Nyligen rapporterade Supermiljöbloggen om att fackförbundet Vision inrättat en ny facklig roll: klimatombud. Nu följer fackförbundet DIK, vars medlemmar är verksamma inom kultur, media och kommunikation, efter. Man blir därmed första Saco-förbund som inrättar rollen.
DIK är det andra fackförbundet i Sverige som lanserar klimatombudsrollen – först ut var fackförbundet Vision. Det är Agnes Kullenmark, projektledare på DIK, som tillsammans med förbundssekreteraren Tamim Alameddine håller i satsningen.
– Vi tror verkligen att klimatombudsrollen kan påverka vår gemensamma omställning. Det lokala engagemanget för klimat måste användas mer och i rollen som klimatombud kan våra medlemmar själva använda sin kunskap och sitt driv till att påskynda utvecklingen och samtidigt se till så att omställningen görs på ett schysst sätt så att det finns stöd för förändringarna från både medarbetare och chefer, säger Agnes till SMB.
Agnes Kullenmark, DIK. Foto: DIK
Ett klimatombud är en lokalfacklig roll, vars innehavare verkar för en mer hållbar arbetsplats och blir medlemmarnas röst i klimatarbetet. Uppdraget kan till exempel innebära att se över policydokument eller att föreslå lösningar som förmånscyklar och laddplatser.
Satsningen dras igång genom ett digitalt uppstartsmöte i januari, där alla DIK-medlemmar är välkomna att delta. Därefter kommer ett klimatnätverk att upprättas inom förbundet. Under våren är förhoppningen att de nya klimatombuden väljs. De som får förtroendeuppdraget som klimatombud utbildas i samarbete med Naturskyddsföreningen.
Varje vecka redovisar SMB halten av koldioxid i luften.
Enligt senaste mätningen uppmätt på Hawaii 21 december låg koldioxidhalten i atmosfären på 422,02 miljondelar (ppm). Jämfört med för ett år sedan är det en ökning med 2,59 ppm. I våras slogs nytt rekord då mänskligheten för första gången passerade 425 ppm. Det senaste årets ökning är förmodligen den största som någonsin registrerats – mer än dubbelt så mycket som det senaste decenniets årliga genomsnitt.
Förra veckans medeltal blev 422,24 ppm, vilket är en ökning med 3,19 ppm jämfört med för ett år sedan. På ett decennium är det en ökning med 24,52 ppm.
Koncentrationen av koldioxid nådde 420,46 ppm i november, vilket är en ökning med 2,99 ppm jämfört med för ett år sedan.
Koldioxidhalten ligger nu över 50 procent över förindustriell nivå räknat från år 1750 och världen är därmed halvvägs till en dubblering av koldioxidhalten. Den underliggande trenden går tydligt uppåt och vi är på väg åt fel håll. Koldioxid stannar i atmosfären i många årtionden och låser därmed in klimatförändringarna för kommande generationer.
Samtidigt blir det tydligt att det sker en acceleration ju mer koldioxid som släpps ut. Fram till 1970-talet ökade koncentrationen med ungefär 1 ppm per år, men runt år 2000 var den årliga ökningen uppe i 2 ppm för att nu ligga på 2,5 ppm per år och ökande.
Dagens koldioxidhalt i atmosfären är exceptionellt hög och har inte befunnit sig på den nivån på flera miljoner år, och vi närmar oss nu nivåer liknande de som fanns för 15 miljoner sedan när det var 3-4 grader varmare och havsnivån var 20 meter högre. Forskning visar att världen nu snabbt rör sig mot förändringar i klimatsystemet som saknar motstycke i människans historia.
Vi var inte först med att rapportera om klimathandlingsplanen – därför måste vi vara störst. Supermiljöbloggens redaktion har gått igenom regeringens klimathandlingsplan och analyserat den i relation till EU:s klimatlagstiftning och svenska klimatmål. Vi har tittat på vad forskare, miljöorganisationer och journalister tycker om planens innehåll och granskat regeringens kommunikation kring klimathandlingsplanen och klimatpolitiken i allmänheten. Artikeln innefattar troligtvis inte allt du behöver veta om klimathandlingsplanen – men nästan.
Vad innehåller planen?
Klimathandlingsplanen innehåller ett 70-tal förslag varav cirka 50 är nya, enligt klimatminister Romina Pourmokhtari (L). Fokus ligger till stor del på utredningar och potentiella åtgärder – långsiktiga lösningar snarare än åtgärder som får effekt i närtid.
Bland de åtgärder Tidöpartierna tycks vilja lägga mest vikt vid finns elektrifiering, ett nationellt system för handel med utsläppsrätter och införandet av EU:s nya utsläppshandelssystem ETS 2.
Samtliga kommer ha effekt först längre fram. Elektrifieringen ska enligt regeringen och Sverigedemokraterna möjliggöras genom utbyggd kärnkraft, vilket SMB tidigare rapporterat om. Det är ett tidskrävande projekt.
Styrmedlen där bland annat det nationella systemet för utsläppsrätter ingår ska först utredas, och införandet av medlen blir från 2027.
Samma år införs ETS 2, version två av EU:s utsläppshandelssystem, som omfattar bland annat transporter. Det kommer alltså igång ynka tre år innan 2030, året då det är deadline för flera klimatmål. Klimatministern sa under pressträffen att Sverige valt att ansluta sig till systemet ”redan 2027”. Men systemet är obligatoriskt för hela EU att ingå i, vare sig medlemsstaterna vill eller ej.
Däremot ska det utredas om Sverige ska duplicera ETS2 så att dessa utsläpp i Sverige blir ännu lägre än de nivåer som krävs av EU:s system. Det vill säga: införa ett nationellt system. Det är bara det till exempel SD – som sagt att de inte är positiva till förslaget – kan motsätta sig.
Se fler exempel på åtgärder i planen i faktarutan till det här inlägget.
Effekter på utsläppen
Nuvarande politik har konstaterats öka utsläppen. Regeringen förkunnar i sin budget för 2024 att utsläppen kommer att öka med cirka 6-10 miljoner ton koldioxidekvivalenter till 2030. Förväntningarna på beräkningar som visar att utsläppen minskar med förslagen i regeringens handlingsplan var därmed höga.
Men de infriades inte riktigt. Klimathandlingsplanen är överlag snål med beräkningar. När Pourmokhtari fick frågor om kvantifierade utsläppsminskningar på pressträffen för klimathandlingsplanen sa hon att planen “inte är ett bokslut”.
Det finns ingen helhetsberäkning som visar den totala prognoserade effekten av klimathandlingsplanens förslag. Den graf som sägs visa att Sveriges territoriella utsläpp når noll år 2045 är inte en prognos över planens effekter – den är baserad på Naturvårdsverkets scenario med utgångspunkt i att målen nås.
Beräkningarna har uppdaterats med effekten av den sänkta reduktionsplikten (till EU:s lägstanivå) men bara under åren 2024–2026. Och “övriga effekter av åtgärderna i budgetpropositionen för 2024” ingår inte.
Naturvårdsverkets scenario för hur de svenska klimatmålen skulle kunna nås. I klimathandlingsplanen är det istället en prognos. Källa: Regeringen
En av få konkreta åtgärder klimatministern lyfte under pressträffen var den redan presenterade skrotningspremien, för den som ersätter sin fossildrivna bil med en elbil. Åtgärden är en av enstaka som försetts med utsläppsberäkningar i planen – men effekterna är blygsamma. Prognosen är att skrotningspremien minskar utsläppen med 0,1 miljoner ton 2030. Jämförelsevis släpper Sverige ut 45 miljoner ton varje år.
Det finns med andra ord ingen säker prognos som säger att 2045-målet om netto noll kommer att nås, vilket även konstateras av Klimatpolitiska rådet. Och framför allt finns mycket få indikationer som visar att planen innehåller åtgärder som ger tillräckliga utsläppsminskningar i närtid. Det här årtiondet är avgörande, men 2030 är nästintill utraderat i planen.
Det här saknas i planen
Vad borde då klimathandlingsplanen ha innehållit?
I vår sammanfattning nedan (se stycket “Kommentarer om planen”) listas en mängd bedömningar av forskare, journalister och klimatorganisationer.
Framför allt är det bristen på åtgärder som har effekt i närtid som oroar, och att det saknas utsläppsberäkningar som faktiskt beräknas på det som presenteras i planen. Om Sverige misslyckas med att uppfylla sin del av EU:s klimatarbete – vilket kräver att utsläppen sjunker snabbt – väntar böter.
Planen hade också behövt fokusera mer på beteendeförändringar, till exempel minskad bilism och minskat flygande. Innehållet kretsar till stor del kring tekniska lösningar, och Tidöpartierna upprepade under pressträffen att de har en filosofi som innebär att människor inte ska påverkas negativt. Klimatomställningen kommer att kräva förändringar, men det är något man inte verkar vilja erkänna.
En helt central del saknas också: den om finansiering. Hur allt det här ska möjliggöras – var pengarna ska komma ifrån och vad det kommer att kosta – blir inte tydligt. Inte heller här verkar man vilja prata om hur människor och företag kan komma att påverkas: att klimatomställningen kommer att bli mer kostsam för vissa.
Det är inte en enkel uppgift att ta fram en klimathandlingsplan med åtgärder som kan förankras hos befolkningen och minskar utsläppen i tillräcklig takt. Men i stället för att släta över utmaningarna och bristerna borde man vara ärlig med dem. Det hade varit bättre både för regeringens förtroende och för det fortsatta arbetet med klimatomställningen. Men mer än något annat behöver vi förstås en betydligt tydligare och mer ambitiös plan – som får effekt så fort som möjligt.
Regeringen bryter mot klimatmål och internationella åtaganden
För drygt en vecka sedan enades världens länder i vad som kallades ett “historiskt avtal”, kring att 2020-talet är “ett kritiskt årtionde”. En 43-procentig minskning av utsläpp av växthusgaser krävs till 2030 enligt både FN:s klimatpanel IPCC och COP-avtalet för att ha en chans att klara 1,5-gradersgränsen.
Som SMB tidigare rapporterat kommer gränsen oundvikligen att passeras. Det innebär att klimatpolitiska åtgärder som kraftigt sänker utsläppen nu blir än viktigare – för att se till att gränsen överskrids med så lite som möjligt.
Men klimathandlingsplanen lägger sitt fokus på 2045 – när Sverige ska vara utsläppsfritt – och ökar utsläppen i närtid. Bland annat är klimathandlingsplanen otydlig i hur Sveriges delmål till 2030 ska nås. De är viktiga för att säkerställa att Sverige är på väg att uppfylla 2045-målet, men också eftersom Sveriges totala mängd utsläpp avgör hur mycket vi bidrar till den globala uppvärmningen.
Med detta senarelagda fokus och denna otydlighet behandlar inte regeringen de kommande sju åren som kritiska. Regeringen bryter således det internationella avtal man ingick så sent som förra veckan.
Dessutom menar flera svenska klimatforskare att regeringen med handlingsplanen bryter mot den svenska klimatlagen. “Skrivelsen svarar inte särskilt väl mot vad lagen anger att planen bör beskriva”, skriver Mikael Karlsson, universitetslektor i klimatledarskap vid Uppsala universitet.
