Klimat- och miljöministern har genomgående hänvisat till klimathandlingsplanen när hon fått frågor om vad “effektiv klimatpolitik” faktiskt innebär – det vill säga när och hur utsläppen ska minska. I en DN-granskning får vi en fingervisning om ambitionsnivån: i ett utkast av planen har nästan alla utsläppsberäkningar strukits.
“Det kommer i klimathandlingsplanen”. Ungefär så har klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) svarat på frågor om hur utsläppen ska minska. Och frågor av det slaget har haglat sedan regeringen presenterade en budget som ökar utsläppen.
Förväntningarna är alltså höga på den kommande klimathandlingsplanen, som ska vara klar innan årsskiftet. Nu rapporterar Dagens Nyheter att beräkningar som visar hur utsläppen minskar har plockats bort i ett utkast av planen.
Intern strid om uträkningarna
Lagen säger att beräkningar för utsläppsminskningar, bör finnas med – men det är inte juridiskt bindande. Beslutet tycks dock väcka kritik från regeringens egna experter.
DN har tagit del av interna mejl på Regeringskansliet samt två olika utkast av klimathandlingsplanen. Man har också pratat med ett tiotal personer som varit involverade i arbetet med planen.
Bilden som framkommer är, enligt DN, tydlig: det pågår en intern strid om de utlovade uträkningarna.
I ett tidigare utkast fanns detaljerade beräkningar av hur utsläppen påverkas av politiken som föreslås. I ett senare utkast, från mitten av november, har nästan alla dessa beräkningar försvunnit.
”De försöker mörka”
Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari avböjer DN:s intervjuförfrågan, men tidningen får svar av statssekreteraren Daniel Westlén. Han menar att det inte stämmer att den mer ambitiösa konsekvensanalysen har försvunnit.
Westléns uttalande möter motstånd. I mejl som DN tagit del av skriver tjänstemän att det är ett politiskt beslut att inte följa klimatlagens rekommendationer. I interna kommentarer till utkastet skriver tjänstemännen att orsaken till de slopade beräkningarna är “att den direkta utsläppseffekten av de åtgärder man kan räkna hem är väldigt liten”.
En källa på Regeringskansliet säger följande till DN:
De försöker mörka att deras politik inte ger några tydliga utsläppsminskningar.
I oktober presenterade nationalekonomen John Hassler en mängd förslag för klimatpolitiken, som resultat av den utredning han lett på uppdrag av regeringen. Hans förslag har fått både ris och ros. Kritiken har framför allt kretsat kring förslaget om att slopa det nuvarande 2030-målet för transportsektorn och kring bristen på beteendeförändringar.
Klimathandlingsplanen är just nu under förhandling och ska som sagt presenteras innan årsskiftet. Det återstår att se vilka av Hasslers förslag som inkluderas i regeringens plan – och vilken effekt den föreslagna politiken har på utsläppen. Om vi nu får veta.
Det norska miljödirektoratet föreslår att all myrmark i landet ska skyddas, det vill säga nio procent av landets yta. Lagförslaget har potential att bli en stor seger för både den biologiska mångfalden och klimatet.
I Norge har debatten varit het under de senaste åren om hur utbyggnad av vägar, vindkraft och fritidshus i myrområden leder till stora utsläpp av koldioxid och förlust av biologisk mångfald.
I ett uppmärksammat reportage av NRK kallades utbyggnationen i myrmark för en ”klimatbomb”. I reportaget följde journalisterna myrforskaren Knut Rydgren som mätte hur stor kolinlagringen var i en myr där det skulle byggas en motorväg.
Vi måste inse att myrarna är de mest koltäta ekosystemen vi har, att det är oerhört viktigt att bevara dem som kollager, och inte bygga ner dem så att vi förlorar mycket koldioxid, sa Knut Rydberg då till NRK.
Nu verkar det alltså som om den norska staten ha tagit till sig forskarnas larm. Lagförslaget är ett svar på ett uppdrag som beställdes från det norska miljödirektoratet av det norska klimat- och miljödepartementet.
Ett förbud ska förhindra utsläpp av växthusgaser som har lagrats i tusentals år, säkerställa framtida kolbindning och samtidigt bidra till att över 600 arter på rödlistan får behålla sina hem”, säger Ellen Hambro, direktör för miljödirektoratet till NRK.
Går förslaget igenom innebär det att omfattningen blir på omkring 30 000 kvadratkilometer, det vill säga cirka nio procent av landets yta.
Koldioxidutsläppen från fossila bränslen ökar under 2023 och är därmed rekordstora. Det visar årets Global Carbon Budget-rapport som släpps samtidigt som klimattoppmötet COP28 pågår i Förenade Arabemiraten.
Global Carbon Budget-rapporten beräknar årligen världens globala koldioxidutsläpp och bevakar flertalet utsläppsrelaterade trender. Rapporten produceras genom initiativet Global Carbon Project av över 100 klimatforskare från olika fält.
Idag släpptes årets rapport. I den förkunnas det att världen i år sammanlagt släppa ut 36,8 miljarder ton koldioxid från fossila bränslen och cementproduktion. Det är en utsläppsökning på 1,1 procent, jämfört med i fjol. Det innebär att koldioxidutsläppen från förbränningen av fossila bränslen från i år – det åttonde året efter Parisavtalet – är högst någonsin. Dock kan det även urskönjas att sedan just 2015 har utsläppen i huvudsak stagnerat i jämförelse med tidigare, Covid-19-pandemin undantagen.
De globala koldioxidutsläppen från fossila bränslen över tid. Källa: Global Carbon Budget 2023
Ur ett regionalt perspektiv noterar rapporten att utsläppen minskar i EU och USA med sju respektive tre procent, medan Kina och Indien ser ökningar på fyra respektive åtta procent. Kina och Indien kan givetvis kritiseras – i synnerhet den föregåendes kolkraftprojekt – men sådan kritik bör bland annat sättas i ljuset av att Globala Nord (till vilka EU och USA tillhör) är ansvariga för 92 procent av mänsklighetens historiska växthusgasutsläpp.
De totala koldioxidutsläppen, vilka även inkluderar utsläpp från landförändringar såsom avskogning, landar å sin sida precis under 2019 års rekordnivå. Med viss vetenskaplig osäkerhet kan det konstateras att de globala koldioxidutsläppen från markanvändning har minskat under de senaste två decennierna som en följd av bland annat just minskad avskogning samt ökad återskogning.
Utsläppen måste minska nu och kraftigt
Till Dagens Nyheter säger Glen Peters, en av rapportförfattarna, att:
Vi hör mycket om den snabba tillväxten för förnybar energi, för sol, vind, elfordon och batterier”. De växer alla snabbt, vilket är fantastiskt. Men det är bara ena sidan av myntet. Den andra är att vi inte är i närheten av de utsläppsminskningar som behövs från fossila bränslen. Det är därför utsläppen fortsätter att öka
Enligt FN:s klimatpanel IPCC måste de totala utsläppen från koldioxid och andra växthusgaser sjunka redan nu och minska med 43 procent till 2030, jämfört med 2019 års nivå, om vi ska ha en chans att klara 1,5-gradersgränsen.
Som SMB tidigare rapporterat har den gröna omställningen inom energisektorn – där vi hittar merparten av utsläppen – ur ett globalt perspektiv knappt börjat. Andelen fossila bränslen har legat runt 80 procent under de senaste femtio åren, trots extraordinära utvecklingar inom förnybar energi. Detta i huvudsak som följd av växande energibehov och bristfällig politik, vilket även rapporten understryker.
Allt fler lyfter nu de stora ekologiska och ekonomiska riskerna med förlorad biologisk mångfald. Men banksektorn börjar vakna. Med rätt investeringar kan de bli en viktig del av lösningen. Nu presenteras nya riktlinjer för bankernas arbete för biologisk mångfald, ett arbete där bland annat Nordea deltagit.
Biologisk mångfald avgörande för ekosystemen
Att bevara en biologisk mångfald är avgörande för att ekosystem ska fungera. Bibehållen biologisk mångfald har många nyttor som att rena vatten och luft, lagra kol och pollinera våra grödor. Utan mångfalden av arter med olika funktioner finns stor risk att nyttjandet av naturresurser, klimatförändringar och annan påverkan skadar ekosystemens förmåga att leverera dessa tjänster.
Sveriges riksdag har uttryckt målet om biologisk mångfald så här:
Den biologiska mångfalden ska bevaras och nyttjas på ett hållbart sätt, för nuvarande och framtida generationer. Arternas livsmiljöer och ekosystemen samt deras funktioner och processer ska värnas. Arter ska kunna fortleva i långsiktigt livskraftiga bestånd med tillräcklig genetisk variation. Människor ska ha tillgång till en god natur- och kulturmiljö med rik biologisk mångfald, som grund för hälsa, livskvalitet och välfärd.
