klimatdebatten, i likhet med övriga samhället, sett ett uppsving för argument där marknadslösningar sätts i centrum, men också idéer om en linjär utveckling vad gäller samband mellan tillväxt och miljövänlighet. Alltså idén att tillväxt per automatik leder till en bättre miljö.” – Ekberg och Pressfeldt i intervju med SMB.
Följande text är delvis baserad på artikeln skriven av Ekberg och Pressfeldt, samt ytterligare material från arkiverade hemsidor, tidningsarkiv, och andra publikationer. Slutsatserna är SMBs egna.
70-talet: starten på den svenska miljörörelsen och grundandet av Timbro
År 1970 publicerades den omtalade boken ”Limits to Growth” av Romklubben – ett sällskap bestående av politiker, FN-personal, statsråd, forskare, ekonomer och affärsledare. Limits to Growth varnade för hur den nuvarande utvecklingstakten och populationstillväxten otvivelaktigt skulle leda till en tömning av naturliga resurser.
Då hotet om en gräns för ekonomisk tillväxt inte rimmade väl med näringslivets affärsintressen väcktes ett sällan skådat miljöintresse hos affärsledare och politiker. Strategin var att förkasta det budskap som Limits to Growth lade fram – en strategi där tankesmedjor skulle visa sig vara instrumentala.
Ekberg och Pressfeldt visar hur den svenske ekonomen Marian Radetzki kritiserade Limits to Growth och istället beskrev en fortsatt och stadig tillväxt som den bästa lösningen på miljöproblemen. Teknisk innovation i samarbete med finansiell kapacitet skulle bidra med svaren, påstod han. Radetzki arbetade för kopparindustrin och gick sedan vidare till rollen som chef över energiavdelningen på Svenskt Näringslivs tankesmedja Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS), under 80- och 90-talet.
I Ekbergs och Pressfeldts artikel diskuteras hur den svenska kärnfysikern Tor Ragnar Gerholm år 1972 släppte boken “Futurum Exaktum”, där han ifrågasatte klimatmodeller och den allvarliga världsbild som miljörörelsen målade upp. Kritikerna till boken menade på att Gerholms enda lösning var att inte göra någonting samt att han verkade i de stora industriernas intressen. Gerholm har sedan tidigt 70-tal varit kritisk till klimatforskaren Bert Bolin, som senare var med och grundare samt blev ordförande för FN:s klimatpanel IPCC.
Osäkerheten kring exempelvis klimatmodeller (som per definition är osäkra, eftersom de är modeller) används fortfarande som argument för att misstro klimatforskare och deras resultat. Detta är ett retoriskt grepp som använts i decennier av industrifinansierade tankesmedjor och organisationer för att så tvivel om forskning, i syfte att bekämpa regleringar mot t.ex. tobaksindustrin (detta inkluderar även Timbro och dess samarbetspartners IEA och Atlas Network).
Timbro grundades år 1978 av Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), föregångaren till Svenskt Näringsliv. Tanken var att Timbro skulle agera som en motvikt i den svenska debatten där vänstersidan ansågs ha för mycket inflytande. Vid konferensen där Timbro lanserades var Gerholm med som en av de främsta talarna där han presenterade en rapport om resursanvändning. Gerholm gick sedan till det vetenskapliga rådet för Svenskt Näringslivs forskningsinstitut Ratio (tidigare Näringslivets fond).
Timbros första publikation utkom 1978 och var en kritik mot LO:s Löntagarfonder. Rapporten skrevs av forskaren Gordon Tullock från den amerikanska tankesmedjan The Center for Study of Public Choice, som sedan 1983 är en institution på George Mason University (GMU). GMU mottar enorma donationer från fossilindustrin och skickar varje år föreläsare för att närvara på Timbros utbildningar. Ratio har även delat ut stipendium till unga forskare i syfte att bedriva studier hos GMU.
80-tal: IPCC, Miljöpartiet, och kärnkraft
Under 80-talet började paradigmen om Hållbar Utveckling få större genomslag i samhället. Valet 1988 kallades för “miljövalet” och ledde till att Miljöpartiet för första gången kom in i riksdagen. Samma år grundades även FN:s klimatpanel IPCC. Årtiondet kantades av miljöpolitisk konflikt, bland annat om kärnkraften.
År 1987 skrev tidigare nämnda Radetzki debattartikeln “Växthuseffekten kan bli en välsignelse” i Dagens Nyheter, där han påstår att stigande temperaturer och högre koldioxidhalter inte nödvändigtvis är dåligt.
“Dagens fossila bränning kan i detta perspektiv ses inte som en skadlig åverkan, utan som ett återställande av de villkor som rådde i dinosauriernas värld. Och vem kan med bestämdhet säga att detta innebär en försämring från människans synpunkt?” (Dagens Nyheter, 1987-03-04).
De eventuellt positiva aspekterna av klimatförändringar lyfts ofta fram av klimatskeptiker som till exempel Björn Lomborg (publicerad på Timbro förlag), som bland annat hävdar att klimatförändringarna räddar 170 000 liv i USA varje år. Just detta uttalande bygger på en missuppfattning av en studie och uttalandet har blivit kritiserat av flertalet forskare – även författarna till artikeln i fråga.
Ekberg och Pressfeldts analys visar hur Timbro under denna tid la in en högre växel i sin kamp mot miljörörelsen. Detta skedde bland annat med publiceringen av “Det gröna: Varning för miljölarmen” år 1989. Där varnade författarna för hur miljörörelsen hade tagit ett större anspråk på mark i klimatrekreationssyften – mark som i stället kunde användas för industrin.
Ett år senare släpptes “Den gröna rörelsen: Från miljöengagemang till hembygdsfascism” där miljörörelsen återigen anklagades för att ha gått för långt. I en intervju i DN 1990 beskriver bokens författare Stig-Björn Ljunggren miljörörelsens politik som ett hot mot det öppna, demokratiska samhället. En politik som begär långt mer än vad miljökrisen kräver. Att ropa på förbud och ingripanden är farligt enligt Ljunggren, för “då riskerar man hamna i ett totalitärt samhälle” (Dagens Nyheter, 1990-05-11).
