42 procent av företags gröna påståenden i EU kan kategoriseras som greenwashing. Som motpol vill nu EU-kommissionen tvinga företag att styrka miljöreklam med livscykelanalyser.
SMB har tidigare rapporterat om de enorma problemen kopplade till greenwashing, det vill säga att vilseleda med miljöpåståenden. Inte minst blir det problematiskt när nära hälften av europeiska företags miljöpåståenden kan klassas som greenwashing, enligt en undersökning från ifjol.
Därför är det välkommet att EU-kommissionen nu föreslår nya regler som ska förmå företagen att istället kommunicera tillförlitliga, jämförbara och verifierbara miljöpåståenden i hela EU, rapporterar Euractiv.
I korthet innebär förslaget att företag i EU ska behöva styrka sina påståenden med ett så kallat Product Environmental Footprint. Det är en metod baserad på livscykelanalyser, det vill säga miljöpåverkan från hela värdekedjan.
Det finns ett enormt värde i en harmoniserad metodik. På så sätt kan vi säkerställa jämförbarheten och giltigheten av gröna påståenden, säger Ioana Popescu från ECOS, en miljöorganisation som fokuserar på standarder, till Euractiv.
Det här är i linje med de skärpta reglerna som den danska konsumentombudsmannen nyligen infört kring företags miljöpåståenden. I Danmark måste företagen numera stödja sina miljöpåståenden på såväl oberoende expertis som livscykelanalyser.
Trafikverkets enormt kritiserade mångmiljardplan kommer knappt minska utsläppen överhuvudtaget. Detta trots att klimatpåverkan från Sveriges transportsektor ska ner med 70 procent till 2030.
Hisnande 800 miljarder kronor satsar Trafikverket på olika väg- och järnvägsprojekt fram till 2033. Under den här perioden ska transportsektorn, idag en av landets värsta utsläppssektorer, minska med 70 procent. Men infrastrukturplanerna innebär att utsläppen från trafiken bara kommer att minska med maximalt 1 procent, enligt Trafikverket själva.
Man kan inte bygga bort klimatutsläppen, säger Lennart Kalander, avdelningschef för nationell planering på Trafikverket, till Vetenskapsradion.
SMB har tidigare rapporterat om den massiva kritiken mot Trafikverkets transportplanering. En undersökning av VTI visar att Trafikverkets planering gynnar ökad bilism istället för att lägga om kursen mot ett samhälle med effektivare och färre transporter. Både Naturvårdsverket, Energimyndigheten, kommuner och landets alla 21 länsstyrelser menar att Trafikverket låser fast samhället i en infrastruktur som bryter mot klimatmålen.
Det blir allt fler elbilar, men en fråga som ofta uppmärksammas är var alla elbilar ska laddas. Problematik finns såväl längs vägarna där det råder brist på laddstationer som i hemmen där regelverken är föråldrade. Förbättringar och lösningar syns dock på flera håll.
Övergången från bilar med förbränningsmotor till bilar som drivs på full eldrift har pågått ett tag, men det går allt snabbare. 2021 till och med dubblades antalet elbilar i Sverige jämfört med året innan.
Utvecklingen innebär dock även utmaningar, varav brist på laddningsstationer är en. De flesta av oss har nog hört elbilsägare oroa sig för om laddningen ska räcka när hen ska köra lite längre sträckor. Den bilden stärks av granskningar som visat att det råder stor brist på snabbladdare längs Sveriges vägar.
Positivt är att utbyggnaden av ett större nät av snabbladdare pågår. Både OKQ8, tillsammans med Skellefteå Kraft, och Preem, tillsammans med Recharge, har meddelat att de satsar på snabbladdare på deras stationer.
I hemmet har många det lättare med laddning. Ett nyligen genomfört test av laddboxar genomfört av sajten Laddsmart.se visade dessutom att det tillkommit många nya typer av laddboxar på den svenska marknaden med god prestanda.
Intressant att notera i vår kartläggning är att de laddboxar med högst betyg alla är utländska laddboxtillverkare som inte funnits på den svenska marknaden särskilt länge. Det visar hur föränderlig marknaden för laddboxar faktiskt är, säger Carl Ponnert, medgrundare av Laddsmart.se.
Tyvärr hjälper inte ny teknik och högre prestanda personer som bor i samfälligheter där reglerna för att installera laddplatser är minst sagt snåriga. En omfattande problematik för samfälligheter är att det krävs ett nytt anläggningsbeslutfrån Lantmäteriet för att få installera laddboxar eller laddstolpar. För att få till ett sådant beslut måste föreningen dessutom kunna bevisa att det finns ett tillräckligt stort behov i nuläget.
Processen är krånglig och kostsam för de enskilda samfällighetsföreningarna. Emellertid syns även här en ljusning i och med att Energimyndigheten i höstas överlämnade en utredning med förslag på åtgärder för att förbättra tillgång till laddning av elfordon vid hemmet.
Inför helgens kongress hade Vänsterpartiets partistyrelse presenterat en valplattform vars klimatpolitik nästan enbart fokuserade på en industriomställning. Men partiets medlemmar ville dock något annat, och fick igenom förslag för en breddning i klimatpolitiken.
– Jag tycker det är fantastiskt positiva beslut som kongressen har fattat. På en mängd områden stärks nu Vänsterpartiets klimat- och miljöpolitik, säger Vänsterpartiets klimatpolitiska talesperson Jens Holm.
Supermiljöbloggen har tidigare rapporterat om Vänsterpartiets fokus på industripolitik och avsaknaden fokus på andra klimat- och miljöåtgärder. I en artikel i SvD granskas ett internt dokument som beskriver hur Vänsterpartiet vill att klimatfrågan ska kommuniceras. Där står det att man ska undvika att prata om behovet av livsstilsförändringar, köttkonsumtion och privat konsumtion i allmänhet.
Det här stenhårda fokuset på en industriomställning har väckt intern kritik i Vänsterpartiet, bland annat från partiets klimatpolitiska talesperson Jens Holm. Innan kongressen sa han till Aftonbladet att klimatpolitiken som partiet driver är allt för försiktig, av rädsla för att skrämma bort landsbygdsväljare.
