Christian Azar skriver i en debattartikel att de flesta svenskar underskattar hur mycket utsläppen har minskat de senaste decennierna. Det må vara sant, men att dra slutsatsen att klimatomställningen är enklare än folk tror bör man akta sig för. Vi behöver snarare titta på vart vi ska och hur långt det är dit – och erkänna vilka transformativa lösningar som är nödvändiga, skriver Chalmersdoktoranden Kjell Vowles.
REPLIK. Vi hör ofta att klimatomställningen inte är så svår som vi tror. Det sägs också att Sverige är på god väg mot fossilfrihet, eftersom utsläppen har minskat medan ekonomin har växt.
Givetvis är det bra att utsläppen går ner, men minskningstakten måste mångdubblas om målen i Parisavtalet ska nås och rättviseaspekten respekteras. En stor risk med att ledande aktörer pekar ut den nuvarande utvecklingen som tillräcklig, eller till och med bra, är att rimliga krav på en radikal omställning framstår som extrema.
Problematisk undersökning av Fossilfritt Sverige
Fossilfritt Sverige presenterade i somras undersökningen ”Kunskapsglappet”. Då skrev de att ”klimatomställningen har kommit längre, kostar mindre och har större potential än vad folket tror.” Dessa slutsatser gick dock inte att dra från undersökningen.
Den första frågan gällde utvecklingen av territoriella utsläpp i Sverige. Där trodde 50 procent felaktigt att utsläppen hade ökat. Endast åtta procent svarade korrekt att de hade minskat med 30 procent.
Det är synd att Sveriges befolkning inte har bättre kunskap om siffrorna. Men det säger inte så mycket om folks uppfattning om hur långt klimatomställningen har kommit. För att få svar på den frågan, måste vi beakta vad som faktiskt behöver göras för att klara klimatmålen och Parisavtalet.
Om de som svarade korrekt på utsläppsfrågan också tror att minskningstakten är tillräcklig för att nå klimatmålen, skulle det i stället innebära att klimatomställningen inte har kommit så långt som folk tror. Men det är som sagt inget vi kan utläsa från enkätsvaren.
Vilseledande fråga om fossilfritt flygande
Undersökningen blir problematisk på ett annat plan vid frågan: ”Vad tror du att en enkel flygresa från Stockholm till New York á 6 500 kronor kommer att kosta extra när flygplanet går på fossilfritt bränsle?”
Här är problemet det lilla ordet ”när” – som om det skulle vara givet och okontroversiellt att framtiden kommer att erbjuda flygresor till New York på biodrivmedel. Detta bortser helt från aktuell forskning kring flygande och biobränsle, som konstaterar att biobränslet aldrig kommer att räcka för att bibehålla dagens nivå av flygande.
En studie från 2021 tog fram fem scenarier för framtida flygning år 2060, som var ungefär i linje med Paris-avtalet. Även i det mest optimistiska scenariot vad gäller inblandning av biodrivmedel, krävs det att svenskarnas långväga flygresande minskar med en tredjedel. Många av anslutningsresorna till de långväga flygen behöver dessutom ske med tåg i stället för flyg.
Och även om det sker, kommer odlingen av den stora mängden biodrivmedel som behövs att innebära stora utmaningar vad gäller biologisk mångfald, fungerande ekosystem och matförsörjning. Författarna konstaterar att det kanske bara är möjligt om hela jordens befolkning till största delen äter vegetariskt.
Att med den bakgrunden ställa en fråga som utgår från att fossilfri flygning till New York kommer att ske, så länge den som flyger är beredd att punga ut med en extra tusenlapp, tyder på ett kunskapsglapp hos Fossilfritt Sverige snarare än hos folket.
Historiska utsläppsminskningar måste relateras till målbilden
Utifrån det här skulle jag också akta mig för att, som Christian Azar gör, nämligen använda Fossilfritt Sverige-undersökningen som ett bevis på ”ett misslyckande för media, forskare och olika klimatdebattörer”. Jag skulle heller inte göra konstaterandet att det ”kanske inte är så svårt som många trott” att ställa om.
