Du kan trycka Shift + S för att få fram sökfältet när som helst och Esc för att stänga det.
Tryck ENTER för fler resultat, då kan du även förfina din sökning.
    Stäng

    Gröna EU-satsningar inom jordbruket kan bli verklighet

    Under natten till onsdagen enades EU:s jordbruksministrar om användningen av unionens jordbruksstöd. Resultatet landade lyckligtvis i större satsningar på grön omställning och hållbar jordbrukspolitik. Frågan är bara om det räcker hela vägen.

    Inatt satt EU:s jordbruksministrar i förhandlingar för att enas om hur de skulle använda unionens jordbruksstöd. Förhandlingarna resulterade i en kompromiss där skärpta klimatmål fick en större plats, rapporterar Sveriges Radio .

    De pengar som ska fördelas omfattar mer än en tredjedel av EU:s långtidsbudget på 1000 miljarder euro. I det största stödet, vilket går direkt till europeiska lantbrukare, ska 20 procent av pengarna reserveras för miljö och klimat. I stödet som går till landsbygdsutveckling handlar det om 30 procent.

    De nya satsningarna är ett steg på vägen, men frågan är om det är tillräckligt. Tidigare har Supermiljöbloggen rapporterat om att många miljarder av EU:s jordbruksstöd hamnar i fel händer och gynnar klimatvärstingar som industriella djuruppfödningar och spannmålsodlingar. De fyra femtedelar av direktstödet som inte öronmärks för miljö kommer alltså i praktiken fortsätta vara subventioner för utsläppsintensiva lantbruk.

    Runt 20-30 procent av alla utsläpp av växthusgaser kommer från livsmedelsproduktionen vilket gör jordbruket till en enormt stor klimatbov där stora utsläppsminskningar kommer krävas. 

    Sveriges landsbygdsminister Jennie Nilsson är nöjd med resultatet, och säger till Sveriges Radio:

    Min bedömning är att vi har tagit ett stort steg mot en betydligt grönare jordbrukspolitik och inte bara i Sverige utan framförallt EU som helhet.

    Även om enandet mellan medlemsländerna innebär ett steg på vägen är förhandlingarna inte klara än. Nu väntar EU:s jordbruksministrar på att överlägga med Europaparlamentet.

    Klimatförnekare – 11 enkla svar på 11 vanliga påståenden

    Bil står nästan helt under vatten, vid en översvämning. Den visar vikten av klimatanpassning

    Finns det något som är mer frustrerande än att diskutera med en så kallad klimatförnekare? Sannolikt inte, men det är ändå nödvändigt att vi fortsätter att ta diskussionerna och sprider kunskap om de klimatförändringar som pågår. SMB:s bidrag är en lista med elva korta och enkla svar på elva vanliga klimatskeptiska påståenden. Svaren är baserade på pålitliga mediers och forskningssajters information.

    Påstående 1: “Mängden koldioxid ökar inte”

    Jo, den ökar och har ökat rejält sedan vårt samhälle industrialiserades runt 1700-talet.

    Enligt Erik Kjellström, professor i klimatologi på SMHI måste vi gå tillbaka över tre miljoner år för att hitta lika höga koldioxidkoncentrationer som nu. Han stödjer sig på uppgifter från NASA och British Antarctica Survey. Enligt SMHI har koncentrationen koldioxid ökat med 47 procent sedan förindustriell tid (det vill säga innan 1750).  

    Påstående 2: “Det är inte vi människor som orsakar den globala uppvärmningen”

    Naturcyklernas tidigare balans – där lika mycket växthusgaser absorberades som producerades – hotas av människans förbränning av fossila bränslen. Om naturens utsläpp ökar snabbare än absorptionen, accelererar klimatförändringen genom en självförstärkande effekt.

    Det här är bakgrunden till att en klar majoritet av världens klimatforskare är överens om att det är vi människor som bidrar till de oroväckande snabba klimatförändringar vi ser idag. Av amerikanska NASA:s sammanfattning av 18 olika forskningsorganisationers uttalanden om orsaken bakom klimatförändringarna framgår att över 97 procent av världens klimatforskare är överens om att det är vi människor som orsakar klimatförändringar. Dessutom finns en annan sammanställning som visar att 99,94 procent av världens klimatforskare är eniga om att mänskligheten orsakar klimatkrisen.

    Enligt svenska SMHI beror klimatförändringarna både på naturlig och mänsklig påverkan, men att den mänskliga påverkan har ökat drastiskt sedan 1950-talet.

    Påverkan på jordens klimat sedan mitten av 1700-talet består av förändringar i ett antal faktorer såsom växthusgaser, partiklar och naturliga faktorer. Den sammanlagda påverkan som anges har dock skett ojämnt i tiden. Inte minst växthusgasutsläppen låg på tämligen låga nivåer fram till mitten av 1900-talet. Sedan dess har de ökat kraftigt, skriver SMHI.

    Graf: Scripps Institution of Oceanography

    En annan vanlig växthusgas är metan. Enligt SMHI orsakar mänsklig aktivitet ungefär 60 procent av metanutsläppen, bland annat handlar det om aktiviteter såsom boskapsuppfödning, risodling, utvinning av fossila bränslen och förbränning av biomassa. 

    Påstående 3: “Klimatet har ändrats tidigare, vi har både haft medelhavstemperatur och istid utan att människor släppt ut växthusgaser”

    Det stämmer, men sedan 1950-talet har klimatförändringarna påskyndats och det har sammanfallit med människors ökade utsläpp av växthusgaser. Vår moderna livsstil och våra industrier orsakar enorma utsläpp av växthusgaser.

    Just genom att studera tidigare förändringar i klimatet och vad som orsakade dem har vi ännu starkare belägg för att människans utsläpp av växthusgaser är den främsta drivkraften bakom klimatförändringarna nu, skriver DN som baserar det på forskning från NOAA, NASA, PNAS, Skeptical Science, NE, Chemical Geology och Science. 