Riksdagens definition av ett rikt växt- och djurliv
Förlust av biologisk mångfald ger stor ekonomisk risk
Enligt Världsbanken är mer än 50 procent av den globala BNP:n beroende av naturresurser så som vatten, pollinering och råmaterial. Vidare menar Världsbanken att 40 procent av alla konflikter är orsakade, förvärrade eller finansierade av naturresurser.
När lokala ekosystem kollapsar eller kraftigt försvagas bedömer bland annat banken Nordea att det sannolikt ger effekter längs med företags värdekedjor. Och att detta kan leda till inflation och systemkritiska finansiella risker.
Första vägledningen för finansektorn
Nu har för första gången en gemensam vägledning för hur världens banker kan sätta mål för och minimera sin påverkan på naturen och den biologiska mångfalden presenterats. Riktlinjerna innehåller alltså inte mål i sig, utan är ett sätt att stödja bankernas målarbete. Med hjälp av vägledningen (på engelska: Nature Target Setting Guidance, PRB) som tagits fram av FN:s miljöprogram för finanssektorn (Unep Fi), ska bankerna kunna sätta mål för och införa åtgärder som bidrar till att bevara och öka den biologiska mångfalden. Det är en arbetsgrupp bestående av 34 banker, däribland Swedbank och Nordea som tagit fram vägledningen. Världsnaturfonden WWF har också bidragit i arbetet, som ses som ett viktigt steg för att samla branschen i arbetet för biologisk mångfald. De banker som deltagit i arbetet har alla undertecknat FNs principer för ansvarsfullt arbete inom banksektorn.
Finansinstitut har viktig roll
”Förlusten av biologisk mångfald och klimatförändringen är två kriser som är nära sammankopplade och som förstärker varandra. Det akuta behovet att stoppa förluster av biologisk mångfald och natur kräver samarbete inom och mellan sektorer, och finansinstitut anses ha en viktig roll i att ta itu med dessa utmaningar.” sa Anna-Karin Modin-Edman, specialist på biologisk mångfald på Nordea, när arbetet inleddes i våren 2023. Hon har sedan representerat Nordea i arbetsgruppen, som nu alltså presenterat de färdiga riktlinjerna för branschen kring biologisk mångfald.
Riktlinjerna ska hjälpa bankerna att anpassa sina portföljer till det globala ramverket för biologisk mångfald, som kan ses som motsvarigheten till Parisavtalet när det gäller biologisk mångfald.
Branschen har tagit ett stort och viktigt steg framåt, kommenterar Anna-Karin Modin-Edman från Nordea
Bankerna tycks i allt högre omfattning koppla förluster av biologisk mångfald till ökad risk för finanssektorn och världsekonomin som helhet. Det är en rimlig bedömning – det går självklart inte att såga av den gren som världsekonomin vilar på.
Läs mer om riktlinjerna för banksektorns arbete för den biologiska mångfalden: här.
De Kallingebor som under många år druckit starkt PFAS-förorenat dricksvatten har lidit skada och är berättigade till skadestånd. Det säger Högsta Domstolen i en unik dom, som kommer att få mycket stor betydelse.
PFAS-kemikaliernas farlighet har undan för undan uppmärksammats allt mer, vilket SMB rapporterat om i flera artiklar de senaste åren. Men den svåra frågan har varit att slå fast om människor som exponerats kraftigt för kemikalierna även har skadats och blivit sjuka av dem.
Tingsrätten gav i en tidigare dom Kallingeborna rätt och slog fast att de var berättigade till skadestånd. Detta ändrade senare hovrätten, dit Ronneby kommun – ägare till den aktuella vattentäkten – överklagat. Hovrätten ansåg att de drabbade inte kunde bevisa att det var just dricksvattnet som orsakat sjukdomar hos dem.
HD:s dom innebär att Kallingeborna oavsett om de fått en viss sjukdom som följd av det mångåriga intaget eller ej ändå har skadats.
150 personer boende i Kallinge i Blekinge har fått i sig så höga halter att detta ”utgör personskada i skaderättslig mening” slog man fast i domen som offentliggjordes på tisdagsmorgonen. Flera av de som ligger bakom stämningen har utvecklat cancer och andra sjukdomar som sätts i samband med kemikalien.
Det handlar om extrema mängder av den sedan många år tillbaka förbjudna substansen PFOS, som är verksam beståndsdel i det brandskum som användes vid den militära flygflottiljen i Kallinge. Även om det är länge sedan ämnet försvann från brandskummet ligger PFOS kvar i mark och grundvatten under mycket lång tid. PFAS kallas ”evighetskemikalier” just på grund av sina egenskaper att knappt kunna brytas ned.
Kallingeborna hör till de i hela världen som fått i sig högst halter av PFAS, men är långt ifrån ensamma om att ha druckit PFAS-haltigt dricksvatten. En rad andra miljömål runtom i Sverige har behandlat frågan, som nu kommer att ta fart igen som en följd av domen.
Trots den extrema exponeringen som medborgarna i Kallinge utsattes för möttes de av kalla handen från alla statliga och kommunala instanser som kan tänkas vara ansvariga. Nu finns i alla fall en ansvarig utpekad – Ronneby kommuns vattenbolag, Ronneby Miljö och Teknik.
Detta är Sveriges största miljöskandal. Under tio år har inte en enda myndighet ställt sig på de drabbades sida. Nu skrivs ett nytt kapitel i svensk skadeståndsrätt, säger toxikologen och expertvittnet Mattias Öberg i Svt.
Hur högt skadestånd som de drabbade kan bli berättigade till återstår att utreda. En annan stor fråga som också söker svar är om exempelvis Ronneby kommun försöker gå fri från ansvar genom att i sin tur stämma staten och försvarsmakten, som spridit kemikalien och förgiftat grundvattnet.
Ronneby kommunledning sa vid en presskonferens under eftermiddagen att man nu kommer att analysera domen och förbereda hanteringen av skadestånd, uppger tidningen BLT.
Enligt kommunalrådet Roger Fredriksson var rättsläget så oklart att det var nödvändigt att överklaga den första domen i tingsrätten, som gav invånarna rätt.
Man har slitits mellan kommuninvånarna som är drabbade och vår formella roll med de lagar vi måste hålla oss till. Vi kommer att analysera domen och nu kommer det bli lättare att ha en dialog, även om den initialt kommer att vara ganska formell, säger han till tidningen.
Frågan om Ronneby kommun kommer att vända sig mot försvarsmakten för att utkräva ansvar för spridningen av PFOS är inte avgjord ännu.
En ny studie visar att färg är en stor källa till mikroplaster i Sverige. Resultaten pekar på att vi behöver hitta nya sätt att minska utsläpp av mikroplaster från färg.
Studien, som tagits fram av IVL Svenska Miljöinstitutet på uppdrag av Naturvårdsverket, visar att det finns flera typer av färg och lack som släpper ut oroväckande mängder mikroplast. De största utsläppen kommer från byggfärg, båtfärg, industrifärg och färg för bilar.
Exempelvis släpper husfärg ut mellan 209 och 3 700 ton mikroplaster varje år, och båtfärg bidrar med ytterligare 30 till 308 ton. Dessa siffror bekräftar att färg är en av de största källorna till mikroplast i Sverige.
Mest utsläpp av mikroplaster kommer emellertid från vägtrafiken som orsakar ungefär 7 674 ton mikroplast varje år. Från textilier kommer det 8 till 956 ton och från plastpelletsproduktion 12 till 235 ton varje år.
I dagsläget lagrar de globala skogarna markant mindre kol än vad de har potential att göra, visar en ny studie. Bevarande och återställande av skog samt hållbart skogsbruk är nyckelaspekter som kan bidra till att nå globala klimat- och miljömål.
Studien som publiceras i tidskriften Nature har samlat flera olika modeller och metoder för koldioxidupptag i världens skogar. Över tvåhundra forskare har bidragit till studien, som kommit fram till att skogarna har stor potential att lagra kol, och därför utgör en viktig faktor för att möta klimatkrisen. Idag lagrar skogarna 328 gigaton (miljarder ton) kol mindre än vad de har kapacitet att göra. Men studien drar även slutsatserna att om fossilutsläppen fortsätter att öka, hotar det ekosystemens förmåga att fånga och lagra kol.
Efterfrågan på trä och andra skogsbaserade produkter innebär begränsningar i potentialen att bevara och restaurera skog. Efterfrågan ökar när fler aktörer ska ersätta fossilbaserade produkter med mer klimatsmarta alternativ. Detta står därmed i strid med forskningsresultaten som nu visar att ett minskat skogsbruk innebär stora fördelar för klimatet.
Sverige har stora skogsarealer och rapporten är högst relevant för det svenska skogsbruket. I en intervju med SVT berättar forskaren Stig-Olof Holm från Umeå universitet att avverkningarna har ökat under de senaste åren. Skogsindustrin argumenterar att en nyplanterad och växande skog binder koldioxid och därför kan räknas som koldioxidneutral. Holm belyser däremot att det tar uppemot hundra år för skogen att binda kolet, och det är tid vi inte har om vi ska klara Parisavtalet.