Att reglering av förorenande industrier och destruktiva aktiviteter skulle leda till totalitarism är fortfarande ett vanligt förekommande argument hos både klimatskeptiker och marknadsliberala idéförespråkare. Ett exempel är Ingemar Nordins (tidigare publicerad på Timbro förlag) inlägg på den klimatskeptiska hemsidan Klimatupplysningen om hur vi är på väg mot det auktoritära samhället. Detta kan jämföras med texter som “Den öppna klimatpolitken och dess fiender” (Fores, 2022) skriven av Timbro-anslutne Mattias Svensson. Recenserad av SMB här.
Årtiondet kulminerade med att Svenskt Näringslivs tankesmedjor lobbade mot landets första miljölagstiftning. År 1988 utredde den socialdemokratiska regeringen idén om en koldioxidskatt och andra ekonomiska instrument för klimat- och miljöpolicy, vilket så småningom skulle resultera i vår nuvarande miljöbalk. Året efter utredningen släppte SNS boken ”Värdera miljön” där näringslivets förslag lades fram. Boken finansierades bland annat av fossilindustrin, inklusive oljebolag såsom Statoil och Sydkraft.
90-tal: Det är (framförallt de fattigaste) konsumenternas fel
“Under 1980-talet skapades en idé om att marknadslösningar var det självklara efterföljande paradigmet efter regleringarna under 1970-talet. I konflikt med den politik som fördes fram med Göran Perssons ”gröna folkhem” i mitten av 1990-talet ser vi en mer aktiv mobilisering från näringslivets håll mot miljöfrågor och en tydligare inriktning på att åtgärder ska placeras på den internationella arenan, riktade nationella satsningar ska bort.” – Ekberg och Pressfeldt i intervju med SMB.
Ekberg och Pressfeldt analyserar också boken “Medborgarnas Miljömanifest”, publicerad av Timbro 1990 med fysikern Lars Bern som en av författarna. Bern arbetade under 90-talet med företags klimatomställning genom organisationen Det Naturliga Steget, men har senare ångrat sin inblandning i miljöorganisationer. I ett inlägg på Klimatupplysningens hemsida hävdar han att han föll offer för en ogrundad föreställning i en framtida klimatkatastrof.
Idéerna som lades fram i Medborgarnas Miljömanifest påverkade klimatdebatten i Sverige. I en riksdagsmotion skriven av Carl Bildt, som året därpå tillträdde som statsminister, användes manifestet som underlag.
Manifestet slog fast att marknadslösningar var det enda sättet att möta miljöproblem. Utsläppen av växthusgaser beskrevs som en så pass komplex fråga att statlig planering aldrig skulle kunna klara av att minska dem. Detta är ett vanligt argument för att fördröja klimatsatsningar och används även av Tor Ragnar Gerholm i en intervju i DN år 1990:
“Vi vet för allt för lite om kolets vandringar i biosfären. Naturen – främst haven – tycks klara att själv ta hand om den ökande mängden koldioxid i atmosfären. Utan fakta är varje försök att sluta internationella överenskommelser meningslöst.” (Dagens Nyheter, 1990-05-31).
Växthusgasernas påverkan på klimatet hade, tvärtemot vad Gerholm antydde, varit kända länge. Ett decennium tidigare förutspådde Exxon (nuvarande ExxonMobil) med exakthet de koldioxidhalter och temperaturer vi ser idag.
I Medborgarnas Miljömanifest målades medborgare och deras konsumtion upp som en stor anledning till ökade utsläpp, och ansvaret för att lösa problemen skulle således falla på dem. En liknande strategi användes sedan av oljegiganten BP i en reklamkampanj där de populariserade konceptet “carbon footprint”. Kampanjen gick ut på att få medborgare att se sin egen del i klimatförändringarna – istället för att rikta fokus på de industrier som är långt mer ansvariga.
Som Ekberg och Pressfeldt lyfter fram hävdade tidigare nämnda Radetzki i boken Tillväxt och Miljöatt tillväxt var en nödvändig del för att styra konsumenter i en miljövänlig riktning. Mer tillväxt betydde mer konkurrens om resurser, vilket skulle leda till ett större intresse hos markägare att skydda den miljö resurserna utvinns från.
I boken – som delfinansierades av SAF – beskrivs den rika befolkningen som de riktiga miljövännerna, för att de med sin köpkraft och vilja bland annat köpte miljövänligare bostäder och tog på sig extra kostnader för att bevara miljön. Att höginkomsttagare i regel spenderar långt mer resurser och bidrar till avsevärt högre växthusgasutsläpp diskuterades inte.
1997 publicerar Timbro boken “Natur på Människans Villkor” av Stephen Budiansky. En av bokens premisser var att allt människor gör är naturligt, och att vi således inte bör lägga någon större vikt vid hur människor påverkar jorden.
Budskapet från Svenskt Näringsliv och Timbro var tydligt: mer marknad och mindre tillsyn. Allt annat var ett hot mot både miljö och välstånd. Timbros dåvarande vice VD Mattias Bengtsson sammanfattar I Dagens Industri 1997tankesmedjans syn på sin ideologiska motpol:
“Idag är vi övertygade om att delar av miljörörelsens agenda hotar de värden som Timbro ska värna.” (Dagens Industri, 1997-02-03).
Några år senare gick Bengtsson vidare som chef för tankesmedjan Centre for the New Europe (CNE), där han var delaktig i att motarbeta Kyotoprotokollet. Samma år som Bengtsson tillträdde som chef mottog CNE bland annat 50 000 dollar från ExxonMobil
2000- och 2010-tal: Konspirationsteorier och klimatalarmister
Det marknadsliberala förhållningssättet till klimatpolitik var enligt Ekberg och Pressfeldt det rådande i början av 2000-talet.
“Framför allt visar vi aktörernas tankar om att världen hela tiden, med hjälp av kunskap och teknisk utveckling närmast automatiskt rör sig mot en bättre mindre miljöskadlig värld och att det i sin tur har motiverat deras motstånd mot en mer aktiv miljö- och klimatpolitik där inte all styrning lämnas till marknadsmekanismer.”