    Sajten Skeptical Science besvarar påståendet med dessa (översatta) ord:

    Det har flera gånger i jordens förflutna förekommit att jordens temperatur hoppat abrupt, på ungefär samma sätt som den gör idag. Det har då orsakats av stora och snabba växthusgasutsläpp, precis som de som orsakas av människor idag. De plötsliga globala uppvärmningshändelserna var nästan alltid mycket destruktiva för livet [på jorden] och orsakade massutrotning såsom i slutet av den geologiska tidsperioden Perm-trias eller till och med mitten av Kambrium–perioderna.

    Påstående 4: “Vadå klimatförändringar, vädret har alltid varierat” 

    Det är skillnad på väder och klimat. Vädret kan ändras dag till dag, medan klimatet varierar över längre tidsperioder. Det vi ser i och med klimatförändringarna är att extrema väderhändelser inträffar oftare.

    SVT:s meteorolog Pererik Åberg ger en enkel förklaring till skillnaden mellan klimat och väder i det här klippet. Enligt Naturskyddsföreningen är dock forskare överens om att extrema väderhändelser blir allt vanligare på grund av de klimatförändringar som pågår. Även SMB har rapporterat om hur extremväder kan kopplas till klimatförändringarna och hur frekventare naturkatastrofer blir allt kostsammare.

    DN skriver så här:

    Sedan mitten av 1970-talet har jordens globala medeltemperatur ökat med runt 0,2 grader per decennium. Vädret varierar mycket, och även när klimatet blir varmare kan vi förvänta oss perioder av kyla. Men värmeböljor och perioder med extrem hetta kommer att bli vanligare. De baserar sitt svar på följande källor: NASA, WMO, Climate Science Special Report 2017, Skeptical Science, Geophysical research letters och IPCC.

    Påstående 5: “Temperaturen har inte stigit sedan 1998”

    Jo, tyvärr har jordens medeltemperatur fortsatt att stiga även efter det varma året 1998. Därtill får vi allt oftare värmerekord.  Det här syns bland annat på NASA:s illustrativa graf som visar förändringen i den globala yttemperaturen i förhållande till genomsnittstemperaturerna 1951-1980. Grafen visar tydligt hur temperaturen stigit sedan 1998.

    Bild från Nasa

    Naturskyddsföreningen skriver:

    Sedan temperaturmätningarna startade 1880 har samtliga av de tio varmaste åren inträffat efter 1998. Hela 15 av de 16 varmaste åren hittills har inträffat efter 2001, och mellan 2014 och 2018 har nya rekord slagits varje år. Och nu spås rekordet slås igen och 2020 att bli det varmaste året någonsin. Hittills i år har flera temperaturrekord redan satts och maj månad var globalt den varmaste maj sedan temperaturmätningarna började.

    Även sajten NewScientist erbjuder bra förklaringar till temperaturökningen efter 1998.

    Påstående 6: “Begränsningarna i koldioxidutsläpp är dåligt för ekonomin”

    Klimatförändringarna kommer att kosta enormt mycket mer för både privatpersoner, företag och samhället i stort än de kostnader det innebär att begränsa dem. Faktum är att vi redan har börjat se kostnaderna i form av till exempel torka, översvämningar, klimatflyktingar, fuktproblem i hus och försäkringskostnader. Att begränsa klimatförändringarna skulle totalt sett vara enormt positivt för ekonomin.

    Skador på egendom, infrastruktur och folkhälsan innebär stora kostnader för samhället och ekonomin. Mellan 1980 och 2011 drabbades över 5,5 miljoner människor av översvämningar, som orsakade ekonomiska förluster på över 90 miljarder euro. Sektorer som är väldigt beroende av viss temperatur och nederbörd, som jordbruk, skogsbruk, energi och turism, drabbas särskilt hårt, skriver Europeiska kommissionen. 

    Även SMB har tidigare rapporterat om forskning som visar att det ekonomiskt mest fördelaktiga är att hålla sig till Parisavtalet och en uppvärmning på under två grader. 

    Påstående 7: “Ett varmare klimat är bra för matproduktionen”

    Det kan vara både bra och dåligt, men nackdelarna väger helt klart över. Svaret blir alltså nej, även om det finns fördelar i framförallt nordliga länder.

    Line Gordon som forskar på hållbara matsystem och är chef för Stockholm Resilience Centre bemöter det här påståendet med ett nej. Enligt henne kan det visserligen finnas positiva aspekter med klimatförändringarna, främst i nordliga länder, men att forskningen ändå visar att de negativa konsekvenserna är mer omfattande. Till exempel kommer torra områden att bli ännu torrare och blöta områden ännu blötare. Den minskade matproduktionen kommer mestadels ske i redan fattiga länder, som dessutom inte har orsakat särskilt stora utsläpp genom tiderna. Line Gordon stödjer sig på forskning från PNAS, Rymdstyrelsen, IPCC och SMHI.

    Den globala upphettningen medför enorma negativa konsekvenser för jordbruket, för människors hälsa och för ekonomin, skriver DN och baserar sitt svar på följande källor: IPCC, EPA, SEI, WWF, UNFCC, PLOS, Skeptical Science.

    Påstående 8: “Uppvärmningen stannade upp i och med coronapandemin” 

    Visserligen minskade utsläppen från flyg och viss annan konsumtion, men de rekordhöga halterna koldioxid i atmosfären som uppmätts sedan 2020 och samtal om klimatet fick stå tillbaka för oron kring covid-19. Dessutom har utsläppen snabbt ökat igen.  

    Nej, uppvärmningen har inte stannat av. Tvärtom så har vi sett rekordhöga halter av koldioxid i atmosfären under 2020. Det som har hänt är att utsläppen tillfälligt har minskat på många håll i världen, framförallt på grund av minskad produktion av konsumtionsvaror och minskat resande/transporter. Men på många håll runt om i världen ökar utsläppen igen i och med att länder öppnar upp, i vissa fall ökar utsläppen mycket snabbt, skriver Naturskyddsföreningen. 

    SMB har både rapporterat om positiva effekter av coronarestriktioner som lett till minskade utsläpp, men även om hur miljöförstöring fått stå i skuggan av covid-19. Det som kanske blev mest tydligt med coronapandemin var att det krävs mer för att utsläppen ska upphöra. Dessutom finns ett ständigt hot om att andra typer av katastrofer ska förminska hotet med klimatförändringar i politiken och det dagliga samtalet.