Vi har en enorm potential att öka inlagring av kol i Sverige genom minskad skogsavverkning av i första hand äldre blandskog, som har högre mångfald, säger Stig-Olof Holm till SVT.
Den nya studien i Nature understryker vikten av ett effektivt bevarande och brukande av skog för att minska utsläpp och fånga upp koldioxidutsläpp från atmosfären. Detta måste ske i samråd med lokala samhällen, särskilt ursprungsbefolkningar. Deras beslut måste respekteras, och deras rättigheter och välmående prioriteras, betonar studien.
Den globala uppvärmningen är inte linjär med koncentrationen av koldioxid i atmosfären som tidigare antagits. En ny studie visar att koldioxidutsläppen vi skapar imorgon leder till intensivare uppvärmning än vad samma mängd gjorde igår. Det här är ytterligare ett skäl för att snabbt minska utsläppen, påpekar en av författarna.
Världen går mot 2,7 graders uppvärmning och utsläppsbudgeten med endast 50 procents chans att klara 1,5 gradersgränsen förväntas ta slut redan 2029. Trots detta är en av huvudfrågorna under FN:s pågående årliga klimattoppmöte COP28 – som DN benämner som det “viktigaste och största sedan 2015” – om fossila bränslen ska “fasas ut” eller “fasas ned”.
Grunden till klimatförändringarna är som bekant förbränningen av fossila bränslen, men ännu finns det ingen COP-skrivelse som förkunnar att de måste förpassas till historien.
Om varken det här, eller rekordåret 2023 – som redan i augusti med säkerhet förväntades bli det varmaste någonsin – var nog presenterar en ny studie ytterligare en anledning för att en snabb omställning är brådskande och nödvändig.
Mer intensiv uppvärmning
Den nya studien, publicerad i tidskriften Science, visar att den globala uppvärmningen, till skillnad från ofta antaget, inte är linjär. Det vill säga att exempelvis en dubblering av mängden utsläpp inte leder till en dubblering av uppvärmningen. Istället kommer studien fram till att koldioxid blir mer potent som växthusgas i takt med att Jorden värms upp och klimatet förändras.
Studien finner att en dubblering av mängden koldioxid i atmosfären innebär att den globala uppvärmningen går 25 procent snabbare för varje (ytterligare) ökning av koldioxidmängden. Med detta medföljer således att för varje ytterligare utsläpp mänskligheten skapar, desto mer intensiv blir uppvärmningen.
“Det här är ytterligare bekräftelse på att koldioxidutsläpp måste bromsas hellre förr än senare”, säger en av forskarna bakom studien, Bryan Soden, till Phys.org.
Sedan 1850 har koncentrationerna av koldioxid i atmosfären gått från 289 ppm (miljondelar) till dagens 419 ppm, vilket är en ökning med 45 procent. Utsläppen vi producerar imorgon kommer alltså vara betydligt mer potenta än gårdagens.
Varje vecka redovisar SMB halten av koldioxid i luften.
Enligt senaste mätningen uppmätt på Hawaii låg koldioxidhalten i atmosfären enligt Keelingkurvan 1 december på 420,09 miljondelar (ppm). Jämfört med för ett år sedan är det en ökning med 2,69 ppm. I våras slogs nytt rekord då mänskligheten för första gången passerade 425 ppm. Det senaste årets ökning är förmodligen den största som någonsin registrerats – mer än dubbelt så mycket som det senaste decenniets årliga genomsnitt.
På grund av ett vulkanutbrott avbröts mätningarna från Mauna Loa-observatoriet den 29 november 2022. Observationer från december 2022 till 4 juli 2023 är från en plats vid Maunakea-observatoriet, cirka 33 mil norr om Mauna Loa observatorium. Mauna Loa-observationerna återupptogs i juli 2023.
Förra veckans medeltal blev 420,59 ppm, vilket är en ökning med 2,78 ppm jämfört med för ett år sedan. På ett decennium är det en ökning med 24,38 ppm.
Koncentrationen av koldioxid nådde 418,82 ppm i september, vilket är en ökning med 3,42 ppm jämfört med för ett år sedan. Oktober 2023 var den varmaste oktober någonsin i världen, med en genomsnittlig ytlufttemperatur på 15,30°C, 0,85°C över genomsnittet 1991-2020 för oktober och 0,40°C över den tidigare varmaste oktober 2019.
Källa: Copernicus
För första gången passerade den globala uppvärmningen tillfälligt 2 grader den 17 november, dvs Parisavtalets gräns, även om den gränsen handlar om nivån ska hålla sig över den gränsen över flera decennier för att kunna bekräftas. Det är dock ett extremt oroande tecken som måste diskuteras under COP28.
Daglig global ytlufttemperaturavvikelse för 1940-2023 med hänvisning till den förindustriella perioden 1850-1900. Credit: C3S/ECMWF
Koldioxidhalten ligger nu över 50 procent över förindustriell nivå räknat från år 1750 och världen är därmed halvvägs till en dubblering av koldioxidhalten. Den underliggande trenden går tydligt uppåt och vi är på väg åt fel håll.
Koldioxid stannar i atmosfären i många årtionden och låser därmed in klimatförändringarna för kommande generationer.
Samtidigt blir det tydligt att det sker en acceleration ju mer koldioxid som släpps ut. Fram till 1970-talet ökade koncentrationen med ungefär 1 ppm per år, men runt år 2000 var den årliga ökningen uppe i 2 ppm för att nu ligga på 2,5 ppm per år och ökande.
Dagens koldioxidhalt i atmosfären är exceptionellt hög och har inte befunnit sig på den nivån på flera miljoner år, och vi närmar oss nu nivåer liknande de som fanns för 15 miljoner sedan när det var 3-4 grader varmare och havsnivån var 20 meter högre. Forskning visar att världen nu snabbt rör sig mot förändringar i klimatsystemet som saknar motstycke i människans historia.
Hur mår vår miljö? Vilka är Sveriges miljömål – och når vi dem? Miljöfrågorna har en tendens att överskuggas av klimatfrågorna, och får inte alltid uppmärksamheten de förtjänar. SMB tar en titt på läget för djur och natur – och för de svenska miljömålen.
Sverige har 16 miljökvalitetsmål som beskriver det tillstånd i miljön som miljöarbetet ska leda till, till exempel Frisk luft och Levande skogar. Prognosen för huruvida målen nås eller inte är inte särskilt ljus, rapporterar SVT.
Bara ett av de 16 målen nås. Tre mål är nära att uppfyllas, resterande tolv når vi inte. För några av målen är utvecklingstrenden åtminstone positiv, men för majoriteten är trenden neutral – och för fyra mål går utvecklingen åt fel håll. (Se hela listan i faktarutan till den här artikeln.)
Bland målen som inte nås är det fyra vars utvecklingstrend är negativ: Begränsad klimatpåverkan, Storslagen fjällmiljö, Ett rikt växt- och djurliv och Levande skogar.
Politiken som sviker
Kring flera av dessa har debatten blossat under hösten, sedan regeringen presenterade sin budgetproposition för 2024. I den konstateras bland annat att nuvarande klimatpolitik leder till ökade utsläpp, främst på grund av den kraftigt sänkta reduktionsplikten.
Fjällmiljön har också sett en negativ utveckling, en trend som enligt friluftsaktörer kommer att fortsätta till följd av regeringens prioriteringar. De sänkta anslagen till naturvård har bland annat resulterat i ett upprop av Svenska Turistföreningen (STF), som varnar för att leder och vindskydd kan tvingas stänga på grund av bristande resurser till underhåll.
Allvarlig situation globalt och i Sverige
Vad gäller den biologiska mångfalden finns skäl för oro. Globalt riskerar en miljon arter att dö ut enligt FN. I Världsnaturfonden WWF:s Living Planet Report 2022 framkommer det att antalet djur inom drygt 5 200 undersökta arter minskat med nästan 70 procent mellan 1970 och 2019.
Även i Sverige är situationen för mångfalden allvarlig, framför allt för slåtterängar och naturbetesmarker i odlingslandskapet samt för olika naturtyper i skog och hav, skriver Naturvårdsverket. Myndigheten pekar ut “förlusten av skogar med höga naturvärden som kontinuitetsskogar” som ett av de mest brådskande hoten mot biologisk mångfald.
Ålen en av de akut hotade arterna
Bland de djurarter som är akut hotade finns ålen, flodkräftan, fjällugglan och den vitryggiga hackspetten, enligt SLU Artdatabanken:s senaste utgivning av Rödlistan.