Det bedöms även att det är osannolikt att med klimathandlingsplanen uppnå Sveriges åtagande i EU:s klimatpaket Fit for 55. Där har Sverige en rättslig skyldighet att minska utsläppen inom ‘den icke-handlande sektorn’ med 63 procent till 2030 jämfört med 1990 års nivåer.
Utöver konsekvenserna från en intensivare global uppvärmning innebär brustna EU-åtaganden böter för Sverige. Det betyder också att andra länder måste ta än större ansvar för att EU som union ska uppfylla sina internationella antaganden. Givet Sveriges stora historiska utsläpp borde vi istället gå före och längre än våra EU-förpliktelser, eftersom Fit for 55 inte är i linje med Parisavtalets mål när klimaträttvisa tas i beaktning.
Kommentarer om planen – kritik från flera håll
Här citeras några av klimat-Sveriges tyngsta aktörer som uttalat sig om regeringens klimathandlingsplan efter att den presenterades. Regeringen får mycket kritik.
Det är otydligt hur planen ska leda till att utsläppen minskar så att klimatmålen kan nås. Regeringen behöver snabbt återkomma till riksdagen med konkreta förslag på förstärkta styrmedel.
Vi befinner oss i det avgörande årtiondet för klimatet när de globala utsläppen måste halveras, om vi ska kunna undvika katastrofala klimatförändringar. Sverige skulle kunna visa vägen men i stället väljer regeringen att presentera en klimathandlingsplan som ökar utsläppen och fossilbränsleanvändningen.
21 december kom regeringens plan. Men i stället för effektfull politik med stora utsläppsminskningar i närtid får vi en mängd utredningar och otillräckliga förslag.
Regeringens klimathandlingsplan bryter mot Dubai (att röra sig bort från kol/olja/gas detta kritiska årtionde i linje med vetenskapen). Den bryter mot svensk klimatlag, & missar EUs ESR 2030 gräns (63%). Detta är allvarligt. Knuffa till 2045 går inte. Kommande 7 år är avgörande.
Johan Rockström, chef för Potsdam Institute for Climate Impact Research
När Sveriges klimathandlingsplan presenterades på torsdagen, hade fokuset på att snabbt få ner utsläppen försvunnit.
Regeringen betonar att omställningen ska vara kostnadseffektiv, vilket förstås kräver att man vet vad respektive åtgärd kostar och vilken klimatnytta man ger. Det vet man inte; åtgärderna som föreslås har varken prislapp eller CO2-kalkyl.
Osannolikt att Sverige klarar EUs klimatlagstiftning.
Magnus Nilsson, miljökonsult som medverkade i Hassler-utredningen
Regeringens kommunikation: ”Bästa klimatministern vi haft”
Att klimathandlingsplanen är otillräcklig går även stick i stäv med regeringens egen kommunikation. Pourmokhtari har flera gånger hänvisat till klimathandlingsplanen när hon fått frågan om hur Sverige ska nå klimatmålen trots att utsläppen nu ökar. Handlingsplanen skulle komma med de nödvändiga åtgärderna, var budskapet. Så blev det inte.
Det är inte första gången regeringens klimatkommunikation är missvisande. För ett år sedan sade klimatministern att Sverigedemokraterna inte skulle få vara med och utforma handlingsplanen. På presskonferensen för presentationen av klimathandlingsplanen medverkade SD:s miljö- och klimatpolitiska talesperson Martin Kinnunen. Enligt uppgifter till SVT förhandlade SD bort de allra skarpaste förslagen i handlingsplanen. SD tycks ha haft en avgörande roll i förhandlingarna.
Trots klimatpolitikens brister och efterföljande kritik skräder inte regeringen med positiva ordalag. Regeringen benämner klimathandlingsplanen som “den mest omfattande någonsin”, trots att den endast innehåller omkring hälften så många åtgärder som den förra regeringens motsvarighet. Statsminister Ulf Kristersson kallar Pourmokhtari “den bästa klimatminister vi har haft”, trots att utsläppen ökar och flera klimatmål sannolikt missas.
När regeringens klimatpolitik nu ställs till svars och får kritik märks det att ministrarna går i försvarsställning. Under torsdagens presskonferensen kallade klimatministern en fråga om utsläppssiffror för en “quizfråga”.
På X, tidigare Twitter, frågar sig Pourmokhtaris pressekreterare Niki Westerberg varför “journalisterna inte frågar Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet vilka förslag de har för att fasa ut utsläppen till 2045” och menar att media “springer med i oppositionens spel”. Trots att det är regeringen som ansvarar för klimatplanen och nyss har presenterat en otillräcklig sådan.
Nu väntar misstroendeförklaring
Som en följd av klimathandlingsplanens otillräcklighet ämnar nu Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet väcka misstroende mot klimatminister Romina Pourmokthari.
“Vi är i det allra allvarligaste säkerhetsläget på länge och efter det varmaste året någonsin så väljer regeringen att öka utsläppen. Därför känner vi att vi har inget annat val än att väcka misstroende”, sade Rickard Nording (C) i riksdagen i samband med att misstroendeförklaringen lämnades in, rapporterar Aftonbladet.
Om allt går enligt plan kommer misstroendeomröstningen att hållas den 17 januari. För att ministern ska fällas och tvingas avgå krävs att en majoritet av riksdagen röstar för misstroendet.
Regeringen missuppfattar klimaträttvisa
Regeringen verkar dessutom ha missuppfattat vad en rättvis klimatomställning innebär, något som även Dagens ETC uppmärksammade. Istället för att förstå begreppet som att rika länder, grupper och individer ska gå före talar regeringen som om en rättvis omställning skulle innebära att varken företag eller individer får påverkas negativt.
En rättvis omställning handlar snarare om att de som redan har det svårt inte ska få det svårare, och att orättvisorna i klimatkrisen rättas till. Den rikaste procenten av individer släpper ut lika mycket som två tredjedelar av världsbefolkningen. Rika länder från Globala Nord är ansvariga för 92 procent av de historiska utsläppen.
Regeringen påpekar ofta, precis som under presskonferensen och i klimathandlingsplanen, att klimatkrisen är global. Det är såklart sant, men argumentet används ofta i syfte att förskjuta ansvaret. Länder som vart och ett står för mindre än två procent av de globala utsläppen står tillsammans för cirka 40 procent. Med den vetskapen blir det tydligt att alla länders utsläpp spelar roll.
Regeringens slutsats borde istället vara att Sverige måste gå före, och det med så mycket eftertryck som möjligt. Sverige är ett av de länder som historiskt har släppt ut mest per capita. Och bland denna grupp av utsläppsprofitörer – Globala Nord – har vi bland de bästa förutsättningarna att snabbt och först transformera samhället, exempelvis givet vattenkraften och våra skogsmarker.
Vad planeten kräver är det viktiga
Regeringen har sedan den tillträdde valt att förmedla en optimistisk attityd vad gäller klimatomställningen. Under torsdagens presskonferensen för presentationen av klimathandlingsplanen sa Romina Pourmokhtari att klimatförändringarna är en möjlighet för Sverige, och man har tidigare varit flitig med att lyfta att Sverige historiskt har varit ambitiösa i att minska utsläppen.
Det lyfter frågan om när det är rimligt att fira – och vad man jämför med när man säger att något är en framgång. Visst ska historiska framgångar uppmärksammas och skapa framtidstro, men historiska prestationer ska inte utgöra skäl att dra ner på takten eller att lämna resterande arbete åt andra.
COP 28 spåddes länge bli ett fiasko – nära inpå konferensens slut saknades skrivningar om att fasa ut fossila bränslen. Slutligen lyckades man komma överens om frasen “transition away from fossil fuels”, och avtalet beskrevs som “historiskt”, en stor framgång. Men är det verkligen historiskt, något att vara nöjd med?
Med COP-mötena som referensram, möjligen: det var första gången något i den här stilen togs med i avtalet, och det kunde ju ha blivit mycket värre. Men har vi glömt att det inte är COP (eller för den delen ‘Fit for 55’) som avgör var gränsen går, eller vad som behövs – utan planeten?
Det är det perspektivet vi måste ha när vi gör bedömningar av mål, avtal och utsläppsminskningar: är de tillräckliga, inte sett till vad några lyckats komma överens om på ett papper, utan för att vi ska klara det här? Sveriges ansvar är att göra sin del för att se till att jordsystemets stabilitet säkras, och att hjälpa andra att göra detsamma.
Regeringen måste nu göra sin hemläxa från Klimatpolitiska rådet, det vill säga: skyndsamt presentera nya åtgärder som är skarpa nog att åtminstone klara av våra internationella åtaganden. Dessutom återstår en viktig fråga. Klimatförändringarna är endast en av sex överskridna planetära gränser. När kommer miljöhandlingsplanen, regeringen?
På plats i Dubai under COP28 fanns Fältbiologernas Tobias Larsson och Regan McEnroe som unga observatörer. I en intervju med Supermiljöbloggen beskriver de sin besvikelse över både slutdokumentet och det allt krympande utrymmet för unga.
– Det var svårare i år än någonsin att få till möten mellan oss och den svenska och europeiska delegationen. Det här är politiker som i talarstolen pratar om att det är en ödesfråga för ungas framtid, men sedan varken lyssnar på oss eller har något förtroende för oss, säger Regan McEnroe.
Besvikelse över avtalet
Tobias Larsson är ordförande för Fältbiologerna och Regan McEnroe dess vice ordförande. De deltog på mötets andra vecka som representanter för unga miljöengagerade i Europa.
Supermiljöbloggen har tidigare skrivit om hur avtalet av forskare beskrivs som både otillräckligt men hoppfullt. Även Fältbiologerna är tudelade i sin syn på avtalet.
– Det är verkligen långt ifrån det vi hoppats på, därför är vi på många sätt väldigt besvikna. Men det är heller inte det värsta man hade kunnat förvänta sig, säger Tobias Larsson.
– Vi hade bland annat velat se mer solidaritet och ansvarstagande gentemot världens mest utsatta, till exempel när det gäller finansiering, säger Regan McEnroe.
– Ja, för när vi har länder som Saudi Arabien som sätter stopp för varje försök till en stark skrivning, då kan en uppgörelse om en stark finansiering göra väldigt mycket, säger Tobias Larsson.
”Glöm civil olydnad”
Att COP 28 hölls i Förenade Arabemiraten har fått massiv kritik. Bland annat eftersom mötets ordförande är VD för landets gigantiska olje- och gasbolag Adnoc. Flera miljöorganisationer, bland annat Naturskyddsföreningen, valde att bojkotta årets COP.
– Vi förstår tanken med att bojkotta mötet. Det finns ju ett värde i att visa att man inte är okej med ordförandeskapet, att ordföranden är en oljeshejk och att hela landets stadsplanering och konstruktion är helt ur linje med det som behövs för hållbarhetsarbete. Men vi resonerade som så att vi har det yttersta ansvaret att göra våra röster hörda, att se till att vi ärver en jord som går att leva på. Därför får vi ta tillvara på de möjligheterna vi får, säger Regan McEnroe.
Under tidigare klimattoppmöten har den delen av mötesområdet som är öppen för allmänheten också varit en plats för miljöaktioner och manifestationer för att öka pressen på förhandlarna, det var inte fallet i Dubai.