    Påstående 9: “Det spelar ingen roll vad vi i Sverige gör, det verkliga hotet är länder som Indien och Kina”

    Först och främst är det viktigt att göra jämförelser per capita, i annat fall får små länder med färre invånare alltid relativt sett små utsläpp. Det andra handlar om att inkludera både direkta och indirekta utsläpp. Det vill säga, att man räknar både utsläpp som vi släpper ut vid konsumtion och utsläpp som orsakas vid produktion och frakt av våra produkter. Hela 58 procent av våra svenska konsumtionsbaserade utsläpp uppstår i andra länder. 

    Sverige har gjort mycket bra, men vi är långt ifrån ett hållbart föredöme. Vi var bland de första i världen med en koldioxidskatt, vi har nästan helt fasat ut fossila bränslen från uppvärmning och får mer än hälften av vår elektricitet från förnybara källor. Det har gjort att utsläppen inom Sveriges gränser, de så kallade produktionsbaserade utsläppen, minskar. Men om hela världen levde som vi svenskar skulle klimat- och miljöproblemen vara ofantligt mycket större. Genomsnittssvenskens klimatpåverkan är omkring 10 ton koldioxidekvivalenter per år, om vår konsumtion räknas in. En långsiktigt hållbar nivå ligger på max ett ton, skriver Naturskyddsföreningen.

    Dessutom står små utsläpparländer tillsammans för en stor del av växthusgasutsläppen. I en sammanställning av The Guardian framkommer att länder som vart och ett står för mindre än två procent av utsläppen tillsammans står för 41 procent. Det är mer än något enskilt land, till exempel Kina, släpper ut. Om alla dessa länder tänker ”det spelar ingen roll vad vi gör” kommer vi inte att lyckas.

    Påstående 10: “Problemet är att vi är för många människor”

    Ja, tillgången till mängden naturresurser är relaterat till mängden människor på vår planet. Samtidigt visar siffror från Global Carbon Atlas att en genomsnittlig person i Sverige orsakar lika stora utsläpp växthusgaser på tio dagar som en genomsnittlig person i Rwanda, Malawi eller Etiopien gör på ett år. Och det trots att svensken i den jämförelsen bara släppte ut sju ton per år, jämfört med de åtta ton konsumtionsbaserade utsläpp per capita som Naturvårdsverket räknar med. 

    En växande befolkning är en del av utmaningen. Ju fler vi blir desto mer ökar behovet av energi, mat, bostäder och annat som orsakar miljöpåverkan. Samtidigt är befolkningsökningen ett tecken på något positivt – att barnadödligheten minskar och allt fler människor får leva längre. Befolkningsökningen är störst bland de allra fattigaste, men de släpper ut minst. Den fattigaste hälften av jordens befolkning står för endast tio procent av utsläppen, medan de rikaste tio procenten står för 49 procent av utsläppen. Vi måste alltså minska våra utsläpp samtidigt som det behövs åtgärder för att öka jämlikheten och minska fattigdomen, skriver Naturskyddsföreningen.

    Sammanfattningsvis kan man säga att det inte är många människor i sig som är problemet, utan människors konsumtion och utsläpp – vår påverkan på miljön.

    Påstående 11: “Det spelar ingen roll vad jag gör”

    Det är summan av varje enskild människas beslut och livsföring som påverkar vår gemensamma miljöpolitik, företags och andra organisationers agerande samt våra totala utsläpp. Varje människa är därmed med och påverkar. Sedan känner vi nog alla till en ensam tonåring som genom en sittstrejk lyckades fånga hela världens uppmärksamhet – och faktiskt därmed förändrat förutsättningarna för hur vi ska hantera klimatkrisen. Alla kan bidra.  

    Dessutom, som vi skrev ovan: länder som var för sig står för några få procent av de globala utsläppen står tillsammans för en stor del (cirka 40 procent). Det förstärker bilden av att klimatomställningen är beroende av samarbete och att alla bidrar. ”Globalt” är ju inget eget land – globala utsläppsminskningar är summan av alla länders, regioners, kommuners och individers utsläppsminskningar. Och det är ofta enklast att börja gräva där man står.


    Uppdaterad 18 december 2023.

    EU-beslut kan förbjuda marknadsföringen av ”sojakorv”

    Idag röstar EU om användandet av termer som ”sojakorv” och ”vegoburgare” i marknadsföringssyfte bör förbjudas inom unionen. Detta efter massiv lobbying från kött- och mejeriindustrin.

    Fler och hårdare regler kan komma att införas kring hur man får beteckna växtbaserade livsmedel inom EU.

    Om de två förslagen som ligger uppe för omröstning under tisdagen båda skulle gå igenom skulle det innebära drastiska förändringar kring hur man får marknadsföra icke-animaliska livsmedel. 

    Först och främst skulle det bli förbjudet att använda ord som korv och schnitzel om vegetariska produkter. 

    Detta då köttlobbyister menar att sådana beteckningar bara ska kunna användas av köttindustrin då ord som “vegoburgare”, “sojakorv” och så vidare skulle innebär en slags “kulturell appropriering” som förleder konsumenter.

    Detta motsäger resultatet av en väljarundersökning från 2019 som visade att bara 20 procent av EU-medborgarna är kritiska till användandet av ”köttliknande” termer för växtbaserade livsmedel.

    Det andra förslaget syftar specifikt till att skärpa reglerna för marknagsföring av livsmedel som kan ses som substitut till mejeriprodukter.

    Redan idag är det förbjudet att marknadsföra havre- och sojamjölk som just det. Istället måste man använda termen ”dryck” för att beskriva produkten. Detta efter en EU-reglering från 2013.

    Enligt det nya förslaget skulle det bli förbjudet att på något sätt referera till mejeriprodukter i marknadsföringen av vegansk mjölk, ost och yoghurt. Detta innebär att termer som “mjölkfri”, “yoghurt-liknande” och så vidare inte längre skulle få användas om växtbaserade livsmedel.

    Även adjektiv som “krämigt” och direkta jämförelser mellan icke-animaliska produkter och deras animaliska alternativ vad gäller hälsopåverkan skulle komma att bli förbjudet.

