Du kan trycka Shift + S för att få fram sökfältet när som helst och Esc för att stänga det.
Tryck ENTER för fler resultat, då kan du även förfina din sökning.
    Stäng

    Klimatmötet måste ge mer än halvdana kompromisser

    FN:s klimatmöte måste ge mer än halvdana kompromisser. Det kräver krisinsikt och höga ambitioner från samtliga länder – även Sverige. Men regeringen jobbar hårt för att lägga ansvaret på andra, i stället för att agera som den förebild man påstår sig vara.

    I dag inleds COP28, FN:s klimatmöte. 2023 har varit ett extremt väderår. Haven har varit rekordvarma, jorden går mot tre graders uppvärmning det här århundradet.

    Det borde inte bara leda till oro, utan också till handling. Och det är krafttag som efterfrågas – inga halvdana kompromisser.

    Men redan innan mötet dragit igång fick vi rapporter som, om vi har otur, är en föraning om vad som komma skall.

    Sverige har nämligen övergivit kravet på ett globalt totalstopp för olja och gas, och i stället ställt sig bakom EU:s mjukare linje. EU vill att totalstoppet bara ska gälla för fossilutvinning som saknar teknik som fångar in koldioxid. Möjligen bör det inte kallas “totalstopp” då. 

    Poumokhtari åker till mötet med gott självförtroende

    Sverige deltar i mötet som en del av EU och representeras framför allt av klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L). Pourmokhtari sa inför mötet att hon har hög trovärdighet i jämförelse med andra länder.

    Om man väljer att jämföra sig med de som är sämre är det enkelt att höja sitt eget självförtroende – men sanningen är att klimatministern knappast bör känna sig nöjd och stolt.

    Svensk klimatpolitik har som bekant inte blivit mer ambitiös sedan Tidöpartierna tog över makten för ett drygt år sedan. Tvärtom drivs nu en politik som ökar utsläppen – mitt under brinnande klimatkris, med sex av nio överskridna planetära gränser. “De har ju bara styrt i ett år”, säger kritiker, de som menar att det här inte är nuvarande regerings ansvar. 

    Till viss del har de rätt. Tidigare klimatpolitik var inte heller tillräckligt ambitiös. Men den nuvarande är klart sämre och vi har det svart på vitt: utsläppen ökar när de så akut måste minska. Det är fascinerande hur snabbt Tidöpartierna lyckats försämra klimatpolitiken – och hur hårt de arbetar för att lägga ansvaret någon annanstans. 

    Globalt ansvar betyder inte att Sverige är ansvarslösa

    De senaste månaderna har vi sett ett skifte i klimatretoriken från regeringens håll. Främst handlar det om att prata om klimatkrisen som en global fråga. Det är förstås inte fel: krisen är global och kräver globalt samarbete. Men en global kris är inte detsamma som en kris som inte är Sveriges. 

    Det är som om “globalt” vore ett land. Vi tycks ha glömt att globala utsläpp, och globala utsläppsminskningar, är det totala resultatet av agerandet från varje världsdel, varje land, varje region, varje kommun, varje individ.

    Allt räknas. Vi kan inte sopa utsläppen under global-mattan.

    En annan tendens jag tycker mig se i retoriken är att prata om vad som gör störst skillnad. Det finns förstås en logik i att ta itu med de största problemen först.

    Men det är knappast ett hållbart argument för att helt strunta i de mindre sakerna. Jag ser argument som “men flygresorna spelar ingen roll, det är värre med klädkonsumtionen” och “klädkonsumtionen spelar ingen roll, industrin är den stora boven”. Och så vidare, i all oändlighet.

    Vi är förbi både snack och verkstad

    Allt det där är bara tecken på förnekelse: vi vill inte inse att vi behöver ställa om på riktigt. Ändra livsstil. Ändra systemen. Vi måste sluta låtsas som att vi kan flyga fritt så länge vi källsorterar, att vi kan köra lika mycket bil så länge vi äter vegetariskt då och då. 

    Ska vi strunta i Sveriges utsläpp för att Sverige är ett litet land? Ungefär 40 procent av de globala utsläppen kommer från länder som vart och ett står för några ynka procent. Tillsammans utgör deras utsläpp mer än något enskilt land.

    Om vi inte bryr oss – varför ska någon? 

    Många frågar sig vilka förhoppningar man ska ha på COP28, det extrema klimatåret 2023. Året då konferensen hålls i ett oljeland, med en oljeshejk som ordförande.

    Jag är ledsen, men jag är pessimistisk. Min uppfattning är att COP är mer snack än verkstad – när vi sedan länge passerat både snack- och verkstadsstadiet.

    Vi behöver full fart, överlevnadsinstinkt, krispaket, verklig omställning – inte fler halvdana kompromisser. Jag tvivlar på att COP kan uppnå det, att våra ledare är tillräckligt modiga.

    Men jag hoppas innerligt att årets möte motbevisar min tes.

    Anders Wijkman intervjuas i SMB: Läget är allvarligt men går att förändra

    Författaren, miljödebattören och Romklubbens hedersordförande Anders Wijkman har hamnat i klimat- och resursdebattens hetaste hörn – igen. Nu som medförfattare till rapporten ”Earth for All” med ett kärvt men nödvändigt budskap om världens alltför många felkonstruerade system.

    Förändringarna är svåra att genomföra men fullt möjliga, säger Wijkman i en intervju med SMB.

    ”Earth for All” gavs ut i fjol som en uppföljning i ett halvsekel-perspektiv av Romklubbens banbrytande rapport ”Tillväxtens gränser” 1972.

    1972 var budskapet egentligen detsamma som 50 år senare: Mänskligheten kan inte fortsätta att basera sin civilisation på ständig ekonomisk tillväxt eftersom världen har ändliga resurser och dess ekosystem inte tål hur mycket belastning som helst.

    – Men världen lyssnade inte då, och idag har vi kommit närmare de här gränserna, säger Anders Wijkman.

    Han ser sammanbiten ut, men inte nedslagen. Det hopp som ändå finns om att det ska gå att hamna rätt måste man ta vara på, lyder hans inställning.

    Wijkman håller föreläsning om läget i världen vid en sammankomst i Borås, som han besöker för att ta emot ett hållbarhetspris på Textilhögskolan. Och utgår från rapporten han är medförfattare till. Här listas, mycket konkret, om än komplext och delvis svårfattligt, de fem mycket stora omläggningar av bland annat världsekonomi, energisystem, handel och resursuttag som måste till för att världen ska förbli beboelig och i funktion, allt enligt författarnas analys av läget (se faktaruta här nedan).

    Du har ju varit med väldigt länge i miljö- och resursdebatten. Kan du säga något om skillnaderna och likheterna i hur de här rapporterna tagits emot?

    – Rapporten 1972 slog väl ner mer som en bomb. Det var ett ovanligt budskap i en tid när världens länder satsade hårt på att bygga ut ekonomierna efter kriget. Det var en väldig satsning då – och så kom en rapport som sa att detta är problematiskt på sikt. Dagens rapport är mer ett inlägg i den pågående hållbarhetsdiskussionen. Den är översatt till tolv språk. Den säljer bra, vi gör många seminarier. Den har genomslag, men inte med samma ”splash”.

    Vilka tar till sig rapportens innehåll, enligt din uppfattning?

    – Jag vill säga olika internationella organisationer, och inte minst då FN. Vi har gjort en speciell rapport till generalsekretaren som visar att om vårt mest ambitiösa scenario genomförs skulle det underlätta enormt för att uppnå SDG (Sustainable Development Goals). Det vill säga hållbarhetsmålen enligt 2030-agendan som slogs fast 2015. Tyvärr visade en FN-konferens i september att dessa mål ligger väldigt långt bort ännu.

    I vilken grad hittar du förståelse och vilja till förändring inom näringslivet?

    – Det går inte att tala om näringslivet som en homogen enhet, det är väldigt varierande. Jämför exempelvis Hagainitiativet med Svenskt Näringsliv, det är helt olika saker. Näringslivet är framförallt på när det gäller energiomställningen. Men om vi skulle snacka om de felkonstruerade handels- och finanssystemen med SE-banken är jag inte säker på att man skulle hålla med.

    –  Många ser energiproblemen, men inte alla. Vi är i hög grad energiblinda. Om vi talar om vår levnadsstandard skulle ekonomen säga att den beror på ”utbildad arbetskraft och innovationer.” De nämner inte fossila bränslen, som är själva utgångspunkten. Nu ska vi ersätta något som är billigt och lätt att använda. En liter olja har en otrolig potential, medan sol och vind kräver oerhört mycket mer. Den här omställningen ska göras medan allt rullar på, det är som att byta motorer på ett flygplan i luften.

    När Sverige satsade på kärnkraft i början av 70-talet byggde utbyggnadsprogrammet på en prognos om mycket kraftig ökning av industrins elbehov. Nu sägs samma sak – tror du att även den här prognosen kan vara felaktig?

    – Det ser ju olika ut i olika branscher. Om vi ser till stålet går det åt otroligt mycket el för att producera den vätgas som krävs. Problemet är där att samhället och myndigheterna enbart haft ett tillförselperspektiv och inte analyserat efterfrågan. Om vi bara har ett tillförselperspektiv blir ekvationen allt svårare. Det gäller att först gå in på efterfrågan och om hur vi ska tillfredsställa folks behov på ett smartare sätt.

    Mycket handlar väl om att öka cirkulariteten av varor och material och komma till rätta med en felaktig prissättning?

    – Det stämmer att prisfrågan är väldigt stor. Jag vill se högre skatt på resurser och lägre på arbete. Så är det inte och det är väl därför vi har fått den här utvecklingen. Det är orimligt att en t-shirt från Bangladesh kostar 55 kronor. För de pengarna ska bomull skördas och beredas, tyget färgas och sys och plagget distribueras.

    Men ingen är väl skyldig att springa iväg och köpa detta?

    – Nej, absolut inte. Men trycket på inte minst unga konsumenter är oerhört hårt, med all reklam och social påverkan på dem.

    Er rapport lämnas i ett svårt läge – vad vill du peka ut som mest positivt tecken på utvecklingen ändå kan vara på väg åt rätt håll?

    – Mest positivt är nog vad som sker inom energiteknologin. Bara härom dagen kunde vi till exempel höra att Northvolt kan ersätta den problematiska metallen litium med sodium, som det finns gott om i världshaven. Kina dominerar ju här, vilket är ett problem när det till exempel är så mycket spänningar mellan Kina och USA. När elektrifieringen ökar förbättras både klimat och luftkvalité, men viktigt är också att energisystemet blir så mycket mer effektivt med eldrift.

    – Sedan hoppas jag mycket på den här jordbruksrevolutionen, så kallat regenerativt jordbruk som skapar många förbättringar. Det gäller bara att politiken orkar med att ändra i stödsystemen.

    När 1972 års rapport kom fanns farhågor om att oljan skulle ta slut. Nu gäller rädslan snarare att den är kvar för länge till skada för klimatet. När blev klimatet en fråga för dig?