– Under årets COP behövdes tillstånd för aktioner i områdena där allmänheten vistades, under tiden vi var där såg vi inga aktioner i området öppet för allmänheten. Så glöm civil olydnad, bara fredlig laglig organisation var begränsat på mötet, säger Regan McEnroe.
Representanter för det unga svenska civilsamhället tillsammans med klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari.
”Utgick från att vi var avlyssnade”
Hur var det då att vara på klimattoppmöte i Dubai, kanske världens minst hållbara stad?
– Mötet hölls lite utanför Dubai, och själva mötesområdet kändes som om de byggt upp ett stort Disneyland. Allting var väldigt fejkfuturistiskt. Det var otroligt stort ytmässigt, mycket nybyggt och lamporna var på hela tiden. Ändå ville de sälja in det som hållbart och berätta om solcellerna på taket, säger Tobias Larsson.
– Ja, det här är en sak. Men vi måste också ta upp trygghetsaspekten. Det faktum att FN väljer att tillåta globala klimattoppmöten i länder där aktioner från civilsamhället begränsas, men också där det finns människor som inte kan gå utanför dörren utan att straffas. Alltså, i säkerhetsuppmaningarna vi fick läsa inför mötet stod det till exempel att vi inte skulle klä oss på ett sätt som kan uppfattas som för queer, säger Regan McEnroe.
– FN skrev också till oss att vi skulle utgå från att vi ständigt var avlyssnade. Så det här vi säger nu, den riktade kritiken mot Emiraten, det är något vi inte hade vågat säga i en intervju på plats, säger Tobias Larsson.
Välorganiserad fossillobby
Desto mer inflytande hade i stället fossillobbyn, som var rekordstor på årets COP.
– Fossillobbyisterna är välorganiserade och har direkt kontakt med delegationer, de ingår ibland även i delegationerna. Därför kommer de in i rum som vi i miljörörelsen inte har tillgång till, säger Tobias Larsson.
Fossillobbyns inflytande uppmärksammades bland annat genom ett brev från oljekartellen OPEC som läckt till journalister. Där OPEC uppmanar oljenationer att inte gå med på skrivelser som innebär att olja ska fasas ner eller fasas ut.
– Fossillobbyns närvaro märktes som mest när vi fick första utkastet på texten från ordförandeskapet. Det var som en blixt från klar himmel när de tagit bort utfasningen av fossila bränslen. När de senare ändrade till fasa ned blev det ändå långt ifrån lika ambitiöst som vi hade hoppats på. Vi ville se en skrivelse om att man i linje med den senaste tillgängliga forskningen, som kräver en total utfasning av fossila bränslen, säger Tobias Larsson.
Vad tänker ni efter mötet? Var det värt att åka ned trots besvikelsen över avtalet och det begränsade utrymmet?
– Det är svårt att veta, men det har varit nyttigt att lära sig. Vi har inte bara observerat vi har också varit aktiva och påverkat i de krympande utrymmena som de unga har. Vi kan inte låtsas som att vi unga har haft ett stort utrymme på årets COP, men solidariteten och utbytet mellan unga organiserade finns och är starkare än någonsin, säger Regan McEnroe.
Regeringen har presenterat sin klimathandlingsplan. Vad fick vi? Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) utlovade en utredning och energi- och näringsminister Ebba Busch beskrev den egna politik som en illusion, skriver Markus Larsson vid KTH i en debattartikel.
DEBATT. På torsdagens (12/21) presskonferens presenterades till sist regeringens klimathandlingsplan. På scenen stod statsminister Ulf Kristersson (M), klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) och energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) och Martin Kinnunen (SD).
Återkommande under pressträffen uttrycktes att den tidigare regeringen hade hyst allt för stor tilltro till reduktionsplikten. Ulf Kristersson var först ut med att kritisera tidigare förd politik (7:26 minuter in i sändningen). ”Vi har bytt ut den ensidiga svenska synen på enbart reduktionsplikt som det svenska verktyget för att klara av svenska klimatmål. Nu behövs mer.”
Vad ”mer” är det då som regeringen utlovar? TT:s reporter frågade just det (52:40 minuter in i sändningen): ”I den här klimathandlingsplanen, vad är det stora nya förslaget som gör att vi når 2030-målen och som ska kompensera för reduktionsplikten?”
Romina Pourmokhtari svarade:
Det är inte så att finns en ny hård magisk lösning som gör att Sveriges klimatproblem är löst. Vi kommer inte att jobba på det sättet. Varför kommer vi inte göra det? För att forskningen tydligt visar att det är en bred palett av flera åtgärder som gör att man på ett hållbart och rättvist sätt lyckas med en omställning. […] Det nya stora skulle jag inte kalla det, men det nya ordentliga, genomgående det är en utredning för nya nationella ekonomiska styrmedel.
Nu ni! Nu blir det drag under galoscherna. En utredning!
Regeringen övertygar inte
Ebba Busch satte kanske bäst ord på vad regeringen ser framför sig. Hon beskrev det hela som en illusion, eller ett trolleritrick. 46 minuter in i presskonferensen uttryckte hon det som att ”vi behöver alltså göra om det reptricket” när hon talade om ”vikten av energipolitiken för klimatpolitiken”.
Klart står att regeringen inte lyckades övertyga om att de har en plan som kommer att leda till snabba och kraftiga utsläppsminskningar. Minskningar som både krävs och förväntas av Sverige.
Dagens Nyheters Susanne Nyström kommenterar klimathandlingsplanen och pressträffen: ”Gränsen borde vara nådd för hur usel klimatpolitik Liberalerna och klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari kan acceptera.”
Om Klimatministern, som Annie Croona föreslår i Dagens ETC, borde säga upp sig låter jag vara osagt. Att ambitionen i Sveriges klimatarbete behöver växlas upp står dock efter dagens pressträff klart, med all önskvärd tydlighet.
Markus Larsson Ekonomie doktor verksam vid institutionen för hållbar utveckling, miljövetenskap och teknik vid KTH
Det här är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens egna. För att skicka in en debattartikel, mejla kontakt@supermiljobloggen.se och bifoga text, profilbild och din titel.
Den 1 januari 2024 börjar flera nya lagar och regler gälla för att göra samhället mer resurseffektivt och ge positiv miljöeffekt. Regeländringarna berör i vissa fall endast verksamheter medan andra gäller även privatpersoner. Det berättar Naturvårdsverket i ett pressmeddelande.
Krav på återanvändningsbara lådor och nedskräpningsavgifter
En verksamhet som erbjuder mat eller dryck i engångsförpackningar måste från och med årsskiftet erbjuda servering i återanvändningsbara lådor och muggar. Ett system för rotation ska finnas så att lådor och muggar kan användas igen.
Sedan tidigare finns ett förbud mot plastmuggar i frigolit. Nu förbjuds även engångsmuggar som innehåller mer än 15 procent plast. Bakgrunden är reglering från EU inom det så kallade engångsplastdirektivet.
Redan idag finns nedskräpningsavgifter som innebär att producenter av vissa engångsplastprodukter betalar en produktavgift. Denna går till kommunerna i ersättning för att de städar upp skräp efter dessa produkter. Nytt från 1 januari 2024 är att fler producenter omfattas av kraven. Det gäller producenter av vissa engångsplastprodukter exempelvis matlådor, muggar och tobaksvaror med filter som nu ska börja betala produktavgift.
Tömma förpackningar
Sedan 2023 finns producentansvar för förpackningar. Nu införs en skyldighet att sortera ut avfall i en förpackning från själva förpackningen. Detta är för att gör det möjligt att återvinna både avfallet och förpackningen på ett mer effektivt sätt. Skyldigheten gäller både när privatpersoner hanterar hushållsavfall och verksamheter.
Gästerna ska sortera på plats
Verksamheter som säljer mat eller dryck i förpackningar ska se till att gästerna kan sortera sitt avfall på plats. Reglerna anger också att det är verksamheten som ansvarar för att avfallet blir rätt sorterat, även om gästen gör fel.
Nya regler för bioavfall
Redan 1 januari 2023 blev det obligatoriskt för hushåll, kontor och verksamheter att samla in matavfall separat. Från och med 2024 gäller nya krav på utsortering och separat insamling av bioavfall från hushåll och verksamheter, som ersätter tidigare bestämmelser om matavfall.
Från årsskiftet är det krav på alla hushåll och verksamheter att sortera ut livsmedels- eller köksavfall (så kallat bioavfall), så att det kan behandlas genom exempelvis rötning eller kompostering. Genom detta kan näringsämnen återföras till jorden och biogas produceras – som kan användas som drivmedel. Att sortera ut bioavfall gör det möjligt att minska beroendet av konstgödsel och cirkulera resurser mer effektivt.
Den som har bioavfall ska minst sortera och samla in tre typer av avfall: biologiskt nedbrytbart trädgårdsavfall med invasiva arter, annat biologiskt nedbrytbart trädgårdsavfall samt biologiskt nedbrytbart livsmedelsavfall.
De nya reglerna innebär att hushåll inte längre får slänga matrester i en förpackning osorterat i hushållsavfallet. För livsmedelsbutiker blir det förbjudet att slänga kasserad mat utan att ta ut den från förpackningar.
Koll på fimpar, våtservetter och plastkorkar
Senare under året kommer fler nya regler. Producentansvarsorganisationen för filter och tobak med filter ska från den 31 mars 2024 rapportera hur mycket fimpar som samlas in. Producenter för ballonger och våtservetter ska också rapportera hur mycket produkter de satt på den svenska marknaden.
Till sommaren, från den 3 juli 2024, är det krav på att korkar och lock ska sitta fast på flaskor. Producenter av sådana produkter ska utforma produkterna så att korkar och lock är fästa vid behållarna under hela användningen. Bakgrunden är kraven från EU när det gäller att minska mängden plastavfall i miljön.
Enbart vegetarisk mat ska serveras under evenemangen – det beslutet har Svenska friidrottsförbundet nu tagit. Syftet är att minska sin klimatpåverkan.
Från och med årsskiftet serveras enbart vegetariska rätter på evenemang som Svenska friidrottsförbundet arrangerar, rapporterar GP. Det är förbundsstyrelsen som tagit beslutet, som en del i ett större hållbarhetsarbete.
Man tillåter dock vissa undantag. Det gäller tillfällen då aktiva i samband med tävling eller träningsläger behöver äta den kost de är vana vid för att prestera på högsta nivå.
Beslutet påverkar evenemang som Friidrotts-SM och Folksam GP. Tanken är att förändringen ska bidra till att förbundet når sina klimatmål: halverade koldioxidavtryck till 2030 och netto noll 2040.
För att vi ska klara av att leva inom planetens gränser behöver betydligt fler människor äta betydligt mer växtbaserat. Livsmedelssystemet globalt ger upphov till en fjärdedel av alla växthusgasutsläpp och är samtidigt ett stort hot mot den biologiska mångfalden. Att med vissa undantag gå över till en vegetarisk kost känns som ett naturligt och viktigt steg i rätt riktning. Alla måste börja omställningen någonstans – vi börjar med kosten.