    De nya lagförslagen kan ses som en markering från kött- och mejerilobbyn mot den ökande vegonormen bland unga, den relaterade stora tillväxten i icke-animaliska livsmedel samt EU:s egna Farm-to-Fork strategi från tidigare i år som propagerar för ett skifte till en mer växtbaserad kost.

    Inför omröstningen i EU-parlamentet har flera svenska parlamentariker – såsom Fredrick Federley (C), Malin Björk (V) och Jytte Guteland (S) – uttryckt sig kritiskt om förslaget, som om det går igenom ytterst kommer avgöras i unionens ministerråd.

    Byggavfall flyttas runt istället för att återvinnas

    Ungefär 25 procent av vårt avfall är byggavfall, och det innehåller ofta farliga ämnen. Det ligger därför i vårt intresse att återanvända och återvinna byggavfallet. Istället verkar företag som ska ta hand om byggavfall, ha satt i system att bygga avfallsberg, eller i bästa fall, bränna avfallet.

    Byggavfall står enligt IVL Svenska Miljöinstitutet för nästan en fjärdedel av det europeiska sopberget. En orsak är att en alltför liten andel av byggavfallet återanvänds eller återvinns. En ytterligare försvårande omständighet är att byggavfallet enligt IVL:s bedömning står för nära 40 procent av det farliga avfallet.

    EU har visserligen ett ambitiöst mål om att återvinningsgraden ska vara uppe på 70 procent i år 2020, men trots det haglar avfallsskandalerna tätt. För några veckor sedan uppdagades det exempelvis hur ett av Sveriges ledande företag när det gäller att till vara på byggavfall, NMT Think Pink, har kopplingar till både ekonomisk brottslighet och misstänkta miljöbrott. 

    Expressen rapporterade om hur NMT Think Pinks ägare Bella Nilsson och hennes make Thomas Nilsson häktats misstänkta för grovt miljöbrott. NMT Think Pinks dotterbolag NM Trading & Transport som skulle återvunnit avfall från framförallt byggarbetsplatser, har enligt misstankarna inte alltid gjort det. Istället misstänks man ha transporterat runt avfall mellan olika avfallsanläggningar där företaget lagrat avfallet. 

    Enligt Sydnärkenytt lagrade företaget först avfall på anläggningar i Botkyrka och i Eskilstuna. När lagren där blev alltför stora, och anläggningarna började få anmärkningar från miljöenheterna i respektive kommun, verkar man ha flyttat avfallet. Bland annat ska avfallet då flyttats till en gammal sågverkstomt i Skultuna utanför Västerås och till ett lager utanför Hova i Västra Götaland. 

    I Sverige finns det restriktioner när det gäller avfallsdeponier som bland annat ska borga för att miljömål ska nås, dock verkar de här reglerna ha varit relativt enkla att kringå.

    Man utnyttjar ett kryphål i lagen. Man får lagra 10 000 ton avfall, under tre år. Sedan blir det enligt lagen en deponi. Att deponera sopor är kostsamt och kräver mycket stora investeringar. […] Men om man flyttar soporna till en ny plats, en ny kommun, börjar klockan ticka på nytt. Då har man tre år till på sig, innan det räknas som deponi, säger Anna Thunell (MP), ordförande för Miljö- och konsumentnämnden och Tekniska nämnden i Västerås, som hanterat ärendena kring avfallslagret i Skultuna, till Sydnärkenytt. 

    På avfallsstationerna ska det enligt anmälningar i vissa fall förekommit bränder, för stora mängder avfall och giftiga ämnen bland avfallsmassorna.

    Provet innehöll miljöfarliga halter koppar. Om man upptäcker förorening ska man anmäla till tillsynsmyndigheten. Företaget meddelade inte oss, därför har vi gjort åtalsanmälan, säger Marianne Lidman Hägnesten, direktör på miljö- och hälsoskyddsförvaltningen i Västerås, till Expressen angående prover från NMT Think Pinks avfallsanläggning.

    NMT Think Pinks bolagskoncern ligger även bakom avfallshanteringen vid det uppmärksammade fallet Dannemora gruvor i Östhammars kommun. Det är en avfallsverksamhet som varit igång sedan i början av sommaren och som kommunen ansett vara riskfylld. Enligt kommunen finns det risk att till exempel grundvattnet blir kontaminerat av byggavfallet. 

    Verksamheten har fått flera förelägganden från kommunen, samt även krav på att bolaget ska berätta var avfallet kommer ifrån. 

    För oss är det ju viktigt att se om det här avfallet kommer ifrån till exempel rivning av en villa. För om det skulle vara till exempel rivning från en fabrik så är ju risken att det är farligare material än vad rivningskoden tillåter. Man kan tänka asbest och sådana saker och det vill ju inte ha på det här området, säger Johan Nilsson, miljöchef vid Östhammars kommun, till SVT.

    Enligt en av NMT Think Pinks anlitade miljökonsulter förekommer inte de oegentligheter som de anklagats för i Östhammars kommun.

    Jag har tagit vattenprover, de kommer aldrig kunna hitta en tillstymmelse till någon jon eller någonting från den här avfallsverksamheten. […] Man har också transportdokument och det står bilens registreringnummer, vilken volym man kört och vart det kommer ifrån och vart det körts till, säger Magnus Karlsson, anlitad miljökonsult från WSP, till SVT.

    Hur frågan om byggavfall ska lösas återstår att se, avfallshanteringen verkar bli alltmer komplex. Det som är önskvärt, det vill säga att byggavfallet ska återanvändas eller återvinnas, verkar överhuvudtaget inte vara avfallsföretagens huvudstrategi. Vid sidan om att enbart lagra avfallet verkar det framförallt handla om, i bästa fall, att elda upp avfallet för att omvandla det till energi.

    Tanken från början var nog att det svårsorterade materialet skulle eldas i kraftvärmeverk runt om i landet. […] Problemet är att kraftvärmeverk som kan elda sopor insett att sopor är en affär. Hela EU har liknande regler mot deponier. Att deponera sopor som man gjorde förr är förenat med enorma kostnader. Därför kan värmeverken ta rejält betalt för att elda sopor. Det flödar in sopor för förbränning i Sverige från flera länder i Europa. Lägg därtill flera varma vintrar, som gör att behovet av bränsle i fjärrvärmeverken minskar. Sammantaget, att bli av med byggavfallet till värmeverken har troligtvis blivit betydligt dyrare än vad som var tänkt från början, skriver Sydnärkenytt.