Kritik har också väckts mot partiets förslag om att sänka reduktionsplikten på bensin och diesel, vilket leder till sänkta bränslepriser och ett högre utsläpp från fossila bränslen.
På kongressen visades det tydligt att medlemmarna ville se en bredare miljö- och klimatpolitik än vad partistyrelsen hade föreslagit. Bland annat bifölls en motion om ett hållbare skogsbruk där kalhyggesbruket ska fasas ut. Kongressen röstade även för att valplattformen skulle inkludera formuleringen ”där teknikskiften inte räcker måste konsumtionen styras bort från det smutsiga”.
När Supermiljöbloggen pratar med Jens Holm är han nöjd över kongressens beslut:
Det är väldigt bra att våra medlemmar har beslutat att vi ska driva på för ett hållbart skogsbruk, samt att vi sätter fokus på både den privata och offentliga konsumtionen. Och sedan självklart att vi vill se de största investeringarna av alla partier i klimatomställningen. Med de här kongressbesluten blir vår klimat- och miljöpolitik både bredare och mer nyanserad.
Miljömålsberedningen riskerar att falla när konsumtionsbaserade utsläpp sammanblandas med klimatnyttan från exporten, skriver Maria Wolrath-Söderberg, lektor i retorik.
När vi köper prylar från Kina, flyger på solsemester till Kanarieöarna eller gör andra saker som genererar utsläpp utomlands räknas det inte in i de utsläpp som Sveriges klimatmål omfattar. Hela 63 procent av våra utsläpp kommer inte med i statistiken och är därför svåra att arbeta med systematiskt. Därför har Miljömålsberedningen fått i uppdrag att presentera en strategi för minskad klimatpåverkan från konsumtion. I dagarna ska denna strategi vara klar, och nu måste partierna komma överens.
Men risken är stor att det spricker. Moderaterna och Centerpartiet ställer krav på att om man ska ha mål för konsumtionsbaserade utsläpp så ska systemet också ta hänsyn till exportens klimatnytta. Det låter ju vettigt vid första påseendet, men om vi tänker att man kan räkna bort klimatnyttan från våra utsläpp och därmed få ett mer förmånligt klimatbokslut så är man ute och cyklar. Då riskerar man inte bara att räkna dubbelt, man blandar också äpplen och päron.
I debatten påpekas ofta att om man tar hänsyn till de utsläpp som våra importerade varor ger i ett annat land måste man också ta hänsyn till de varor som vi exporterar, men som konsumeras i till exempel Tyskland, annars blir det dubbelräkning. Det är riktigt, men så gör man redan nu när man tar fram statistik över konsumtionsbaserade utsläpp. I den nuvarande statistiken räknar Naturvårdsverket endast på varor och tjänster som konsumeras i Sverige. Varor som konsumeras någon annanstans, oavsett produktionsland, sätts upp på notan för det land som importerar.
Klimatnytta är en annan sak. Att satsa stenhårt på att få ned utsläppen för det vi producerar och exporterar är viktigt. Men i förhandlingen inom Miljömålsberedningen tycks man kräva att man från de konsumtionsbaserade utsläppen ska få dra av de utsläpp som undviks genom att Sverige tillverkar klimatsmarta produkter som konsumeras i andra länder. Det vill säga skillnaden mellan vår klimatsmarta produkts utsläpp och vad det kunde ha blivit om man istället köpt en annan mer klimatskadlig produkt. Det är här det blir tokigt.
Man kan ha mål för konsumtionsbaserade utsläpp och för sådant som går på export, och det är troligen en utmärkt idé att ha båda, men det är två olika perspektiv som måste existera parallellt. De kan berika en och samma diskussion, men om de summeras blir det problem.
När det gäller de konsumtionsbaserade ligger den individ och det land som köper utsläppsintensiva varor förstås sämre till när det gäller att nå låga utsläpp. Att ha liten konsumtion eller att välja varor med låga utsläpp är däremot en fördel i ett sådant system. Om både konsumenten och producenten får tillgodoräkna sig den fördelen, då däremot, blir det faktiskt dubbelräkning.
Vi kan lite förenklat jämföra med hushållsekonomi. Du har 1000 kronor på ditt lönekonto. Du går på restaurang och det kostar 200 kronor. Nu är det 800 kvar på kontot. Egentligen hade du tänkt gå på en dyrare restaurang som skulle ha kostat 300 kronor. Men du var sparsam och gick på en billigare restaurang. Skillnaden är 100 kronor. Kan du lägga till dem på ditt lönekonto så att du nu har 900 kronor? Nej, så funkar det inte.
Den här tankevurpan som är så vanlig i klimatsammanhang (men inte i privatekonomin) brukar kallas the negative footprint illusion. Det bygger på att vi har normaliserat att förstöra vår planet. Det är förstås bra att göra saker med lägre klimatpåverkan, men när vi tror vi kan tillgodoräkna oss det som ett plus på klimatkontot blir det fel. Utsläpp som undvikits är nämligen inget plus utan ett mindre minus. För att det skulle blivit ett plus hade de behövt återbindas i jordskorpan eller marken.
Men det finns värre problem med sammanblandningen mellan de här två systemen av mål. Det har att göra med syftet. Syftet med klimatmål för konsumtionsbaserade utsläpp är både att minska utsläpp och att minska konsumtionen, eftersom all konsumtion av resurser skapar utsläpp. I ett sådant system är fokus kvantitet. Det är också viktigt att kunna räkna utsläpp per individ. Det öppnar för jämförelse med andra nationer. Men det ger också möjlighet för ett land att ta ansvar för sin andel utifrån ett globalt rättviseperspektiv, även oberoende av om andra gör det. Så resonerar vi ju i andra frågor. Vi tömmer inte diesel i kanalen eller slår våra barn, även om andra gör det.