Ålen, som varit omdiskuterad i år på grund av förre statssekreteraren PM Nilssons illegala ålfiske, har nästan försvunnit helt. 99 procent av den svenska ålstammen har gått förlorad sedan omkring 1970. Trots detta valde Sverige att förlägga det EU-kravställda fiskestoppet till de månader på året när nästan inget fiske sker, vilket alltså inte har någon effekt.
Haven har fler utmaningar: beståndet av strömming i Östersjön är på väg att kollapsa. Trots det klubbade EU-kommissionen nyligen igenom en fiskekvot som är långt över vad forskningen rekommenderar. Den svenska regeringen var dock inte missnöjd med beslutet. Allt detta i ett läge då nästan all strömming försvunnit.
Globalt ramverk för biologisk mångfald
I skuggan av FN:s klimatmöten, som det nu pågående COP28 i Förenade Arabemiraten, anordnas vartannat år en konferens för biologisk mångfald. Senaste upplagan, CBD (Convention on Biological Diversity) COP15, hölls i Kanada i fjol.
COP15 resulterade i ett nytt globalt ramverk, som bland annat innebär att 30 procent av jordens landområden, havsområden och inlandsvatten ska skyddas år 2030. Ramverket var en stor framgång som gav hopp om att stoppa den pågående artförlusten.
FN:s klimatmöte måste ge mer än halvdana kompromisser. Det kräver krisinsikt och höga ambitioner från samtliga länder – även Sverige. Men regeringen jobbar hårt för att lägga ansvaret på andra, i stället för att agera som den förebild man påstår sig vara.
Det borde inte bara leda till oro, utan också till handling. Och det är krafttag som efterfrågas – inga halvdana kompromisser.
Men redan innan mötet dragit igång fick vi rapporter som, om vi har otur, är en föraning om vad som komma skall.
Sverige har nämligen övergivit kravet på ett globalt totalstopp för olja och gas, och i stället ställt sig bakom EU:s mjukare linje. EU vill att totalstoppet bara ska gälla för fossilutvinning som saknar teknik som fångar in koldioxid. Möjligen bör det inte kallas “totalstopp” då.
Poumokhtari åker till mötet med gott självförtroende
Sverige deltar i mötet som en del av EU och representeras framför allt av klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L). Pourmokhtari sa inför mötet att hon har hög trovärdighet i jämförelse med andra länder.
Om man väljer att jämföra sig med de som är sämre är det enkelt att höja sitt eget självförtroende – men sanningen är att klimatministern knappast bör känna sig nöjd och stolt.
Svensk klimatpolitik har som bekant inte blivit mer ambitiös sedan Tidöpartierna tog över makten för ett drygt år sedan. Tvärtom drivs nu en politik som ökar utsläppen – mitt under brinnande klimatkris, med sex av nio överskridna planetära gränser. “De har ju bara styrt i ett år”, säger kritiker, de som menar att det här inte är nuvarande regerings ansvar.
Till viss del har de rätt. Tidigare klimatpolitik var inte heller tillräckligt ambitiös. Men den nuvarande är klart sämre och vi har det svart på vitt: utsläppen ökar när de så akut måste minska. Det är fascinerande hur snabbt Tidöpartierna lyckats försämra klimatpolitiken – och hur hårt de arbetar för att lägga ansvaret någon annanstans.
Globalt ansvar betyder inte att Sverige är ansvarslösa
De senaste månaderna har vi sett ett skifte i klimatretoriken från regeringens håll. Främst handlar det om att prata om klimatkrisen som en global fråga. Det är förstås inte fel: krisen är global och kräver globalt samarbete. Men en global kris är inte detsamma som en kris som inte är Sveriges.
Det är som om “globalt” vore ett land. Vi tycks ha glömt att globala utsläpp, och globala utsläppsminskningar, är det totala resultatet av agerandet från varje världsdel, varje land, varje region, varje kommun, varje individ.
Allt räknas. Vi kan inte sopa utsläppen under global-mattan.
En annan tendens jag tycker mig se i retoriken är att prata om vad som gör störst skillnad. Det finns förstås en logik i att ta itu med de största problemen först.
Men det är knappast ett hållbart argument för att helt strunta i de mindre sakerna. Jag ser argument som “men flygresorna spelar ingen roll, det är värre med klädkonsumtionen” och “klädkonsumtionen spelar ingen roll, industrin är den stora boven”. Och så vidare, i all oändlighet.
Vi är förbi både snack och verkstad
Allt det där är bara tecken på förnekelse: vi vill inte inse att vi behöver ställa om på riktigt. Ändra livsstil. Ändra systemen. Vi måste sluta låtsas som att vi kan flyga fritt så länge vi källsorterar, att vi kan köra lika mycket bil så länge vi äter vegetariskt då och då.
Ska vi strunta i Sveriges utsläpp för att Sverige är ett litet land? Ungefär 40 procent av de globala utsläppen kommer från länder som vart och ett står för några ynka procent. Tillsammans utgör deras utsläpp mer än något enskilt land.
Om vi inte bryr oss – varför ska någon?
Många frågar sig vilka förhoppningar man ska ha på COP28, det extrema klimatåret 2023. Året då konferensen hålls i ett oljeland, med en oljeshejk som ordförande.
Jag är ledsen, men jag är pessimistisk. Min uppfattning är att COP är mer snack än verkstad – när vi sedan länge passerat både snack- och verkstadsstadiet.
Vi behöver full fart, överlevnadsinstinkt, krispaket, verklig omställning – inte fler halvdana kompromisser. Jag tvivlar på att COP kan uppnå det, att våra ledare är tillräckligt modiga.
Men jag hoppas innerligt att årets möte motbevisar min tes.
Författaren, miljödebattören och Romklubbens hedersordförande Anders Wijkman har hamnat i klimat- och resursdebattens hetaste hörn – igen. Nu som medförfattare till rapporten ”Earth for All” med ett kärvt men nödvändigt budskap om världens alltför många felkonstruerade system.
Förändringarna är svåra att genomföra men fullt möjliga, säger Wijkman i en intervju med SMB.
”Earth for All” gavs ut i fjol som en uppföljning i ett halvsekel-perspektiv av Romklubbens banbrytande rapport ”Tillväxtens gränser” 1972.
1972 var budskapet egentligen detsamma som 50 år senare: Mänskligheten kan inte fortsätta att basera sin civilisation på ständig ekonomisk tillväxt eftersom världen har ändliga resurser och dess ekosystem inte tål hur mycket belastning som helst.
– Men världen lyssnade inte då, och idag har vi kommit närmare de här gränserna, säger Anders Wijkman.
Han ser sammanbiten ut, men inte nedslagen. Det hopp som ändå finns om att det ska gå att hamna rätt måste man ta vara på, lyder hans inställning.
Wijkman håller föreläsning om läget i världen vid en sammankomst i Borås, som han besöker för att ta emot ett hållbarhetspris på Textilhögskolan. Och utgår från rapporten han är medförfattare till. Här listas, mycket konkret, om än komplext och delvis svårfattligt, de fem mycket stora omläggningar av bland annat världsekonomi, energisystem, handel och resursuttag som måste till för att världen ska förbli beboelig och i funktion, allt enligt författarnas analys av läget (se faktaruta här nedan).
Du har ju varit med väldigt länge i miljö- och resursdebatten. Kan du säga något om skillnaderna och likheterna i hur de här rapporterna tagits emot?
– Rapporten 1972 slog väl ner mer som en bomb. Det var ett ovanligt budskap i en tid när världens länder satsade hårt på att bygga ut ekonomierna efter kriget. Det var en väldig satsning då – och så kom en rapport som sa att detta är problematiskt på sikt. Dagens rapport är mer ett inlägg i den pågående hållbarhetsdiskussionen. Den är översatt till tolv språk. Den säljer bra, vi gör många seminarier. Den har genomslag, men inte med samma ”splash”.
Vilka tar till sig rapportens innehåll, enligt din uppfattning?
– Jag vill säga olika internationella organisationer, och inte minst då FN. Vi har gjort en speciell rapport till generalsekretaren som visar att om vårt mest ambitiösa scenario genomförs skulle det underlätta enormt för att uppnå SDG (Sustainable Development Goals). Det vill säga hållbarhetsmålen enligt 2030-agendan som slogs fast 2015. Tyvärr visade en FN-konferens i september att dessa mål ligger väldigt långt bort ännu.
I vilken grad hittar du förståelse och vilja till förändring inom näringslivet?
– Det går inte att tala om näringslivet som en homogen enhet, det är väldigt varierande. Jämför exempelvis Hagainitiativet med Svenskt Näringsliv, det är helt olika saker. Näringslivet är framförallt på när det gäller energiomställningen. Men om vi skulle snacka om de felkonstruerade handels- och finanssystemen med SE-banken är jag inte säker på att man skulle hålla med.
