Under många år har kemisten, debattören och författaren Maths Nilsson granskat klimatförnekandet med vetenskapliga utgångspunkter. Även de mest tossiga påståendena har han bemött milt och tålmodigt på sin blogg och i tryckt skrift. I en SMB-intervju berättar han om sitt enträgna arbete och om vad han tror om klimatfrågans plats i den kommande valrörelsen.
I det civila jobbar Maths Nilsson som kemist inom läkemedelsindustrin. Fast inte heltid. Det hade nog varit svårt, med tanke på hans livliga verksamhet som trägen ideellt arbetande granskare av det besynnerliga förnekelsemaskineri som förgiftar all seriös klimatdebatt.
På sin blogg har han under snart tio år bemött, och dissikerat, klimatskeptisism i alla dess former. Hans grundfrågeställning är ofta hur vetenskapen brukas – och missbrukas – i klimatdebatten. Nilsson har också gett ut två böcker på temat, ”Tvivel” (egen utgivning) samt senast ”Spelet om klimatet” (Polaris Fakta).
Kritiserade Alice Teodoresku för bagatellisering
Maths Nilsson håller sig även framme i debatten i de nationella nyhetsmedierna. Senast tidigare i vår, då han i en debattartikel i DN kritiserade bland andra EU-parlamentarikern Alice Teodoresku Måwe (KD) för att hon bagatelliserar klimatfrågan och vill sänka EU:s klimatmål för att det ”hotar vårt välstånd”.
Maths Nilsson betonar att han helst vill ha en vetenskapligt inriktad debatt om klimatdesinformation och -likgiltighet snarare än en politisk dito. Men det är svårt.
– Ja, klimatet är ju ingen höger-vänsterfråga egentligen. Ändå har det har blivit det. Och då är det svårt att undvika politiken, säger han.
Han ser stora skillnader mellan klimatskepticismen i svensk respektive amerikansk politik.
– Den stora skillnaden är väl att den extrema klimatförnekelsen helt enkelt inte funkar på högre politiska nivåer i Sverige. Då blir man mer eller mindre sedd som en idiot. Av taktiska skäl betonar de som inte tror på IPCC:s slutsatser då istället att klimatåtgärder blir för dyrt, eller att läget inte är så allvarligt, funderar Maths Nilsson.
Han anser själv att kunskapsläget om klimatet är starkt. Graden av allvar framgår mycket tydligt, säger han. Men på samma sätt som skeptikers och förvillares bagatellisering av situationen är fel, är även motsatsen det.
Överdrifter fel åt båda hållen
– Ja, det finns ju alarmistiska rop om hur illa det är som inte heller har något vetenskapligt stöd. Det är alltid problematiskt med överdrifter: Man kan inte klandra förnekare för vad de säger och sedan måla upp överdrivna bilder själv. Överdrifter hjälper ingen. Tvärtom: då kan förvillare och förnekare ta poänger istället. Jag har faktiskt fått en del kritik från miljörörelsehåll för att jag säger så.
Extremer finns åt båda håll: det vill säga tossiga förnekare som säger att jorden inte alls ens blir varmare, eller nattsvarta domedagsprofeter som hävdar att jordens undergång inom kort är ett faktum. Men sådana debattörer är kanske inte svårast att hantera för folk, enligt kemisten.
Utan kanske då välrenommerade forskare, med goda kunskaper, som ändå drar helt olika slutsatser.
Maths Nilsson tar två exempel: James Hansen, en av klimatforskningens globalt tyngsta namn och den svenske meteorologen och atmosfärkemisten Lennart Bengtsson, med lång och gedigen internationell karriär bakom sig.
James Hansen, som 1988 kickade igång klimatdebatten på allvar med sitt vittnesmål i USA:s kongress, har gradvis skärpt sin hållning om läget. Han kommer nu med radikalare uttalanden än många andra forskare gör och varnar för kraftigare temperaturökningar inom kort. Han har publicerat sina rön i en vetenskapligt granskad artikel, men han har inte medhåll från andra kända klimatforskare om alla sina slutsatser.
Svårt för folk att veta vem som har rätt
Lennart Bengtsson förnekar inte att uppvärmningen av Jorden beror på människans aktiviteter och anser att utsläppen behöver åtgärdas. Men har uttryckt sig mycket obekymrat om följderna av uppvärmningen och menar att det inte är bråttom att göra något. Sådana uttalanden har gjort honom till en av de högerpopulistiska klimatskeptikernas kelgrisar (även om han även fått bannor av de mest renläriga förnekarna för kätterskt beteende när han accepterar ”koldioxidhypotesen”).