När det gäller mål för produktionsbaserade utsläpp och utsläpp av export är inte syftet att minska utsläppen maximalt utan att optimera produktionen. Det är bättre att ett land som kan odla bananer eller producera stål klimatsmart gör det, och sedan exporterar till andra. Sådana klimatmål får heller inte motivera till att exempelvis flytta klimatskadlig industri utomlands. Här vore det kontraproduktivt med ett kvantitativt bruttomål. Och det är irrelevant att räkna per capita – det måste räknas per enhet av produkten eller så fokuserar man på själva produktionsteknologin. Det är svårt att få till ett rättvisande system men forskning pågår om hur det bäst kan göras.
Separata system för att räkna konsumtionsbaserade utsläpp och för produktionens klimatpåverkan kan alltså båda fungera för att hjälpa en nation att få ordning på sina utsläpp. Men faktum är att det trots allt finns idéer om system som på ett avancerat sätt kombinerar de här två perspektiven. De förutsätter emellertid hållbara internationella överenskommelser där alla länder accepterar att betala extra för klimatskada. Då kan också klimatnytta av export belönas. Men belöningen kan inte vara rätten att generera motsvarande utsläpp någon annanstans för då får vi inte bukt med klimatkrisen.
Det vi nu ser i debatten är den förenklade föreställningen att vi i Sverige skulle kunna dra av klimatnyttan av exporten från våra utsläpp och därmed slippa en del åtstramningar. Det är lockande, men kvalificerat önsketänkande.
Maria Wolrath-Söderberg, fil.dr i retorik, forskar om hur vi resonerar och argumenterar i klimatfrågor
Ett av den här vinterns främsta kännetecken har varit de rusande elpriserna. Nu visar en ny studie att elpriserna hade kunnat vara 30-50 procent lägre om exempelvis en havsbaserad vindkraftspark hade funnits i södra Sverige.
I Sverige produceras mycket energi, vilket bland annat gör att vi kan exportera förhållandevis mycket hållbar energi till andra länder. Dock, ett problem är att vattenkraften från norra Sverige, varifrån en stor del av den svenska energin kommer från, är svår att överföra till södra Sverige och att det paradoxalt nog kan leda till att Sverige som helhet kan ha energibrist.
Överskottsenergin från norr säljs ofta till närliggande områden i Finland och Norge. Oftast diskuteras problemet i termer av brist i överföringskapacitet och vikten av att bygga ut det svenska kraftnätet för att avhjälpa just det här problemet. Ett annat sätt att se på problemet kan vara att vi tidigare haft regional kärnkraft som sedan inte ersatts med utbyggnad av regionala förnybara energikällor som sol- och vindenergi.
Det är med detta som utgångspunkt som resultaten i en ny studie blir intressanta: att produktion av vindkraft i Södra Sverige hade kunnat hålla elpriserna nere. Studien visar att om det funnits en havsbaserad vindkraftspark i södra Sverige hade elpriserna kunnat vara 30-50 procent lägre under hösten 2021.
Vi simulerade elsystemet som det såg ut i höstas, och sedan lade vi till antingen 1,8 GW kärnkraft eller 3,5 GW havsbaserad vindkraft i södra Sverige för att se vilken påverkan det skulle haft på elpriserna, säger Markus Wråke, VD på Energiforsk som utfört studien.
Förutom vindkraft finns i studien kärnkraft producerad i Södra Sverige med som alternativ. Fördelen med kärnkraft är att den inte är väderberoende, medan den kanske mest kända nackdelen är dess potentiella miljöpåverkan. Dock, det som framförallt talar emot att bygga ut kärnkraften i relation till att bygga ut vindkraften är att kärnkraften är mycket dyrare och tar längre tid att bygga ut än vindkraften.
Till sist, och något som det pratas väldigt lite om, är att elpriserna även skulle kunna bli lägre om Sveriges historiskt sett extremhöga energibehov minskade. Det handlar dock då om stora förändringar i hur vi lever, reser, bor och konsumerar.
”Det är direkt olämpligt att utse Herman Sundqvist som generaldirektör för en statlig myndighet som ska agera opartiskt”, skriver kritikerna.Trots kritiken valde regeringen i veckan att förlänga anställningen ytterligare tre år.
I en debattartikel i Altinget framförde 57 företrädare för organisationer och samebyar massiv kritik mot den sittande generaldirektören Herman Sundqvist. Enligt undertecknarna har Sundqvist ”kraftigt nedmonterat myndighetens naturvårdsarbete” de senaste sex åren och fattat ett flertal beslut i strid med lagar och myndighetsuppdrag.
Bakgrunden är bland annat DN:s stora granskning som visat hur skogar som inte tidigare kalavverkats i stor utsträckning huggs ned. Trots ökade anslag för naturreservat pågår ”en fortsatt utarmning av biologisk mångfald, främst genom avverkning av skogar med höga naturvärden” enligt ett internt pm inom Skogsstyrelsen. Dessutom har anställda inom miljö och naturvård vittnat om en tystnadskultur på myndigheten.
”Nationellt nödläge”
I dag har 14 av 15 skogliga naturtyper i EU:s habitatdirektiv ogynnsam bevarandestatus i Sverige, och 2 000 skogslevande arter är rödlistade.
”Vi befinner oss i ett nationellt nödläge för skogens biologiska mångfald”, skriver organisationerna i debattartikeln.
Undertecknarna av debattartikeln kräver nu att regeringen utser en ny generaldirektör inför att Sundqvists förordnande löper ut den 24 februari.
”Han har fattat ett flertal beslut i strid mot både myndighetens uppdrag, miljölagstiftning och demokratiskt beslutade miljömål med pausade nyckelbiotopsinventeringar, upphörd rådgivning om miljöhänsyn vid avverkningsanmälningar och hemlighållande av information om hantering av avverkningsanmälda värdekärnor. Skogsstyrelsen har godtyckligt slutat tillämpa gällande lagstiftning om bland annat samrådsplikt i områden med mycket stor betydelse för flora och fauna trots att myndigheten är skyldig att tillämpa lagar så länge de inte blivit formellt ändrade”, skriver de.