– Många ser energiproblemen, men inte alla. Vi är i hög grad energiblinda. Om vi talar om vår levnadsstandard skulle ekonomen säga att den beror på ”utbildad arbetskraft och innovationer.” De nämner inte fossila bränslen, som är själva utgångspunkten. Nu ska vi ersätta något som är billigt och lätt att använda. En liter olja har en otrolig potential, medan sol och vind kräver oerhört mycket mer. Den här omställningen ska göras medan allt rullar på, det är som att byta motorer på ett flygplan i luften.
När Sverige satsade på kärnkraft i början av 70-talet byggde utbyggnadsprogrammet på en prognos om mycket kraftig ökning av industrins elbehov. Nu sägs samma sak – tror du att även den här prognosen kan vara felaktig?
– Det ser ju olika ut i olika branscher. Om vi ser till stålet går det åt otroligt mycket el för att producera den vätgas som krävs. Problemet är där att samhället och myndigheterna enbart haft ett tillförselperspektiv och inte analyserat efterfrågan. Om vi bara har ett tillförselperspektiv blir ekvationen allt svårare. Det gäller att först gå in på efterfrågan och om hur vi ska tillfredsställa folks behov på ett smartare sätt.
Mycket handlar väl om att öka cirkulariteten av varor och material och komma till rätta med en felaktig prissättning?
– Det stämmer att prisfrågan är väldigt stor. Jag vill se högre skatt på resurser och lägre på arbete. Så är det inte och det är väl därför vi har fått den här utvecklingen. Det är orimligt att en t-shirt från Bangladesh kostar 55 kronor. För de pengarna ska bomull skördas och beredas, tyget färgas och sys och plagget distribueras.
Men ingen är väl skyldig att springa iväg och köpa detta?
– Nej, absolut inte. Men trycket på inte minst unga konsumenter är oerhört hårt, med all reklam och social påverkan på dem.
Er rapport lämnas i ett svårt läge – vad vill du peka ut som mest positivt tecken på utvecklingen ändå kan vara på väg åt rätt håll?
– Mest positivt är nog vad som sker inom energiteknologin. Bara härom dagen kunde vi till exempel höra att Northvolt kan ersätta den problematiska metallen litium med sodium, som det finns gott om i världshaven. Kina dominerar ju här, vilket är ett problem när det till exempel är så mycket spänningar mellan Kina och USA. När elektrifieringen ökar förbättras både klimat och luftkvalité, men viktigt är också att energisystemet blir så mycket mer effektivt med eldrift.
– Sedan hoppas jag mycket på den här jordbruksrevolutionen, så kallat regenerativt jordbruk som skapar många förbättringar. Det gäller bara att politiken orkar med att ändra i stödsystemen.
När 1972 års rapport kom fanns farhågor om att oljan skulle ta slut. Nu gäller rädslan snarare att den är kvar för länge till skada för klimatet. När blev klimatet en fråga för dig?
– Det var 1988, när klimatforskaren James Hansen höll sitt stora tal i den amerikanska kongressen och IPCC bildades. Sedan kom ju FN:s klimatkonvention 1992. Klimatet nämndes i tillväxtrapporten 1972 men var ingen stor fråga då, det tog 15 år till.
Vi har ett högerpopulistiskt narrativ i många länder, med en slags fientlighet gentemot såväl miljö- och klimatfrågor som rörelserna kring dessa. Tror du att de som har de här uppfattningarna någonsin blir mottagliga för ditt budskap?
– Ju tydligare skadorna blir, desto mer hoppas jag att människor som idag tvekar om eller avfärdar klimatfrågan nyktrar till. De har i huvudsak två argument. Dels att klimatfaran är överdriven, dels att Sverige är så litet att vad vi gör spelar ingen roll. Det sista är ett korkat argument, eftersom alla utsläpp har samma dignitet. Tänkte alla så skulle ju inget hända.
– Men det finns en motreaktion och en spänning mellan stad och land. Många på landsbygden tycker att eliten i städerna driver den här frågan. Det finns ett problem. Och vi som driver de här frågorna måste ta in de sociala aspekterna mer och bättre – den diskussionen har varit bristfällig anser jag.
Utvecklingen har knappast gått åt rätt håll, vare sig vänster eller höger styrt politiken. Men dagens förnekande av klimatfrågan verkar nästan bara komma från höger, är det din uppfattning också?
– Ja, och när man försöker föra ut budskapet att om vi bygger massor med kärnkraft är frågan löst, är också det en oerhörd förenkling. Man talar inte heller alls om varifrån uranet ska komma. Det är Ryssland och Kazakstan som i huvudsak har de resurserna. Om vi inte ska vara beroende av Ryssland när det gäller naturgas, ska vi vara det med uran?
En avslutande fråga: i det här mörka nyhetsläget, ska man ta fasta på ljuspunkterna? Vad säger du om ångestfaktorn?
– Det är en bra fråga. Om man inte ger hopp samtidigt som man rapporterar om många negativa nyheter då blir folk utelämnade på något sätt. Det är ingen lätt fråga. Och just nu har vi en debatt i Sverige, fast vi är rätt ensamma om den, där vissa politiker hävdar att vind och sol inte alls är effektivt. Det är bara kärnkraft som är det. Den diskussionen har gemene man mycket svårt att orientera sig i.
– Så hur man kommunicerar och får en vettig balans mellan hot och problem på den egna sidan, och lösningar på den andra, det är jätteviktigt!
Faktaruta
Earth for All-rapporten föreslår, i stark sammanfattning, att fem genomgripande globala systemskiften genomförs genom internationell samverkan. Rapporten levererar även två scenarier, ett som beskrivs med orden ”för lite och för sent” (motsvarande dagens utveckling och trender) och ett som kallas ”det stora språnget” (som inkluderar de fem systemskiftena). Dessa är följande:
Genomför storskaliga insatser för att utrota världsfattigdomen, med bland annat ökade biståndsinsatser.
Stärk kvinnors makt, rättigheter och hälsa, och prioritera utbildning av flickor.
Revolutionera jordbruket genom att införa regenerativa brukningsmetoder. Minska matsvinnet drastiskt och förändra dieten, bland annat lägre köttkonsumtion.
Accelerera energiomställningen genom snabb utfasning av fossila energislag, elektrifiering och energieffektivisering.
Minska den tilltagande ekonomiska ojämlikheten, av både rättviseskäl och för att dämpa den sociala oron. Genomför mer rättvis beskattning av både tillgångar och inkomster.
Mer måste göras för att få ned utsläppen av växthusgaser i hela världen. Men samtidigt behöver det bli allmänt känt att inte bara Sverige, utan även en lång rad andra industriländer faktiskt minskat utsläppen rätt rejält under de senaste decennierna. Det skriver tidigare IPCC-ledamoten Christian Azar, professor i fysisk resursteori, i ett inlägg på SMB inför FN:s klimatmöte som öppnar i veckan.
DEBATT. De flesta svenskar har en felaktig föreställning om vad som hänt med Sveriges utsläpp av växthusgaser de senaste decennierna. Hälften tror att de ökat och cirka tio procent tror att de har varit konstanta. Bara var tionde person är medveten om att de minskat med drygt 30 procent sedan 1990. Detta enligt en undersökning av Novus.
Att det råder en felaktig bild av vad som hänt är noterbart och måste på något sätt ses som ett misslyckande för media, forskare och olika klimatdebattörer. Här är det nog många som kan behöva fundera över hur man har uttryckt sig genom åren.
Syftet med den här artikeln är därför att beskriva vad som hänt med utsläppen i Sverige samt ett flertal andra länder. Jag kommer redovisa vad som hänt med:
de territoriella utsläppen,
de konsumtionsbaserade utsläppen,
samt hur de territoriella och de konsumtionsbaserade har utvecklats i relation till de varandra.[1]
Jag kommer redovisa vad som hänt i ett stort antal länder, först i de klassiska i-länderna (inklusive EU och USA) och sedan i det globala syd.
Utsläppstrender i ett antal industriländer
Låt oss börja med ett industriländerna. I diagram 1 visas hur mycket utsläppen av koldioxid från fossila bränslen har minskat för Sverige, Danmark, Storbritannien, Spanien, Tyskland, EU27 och USA mellan åren 2005 och 2019.
Diagrammet visar tydligt att omfattande minskningar ägt rum av de territoriella utsläppen i flera europeiska länder, samt att minskningarna har varit speciellt stora för Danmark, Storbritannien och Spanien. Det är alltså inte bara i Sverige som utsläppen minskat, utan en sådan utveckling har alltså skett i stora flera europeiska länder, samt EU som helhet.
Professor Christian Azar. Foto: Chalmers tekniska högskola, Erik Wallnér
Det är också intressant, och möjligen något förvånande att notera, att även de konsumtionsbaserade utsläppen minskat, samt att de gjort det i ungefär samma takt som de territoriebaserade.
