Sverigedemokraterna har inget ansvar för att klimatmålen nås och samarbetar inte med regeringen om dem, betonar partiet. Samtidigt säger klimatminister Romina Pourmokhtari (L) att alla utom just SD står bakom klimatlagen. Hon avser att lugna, men samarbetsavtalet mellan regeringspartierna och SD visar sig nu innebära stora risker för kortslutning i klimatarbetet – även inom EU.
Det kom inte som någon överraskning att den nytillträdda regeringen, med SD som avgörande stöd i riksdagen, snabbt tillkännagav att reduktionsplikten ändras. Inte heller den sänkta drivmedelsskatten kom som en chock.
Båda var tydliga löften under valrörelsen. De kraftigt stigande diesel- och bensinpriserna oroade många väljare och var vinnande frågor i en omtumlande tid.
SD hade inte gett sitt stöd till regeringen om inte det hade satsats miljarder på sänkt bensinskatt och sänkt reduktionsplikt, även om skattesänkningen blir mycket lägre än utlovat. Att dessa åtgärder direkt hindrar regeringen att nå klimatlagens klubbade mål på 70 procents minskning av utsläppen inom transportsektorn till år 2030 verkar inte utgöra något bekymmer för SD.
Regeringens ansvar att klara klimatmålen – inte SD:s
I en intervju med Altinget konstaterar Martin Kinnunen, SD:s talesperson i klimatfrågan att ansvaret ligger på regeringen att nå målen:
Det är ett eget projekt som de partierna har. Vi har inte förhandlat om att vi ska nå klimatmålen tillsammans.
Klimatminister Romina Pourmokhtari (L), vars eget parti har det mest ambitiösa klimatprogrammet inom koalitionen, betonar när hon får kritiska frågor vikten av den breda politiska uppslutningen bakom klimatmålen.
Vi har i Sverige tack och lov kraftiga klimatlagar som konstaterar att vi ska uppnå klimatmålen. Vi ska lägga fram handlingsplaner och räkna på vilka effekter budgetar har för klimatet. Detta är sådant jag stolt kan berätta om för andra länder att vi har, och som alla partier utom Sverigedemokraterna backar upp, sa hon till exempel i en P1-intervju under klimatmötet.
Detta kan låta betryggande. Det verkar enkelt för regeringen att hitta starka majoriteter för att fatta klimatbeslut som inte faller SD på läppen, om man ska ta Pourmokhtari på orden.
Nytt reseavdrag slopat trots massiv majoritet
Ett exempel på en fråga som samlat brett stöd från vänster till höger är det nya, mer jämlika och kollektivtrafikgynnande jobbreseavdraget. För några månader sedan var sju partier, alla utom SD, överens om att införa det efter årsskiftet.
Det nya avdraget hade framförallt minskat skattesubventionerat bilåkande till arbetet hos män i större städer och förskjutit arbetsresorna till kollektivtrafikens fördel. En kompensationspeng fanns även för landsbygdsfolk med längre bilresor till sina arbeten.
Hos kommunerna var de nya reglerna väl förankrade. Det gamla systemet, som präglats av orättvisa och fusk, har varit en börda för de kommunala ekonomierna, som belastas mest av avdragen. Det var uppenbarligen viktigt, ja, nödvändigt, för de fyra regeringspartierna att hals över huvud kasta om kursen i en fråga där riksdagsmajoriteten varit solid.
Sammanslutningen Klimatkommunerna kokade av ilska över den oväntade kovändningen, som kostar kommunsektorn 6,8 miljarder kronor per år i varaktigt lägre skatteintäkter:
Vi betonar att förslaget i hög grad försämrar kommuners möjligheter att minska trängsel och luftföroreningar, samt att förslaget motarbetar kommuners ambitioner att arbeta resurseffektivt och för ett hållbart transportsystem. Slutligen vill vi lyfta orimligheten i att begränsa remisstiden till 10 dagar, heter det i remissvaret.
Det enda rimliga svaret till att regeringspartierna överger en reseavdragsreform med solitt stöd i riksdagen – inklusive hos dem själva – med gynnsam effekt på klimatutsläpp, luftmiljö, kommunal ekonomi och jämlikhet, det är att SD inte ville ha den.