En GD i blåsväder
Herman Sundqvist har även varit i blåsväder i SVT:s ”Slaget om skogen” och är nu under JO-granskning för att ha undanhållit en mailkonversation med en ”skogslobbyist”. Han ska under tiden som generaldirektör för Skogsstyrelsen anskaffat skog till ett värde av 27 miljoner kronor och också lämnat in avverkningsanmälningar, något som regeringen vid tidpunkten inte var underrättad om. Efter avslöjandet pausade Sundqvist det egna skogsbruket.
Regeringen har ännu inte besvarat debattartikeln eller kommenterat kritiken mot Herman Sundqvist, men samma dag som debattartikeln kom ut förlängde de hans anställning till februari 2025.
– Jag är glad och hedrad över att ha fått regeringens förtroende att fortsätta leda Skogsstyrelsen, säger Herman Sundqvist i ett pressmeddelande.
Varje vecka redovisar SMB halten av koldioxid i luften.
Enligt senaste mätningen uppmätt på på Mauna Loa på Hawaii ligger koldioxidhalten i atmosfären nu på 419,03 miljondelar (ppm). Det är en ökning jämfört med förra veckans notering på 418,23 ppm. Jämfört med för exakt ett år är det en minskning med 0,34 ppm. Sammantaget låg halten koldioxid under december månad förra året på 416,71 ppm, vilket är en ökning med 2,45 ppm jämfört med december 2020.
För bara 10 år sedan låg halten på 393 ppm och redan 2013 passerades 400 ppm för första gången i mänsklighetens historia. 2020 nådde halten av koldioxid nya rekordnivåer på 413,2 ppm och ligger nu 49 procent över förindustriell nivå räknat från år 1750. Därmed är världen halvvägs till en dubblering av koldioxidhalten.
Ökningen för hela 2020 var cirka 2,30 ppm jämfört med 2019 och det är tydligt att det sker en acceleration eftersom mer koldioxid släpps ut. Fram till 1970-talet ökade koncentrationen med ungefär 1 ppm per år, men runt år 2000 var den årliga ökningen uppe i 2 ppm för att nu ligga på 2,5 ppm per år. Under 2021 nåddes nya historiska nivåer med ett månadsgenomsnitt på nästan 419 ppm i maj och dagsrekord på 421 ppm. Det är den högsta månadsnivån sedan mätningarna började för 63 år sedan vid Mauna Loa.
Dagens koldioxidhalt i atmosfären är exceptionellt hög och har inte befunnit sig på den nivån på 3,6 miljoner år, enligt NOAA, och vi närmar oss nu nivåer liknande de som fanns för 15 miljoner sedan när det var 3-4 grader varmare och havsnivån var 20 meter högre. Forskning visar att världen nu snabbt rör sig mot förändringar i klimatsystemet som saknar motstycke i människans historia. Detta bekräftades av IPCC-rapporten som betonar den mänskliga påverkan som otvetydig för den uppvärmning som skett och vars hastighet saknar motstycke under i alla fall de senaste 2 000 åren.
I veckan som gick rapporterades att den utbyggda vindkraften slog produktionsrekord i januari. Under månaden landade produktionen på 4,2 terawattimmar, ungefär samma mängd som Jönköpings län förbrukar under ett år.
Hundratusentals liter olja har läckt ut i en marin nationalpark i Thailand. Källan är en av världens största petrokemiska industrier. I följande reportage berättar vi direkt från katastrofzonen.
Trafiken går åt motsatt håll. Efter att oljeläckan mellan Thailands kust och paradisön Koh Samet upptäcktes vill alla därifrån. Hela området har förklarats som katastrofzon. Man får inte bada, ska undvika stranden och inte äta fisk och skaldjur. De som inte hunnit hit avbokar, de som kommit hit vänder. Men vi tar sikte på Rayong, i förhoppning att bättre förstå oljespillet och kanske kunna hjälpa till.
25 januari sprack Star Petroleums pipeline, två mil från Thailands kust, och någonstans mellan 50 000 och 160 000 liter olja läckte ut i havet. En tunn film av olja täckte snart en 60 kvadratkilometer stor yta och hotade att nå stränder och befolkning. Det petrokemiska komplexet bakom läckan är ett av världens tio största, men hade ändå inte de 40 kilometer flytande barriärer som lagen kräver för att kunna hantera ett oljespill.
Varningsflaggor på stränderna. Bild: Mattias Goldmann.
Helikoptrar surrar i luften, ett tiotal båtar av blandade slag drar flytande barriärer mellan sig, andra skyddar delar av stranden, men precis bredvid är den helt oskyddad. Militärer kör fram och tillbaka längs Mae Ram Phueng-kustvägen och ropar i megafon att man ska hålla sig från stranden. Röd flagg är hissad längs hela kusten.
Dykare ger sig ut i gummibåtar. Hundratals värnpliktiga från flottan är på plats, liksom poliser och sjukvårdare. De som arbetar med oljespillet får särskilda masker och skyddskläder, och deras blod och urin testas för bensen och xylen. Boende och besökare uppmanas söka vård om vi får huvudvärk, yrsel, irriterade ögon eller hud eller problem att andas.
Det är kinesiskt nyår nu och Mae Ram Phueng-stranden skulle normalt sett vara packad med turister – lokala sådana, från Bangkok med omnejd. Om vi inte kommer hit är ingen större skada skedd för Thailand – då spenderar vi våra pengar någon annanstans i landet. Om ön Koh Samet, en halvtimmes båtfärd ut, drabbas är läget värre, tycks myndigheterna tänka. Utländska turister är bokstavligt talat hårdvaluta, och avbokar de hamnar medlen någon helt annanstans. Just när turismen ska skjuta fart igen efter covid vore det ett dråpslag.
Så fokus ligger på att skydda paradisön, och det med 80 000 liter dispergeringsmedel som bryter ner oljan till små droppar som kan blandas i vattnet eller sjunka ner till botten istället för att flyta i land. ”Det är en snabb men inte särskild miljövänlig lösning, eftersom kemikalier kommer finnas kvar och ackumuleras i havets sandbädd”, skriver Bangkok Post. Svenska MSB skriver i sin saneringsmanual: ”Dispergeringsmedel används inte av miljöskäl. Effekterna på ekosystemet är för stora.”
Skyddsbarriär. Bild: Mattias Goldmann.