År 2000 skriver SvD:s dåvarande ledarskribent och före detta Timbroanställda Per Ericson i en SvD-krönika:
“Historiskt sett har människan haft det bättre under de varmare epokerna. Istid och kyligare klimat är det däremot svårt att se något positivt med. Därmed inte sagt att mera värme bara är bra. Men visst borde det vara hög tid att lägga klimatpaniken åt sidan?” (Svenska Dagbladet, 2000-09-10).
År 2006 höll Timbro en konferens vid namnet “Facts or faith”. Där skulle allvaret kring klimathotet diskuteras och “oliktänkande” röster som ifrågasatte klimatförändringarnas realitet få chans att träda fram. Medverkande var bland annat Richard Lindzen, en matematiker som jämfört teorin att ökade koldioxidutsläpp skulle leda till klimatförändringar med tron på magi. Lindzen har bland annat varit anställd av fossilfinansierade Cato Institute och har enligt egen utsago mottagit ca 30 000 dollar från kolbolaget Peabody Coal. Konferensen anordnades av Cecilia Stegö Chiló – moderat politiker, före detta VD för Timbro och tidigare kulturminister.
Under samma period intensifierades klimatförnekarrörelsen och inslag av högerextrem politik blev allt mer framträdande. Bern och Radetzki befann sig mitt i denna rörelse och trots att det allmänna kunnandet kring klimatförändringarna växte var deras röster under denna period frekvent förekommande.
År 2011 publicerade Timbro rapporten “Svensk Vindkraft – 215 miljarder senare”, skriven av Per Nilsson (nu Rosencrantz) och Lydia Wålsten. Rapporten (som blev kraftigt kritiserad av bland annat SMB) beskriver vindkraften som onödigt dyr, ett argument till stor del baserat på en siffra från en debattartikel skriven av Radetzki.
Lars Bern gick också vid denna tid genom något av en radikalisering och skriver i en SvD-krönika år 2008 att IPCC bedriver pseudovetenskap och att växthushypotesen gör oss fattiga. Året efter beskriver Bern i samma tidning klimatlarmen som en masspsykos.
“Inga observationer talar för att koldioxidutsläppen har eller kommer att få en avgörande betydelse för klimatet, eller att politiska klimatåtgärder är meningsfulla.” (Svenska Dagbladet, 2009-07-31).
Krönikan skrevs i sällskap med det nystartade Stockholmsinitiativet (nuvarande Klimatupplysningen) där Bern var medlem och skribent. Bern driver nu en blogg där han fortsätter ifrågasätta klimatförändringarna och miljörörelsen.
Kritiken mot miljörörelsen och klimataktivister är fortfarande en vanligt förekommande strategi hos klimatskeptiker. Radetzki med flera ifrågasätter i en debattartikel för DN 2013 kopplingen mellan klimatskeptiker och oljeindustrin, och hävdar istället att oljeindustrin varit ett betydande stöd för miljö- och klimataktivism.
“En del av pusslet är att ett betydande stöd till miljö- och klimataktivismen har sitt ursprung i oljeindustrin. (…) är det ointressant information, med tanke på allt tal om hur klimatskeptiker finansieras av oljeindustrin?” (Dagens Nyheter, 2013-12-11).
Timbros medarbetare har skrivit ett flertal krönikor där klimataktivister bland annat anklagas för att vara det största hotet mot miljön, att de gör klimatet en otjänst, att deras aktioner saknar proportioner och att aktivister agerar på känsla snarare än fakta.
Den före detta arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin (M) skriver i en krönika för Timbro om hur Greta Thunberg förespråkar en panik som inte är förenlig med effektiv klimatpolitik. Littorin satt då även i styrelsen för Emirati Sweden Business Council, en branschorganisation som representerar de fossila bolagen GAC Dubai, Stena AB och Nynäs AB.
I en essä för Timbro 2022 skriver Gunnar Hökmark (M), före detta EU-parlamentariker och ordförande för tankesmedjan Frivärld:
“Så flyget, transporterna, handeln och utbyggnaden av teknologier är avgörande för en global utveckling mot minskade utsläpp. Det är alla saker miljöaktivister av olika skäl velat stoppa eftersom de har flygskam utan att riktigt veta varför och utan att göra något åt det. De har kanske bara tänkt att om man skäms lite grann så blir utsläppen mindre.”
År 2018 läcktes ett mötesdokument från den Brysselbaserade branschorganisationen BusinessEurope (BE) där Svenskt Näringsliv ingår som medlemmar. Bakgrunden till mötet var ett förslag om att höja EU:s klimatambitioner, och i dokumentet listar BE strategier på hur diskussioner kring klimatförändringar och dess effekter ska hanteras. Närvarande vid mötet var Maria Sunér Fleming, ansvarig för energi och klimat vid Svenskt Näringsliv.
BE förespråkar i dokumentet att medlemmar ska motsätta sig höjda klimatambitioner enligt “de vanliga argumenten gällande ett globalt spelfält och att vi inte borde kompensera för andra” samt vikten av att vara positiv – så länge inte ambitionerna översätts till faktisk handling. BE listar även fördröjande taktiker som att ifrågasätta beräkningsmodeller och transparensen kring processer.
Retoriken skiftar men målet kvarstår
En studie i tidskriften Nature från 2021 visar hur retoriken från 20 av de mest prominenta klimatskeptiska amerikanska tankesmedjorna skiftat över åren. Studien baseras på en extensiv kartläggning av tankesmedjornas mest förekommande argument i miljö- och klimatsammanhang. Argumenten delas in i fem grupper: klimatförändringarna sker inte, människor är inte ansvariga, effekterna kommer inte vara skadliga, de föreslagna lösningarna kommer inte att fungera, samt slutligen: klimatrörelsen/vetenskapen är opålitlig.