    – Det var 1988, när klimatforskaren James Hansen höll sitt stora tal i den amerikanska kongressen och IPCC bildades. Sedan kom ju FN:s klimatkonvention 1992. Klimatet nämndes i tillväxtrapporten 1972 men var ingen stor fråga då, det tog 15 år till.

    Vi har ett högerpopulistiskt narrativ i många länder, med en slags fientlighet gentemot såväl miljö- och klimatfrågor som rörelserna kring dessa. Tror du att de som har de här uppfattningarna någonsin blir mottagliga för ditt budskap?

    – Ju tydligare skadorna blir, desto mer hoppas jag att människor som idag tvekar om eller avfärdar klimatfrågan nyktrar till. De har i huvudsak två argument. Dels att klimatfaran är överdriven, dels att Sverige är så litet att vad vi gör spelar ingen roll. Det sista är ett korkat argument, eftersom alla utsläpp har samma dignitet. Tänkte alla så skulle ju inget hända.

    – Men det finns en motreaktion och en spänning mellan stad och land. Många på landsbygden tycker att eliten i städerna driver den här frågan. Det finns ett problem. Och vi som driver de här frågorna måste ta in de sociala aspekterna mer och bättre – den diskussionen har varit bristfällig anser jag.

    Utvecklingen har knappast gått åt rätt håll, vare sig vänster eller höger styrt politiken. Men dagens förnekande av klimatfrågan verkar nästan bara komma från höger, är det din uppfattning också?

    – Ja, och när man försöker föra ut budskapet att om vi bygger massor med kärnkraft är frågan löst, är också det en oerhörd förenkling. Man talar inte heller alls om varifrån uranet ska komma. Det är Ryssland och Kazakstan som i huvudsak har de resurserna. Om vi inte ska vara beroende av Ryssland när det gäller naturgas, ska vi vara det med uran?

    En avslutande fråga: i det här mörka nyhetsläget, ska man ta fasta på ljuspunkterna? Vad säger du om ångestfaktorn?

    – Det är en bra fråga. Om man inte ger hopp samtidigt som man rapporterar om många negativa nyheter då blir folk utelämnade på något sätt. Det är ingen lätt fråga. Och just nu har vi en debatt i Sverige, fast vi är rätt ensamma om den, där vissa politiker hävdar att vind och sol inte alls är effektivt. Det är bara kärnkraft som är det. Den diskussionen har gemene man mycket svårt att orientera sig i.

    – Så hur man kommunicerar och får en vettig balans mellan hot och problem på den egna sidan, och lösningar på den andra, det är jätteviktigt!

    Faktaruta

    Earth for All-rapporten föreslår, i stark sammanfattning, att fem genomgripande globala systemskiften genomförs genom internationell samverkan. Rapporten levererar även två scenarier, ett som beskrivs med orden ”för lite och för sent” (motsvarande dagens utveckling och trender) och ett som kallas ”det stora språnget” (som inkluderar de fem systemskiftena). Dessa är följande:

    • Genomför storskaliga insatser för att utrota världsfattigdomen, med bland annat ökade biståndsinsatser.
    • Stärk kvinnors makt, rättigheter och hälsa, och prioritera utbildning av flickor.
    • Revolutionera jordbruket genom att införa regenerativa brukningsmetoder. Minska matsvinnet drastiskt och förändra dieten, bland annat lägre köttkonsumtion.
    • Accelerera energiomställningen genom snabb utfasning av fossila energislag, elektrifiering och energieffektivisering.
    • Minska den tilltagande ekonomiska ojämlikheten, av både rättviseskäl och för att dämpa den sociala oron. Genomför mer rättvis beskattning av både tillgångar och inkomster.

    Christian Azar: Låg kunskap om att i-världens utsläpp sjunkit snabbt

    Mer måste göras för att få ned utsläppen av växthusgaser i hela världen. Men samtidigt behöver det bli allmänt känt att inte bara Sverige, utan även en lång rad andra industriländer faktiskt minskat utsläppen rätt rejält under de senaste decennierna. Det skriver tidigare IPCC-ledamoten Christian Azar, professor i fysisk resursteori, i ett inlägg på SMB inför FN:s klimatmöte som öppnar i veckan.

    DEBATT. De flesta svenskar har en felaktig föreställning om vad som hänt med Sveriges utsläpp av växthusgaser de senaste decennierna. Hälften tror att de ökat och cirka tio procent tror att de har varit konstanta. Bara var tionde person är medveten om att de minskat med drygt 30 procent sedan 1990. Detta enligt en undersökning av Novus.

    Att det råder en felaktig bild av vad som hänt är noterbart och måste på något sätt ses som ett misslyckande för media, forskare och olika klimatdebattörer. Här är det nog många som kan behöva fundera över hur man har uttryckt sig genom åren. 

    Syftet med den här artikeln är därför att beskriva vad som hänt med utsläppen i Sverige samt ett flertal andra länder. Jag kommer redovisa vad som hänt med: 

    1. de territoriella utsläppen, 
    2. de konsumtionsbaserade utsläppen, 
    3. samt hur de territoriella och de konsumtionsbaserade har utvecklats i relation till de varandra.[1]

    Jag kommer redovisa vad som hänt i ett stort antal länder, först i de klassiska i-länderna (inklusive EU och USA) och sedan i det globala syd. 

    Utsläppstrender i ett antal industriländer

    Låt oss börja med ett industriländerna. I diagram 1 visas hur mycket utsläppen av koldioxid från fossila bränslen har minskat för Sverige, Danmark, Storbritannien, Spanien, Tyskland, EU27 och USA mellan åren 2005 och 2019. 

    Diagrammet visar tydligt att omfattande minskningar ägt rum av de territoriella utsläppen i flera europeiska länder, samt att minskningarna har varit speciellt stora för Danmark, Storbritannien och Spanien.  Det är alltså inte bara i Sverige som utsläppen minskat, utan en sådan utveckling har alltså skett i stora flera europeiska länder, samt EU som helhet. 

    Professor Christian Azar. Foto: Chalmers tekniska högskola, Erik Wallnér

    Det är också intressant, och möjligen något förvånande att notera, att även de konsumtionsbaserade utsläppen minskat, samt att de gjort det i ungefär samma takt som de territoriebaserade. 


    • Faktaruta: Territoriella utsläpp är de utsläpp som sker inom ett lands territorium, och är de utsläpp som länder är ansvariga för inom ramen för det internationella klimatarbetet. Konsumtionsbaserade utsläpp är ett kompletterande mått och anger de utsläpp som uppstår till följd av, för att ta Sverige som ett exempel, svenskars konsumtion. De ges alltså (i grova drag) av de territoriella utsläppen, samt de utsläpp som uppstår utomlands för att vi svenskar importerar varor för vår konsumtion, men de exkluderar också de utsläpp som uppstår i Sverige när industrier producerar för export. För mer information om dessa mått, samt för- och nackdelar med dem, se exempelvis Fokus 19 april 2022. 

    Diagram 1: Utsläppsminskningar i EU, Sverige, Danmark, Storbritannien, Tyskland, Spanien samt USA (för CO2 från fossila bränslen) för åren 2005-2019. Data är hämtad från Global Carbon Project (även för Sverige). Jag har i figuren valt att presentera data fram till år 2019 för att undvika att få med effekter från Corona-året 2020.

    Jag har använt data från Global Carbon Project för alla länder så att statistiken ska bli så jämförbar som möjligt. Använder vi data från Naturvårdsverket för Sverige får vi i princip samma bild som GCP-datan för Sverige. Mellan åren 2008 och 2019 har de svenska konsumtionsbaserade utsläppen av växthusgaser minskat med ca 18 procent enligt Naturvårdsverket. De territoriebaserade har enligt Naturvårdsverket minskat med ca 20 procent under samma period, eller 27 procent på per capita-basis. 

    Det är också av intresse att notera att de konsumtionsbaserade utsläppen minskat i princip alla sektorer under denna period, enligt statistik presenterad av Sveriges Miljömål. 

    Det är också av intresse att notera att de konsumtionsbaserade utsläppen i västliga länder oftast är högre än de territoriella (vilket jag skrivit om i Fokus 1/6-2023). För Sverige är skillnaden ovanligt stor eftersom vi har ett i princip koldioxidfritt elsystem, vilket gör att våra territoriella utsläpp är ovanligt små i ett i-landsperspektiv. 

    Territoriella utsläpp i Europa minskar av sol och vind

    En grundläggande förklaring till att utsläppen minskat i många europeiska länder är att vi där haft en omfattande satsning på nya koldioxidsnåla tekniker samt att vi använder energi mer effektivt. Låt oss här titta specifikt på vad som hänt med sol och vind, samt jämföra det med användningen av kolkraft.  

    I diagram 2a här nedan visas hur kolkraften minskat rejält i EU under den här perioden (en i det närmaste halvering från ca 800 terawattimmar (TWh) per år till 400 TWh/år lite drygt). Sol och vind har samtidigt ökat med ungefär 500 TWh per år under den här perioden. Expansionen av sol och vind är alltså något större än hela nedgången för kol. (Elproduktion från gas har legat i stora drag konstant på cirka 500 TWh/år.) 

    I Storbritannien har utvecklingen gått ännu snabbare (se diagram 2b). Där har kolkraften på bara ca tio år nästan försvunnit helt. Sol och vind kombinerat har å sin sida ökat från nära noll till uppemot 100 TWh/år, och därmed ersatt det mesta av den kolkraft som försvann. Gaskraften har legat ungefär konstant (eller rentav minskat något). 

    Även i Spanien och Danmark har kolkraften i det närmaste fasats ut tack vare en snabb expansion av sol och vind (se diagram 2c och 2d). I Danmark har elproduktion från gas t o m minskat under samma period, men i Spanien ligger gaskraften kvar på ungefär samma nivå. För alla dessa länder är vind viktigare än sol, men sol tenderar att komma i kapp, speciellt i länder i södra Europa. 

    I diagram 2a-d framgår det tydligt att investeringar i vind och sol har lett till att användningen av kol har minskat i alla dessa länder. Här ser man däremot att kolkraft ökat något sedan 2020 i EU, Storbritannien och Spanien. Det har att göra med återgången från den kraftiga minskning som ägde rum under coronaepidemins första år (2020) och samt Rysslands krig mot Ukraina. 

    År 2023 ser det dock ut, enligt Carbon Brief, som att ländernas utfasning av kol och expansion av sol och vind fortsätter enligt den mer långsiktiga trenden. Användningen av fossila bränslen för elproduktion låg under första halvan av år 2023 i EU på ”rekordlåga nivåer”.

    Diagram 2a-d: Utvecklingen av kolkraft samt sol och vind kombinerat i EU, Storbritannien, Danmark och Spanien sedan 2005. Man ser en tydlig nedgång för kolkraft i takt med att sol och vind expanderar. Källa: Energy Institute och Energistyrelsen (Danmark).

    Varför minskar även konsumtionsbaserade utsläpp?