Samordningskanslier med starkt inflytande
Nyhetsbyrån Altinget har avslöjat hur långtgående inflytande Sverigedemokraterna har över regeringen enligt Tidöavtalet. Djävulen finns, som det brukar kallas, i detaljerna – och i ett antal bilagor som inte offentliggjorts, men som Altinget tagit del av.
Det har skapats så kallade samordningskanslier, som varje parti inklusive SD har placerat centralt under statsrådsberedningen. Dessa har mycket stora möjligheter att stoppa förslag med vilken status som helst, om de ligger inom de samarbetsområden som partierna enats om. Det visar Altingets granskning.
Besked från statsrådsberedningens samordningskansli kan inte överprövas med hänvisning till förankring med regerings- eller samarbetspartierna ledamöter i riksdagen, eller oppositionen. Att en fråga dragits vid allmän beredning eller vid regeringslunch innebär inte att den inte måste gå genom samordningen, står det bland annat i dokumenten som reglerar arbetsordningen.
Definitionen av samarbetsprojekten kan göras mycket vid och täcka in politik inom många områden. Tidöavtalets ambition om lägre drivmedelspriser för hushållen skulle säkert kunna åberopas sekundärt för att ge bilpendlare lägre kostnad via ett bibehållet reseavdrag, till exempel.
EU-politik låg visst med i samarbetsdokumentet
Med de långtgående reglerna för samordningen verkar inte mycket utrymme finnas för regeringen att söka stöd någon annanstans än hos SD.
Det har sagts att regeringens EU-politik inte skulle vara samordnad med Sverigedemokraterna. Altinget har tagit del av dokument som visar att en lång rad ämnen inom klimat, miljö, migration med mera inom EU-samarbetet visst ligger i samordningspotten.
Var går gränsen för vad som ingår i Tidöavtalet? Nu förefaller det som om allt är under förhandling. Det finns ingen klar gräns, säger kritiska EU-parlamentarikern Karin Karlsbro (L) och kräver klarlägganden från sin partiledning.
Den svenska omorienteringen av klimatpolitiken, med lägre ambitioner och öppet ifrågasättande av klimatkrisens allvar väckte frågor och kritik på det nyligen avslutade klimatmötet COP27 i Egypten.
Och inom EU-maskineriet har det nu utbrutit oro över huruvida Sverige kommer att bromsa, istället för att driva på, lagstiftningsarbetet för att klara klimatmålen i Fit-for-55 (så benämns unionens mål att nå 55 procents lägre växthusgasutsläpp 2030 jämfört med 1990).
Det här arbetet forceras nu i Bryssel inför Sveriges övertagande av ordförandeskapet efter nyår, enligt EU-parlamentarikern Emma Wiesner (C):
Den optimistiska synen på det svenska ordförandeskapet finns inte längre kvar i och med att regeringen går hårt åt klimatmålen. Det gör att förväntningarna sänks på det svenska ordförandeskapet. Man snabbar på här nere för att inte lämna något efter sig till Sverige, säger hon till Dagens Industri.
Tung Sverigedemokrat: ”Ta strid mot EU om klimatet”
Signaler från SD verkar också bekräfta att farhågorna är befogade. Sverigedemokraternas landsbygdspolitiske talesperson Mattias Karlsson avvisar inte bara i ett färskt uttalande FN:s skarpa varning om klimatfaran, som han menar är överdriven. Han kräver också att regeringen tar strid mot EU. Detta eftersom EU använder klimatfrågan för att tillskansa sig mer makt på nationalstaternas bekostnad, menar han i en intervju i Expressen.
Den Europeiska unionen har blivit en allt mer betydelsefull aktör för att genomdriva tunga och verkningsfulla beslut om klimatet, biologisk mångfald, energieffektivisering och utsläppsminskande internationella handelsregler. Kommer nu den svenska regeringen att vackla i sitt stöd till ett progressivt europeiskt miljö-och klimatarbete?
Med ett i huvudsak klimatförnekande och EU-skeptiskt parti som informell kapten på den nya svenska regeringsskutan är risken att köra hårt på grund helt uppenbar.