Vad som händer under ytan syns inte. Men här finns de känsliga, redan stressade, korallreven som dels bör vara värda att skydda i sig, dels fungerar som dagis för fisken. Området är så värdefullt att det klassas som en marin nationalpark. Chefen för parken säger att sjögräs, koraller och annat marint liv inte tagit skada av oljespillet – men effekten av dispergeringsmedlen kommer senare, kanske långt senare. Center for Biological Diversity anger att ”dispergering frigör giftiga nedbrytningskemikalier från olja som, både på egen hand eller i kombination med oljedroppar, kan göra dispergerad olja mer skadlig för marint liv än obehandlad olja”.
Mitt på den milslånga stranden har myndigheterna satt upp en klagokiosk där man kan ansöka om att få skadestånd. Enligt Rayong Fisheries har 2 660 fiskare drabbats av oljespillet, främst att de inte får sälja sin fångst. Hotell- och restaurangnäringen drabbas förstås också när ingen vill komma hit, även om vissa är snabba att börja sälja mat till oljesanerarna istället.
Oljesanerare. Bild: Mattias Goldmann.
Star Petroleum försäkrar att de ska betala skäliga kostnader, regeringen försäkrar att den ska se till att det blir så. Hur mycket ersättningen blir och när den kommer är osäkert. Men allt verkar handla om engångsbelopp – är spilleffekten långsiktig, eller om den blir värre längre fram, så kommer klagokiosken försvinna.
Jag är välkommen att följa morgonbriefingen för insatsstyrkan, men varken jag eller andra frivilliga anses behövas – just för att oljan hållits från stränderna och det alltså inte finns nedkladdade djur att rensa och rädda. Låt oss hoppas att det är en framgång. Svaret finns under ytan.
Jag tror inte Thailand är sämre än andra länder där olja utvinns, raffineras eller transporteras. Just nu läcker det olja i Amazonas, och nya läckor kommer att ske så länge vi lever i en oljeekonomi. De direkt skyldiga må vara oljebolagen, raffinaderierna eller tillsynsmyndigheterna – men för att vara fria från skuld måste vi vara fria från olja.
Mattias Goldmann Miljödebattatör boendes i Bangkok.
Utspelen från flera partier om att börja rucka på reglerna i den svenska reduktionsplikten för att få ned bensin- och dieselpriserna skapar oro hos de oljeföretag som nu vill satsa på biobränsleproduktion. Detta eftersom det kan bli osäkert om hur stor efterfrågan blir.
Under många år har den svenska produktionen av både biogas och flytande biodrivmedel från slakteri- och jordbruksavfall, slam, gödsel och till viss del från grödor och restavfall från pappersindustri och skogsbruk inte byggts ut nämnvärt. Det beror till stor del på oklarheter kring de långsiktiga villkoren beträffande beskattning, bidrag och liknande. Den gradvis ökande svenska efterfrågan har istället täckts med stor import, framförallt av det helt förnybara HVO som kan ersätta dieselolja till 100 procent.
Den här omfattande importen är problematisk, eftersom den hindrar andra länder att också ställa om. Men HVO produceras också av palomoljeprodukter från stora plantager som anlagts i till exempel Indonesisk regnskog och därmed är ett stort hot mot biologisk mångfald och hotade djurarter. Det finns även andra problem med biobränsle som produceras på olämpligt sätt ur klimat- och miljösynpunkt, se SMB:s miljöfakta.
Biogasens regelverk har nu blivit tydligt, till exempel genom EU:s beslut om tillstånd till skattebefrielse till år 2030, vilket Supermiljöbloggen berättat om. När det gäller flytande biodrivmedel har det stått klart att EU i vart fall inte är berett att medge skattebefrielse för bränslen som kommer från jordbruksgrödor.
Industrin har dock ändå visat ett intresse för att dra igång biobränsletillverkning. Preem och St1, med stora raffinaderier i Lysekil och Göteborg, planerar som bäst investeringar för flera miljarder kronor. För Preem gäller planerna att producera upp till fem miljoner kubikmeter förnybara bränslen år 2030, vilket kan jämföras med dagens produktion av 17 miljoner kubikmeter traditionell diesel och bensin, enligt en artikel i Svd.
Det är riksdagens beslut under fjolåret på att nå upp till en viss fastslagen nivå av inblandade förnybara drivmedel i bensin och diesel år 2030 som ger tillräcklig stadga för företagen i investeringskalkylerna.
När nu både Kristdemokraterna och senast även Vänsterpartiet aviserar att man är beredda att ändra sig och istället ansluta sig till Sverigedemokraternas hållning, breder osäkerheten ut sig.
Vi behöver veta hur efterfrågan på biodrivmedel kommer att utvecklas fram till 2030 för att kunna genomföra vår storskaliga omställning. Det handlar om mångmiljardinvesteringar, säger Magnus Heimburg, vd på raffinaderiföretaget Preem till Svd.
Heimburg kritiserar i artikeln vad han beskriver som ”bristande konsekvensanalys” hos de aktuella partierna och förklarar sig orolig över hur industrin nu ska kunna medverka till omställningen för att nå de svenska klimatmålen.
Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar vill sänka diesel- och bensinpriset på exakt samma sätt som Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. Det ska ske genom att sänka inblandningskravet för biodrivmedel. Förutom att höja de fossila koldioxidutsläppen skulle sänkningen hota den utbyggnad av biobränsleproduktion som nu planeras i Sverige.
Det något sensationella tillkännagivandet gjorde Nooshi Dadgostar på fredag morgon i en P1-intervju inför starten av partiets kongress. Dadgostar förklarade för reportern att hon inte tror på marknadskrafterna och att det inte fungerar att bara höja bränslepriserna eftersom detta drabbar människor med små ekonomiska resurser. Det gäller att genomföra strukturella förändringar med politiska beslut och inte lämna klimatomställningen åt individerna, betonade hon.
Det här uttalandet ligger helt i linje med partiets strategi att, i likhet med flera andra partier, inför höstens val tona ned miljö- och klimatpolitiken för att istället prioritera andra områden. För detta fick partiledaren intern kritik tidigt i höstas, vilket uppmärksammades av bland annat Sveriges radio och även rapporterats om i Supermiljöbloggen.