    Minskningen av de territoriella utsläppen förklarar i stor utsträckning varför de konsumtionsbaserade minskat. Det finns två skäl till det: 

    För det första: När utsläppen från elsystemet, uppvärmning, industrier och transporter minskar i, säg Sverige, minskar rent definitionsmässigt de territoriella utsläppen i vårt land. Men då dessa industrier och kraftverk också producerar för den inhemska marknaden, och det mesta av all hushållsel som konsumeras i ett land också produceras i det landet (rent generellt), så bidrar detta till att minska även de konsumtionsbaserade utsläppen.

    Det är sålunda inget konstigt att trender för de konsumtionsbaserade och de territoriella utsläppen ligger nära varandra. Ju större ett enskilt land är, desto starkare koppling finns i allmänhet mellan dessa två mått på utsläppen. 

    För det andra: när de territoriebaserade utsläppen i till exempel EU eller Storbritannien minskar, ja då bidrar det också till att minska de konsumtionsbaserade utsläppen i Sverige (från de varor vi importerar från EU). Politik i EU för att minska de territoriella utsläppen leder alltså till att de konsumtionsbaserade utsläppen minskar i Sverige (allt annat lika). 

    I Sveriges fall är det så att de konsumtionsbaserade utsläppen från vår import i ton räknat minskat snabbare än vad de konsumtionsbaserade utsläpp som sker här i Sverige minskat under perioden 2008-2019, enligt data från Naturvårdsverket. Utsläppen utomlands minskade med 13 miljoner ton/år och utsläppen i Sverige med sju miljoner ton/år under denna period. 

    Det kan också vara av intresse att notera att koldioxidutsläppen per kWh el från Kina har minskat med uppskattningsvis 20 procent under perioden 2005-2022 till följd av den snabba expansionen av sol och vind i Kina. Det gör att utsläppen kopplade till import av en viss vara som producerats med el i Kina alltså har minskat med i grova drag 20 procent. Utsläppen från Kina har totalt sett dock ökat, eftersom elproduktionen från kol mer än dubblerats under den här perioden. 

    Utsläpp i det globala syd – per capitanivåer och trender

    Utsläppen per capita är oftast betydligt lägre i syd än vad de är i den klassiska i-världen (se diagram 3) även om Kina och andra östasiatiska länder, samt Sydafrika och flera oljestater i Mellanöstern nu kommit i kapp och ligger på ungefär samma nivå som EU. En del länder, speciellt i Gulfen ligger nu långt över.  

    Diagram 3: Territoriella utsläpp per capita av koldioxid från fossila bränslen från olika regioner i världen. Källa: IPCCs senaste utvärderingsrapport, figur SPM 2) för världen och de olika regionerna, samt Naturvårdsverket för Sverige för jämförelse.  

    Men även om utsläppen per capita många gånger är låga i syd, speciellt i Afrika söder om Sahara, så tenderar de att växa snabbt i denna del av världen. Om utsläppen minskat med 10-30 procent i många länder i nord under perioden 2005-2019, så har de ökat med i grova drag 50-100 procent i många länder i det klassiska syd under samma period, vilket framgår av nedanstående diagram.

    De snabba ökningarna har att göra med att både befolkning och ekonomier vuxit snabbt. 

    Många länder har också producerat för export till den rika världen. Det medför att att deras territoriella utsläpp är högre än de konsumtionsbaserade). 

    Men intressant nog finner vi också att de konsumtionsbaserade utsläppen växer snabbt, ja många gånger till och med snabbare än de territoriebaserade utsläppen, exempelvis i Kina.

    Ur ett klimatperspektiv kan man säga att det är problematiskt med den snabba ökningen av utsläpp i syd, men samtidigt har det inneburit att hundratals miljoner människor lyfts ur akut fattigdom. 

    Diagram 4: Ökningen av utsläpp av fossil koldioxid i ett antal länder i det globala syd, samt i icke OECD länder generellt. Data är hämtad från Global Carbon Project. 

    De samlade utsläppen i nord och syd som helhet

    Globalt sett har koldioxidutsläppen från förbränning av fossila bränslen ökat med cirka 60 procent under perioden 1990-2019. I-ländernas territoriella utsläpp har under den här perioden minskat med ca 15 procent medan u-ländernas vuxit med en faktor tre. Det är också intressant att notera att de konsumtionsbaserade utsläppen i i-länderna minskat i stort sett i samma takt som de territoriella (se diagram 5).

    Man ser tydligt i diagrammet här nedan att i-länderna dominerade världens utsläpp i början av 90-talet, under den tid då klimatkonventionen antogs och Kyotoprotokollet förhandlades fram. Då var klimatfrågan primärt ett problem orsakat av i-länder. Men med tiden har u-länderna som helhet kommit ikapp och gått om i-länderna när det gäller de totala årliga utsläppen – men inte när det gäller utsläppen per person (se exempelvis diagram 3). 

    I diagram 5 visas också hur de konsumtionsbaserade utsläppen förändrats över tid. Vi ser att de konsumtionsbaserade utsläppen är något högre än de territoriebaserade utsläppen för det globala nord och att det omvända gäller för det globala syd. Men skillnaden är inte väldigt stor (på de flesta håll under 10%), och skillnaden har faktiskt minskat något på senare år. Trenden för dessa två olika sätt att mäta och rapportera utsläpp är ungefär desamma (vilket också framgår av figurer 1 och 4). 

    Diagram 5: Utsläpp av fossil koldioxid (konsumtions- och territoriebaserat) i miljarder ton CO2 (GtCO2/år) för det globala syd visavi det globala nord. Data från Global Carbon Project. De blåa linjerna härrör till Kyotoprotokollets kategorisering av rika länder i nord (de länder som hade åtaganden om att minska utsläppen och som kallades för Annex B), och de röda linjerna härrör till det klassiska syd (som kallades för icke-Annex B länder). 

    Avslutningsvis några ord om framtiden: EU släpper ut knappt tre miljarder ton per år, vilket motsvarar ca åtta procent av de globala utsläppen. Om EU halverar sina utsläpp till år 2030, vilket är EUs ambition, så kan EU:s utsläpp år 2030 förväntas hamna på ca fyra procent av världens totala koldioxidutsläpp från fossila bränslen.

    Klimatproblemet kräver att vi får med övriga världen

    Det blir alltså alltmer tydligt att klimatproblemet bara kan lösas om vi i Europa får med oss resten av världen på ambitiösa mål och åtgärder.

    Vad Sverige och EU kan göra för att resten av världen ska följa efter utgör sålunda den berömda tiotusenkronorsfrågan. I korthet tror jag att svaret handlar om att vi behöver fortsätta minska våra utsläpp, och i de allra flesta länder göra det i snabbare takt än vad som skett historiskt. För att lyckas krävs tydliga politiska styrmedel. Vi behöver visa att minskande utsläpp är förenliga med en god ekonomi samt stabila, attraktiva, rättvisa och demokratiska samhällen. 

    Vi behöver bland annat satsa på teknisk utveckling. Billig, effektiv och grön teknik som minskar utsläppen här kommer också göra det möjligt för länder i syd att minska sina utsläpp. På så sätt kan vi förhoppningsvis få fler länder med oss. Utvecklingsländer behöver veta att det här är möjligt för att våga sätta i gång en sådan resa. 

    Det är ingen enkel uppgift vi står inför! Det faktum att många europeiska länder lyckats minska sina utsläpp under de senaste decennierna visar dock att det kanske inte är så svårt som många trott. 

    Bra eller dåligt med COP28 i en oljenation?

    På torsdag inleds COP28, FNs klimatmöte, i Dubai. Är det bra eller dåligt att COP28 hålls i en oljenation? Den frågan ställdes när professor Johan Rockström gästade P1-programmet Talkshow i förra veckan.

    Orimligt ledarskap enligt kritikerna

    Sultan Al Jaber, president för COP28 tillika chef för Förenade Arabemiratens statsägda oljebolag, har utsetts till ordförande för årets klimatmöte. Helt orimligt, menar kritikerna.

    Naturskyddsföreningen och den svenska grenen av Världsnaturfonden WWF avstår från att delta i COP28. Johan Rockström jämför situationen med att utse vd:n för tobaksbolagen som ansvarig för en konferens om lungcancer.

    Rockström berättar i P1-programmet Talkshow att han har träffat Sultan Al Jaber flera gånger och att presidenten för COP28, förutom sitt engagemang i fossilindustrin, även är vd för ett bolag med förnybar energi i Dubai.

    Förenade Arabemiraten en nyckelaktör

    Johan Rockström menar att det å andra sidan finns mycket forskning kring betydelsen av nyckelaktörer i stora förändringar. De flesta industrier består av några få tunga aktörer – de tio största oljeproducenterna står enligt Rockström för 70 procent av all klimatskadlig oljeutvinning. Förenade Arabemiraten är en av dem.

    Om man kan få dem att samla de andra tunga producenterna och ändra sig i rätt riktning, så får det väldigt stor effekt på klimatet, fortsätter Rockström i samma intervju. Han framhåller att med rätt press kan man få dem att röra sig i positiv riktning. Rockströms uppfattning är vidare att Saudiarabien har förstått att vi är i början av slutet på den fossilt drivna världsekonomin.

    ”Vi lämnade inte stenåldern för att stenarna tog slut”

    Rockström menar att det nyckelaktörerna inom fossilekonomin efterfrågar är att hitta en balans mellan det som naturvetenskapen säger är nödvändigt att göra, utan att ekonomier och sociala system kollapsar.

    Om vi bränner upp all kol och all gas och olja kan inte planeten förse människor med drägliga livsvillkor. Vi måste låta en majoritet av kolet, oljan och gasen ligga kvar. Men att låta råvaror som vi är på väg att lämna ligga kvar är å andra sidan inget nytt i historien: vi kan klara detta. ”Vi lämnade inte stenåldern för att stenarna tog slut”, säger Rockström.

    EU är ett exempel på att utfasning av fossila bränslen faktiskt planeras, framhåller Rockström i P1-intervjun. Sverige har ingen egen röst under klimatförhandlingarna, utan agerar som en del av EU. Fokus för EU är den globala översynen, utfasning av fossila bränslen och snabbare utsläppsminskningar.

    Drömscenariot: De 20 största börjar fasa ut

    P1-intervjun avslutades med att Johan Rockström beskrev vad drömscenariot vore vad gäller resultat från COP28. Detta måste bli toppmötet som ger trovärdiga resultat för utfasning av olja, kol och gas, blev svaret. Vi måste böja den globala utsläppskurvan.

    Rockströms sammanfattande svar var att ett drömresultat är att COP28 avslutas med att de 20 största olje-, gas- och kolproducenterna kommer överens om att verkligen fasa ut olja, kol och gas. Trovärdiga ekonomiska styrmedel och att ta bort subventioner vore enligt Rockström viktiga första steg.

    Läckta dokument: Värdlandet för COP28 utnyttjar sin roll för att sälja olja och gas

    Finns det en intressekonflikt i att låta oljelandet Förenade Arabemiraten vara värd för ett klimattoppmöte? I att ordföranden för COP28 är VD för ett gigantiskt oljebolag?

    Såklart, att det finns en intressekonflikt! Nu har BBC genom läckta dokument visat hur Förenade Arabemiraten planerat att använda sitt värdskap för att exploatera mer olja och gas.