Faktaruta: Territoriella utsläpp är de utsläpp som sker inom ett lands territorium, och är de utsläpp som länder är ansvariga för inom ramen för det internationella klimatarbetet. Konsumtionsbaserade utsläpp är ett kompletterande mått och anger de utsläpp som uppstår till följd av, för att ta Sverige som ett exempel, svenskars konsumtion. De ges alltså (i grova drag) av de territoriella utsläppen, samt de utsläpp som uppstår utomlands för att vi svenskar importerar varor för vår konsumtion, men de exkluderar också de utsläpp som uppstår i Sverige när industrier producerar för export. För mer information om dessa mått, samt för- och nackdelar med dem, se exempelvis Fokus 19 april 2022.
Diagram 1:Utsläppsminskningar i EU, Sverige, Danmark, Storbritannien, Tyskland, Spanien samt USA (för CO2 från fossila bränslen) för åren 2005-2019. Data är hämtad från Global Carbon Project (även för Sverige). Jag har i figuren valt att presentera data fram till år 2019 för att undvika att få med effekter från Corona-året 2020.
Jag har använt data från Global Carbon Project för alla länder så att statistiken ska bli så jämförbar som möjligt. Använder vi data från Naturvårdsverket för Sverige får vi i princip samma bild som GCP-datan för Sverige. Mellan åren 2008 och 2019 har de svenska konsumtionsbaserade utsläppen av växthusgaser minskat med ca 18 procent enligt Naturvårdsverket. De territoriebaserade har enligt Naturvårdsverket minskat med ca 20 procent under samma period, eller 27 procent på per capita-basis.
Det är också av intresse att notera att de konsumtionsbaserade utsläppen minskat i princip alla sektorer under denna period, enligt statistik presenterad av Sveriges Miljömål.
Det är också av intresse att notera att de konsumtionsbaserade utsläppen i västliga länder oftast är högre än de territoriella (vilket jag skrivit om i Fokus 1/6-2023). För Sverige är skillnaden ovanligt stor eftersom vi har ett i princip koldioxidfritt elsystem, vilket gör att våra territoriella utsläpp är ovanligt små i ett i-landsperspektiv.
Territoriella utsläpp i Europa minskar av sol och vind
En grundläggande förklaring till att utsläppen minskat i många europeiska länder är att vi där haft en omfattande satsning på nya koldioxidsnåla tekniker samt att vi använder energi mer effektivt. Låt oss här titta specifikt på vad som hänt med sol och vind, samt jämföra det med användningen av kolkraft.
I diagram 2a här nedan visas hur kolkraften minskat rejält i EU under den här perioden (en i det närmaste halvering från ca 800 terawattimmar (TWh) per år till 400 TWh/år lite drygt). Sol och vind har samtidigt ökat med ungefär 500 TWh per år under den här perioden. Expansionen av sol och vind är alltså något större än hela nedgången för kol. (Elproduktion från gas har legat i stora drag konstant på cirka 500 TWh/år.)
I Storbritannien har utvecklingen gått ännu snabbare (se diagram 2b). Där har kolkraften på bara ca tio år nästan försvunnit helt. Sol och vind kombinerat har å sin sida ökat från nära noll till uppemot 100 TWh/år, och därmed ersatt det mesta av den kolkraft som försvann. Gaskraften har legat ungefär konstant (eller rentav minskat något).
Även i Spanien och Danmark har kolkraften i det närmaste fasats ut tack vare en snabb expansion av sol och vind (se diagram 2c och 2d). I Danmark har elproduktion från gas t o m minskat under samma period, men i Spanien ligger gaskraften kvar på ungefär samma nivå. För alla dessa länder är vind viktigare än sol, men sol tenderar att komma i kapp, speciellt i länder i södra Europa.
I diagram 2a-d framgår det tydligt att investeringar i vind och sol har lett till att användningen av kol har minskat i alla dessa länder. Här ser man däremot att kolkraft ökat något sedan 2020 i EU, Storbritannien och Spanien. Det har att göra med återgången från den kraftiga minskning som ägde rum under coronaepidemins första år (2020) och samt Rysslands krig mot Ukraina.
År 2023 ser det dock ut, enligt Carbon Brief, som att ländernas utfasning av kol och expansion av sol och vind fortsätter enligt den mer långsiktiga trenden. Användningen av fossila bränslen för elproduktion låg under första halvan av år 2023 i EU på ”rekordlåga nivåer”.
Diagram 2a-d: Utvecklingen av kolkraft samt sol och vind kombinerat i EU, Storbritannien, Danmark och Spanien sedan 2005. Man ser en tydlig nedgång för kolkraft i takt med att sol och vind expanderar. Källa: Energy Institute och Energistyrelsen (Danmark).
Varför minskar även konsumtionsbaserade utsläpp?
Minskningen av de territoriella utsläppen förklarar i stor utsträckning varför de konsumtionsbaserade minskat. Det finns två skäl till det:
För det första: När utsläppen från elsystemet, uppvärmning, industrier och transporter minskar i, säg Sverige, minskar rent definitionsmässigt de territoriella utsläppen i vårt land. Men då dessa industrier och kraftverk också producerar för den inhemska marknaden, och det mesta av all hushållsel som konsumeras i ett land också produceras i det landet (rent generellt), så bidrar detta till att minska även de konsumtionsbaserade utsläppen.
Det är sålunda inget konstigt att trender för de konsumtionsbaserade och de territoriella utsläppen ligger nära varandra. Ju större ett enskilt land är, desto starkare koppling finns i allmänhet mellan dessa två mått på utsläppen.
För det andra: när de territoriebaserade utsläppen i till exempel EU eller Storbritannien minskar, ja då bidrar det också till att minska de konsumtionsbaserade utsläppen i Sverige (från de varor vi importerar från EU). Politik i EU för att minska de territoriella utsläppen leder alltså till att de konsumtionsbaserade utsläppen minskar i Sverige (allt annat lika).
I Sveriges fall är det så att de konsumtionsbaserade utsläppen från vår import i ton räknat minskat snabbare än vad de konsumtionsbaserade utsläpp som sker här i Sverige minskat under perioden 2008-2019, enligt data från Naturvårdsverket. Utsläppen utomlands minskade med 13 miljoner ton/år och utsläppen i Sverige med sju miljoner ton/år under denna period.
Det kan också vara av intresse att notera att koldioxidutsläppen per kWh el från Kina har minskat med uppskattningsvis 20 procent under perioden 2005-2022 till följd av den snabba expansionen av sol och vind i Kina. Det gör att utsläppen kopplade till import av en viss vara som producerats med el i Kina alltså har minskat med i grova drag 20 procent. Utsläppen från Kina har totalt sett dock ökat, eftersom elproduktionen från kol mer än dubblerats under den här perioden.
Utsläpp i det globala syd – per capitanivåer och trender
Utsläppen per capita är oftast betydligt lägre i syd än vad de är i den klassiska i-världen (se diagram 3) även om Kina och andra östasiatiska länder, samt Sydafrika och flera oljestater i Mellanöstern nu kommit i kapp och ligger på ungefär samma nivå som EU. En del länder, speciellt i Gulfen ligger nu långt över.
Diagram 3:Territoriella utsläpp per capita av koldioxid från fossila bränslen från olika regioner i världen. Källa: IPCCs senaste utvärderingsrapport, figur SPM 2) för världen och de olika regionerna, samt Naturvårdsverket för Sverige för jämförelse.
Men även om utsläppen per capita många gånger är låga i syd, speciellt i Afrika söder om Sahara, så tenderar de att växa snabbt i denna del av världen. Om utsläppen minskat med 10-30 procent i många länder i nord under perioden 2005-2019, så har de ökat med i grova drag 50-100 procent i många länder i det klassiska syd under samma period, vilket framgår av nedanstående diagram.
De snabba ökningarna har att göra med att både befolkning och ekonomier vuxit snabbt.
Många länder har också producerat för export till den rika världen. Det medför att att deras territoriella utsläpp är högre än de konsumtionsbaserade).
Men intressant nog finner vi också att de konsumtionsbaserade utsläppen växer snabbt, ja många gånger till och med snabbare än de territoriebaserade utsläppen, exempelvis i Kina.
Ur ett klimatperspektiv kan man säga att det är problematiskt med den snabba ökningen av utsläpp i syd, men samtidigt har det inneburit att hundratals miljoner människor lyfts ur akut fattigdom.
Diagram 4:Ökningen av utsläpp av fossil koldioxid i ett antal länder i det globala syd, samt i icke OECD länder generellt. Data är hämtad från Global Carbon Project.
De samlade utsläppen i nord och syd som helhet
Globalt sett har koldioxidutsläppen från förbränning av fossila bränslen ökat med cirka 60 procent under perioden 1990-2019. I-ländernas territoriella utsläpp har under den här perioden minskat med ca 15 procent medan u-ländernas vuxit med en faktor tre. Det är också intressant att notera att de konsumtionsbaserade utsläppen i i-länderna minskat i stort sett i samma takt som de territoriella (se diagram 5).