Azar redogör på ett förtjänstfullt sätt hur både territoriella och konsumtionsbaserade utsläpp har minskat i många europeiska länder, och hur dessa olika sätt att räkna utsläppen tydligt hänger ihop. Men för att kunna säga någonting om hur lätt eller svår omställningen är, måste vi relatera de historiska utsläppsminskningarna med målbilden – vart vi ska.
Vi kan konstatera tre saker.
Minskningstakten måste öka
För det första: För att nå Sveriges egna klimatmål om netto-noll 2045, måste minskningstakten för territoriella utsläpp vara 6-10 procent per år, enligt Klimatpolitiska rådet. Enda gången utsläppen har minskat i närheten av den nivån är 2022, då utsläppen enligt preliminär statisk minskade med 5,3 procent.
En del av det här tros dock bero på så kallad grannlandstankning: att många som hade möjlighet tankade i grannländerna på grund av höga drivmedelspriser i Sverige – något som inte gör någon skillnad för klimatet. Annars har minskningstakten legat på ungefär två procent per år. Den behöver alltså mer än dubbleras för att vara i linje med de svenska klimatmålen.
Sveriges koldioxidbudget spräckt
För det andra: Utmaningen blir ännu svårare om vi tittar på Parisöverenskommelsen. En rapport från forskare på Chalmers (bland annat Azar) visar att Sverige redan har spräckt sin del av den globala koldioxidbudgeten för att klara den globala uppvärmningen, om man räknar in historiska utsläpp per capita från innan 1980.
På många sätt vore det rimligt att göra det, eftersom en stor del av den infrastruktur vi åtnjuter idag, är byggd med hjälp av fossila bränslen innan dess. Inte minst gäller det elsystemet, som tack vare stora delar vattenkraft och kärnkraft har gett Sverige unika möjligheter att minska sina koldioxidutsläpp genom elektrifiering.
Båda dessa kraftslag var i princip fullt utbyggda 1980, med hjälp av både direkta fossila bränslen i själva byggandet, och indirekta genom att det var fossila bränslen som skapade den samhällsekonomiska grund som tillät byggandet av kraftverken.
Enligt den nämnda rapporten är det är bara om man väljer 1980 eller senare som startår, som Sverige har något utsläppsutrymme kvar för att klara 1,5 graders-målet.
Infrastrukturinvesteringar krävde stora utsläpp
Men med tanke på att Sveriges största utsläppsminskning någonsin var från 1979 och ett par år in på 80-talet – på grund av utbyggnaden av kärnkraft under framför allt 1970-talet – blir det ett visst mått av russinplockning att enbart tillgodogöra sig utsläppsminskningarna från infrastrukturen, men inte utsläppen som krävdes för att bygga den.
Samtidigt blir det hopplöst att säga att vårt utsläppsutrymme redan är slut, om inte koldioxidbudgeten är slut på global nivå. Eftersom klimatförändringarna är en global fråga, måste alla vara med på tåget, och då måste varje aktör ha ett – på något sätt – rimligt mål.
Sverige kommer inte att sluta släppa ut växthusgaser imorgon, och genast börja dra dem ut atmosfären. Den inbyggda orättvisan i att landet åt upp en oproportionerligt stor del av utsläppskakan under den tid då el-infrastrukturen byggdes ut måste vi nog leva med. Trots att det gör det svårare för fattigare länder att bygga ut sina system, då de inte kan använda lika mycket fossila bränslen.
Stor omställning krävs för att klara 1,7-gradersgräns
Ett annat sätt att allokera utsläppen är i stället att göra det utifrån nuvarande utsläppsnivåer – så kallad grandfathering. Metoden gör att de med höga utsläpp i dag får större utsläppsutrymme i framtiden. Det är på många sätt orättvist, men samtidigt ser det till att inget land får en så liten koldioxidbudget att den omöjligt kan hållas (eller att den till och med, som i fallet ovan, redan är tömd).