Inom de fem grupperna hittar vi flertalet av de argument som nämns i denna text: höjda koldioxidhalter kommer inte ha en negativ påverkan, kostnaden för klimatåtgärder är för hög, åtgärder är ineffektiva, åtgärder kommer ha negativ påverkan på ekonomin, miljörörelsen är överdrivet alarmistisk, fossilfri energi är ineffektiv/ej kostnadseffektiv, samt att det egna landets utsläpp inte har någon större påverkan och därför behöver vi i stället satsa på internationella åtgärder.
Forskning från USA har noga kartlagt det ekosystem av marknadsliberala tankesmedjor, fossila aktörer, stiftelser, PR-firmor, frontgrupper, media och politiker som på olika sätt spelat avgörande roller i att sprida tvivel kring klimatförändringarnas uppkomst och konsekvenser – under flera årtionden. Resultaten har varit en fördröjande påverkan på amerikansk klimatpolitik, och det har inspirerat liknande rörelser i bland annat Sydamerika och Europa. Sverige är inget undantag.
Trots att argument och ordval från Svenskt Näringsliv och Timbro ändrats över tiden, i takt med att kunskapen kring människans påverkan på klimatet har ökat, har målet varit det samma som för deras amerikanska motsvarigheter: att motarbeta klimatåtgärder och regleringar för industrier.
Timbro är fortfarande listade som medlemmar hos både Epicenter och Atlas Network. I juni 2022 närvarade även Timbro på Atlas Network-konferensen Europe Liberty Forum och enligt en källa utförde Timbros Stureakademi sin traditionsenliga studieresa till Washington i april samma år, där de bland annat besökte tankesmedjor som Cato Institute.
Ellen Gustafsson, klimat- och miljöansvarig på Timbro, hävdar i en tidigare intervju med SMB att Timbros samarbeten inte har någon påverkan på den egna organisationens trovärdighet i klimat- och miljöfrågor.
Läs övriga delar av SMB:s granskning av landets största tankesmedja:
Varje vecka redovisar SMB halten av koldioxid i luften.
Enligt senaste mätningen uppmätt på på Hawaii låg koldioxidhalten i atmosfären 30 december på 419,10 miljondelar (ppm). Jämfört med för exakt ett år sedan är det en ökning med 1,99 ppm. Koncentrationen av koldioxid nådde 417,51 ppm i november, vilket är en ökning med 2,50 ppm jämfört med november 2021.
På grund av vulkanutbrottet vid Mauna Loa i slutet av november kommer mätdata från och med december 2022 från en plats vid Maunakea Observatories, cirka 33 mil norr om Mauna Loa-observatoriet.
Koldioxidhalten ligger nu över 50 procent över förindustriell nivå räknat från år 1750 och världen är därmed halvvägs till en dubblering av koldioxidhalten. Den underliggande trenden går tydligt uppåt och vi är på väg åt fel håll. Koldioxid stannar i atmosfären i många, många årtionden och låser därmed in klimatförändringarna för kommande generationer.
Samtidigt blir det tydligt att det sker en acceleration ju mer koldioxid som släpps ut. Fram till 1970-talet ökade koncentrationen med ungefär 1 ppm per år, men runt år 2000 var den årliga ökningen uppe i 2 ppm för att nu ligga på 2,5 ppm per år och ökande.
Dagens koldioxidhalt i atmosfären är exceptionellt hög och har inte befunnit sig på den nivån på 3,6 miljoner år, enligt NOAA, och vi närmar oss nu nivåer liknande de som fanns för 15 miljoner sedan när det var 3-4 grader varmare och havsnivån var 20 meter högre. Forskning visar att världen nu snabbt rör sig mot förändringar i klimatsystemet som saknar motstycke i människans historia.
Enligt Storbritanniens nationella vädertjänst Met Office förväntas 2023 bli varmare än 2022 och ett av de varmaste åren någonsin. Det kommer att vara tionde året i rad som den globala temperaturen når minst 1 grad över genomsnittet och temperaturen år 2023 förutspås bli mellan 1,08 och 1,32 grader. Det rapporterar bland annat the Guardian.
Svenska Miljöinstitutet IVL startar tillsammans med industriföretag samt el- och värmeproducenter på Gotland nu projektet Got Heat. Syftet är att skapa ett hållbart energisystem där alla samverkar och alla former av energispill undviks.
Energimyndigheten har utsett Gotland som lämpligt för pilotprojektet, som syftar till att skapa både förnybar energiförsörjning och en så effektiv användning som möjligt av både värme och el. Siktet är inställt på år 2030.
Svenska Miljöinstitutet, IVL, leder arbetet där även region Gotland medverkar. Både befintliga industrier och energianläggningar, och sådana som planeras ska ingå i projektet.
Ett exempel som höjer effektiviteten i energisystemet är när vindkraft används till produktion av vätgas, samtidigt som värmen från tillverkningen också utnyttjas.
För att kunna utnyttja värmeenergin krävs dock att avståndet till användaren är begränsat. Annars blir kostnaden för hög. Därför krävs planering, så att nya industrier med behov av processvärme får rätt placering. En uppgift för projektledningen.
Projektet ska också sammanföra intressenter som planerar solcellsparker, metanolproduktion, industribyar och datorhallar med fjärrvärmebolaget Gotlands Energi.
Got Heat syftar också till att Gotland i sin helhet ska klara sin egen elförsörjning, utan import, genom att den lokala kraftproduktionen blir tillräckligt varierad.
Med projektet ska vi skapa en helhetsbild av Gotlands värmesektor i dag och i framtiden för att se vad som krävs för att ta vara på de möjligheter och synergier som finns. Den kunskapen hoppas vi ska bidra till en resursoptimerad energiomställning på Gotland. Det är också meningen att kunna använda den på andra öar samt i länder och regioner, säger Theo Nyberg, IVL:s projektledare i ett pressmeddelande.
Fossilgas består till minst 70 procent metan och är ett fossilt bränsle. Ändå kallas det ofta naturgas, även i lagtext. Nu fastställs dock fossilgas som rekommenderat ord i statens språkvård ISOF:s termlista.