Johan Storåkers, Svenska friidrottsförbundets ordförande i ett pressmeddelande
Beslut om enbart vegetarisk mat vid evenemang tas av allt fler organisationer och företag. Bland annat har flera institutioner vid Lunds universitet gjort vegetariskt till standard och kött till specialkost. Festivalen Way Out West i Göteborg, som arrangeras av Luger, har varit helt vegetarisk sedan 2012. Även i hushållen verkar det råda en vegotrend – allt fler svenskar äter vegetariskt.
Sveriges koldioxidutsläpp per capita har trendmässigt minskat stadigt sedan 1970 – och kommer att vara nere i nära noll år 2050, om trenden står sig. Detta innebär att Sverige skulle ta sin rättvisa del av det globala klimatansvaret för att nå Parisavtalets mål – givet att det kvarvarande utsläppsutrymmet delas ut lika mellan världens alla människor. Det skriver professor Christian Azar i sin slutreplik.
SLUTREPLIK. I ett debattinlägg på Supermiljöbloggen skrev jag att Sverige och flera västeuropeiska länder har minskat sina utsläpp i relativt snabb takt de senaste decennierna. En av anledningarna till att jag skrev artikeln var att väldigt många svenskar tycks vara omedvetna om att utsläppen minskat. Det talas om att omställningen inte ens börjat, att vi i Sverige står och stampar, eller att våra utsläpp till och med skulle ha ökat.
Kjell Vowles har nu inkommit med en replik. Han invänder inte mot att utsläppen minskat, statistiken är ju som den är. Men han menar att man också måste sätta de minskningar som skett i relation till de som behövs, för att vi i Sverige ska göra vår rättvisa del av Parisavtalets mål.
Jag delar hans uppfattning. Det är också viktigt, men allt kan inte skrivas i en och samma artikel. Jag uppskattar sålunda att han därmed ger mig möjlighet att också diskutera dessa frågor.
Låt mig börja med en figur över Sveriges koldioxidutsläpp per capita sedan 1970:
Diagrammet visar Sveriges utsläpp av koldioxid per capita över tid (heldragen linje, åren 1970-2019) samt en linjär extrapolation av den historiska trenden (prickad linje).
Här ser vi att utsläppen per capita har minskat med ca 65 procent sedan 1970. Det är en anmärkningsvärd utveckling. Att utsläppen minskat så mycket vittnar om att det kanske är enklare att minska utsläppen än vad många tycks tro.
I figuren har jag också extrapolerat den historiska, linjära trenden. Man ser då att vi kommer att nå nollutsläpp någon gång runt 2050 – om vi fortsätter minska utsläppen på samma sätt som vi gjort sedan 1970. Den historiska trenden är alltså ungefär i linje med vårt nationella mål för 2045.
Är en sådan utveckling, om vi lyckas med den, förenlig med att vi gör vår rättvisa del av den globala minskningen för att nå Parisavtalet?
”Global rättvisa” måste definieras
Mitt svar är att det beror på vad som menas med begrepp som ”rättvisa” och att ”ta vårt ansvar av det globala”. Men om vi antar att vi fördelar det globala kvarstående utrymmet från år 2020 lika mellan världens människor – ja, då räcker det att Sverige fortsätter att minska utsläppen per capita i ungefär samma takt som vi gjort de senaste 50 åren.
Det går att göra en enkel överslagsberäkning för att se att så är fallet. Enligt IPCC finns det ca 500 Gt CO2 (miljarder ton koldioxid) kvar i koldioxidbudgeten från år 2020, om vi vill nå 1,5 gradersmålet (se IPCC Tabell SPM2). Delar vi det på hela världens befolkning, ca åtta miljarder människor finns det 62 ton CO2 kvar per person. I Sverige har vi en befolkning på ca 10,4 miljoner människor. Sveriges budget blir räknat på detta sätt ca 650 miljoner ton.
Om vi fortsätter att minska våra per capita utsläpp i ungefär samma takt som vi gjort sedan 1970-talet – ja, då kommer våra kumulativa utsläpp under perioden 2020-2050 bli ca 60 ton CO2 per person (se figuren ovan: arean under den linjära extrapolationen anger de kumulativa utsläppen under denna period till ca fyra ton CO2 per capita per år, multiplicerat 30 år delat med två = 60 ton CO2per capita).
Svenska målen ligger i linje med utsläppstrenden
Vi skulle alltså i stora drag göra vår rättvisa del av det globala för att nå en ambitiös tolkning av Parisavtalet.
Sveriges mål ligger också i linje med det. Ja, det är faktiskt lite mer ambitiöst än den historiska trenden. Vårt nettonollmål till år 2045 motsvarar en minskning med fyra procent per år linjärt, räknat under perioden 2020-2045. En extrapolering av den historiska trenden motsvarar en minskning på drygt tre procent per år linjärt. Det kan noteras att en minskning på 3-4 procent per år linjärt motsvarar 6-8 procent per år exponentiellt, vilket är vad Klimatpolitiska rådet skrivit om. (Se även tabell 3 i Morfeldt et al för mer info och bakgrundsberäkningar).
De här resonemangen bygger på att det kvarvarande utsläppsutrymmet delas ut lika per capita. Det är en rättviseprincip av flera, som det finns ett betydande stöd för. I en artikel på DN Debatt (1/6-2015) tar exempelvis 21 ledande miljö-, utvecklings- och konsumentorganisationer ställning för den här principen. De skriver att ett nytt konsumtionsmål bör införas i Sverige och att målet ska ”ska formuleras med utgångspunkt i att alla människor i världen har rätt till ett lika stort utsläppsutrymmeoch att tvågradersmålet ska kunna nås.”
Jag kan tro att många läsare blir förvånade över att de svenska målen kommer ut så väl. Kjell Vowles nämner t ex en studie av Kevin Anderson m fl som hävdar att de svenska målen är alldeles för svaga, att de inte är förenliga med rättvisa och vetenskap, och att vi behöver minska med mer än 20 procent per år, ja uppemot 40 procent per år, exponentiellt.
Studien har fått mycket uppmärksamhet. En del kommuner har anammat dess metod för att sätta mål för sina kommunala utsläpp, och DN har i ett stort antal artiklar på nyhetsplats drivit tesen att de svenska målen, enligt vetenskapen, inte är tillräckliga.
Hur resonerar Kevin Andersons m fl ?
Så hur ser kommer egentligen Anderson m fl fram till sitt resultat? Den grundläggande metoden är följande: Anderson m fl (2020) delar först ut en betydande andel av det kvarvarande globala utsläppsutrymmet till det globala syd (principen för denna tilldelning är dock något oklar). Sedan tar de det utrymme som är kvar och tilldelar länderna i det globala nord. Tilldelningen i industriländerna sker i proportion till de enskilda ländernas utsläpp.
De tillämpar helt enkelt grandfathering när det gäller tilldelningen bland i-länderna. Detta nämner Vowles i sin replik, men det är annars något som sällan uppmärksammas när deras resultat beskrivs. Det innebär att de som släppt ut mest också får rätt att släppa ut mest i framtiden.
Det är en princip som förkastas i den internationella litteraturen, om man vill ha en rättvis fördelning av det kvarvarande utsläppsutrymmet.
Studien fokuserar på Sverige och Storbritannien, och Anderson m fl tilldelar mer utsläppsutrymme per person till Storbritannien. Metoden innebär därmed att USA tilldelas tre till fyra gånger mer utrymme (sic!) per person vad än vad Sverige får.
Man kan så klart tycka att USA ska få släppa ut flera gånger mer än Sverige per person, men jag kan inte se varför den idén skulle vara rättvis.
Man kan undra om de miljöorganisationer och kommuner som ställt sig bakom deras krav på Sverige, skulle göra det om de verkligen förstod att Sverige måste minska utsläppen extra snabbt bara för att USA ska få släppa ut mer.
Rättvisa med historiskt ansvar
Kjell Vowles hänvisar också till en studie av Johannes Morfeldt, Daniel Johansson och mig själv. I den visar vi att:
Sveriges utsläppsmål är förenliga med Parisavtalet och rättvisa, om vi fördelar utsläpp lika per person, alltså i linje med det jag skrev ovan.
Sveriges utsläppsmål är förenliga med Parisavtalet och rättvisa också om vi tar historiskt ansvar tillbaka till någon gång på 90-talet.
Om vi däremot har en global fördelningsprincip där man måste ta historiskt ansvar tillbaka till år 1980 – ja, då behöver Sverige skärpa sina mål.
Frågan om Sveriges mål, och huruvida våra historiska minskningstakter är tillräckligt ambitiösa, reduceras därmed i stora drag till en fråga om vilket år man bör gå tillbaka till när det gäller att ta historiskt ansvar.
Det här är svåra frågor och det finns inga uppenbara rätt och fel. Men intressanta frågor man kan ställa sig innefattar: Ska en 20-åring som lever idag hållas ansvarig för utsläpp som hennes farföräldrar gjorde år 1975 när de reste med flyg för att roa sig på Mallorca? Vad finns det för moraliska argument för det?
”Årlig fyra-procentig minskning är fullt görbart”
Vidare kan man fundera över i vilken utsträckning vi bör hållas ansvariga för utsläpp som skedde på 70- och 80-talen, med tanke på att man då inte alls hade samma kunskap om klimatet som nu. Visst visste man mycket redan då, men kom ihåg att IPCC inte ens fanns på 80-talet. Därtill, att det dröjde åtminstone till år 2001 innan man med säkerhet började slå fast att det var vi människor som genom våra utsläpp orsakat huvuddelen av den temperaturuppgång man noterat. Vowles för fram viktiga argument som också är värda att fundera över.
Vetenskapen kan inte svara entydigt på vilken rättviseprincip som bör användas och hur långt tillbaka i tiden man bör gå. Jag menar att det går att argumentera för att man ska gå förhållandevis långt tillbaka i tiden, men det går också att argumentera för att en per capita-baserad tilldelning är rimlig.
Principen om per-capitafördelning innebär alltså att:
1. Våra nuvarande mål är förenliga med Parisavtalet, det vill säga att vi gör vår rättvisa del av det globala.
2. Den takt med vilken Sveriges per capita utsläpp minskat sedan 70-talet i stora drag faktiskt ligger i linje med vad vi behöver göra för att ta vår del av det globala rättvisa ansvaret för att nå Paris-avtalets mål.
Allt det här kräver att vi kommer ned till nollutsläpp inom i runda slängar ett kvartssekel, vilket innebär en minskning med fyra procent per år, linjärt. Det är en stor utmaning, men jag tror det är görbart.
Sverigedemokraterna och regeringspartierna vill tillsammans se till att motsvarande två nya stora kärnkraftsreaktorer till 2035 finns på plats i Sverige, enligt Tidöavtalet. Nu tillsätter regeringen en utredning som ska ta fram en specifik finansieringslösning. Det meddelades under en presskonferenspå onsdagen.
Den 16 november presenterades en stor förändring i den svenska energipolitiken när finansminister Elisabeth Svantesson (M) lade fram regeringens färdplan för ny kärnkraft. I den framkom att regeringen väntar sig att staten och i förlängningen skattebetalarna ska vara medfinansiärer i byggandet av ny kärnkraft och på så sätt dela på den finansiella risken med den privata sektorn.
Som Dagens Nyheter rapporterat var beskedet till väljarna under valrörelsen något annat. Då utlovades nya lagar och kreditgarantier, samt att dessa skulle vara tillräckliga för “en ny kärnkraftsboom” i Sverige. Svantesson medgav under presskonferensen i november att dessa åtgärder inte var tillräckliga.