Forskare vid Uppsala universitet har räknat ut en sådan budget, där de först har beaktat historiska utsläpp och medgivit ett större utsläppsutrymme för utvecklingsländer (i Parisavtalets språkbruk), och därefter fördelat den kvarvarande budgeten bland de utvecklade länderna enligt grandfathering-principen.
De kommer fram till att Sveriges utsläpp från början av 2023 måste minska med 15 procent årligen för att ha 50 procents chans att begränsa uppvärmningen till 1,7 grader. Om uppvärmningen ska begränsas till 1,5 grader, måste minskningen vara 38 procent årligen. Det senare får nog anses vara orealistiskt, medan det förra kräver en omställningstakt och utsläppsminskningar mycket snabbare än vad vi har sett de senaste 30 åren.
Historiska utsläpp måste beaktas
För det tredje: Rättviseaspekten är central för omställningen. Den är inskriven i Parisavtalet: länderna har ”gemensamma men olikartade” ansvar. Det är i min mening svårt att tala om rättvisa, eller tro på att de tidigt industrialiserade länderna får med sig resten av världen på omställningen, om inte historiska utsläpp beaktas. Det är rimligt att Sverige inte har en lika stor del av utsläppskakan efter att ha ätit upp stora delar.
Men eftersom detta gör omställningen så mycket svårare ur ett svenskt perspektiv, har regeringens utredare John Hassler kommit fram till att regeringen ska ”motverka idén om att ett lämpligt sätt att stödja utvecklingsländernas omställning är att tillerkänna dem en större andel av den återstående globala utsläppsbudgeten än vad som motsvarar deras andel av världens befolkning.”
Det är enbart genom att bekämpa denna idé som Hasslers övriga strategi för Sverige, åtminstone på pappret, blir något så när i linje med vad som behöver göras. Det är det som gör att Hassler kan påstå att ”omställningen till klimatneutralitet behöver inte vara unikt radikal och genomgripande”.
Vi måste diskutera vad ett attraktivt samhälle innebär
Om vi på något sätt ska ta ansvar för våra historiska utsläpp har jag svårt att tro att särskilt många svenskar skulle överskatta svårigheten i klimatomställningen. Jag håller med Azar om att vi ”behöver visa att minskande utsläpp är förenliga med en god ekonomi samt stabila, attraktiva, rättvisa och demokratiska samhällen”, men för att göra det måste vi också börja diskutera vad en god ekonomi och ett attraktivt samhälle faktiskt innebär.
De utsläppsminskningar som Sverige har gjort hittills har till allra största delen berott på framgångsrika tekniska lösningar. Dessa är essentiella för omställningen, men en minst lika viktig del är samhällsförändringar. Tänk vilken effekt som hade uppnåtts om vi hade kombinerat energieffektiviseringarna med att som kollektiv, både medborgare och politiker, vågat diskutera hur vi formar våra samhällen och lever våra liv.
Sverige kan gå före
Det är uppenbart att energieffektiviseringar, och något dyrare flygbiljetter, inte kommer att vara tillräckliga för att klara klimatomställningen. Men om vi kan visa att det går att ha attraktiva samhällen där vi bland annat flyger mindre, kör mindre bil, bygger färre motorvägar och konsumerar mindre, och detta görs på ett sätt som upplevs som rättvist, kommer Sverige kunna vara en förebild. Vi kan visa att det faktiskt finns ett land som tar målen i Parisavtalet – och idén om global rättvisa – på allvar.
Detta är en enorm utmaning. Snarare än att ge sken av att vi redan är på god väg, menar jag att vi måste erkänna hur svårt det är – och vilka transformativa lösningar som är nödvändiga.
Kjell Vowles
Doktorand på Chalmers Tekniska Högskola, avdelningen för Samhälle, Teknik och Vetenskap, skriver sin avhandling om motståndet mot klimatomställningen.
Det här är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens egna. För att skicka in en debattartikel, mejla kontakt@supermiljobloggen.se och bifoga text, profilbild och yrkestitel.