    De kritiska rösterna har varit många mot att klimattoppmötet COP28 ska hållas i Förenade Arabemiraten. Inte minst över det faktum att klimatmötets ordförande Dr. Sultan al-Jaber är VD för det gigantiska statliga olje- och gasbolag Adnoc (Abu Dhabi National Oil Company).

    Det här är en verkligt hisnande intressekonflikt och är liktydigt med att sätta chefen för ett tobaksföretag som ansvarig för att förhandla fram ett avtal mot rökning”, sa Romain Ioualalen, internationell policychef på kampanjgruppen Oil Change International, till The Guardian.

    Oron över intressekonflikten mellan Förenade Arabemiratens ekonomiska intressen i fossil energi och klimatmötets syfte att pressa ned de globala utsläppen visar sig nu vara befogade.

    En journalist från Centre for Climate Reporting har tillsammans med BBC tagit del av läckta dokument som förberetts av Förenade Arabemiratens arbetsgrupp för COP28. Dokumenten innehåller talpunkter inför ett flertal möten som ordförande Dr. Sultan al-Jaber planerat med representanter från olika nationer inför COP28.

    I dokumenten var det tydligt att fossilbolaget Adnoc, såväl som det statliga bolaget för förnyelsebar energi Masdar, fått inflytande över vissa talpunkter.

    Totalt handlar det om att Adnoc föreslår att Dr Sultan al-Jaber meddelar regeringar för tretton länder att Adnoc vill arbeta med dem för att utveckla fossila energiprojekt.

    Exempel från dokumenten:

    • Dr. Sultan al-Jaber föreslås att under samtalet med en minister från Colombias regering beskriva hur Adnoc är redo för att stödja landet i dess utveckling av sina fossila bränsle resurser.
    • Dr. Sultan al-Jaber föreslås säga till Venezuela och Saudiarabien att: ”det finns ingen konflikt mellan hållbar utvecklingen av något lands naturresurser och dess engagemang för klimatförändringar”.

    Detta påverkar naturligtvis trovärdigheten för Förenade Arabemiraten som ordförandeland på COP28.

    Greenpeace uttrycker sin kritik om de läckta dokumenten i ett pressmeddelande:

    Om påståendena stämmer är det fullständigt oacceptabelt och en stor skandal. Klimattoppmötets ledare borde fokusera på att utveckla lösningar på klimatkrisen på ett opartiskt sätt, inte tvärtom gynna fossila bränslen. Det här är precis den sortens intressekonflikt som vi befarade när en vd för ett oljebolag tilldelades rollen att leda COP28″, säger Kaisa Kosonen, politisk samordnare på Greenpeace International.

    Kolindustrin utför häpnadsväckande greenwashing

    World Coal Association (WCA) tar steg för att förbättra sin image genom att inkludera ordet ”hållbar” i det nya namnet FutureCoal: The Global Alliance for Sustainable Coal. Oanständigt? Ja, men än viktigare: vad är detta för typ av greenwashing?

    Bloomberg rapporterar om namnbytet och om hur WCA:s ledare Michelle Manook vid en presskonferens beskrivit bakgrunden till namnbytet: att kolindustrin länge lidit av negativ publicitet. Den här negativa publiciteten ska i sin tur ha bidragit till en minskad global förståelse och uppskattning av kolens roll i samhället.

    WCA säger att det nya namnet kan verka djärvt, men att det speglar verkligheten. Kol är fortfarande viktigt i energiövergången, menar de.

    Nu till frågan, hur typbestämmer man denna slags greenwashing? Är det vaghet, undanhållande av information eller en ren lögn? Eller, är det kanske en helt ny typ av greenwashing, av en häpnadsväckande sort?

    Faktatillägg:

    • WCA är enligt organisationens hemsida kolens globala röst.
    • Ja, det handlar om samma kol som behöver stanna i marken om vi ska kunna undvika ödesdigra konsekvenser.

    Samiska aktivister döms till böter efter protest mot människorättsbrott

    Samiska aktivister som ockuperade norska olje- och energidepartementet i februari 2023 döms till böter för att inte ha följt polisens order. Aktionen som genomfördes syftade till att belysa det pågående människorättsbrottet som den norska staten orsakar genom den olagliga vindkraftparken i området Fosen.

    150 vindkraftsnurror i den norska regionen Fosen deklarerades olagliga i Norges högsta domstol i oktober 2021. Den norska staten har däremot inte gjort något för att ta bort dem, trots att de deklarerats vara ett brott mot mänskliga rättigheter. Vindkraftverken hotar rennäringen i området, vilken är en viktig del av den samiska kulturen.

    Efter 500 dagar av människorättsbrott tog samiska aktivister saken i egna händer. Tillsammans med norska ungdomsrörelsen Natur og Ungdom ockuperade de det norska olje- och energidepartementet i februari i år.

    Två år har gått sedan domen föll, men än har ingenting gjorts åt den olagliga vindkraftsanläggningen. Den norska staten fortsätter alltså att kränka urfolks rättigheter.

    Efter aktionen i februari åtalades 28 personer för civil olydnad, men polisen slog fast att de inte skulle betala böter. Nu har åklagare ändå beslutat att aktivisterna ska bötfällas, vilket de själva vägrar att acceptera.

    Staten valde att tona ner vår protest snarare än att ta ansvar för att stoppa kränkningen av mänskliga rättigheter. Jag vägrar acceptera böter för detta, säger den samiska aktivisten Ella Marie Hætta Isaksen till NRK.

    Filip Johnsson: Mitt liv som cyklist

    Att växa upp i en familj utan bil under den tid när den blev var mans egendom kunde vara lite jobbigt, minns SMB:s krönikör Filip Johnsson i dagens text. Men idag, ett antal decennier senare är det lite tvärtom. Och Sverige har halkat efter i stadsplaneringen för att få fram trivsammare stadskärnor, där bilarna får maka sig för cyklister, fotgängare och kollektivtrafik, skriver han.

    Jag har cyklat hela mitt liv. Trots att jag växte upp i ett småborgerligt villaområde hade mina föräldrar aldrig någon bil. Det var inte så att de inte hade råd. Dom var inte rika, men min far räknades nog ändå som höginkomsttagare – han var civilingenjör och mamma sjuksköterska. Inte heller tror jag dom röstade vänster utan snarare på liberalerna, alltså folkpartiet som det hette då.

    Vi hade under en lång period Göteborgs Sjöfarts- och Handelstidning samt Svenska Dagbladet hemma. Jag kommer fortfarande ihåg annonserna för Päls Bruno som ibland fanns nederst på Svenskans förstasida. När GHT gick i graven gjorde föräldrarna det något udda bytet till den syndikalistiska tidningen Arbetaren. Lite ovanlig combo med den och Svenskan.

    Jag tyckte Arbetaren var astråkig med sina långa texter och, som jag kommer ihåg det, inga bilder att titta på. Kul var bara Tankar från Roten som Tage Danielsson skrev varje vecka för tidningen.

    ”Lite jobbigt när jag var mindre att vi inte hade bil”

    Jag har alltså aldrig revolterat mot icke-bilägandet, men måste erkänna att jag och min sambo idag äger en bil. Så kanske ändå en liten revolt. Jag blev dessutom tidigt teknikintresserad – kanske som ett resultat av min fars genuina ointresse av teknik i mer praktisk form. När jag kan ha varit kanske sju, åtta år tyckte jag det var jobbigt att vi i stället för ett garage med en bil hade ett garage fullt med cyklar, och längst in ett gammalt barnbadkar i plast i vilket en hoper verktyg låg nedslängda huller om buller.

    Verktygen verkade dessutom ha det gemensamt att dom absolut inte kunde användas till att laga cyklar med. Jag kommer också ihåg de andra pappornas garage – för det var såklart pappornas – med otrolig ordning med sådana där tavlor med hål för krokar på vilka verktygen var upphängda i perfekt ordning.

    I lågstadieåldern var det i alla fall jobbigt att inte ha bil som alla andra. Jag kommer ihåg hur jag därför då och då ställde min far mot väggen med följande fråga:

    Pappa, pappa! Om vi vann en Rolls Royce och inte fick sälja den, vad skulle vi göra då?

    Efter att ha upprepat frågan ett par gånger, brukade han titta upp från tidningen och säga något i stil med:

    Ja, då antar jag att vi väl skulle behålla den då.

    Frågan erbjuder ju liksom inte så många svarsalternativ. Men detta faktum att det jakande svaret på frågan gjorde att det ändå fanns en, om än mycket liten, chans till att vi skulle kunna äga en bil räckte för mig. Jag har efteråt funderat på varför jag drog till med att det just måste vara en Rolls Royce. Den kombinerande sannolikheten att vinna en bil och att det dessutom tvunget skulle vara en Rolls Royce måste vara extremt låg. Dessutom kan jag inte komma ihåg att vi någonsin köpte lotter – vilket såklart gör att sannolikheten sjunker än mer drastiskt mot noll. Att en eventuell vinst dessutom skulle komma med villkoret att den inte fick säljas känns ännu mer osannolikt. Det blir liksom fyra sannolikheter nära noll som multipliceras.

    Sverige halkar efter med stadsplaneringen

    Idag tror jag faktiskt att det är mer accepterat att inte ha bil, och jag kan känna en tacksamhet gentemot mina föräldrar som stod upp mot bilsamhället som det då såg ut. Till och med biltillverkarna verkar numera inse att morgondagens mobilitet i städerna inte kan baseras på att alla äger en egen bil. 

    Idag borde det finnas goda möjligheter att planera för bättre städer som sätter gång-, cykel- och kollektivtrafik i främsta rummet.  Det finns inget trevligare än gator som är fria från bilar. Jag tycker dock att Sverige halkar efter här. Det är fortfarande mycket trafikleder som skär genom städerna i de stora städerna som Stockholm och Göteborg, och långa köer vid rusningstrafik.

    Självklart är bilen viktig för folk i glesbygd, men i städerna skulle en aktiv stadsplanering möjliggöra ett bättre, effektivare, mer miljövänligt och trevligare sätt att transportera oss. Man hör också en högljudd debatt om att drivmedelspriserna behöver sänkas. Men andelen av vår disponibla inkomst som vi lägger på transporter har inte ökat nämnvärt över tid.

    År 1995 lade vi 12,3 procent av den disponibla inkomsten på transporter, förra året var siffran 12,6 procent – alltså i princip samma. Kanske har vi blivit mer bortskämda? Samtidigt har priset för kollektivtrafik ökat betydligt mer än priset på bensin och diesel under 2000-talet. Sedan är det ekonomiska läget just i år osäkert med högre inflation och ökade priser. Men desto större anledning att bygga bort beroendet av fossila drivmedel och satsa på mer kollektiva lösningar.

    Borde gå att få acceptans för minskat bilåkande

    Politiken borde ha stora möjligheter att idag få acceptans för planering för ett minskat bilåkande i och runt städerna. Jag tror det finns färre barn idag som skulle uppleva det som jobbigt att växa upp i en familj utan bil. En aktiv politik mot minskat bilåkande skulle dessutom förstärka acceptansen för att man inte måste äga en bil. Då behöver barnen inte drömma om att vinna en Rolls Royce.