DN redogör för att kostnaden för byggandet av de två tidöreaktorerna uppskattas kosta mellan 150 och 200 miljarder kronor, enligt “samstämmiga uppgifter från forskare, branschexperter och politiker”, varav delar då skulle täckas av staten och skattebetalarna. Det motsvarar mellan 15 och 20 procent av den årliga statsbudgeten. Detta om kalkylen förblir intakt. I Storbritannien har byggandet av två reaktorer försenats och kostnaderna skenat till 300 miljarder kronor. En reaktor i finska Olkiluoto blev fjorton år försenad.
”Samtliga kraftslag ska ha likvärdiga spelregler”
Under regeringens pressträff blev otillräckligheten i de redan utlysta 400 miljarderna i kreditgarantier tydlig. Syftet med pressträffen var att annonsera att regeringen nu tillsätter en utredning för att ta fram “en specifik finansieringslösning” för ny kärnkraft i Sverige, där staten alltså lär vara medfinansiär. Utredningen kommer att ledas av Mats Dillén, nationalekonom och ordförande för Kärnavfallsfonden. Den förväntas vara klar i augusti nästa år, enligt finansmarknadsminister Niklas Wykman (M).
I Tidöavtalet står det att samtliga kraftslag ska ha likvärdiga spelregler, samtidigt som de energislag som bidrar med så kallade stödtjänster ska ersättas för dessa. Wykman pekade främst på kärnkraftens planerbarhet som en sådan, vilket enligt regeringen motiverar att staten hjälper till. Värt att påminna är att kärnkraften trots allt inte alltid är i drift som planerat, bland annat som följd av klimatförändringarna. Reaktorn Ringhals fyra stod still i åtta månader fram till april i år, medan EU:s största kärnkraftsland Frankrike såg hälften av sina reaktorer vara ur funktion i fjol.
Samtidigt har regeringen gjort det dyrare att bygga havsbaserad vindkraft. Sverigedemokraterna och regeringspartierna – i synnerhet Kristdemokraterna och Moderaterna – har tidigare kritiserat byggandet av vindkraft. Energi- och näringslivsminister Ebba Busch (KD) har bland annat kallat vindkraftverk för “stålskogar”. Moderaterna i Kävlinge publicerade 2021 en mycket kritiserad photoshoppad bild där en föreslagen havsbaserad vindkraftpark framställdes som om den skulle byggas vid stranden när den i själva verket var planerad flera mil ut. Vindkraftsprojekt stoppas ofta av det kommunala vetot. Enligt en Chalmersrapport från i fjol säger alla partier stundtals nej till dessa, men Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna säger nej till flest.
Ingen satsning på andra planerbara alternativ
Finansmarknadsminister Wykman var under presskonferensen genomgående tydlig med att andra energislag också är viktiga när Sverige förväntas avsevärt öka sitt elbehov, men att kärnkraften utgör en nyckel för att bibehålla en stabilitet i energisystemet. Han påtalade återkommande att risken att inte bygga kärnkraft är högre än att bygga den. Detta med motiveringen att det i framtiden kan visa sig att energisystemet behöver större andel planerbar produktion eller att kärnkraften blir billigare genom ny teknik.
Ministern fick även frågan om andra alternativ för planering, reglering och balansering av energisystemet såsom vätgas och energilagring också kan ta del av statens pengar. Svaret var att regeringen i nuläget inte ser dessa tekniker som tillräckligt mogna och inte är intresserade av att medfinansiera deras respektive utvecklingar innan dess.
Internationella energirådet (IEA) – inom vilket Sverige är medlem – poängterar att energilagring spelar en viktig roll i energiomställningen. Vätgas är den mest välanvända formen av lagring idag och har stor potential för högre användning, enligt rådet. Gällande batterilagring är tonen liknande: Batterilagring har sett hög tillväxt och utveckling de senaste åren och har störst möjlighet för uppskalning. Utvecklingen är exponentiell.
Kärnkraft relativt liten nytta för omställningen
Slutligen underströk även Wykman att FN:s klimatpanel IPCC betonar vikten av kärnkraft för energiomställningen. Det är sant, men påståendet bör nyanseras med att IPCC ser större potential i andra energislag, allra främst sol och vind. Dessutom påpekar IPCC givetvis att omställningen bör ske skyndsamt, vilket minskar kärnkraftens betydelse (se figur nedan). Enligt FN:s klimatpanel IPCC måste utsläppen av växthusgaser minska med 43 procent till 2030 och redan nu börja minska kraftigt för att världen ska behålla en 50-procentig chans att inte passera gränsen.
Olika kraftslags potential till att tillsammans bidra till en halvering av utsläppen till 2030 i jämförelse med 2019 års nivåer. Desto ljusare färger desto lägre kostnad. För hela figuren, som är för lång för att inkludera här, se IPCC AR6 synthesis report 2023, longer report, sida 101.¨
Under året har Socialdemokraterna låtit ett antal arbetsgrupper dyka ner i prioriterade frågor för att lägga grunden för partiets riktning framöver. Nu har arbetet kring klimatpolitiken presenterats. SMB har granskat Socialdemokraternas klimatanalys – som bjuder på självkritik, fokus på ”vanligt folk” och en del motsägelsefulla påståenden.
Förlusten i valet 2023 har lett till självrannsakan hos landets största parti. I våras meddelades att ett antal arbetsgrupper skulle staka ut vägen framåt – Socialdemokraterna behövde en ny samhällsanalys.
Arbetsgrupperna, som består av profilerade socialdemokrater, har bland annat tittat på ungas framtidstro, gängkriminalitet, en ny arbetslinje och kompetensförsörjning i välfärden. Arbetet ska utgöra underlag inför partikongressen 2025 och “politik för en starkare samhällsgemenskap”.
Även klimatet har förstås en arbetsgrupp: “Klimatomställningen ska fungera för vanligt folk i hela landet”. I arbetsgruppen ingår Anna-Caren Sätherberg, klimatpolitisk talesperson och tidigare landsbygdsminister, Jytte Guteland, före detta Europaparlamentariker och huvudförhandlare för EU:s klimatlag, och Peder Björk, riksdagsledamot.
Anna-Caren Sätherberg, Jytte Guteland och Peder Björn. Foto: Sveriges Riksdag/Canva
Titeln på rapporten som nu presenterats är “Boende, transporter och klimatsäkring behöver bli rättvist”. Redan vid presentationen av arbetsgrupperna i våras blev det tydligt att man skulle fokusera på rättviseperspektivet.
Fokus på ”vanligt folk” – oklart vilka de är
Inte helt otippat har analysen, eller rapporten, ett tydligt fokus på “vanligt folk” – ett begrepp som använts frekvent den senaste tiden, men som sällan definieras. Är det arbetarklassen? Medelklassen? (Uttrycket förekommer tio gånger i den 14 sidor långa rapporten.)
Rapporten innehåller välbehövlig självkritik. Man konstaterar att människor är oroliga för klimatkrisen och vill att samhället ställer om, men att många ser klimatpolitiken som orättvis:
Varför ska jag offra något när de rikaste kan nyttja stöd för att ställa om och ändå fortsätter att släppa ut mest?
Ur Socialdemokraternas klimatanalys.
Bakgrunden är att de med högst inkomst i Sverige orsakar betydligt större utsläpp än de med låg inkomst. Enligt rapporten släpper den procent med högst inkomster ut 42 ton växthusgaser per person och år, medan den halva av befolkningen som tjänar minst släpper ut cirka fyra ton. Det kan jämföras med svenskarnas snittutsläpp på cirka åtta ton per person och år.
Det är förstås logiskt att rikta in sig på de som har störst påverkan. Samtidigt har Socialdemokraterna ett snävt nationellt perspektiv – svenskarna hör trots allt till de som har det bäst ställt globalt, och som står för stora utsläpp.
De med lägst inkomst har minskat sina utsläpp mest
Majoriteten av den svenska befolkningen tillhör de rikaste tio procenten i världen – en grupp som står för hälften av koldioxidutsläppen. Och vårt snitt på åtta ton per person och år behöver ner till ungefär ett ton till 2050, för att vi ska vara i linje med Parisavtalet. Ur det perspektivet behöver även “vanligt folk” ställa om.
Det behövs dock en politik som bättre riktar in sig på att minska utsläppen från de som har störst påverkan. Den fattigaste halvan av Sveriges befolkning är den grupp som minskat sina utsläpp mest mellan 1990 och 2019, enligt en Oxfam-rapport. Det rimmar inte direkt med “rättvis klimatomställning”.
Man måste dock kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. I klimatomställningen måste alla med, och globalt sett är “vanligt folk” i Sverige varken fattiga eller utsläppssnåla. Fokus bör ligga på struktur- och beteendeförändringar som i stort hjälper människor att minska utsläppen.
Nöjda med industripolitiken, missnöjda med individpolitiken
Man menar vidare att partiet lyckats bra med sin klimatpolitik för industrin, men att man misslyckats med politiken riktad till individen. Ur rapporten:
I klimatdebatten låter det ofta som om det är upp till varje individ att ställa om. Men det är långt ifrån alla individer som ges förutsättningarna.
Som exempel ges stöd som framför allt riktats till höginkomsttagare och de som äger sitt boende, snarare än låginkomsttagare och hyresgäster. Det gäller bland annat grön energi i hemmet och bonus för elbilar. Man konstaterar även att ROT-avdraget inte har åstadkommit det som krävs utan har gått till “stöd för att renovera köket”.
Stöden för att investera i grön teknik i hemmet har främst gått till den tiondel av befolkningen som har högst inkomster. Av elbilsstödet har 82 procent gått till storstadskommuner och där främst till höginkomsttagare.
Analysen välkomnas. Det är uppenbart att många av de insatser som presenterats har hamnat hos de mest välbeställda, och skapat en klyfta i omställningen. Däremot hade det varit intressant att veta vad de vill göra i stället – och om de är beredda att göra det. Vill Socialdemokraterna skrota eller reducera ROT-avdraget, och till förmån för vad?
Generellt är det snålt med egna idéer, och man tycks ha gjort ett ganska grunt arbete sett till tiden man haft på sig. Det är rapportens stora brist: tyngdpunkten ligger på vad som inte ska göras snarare än på vad som ska göras. Kanske kommer idéerna i ett senare skede, men det hade varit önskvärt med lite mer riktning redan nu.
”Socialdemokraterna är drivande i miljöfrågan”
Socialdemokraterna är självkritiska i rapporten, men skriver också att “Socialdemokraterna varit drivande i miljöfrågan sedan 1960-talet”. Ett Palme-citat inkluderas för att stödja påståendet:
När det gäller människans livsmiljö finns det ingen individuell framtid, varken för människor eller nationer. Framtiden är gemensam. I gemenskap måste vi dela den. Tillsammans måste vi skapa den.
Olof Palme under FN:s första miljökonferens, som hölls i Stockholm 1972
Socialdemokraterna drivande i miljöfrågan? Nja. Möjligtvis fanns det en tid då S var föregångare. Men den senaste tiden har de knappast varit drivande i frågan. Palmecitatet visar snarare att man lever på gamla meriter.