Nyligen konstaterade Mattias Goldmann också i en SMB-krönika att Vänsterpartiet, vilket man alltså inte är ensam om, driver en slags plånbokspopulism gentemot väljarna. Detta genom att tala för exempelvis bensinsubventioner i landsbygd och kapade elledningar till kontinenten, trots att ett integrerat europeiskt elsystem ses som ett viktigt bidrag för effektiv elanvändning och klimatomställning.
Det är inte minst lands- och glesbygdsväljare som Vänsterpartiets taktik syftar till att vinna röster hos. Valarbetarna ska helt enkelt undvika att tala om partiets klimat- och miljöpolitik, enligt instruktion i ett internt dokument. Det här framkommer i ett reportage i Svenska Dagbladet som granskat upplägget i partiets innersta krets.
Dadgostar fick omgående skarp kritik för sitt uttalande i en Twitter-kommentar från avgående Miljöpartistiske riksdagsledamoten Lorentz Tovatt. ”Herregud vilket klimatpolitiskt haveri vi beskådar i realtid” skriver han om saken.
Det är alltså Sverigedemokraterna, som aldrig sagt ja till reduktionspliktssystemet, samt Kristdemokraterna som bytt ståndpunkt efter att bränslepriserna nu stigit, som hittills aviserat krav på att sänka inblandningskravet på biodrivmedel enligt systemet. Moderaterna har ännu inte tagit ställning i frågan men sagt sig fundera på saken. Reduktionsplikten är central i den svenska strategin för att få ned utsläppen i fordonsflottan med 70 procent till år 2030. Samtidigt är det den ökade inblandningen av förnybart bränsle i bensin och diesel som förklarar en del, dock inte hela, höjningen av priserna efter nyår.
Reduktionsplikten har fått kritik även från miljöhåll för att den innebär att Sverige pressar upp konsumtionen av biobränslen till en nivå som inte är hållbar. Den kritiken tog även Nooshi Dadgostar upp i radiointervjun.
Samtidigt uttrycks nu från industrins sida stor oro över att de klara reglerna och villkoren för att långsiktigt satsa på ny svensk biobränsleproduktion försvinner genom de politiska utspelen, vilket Svd tar upp i en artikel under fredagen.
EU-kommissionen vill att naturgas och kärnkraft ska klassas som långsiktigt hållbara investeringar. Beskedet har väckt hård kritik från många, och lett till att Österrike nu hotar med att gå till domstol för att stoppa förslaget.
EU har satt som mål att bli klimatneutralt till 2050, vilket enligt EU-kommissionen kommer att kräva många privata investeringar. Därför utarbetas nu en europeisk taxonomi, som är avsedd att vägleda investerare.
Arbetet har inte varit enkelt. Delar av taxonomin har lett till skarpa protester från skogsindustrin i Sverige, då taxonomin bland annat slår fast att traditionellt storskaligt kalhyggesbruk inte är hållbart. Miljörörelsen applåderade den delen av förslaget, men flera partier i riksdagen var mycket kritiska. Svenska ministrar lobbade hårt mot delar av regelverket och statsminister Stefan Löfven reste själv till Bryssel för att intyga att svensk skogspolitik visst är hållbar och klimatgynnande.
Den svenska korståget föll för döva öron, men efter att striden om skogen var över fanns fler utmaningar kvar.
Under processen har Frankrike krävt att kärnkraft skulle inkluderas i taxonomin och Tyskland har vägrat att exkludera fossilgasen. Det sistnämnda blev även kontroversiellt på hemmaplan, där den tyska klimatministern Steffi Lemke sa att hållningen äventyrar framtiden för kommande generationer.
Domstolshot om ”greenwashprogram”
Efter att kommissionen igår röstade igenom förslaget har Leonore Gewessler, miljöminister i Österrike, hotat att väcka rättsliga åtgärder vid EG-domstolen om planerna går igenom den sista fasen.
”Det här beslutet är fel” sa Leonore Gewessler och kallade taxonomin för ett greenwashprogram. Luxemburg har svarat att de stödjer en rättsakt, om den skulle bli av.
EU-kommissionären Valdis Dombrovskis besvarade kritiken med att stater har olika förutsättningar.
”Men stater har olika utgångspunkter. Så under strikta villkor kan gas och kärnkraft fungera som en bro till ett grönare energisystem”, twittrade han.
I Sverige har många protester hörts, från bland annat EU-parlamentarikerna Emma Wiesner (C) och Jakop Dalunde (MP) och Greta Thunberg som menar att EU nu gått in i ”tidigare outforskat greenwash-territorium”.
The EU taxonomy today takes greenwashing to a completely new level. The people in power do not even pretend to care anymore. Now they are moving into unchartered greenwash territory.#PeopleNotProfit
Inför veckans beslut skickade Sverige en skrivelse tillsammans med tre andra länder.
”Vi uppmanar EU-kommissionen att inte inkludera några fossilgasbaserade aktiviteter i listan över hållbara investeringar – så länge dessa inte underkastas samma krav som andra energiteknologier”, skrev energiminister Khashayar Farmanbar (S) enligt Aktuell Hållbarhet. Brevet undertecknades även av Danmark, Nederländerna och Österrike.
För att stoppa taxonomin krävs nu att minst 20 (72%) av medlemsstaterna protesterar eller att en majoritet i Europaparlamentet röstar emot, vilket enligt VA insights bedöms osannolikt. Förslaget väntas träda i kraft 1 januari 2023.
För att bidra till mer skydd för bin byggs insektshotell av både privatpersoner och organisationer. I brittiska Brighton and Hove har man gått ett steg längre och kräver numera att nya byggnader i kommunen ska erbjuda bon åt hemlösa bin.
Långsamt har den kollektiva insikten om att biologisk mångfald, och då med särskild betoning på insekter, är livsviktig för oss människor. I detta har bina hamnat i fokus. 2020 utsågs exempelvis biet till planetens viktigaste varelse mot bakgrund av att bin pollinerar hela 70 procent av mänsklighetens grödor.