    Inom byggbranschen har det dock glädjande nog påbörjats arbete med att begränsa förekomsten av byggavfall. JM är ett av bolagen som påbörjat ett sådant arbete genom att framförallt analysera vilka material som är vanligt förekommande bland byggavfallet. 

    En viktig del i JM:s inledande arbete har varit att titta närmare på ett flertal av de material som är vanligt förekommande på byggarbetsplatserna. Bland deras lösningar finns att använda lösull som inte behöver skäras för att passas som är fallet med  skivor. Redan nu finns en rad förslag till lösningar som minskar avfallet. En annan lösning är att utveckla verktyg för digitalt byggande (BIM) och därigenom kunna göra mer exakta beställningar.

    Grattis Uppsala – återigen Sveriges bästa cykelfrämjarkommun

    Uppsala blir för tredje året i rad utsedd till Sveriges bästa cykelfrämjarkommun av Cykelfrämjandet. Främst har det i Uppsala handlat om att ha bra cykelinfrastruktur, men även en bra kommunikation.

    Att välja cykeln framför bilen är generellt sett en god miljögärning då cykeln är minst 30 gånger energisnålare än bilen räknat per personkilometer. Just därför är det ur miljösynpunkt väldigt viktigt att kommuner arbetar för att främja och uppmuntra sina invånare att cykla mer. 

    Cykelfrämjandet gör därför årligen en jämförande undersökning av kommuners insatser för cyklister under föregående år, den så kallade Kommunvelometern. Syftet med undersökningen är att kunna jämföra kommuner med varandra, se förändringar över tid och belysa potentiella förbättringsområden.

    För tredje året i rad blev Uppsala korad till Sveriges bästa cykelfrämjarkommun i Kommunvelometern. Enligt undersökningsrapporten beror det till stor del på att kommunen satsat på infrastruktur som gynnar cyklister, men även på deras uppmuntrande kommunikation.

    Genom att arbeta intensivt med åtgärder för ökat cyklande har Uppsala länge lyckats hålla en hög kvalitet på den infrastruktur som gynnar cyklister, skriver Cykelfrämjandet angående Uppsalas utnämning.

    Bland mellanstora kommuner var det Karlstad kommun som kom på första plats. I Karlstad kommun har man bland annat satsat på god kommunikation med kommuninvånarna från vilket man i kommunen anser sig få bra input.

    Vi får många goda förslag och bra input från vårt externa cykelråd, säger David Nordström, cykelsamordnare i Karlstad kommun till Cykelfrämjandet. 

    Bland de små kommunerna var det Finsprång som kammade hem första platsen. I Finspångs kommun har man bland annat arbetat med att se cykeln som ett viktigt fordon och inte låta bilnormen styra.

    Vi har en jämställd drift och underhållsplan där vi prioriterar gång-och cykelvägar framför bilvägar, säger Helena Wastesson, trafikstrateg i Finspångs kommun, till Cykelfrämjandet.

    Kommunvelometern bygger på kommunernas självrapportering av kontrollerbara uppgifter inom områdena infrastruktur, information och marknadsföring samt organisation. Granskningen mäter inte utvecklingen av kommunernas cykeltrafik eller cyklisters nöjdhet.

    Farliga ämnen funna i importerade smycken

    I september stoppade Kemikalieinspektionen och Tullverket import av 600 smycken på Arlanda Flygplats efter att man uppmätt otillåtet höga halter av tungmetallerna bly och kadmium.

    Kemikalieinspektionen och Tullverket har kontrollerat om 240 smycken av olika typer (smycken, bijouterier och armbandsur) innehöll särskilt farliga ämnen, bland annat bly och kadmium. I 23 procent av fallen upptäcktes brister. I de fall man hittade ämnena i halter över de tillåtna gränsvärdena stoppades hela försändelsen med samma sorts smycken. Sammanlagt stoppades därför 600 smycken med otillåtna halter av bly och kadmium. Kemikalieinspektionen anmälde nio företag till miljöåklagare.


    Internet gör det lätt att komma i kontakt med leverantörer eller webbutiker i länder utanför EU, men tänk på att det är du som importör som ansvarar för att uppfyller kraven i reglerna. Både som företagare och konsument är det viktigt att ställa kemikaliekrav på sina leverantörer, säger Marcus Hagberg, inspektör Kemikalieinspektionen.

    Kemikalieinspektionen och Tullverkets kontroller av smycken sker inom en större europeisk insats där 16 länder deltog med sina kemikaliemyndigheter och tullmyndigheter. Insatsen fann att en av fyra importerade varor i de deltagande länderna hade brister som bryter mot EU:s regler om kemikaliekontroll, så som att de innehöll farliga ämnen över gränsvärdet. Enligt tillsynsrapporten var den vanligaste bristen otillåtna halter av kadmium och bly i smycken.


    Genom den gemensamma insatsen stoppades en hel del smycken och andra produkter som innehöll höga halter av farliga ämnen. Det syns inte på ett smycke att det innehåller för höga halter av till exempel bly därför är det viktigt att varorna stoppas innan de når konsumenterna, säger Per Holgersson, nationell specialist på Tullverket.

    Var tredje svensk vill se mer miljö och klimat i media

    En stor majoritet av svenskarna, 84 procent, tycker att det är viktigt att miljö- och klimatfrågor bevakas i media. En av tre anser att dagens rapportering är bristfällig och bör öka. Det visar en ny undersökning som Sifo gjort på uppdrag av Supermiljöbloggen.

    Supermiljöbloggen grundades som ett svar på medias bristfälliga miljöbevakning i valrörelsen 2010. I samband med sajtens tioårsjubileum har Supermiljöbloggen tillsammans med Kantar Sifo kartlagt hur svenskarna upplever medias rapportering om miljö och klimat. 

    Undersökningen visar att 84 procent av svenskarna tycker det viktigt att media rapporterar om miljö och klimat. Var tredje svensk, 32 procent, anser att det är för lite miljö och klimat i svenska medier idag. Bland unga är siffran ännu högre – i gruppen 16-34 år tycker varannan person att medier borde rapportera oftare om miljö och klimat. 