Man ser tydligt i diagrammet här nedan att i-länderna dominerade världens utsläpp i början av 90-talet, under den tid då klimatkonventionen antogs och Kyotoprotokollet förhandlades fram. Då var klimatfrågan primärt ett problem orsakat av i-länder. Men med tiden har u-länderna som helhet kommit ikapp och gått om i-länderna när det gäller de totala årliga utsläppen – men inte när det gäller utsläppen per person (se exempelvis diagram 3).
I diagram 5 visas också hur de konsumtionsbaserade utsläppen förändrats över tid. Vi ser att de konsumtionsbaserade utsläppen är något högre än de territoriebaserade utsläppen för det globala nord och att det omvända gäller för det globala syd. Men skillnaden är inte väldigt stor (på de flesta håll under 10%), och skillnaden har faktiskt minskat något på senare år. Trenden för dessa två olika sätt att mäta och rapportera utsläpp är ungefär desamma (vilket också framgår av figurer 1 och 4).
Diagram 5: Utsläpp av fossil koldioxid (konsumtions- och territoriebaserat) i miljarder ton CO2 (GtCO2/år) för det globala syd visavi det globala nord. Data från Global Carbon Project. De blåa linjerna härrör till Kyotoprotokollets kategorisering av rika länder i nord (de länder som hade åtaganden om att minska utsläppen och som kallades för Annex B), och de röda linjerna härrör till det klassiska syd (som kallades för icke-Annex B länder).
Avslutningsvis några ord om framtiden: EU släpper ut knappt tre miljarder ton per år, vilket motsvarar ca åtta procent av de globala utsläppen. Om EU halverar sina utsläpp till år 2030, vilket är EUs ambition, så kan EU:s utsläpp år 2030 förväntas hamna på ca fyra procent av världens totala koldioxidutsläpp från fossila bränslen.
Klimatproblemet kräver att vi får med övriga världen
Det blir alltså alltmer tydligt att klimatproblemet bara kan lösas om vi i Europa får med oss resten av världen på ambitiösa mål och åtgärder.
Vad Sverige och EU kan göra för att resten av världen ska följa efter utgör sålunda den berömda tiotusenkronorsfrågan. I korthet tror jag att svaret handlar om att vi behöver fortsätta minska våra utsläpp, och i de allra flesta länder göra det i snabbare takt än vad som skett historiskt. För att lyckas krävs tydliga politiska styrmedel. Vi behöver visa att minskande utsläpp är förenliga med en god ekonomi samt stabila, attraktiva, rättvisa och demokratiska samhällen.
Vi behöver bland annat satsa på teknisk utveckling. Billig, effektiv och grön teknik som minskar utsläppen här kommer också göra det möjligt för länder i syd att minska sina utsläpp. På så sätt kan vi förhoppningsvis få fler länder med oss. Utvecklingsländer behöver veta att det här är möjligt för att våga sätta i gång en sådan resa.
Det är ingen enkel uppgift vi står inför! Det faktum att många europeiska länder lyckats minska sina utsläpp under de senaste decennierna visar dock att det kanske inte är så svårt som många trott.
På torsdag inleds COP28, FNs klimatmöte, i Dubai. Är det bra eller dåligt att COP28 hålls i en oljenation? Den frågan ställdes när professor Johan Rockström gästade P1-programmet Talkshow i förra veckan.
Orimligt ledarskap enligt kritikerna
Sultan Al Jaber, president för COP28 tillika chef för Förenade Arabemiratens statsägda oljebolag, har utsetts till ordförande för årets klimatmöte. Helt orimligt, menar kritikerna.
Naturskyddsföreningen och den svenska grenen av Världsnaturfonden WWF avstår från att delta i COP28. Johan Rockström jämför situationen med att utse vd:n för tobaksbolagen som ansvarig för en konferens om lungcancer.
Rockström berättar i P1-programmet Talkshow att han har träffat Sultan Al Jaber flera gånger och att presidenten för COP28, förutom sitt engagemang i fossilindustrin, även är vd för ett bolag med förnybar energi i Dubai.
Förenade Arabemiraten en nyckelaktör
Johan Rockström menar att det å andra sidan finns mycket forskning kring betydelsen av nyckelaktörer i stora förändringar. De flesta industrier består av några få tunga aktörer – de tio största oljeproducenterna står enligt Rockström för 70 procent av all klimatskadlig oljeutvinning. Förenade Arabemiraten är en av dem.
Om man kan få dem att samla de andra tunga producenterna och ändra sig i rätt riktning, så får det väldigt stor effekt på klimatet, fortsätter Rockström i samma intervju. Han framhåller att med rätt press kan man få dem att röra sig i positiv riktning. Rockströms uppfattning är vidare att Saudiarabien har förstått att vi är i början av slutet på den fossilt drivna världsekonomin.
”Vi lämnade inte stenåldern för att stenarna tog slut”
Rockström menar att det nyckelaktörerna inom fossilekonomin efterfrågar är att hitta en balans mellan det som naturvetenskapen säger är nödvändigt att göra, utan att ekonomier och sociala system kollapsar.
Om vi bränner upp all kol och all gas och olja kan inte planeten förse människor med drägliga livsvillkor. Vi måste låta en majoritet av kolet, oljan och gasen ligga kvar. Men att låta råvaror som vi är på väg att lämna ligga kvar är å andra sidan inget nytt i historien: vi kan klara detta. ”Vi lämnade inte stenåldern för att stenarna tog slut”, säger Rockström.
EU är ett exempel på att utfasning av fossila bränslen faktiskt planeras, framhåller Rockström i P1-intervjun. Sverige har ingen egen röst under klimatförhandlingarna, utan agerar som en del av EU. Fokus för EU är den globala översynen, utfasning av fossila bränslen och snabbare utsläppsminskningar.
Drömscenariot: De 20 största börjar fasa ut
P1-intervjun avslutades med att Johan Rockström beskrev vad drömscenariot vore vad gäller resultat från COP28. Detta måste bli toppmötet som ger trovärdiga resultat för utfasning av olja, kol och gas, blev svaret. Vi måste böja den globala utsläppskurvan.
Rockströms sammanfattande svar var att ett drömresultat är att COP28 avslutas med att de 20 största olje-, gas- och kolproducenterna kommer överens om att verkligen fasa ut olja, kol och gas. Trovärdiga ekonomiska styrmedel och att ta bort subventioner vore enligt Rockström viktiga första steg.
Finns det en intressekonflikt i att låta oljelandet Förenade Arabemiraten vara värd för ett klimattoppmöte? I att ordföranden för COP28 är VD för ett gigantiskt oljebolag?
Såklart, att det finns en intressekonflikt! Nu har BBC genom läckta dokument visat hur Förenade Arabemiraten planerat att använda sitt värdskap för att exploatera mer olja och gas.
De kritiska rösterna har varit många mot att klimattoppmötet COP28 ska hållas i Förenade Arabemiraten. Inte minst över det faktum att klimatmötets ordförande Dr. Sultan al-Jaber är VD för det gigantiska statliga olje- och gasbolag Adnoc (Abu Dhabi National Oil Company).
Det här är en verkligt hisnande intressekonflikt och är liktydigt med att sätta chefen för ett tobaksföretag som ansvarig för att förhandla fram ett avtal mot rökning”, sa Romain Ioualalen, internationell policychef på kampanjgruppen Oil Change International, till The Guardian.
Oron över intressekonflikten mellan Förenade Arabemiratens ekonomiska intressen i fossil energi och klimatmötets syfte att pressa ned de globala utsläppen visar sig nu vara befogade.
En journalist från Centre for Climate Reporting har tillsammans med BBC tagit del av läckta dokument som förberetts av Förenade Arabemiratens arbetsgrupp för COP28. Dokumenten innehåller talpunkter inför ett flertal möten som ordförande Dr. Sultan al-Jaber planerat med representanter från olika nationer inför COP28.
I dokumenten var det tydligt att fossilbolaget Adnoc, såväl som det statliga bolaget för förnyelsebar energi Masdar, fått inflytande över vissa talpunkter.
Totalt handlar det om att Adnoc föreslår att Dr Sultan al-Jaber meddelar regeringar för tretton länder att Adnoc vill arbeta med dem för att utveckla fossila energiprojekt.
Exempel från dokumenten:
Dr. Sultan al-Jaber föreslås att under samtalet med en minister från Colombias regering beskriva hur Adnoc är redo för att stödja landet i dess utveckling av sina fossila bränsle resurser.
Dr. Sultan al-Jaber föreslås säga till Venezuela och Saudiarabien att: ”det finns ingen konflikt mellan hållbar utvecklingen av något lands naturresurser och dess engagemang för klimatförändringar”.
Detta påverkar naturligtvis trovärdigheten för Förenade Arabemiraten som ordförandeland på COP28.