Tyvärr är binas existens ändå hotad. Bi- och humlepopulationer i världen har minskat med omkring 90 procent de senaste åren. I Sverige är hela en tredjedel av landets nära 300 bi- och humlearter utrotningshotade och med på Artdatabankens rödlista.
Binas huvudsakliga hot kommer från sättet att producera mat inom det industriella jordbruket och de bekämpningsmedel som används där. En åtgärd för att rädda bina har därförvarit att införa förbud mot vissa giftiga bekämpningsmedel.
En annan åtgärd är att skapa bättre levnadsförhållanden för bina. Det har framförallt skett i form av att privatpersoner, företag och kommuner satt upp bihotell. Dessa kan framförallt bidra till att vilda bin får någonstans att bo när naturliga håligheter i exempelvis döda träd blivit färre.
I brittiska Brighton and Hove har man gått ett steg längre och infört en ny regel att alla nya byggnader över fem meter ska inkludera bitegel där bin ska kunna bo.
Bi-tegel är bara en av ett stort antal åtgärder som verkligen borde vara på plats för att ta itu med problem med biologisk mångfald som har uppstått genom år av försummelse av den naturliga miljön, säger Robert Nemeth, rådmannen bakom initiativet, till dezeen.
Det blir spännande att se om kommunen därmed kan öka antalet bin lokalt samt även om fler kommuner och länder tar efter.
En ny typ av konstgjort löv som tar upp koldioxid tio gånger effektivare än naturliga blad. Innovationen har nu gått från att vara en teoretisk lösning till praktiskt genomförbar.
En av nycklarna för att minska den globala uppvärmningen är att fånga större mängd växthusgaser i atmosfären. Det görs naturligt via våra växter. Dock har tekniska lösningar presenterats som ett komplement, så kallade CCS lösningar.
Den senaste i raden av dessa tekniska innovationer är det artificiella lövet som tar upp koldioxid tio gånger effektivare än naturliga blad genom att härma naturliga lövs del av fotosyntesen. Från början presenterades det som en teoretisk möjlighet i labb, men nu har forskare även lyckats komma på en designlösning som gör det möjligt att nyttja klimatinnovationen i praktiken.
Vår konceptuella design använder lättillgängliga material och tekniker, som när de kombineras kan producera ett konstgjort blad som är redo att användas utanför labbet där det kan spela en betydande roll för att minska växthusgaserna i atmosfären, säger Meenesh Singh på UIC College of Engineering och en av forskarna bakom innovationen.
Enligt forskarnas beräkningar skulle 360 av dessa artificiella löv, var och en 1,7 meter lång, 0,2 meter bred, per dag kunna fånga omkring 10 procent av koldioxiden som finns inom en radie av 100 meter. Dessutom skulle dessa löv kunna producera omkring ett halvt ton kolmonoxid per dag, vilket i sin tur skulle kunna användas som bas för syntetiska bränslen.
Med den klimatkris världen befinner sig i är alla lösningar välkomna, men huruvida en sådan här teknisk lösning verkligen är effektiv lösning återstår att se. SMB fortsätter att granska utvecklingen.
Under tisdagen meddelade regeringen att ytterligare drygt 100 miljoner kronor öronmärks till lokala flygplatser. Bara ett dygn senare kom nyheten att Sveriges utsläpp fortsätter öka efter pandemin. Orsaken? Ökat flygresande.
Det tredje kvartalet 2021 ökade utsläppen av växthusgaser från den svenska ekonomin med 2,7 procent jämfört med motsvarande period 2020, visar färsk utsläppsdata från SCB. Utsläppen ökar inom flera branscher, men flyget sticker ut.
Den totala ökningen det tredje kvartalet beror främst på ökande utsläpp från transportbranschen, i synnerhet från flygresor, säger Nils Brown, utredare på SCB.
Bara dagen innan SCB:s nya klimatdata presenterades meddelade infrastrastrukturminister Tomas Eneroth att landets icke-statliga flygplatser får över 100 miljoner kronor i utökat stöd. Det är en fördubbling av de nuvarande bidragen till kommunala och regionala flygplatser.
Supermiljöbloggen har tidigare rapporterat om hur förlusttyngda flygplatser finansieras med skattebetalarnas pengar. Mellan 2012 och 2018 betalade svenskarna över 2,2 miljarder till de olönsamma flygplatserna. Under pandemiåret 2020 eskalerade direktsubventionerna när regeringen stöttade flygbranschen med drygt 11 miljarder kronor.
Dessutom fortsätter flera kommuner och regioner – bland annat i Värmland, Kalmar och Ängelholm – köpa upp olönsamma flygplatser för miljontals skattekronor.
Sveriges största utsläppare tar ett rejält klimatkliv. Om åtta år ska den nordiska produktionen vara ” i stora drag fri från koldioxidutsläpp”, femton år tidigare än tidigare utannonserat.
Bolaget tidigarelägger de tidigare målen om grön omställning från 2045 till 2030. Satsningen gäller alla anläggningar i Sverige och Finland, och bakgrunden uppges vara den kraftigt växande efterfrågan på koldioxidfritt stål. Försök med anläggningar för fossilfri produktion med vätgas pågår inom projektet Hybrit.
För att de nya målen ska kunna förverkligas behöver två frågor lösas, menar SSAB. Det handlar dels om tillgången till enorma mängder el, dels om genomförande av de miljötillstånd som krävs för att bygga om anläggningarna.
Enligt SSAB själva skulle deras omställning leda till en tioprocentig minskning av hela Sveriges utsläpp, samt motsvarande nio procent i Finland.
SSAB är idag landets värsta utsläppare. Under 2020 släppte de kol- och kokseldade masugnarna i Luleå och Oxelösund ut cirka 4,55 miljoner ton koldioxid, motsvarande 11 procent av hela Sveriges produktionsbaserade utsläpp.
Varje vecka redovisar SMB halten av koldioxid i luften.