    För övrigt – Rolls Royce är en av de få bilmärken som i princip inte verkar ha någon elektrifieringsstrategi alls, utan bara fortsätter producera gigantiskt stora bränsleslukande monster. Dessa bilar är bara en del som bidrar till att den rikaste procenten av världens befolkning släpper ut väldigt mycket mer än de med låga inkomster.

    Dagens CO2-kurva

    Varje vecka redovisar SMB halten av koldioxid i luften.

    Enligt senaste mätningen uppmätt på på Hawaii låg koldioxidhalten i atmosfären 24 november på 421,47 miljondelar (ppm). Jämfört med för exakt ett år sedan är det en ökning med 2,54 ppm. I våras slogs nytt rekord då mänskligheten för första gången passerade 425 ppm.

    Förra veckans medeltal blev 421,21 ppm, vilket är en ökning med 2,83 ppm jämfört med för ett år sedan. På ett decennium är det en ökning med 25,95 ppm.

    Källa: NOAA

    Koncentrationen av koldioxid nådde 418,82 ppm i september, vilket är en ökning med 3,42 ppm jämfört med för ett år sedan. Oktober 2023 var den varmaste oktober någonsin i världen, med en genomsnittlig ytlufttemperatur på 15,30°C, 0,85°C över genomsnittet 1991-2020 för oktober och 0,40°C över den tidigare varmaste oktober 2019.

    Källa: Copernicus

    För första gången passerade den globala uppvärmningen tillfälligt 2 grader den 17 november, dvs Parisavtalets gräns, även om den gränsen handlar om nivån ska hålla sig över den gränsen över flera decennier för att kunna bekräftas. Det är dock ett extremt oroande tecken som kommer lagom till öppningen av COP28 och den nödvändiga diskussion och framförallt handlande som måste ske.

    Daglig global ytlufttemperaturavvikelse för 1940-2023 med hänvisning till den förindustriella perioden 1850-1900. Credit: C3S/ECMWF

    Koldioxidhalten ligger nu över 50 procent över förindustriell nivå räknat från år 1750 och världen är därmed halvvägs till en dubblering av koldioxidhalten. Den underliggande trenden går tydligt uppåt och vi är på väg åt fel håll. Koldioxid stannar i atmosfären i många årtionden och låser därmed in klimatförändringarna för kommande generationer.

    Samtidigt blir det tydligt att det sker en acceleration ju mer koldioxid som släpps ut. Fram till 1970-talet ökade koncentrationen med ungefär 1 ppm per år, men runt år 2000 var den årliga ökningen uppe i 2 ppm för att nu ligga på 2,5 ppm per år och ökande.

    Källa: NOAA

    Dagens koldioxidhalt i atmosfären är exceptionellt hög och har inte befunnit sig på den nivån på flera miljoner år, och vi närmar oss nu nivåer liknande de som fanns för 15 miljoner sedan när det var 3-4 grader varmare och havsnivån var 20 meter högre. Forskning visar att världen nu snabbt rör sig mot förändringar i klimatsystemet som saknar motstycke i människans historia.

    Jorden nu på väg mot tre graders uppvärmning

    Året 2023 har präglats av flertalet värmerekord, och 17-18 november inträffade de första dagarna någonsin med över två graders uppvärmning i förhållande till förindustriella nivåer. Utsläppsminskningarna som ska ske enligt de nuvarande politiska målen kommer att överstiga Parisavtalet. FN:s miljöprogram UNEP beräknar att den globala uppvärmningen därför kommer att nå tre grader detta århundrade.

    Inför COP 28 i Dubai har UNEP släppt årets “Emission Gap Report” som beskriver de nuvarande koldioxidutsläppen, och vad det innebär för den fortsatta globala uppvärmningen. Globala växthusgasutsläpp ökade med 1,2 procent från 2021 till 2022, med ett nytt rekord på 57,4 gigaton (miljarder ton) koldioxidekvivalenter.

    Om utsläppsminskningarna sker enligt den nuvarande politiken kommer den globala uppvärmningen att bli så hög som tre grader celsius över förindustriella nivåer under detta århundrade. Scenariot skulle alltså gälla om världens länder når de nuvarande klimatmål som är uppsatta. UNEP-rapporten påpekar därtill att ingen av G20-medlemmarna just nu minskar sina utsläpp i takt med deras netto-nollmål.

    Enligt FN:s generalsekreterare Antònio Guterres är det fortfarande möjligt att nå 1,5 gradersmålet. Det kräver ett totalstopp av användningen av fossila bränslen, och en rättvis omställning till förnybara energikällor.

    Rapportens slutsatser av vad som behöver göras på COP 28 kan sammanfattas i följande punkter:

    • De förutspådda utsläppen till 2030 måste minska med 28-42 procent för att vi ska hålla oss mellan två och 1,5 grader.
    • Obevekliga utsläppsminskningar och en koldioxidsnål omställning är avgörande för att minska utsläppsklyftan.
    • COP 28 är en chans att skapa större ambition inför nästa omgång av klimatlöften.

    Läs hela rapporten här.

    Olydig klimataktivist slipper straff i unik dom

    Klimataktivisten Noa Tucker greps och åtalades efter att ha varit med i en olydnadsaktion och stoppat biltrafik på en Stockholmsgata. Han hade uppsåt till gärningen och har begått ett brott, säger tingsrätten. Men han straffas ändå inte. Det är oskäligt att döma ut dagsböter med hänvisning till det hot klimatkrisen utgör, heter det i domen.

    Domen avkunnades i veckan i Stockholms tingsrätt och gäller en händelse på Kungsgatan i Stockholm sensommaren 2022.

    Noa Tucker, arkitekt och aktivist, samt ett 40-tal andra personer blockerade gatan och skapade köer. När polisen kom och bad honom flytta sig vägrade han. Han medger både uppsåt och omständigheterna som sådana. Men i rätten betonade han att både demonstrationsfriheten och nödläget för klimatet gör att han ska betraktas som oskyldig:

    Civil olydnad är sista utvägen för att väcka opinion och förmå politikerna att agera. Det har länge varit ett kritiskt läge. Alla förutsägelser har bekräftats. Vi måste göra allt vi kan, framhöll Tucker i tingsrätten.

    Rätten konstaterar i den niosidiga domen att hans handling, ohörsamhet mot ordningsmakten, inte kan medföra straffrihet genom att åberopa ett nödläge.

    Ändå slipper han alltså påföljd. Rättens resonemang om detta förtjänar att citeras i sin helhet:

    Det är fråga om ett akut nödläge och effekterna av klimatförändringarna är redan påtagliga. Vetenskapen är i stor utsträckning enig om orsakerna till klimatkrisen och kan med stor säkerhet förutsäga konsekvenserna för livsbetingelserna på jorden. Det står klart att följderna kommer att bli katastrofala om inte nödvändiga åtgärder vidtas för att sänka utsläppen. Det står vidare klart att tiden för att vidta åtgärder är mycket knapp. Det kan också konstateras att varken föregående eller nuvarande regering har vidtagit tillräckliga åtgärder.

    Noa Tucker har agerat på grund av att ett av rättsordningen skyddat viktigt intresse är utsatt för fara och att han har begått sin gärning i syfte att undanröja den faran. Mot denna bakgrund menar vi att det framstår som uppenbart oskäligt att utdöma påföljd. Denna bör sålunda efterges.

    Noa Tuckers försvarare, advokaten Pia Björstrand, säger till SMB att hon blev förvånad över utslaget. Hon känner för egen del inte till någon annan dom där en aktivist fått så kallad påföljdseftergift med de skälen som rätten hänvisar till.

    Hon känner inte heller till om domen kommer att överklagas, men tror att det finns risk för att den skulle ändras vid en ny prövning. Eftersom nämndemännen är politiskt tillsatta kan åsikterna hos dessa färga domarna om det handlar om politiskt laddade frågor, betonar hon. Vilket ju definitivt klimathotet gör.

    Hon anser inte oväntat att nämnden resonerat korrekt:

    – Klimatkrisen är ett vetenskapligt faktum. Jag ser det som berömvärt och nödvändigt att rättsväsendet erkänner nödläget och att vårt politiska system uppenbarligen inte kan hantera krisen på det sätt som krävs, säger Pia Björstrand till SMB.

    Tingsrätten var inte enig. Något som skvallrar om att en överprövning i hovrätten inte kan uteslutas. Chefrådmannen och en ledamot håller inte med om domens slutsats och anser att dagsböter ska utgå för olydnadsaktionen.

    Målet har avkunnats på Stockholms tingsrätt avdelning 1 och har nummer B 4628-23

    Förbjud A-traktorerna och sätt ungarna på cykel

    Att låta barn köra A-traktor är att uppmuntra dem att utveckla en ny bilkultur. Det är inte vad klimatet behöver. Förbjud A-traktorer och sätt barnen på cykel i stället, skriver Jesper Ahlin Marceta i en debattartikel.

    DEBATT. Frontalkrock mellan en A-traktor och en personbil. Jag scrollar genom nyhetsnotisen. “Föraren av A-traktorn misstänks för att ej ha iakttagit väjningsplikt.”

    Suck. Så går det när barn kör bil. Lyckligtvis var det ingen som skadades allvarligt den här gången.

    Barnbilarna har blivit ett gissel. De vinglar fram i trettio knyck med långa köer bakom sig. När man äntligen får utrymme att köra om, och passar på att glo ilsket genom sidorutan, sitter där alltid en osnuten telning med en burk energidryck i handen. På passagerarsätet ligger en säck potatis med fötterna på handskfacket.

    Värst av allt är vuxna som försvarar eländet med att barnen behöver “fordon” för att kunna ta sig runt. Sätt ungarna på en cykel! Eller låt dem sitta hemma och gnälla, som vanligt folk gör!

    Barnbilarna är inga fordon. De är fritidsgårdar på hjul – fritidsgårdar som frontalkrockar för att ungarna jonglerar med energidrycker bakom ratten.

    Som skogsförälder har man en plikt

    Jag förstår. Det finns vuxna som har bestämt sig för att bo ute i skogen och tagit sina barn med sig. Så vill jag också bo.

    Men fattar man det beslutet får man också ta sitt ansvar. Barnen behöver idrotta, gå på bio och umgås med vänner. Som skogsförälder har man en förbannad plikt att skjutsa dem både till och från allt sånt.

    Man kan inte leva drömlivet nära naturen och tro sig kunna slippa undan de besvärligheter som följer genom att köpa bilar till barnen. Det är ren lättja.

    Dessutom är det ostrategiskt att uppmuntra yngre generationer att utveckla en ny bilkultur. Som det ser ut i dag präglar vi barnen att förknippa bilen med gemenskap och nöje. Är det vad klimatet, miljön och det moderna samhället behöver?

    Knappast. Barn borde i dag växa upp med uppfattningen att bilen hör till 1900-talet, att den är ful och tar upp för mycket plats. De ska förknippa bilen med klimatskam. Allt annat är ett stort misstag.