Ungdomsförbundet SSU har flera gånger krävt mer ambitiös klimatpolitik (se här och här). Tunga S-namn – däribland Jytte Guteland som ingår i arbetsgruppen som nu presenterar den här rapporten – kritiserade partiets klimatengagemang i fjol.
Förra S-ledda regeringen har även fått kritik för att i den nationella infrastrukturplanen ha fokuserat för mycket på bilväg och för lite på cykel och kollektivtrafik.
Klimatkritik mot S. Foto: Skrämavbild/Canva
I rapporten problematiserar man att priserna för kollektivtrafiken har ökat mer än bränslepriserna – men S var ett av partierna som i fjol röstade för sänkt bensinskatt. Man har heller inte lagt några förslag i stil med Miljöpartiets Sverigekort (en nationell kollektivtrafikbiljett) eller Vänsterpartiets Järnväg Sverige (statligt järnvägsansvar).
Socialdemokraternas klimatanalys saknar en viktig ingrediens
Arbetsgruppen pekar ut ”tre områden där det finns potential att minska utsläppen hos vanligt folk”: boende, transporter och klimatsäkring. Det är logiska områden att fokusera på: bostäder och resor är stora utsläppskällor, klimatsäkring (eller klimatanpassning) kommer att bli alldeles avgörande framöver. Områdena ligger nära Socialdemokraternas kärna.
Man lyfter saker som behovet av nya bostäder som både är klimatsmarta och billiga och diskuterar bilens roll i transporterna. Flygresor, däremot, nämns inte alls – trots att flyget är en stor utsläppsbov. 2018 visade en studie att svenskarna flyger fem gånger mer än genomsnittet i världen.
Ur rapporten:
Den aktiva bostadspolitik som behövs för att kombinera klimatsmart byggande med hög byggtakt och låga kostnader saknas.
Samt:
I vissa glest befolkade delar av landet, och för vissa grupper på grund av arbetstider eller funktionsnedsättning, kommer bilen alltid vara det bästa alternativet.”
Det är två rimliga analyser. Bostadsbyggandet rasar och det som byggs behöver givetvis vara så klimatvänligt som möjligt, och bilens roll är förstås inte densamma i storstad som på landsbygden. Men återigen: vad vill S?
Här kan man förvänta sig egna förslag, eller åtminstone egna resonemang. Hurvill S lösa bostadskrisen på ett klimatsmart sätt? Vill man satsa på kollektivtrafiken? Hur? Vill man minska bilismen i storstäder, där potential för till exempel ökad cykling finns?
Om detta nämns inget. Frågan är om Socialdemokraterna ville men inte vågade vara mer progressiva, eller om de inte ens tänkte tanken. Förhoppningsvis blir nästa steg att presentera något mer konkret – och mer ambitiöst.
Positivt med fokus på beteendeförändringar – negativt med MP-kritik
Men rapporten har sina ljuspunkter. Här är en av de starkaste:
Mycket av klimatpolitiken har varit inriktad på ny teknik, snarare än att möjliggöra för många människor att förändra sitt beteende så att utsläppen minskar. Vi behöver i högre utsträckning väga in beteendet i klimatpolitiken. Investeringar i bland annat transportinfrastruktur, samhällsplanering och stöd behöver utformas för att möjliggöra och gynna beteenden som leder till lägre utsläpp.
Här medger Socialdemokraterna att beteendeförändringar behövs och att politiken ska vara inriktad på det, och att tidigare politik haft ett för snävt fokus: ny teknik räcker inte. Man konstaterar att investeringar i samhället behövs och att dessa ska vara utformade för att hjälpa människor att ställa om. En tacksam inställning i en tid då mycket fokus ligger på att människor inte ska behöva ställa om.
Kritiken i rapporten riktas inte enbart till det egna partiet – den före detta samarbetspartnern Miljöpartiet får också en känga. Anna-Caren Sätherberg, som ingår i arbetsgruppen, menar att man “inte kan bortse från vilka som hade miljöministerposter”, uppger Omni.
Miljöpartiets Isabella Lövin, tidigare miljö- och klimatminister, protesterar mot Socialdemokraternas MP-kritik. ”Sossarna var en bromskloss för klimatpolitiken i regeringen”, säger hon till Dagens ETC. Foto: Fredrik Hjerling
Miljöpartiet och Socialdemokraterna må ha olika inställning till klimatpolitiken, men att skylla på Miljöpartiet i det här sammanhanget måste betraktas som både ologiskt och onödigt.
Miljöpartiet är det parti som enligt flera analyser, till exempel Researchers’ Desks valanalys 2022, har bäst klimat- och miljöpolitik. (I samma analys klassas Socialdemokraternas klimatpolitik som ”långsam och otillräcklig”.)
Socialdemokraterna har förvisso ett tydligare fokus på arbetsliv och på “vanligt folk” än vad Miljöpartiet har. Men istället för att skylla ifrån sig borde de snarare fråga sig: Hur kan vi kombinera våra hjärtefrågor med MP:s mer ambitiösa klimatpolitik?
Bågen måste spännas
Det är positivt att landets största parti tar ett omtag i klimatfrågan och att de vill hitta sätt att komma åt den del av befolkningen som släpper ut mest. Att man erkänner behovet av beteendeförändringar, och betonar det är politikens uppdrag att möjliggöra dessa, välkomnas. Det gör också erkännandet av att tidigare politik har haft ett för snävt fokus på ny teknik.
Å andra sidan lämnar rapporten, och de senaste utspelen från S i klimatfrågan, en del att önska. Det som framför allt saknas i rapporten är som sagt de egna visionerna och en högre ambitionsnivå. I mångt och mycket är det som sägs här redan sagt – som om S har försovit sig och inte förstått att alla andra arbetat medan de sovit.
Socialdemokraternas analys är ett steg i rätt riktning. Men det blir samtidigt tydligt att S knappast kan kallas ett klimatparti, och att ambitionen att bli bäst i klassen fortfarande saknas.
Frågan som återstår är, som i stort när det gäller Socialdemokraterna just nu: Vad vill ni? Om man inte lyckas formulera ett bra svar blir det svårt att positionera sig som ett ambitiöst klimatparti – men också som ett parti som kan leda landet.
När EU fördelar medel för att förbättra infrastrukturen kommer sträckan Oslo–Stockholm ha högsta prioritet. Det blev klart den 18 december när förhandlingarna mellan EUs medlemsländer och Europaparlamentet avslutades.
Det är det så kallade transeuropeiska transportnätet (TEN-T) som har varit uppe för revidering. Syftet med TEN-T är att verka för ett gränsöverskridande europeiskt infrastrukturnätverk. I förordningen har de flesta linjer mellan europeiska huvudstäder varit inkluderade och nu ska även sträckan Oslo–Stockholm inkluderas.
Järnvägssträckan är idag eftersatt. Avgångarna är få och transporttiden är strax över fem timmar. Flyglinjen på samma sträcka, vars restid är en timme, är en av världens mest trafikerade. En prioriterad järnvägslinje med rakare sträckning skulle således kunna få fler att välja tåget i stället för flyget, vilket skulle och minska koldioxidutsläppen.
Det här är ett jätteviktigt besked och en tidig julklapp för alla oss som vill få till en bättre järnväg mellan Oslo och Stockholm. Det betyder att möjligheterna till EU-finansiering ökar avsevärt och att det finns krav på att stråket ska hålla en högre standard. Det är en logisk förändring. Sträckan borde varit utpekad tidigare, men med den förändrade säkerhetssituationen i Europa och Sveriges ansökan om medlemskap i Nato har stråket blivit ännu viktigare.
Järnvägssträckans betydelse ur ett säkerhetsperspektiv vidareutvecklas i en ny rapport av Oslo-Sthlm 2.55. Rapporten pekar på Försvarsmaktens beroende av järnvägssträckan för att förflytta trupper och material mellan länderna. Dagens brister i sträckning, i form av låg tillförlitlighet och lång restid från de kurviga sträckningarna, gör Sverige sårbart.
Vi har länge pratat om att en bättre järnvägsförbindelse mellan Oslo och Stockholm skulle stärka både Sverige och Norge ekonomiskt samt att det kraftigt skulle minska vår klimatpåverkan. Men med det försämrade säkerhetsläget i Europa är det tyvärr uppenbart att det blivit ännu mer angeläget och akut att utveckla förbindelsen nu.
En ledartext i Dagens Industri svartmålar miljörörelsen och vilseleder om klimatet. Men det är skribenten Ellen Gustafsson snarare än Greta Thunberg och miljörörelsen som ”systematiskt hamnat fel i varenda fråga”. Det skriver två forskare och en omställningsaktivist i en debattartikel.
Dagens Industri har på sin ledarsida publicerat en raljant text som spyr galla över Greta Thunberg och miljörörelsen. Texten saknar substans och är grovt vilseledande, vilket är beklagligt när man vill vara Sveriges ledande näringslivstidning.
Det verkar vara svårt att komma ihåg det där med källkritik och faktagranskning när man är djupt beroende av en ohållbar business as usual. Låt oss gå igenom några av påståendena:
“Tillsammans med sina anhängare har Greta fått rätt om klimatfrågans betydelse och den globala uppvärmningens förstörelse och det är en bedrift att de har lyckats lyfta frågan till nya höjder på den globala agendan.”
Här ser vi klassisk härskarteknik. Att först lyfta Greta och den hopklumpade miljörörelsen genom att ge ros för att ”de lyft frågan till en global nivå” för att sedan klappa lite på huvudet och tycka synd om hur de ändå ”hamnat fel i varenda fråga”.
Så praktiskt av skribenten att utelämna den här lilla detaljen: att miljörörelsens frågor drivs av resultat som majoriteten av världens klimatforskare kommit fram till. Eller vad är det Greta brukar säga? Hmm, “Lyssna på forskningen!”
Kärnkraft inte oproblematiskt
“De har haft fel när de genom decennierna kampanjat mot kärnkraften, som har fått en helt ny roll på årets klimattoppmöte i Dubai.”
Kan kampanjandet mot kärnkraften bero på att det inte kommer gå tillräckligt snabbt att bygga ut den (minst 15 år), när stora utsläppsminskningar behövs inom de närmaste åren? Eller att en ny satsning på kärnkraft bedöms kosta ca 30 procent av vår totala statsskuld?
Kärnkraften är också ett potentiellt enormt miljöhot där frågan om hur vi ska hantera avfallet inte är löst. Energifrågan har kidnappat klimatsamtalen. Det har resulterat i att exempelvis energieffektivisering eller fossilfri utbyggnad inte diskuteras.
“De har fel när de demonstrerar mot vindkraftparker.“
Demonstrationer mot vindkraftparker har förekommit i vissa fall när dessa parker riskerar ha en stor påverkan på ursprungsbefolkning och skyddsvärd natur. Även i denna fråga är inget svart eller vitt. Vi behöver skynda oss som aldrig tidigare. Vindkraft är just det energislag som kan byggas ut snabbast, men där konsekvenser för markanvändningen givetvis måste hanteras.
“De har fel när de motsätter sig gruvor som behövs för att få fram metaller och mineraler.”
Även här så måste vi nyanserat se till målkonflikter och påverkan på natur och miljö, på lokal, regional och global nivå. Stora investeringar från företag och staten är oerhört svåra att ändra på även om vi skulle se att det inte var ”rätt satsning” i framtiden. Vi måste väl kunna prata om baksidorna av en etablering?