Greenpeace uttrycker sin kritik om de läckta dokumenten i ett pressmeddelande:
Om påståendena stämmer är det fullständigt oacceptabelt och en stor skandal. Klimattoppmötets ledare borde fokusera på att utveckla lösningar på klimatkrisen på ett opartiskt sätt, inte tvärtom gynna fossila bränslen. Det här är precis den sortens intressekonflikt som vi befarade när en vd för ett oljebolag tilldelades rollen att leda COP28″, säger Kaisa Kosonen, politisk samordnare på Greenpeace International.
World Coal Association (WCA) tar steg för att förbättra sin image genom att inkludera ordet ”hållbar” i det nya namnet FutureCoal: The Global Alliance for Sustainable Coal. Oanständigt? Ja, men än viktigare: vad är detta för typ av greenwashing?
Bloomberg rapporterar om namnbytet och om hur WCA:s ledare Michelle Manook vid en presskonferens beskrivit bakgrunden till namnbytet: att kolindustrin länge lidit av negativ publicitet. Den här negativa publiciteten ska i sin tur ha bidragit till en minskad global förståelse och uppskattning av kolens roll i samhället.
WCA säger att det nya namnet kan verka djärvt, men att det speglar verkligheten. Kol är fortfarande viktigt i energiövergången, menar de.
Nu till frågan, hur typbestämmer man denna slags greenwashing? Är det vaghet, undanhållande av information eller en ren lögn? Eller, är det kanske en helt ny typ av greenwashing, av en häpnadsväckande sort?
Faktatillägg:
WCA är enligt organisationens hemsida kolens globala röst.
Ja, det handlar om samma kol som behöver stanna i marken om vi ska kunna undvika ödesdigra konsekvenser.
Samiska aktivister som ockuperade norska olje- och energidepartementet i februari 2023 döms till böter för att inte ha följt polisens order. Aktionen som genomfördes syftade till att belysa det pågående människorättsbrottet som den norska staten orsakar genom den olagliga vindkraftparken i området Fosen.
150 vindkraftsnurror i den norska regionen Fosen deklarerades olagliga i Norges högsta domstol i oktober 2021. Den norska staten har däremot inte gjort något för att ta bort dem, trots att de deklarerats vara ett brott mot mänskliga rättigheter. Vindkraftverken hotar rennäringen i området, vilken är en viktig del av den samiska kulturen.
Efter 500 dagar av människorättsbrott tog samiska aktivister saken i egna händer. Tillsammans med norska ungdomsrörelsen Natur og Ungdom ockuperade de det norska olje- och energidepartementet i februari i år.
Två år har gått sedan domen föll, men än har ingenting gjorts åt den olagliga vindkraftsanläggningen. Den norska staten fortsätter alltså att kränka urfolks rättigheter.
Efter aktionen i februari åtalades 28 personer för civil olydnad, men polisen slog fast att de inte skulle betala böter. Nu har åklagare ändå beslutat att aktivisterna ska bötfällas, vilket de själva vägrar att acceptera.
Staten valde att tona ner vår protest snarare än att ta ansvar för att stoppa kränkningen av mänskliga rättigheter. Jag vägrar acceptera böter för detta, säger den samiska aktivisten Ella Marie Hætta Isaksen till NRK.
Att växa upp i en familj utan bil under den tid när den blev var mans egendom kunde vara lite jobbigt, minns SMB:s krönikör Filip Johnsson i dagens text. Men idag, ett antal decennier senare är det lite tvärtom. Och Sverige har halkat efter i stadsplaneringen för att få fram trivsammare stadskärnor, där bilarna får maka sig för cyklister, fotgängare och kollektivtrafik, skriver han.
Jag har cyklat hela mitt liv. Trots att jag växte upp i ett småborgerligt villaområde hade mina föräldrar aldrig någon bil. Det var inte så att de inte hade råd. Dom var inte rika, men min far räknades nog ändå som höginkomsttagare – han var civilingenjör och mamma sjuksköterska. Inte heller tror jag dom röstade vänster utan snarare på liberalerna, alltså folkpartiet som det hette då.
Vi hade under en lång period Göteborgs Sjöfarts- och Handelstidning samt Svenska Dagbladet hemma. Jag kommer fortfarande ihåg annonserna för Päls Bruno som ibland fanns nederst på Svenskans förstasida. När GHT gick i graven gjorde föräldrarna det något udda bytet till den syndikalistiska tidningen Arbetaren. Lite ovanlig combo med den och Svenskan.
Jag tyckte Arbetaren var astråkig med sina långa texter och, som jag kommer ihåg det, inga bilder att titta på. Kul var bara Tankar från Roten som Tage Danielsson skrev varje vecka för tidningen.
”Lite jobbigt när jag var mindre att vi inte hade bil”
Jag har alltså aldrig revolterat mot icke-bilägandet, men måste erkänna att jag och min sambo idag äger en bil. Så kanske ändå en liten revolt. Jag blev dessutom tidigt teknikintresserad – kanske som ett resultat av min fars genuina ointresse av teknik i mer praktisk form. När jag kan ha varit kanske sju, åtta år tyckte jag det var jobbigt att vi i stället för ett garage med en bil hade ett garage fullt med cyklar, och längst in ett gammalt barnbadkar i plast i vilket en hoper verktyg låg nedslängda huller om buller.
Verktygen verkade dessutom ha det gemensamt att dom absolut inte kunde användas till att laga cyklar med. Jag kommer också ihåg de andra pappornas garage – för det var såklart pappornas – med otrolig ordning med sådana där tavlor med hål för krokar på vilka verktygen var upphängda i perfekt ordning.
I lågstadieåldern var det i alla fall jobbigt att inte ha bil som alla andra. Jag kommer ihåg hur jag därför då och då ställde min far mot väggen med följande fråga:
Pappa, pappa! Om vi vann en Rolls Royce och inte fick sälja den, vad skulle vi göra då?
Efter att ha upprepat frågan ett par gånger, brukade han titta upp från tidningen och säga något i stil med:
Ja, då antar jag att vi väl skulle behålla den då.
Frågan erbjuder ju liksom inte så många svarsalternativ. Men detta faktum att det jakande svaret på frågan gjorde att det ändå fanns en, om än mycket liten, chans till att vi skulle kunna äga en bil räckte för mig. Jag har efteråt funderat på varför jag drog till med att det just måste vara en Rolls Royce. Den kombinerande sannolikheten att vinna en bil och att det dessutom tvunget skulle vara en Rolls Royce måste vara extremt låg. Dessutom kan jag inte komma ihåg att vi någonsin köpte lotter – vilket såklart gör att sannolikheten sjunker än mer drastiskt mot noll. Att en eventuell vinst dessutom skulle komma med villkoret att den inte fick säljas känns ännu mer osannolikt. Det blir liksom fyra sannolikheter nära noll som multipliceras.
Sverige halkar efter med stadsplaneringen
Idag tror jag faktiskt att det är mer accepterat att inte ha bil, och jag kan känna en tacksamhet gentemot mina föräldrar som stod upp mot bilsamhället som det då såg ut. Till och med biltillverkarna verkar numera inse att morgondagens mobilitet i städerna inte kan baseras på att alla äger en egen bil.
Idag borde det finnas goda möjligheter att planera för bättre städer som sätter gång-, cykel- och kollektivtrafik i främsta rummet. Det finns inget trevligare än gator som är fria från bilar. Jag tycker dock att Sverige halkar efter här. Det är fortfarande mycket trafikleder som skär genom städerna i de stora städerna som Stockholm och Göteborg, och långa köer vid rusningstrafik.
Självklart är bilen viktig för folk i glesbygd, men i städerna skulle en aktiv stadsplanering möjliggöra ett bättre, effektivare, mer miljövänligt och trevligare sätt att transportera oss. Man hör också en högljudd debatt om att drivmedelspriserna behöver sänkas. Men andelen av vår disponibla inkomst som vi lägger på transporter har inte ökat nämnvärt över tid.
År 1995 lade vi 12,3 procent av den disponibla inkomsten på transporter, förra året var siffran 12,6 procent – alltså i princip samma. Kanske har vi blivit mer bortskämda? Samtidigt har priset för kollektivtrafik ökat betydligt mer än priset på bensin och diesel under 2000-talet. Sedan är det ekonomiska läget just i år osäkert med högre inflation och ökade priser. Men desto större anledning att bygga bort beroendet av fossila drivmedel och satsa på mer kollektiva lösningar.
Borde gå att få acceptans för minskat bilåkande
Politiken borde ha stora möjligheter att idag få acceptans för planering för ett minskat bilåkande i och runt städerna. Jag tror det finns färre barn idag som skulle uppleva det som jobbigt att växa upp i en familj utan bil. En aktiv politik mot minskat bilåkande skulle dessutom förstärka acceptansen för att man inte måste äga en bil. Då behöver barnen inte drömma om att vinna en Rolls Royce.
Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.
SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