Enligt senaste mätningen uppmätt på på Mauna Loa på Hawaii ligger koldioxidhalten i atmosfären nu på 418,23 miljondelar (ppm). Det är en ökning jämfört med förra veckans notering på 417,51 ppm. På ett år har det skett en ökning med 2,16 ppm. Sammantaget blev halten koldioxid under december månad 2021 416,71 ppm, vilket är en ökning med 2,45 ppm jämfört med december 2020.
För bara 10 år sedan låg halten på 393 ppm och redan 2013 passerades 400 ppm för första gången i mänsklighetens historia. 2020 nådde halten av koldioxid nya rekordnivåer på 413,2 ppm och ligger nu 49 procent över förindustriell nivå räknat från år 1750. Därmed är världen halvvägs till en dubblering av koldioxidhalten.
Ökningen för hela 2020 var cirka 2,30 ppm jämfört med 2019 och det är tydligt att det sker en acceleration eftersom mer koldioxid släpps ut. Fram till 1970-talet ökade koncentrationen med ungefär 1 ppm per år, men runt år 2000 var den årliga ökningen uppe i 2 ppm för att nu ligga på 2,5 ppm per år. Under 2021 nåddes nya historiska nivåer med ett månadsgenomsnitt på nästan 419 ppm i maj och dagsrekord på 421 ppm. Det är den högsta månadsnivån sedan mätningarna började för 63 år sedan vid Mauna Loa.
Dagens koldioxidhalt i atmosfären är exceptionellt hög och har inte befunnit sig på den nivån på 3,6 miljoner år, enligt NOAA, och vi närmar oss nu nivåer liknande de som fanns för 15 miljoner sedan när det var 3-4 grader varmare och havsnivån var 20 meter högre. Forskning visar att världen nu snabbt rör sig mot förändringar i klimatsystemet som saknar motstycke i människans historia. Detta bekräftades av IPCC-rapporten som betonar den mänskliga påverkan som otvetydig för den uppvärmning som skett och vars hastighet saknar motstycke under i alla fall de senaste 2 000 åren.
Vänsterpartiets partistyrelse presenterade under torsdagen sitt förslag till valplattform där de lyfter fram klimatomställningen som en av sina prioriterade frågor inför valet 2022. Själva huvudfokuset i omställningspolitiken ligger på industrin.
Från partistyrelsen tror vi att det krävs massiva investeringar för att ställa om i synnerhet industri- och transportsektorn. Därför att vi ser att det går alldeles för långsamt där. Politiken har överlämnats i allt för stor utsträckningen till marknaden för att lösa omställningen och vi ser att det inte funkar,säger Hanna Gedin från partistyrelsen under Vänsterpartiets presskonferens.
Att Vänsterpartiet väljer att prioritera klimatfrågan, och samtidigt gör den nästintill synonym med industripolitik, liknar den linje Magdalena Andersson presenterade i regeringsförklaring. Då talade statsministern om att Sveriges utsläpp ska minskas genom att ”driva på den gröna industriella revolutionen”, en industripolitik som också enligt Andersson skulle leda till fler jobb i Sverige. I förslaget till valplattform skriver nämligen Vänsterpartiet:
Industrier ska ställa om från fossilt till fossilfritt med hjälp av stora statliga investeringar och Vänsterpartiet föreslår en grön omställningsfond där staten använder sina ekonomiska muskler och där pengar förs över från företag som smutsar ner till klimatvänlig produktion. Det är viktiga och nödvändiga investeringar, och det kommer också skapa väldigt många nya jobb över hela landet genom infrastruktursatsningar på järnväg, vägar, energi, bostäder och välfärd.
Den gröna politiken som presenterats av de röda partierna i Sverige, har alltså hittills saknat bredare fokus på andra typer av miljöfrågor, och på annan typ av klimatpolitik, än den som kan skapa mer jobb i industrin.
Motsätter sig utbyggnad av elkablar till Europa
För att den här industriomställningen ska vara möjlig,skriver man i förslaget till valplattform att den svenska elproduktionen kraftigt bör öka och att staten ska investera i förnybar energi.Vänsterpartiet har även tidigare visat att man vill göra den svenska elproduktionen till en valfråga. I december skrev partiledaren Nooshi Dadgostar en debattartikel tillsammans med energipolitiska talespersonen Birger Lathi, om att man krävde ett stopp för utbyggnaden av elkablar till Europa. Då argumenterade vänsterpartisterna för att den klimatneutrala elen som produceras i Sverige behöver stannahär, för att kunna producera fossilfritt stål och batterier som båda är viktiga i omställningen.
Just det här förslaget om att stoppa utbyggnaden av elkablar har kritiserats både från höger och vänster. Centerpartiet svarade i en replik i DN att det rörde sig om ”energinationalism”:
Den gemensamma europeiska energimarknaden är en förutsättning för att Europa ska kunna fasa ut fossil energi och minska utsläppen. Genom att exportera grön el till våra grannländer ökar Sverige lönsamheten och utbyggnaden av förnybar energi, samtidigt som möjlighet att importera energi när brist uppstår kvarstår.
Och från ledarplats på ETC argumenterade Johan Ehrenberg att Vänsterpartiets förslag var ett ”ideologiskt magplask”, och en politik som närmar sig Sverigedemokraternas energipolitik:
Ett socialistiskt parti ska vara kritisk mot marknaden, mot manipulationer och mot orättvisa elområden som gör att vi inte gemensamt har samma förutsättningar i landet, men att vara emot tekniken, kablarna, energiexport och -import är att förstöra framtiden i förväg.
Snarare än att inspireras av Sverigedemokraternas energipolitik,är det mer troligt att Vänsterpartiet kollat på sina norska grannar, där partiet Røtt inför Stortingsvalet 2021 drev en hård politik mot elkablar och ytterligare norsk elexport. Då argumenterade man också för att elen behövdes i norsk industriomställning.
Det kan dock vara svårare att förstå den svenska vänsterns argumentation, då den norska elproduktionen till 95 procent kommer från vattenkraft. Det är alltså el som kan regleras efter behov. Vänsterpartiets vill i stället storsatsa på vindkraft för att möta industrins behov, vilket gör Sverige beroende av elimport under kalla och vindstilla dygn.
←Tipsa!
Tipsa oss
Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.
SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.