    Havs- och vattenfrågor toppar listan över ämnesområden svenskarna vill läsa mer om. Även jordbruk, energi, skog och biologisk mångfald är ämnen som svenskarna vill se mer av i medias bevakning. De flesta uppger att det tar del av miljönyheter på tv och tidningar, antingen i tryckt version eller på webben.

    Supermiljöbloggen har många gånger tidigare rapporterat om mediehusens bristande bevakning av miljö och klimat, både sett till mängd och faktiskt innehåll. Så sent som förra månaden hamnade DN:s ledarsida i blåsväder efter att ha hyllat Preemraff som klimatlösning. När Kina, världens största utsläppsnation, för första gången gav långsiktiga klimatlöften hamnade det inte ens på startsidorna hos Expressen, Svenska Dagbladet och Aftonbladet.

    En granskning av tidningen Journalisten visar att miljö- och klimatbevakningen fick ett stort uppsving under 2018 och 2019, men att rapporteringen minskat rejält under 2020. Detta trots att området engagerar stora delar av befolkningen.

    Svenska medier har de senaste åren blivit mycket bättre på att prata om klimat, men vi får inte glömma bort att ekosystemen är mer komplexa än så. Medier behöver bli bättre på att kommunicera vilka utmaningar som människans expansiva livsstil har på skogen, jorden och haven, säger Belinda Retourné, ordförande för Supermiljöbloggen. 

    Trots att miljörapporteringen på många håll blivit betydligt bättre de senaste åren finns det fortfarande mycket kvar att göra. Det gäller både opinionsjournalistiken och den vanliga nyhetsrapporteringen. Och uppenbarligen håller svenska folket med om att miljöfrågor förtjänar en högre plats på agendan.


    Så gjordes undersökningen: Resultatet baseras från svar från Kantar Sifos riksrepresentativa webbpanel. Resultatet är statistiskt signifikant. För frågor om undersökningen: kontakta Supermiljöbloggens redaktör på anna.ljungstrom@supermiljobloggen.se eller 070 293 70 80.

    Supermiljöbloggen fyller 10 år!

    I oktober 2010 startade en grupp ungdomar webbdomänen Supermiljöbloggen*. Lanseringen var en reaktion på medias totala ointresse för miljö och klimat under valrörelsen samma år. Resten är, som man säger, historia.

    Supermiljöbloggen har vuxit till att bli en av Sveriges största plattformar för miljönyheter. Genom åren har vi bevakat otaliga svenska och internationella miljöfrågor och påverkat beslutsfattare och företag.

    Trogna läsare minns till exempel hur Supermiljöbloggen genom en serie intervjuer bidrog till att statsminister Stefan Löfven i regeringsförklaringen 2015 konstaterade att Sverige ska bli “ett av världens första fossilfria länder”. Vi har utsetts till Årets Miljökämpe av WWF, agerat expertkommentator i flera medier och tjatat hål i huvudet på en och annan klimatförnekare. 

    Mycket har hänt på dessa tio år. Verksamheten har mognat, men SMB:s kärna är fortfarande densamma: en grupp engagerade, kunniga skribenter som arbetar helt ideellt (japp, vi har aldrig tagit ut en krona från verksamheten) med att folkbilda och opinionsbilda om vår tids avgörande frågor. Vi är en oberoende nyhetskälla – fri från profitsyftande reklamsamarbeten och partipolitiska influenser – men alltid med miljöns bästa i fokus.  

    Och uppenbarligen behövs vi fortfarande. Enligt en färsk undersökning, som Supermiljöbloggen gjort i samarbete med Sifo, så tycker var tredje svensk att det är för lite bevakning av miljö- och klimatfrågor i svenska medier. Samtidigt uppger hela 84 procent att de tycker det är viktigt att samma områden täcks in. Resultatet av Sifo/SMB-undersökningen kan du ta del av här.

    Medielandskapet har förändrats under de gångna tio åren. Det glädjer oss att se att de stora mediehusen äntligen börjat lyfta upp klimat och miljö på agendan. Efter sommaren 2018 var klimatet minst sagt superhett (pun intended), men det senaste året verkar den positiva utvecklingen satts på paus. 

    Miljön har tvingats lämna medieutrymme till corona, Expressen Klimat lägger ner sin specialredaktion och SVT nämner inte ens att Kina, som är världens största utsläppsnation, plötsligt avger långsiktiga klimatmål. Även opinionsjournalistiken svajar stundtals rejält. DN låter Preemraff-förespråkare härja fritt på ledarsidan och SvD publicerar fortfarande artiklar från den erkända klimatförvillaren Bjorn Lomborg. 

    Det finns så klart många undantag. Sverige har aldrig haft så många duktiga miljöjournalister som nu. Skribenter som Jenny Stiernstedt, Peter Alestig, Björn Wiman och Jannike Kihlberg gör ett jättejobb med att folkbilda om miljöfrågor, och på Sveriges Radio har man förstärkt klimatbevakningen under året. Tidningen ETC förtjänar också ett omnämnande för sin idoga bevakning och beslutet att slänga ut alla fossila finansiärer. 

    Vi behöver mer av sådana satsningar. För just nu gör de flesta stora mediehusen inte sitt jobb tillräckligt bra. Svenska medier har de senaste åren blivit mycket bättre på att prata om klimat, men vi får inte glömma bort att ekosystemen är mer komplexa än så. Redaktionerna behöver bli mycket bättre på att kommunicera vilka utmaningar som människans expansiva livsstil har på skogen, jorden och haven.

    Miljö- och klimatutmaningarna är vår tids största story. Därför måste de integreras i all bevakning, oavsett om det handlar om politik, idrott eller ekonomi. De duktiga miljöjournalisterna måste få större utrymme. Allt annat är ett misslyckande av de svenska medierna. 

    En sak kan ni vara säkra på: Supermiljöbloggen kommer fortsätta vara en högljudd röst i den svenska miljödebatten. Vi nöjer oss inte förrän gammelmedia och andra makthavare fullt ut ger de livsavgörande ekologiska utmaningarna den uppmärksamhet de förtjänar. 