    Förbjud barnbilarna. Kompensera med tät kollektivtrafik, rejäla cykelvägar och gamla hederliga stationära fritidsgårdar. Barnen kanske gnäller ett tag, men det går snart över. De är ju barn.

    Jesper Ahlin Marceta
    Journalist, författare och filosof

    Världens rikaste orsakar störst koldioxidutsläpp

    Den rikaste procenten släpper ut lika mycket koldioxid som två tredjedelar av världens befolkning. Samtidigt är det de som orsakar minst utsläpp som drabbas värst av klimatkrisens konsekvenser. Detta visar Oxfams senaste rapport, som är framtagen tillsammans med Stockholm Environmental Institute. 

    Det är de konsumtionsbaserade utsläppen som står till grund för datan i rapporterna om den globala ojämlikheten och Sveriges utsläpp. Beräkningar av konsumtionsbaserade utsläpp delar upp utsläppen i globala inkomstgrupper, vilket visar kopplingen mellan inkomstojämlikhet och koldioxidutsläpp.

    Dessa utsläpp består av hushållsutsläpp, statliga utgifter och privata investeringar. Datan täcker 170 länder och sträcker sig över tidsperioden 1990–2019.

    Vem släpper ut?

    Rika aktörer och länder står för en klar majoritet av både historiska och nutida koldioxidutsläpp. Oxfam belyser även att den koldioxidintensiva tillväxten som dessa aktörer och länder genomgått möjliggjordes av koloniala relationer. De består av saker som extrahering av naturresurser, exploatering av arbetskraft och handelslagar som gynnar tidigare kolonisatörer.

    Bild 1: Världens befolkning indelade i inkomstgrupper och deras respektive koldioxidutsläpp. Källa: Oxfam, SEI 2023

    Vem drabbas?

    Rika människor och länder är drivande aktörer till klimatkrisen, medan marginaliserade grupper drabbas hårdast av klimatförändringarnas konsekvenser. Det är också de sistnämnda som har sämst förutsättningar och resurser att återhämta sig. Bland de fattigaste och marginaliserade grupperna hittar vi bland annat kvinnor, icke-vita och människor i globala syd.

    Människor med låg inkomst lever oftast i områden som är mer utsatta för översvämningar, kraftig nederbörd, värmeböljor och stormar. De tenderar även att vara mindre informerade om klimatkrisen, och sakna välfärd och ekonomiska besparingar för att kunna klara av krisen. Förluster går oftast oregistrerade, och den politiska exkluderingen gör också att människor i fattigdom har mindre möjlighet att kräva sina rättigheter.

    Ursprungsbefolkningar i både globala syd och nord är också en grupp som är oproportionerligt påverkade av klimatförändringarna. Det har att göra med deras direkta beroende av den miljö de lever i, samt den politiska och ekonomiska marginalisering, systematiska rasism och diskriminering de utsätts för.

    Vem har makten?

    De rikaste individerna och företagen har betydande inflytande och makt i politiska och ekonomiska beslut. Många ägare i kapital och företag har sitt intresse i att främja fossilberoendet för att öka deras vinster, på bekostnad av människor och planeten.

    De grupper som påverkas mest av klimatkrisen är sällan representerade bland makthavare och i politiska beslut. Deras erfarenheter och kunskaper är oftast förbisedda. På internationell nivå förstärks ojämlikheten i inflytande av att närvaron på klimatförhandlingar domineras av rika länder och företag.

    Kostnaderna för att hantera klimatkrisen är höga. Rika länder har inte bara den största förmågan att betala, utan även ansvaret att kompensera för både de historiska utsläppen de orsakat och pågående neokoloniala exploateringar.

    Oxfam skriver att den kvarvarande koldioxidbudgeten måste prioriteras till låginkomstländer, huvudsakligen i globala syd, för att kunna möta brådskande behov, såsom tillgång till energi. Trots detta misslyckas de rika länderna med att visa ambition och politisk vilja för att betala sina skulder, eller ens uppnå deras nuvarande (och otillräckliga) klimatmål.

    Sverige – föregångsland eller boven i dramat?

    Sverige har tappat sin ledande roll i klimatfrågan, slår rapporten fast. Den ekonomiska ojämlikheten har ökat under de senaste åren, och de rikaste tio procenten av befolkningen släpper ut lika mycket som de fattigaste 39 procenten. Oxfam belyser att även Sverige har historiskt höga utsläpp och en oproportionerlig överkonsumtion, vilket medför ett tydligt ansvar för klimatkrisen.

    Bild 2: Figur över svenska inkomstgruppers konsumtionsbaserade koldioxidutsläpp. Källa: Oxfam, SEI 2023

    Klimatkrisen är inte ett framtida fenomen, utan drabbar människor i dag. Även i Sverige kan vi känna av effekterna enligt SMHI, exempelvis genom ökad nederbörd och kortare snösäsong.

    De mest sårbara samhällsgrupperna i Sverige påverkas mycket mer än rikare och mer priviligerade grupper. Exempelvis lider förorter med trångboddhet mer av värmeböljor, och eftersom klimatförändringarna sker snabbare nära polerna drabbas Sápmi och renskötseln hårt.

    Vad gör vi nu?

    Oxfam understryker att det krävs klimatlösningar med fokus på rättvisa. Det innebär att gapet mellan de rikaste och resterande befolkningen måste minska, eftersom jämlikhet gör det lättare att hantera klimatkrisens konsekvenser.

    Samtidigt måste vi snabbt fasa ut fossila bränslen, och där behöver de rikaste länderna genomföra de snabbaste och mest omfattande förändringarna.

    De planerade utsläppsminskningarna är inte tillräckliga. Om vi fortsätter som vi gör nu kommer vi ha gjort slut på den kvarvarande koldioxidbugeten inom fem år (om vi ska hålla Parisavtalet). Det är framför allt den rikaste delen av befolkningen som måste minska utsläppen, vilket visas av figuren nedan.

    Bild 3: De svenska konsumtionsbaserade utsläppen över olika inkomstgrupper (gröna staplar) jämfört med nuvarande utsläppsmål (lila staplar) och de utsläppsminskningar som måste till om vi ska klara Parisavtalet (röd linje). Källa: Oxfam, SEI 2023

    Oxfam sammanfattar förslagen på politiska åtgärder med följande rubriker:

    1. En radikal ökning av jämlikhet – särskilt ekonomisk ojämlikhet
    2. En snabb och rättvis minskning av utsläppen och utfasning av fossila bränslen
    3. En ny ekonomisk modell för mänskligheten och planetens välmående

    Läs hela rapporten här.

    Krav inför COP28: Växla upp arbetet för klimaträttvisa

    Nästa vecka inleds nästa FN-klimattoppmöte, COP28, denna gång i Dubai i Förenade Arabemiraten. Mötet avslutar ett år som ser ut att bli det varmaste som uppmätts. 2023 är också ett år när nyheter om klimatrelaterade katastrofer med mycket svåra konsekvenser för mänskligt liv och utveckling haglat. Nu uppmanar 27 organisationer till klimaträttvisa.

    Inför FN-klimatmötet COP28 uppmanar 27 organisationer till handlingskraft kring klimaträttvisa. Organisationerna pekar i en öppen skrivelse på att klimatkrisens konsekvenser blir allt mer uppenbara och ofta är värst för grupper som bidragit minst till problemet.

    Undertecknarna menar att rika aktörer med stora utsläpp av växthusgaser, såsom Sverige och EU, behöver visa starkt ledarskap för klimaträttvisa under FN:s klimatförhandlingar. Samtliga undertecknare är medlemmar i en arbetsgrupp för miljö- och klimaträttvisa inför COP28 inom plattformen CONCORD. CONCORD Sverige är en plattform som samlar 82 organisationer. Medlemmarna vill gemensamt påverka Sveriges och EU:s utvecklingspolitik. Målet är en hållbar och fredlig värld utan fattigdom och orättvisor.

    Fyra krav framförs i skrivelsen inför COP28:

    KRAV 1: MINSKA UTSLÄPPEN DRASTISKT OCH AVVECKLA FOSSILA BRÄNSLEN

    Organisationerna menar att de utsläppsminskningar som länder hittills åtagit sig att genomföra inte räcker för att hålla temperaturökningen under 1,5 grader jämfört med förindustriell nivå, i linje med Parisavtalet. EU har tagit steg framåt men bör skärpa sina utsläppsmål ytterligare. Undertecknarna menar också att Sveriges egen klimatpolitik pekar mot högre snarare än minskade utsläpp kommande år. Sverige och EU behöver gå före i omställningen.

    KRAV 2: SÄKRA KLIMATFINANSIERING TILL ANPASSNING, SKADOR OCH FÖRLUSTER

    Det andra kravet från organisationerna är att införa löftet från världens rika länder att bidra med 100 miljarder amerikanska dollar årligen i klimatfinansiering till utvecklingsländer. Sverige och EU måste både verka för, och bidra till, att befintliga åtaganden följs och att ett mer ambitiöst mål sätts för klimatfinansiering efter 2025.

    KRAV 3: BIDRA TILL MENINGSFULLT DELTAGANDE OCH INKLUDERANDE BESLUTSFATTANDE

    Det behöver skapas utrymme för mer meningsfullt deltagande för bland andra urfolk, kvinnoorganisationer, barn och unga, i klimatbeslut på alla nivåer. Detta för att nå en rättvis och inkluderande omställning. Grupper som drabbas av klimatförändringar måste vara med i beslutsprocesserna.

    Organisationerna betonar även att det är problematiskt att klimattoppmötet hålls i ett land där inskränkningar i civilsamhällets utrymme försvårar deltagande.

    KRAV 4: TACKLA KLIMAT- OCH NATURKRISERNA TILLSAMMANS

    Som fjärde punkt i det öppna brevet pekar organisationerna på att klimatförändringarna driver på artutrotningen, samtidigt som hög biologisk mångfald är en förutsättning för motståndskraftiga ekosystem. Sverige och EU måste därför förespråka lösningar som garanterar fördelar för både klimat och biologisk mångfald, och samtidigt säkerställer mänskliga rättigheter för urfolk och lokalbefolkningar.

    Läs hela skrivelsen här.

    Följande organisationer, alla medlemmar i CONCORD Sveriges arbetsgrupp för Miljö- och klimaträttvisa, står bakom uttalandet:

    Act Svenska kyrkan

    ActionAid Sverige

    Afrikagrupperna

    Amazon Watch Sverige

    Barnfonden

    Fairtrade Sverige

    Framtidsjorden

    IM Individuell männsikohjälp

    Internationella Kvinnoförbundet för fred och frihet, Sverige

    Islamic Relief Sverige

    Jordens Vänner

    Kvinna till Kvinna

    Läkarmissionen

    LSU – Sveriges barn- och ungdomsorganisationer

    Naturskyddsföreningen

    Oxfam Sverige

    Plan International Sverige

    PMU

    Rädda barnen

    Svalorna Indien Bangladesh

    Svenska missionsrådet

    Swedwatch

    The Hunger Project Sverige

    Vi-skogen

    Vänsterns Internationella Forum

    WaterAid Sverige

    We Effect

    Skamlös regering prioriterar flyget – saboterar klimatet och järnvägen

    Ovilja att investera i järnvägen och orealistiska förhoppningar på hållbart flyg. Regeringens felprioriteringar på transportområdet saboterar klimatet, skriver trafikjournalisten Jan Du Rietz i en debattartikel.