Det kommer fortfarande inte vara språkligt fel att kalla gasen för naturgas i Sverige, men nu blir fossilgas det rekommenderade ordet enligt statens språkvård. ISOF:s hållbarhetsgrupp motiverar beslutet med att diskussioner om ordet både uppkommit i deras grupp och i samhället.
Många tycker att, vad konstigt, naturgas? Man missförstår och tror att det är kanske synonymt med biogas. Natur som förled ger liksom en sorts positiva konnotationer till någonting som är hållbart, någonting som är väldigt bra, vi ska satsa på naturgas. Då är fossilgas faktiskt tydligare, säger Åsa Holmér, språkvårdare i fackspråk och terminologi till Vetenskapsradion.
I Finland pågår en liknande diskussion.
Våra tankegångar går lika som i Sverige, att naturgas kan uppfattas som en förskönande benämning som man dessutom kan blanda samman med biogas. Vi kom fram till ska att vi göra lika i Svenskfinland och använda ordet fossilgas parallellt med naturgas, säger journalisten Peter Buchert på Hufvudstadsbladet till Yle.
Fossilgas införs bara som en synonym till naturgas i Finland, och inte som rekommenderad användning. Lagstiftningen i Finland innehåller över trettio lagar som nämner naturgas, medan ingen nämner fossilgas, vilket man enligt Yle tar hänsyn till.
Fossilgas används som drivmedel, för att producera elektricitet och för uppvärmning.
Varje vecka redovisar SMB halten av koldioxid i luften.
Enligt senaste mätningen uppmätt på på Hawaii låg koldioxidhalten i atmosfären på julafton på 419,40 miljondelar (ppm). Jämfört med för exakt ett år sedan är det en ökning med 0,96 ppm. Koncentrationen av koldioxid nådde 417,51 ppm i november, vilket är en ökning med 2,50 ppm jämfört med oktober 2021.
För tre veckor sedan skapade ett vulkanutbrott vid Mauna Loa, Hawaii ett historiskt avbrott i data som producerar koldioxidkurvan, Keelingkurvan, som av många forskare anses vara det viktigaste beviset på att klimatet förändras på grund av mänsklig aktivitet. På grund av utbrottet kommer data som börjar i december 2022 från en plats vid Maunakea Observatories, cirka 33 mil norr om Mauna Loa-observatoriet.
Koldioxidhalten ligger nu över 50 procent över förindustriell nivå räknat från år 1750 och världen är därmed halvvägs till en dubblering av koldioxidhalten. Den underliggande trenden går tydligt uppåt och vi är på väg åt fel håll. Koldioxid stannar i atmosfären i många, många årtionden och låser därmed in klimatförändringarna för kommande generationer.
Samtidigt blir det tydligt att det sker en acceleration ju mer koldioxid som släpps ut. Fram till 1970-talet ökade koncentrationen med ungefär 1 ppm per år, men runt år 2000 var den årliga ökningen uppe i 2 ppm för att nu ligga på 2,5 ppm per år och ökande.
Sammanlagt uppgick utsläppen till 36,3 miljarder ton 2021, den högsta nivån i historien. Dagens koldioxidhalt i atmosfären är exceptionellt hög och har inte befunnit sig på den nivån på 3,6 miljoner år, enligt NOAA, och vi närmar oss nu nivåer liknande de som fanns för 15 miljoner sedan när det var 3-4 grader varmare och havsnivån var 20 meter högre. Forskning visar att världen nu snabbt rör sig mot förändringar i klimatsystemet som saknar motstycke i människans historia.
De finska markerna läcker idag mer kol än vad som lagras. Det är en följd av hög avverkning och sämre tillväxt i skogarna. Nu undersöker regeringen möjligheten att ersätta markägare för att låta skog stå kvar istället för att huggas ned.
Både i Finland och Sverige visar uppföljningar under året att upptaget av kol i växande skog minskat kraftigt. SMB berättade i höstas om de svenska mätningarna.
De höga virkesuttagen samverkar med den långsamma tillväxten, som i sin tur härrör från ökade skadeangrepp. Granbarkborrarna har fått ett starkt uppsving då många träd försvagats av torka och värmeböljor under senare år.
De svenska skogarna ger fortfarande den totala kolbalansen ett stort plus, trots kraftigt minskning av kolbindningen i växande träd. Men så är inte längre fallet i Finland. Landet rapporterar nu för första gången ett negativt kolsaldo i sin deklaration till det globala protokollet LULUCF (Land Use, Land Use Change and Forestry). Det berättade i veckan nättidskriften Skogen.
Precis som Sverige, har Finland ett beting om en viss mängd ton kolbindning per år i skog och mark. Detta måste uppfyllas om inte Finland ska bli ersättningsskyldigt, påpekar den finländska regeringens miljöminister Maria Ohisalo (de Gröna), rapporterar Svenska Yle.
Regeringen undersöker olika metoder att höja kollagringen, till exempel någon form av ersättningssystem till markägare som låter skogen stå kvar och därmed höja lagringssiffran. Man kommer också att undersöka om reglerna är felaktiga.
Frågan är om vår nuvarande lagstiftning leder till avverkning i ett för tidigt skede. Den här utredningen blir klar i början av året, säger Ohisalo.
Både Sverige och Finland ska enligt EU:s så kallade gröna giv höja kollagringen som en klimatåtgärd fram till år 2030. För Sveriges del handlar det om en årlig ökning av kollagringen i skog och mark från dagens cirka 43 miljoner ton till 47.
Såväl den gamla S-regeringen, som den nya högerregeringen, samt Centerpartiet, Sverigedemokraterna och skogsnäringen, kämpar med näbbar och klor mot EU:s ambitioner. Det finns en rädsla för att betinget ska påverka dagens hårdhänta skogsbruk negativt, vilket SMB tidigare rapporterat om.
Det här kollagringskravet från EU kan möjligen komma att bli högre. Den nya regeringens storslakt på klimatåtgärder inom framförallt transportsektorn leder till att miljontals ton högre utsläpp av koldioxid i trafiken måste kompenseras fram till år 2030.