    Redan nu i veckan lanserar vi vår senaste satsning: den informationsspäckade sidan Miljöfakta där du får svar på alla möjliga miljöfrågor. Håll utkik på i våra kanaler de kommande dagarna för att läsa mer om det!

    Crewet bakom Supermiljöbloggen vill nu rikta ett supertack till alla som bidragit till bloggens arbete under dessa tio år. Till våra tidigare skribenter och andra ideellt engagerade som lagt ner själ och hjärta på att lyfta världens viktigaste frågor högre upp på agendan – hatten av för er. 

    Det största tacket går till våra fantastiska läsare, som oförtrutet stöttat, kommenterat, debatterat och gett oss värdefull feedback när vi haft helt uppåt väggarna fel. Utan er, inget SMB. 

    Födelsedagssyra hälsningar från Supermiljöbloggens redaktion och styrelse

    *Nyfiken på vad Supermiljöbloggens namn kommer ifrån? Det härrör så klart från den omdebatterade Supermiljöbilspremien som lanserades av dåvarande Alliansen i samband med valet 2010. 

    PS 1. Följ oss på sociala medier! Här hittar du vår Twitter, Facebook och Instagram.

    PS 2. Vill du stödja vår oberoende miljöjournalistik? Swish: 123 270 12 33, kontonummer 8305-5,4 522 385-6 Swedbank.

    Supermiljöbloggen 10 år: ett historiskt nedslag

    Det är nu ett decennium sedan Sveriges mesta och bästa miljöblogg föddes! Det firar vi med några nedslag i SMB:s historia.

    2015 var ett kul år för SMB – vi blev årets miljöhjälte! Redaktör Beatrice Rindevall fick ta emot pris av WWF och kungen och satt sedan i morgonsofforna för att tell it like it is.

    Joakim, Joakim, Anders, David, Anders, Beatrice, Lorentz, Samuel och Moa.

    När det inte har varit pandemi eller andra hinder så har SMB haft födelsedagskalas när vi fyllt år, som här 2017 på Liffeys.

    Joakim, Joakim, Anders, Lorentz och Max.

    2012 var det Almedalspremiär för bloggen. Vi vann Årets Almedalsblogg!

    Joakim, Joakim, Anders, Max, Beatrice, Belinda, Anders, Emma och Björn.

    2013 hade vi en till stora delar Stockholmsbaserad redaktion och drack en del bärs på Chutney.

    Beatrice, Joakim, Anders och Jakop.

    2013 år föddes också Supermiljöbloggens styrelse i syfte att jobba mer med strategiska frågor.

    SMB har en lång tradition av aprilskämt, bland annat detta guldkorn från 2016.

    Året är 2010 och SMBebisen skådar världens ljus för första gången. Bloggen har i sin linda en något mer raljerande ton när man i primärinlägget sågar regeringens miljöbudget under ledning av “maestro Carlgren”.

    Drygt 7000 rafflande inlägg senare (japp, vi har räknat) så var vi åter i nutid. För bara några veckor sedan fick vi en retweet av världens kändaste klimataktivist – kan man få en bättre födelsedagspresent?

    SMB-teamet 2020: Beatrice, Jonna, Sanna, Mira, Anna, Anna och Belinda. Redaktionsmedlemmar som saknas på bild: Andreas, Vera, Hedvig och Elin. Styrelsemedlemmar som saknas på bild: Linnea, Sara, Lise-Lotte och Jessika.

    Den nuvarande redaktionen + styrelsen fortsätter smida planer för hur SMB kan utveckla bloggen. Vi vill rikta ett superstort tack till våra fantastiska läsare som stöttat, kommenterat och diskuterat genom alla år!

    Psst! Vet du varför vi heter just Supermiljöbloggen? Det härrör så klart från den omdebatterade Supermiljöbilspremien som lanserades av dåvarande Alliansen i samband med valet 2010.

    Här kan du ta del av redaktionens 10-årskrönika.

    TACK till alla skribenter som gjort bloggen möjlig under alla dessa år:

    Joel Gordon Hultsjö
    Hannes Anagrius   
    Anna Quarnström
    Elvira Boman
    Jennie Malm
    Minda Holm
    Björn Eriksson
    Agnes Bondesson
    Linn Rönnols
    Clara Melander
    Emma Andersson
    Åsa Holmberg
    Lorentz Tovatt
    Joakim Kroksson
    Deniz Butros
    Elias Rosell
    Paula Lenninger
    Jakob Lundgren
    Moa Forstorp
    Joakim Kroksson
    Jonas Forsberg
    Anders Hellberg
    Max Lauritzen
    Em Petersson
    Joakim Eskil Edvardsson Reimar
    Robin Zachari
    Björn Fridén
    Anders Schröder
    Emma Fagervall
    Magda Rasmusson
    Jakop Dalunde
    Linus Samuelsson
    Sven Elander
    Belinda Retourné
    Lisa Höglind
    Siiri Latvala
    Jennie Malm
    Minda Holm
    Björn Eriksson
    Åsa Holmberg
    Emma Andersson
    Linus Samuelsson
    Anna Ljungström
    Jonna Elofsson Bjesse
    Andreas Vilhelmsson
    Hedvig Goldhahn
    Elin Magndahl
    Vera Arhippainen
    Anna Nyquist
    Mira Ljung
    Björn Nordquist
    Johan Carleborn

    Dagens CO2-kurva

    Varje söndag redovisar SMB halten av koldioxid i luften.

    Varje söndag redovisar SMB halten av koldioxid i luften, uppmätt på Mauna Loa på Hawaii. Enligt senaste mätningen ligger koldioxidhalten nu på 411,13 miljondelar (ppm), vilket är en liten ökning från förra veckan (411,07 ppm). Det är en märkbar ökning jämfört med för ett år sedan (+2,43 ppm).

    På bara 10 år har halten ökat från 393 ppm och 2013 passerades 400 ppm för första gången i mänsklighetens historia. När mätningarna inleddes på 1950-talet låg halten på 280 ppm och har sedan stadigt ökat. Dagens koldioxidhalt i atmosfären är exceptionellt hög och inte befunnit sig på den nivån på minst 800.000 år, troligen miljontals år. Vi närmar oss nu nivåer liknande de som fanns för 15 miljoner sedan när det var 3-4 grader varmare och där havsnivån var 20 meter högre.