    DEBATT. Det är bekymmersamt att regeringen i praktiken motarbetar ett klimatanpassat och fungerande transportsystem. Inte minst järnvägens infrastruktur är i allt sämre skick enligt Trafikverket.

    Men regeringen och infrastrukturminister Andreas Carlson (KD) prioriterar flyget av politiska skäl medan klimatet och järnvägen nedprioriteras. Ja, regeringen och dess myndighet Trafikverket försöker till och med fortfarande lägga ned och riva banor – även de som är elektrifierade.

    1900-talet präglades av satsning på väg- och flygtrafik som skulle ersätta 1800-talets järnväg. Men internationellt har järnvägen fått en renässans genom kraftig teknikutveckling i länder som Japan, Frankrike och Kina. Klimatkrisen och Covid-19-pandemin har också bidragit till allvarliga problem för flyget.

    Därför försöker regeringen nu vrida tillbaka klockan till det glada 1900-talet. Men i dag kan konstateras att flyget fått för stora satsningar och järnvägen för små. Flyget är ju varken klimatvänligt eller energieffektivt, i motsats till järnvägen.

    Kraven från marknaden – näringslivet, kommunerna, resenärerna – på återuppbyggnad av Sveriges järnvägssystem blir också allt starkare medan regeringen bromsar. Speciellt Covid-19 ledde till nya arbets- och affärsmodeller som gav nya resemönster, genom mer hemarbete och minskat behov av att flyga. Något den tilltagande digitaliseringen gjort möjligt.

    Förlorade år för järnvägen

    De senaste 22 mandatperioderna efter 1940-talet, med främst S- och M-ledda regeringar, har varit 70 förlorade år för järnvägen. Det har direkt hindrat marknaden att ställa om till önskad tågtrafik.

    Pandemin, klimatkrisen, höjda bränslepriser, krig i vår omvärld och allt besvärligare säkerhetspolitiskt läge har dock helt förändrat spelplanen för trafikpolitiken. Nu gäller det att snabbt påbörja det strategiska arbetet avseende järnvägens konkurrenskraft. Att bara satsa på flyget är ohållbart. 

    Men regeringen har varit ovanligt tydlig när det gällt att ställa olika trafikslag mot varandra. Ett av regeringens första politiska beslut på trafikområdet var att föra över 750 miljoner från järnvägsunderhåll till vägunderhåll. Samtidigt stoppades planerna på nya stambanor mellan Stockholm och Göteborg/Malmö.

    De mindre flygplatserna får fördubblade statsbidrag, vägtrafiken lovas lägre bränslepriser och tågtrafikens kostnader pressas upp. Detta är en fullständig kollisionskurs med EU:s politik för klimatet och järnvägen och något som kan stå Sverige och regeringen dyrt.

    Andreas Carlson drömmer om hållbart flyg

    I ett land som Sverige, med långa avstånd och glest befolkade områden, är effektiv eljärnväg numera särskilt viktig – för både personresor och godstransporter. En modern järnväg blir av avgörande betydelse för klimatet, landets ekonomi, konkurrenskraft och öppenhet gentemot omvärlden.

    En granskning av utvecklingen runt om i världen visar att järnvägen kan klara många av flygets uppgifter. De knappa CO2-fria bränslena måste gå till nödvändigt flyg över mycket långa avstånd och över oceanerna.

    Andreas Carlson drömmer i bland annat debattartiklar, som i Aftonbladet under rubriken ”Vi utvecklar luftfarten – utan någon flygskam”, om ett framtida hållbart flyg över hela landet. Och det är uppenbart att regeringen inte vill ställa den eftersatta järnvägen på fötter igen eftersom en modern snabb tågtrafik kan konkurrera ut flyget.

    Men drömmar fråntar honom inte skyldigheten att ihop med klimatministern vidta de omedelbara åtgärder som klimatforskarna kräver för att de internationella klimatmålen ska kunna klaras. 

    Regeringens satsning på ökade klimatutsläpp från vägtrafiken och flyget de närmaste åren, genom politiska och populistiska åtgärder, är vettlös, pinsam och skrämmande. Med tanke på det akuta nödläget för klimatet finns det verkligen mycket starka skäl att idag känna både flygskam och skam över den oansvariga regeringen.

    Jan Du Rietz
    Journalist på trafikområdet och författare till ’Trafikpolitik’ i NE

    Därför ligger Sverige närmare klimatmålen för 2045 – och längre från slutmålet år 2100

    Klimatministern förklarar ofta nöjt att Sverige nu ligger närmare utsläppsmålen för 2045 än tidigare. Detta trots att regeringens sänkta klimatambitioner hotar etappmålen för både 2030 och -40. På pappret har ministern rätt – men viktigare, och mer korrekt, är att regeringens politik försämrar möjligheten att nå det slutliga klimatmålet, som hon inte talar om alls.

    När regeringen Kristersson nyligen presenterade sin klimatuppgörelse med samarbetspartiet Sverigedemokraterna, SD, var medierna snabbt på klimatminister Romina Pourmokthari (L) med frågor om utsläppsmålen.

    SD ansluter sig nu visserligen till det långsiktiga målet om utsläppsnivåerna för 2045. Målet detta år innebär att Sverige, fem år före Parisavtalets och EU:s målår 2050 ska uppnå så kallat netto-nolläge för utsläpp av samtliga växthusgaser – det som kallas koldioxidekvivalenter.

    Men centralt i den här uppgörelsen med SD är att, precis som regeringen redan tidigare öppnat för, de båda etappmålen för 2030 och 2040 ska ”ses över”. Med största sannolikhet innebär översynen att de målen missas, eftersom sänkningen till EU:s mininivå för reduktionsplikten från och med januari 2024 ökar de fossila utsläppen. Därtill sänks även bensin- och dieselskatten vilket stimulerar konsumtionen.

    Miljontals ton högre utsläpp med slopat etappmål

    Exakt hur mycket högre utsläppen blir som en följd av de här besluten har inte kunnat beräknas. I Naturvårdsverkets underlag till regeringen för den kommande klimathandlingsplanen konstateras att det ännu är okänt om regeringen kommer att höja reduktionsplikten igen innan 2030, eller om andra kompensatoriska åtgärder tas fram. Mellan tummen och pekfingret talas om mellan fyra och åtta miljoner ton ökade koldioxidutsläpp till 2030, i det sämsta utfallet.

    Vid regeringens och SD:s presskonferens tillfrågades Romina Pourmokthari om just denna situation. När ska utsläppen börja minska (igen, underförstått)? Klimatministern valde först att inte låtsas om vad som håller på att hända och svarade att utsläppen ”minskar hela tiden.”

    Med en lång måttstock, som mäter från 1970 och framåt är det helt korrekt att Sveriges territoriella utsläpp minskat, rejält dessutom. Men det svaret dög inte för reportrarna, som frågade igen. Pourmokthari korrigerade sig då något och framhöll att utsläppsökningarna som en följd av regeringens beslut om reduktionsplikt och skattesänkningar ju inte inträffat ännu, utan just ”handlar om prognoser.”

    Närmare 2045-målet idag – men längre från slutmålet

    Ännu en gång hänvisade hon till vad som ska presenteras i den klimatpolitiska handlingsplanen, som väntas ankomma till riksdagen i december.

    Och därtill påtalade ministern att Sverige nu ligger närmare nettonoll-målet för 2045, jämfört med tidigare röd-gröna regeringar. Underförstått ska lyssnarens slutsats bli att regeringen Kristersson är bättre på klimatpolitik.

    Och även om det inte är lätt att förstå, är Naturvårdsverkets bedömning att 2045-målet faktiskt ligger närmare att infrias idag, jämfört med för några år sedan.

    Men det har föga, eller snarare inget alls, med nuvarande regering att göra.

    Det så kallade netto-nollmålet för 2045 kräver 85 procent lägre utsläpp i Sverige jämfört med 1990. Dit når man inte. Kurvorna pekar på 70 procent, vilket alltså ändå är en förbättring.

    Vad är det då som ligger bakom den prognosen? Det är många faktorer som spelar in. En mycket väsentlig omständighet är vilka framtidsplaner Sveriges tio största punktutsläppare av koldioxid har. Det handlar om landets tyngsta processindustrier inom stål, järnmalm, petrokemi och betong, samt oljeraffinaderier. Företag som tillsammans svarar för åtskilliga miljoner ton årliga koldioxidutsläpp. Preem, Svenskt Stål AB, LKAB och Cementa hör till denna grupp.

    Tio största utsläpparnas beslut ger stor effekt

    ”Vi har intervjuat dem alla och baserar våra beräkningar på deras investeringsplaner. När dessa tio största utsläppare ställer om sin produktion betyder det jättemycket” förklarar en av de ansvariga handläggarna på Naturvårdsverket för SMB.

    NVV nämner också en rad EU-beslut, bland annat utfasningen av nyproduktion av fossilbränsledrivna bilar (från 2035), pågående och ökande elektrifiering av transportsektorn och ökad allmän energieffektivisering som orsak till utvecklingen.

    Detta är naturligtvis goda nyheter. Men de är samtidigt osäkra.

    Säkrare är den starkt negativa effekten regeringens sänkta ambitioner inom transportsektorn får för det mer näraliggande etappmålet för 2030 – och för hela seklets klimatbeting.

    För ökar utsläppen i närtid istället för att minska, fjärmar sig Sverige (liksom självklart även andra länder) från möjligheten att år 2050 uppnå ”netto-nollutsläpp” för hela världen enligt Parisavtalet.

    Halva betinget återstår efter 2050

    Att 2050 bara ligger i halvtid på vägen mot att undanröja klimathotet fullständigt för framtida liv och civilisation på planeten förtigs eller förträngs ofta.

    Efter 2050 måste oerhörda mängder fritt kol i atmosfären, återföras och bindas i marken på olika sätt. Beräkningarna på vilka volymer det handlar om varierar, men det enda som är säkert är att de hela tiden växer, när inte dagens utsläppskurva börjar böja av. En forskargrupp (citerad i DN i början av året) pekar på volymer i storleksordningen 1 000 miljarder ton koldioxid behöver återföras från atmosfären fram till år 2100, globalt sett.

    Vad som händer annars är att den högre medeltemperatur som skapats genom överskottet på växthusgaser jämfört med förindustriell tid, förblir oförändrad under mycket, mycket lång tid.

    Den svenska regeringens politik lägger alltså ytterligare sten på börda om Sverige efter decenniers utveckling med långsamt men dock sjunkande utsläppsnivåer börjar öka dem igen. Grafen här nedan från Sustainability by numbers visar problemet.

    Även om netto-noll uppnås 2050, är hotet och utmaningen väsentligt större i det högra exemplet. Då försvåras hemläxan under det senare halvseklet avsevärt.