Experter som DN talat med bedömer dock att ännu mer kollagring i skogen, utöver de krav som redan fastställts, kan bli svårt att klara. Istället kan den sänkta reduktionsplikten för diesel och bensin leda till att Sverige får köpa utsläppsrätter, sannolikt för miljardtals kronor.
I Tidöavtalet mellan samarbetspartierna Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna är det svårt att finna några spår av arbete med hållbar konsumtion de kommande fyra åren. Men visst finns det en minister för konsumtion. Supermiljöbloggen fick chans att ställa några korta frågor om vad han ser framför sig under mandatperioden.
Erik Slottner heter statsrådet med konsumtion på sitt bord. Han är kristdemokratisk civilminister i Ulf Kristerssons regering.
Finns det något särskilt du som civilminister vill driva när det gäller hållbar konsumtion de kommande fyra åren?
– En mer hållbar konsumtion är nödvändig för att vi ska klara de högt ställda miljömålen. Konsumenter måste ha goda förutsättningar för att kunna minska sin miljöpåverkan. Det gäller förstås inte minst på stora utsläppsområden som transporter, boende och livsmedel. Inom mitt ansvarsområde handlar det bl.a. om att konsumenter ska ha tillgång till bra information så att de kan göra aktiva och medvetna val och att de inte ska bli lurade.
Viktigt att konsumenten tar välgrundade beslut
Erik Slotter menar att varje person behöver kunna ta välgrundande beslut:
– Konsumenter ska inte bli vilseledda av reklam som ger sken av att produkten eller tjänsten är positiv för klimatet eller klimatneutral om den inte är det, säger han.
En fråga som ministern tycker är viktig är att Konsumentverket har muskler att hjälpa konsumenterna till hållbara val, men han är orolig över greenwashing.
– I takt med att konsumenter intresserar sig mer för konsumtionens miljöpåverkan visar undersökningar att så kallad greenwashing blir vanligare. Därför är det viktigt att Konsumentverket fortsatt kan utöva en aktiv tillsyn och har bra verktyg för tillsynen.
Är det något särskilt inom lagstiftningsområdet på EU-nivå som du vill lyfta fram som betydelsefullt för de svenska konsumenter som vill agera hållbart när de handlar?
– Flera EU-initiativ som nu förhandlas, t.ex. förslaget om mer konsumentmakt i den gröna omställningen och ekodesign för hållbara produkter, syftar till att produkter ska hålla längre och att informationen till konsument ska bli bättre och därmed minska konsumtionens miljöpåverkan.
– Detsamma gäller flera aviserade förslag, bl.a. rätt till reparation (right to repair) och ett om styrkande av miljöpåståenden (green claims), liksom kommande förslag om konsumentinformation på livsmedelsområdet. Jag ansvarar för vissa av dessa förslag och pågående och kommande förhandlingar om dessa.
Miljömärkning är något som ligger Erik Slottner varmt om hjärtat. På agendan just nu är utvecklingen av miljömärkningar i relation till det pågående lagstiftningsarbetet för att stärka konsumentmakten inom EU:
– Flera av initiativen kan också komma att få betydelse för miljömärkningen, som ju är ett för inte minst svenska konsumenter viktigt verktyg för alla som vill handla mer hållbart. Det är viktigt att trovärdiga och välkända miljömärkningar kan fortsätta att utvecklas.
Något annat du vill förmedla till Supermiljöbloggens läsare?
– Det händer mycket på EU-nivån och den svenska regeringen arbetar aktivt med miljö- och hållbarhetsfrågorna. Under det svenska ordförandeskapet det kommande halvåret kommer vi att bli ansvariga för att ro i hamn en lång rad förhandlingar med stor betydelse för dessa frågor. Men jag vill gärna också framhålla betydelsen av engagerade och kunniga konsumenter och ett starkt civilsamhälle. Vi har också ett näringsliv med höga ambitioner, det är bra!
I Supermiljöbloggens intervju syns det tydligt att regeringen lägger ett tungt ansvar på enskilda konsumenter när det gäller att göra hållbara val. Det är helt riktigt att privatpersoner har ett stort ansvar för sin konsumtion, vilket bland annat Konsumentverket framhåller.
Samtidigt pekar tunga forskningmiljöer såsom Hot or Cool Institute på ett stort behov av politiska policybeslut för att möjliggöra livsstilar som håller oss inom de planetära gränserna. Glappet mellan mål 12 hållbar konsumtion och produktion i Agenda 2030 och den faktiska utvecklingen i Sverige är särskilt stor när det gäller brister i att cirkulera material, vilket framgår både av FNs uppföljning av globala målen och Circularity Gap Report, den studie som det strategiska innovationsprogrammet Re:Source tagit fram vad gäller cirkularitet i Sverige.
Nu återstår att se om ministern kommer att kunna hjälpa konsumenterna att göra de hållbara valen på marknaden under de år som kommer. Helt klart är att konsumenternas individuella makt, liksom näringslivets starka hållbarhetsdriv, kommer fortsätta vara avgörande för att åstadkomma förändringar inom konsumtionsområdet, inte minst i en tid när politiken är återhållsam med åtgärder som styr i riktning mot en mer hållbar konsumtion.
Det blir inget skadestånd för invånarna i Kallinge som fått förhöjda halter av PFAS genom dricksvattnet i Ronneby kommun. Hovrätten ändrar därmed tingsrättens dom om att de drabbade har rätt till skadestånd från kommunen.
Det har av vissa beskrivits som ”rättegången som kan komma att förändra svensk miljörätt”. I tingsrätten var det första gången ett liknande fall prövas enligt konsumentlagstiftningen och produktansvarslagen (PAL) och därmed var det förväntat att domen skulle överklagas. Det juridiskt intressanta med målet är att det handlar om förgiftningen av PFAS från dricksvattnet i sig anses vara personskada, även om det ännu inte lett till observerbar sjukdom.
Tingsrätten gav invånarna delvis rätt. De fick rätt på punkten på de höga halterna av PFAS och de hälsorisker det kan medföra. För detta skulle de kompenseras som personskada av Ronnebys kommunala vattenbolag Ronneby miljö och teknik (RMT) som levererat deras dricksvatten. Däremot menade tingsrätten att RMT inte bär ansvar för att kompensera dem för sin oro för framtida risk för sjukdom.