– Det svåra för vanligt folk är naturligtvis att komma fram till varför man ska lita mer på vad en av dem säger än på vad den andra säger. Jag anser att det i dessa fall gäller att försöka skilja mellan åsikter och fakta. Lennart Bengtsson har ju all rätt att tycka att det inte är någon större brådska att minska utsläppen och ställa om samhället, även om majoriteten av forskare inte håller med honom alls.
– Men när han sitter i intervjusoffan hos Riks och hävdar att man inte kan se någon större avsmältning av Grönlands inlandsis är det kontrollerbart faktafel. Och när han uttrycker att konsekvenserna för oss i Sverige av uppvärmningen mest är positiva och bara innebär att vi får mer lövträd, så känns det inte särskilt seriöst.
Maths Nilsson började intressera sig för klimatdesinformationen redan för 20 år sedan, tio år innan han började blogga och berättar vad som fångade honom.
Började undersöka skeptikernas argument
– Detta var i samband med all uppmärksamhet som Al Gores film ”En obekväm sanning” skapade. Jag började kika på nätet och ta del av vad förnekarsajter som till exempel Stockholmsinitiativet och Climate scam tog upp.
– Det som slog mig var hur till synes enkelt Al Gores budskap pulvriserades av inlägg från professorer, till exempel Peter Stilbs. Jag frågade mig om det verkligen kunde vara så enkelt att helt vederlägga vad IPCC och en hel forskarkår sades vara eniga om. Då började jag syna deras argumentation. Jag var ute ibland och tjafsade emot på sajterna, det var lite kul också.
– Sedan lugnade sig debatten något. Men när Greta började skolstrejka 2018 hettade det till igen. Och då dök mycket av den gamla skiten upp igen. Samma påståenden och grafer vevas runt i en evighetsloop. Det märktes också tydligt hur högernationalistiska grupperingar nu anammade klimatfrågan som ytterligare en sak i sitt ”krig mot etablissemanget”.
– Och så dök Lars Bern upp och bredde ut sig i Swebb-TV, och senare Elsa Widding som handplockades till riksdagen av Sverigedemokraterna för att torgföra klimatförnekelse.
Vilken är din egen förklaring till att även välutbildade forskare kan hamna så totalt i en förnekande position och presentera helt motsatta bilder av läget för klimatet?
– Det finns nog många anledningar. Till exempel kan en sund skepticism övergå till att bara ta in det man vill ska vara sant, och då följer en vägran att acceptera ny forskning och nya bevis. Jag har sett flera forskare påpeka att exempelvis den kända professorn Richard Lindzen till en början utgjorde en behövlig kritisk röst mot mainstream-forskning, men att det senare spårade ut.
– Flera studier visar också att det ofta ligger ideologiska övertygelser och spökar i bakgrunden. Det är tydligt att många så kallade skeptiker vurmar för den fria marknaden och ogillar en klåfingrig stat, vilket en reglering av utsläppen förstås innebär.
Det finns alltid akademiker som avviker
– Vi måste också vara medvetna om att det alltid funnits akademiker med avvikande meningar. Och självklart har exempelvis USA:s administration och naturligtvis även oljebolagen utnyttjat att en professor säger saker som stämmer med deras uppfattningar och intressen. Det behöver inte handla om att dessa forskare nödvändigtvis är köpta, däremot kan de ges stora resurser att fortsätta i samma spår.
– Att backa tillbaka från sin skepticism när man målat in sig i ett hörn, skulle nog kosta mycket. Så det är svårt för dem, säger Maths Nilsson slutligen, men betonar att han spekulerar nu.
Tror du att klimatet blir en fråga i den svenska valrörelsen?
– Min gissning är nej, inte i någon högre grad. Det finns flera orsaker. De politiska journalisterna kan ämnet för dåligt, och väljer mer handfasta, tydliga ämnen som till exempel energi. SD och de övriga högerpartierna vill också gärna uppehålla sig vid kärnkraften, som är deras enda svar på hur klimatkrisen ska lösas.
– En annan orsak är att många spelar ned klimatfrågan, och då går också det mediala intresset ned. Och för många människor finns annat som känns mer akut och viktigt.
Motstånd bland väljarna räcker inte
Är du förvånad över att politikerna engagerar sig så lite i klimatfrågan, när det finns gott om opinionsundersökningar som visar att en klar majoritet av väljarna vill att de ska agera?
– Nej, inte alls. Men det är kanske lite orättvist att säga så. Många politiker engagerar sig faktiskt väldigt mycket. Men det är svårt. Vi kan se på inställningen till vinster i välfärd och skola, där det finns ett klart motstånd bland väljarna, även på högerkanten – utan att politiken ändrats ett dugg.