Klimatfrågan är en rättvisefråga
“De har fel i sitt förblindade hat mot tillväxt.”
European Environmental Bureau och andra framstående forskare har systematiskt granskat olika vetenskapsrapporter. De har kommit fram till att det inte är möjligt med en frikoppling av BNP från utsläpp och resursanvändning. Därför behövs strategier som fokuserar på tillräcklighet.
”Åt vilket håll de än vänder sig ser de imperialism, förtryck, orättvisor, diskriminering och exploatering utifrån stereotypiska och osmakliga uppdelningar av människor och i deras värld är denna kamp avgörande för koldioxidhalten i atmosfären.”
Klimatfrågan är en rättvisefråga. Ju högre inkomst desto mer utsläpp. De människor och länder som drabbas först och hårdast i klimatkrisens framfart är inte de som släpper ut mest.
Som den franska ekonomen Thomas Piketty uttrycker sig: “Frågor om social och ekonomisk klass måste stå i centrum för vårt svar på klimatkrisen, för att ta itu med de enorma ojämlikheterna mellan de rikas och de fattigas koldioxidavtryck och förhindra en motreaktion mot klimatpolitiken.”
I en samhällsomställning behöver vi alla människor. Vi behöver företagen, politikerna, forskarna men också civilsamhället, aktivister och vanliga medborgare. Företagsledare och politiker utgör endast en bråkdel av befolkningen men är viktiga just i formen som ledare. Ett ledarskap värt namnet, företagande och en demokrati klarar av att synas, diskuteras, och ifrågasättas.
Omställningen behöver en mångfald för att blomstra, inte ett konfliktfrämjande cementerande av klyftor. Att dessutom göra klimatkrisen till en höger- eller vänsterfråga är inte bara onödigt utan farligt eftersom det flyttar fokus från det grundläggande; att det handlar om vår gemensamma framtid och överlevnad.
”Hoppet och tilltron till kapitalisterna” kan inte bara utgå från personliga känslor och värderingar. Det om något vore ett sätt att hamna ”systematiskt fel i varenda fråga”.
Isabelle McAllister, omställningsaktivist Glenn Bark, forskare inom koldioxidlagring Jeannette Eggers, forskare inom hållbart skogsbruk
SMB:s krönikör Leif Öster lägger så här strax före dopparedan fram en önskelista bestående av tio frågor som en eventuell skogsutredning bör titta närmare på. En av dessa punkter är att sluta redovisa anmäld hyggesstorlek och istället redovisa hur stora de sammanlaga kalhyggen blir i fält. Och kommer med goda boktips inför de långhelger som stundar.
KRÖNIKA. Det ryktas att regeringen just nu slutförhandlar direktiven till en ny skogsutredning. Bra i så fall, eftersom det finns väldigt många obesvarade frågor kring framtidens skogsbruk. Den mest akuta frågan är nog hur Sverige ska kunna leva upp till våra EU-åtaganden vad gäller klimat och biodiversitet. Värt att notera att samtidigt som ministrar säger att EU inte ska styra våra skogar, så har regeringen ändå gett en rad uppdrag kring implementering av just dessa frågor till Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen.
Här följer mina tio önskningar om vad en skogsutredning bör förhålla sig till:
Hur kan Sverige minska avverkningarna?
Svenskt skogsbruk har ett standardsvar på många problem och det är ”öka produktionen”, lite oavsett hur frågan lyder. Men allt mer talar för att vi istället bör förbereda landet och industrin på minskade volymer. En ansvarsfull politik bör åtminstone ta fram en plan B för eventuellt minskade avverkningar. När och hur bör det ske på bästa sätt? Hur minskar man virkesflödet för att samtidigt skydda värdefulla skogar? Kan Sverige minska avverkningarna och istället satsa på högre kvalité och vidareförädling för att skapa nya jobb? Enklast och billigast för staten är nog att minska avverkningarna på statens egen mark.
Utsläppsminskningar måste ske i närtid
Ja, skogsbruket har långa ledtider, men det har inte behovet av utsläppsminskningar. En ny rapport från Naturvårdsverket visar ett betydligt lägre nettoupptag av koldioxidekvivalenter i skogen än tidigare. En ny skogsutredning bör analysera hur samhälle och skogsbruk kan samspela om detta, så att Sverige slipper böter eller inköp av dyra utsläppsrätter.
Följ upp mål och löften
Skogssektorn har tagit fram 53 olika målbilder för god miljöhänsyn och många skogsägare är dessutom dubbelcertifierade. Man kan säga att detta är skogsbrukets ”samhällskontrakt”. I sak innehåller dessa åtaganden väldigt mycket som är bra. Och det är som generaldirektören på skogsstyrelsen, Herman Sundqvist, brukar säga ”– allt i skogsbruket går att göra bättre”. Men det som fattas är mätningar av hur målen nås. Dags att göras.
Fel med avverkningsmål
Apropå minskade avverkningar: Skogsstyrelsen presenterade häromdagen förslag för en ökad virkesproduktion med 25-35 procent. Jag tycker att det är ett feltänk. Vi behöver inget produktionsmål. Det ska marknaden sköta inom ramen för vad naturen klarar. Dessutom finns det en risk att nationella mål bryts ner till lokal nivå och därmed ytterst på den enskilda skogsägaren. Vi har faktiskt ingen aning om hur ett förändrat klimat och en snabbt förändrad marknad påverkar avverkningsnivåer i slutet av seklet. Och vilken sorts produkter som marknaden kommer att efterfråga.
Vart tog virket vägen?
Länge har det pratats om att det ska komma en ”tsunami av virke” ut ur de svenska skogarna. Istället berättar många maskinförare om motsatsen. Nämligen att volymerna virke per hektar i slutavverkning inte alls ökar. Kanske är det alltför hårda gallringar som nu börjar synas, eller att skogsbruket avverkat för mycket av sina finaste skogar, så att de skogar som står till buds idag helt enkelt har mindre virke. En skogsutredning bör gräva vidare i detta
Bättre skogsbruksplaner behövs
Det finns 220 000 privata skogsfastigheter i Sverige. Ungefär 50 000 av dessa har en uppdaterad aktuell skogsbruksplan. Det finns inget lagkrav på att skogsägare har en inventering och plan gjord för sin fastighet. Eftersom samhället i princip har slutat inventera höga naturvärden gör detta att skogsägare, trots att de ibland har köpt en dyr plan inte i förväg får veta vilka höga natur- och kulturvärden som finns på hens fastighet. Detta skapar många av de problem som media beskriver som ”stoppade avverkningar”. Verkligen en fråga för en skogsutredning att gräva i!
Ändras trädens form?
En intressant rapport, som inte har uppmärksammats visar att dagens skogsbruk förmodligen skapar högre men slankare träd. Detta kan vara en delförklaring till varför det ibland står mindre virke i skogen än vad höjden på träden indikerar. Överhuvudtaget kan en skogsutredning fundera på vad ”förädlade plantor” kommer att ge för skogar framöver och vilken kvalité det är på dagens planteringar. Förmodligen inte så bra som en del tror. Sverige skulle också behöva få till ett system där plantorna härkomst finns dokumenterad för den händelse vi skulle få stora problem i framtiden.
8. Börja redovisa verkliga hyggesstorlekar
Många av oss som lever på landsbygden, ser att det blir fler och fler stora kalhyggen. Ändå kommer det rapporter från Skogsstyrelsen om att den anmälda storleken minskar. Fast det är två helt olika saker. Låt mig ta ett exempel. I november 2023 anmälde Sveaskog att man kommer ta upp ett nytt kalhygge nära där jag bor. Hygget ska bli fem hektar stort. Men tittar man närmare ser man att bolaget de senaste tre åren anmält ytterligare nio avverkningar kant-i-kant med det nya hygget. Alla dessa tio anmälningar ser alltså ut som medelhyggen om 3,6 hektar vardera. Men i verkligen får vi ett enda 36 hektars kalhygge. Än värre är att dessa 36 hektar ansluter över till hundra hektar tidigare avverkningar. Så var det med medelhygge på 3,6 hektar. Det blir ett jättehygge i verkligheten!
Citera rätt
Häromveckan kom en läsvärd och balanserad rapport från lobbyorganisationen Skogsindustrierna om biologisk mångfald. Man är öppen med problem som finns.
Ändå måste branschens hemsida ”Skogskunskap” lägga ut en ny ”faktasida” med följande text: ”De flesta trenderna ser positiva ut för skogens biologiska mångfald. Bland annat ökar mängden död ved, gammal skog, lövträd och grova träd i den brukade skogen.
Men detta framgår inte av rapporten.
Var snälla mot varandra
Jag tror att de allra flesta som ideellt lägger en massa fritid på att debattera skogsbruket, vill väl. För egen del har jag faktiskt aldrig stött på någon som vill stoppa brukandet av våra skogar. Däremot finns det en hel del förslag på åtgärder som vi kan förbättra i både skogen och skogsdebatten. I sociala medier förekommer tyvärr ofta väldigt grova påhopp på människor som tycker annorlunda. Det är trist och onödigt.
Och läs en bra bok:
Långhelger kan vara en bra tid att läsa böcker. Här är fyra tips:
Sveriges skogar under 100 år. Riksskogstaxeringen 1923-2023 Gidlunds förlag. Boken ges ut i samband med Riksskogstaxeringens 100-års jubileum 2023. Red: Kjell Danell & Jonas Fridman. Formgivning: Lars Paulsrud
Skogen vi ärvde Norstedts förlag. Skriven av Maciej Zaremba 2012, som slog larm om vår tids största kulturomvandling i en bok. Boken har nu uppdaterats med kommentarer och en ny inledning. Det lilla som förändrats sedan dess är knappast till det bättre.
Hållbart nyttjande av skogen – visioner för de svenska skogslandskapen
Under lördagens skiathlon-lopp i Trondheim tog sig miljöaktivister från norska Stopp Oljeletinga in på skidspåret. Säkerhetsvakter och funktionärer på plats tog bort aktivisterna innan de hann stoppa loppet.
Det syntes aldrig i TV-sändningen, men Viaplays reporter kunde rapportera om händelsen, enligt Expressen. Åkarna närmade sig snabbt och det blev dramatiska scener när aktivisterna brottades ned, vittnar svenska landslagschefen Anders Byström om till SVT. Demonstranterna hade med sig banderoll och orange färg i rökbomber, som fångades på bild.
Stopp Oljeletinga är en norsk organisation som kräver att den norska staten tar klimatkrisen på allvar och stoppar all oljeutvinning. Inför lördagens aktion skickade de ett mejl till det norska skidförbundet, där de uppmanade skidförbundet att höja sin röst om klimatkrisen. De hoppas att lördagens aktion ska sätta fart på debatten.
Det är bråttom att stoppa all ytterligare oljeutvinning om vi ska ha en chans att bedriva vintersport i framtiden. Varför är det så tyst från Skid-Norges sida? säger Stopp Oljeletinga i en kommentar till SMB.
Det är inte första gången miljöaktivister uppmärksammar klimatkrisen genom att bege sig ut på skidspåret. Förra året klev demonstranter ut under ett lopp i Lillehammer med banderoll och hällde röd saft på spåret.