RMT överklagade och 20 december meddelade Hovrätten över Skåne och Blekinge sin dom där man ställer sig på RMT:s sida och därmed ändrar tingsrättens domslut. Hovrätten menar att även om det på befolkningsnivå finns – mer eller mindre starkt – stöd för samband mellan exponering för PFAS och ökad risk för ett flertal sjukdomar och andra negativa hälsoeffekter, innebär det inte att det utgör en fysisk personskada:
Frågan för hovrätten har varit om kärandena har visat att de drabbats av fysisk personskada. Utgångspunkten för hovrättens prövning är att den som påstår personskada måste bevisa att det föreligger en skada, säger hovrättsrådet Sofia Olsson.
Därmed har de 154 kallingebor som stämt vattenbolaget inte rätt till skadestånd. Herman Afzelius, ordförande i PFAS-föreningen säger till Sveriges Radio att det var ett oväntat domslut:
För mig är det helt orimligt att man kan vända den här domen. De har varit försiktiga och fega skulle jag säga. Det var inte väntat, jag har hela tiden trott att det inte känns rimligt att man ska kunna förgifta folk med kemikalier i en produkt och sedan komma undan ansvar.
Pär Dalhielm, VD på Svenskt Vatten, kommenterar domen med att den är rimlig, eftersom målet har avgjorts utifrån skadeståndsreglerna i PAL (produktansvarslagen), och inte utifrån de som finns i LAV (vattentjänstlagen):
För branschen är det viktiga att upprätthålla principen om att förorenaren, i det här fallet Försvaret, i slutändan ska betala.
När det kommunala bolaget Uppsala vatten och avlopp nyligen stämde just Försvarsmakten i Mark- och miljödomstolen för att dricksvattnet i Uppsala förorenats av PFAS gick dock domstolen på Försvarsmaktens sida.
Domen kommer, ironiskt nog, lämpligt nu när gränsvärdena för PFAS-kemikalier ska sänkas ordentligt 1 januari 2023 när Livsmedelsverket inför nya föreskrifter om dricksvatten i enlighet med EU och den vetenskapliga genomgång som Livsmedelssäkerhetsmyndigheten EFSA gjorde 2020.
Domen kommer dock med största sannolikhet överklagas till Högsta Domstolen. Senaste datum för detta är 17 januari 2023. Det behövs dock prövningstillstånd för att HD ska ta upp ett överklagande.
I motsats till vad skeptiska röster sagt, kunde ett avtal nås på övertid vid FN:s möte om biologisk mångfald i Montreal. Nu ska bland annat 30 procent av hav och land skyddas och rika länder ska bidra med mer finansiering.
Trots ett utdraget och ovisst miljömöte slutade COP15 i Montreal på övertid med det som många efterfrågat: en överenskommelse som beskrivits som ett Parisavtal för den biologiska mångfalden. Efter fyra år av förhandlingar och 12 år sedan de senaste målen för biologisk mångfald undertecknades kunde så världens regeringar enas kring ett avtal för att stoppa förstörelsen av jordens ekosystem till 2030.
Utgångspunkten för ett avtal var inte god. Världen missade tydligt de förra globala målen för biologisk mångfald och ländernas ambitionsnivåer och åtgärder har varit långt ifrån tillräckliga. De tidigare så kallade Aichimålen var väldigt ambitiösa och välformulerade, men samtidigt har inga av länderna uppnått dem. De byggde dessutom på frivillighet och inget land är tvingat att göra något de inte vill. Aichimålen saknade även en tydlig mekanism för rapportering och en tydlig form för hur man rapporterar.
Det nya avtalet innebär att det finns fyra olika mål och 23 punkter om hur arbetet ska gå till. Några exempel är att man ska skydda 30 procent av hav och land, skadad natur ska återställas, olika subventioner som skadar arternas livsmiljöer ska fasas ut årligen med 500 miljoner dollar och matsvinnet ska halveras. Här befinner sig Sverige långt från målen, med knappt 15 procents skydd på land och 12 procent till havs. Globalt är för närvarande 17 procent och 10 procent av världens land- och havsområden under skydd.
Dessutom ska farliga kemikalier och bekämpningsmedel och övergödning motverkas och invasiva arter ska hindras från att spridas. De rika ländernas bidrag ska öka till 20 miljarder dollar per år, ungefär en fördubbling jämfört med idag, men av erfarenhet vet vi att det inte alltid är lätt att få dessa löften uppfyllda.
FN:s generalsekreterare António Guterres har tidigare påpekat att de närmaste tio åren är ”vår sista chans att avvärja en klimatkatastrof, vända tillbaka den dödliga utvecklingen av föroreningar och avsluta artförlusten”.
Nu återstår hur avtalet ska implementeras, vilket vi av erfarenhet vet kan vara en lika stor utmaning som att få avtalet på plats. En annan fråga är om 30 procent räcker. Den kända och numera framlidne evolutionsbiologen Edward O. Wilson föreslog att halva planeten behövde avsättas för att stävja massutrotning.
Och då är avtalet naturligtvis precis som alla sådana här avtal en kompromiss och man kan då diskutera om glaset är halvfullt eller halvtomt och jag föredrar just nu att betrakta glaset som halvfullt
Googles trendrapport för 2022 visar en synbar tendens – trots att vi står inför massiva miljöutmaningar som klimatförändringar, brist på biologisk mångfald samt kemikalier och mikroplaster i överflöd, är det inte främst lösningar på dessa problem vi söker efter. ChatGPT ger oss några rimliga orsaker till varför det ser ut så här.
Frågor som toppar svenskarnas Google-sökningar är bland annat vad NATO och en oligark är. Det närmaste miljö man kommer bland toppsöken handlar om energi, men med vinkeln varför den är så dyr. Det här, till synes, stora ointresset för miljöproblemen kan te sig helt obegripligt när hoten kanske aldrig varit så allvarliga.