    Så fall inte för klimatministerns antydningar om att det väsentliga är att 2045-målet nås. Det är helheten som är viktig.

    Och Sverige, ett industriland med högt historiskt utsläppssaldo och fortfarande hög utsläppsnivå, ska naturligtvis forcera omställningen och inte göra tvärtom.

    Bristande svensk ambition höjer också jordens temperatur

    Naturvårdsverket har alltså försökt beräkna hur omfattande konsekvenserna blir om utsläppsmålet för 2030 överges, men bristen på besked från regeringen gör det än så länge omöjligt.

    I underlaget påpekar myndigheten stillsamt den långsiktiga konsekvensen av att sänka ambitionerna:

    En sänkning av reduktionsplikten jämfört med den nu gällande leder dessutom till att de kumulativa växthusgasutsläppen i Sverige kommer att öka. Den största ökningen skulle uppstå om reduktionsplikten helt tas bort under en lång period av år. Ökningen innebär att Sveriges bidrag till den globala temperaturökningen blir större.

    Faktum är att regeringens från många håll starkt kritiserade utredare John Hassler också, i mer allmänna ordalag, påpekade den saken i sin utredning:

    Ju mer koldioxid världen hunnit släppa ut när nettoutsläppen av den upphört och ju högre de årliga utsläppen av andra växthusgaser är därefter, desto högre blir den globala medeltemperaturen under mycket lång tid.

    Så ligger det till. Varje ytterligare kolatom som tillförs atmosfären idag, gör resan svårare. Det skulle vara bättre om landets ansvariga minister upplyser om hur det verkligen ligger till.

    Effektivare vattenanvändning för att möta klimatförändringarna

    Värmdö kommun, Kungsbacka kommun, Ikea och FM Mattsson är några av de aktörer som tillsammans bidrar i ett projekt som ska effektivisera dricksvattensystemen och minska svenska hushålls vattenanvändning. Orsaken till initiativet är både klimatförändringar och kapacitetsbrist i systemen.

    Sverige riskerar ökande brist på vatten på grund av klimatförändringar och brister i dricksvattensystemen runt om i landet. Hanteringen av vatten, en av våra mest värdefulla resurser, behöver effektiviseras.

    Därför startas nu ett projekt med målet att minska vattenanvändningen i svenska hushåll. Kungsbacka kommun, Laholmsbuktens VA, Värmdö kommun, Chalmers tekniska högskola, Ecoloop AB, IKEA of Sweden AB, Villeroy & Boch Gustavsberg AB och FM Mattsson AB ska i projektet implementera och utvärdera lösningar för att minska vattenförbrukning. Projektet leds av det statliga forskningsinstitutet RISE.

    Vårt projekt är inriktat på att implementera och utvärdera olika kombinationer av lösningar för att minska vattenanvändningen i svenska hushåll. Genom att kombinera tekniska innovationer med beteendeförändringar vill vi skapa en grund för vattenbesparingar, säger projektledare Josefine Klingberg på på RISE:s hemsida.

    Projektet omfattar alltså många olika aktörer i dricksvattnets värdekedja. Fallstudier kommer göras, både med familjer boende i villor och flerfamiljshus.

    Resultaten från de studier som görs i projektet ska sedan analyseras utifrån användarupplevelse, juridiska och ekonomiska aspekter samt möjligheter till uppskalning.

    Stor hälsorapport om klimatet varnar: sätt riskerna för befolkningarna i centrum!

    Befolkningar utsätts i allt högre grad för en mängd större klimatrisker som leder till försämrad hälsa. Extremväder ökar och klimatförändringarnas effekter på fysisk och psykisk hälsa ökar snabbt, trots år av varningar. Det visar årets upplaga av den enda rapporten med fokus på klimatförändringarnas effekter på hälsan: Lancet Countdown on climate change and health.

    Trots att klimatförändringarna länge beskrivits som det största globala hälsohotet under 2000-talet har hälsofrågan hittills varit obegripligt frånvarande under klimatkonferenserna, Conference of the Parties (COP). Årets möte COP28 i Dubai kommer vara den första konferensen med hälsa som eget tema med en egen dag, vilket ses som ett betydande steg framåt för att främja hälsocentrerade klimatförändringsåtgärder.

    Richard Horton, chefredaktör för den medicinska tidskriften the Lancet, varnade dock vid presskonferensen för lanseringen av den senaste rapporten om klimat och hälsa, The Lancet Countdown on climate change and health: Hälsodagen riskerar att resultera i ”health washing” där enbart budskap om anpassning (adaptation) kommer torgföras och frågan om begränsning av växthusgasutsläppen (mitigation) helt undvikas. Anledningen till denna skepsis är framförallt att mötet kommer ledas av Sultan Al Jaber, som utöver att vara chef för COP28 även är vd för Förenade Arabemiratens statliga oljebolag (Adnoc).

    WHO: ”Länderna har inte tagit hänsyn till hotande hälsokris”

    Världshälsoorganisationen (WHO) har länge förespråkat en mer framträdande roll för hälsoaspekter i internationella klimatförhandlingar, och betonat de betydande hälsofördelarna med beslutsamma klimatåtgärder. I kölvattnet av Parisavtalets ratificering 2015, hyllade WHO fördraget som ”potentiellt århundradets starkaste folkhälsoavtal”. Idag är dock tongångarna dystrare. WHO:s nuvarande generaldirektör Tedros Adhanom Ghebreyesus konstaterar krasst att världen inte verkar ha tagit hänsyn till varningarna om den globala folkhälsokris som stundar: 

    Världen går i fel riktning, oförmögen att stävja sitt beroende av fossila bränslen och lämnar sårbara samhällen bakom sig i den välbehövliga energiomställningen.

    Ett tydligt exempel på detta är att olje- och gasbolagen nu ytterligare minskar sin efterlevnad av Parisavtalet: strategierna för världens 20 största olje- och gasbolag från början av 2023 kommer att resultera i att utsläppen överstiger nivåerna i enlighet med Parisavtalets mål av 173 procent 2040 – en ökning med 61 procent från 2022. Istället för att driva på en accelererad utveckling av förnybar energi, allokerade fossilbränsleföretag endast fyra procent av sina kapitalinvesteringar till förnybara energikällor 2022. Samtidigt ökade de globala investeringarna i fossila bränslen med tio procent 2022 och nådde över 1 000 miljarder dollar. 

    Förra årets upplaga av Lancet Countdown-rapporten varnade för att ”den globala hälsan är beroende av fossila bränslen”. Ett år senare hittar rapportförfattarna få, om ens några, förbättringar. De understryker därför behovet av ett hälsocentrerat svar i en värld som de menar ”står inför oåterkalleliga skador”.

    Förnybar energi billigare än någonsin tidigare

    Årets rapport, den åttonde i ordningen, är den mest omfattande och detaljerade hittills och bygger på expertis från 114 forskare och läkare från 52 forskningsinstitutioner och FN-organ över hela världen. Deras data visar på en värld som ofta går åt fel håll. Energirelaterade koldioxidutsläpp ökade med 0,9 procent till rekordhöga 36,8 gigaton under 2022, och fortfarande kommer bara 9,5 procent av den globala elen från moderna förnybara energikällor (främst sol- och vindenergi), trots att dessa energislag är billigare än någonsin.

    Samtidigt blir det alltmer tydligt hur den globala uppvärmningen redan har orsakat omfattande, snabba och intensifierade förändringar. På grund av mänsklig aktivitet nådde den globala 10-åriga medeltemperaturen 1,14°C över förindustriella nivåer 2013–2022, vilket utlöste globala klimat- och miljöförändringar som utgör ett allt värre hot mot människors hälsa och överlevnad över hela världen. Vissa förändringar saknar motstycke i tusentals eller till och med miljoner år.

    År 2023 såg världen de högsta globala temperaturerna på över 100 000 år, och värmerekord slogs på alla kontinenter under 2022. Över 60 procent av dagarna som nådde hälsohotande höga temperaturer 2020 hade mer än dubbelt så stor sannolikhet att inträffa på grund av antropogena klimatförändringar. Vuxna äldre än 65 år och spädbarn yngre än ett år, för vilka extrem värme kan vara särskilt livshotande, utsätts nu för dubbelt så många dagar med värmeböljor som de skulle ha upplevt 1986–2005.

    Förändrade klimatförhållanden utsätter också fler populationer för risk för livshotande infektionssjukdomar, såsom dengue, malaria, vibrios och West Nile-virus. Varmare vintrar och vårar driver utbrott i södra, centrala och östra Europa och förväntas expandera West Nile-viruset till tidigare opåverkade regioner. Fallen av dengue har fördubblats varje årtionde sedan 1990, och nästan hälften av världens befolkning löper nu risk att drabbas av denna livshotande sjukdom.

    Hälsosammare mat bättre även för klimatet

    Det finns dock hopp, enligt Lancetrapporten. Hälsocentrerade klimatåtgärder kan fortfarande rädda miljontals liv varje år. En rättvis och rättvis övergång bort från fossila bränslen till förnybar energi och energieffektivitet kan minska hälsoskadorna av energifattigdom, driva högkvalitativa hälsostödjande tjänster och förhindra de miljontals dödsfall som inträffar årligen till följd av exponering för luftföroreningar som härrör från bränsle. 

    Ett tydligt exempel är ohälsosam mat som ligger bakom en avsevärd del av alla förtida dödsfall. Dessutom står livsmedelssystem för 30 procent av de globala utsläppen av växthusgaser, och 57 procent av jordbrukets utsläpp från produktion av rött kött och mjölk. Att främja och möjliggöra en rättvis tillgång till överkomliga, hälsosamma kostvanor med låg koldioxidhalt kan bidra till en minskning av växthusgaser, men även förhindra många av de tolv miljoner dödsfall som kan tillskrivas kostvanor.

    För att maximera fördelarna med klimatförändringsåtgärder för människors hälsa och välbefinnande kommer rapporten med ett antal rekommendationer under fem olika områden:

    • Påskynda utfasningen av fossila bränslen, prioritera insatser med hälsofördelar inom energisektorn och livsmedelssystemet
    • Främja ledarskap från hälsosektorn genom att tillhandahålla hälsofrämjande åtgärder för klimatförändringar
    • Påskynda klimatanpassningen för hälsan
    • Förvandla finansiella system för att stödja en sund, hållbar framtid
    • Öka resurser och stöd för att fortsätta utöka kunskapsbasen, förståelsen och engagemanget hos nyckelaktörer inom hälsa och klimatförändringar

    För att möjliggöra en hälsosam framtid måste dessa förändringar gå utöver behandlingen av hälsosymtomen på klimatförändringar, att lägga särskilt fokus på primärt förebyggande och snabbt påskynda begränsningsinsatser inom alla sektorer, och se till att klimatförändringarnas effekter håller sig inom gränserna för anpassningsförmågan hos hälso- och hälsostödjande system.

    Det är ett år till nästa Lancetrapport om klimatförändringarnas påverkan på hälsan och upp till bevis för det globala samfundet.

    ← Tipsa!

    Tipsa oss

    Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.