Skidsporten är en av de verksamheter som kommer att påverkas mest av klimatförändringarna, och redan idag drabbas alpina skidorter på grund av snöbrist och kan tvingas lägga ned.
En nyligen publicerad forskningsartikel visar på parallella hållbarhetstransformationer inom den svenska flygindustrin. Studiens fokus är narrativ kring alternativa flygbränslen och teknologier för en mer hållbar flygindustri. SMB har träffat en av studiens författare, doktoranden och forskaren Emily Christley, för att höra mer om studien och vad hon själv tänker kring en hållbar flygindustri.
Det är en något mörk decembereftermiddag när vi ses på KTH (Kungliga Tekniska Högskolan) där Emily är en av tre doktorander inom ett projekt bekostat av Energimyndigheten fokuserat på omställningen till en mer hållbar flygindustri. Emily är inne på sitt fjärde doktorandår.
Vi träffas med anledning av hennes nyligen publicerade artikel ”Analysing transitions in-the-making: A case study of aviation in Sweden” [Analysera övergångar under utveckling: En fallstudie av flygindustrin i Sverige]. Över en kopp te får jag höra mer om såväl artikeln som Emilys egna tankar kring detta tema. Den självklara första frågan var varför hon valt att studera just flygindustrin och dess hållbarhetstransformation. Om detta ämne finns det förhoppningar.
– Flygindustrin bidrar med cirka tre procent av de globala klimatpåverkande utsläppen. När man inkluderar höghöjdseffekter, såsom utsläpp av vattenånga och andra partiklar i atmosfärens övre lager, samt ytterligare miljöpåverkande aspekter, ökar denna siffra till omkring fem procent. Det måste till en förändring. Samtidigt är det komplicerat. För den enskilda resenären kan det vara svårt att förstå hela den globala effekten. Vi vill ändra systemet, men fortfarande använda det. Detta är vad som är komplext.
Många menar att den bästa lösningen är att helt sluta flyga, vad tycker du om det?
– Självklart vore det absolut bäst ur klimat- och miljöperspektiv. Det är en industri med en mycket negativ påverkan. Men, samtidigt, det är inte en lösning som är aktuell just nu. Det ser inte ut som att människor kommer att sluta flyga, eller, åtminstone inte en majoritet av oss. Dessutom kan det finnas orsaker till flygandet, exempelvis att kunna hälsa på släktingar i ett annat land eller att världens ledare ska kunna träffas och fatta gemensamma beslut.
Så, vi bör fortsätta flyga som nu?
– Nej, jag tycker att man ska vara mer avsiktlig i sitt flygande. Jag själv har beslutat att försöka undvika att flyga, både yrkesmässigt och privat. Fast det är svårt ibland eftersom det kan vara väldigt praktiskt att flyga, sett till hur våra liv och samhället ser ut idag.
Inget semesterflygande alltså?
– Nej, det tycker jag att man kan avstå från. Eller, det är också komplicerat. Idag är tågbiljetter väldigt dyra i jämförelse med flygbiljetter, i synnerhet om man inte bokar långt i förväg. Kanske har man därför inte råd att ta tåget ner till exempelvis Europa, både på grund av biljettpriset och för att resan tar längre tid. Det blir en orättvisa i det, där enbart de med mycket pengar och tid kan resa. Likaså finns det studenter som behöver flyga om de ska studera i andra länder eller kanske åka på ett utbyte, samt övriga migranter som bor och arbetar i ett land och exempelvis önskar hälsa på familjen i hemlandet.
Vad ser du för andra vägar till en mer hållbar flygindustri?
– Det vi studerat i artikeln är tre olika tekniska lösningar. Eller, det är egentligen de tre narrativ som finns kring dessa tre lösningar som är fokus i artikeln och som vi identifierat i kretsen av involverade intressenter. Det första identifierade narrativet är kring avancerade biobränslen, vilket är en omedelbar teknisk lösning eftersom det kan blandas med nuvarande bränslen.
Det andra identifierade narrativet är kring elektrifiering, det vill säga elektriska flygplan. Även om de fortfarande är på framväxtstadiet skulle de kunna vara en lösning för regionala förbindelser, men kanske aldrig för längre flygningar.
Det tredje narrativet blir alltmer dominant och handlar om vätebaserade bränslen, vilka representerar en mer långsiktig ambition.
Vilka är utmaningarna dessa teknologier står inför?
– Utmaningarna är lite olika. Biobränslen brottas med hållbarhetsfrågor såsom var det kommer ifrån. Det är inte självklart att det är hållbart att använda jordbruksmark för att använda grödan till flygbränsle, eller att hugga ner skog. Sedan leder även dessa bränslen till koldioxidutsläpp.
Elektriska flygplan är det alternativ med minst klimatpåverkan, men det behövs mer infrastrukturellt stöd och satsning på teknikutveckling för att det ska kunna vara ett realistiskt alternativ. Vätebaserade bränslen är fortfarande i sin linda och det är en utmaning i sig självt. Det är ett komplext landskap.
Hur tror du att beslutsfattare och industriledare kan navigera dessa alternativ?
– Det är en svår balansgång. Vi behöver politik som uppmuntrar till hållbara innovationersamtidigt som den är anpassningsbar. Industriledare å andra sidan bör investera i forskning och utveckling och förbli öppna för utvecklandet av teknologier.
Vad skulle du säga är den största utmaningen och möjligheten att uppnå hållbar flygtrafik?
– Den största utmaningen är osäkerheten. Vi kartlägger nytt territorium. Men där ligger också möjligheten för politikerna – attvisa vilken strategi som det finns politiskt stöd för när det kommer till att utveckla ett mer hållbart flygande i Sverige. Någon måste visa vägen så att industrin vet vilken teknologi de bör satsa på.
Varje vecka redovisar SMB halten av koldioxid i luften.
Enligt senaste mätningen uppmätt på Hawaii 15 december låg koldioxidhalten i atmosfären på 423,38 miljondelar (ppm). Jämfört med för ett år sedan är det en ökning med 6,07 ppm. I våras slogs nytt rekord då mänskligheten för första gången passerade 425 ppm. Det senaste årets ökning är förmodligen den största som någonsin registrerats – mer än dubbelt så mycket som det senaste decenniets årliga genomsnitt.
Förra veckans medeltal blev 422,20 ppm, vilket är en ökning med 3,39 ppm jämfört med för ett år sedan. På ett decennium är det en ökning med 25,81 ppm.
Koncentrationen av koldioxid nådde 420,46 ppm i november, vilket är en ökning med 2,99 ppm jämfört med för ett år sedan.
Koldioxidhalten ligger nu över 50 procent över förindustriell nivå räknat från år 1750 och världen är därmed halvvägs till en dubblering av koldioxidhalten. Den underliggande trenden går tydligt uppåt och vi är på väg åt fel håll. Koldioxid stannar i atmosfären i många årtionden och låser därmed in klimatförändringarna för kommande generationer.
Samtidigt blir det tydligt att det sker en acceleration ju mer koldioxid som släpps ut. Fram till 1970-talet ökade koncentrationen med ungefär 1 ppm per år, men runt år 2000 var den årliga ökningen uppe i 2 ppm för att nu ligga på 2,5 ppm per år och ökande.
Dagens koldioxidhalt i atmosfären är exceptionellt hög och har inte befunnit sig på den nivån på flera miljoner år, och vi närmar oss nu nivåer liknande de som fanns för 15 miljoner sedan när det var 3-4 grader varmare och havsnivån var 20 meter högre. Forskning visar att världen nu snabbt rör sig mot förändringar i klimatsystemet som saknar motstycke i människans historia.
En ny rapport från Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) visar att svenskt jordbruk behöver fem gånger större stöd än idag för att klara av en grön omställning. Enligt rapporten är det här viktigt för att Sverige ska kunna nå nuvarande miljömål.
LRF beskriver att rapporten, som är framtagen i samarbete med företag som Lantmännen och Arla, är den första som visar vad som behövs för en grön omställning i jordbruket i Sverige och Europa.
I ett pressmeddelande säger Palle Borgström, chef för LRF, att Sverige har chansen att leda vägen för ett miljövänligt sätt att göra mat på. Detta eftersom Sverige har bra förutsättningar i form av jord, klimat och teknik för att skapa den typen av jordbruk.
Vad som emellertid inte är tillräckligt, enligt rapporten, är dagens årliga stöd på fyra miljarder kronor. Författarna menar att det istället krävs 20 miljarder varje år för att möjliggöra en övergång till ett miljövänligt jordbruk i Sverige. Bland annat behövs pengar till investeringar i biogas och dammar för att förebygga torka.
Författarna betonar även att ansvaret för finansieringen av denna omställning inom jordbruket inte bara bör falla på lantbrukarna, eftersom förändringen gagnar alla.
Nu ska det bli enklare att samåka. Föreningen Skjutsgruppen öppnar upp sin nya plattform, som testats av Friluftsfrämjandet och Naturskyddsförening, för alla som vill resa mer hållbart. Med tanke på hur många bilar som körs med tomma platser är initiativet efterlängtat.
Föreningen Skjutsgruppen arbetar för att fler ska samåka och på så vis bidra till minskade utsläpp. Under 2023 lanserade Skjutsgruppen en ny plattform, som inledningsvis endast var tillgänglig för Friluftsfrämjandets och Naturskyddsföreningens medlemmar, som en sorts pilot.
– Idén är enkel. För att samåkning ska fungera så krävs tillit och tillit existerar inom föreningslivet. Vi tog därför fram en hemsida för samåkning som medlemmar i föreningar kan använda, säger Skjutsgruppens ordförande Mattias Jägerskog.
Nu, inför julhelgen – en av årets mest intensiva trafikhelger – öppnar plattformen för allmänheten. Är man inte medlem i Friluftsfrämjandet eller Naturskyddsföreningen går man direkt in på Skjutsgruppens hemsida och registrerar sig. Därefter kan man erbjuda eller söka lediga bilplatser.
– Du kan vara igång inom några minuter. Har du lediga platser så erbjuder du dem och om någon vill åka med så får du ett SMS, säger Mattias.
Bilens kapacitet utnyttjas inte
Projektet kallas “Vi knyter ihop civilsamhället kring samåkning” och för finansieringen står Vinnova och Västra Götalandsregionen. Under året har plattformen testats och förfinats. Såväl testföreningarna Friluftsfrämjandet och Naturskyddsföreningen som upphovsorganisationen Skjutsgruppen är positivt överraskade.
– Det här är helt otroligt, vi har aldrig sett så här stort engagemang för samåkning. Idén visade sig fungera! säger Mattias Jägerskog.
Och det finns goda skäl att arbeta för mer samåkning. Transportsektorn står för en tredjedel av Sveriges växthusgasutsläpp och utsläppen från vägtrafiken utgör majoriteten av dessa, drygt 90 procent. Personbilarna orsakar två tredjedelar av vägtrafiksutsläppen, 9,34 miljoner ton växthusgaser 2021.
Samtidigt används sällan alla bilens platser – i snitt färdas 1,45 passagerare per personbil. Att öka samåkningen är med andra ord en viktig insats för att få ner antalet bilresor och därmed vägtrafikens utsläpp – och ytan bilar tar i anspråk.
←Tipsa!
Tipsa oss
Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.
SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