För att söka svar på varför det är så här, varför människor inte visar större miljöengagemang, frågade SMB ChatGPT om denna visste svaret. Och ja, det visade sig att den både kände till problematiken och svarade med flera möjliga orsaker:
Brist på medvetenhet: Många människor kanske inte är medvetna om de miljöfrågor som finns eller i vilken utsträckning de påverkar vår planet. Detta kan bero på bristande utbildning eller låg exponering för information om dessa frågor.
Ointresse: Vissa människor kanske helt enkelt inte är intresserade av miljöfrågor och kanske inte ser dem som en prioritet.
Överväldigande: Det finns så många miljöfrågor att tänka på att vissa människor kan känna sig överväldigade och kanske inte vet var de ska börja. Detta kan leda till brist på åtgärder eller engagemang i dessa frågor.
Misstro: Vissa människor kanske inte tror att miljöproblem är verkliga eller att de orsakas av mänsklig aktivitet. Detta kan leda till bristande engagemang i dessa frågor.
Tid och resurser: Många människor är upptagna med sitt dagliga liv och kanske inte har tid eller resurser att engagera sig i miljöfrågor.
Politiska faktorer: Miljöfrågor kan ofta politiseras, och vissa människor kan undvika att engagera sig i dem på grund av sina politiska åsikter eller tillhörighet.
Som en sista sammanfattning skriver AI-verktyget även detta:
Sammantaget finns det många faktorer som kan bidra till ett bristande engagemang i miljöfrågor. Det är viktigt för människor att vara medvetna om dessa frågor och att vidta åtgärder för att ta itu med dem för att skydda vår planet och bevara den för framtida generationer.
Fint ändå att en AI kan se att det är viktigt med miljön och att den uppmanar oss att skydda vår planet. Tänk om vi människor hade samma kapacitet att inse detta?
På grund av vulkanutbrottet har uppdateringar av Mauna Loa-data stoppats från och med den 29 november. Enligt den senaste informationen är att kommunikationen fortsatt ligger nere, men forskare har nu lyckats installera mätinstrument på den närliggande väderövervakningsstationen på vulkanen Maunakea. Förhoppningsvis kommer nya koldioxiddata snart. Forskarna arbetar för att återvända till Mauna Loa Observatory när förhållandena tillåter.
Det innebär att inga uppdaterade data finns efter den senaste mätningen från 28 november före vulkanutbrottet där koldioxidhalten i atmosfären låg på 417,31 miljondelar (ppm). Jämfört med ett år tidigare är det en ökning med 1,54 ppm.
Koncentrationen av koldioxid nådde 417,51 ppm i november, vilket är en ökning med 2,50 ppm jämfört med oktober 2021.
Den underliggande trenden går tydligt uppåt och vi är på väg åt fel håll. Koldioxid stannar i atmosfären i många, många årtionden och låser därmed in klimatförändringarna för kommande generationer.
Koldioxidhalten ligger nu över 50 procent över förindustriell nivå räknat från år 1750 och världen är därmed halvvägs till en dubblering av koldioxidhalten. Samtidigt blir det tydligt att det sker en acceleration ju mer koldioxid som släpps ut. Fram till 1970-talet ökade koncentrationen med ungefär 1 ppm per år, men runt år 2000 var den årliga ökningen uppe i 2 ppm för att nu ligga på 2,5 ppm per år och ökande.
Sammanlagt uppgick utsläppen till 36,3 miljarder ton 2021, den högsta nivån i historien. Dagens koldioxidhalt i atmosfären är exceptionellt hög och har inte befunnit sig på den nivån på 3,6 miljoner år, enligt NOAA, och vi närmar oss nu nivåer liknande de som fanns för 15 miljoner sedan när det var 3-4 grader varmare och havsnivån var 20 meter högre. Forskning visar att världen nu snabbt rör sig mot förändringar i klimatsystemet som saknar motstycke i människans historia.
Generellt finns det tre sätt att minska utsläppen från transportsektorn: nya klimatsmarta bilar, biodrivmedel i stället för bensin och diesel samt effektivare transporter såsom kollektivtrafik och minskad privatbilism. Regeringen lyckas med konststycket att inte använda något av dessa tillvägagångssätt.
Regeringen har med rätta fått kritik för att med kort varsel ha avslutat klimatbonusen för elbilar, men inte ens med 100 procent elbilar sålda i Sverige nås koldioxidmålen för det svenska transportsystemet. Detta eftersom bilar i snitt har en livslängd på ca 17 år.
Att äldre bilar som finns kvar på vägarna också ska bidra till att nå klimatmålen är själva poängen med reduktionsplikten, alltså kravet på drivmedelsleverantörerna att blanda i biobränsle i fossil bensin och diesel. När regeringen nu minskar reduktionsplikten till ett minimum kommer det, även om 100 procent av alla nya bilar skulle gå på el, fortfarande rulla 2.5 miljoner bilar som helt drivs av bensin eller diesel på våra vägar.
”Jag skulle önska att regeringen vågade vara mer strategisk och inte lät sig frestas att tillfredsställa kortsiktiga opinioner. Någon kommer alltid att vara missnöjd och då krävs det långsiktigt politiskt ledarskap”
säger Björn Sandén professor i innovation och hållbarhet vid Chalmers till Dagens Nyheter.
Förutom slopad klimatbonus för elbilar och sänkt reduktionsplikt sänks bränsleskatten och reseavdraget för privatpersoner utformas på ett sätt som missgynnar kollektivtrafikresenärerna. Såväl Energimyndigheten som forskare pekar på att flera incitament samtidigt behövs för att klara omställningen av transportsystemet. Att ensidigt peka på elektrifieringen samtidigt som flera incitament för omställning försämras, gör att Sveriges klimatmål inte kommer att nås.
Det är helt enkelt fullständigt otillräckligt med den satsning på laddinfrastruktur som regeringen aviserat för att göra det mer attraktivt att köra elbil i hela landet. Åtgärder som underlättar ett hållbart beteende hos privatpersoner och företag som behöver transporter i vardagen, ekar lika tomt som den slopade klimatbonusen för elbilar.
←Tipsa!
Tipsa oss
Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.
SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