    I veckan som gick på Internationella dagen för begränsning av naturkatastrofer den 13 oktober gav olika FN-organ ut två olika rapporter som beskrev utvecklingen av naturkatastrofer i världen de senaste decennierna. Budskapen från de olika rapporterna för att klimatrelaterade naturkatastrofer ökar och kostar allt mer. Bland annat släppte FN:s kontor för katastrofriskreducering (UNDRR) en rapport som visade att antalet naturkatastrofer i världen har näst intill fördubblats sedan år 2000 och det största skälet till det är klimatförändringarna. Det blir därmed tydligare hur klimatkrisen nu sätter avtryck i de olika extremväder vi upplever och som varit särskilt synliga de senaste åren med värmeböljor, katastrofala skogsbränder och massiva orkaner. Frågan är vad som kommer hända med ännu högre nivåer koldioxidhalter i atmosfären om vi inte lyckas begränsa den ökning vi ser.

    Källa: UNDRR/CRED (2020). The human cost of disasters: an overview of the last 20 years (2000-2019)

    Naturkatastroferna ökar och kostar allt mer

    Naturkatastroferna i världen blir allt fler och det är klimatförändringarna som driver dem. Samtidigt påverkas allt fler människor och de ekonomiska skadorna kommer bli astronomiska om inget görs och det är de redan sårbara grupperna som kommer drabbas hårdast. Det visar två nya FN-rapporter som släpptes i samband med den Internationella dagen för begränsning av naturkatastrofer.

    På Internationella dagen för begränsning av naturkatastrofer den 13 oktober gav FN:s världsmeteorologiska organisation (WMO) ut en rapport om riskinformation och system för tidiga varningar. Enligt rapporten har det sedan 1970 inträffat ungefär 11 072 katastrofer som kan tillskrivas väder, klimat och vattenrelaterade händelser som lett till två miljoner dödsfall och ekonomiska förluster på 3 640 miljarder dollar. Dessa utgör i sin tur 79 procent av alla katastrofer relaterade till naturliga händelser och står för 56 procent av dödsfallen och 75 procent av de ekonomiska förlusterna.

    Dessa katastrofer blir dessutom fler och har de senaste tio åren (2010-2019) ökat med 9 procent jämfört med föregående decennium och med nästan 14 procent i förhållande till decenniet 1991-2000. Dessutom ökar de i styrka och intensitet och svårighetsgrad och det är redan sårbara människor i länder med svagare katastrofberedskapssystem som står inför de största riskerna. Särskilt utsatta är de fattiga små ö-nationerna som sedan 1970 förlorat 153 miljarder dollar på grund utav katastrofer i samband med väder, klimat och vattenrelaterade händelser. Störst påverkan har olika stormar haft. Samtidigt har dessa katastrofer krävt 1,4 miljoner människors livs (70 % av alla dödsfall) i drabbade låginkomstländer och torka har varit den främsta orsaken till dessa samtidigt som översvämningar har varit de mest kostsamma rent ekonomiskt. I Europa beror nästan 90 procent av extrema väder-, klimat- och vattenrelaterade dödsfallen de senaste 50 åren på värmeböljor.

    En fördubbling

    Bara några dagar före WMO:s rapport släppte FN:s kontor för katastrofriskreducering (UNDRR) en egen rapport som visade att antalet naturkatastrofer i världen har näst intill fördubblats sedan år 2000 och det största skälet till det är klimatförändringarna. Enligt rapporten inträffade det drygt 7 300 stora naturkatastrofer mellan åren 2000 och 2019, varav nästan 6 700 av dessa var klimatrelaterade. Det är långt fler än perioden 1980–1999 då 4 212 naturkatastrofer inträffade, varav 3 600 var klimatrelaterade.

    För att registeras som en katastrof i EM-DAT databasen – som rapporten utgår ifrån – måste en händelse uppfylla minst ett av följande kriterier:

    • 10 eller fler personer rapporterade dödade
    • 100 eller fler personer rapporterade drabbade
    • En förklaring om undantagstillstånd
    • Förfrågan om internationell hjälp.

    Sammantaget krävde katastrofer cirka 1,23 miljoner liv, i genomsnitt 60 000 per år och drabbade totalt över 4 miljarder människor (flera mer än en gång). Dessutom ledde katastrofer till cirka 2 900 miljarder dollar i ekonomiska förluster över hela världen.

    Naturkatastrofer såsom tropiska stormar och översvämningar är ett av de tydligaste exemplen på hur människor, djur och växtliv drabbas av ett allt mer extremt klimat. Översvämningar och stormar har varit de vanligaste katastroferna de senaste två decennierna. För de kommande tio åren spår FN att det värsta problemet kommer att bli värmeböljor och varnar för att om världen inte agerar för att mildra klimatkrisens effekter kommer situationen fortsätta att förvärras.

    Källa: UNDRR/CRED (2020). The human cost of disasters: an overview of the last 20 years (2000-2019)

    Åtta av de tio länder som i dag drabbas värst av naturkatastrofer ligger i Asien. Kina, USA, Indien, Filippinerna och Indonesien är länderna som toppar listan. Medan bättre registrering och rapportering delvis kan förklara en del av ökningen beror mycket av det på en betydande ökning av antalet klimatrelaterade katastrofer.

    Megakatastrofer

    Något som haft betydande påverkan på databasens totalsiffror är så kallade megakatastrofer där mer än 100 000 människor omkommer. Tre megakatastrofer inträffade under perioden 2000-2019: Tsunamin vid Indiska oceanen 2004, cyklonen Nargis 2008 i Myanmar och jordbävningen 2010 i Haiti. Andra massolyckhändelser inkluderar värmeböljorna 2003 i Europa som dödade 72 200 i 15 europeiska länder, jordbävningen 2005 i Pakistan som dödade 73 300 människor och jordbävningen 2008 i Kina som dödade 87 500 människor. 

    Betydelsen av varningssystem

    Vad kan vi då göra för att förhindra eller mildra dessa katastrofer? WMO-rapporten lyfter upp riskinformation och system för att utfärda tidiga varningar som kritiska komponenter när det gäller att minska påverkan på liv, egendom och ekosystem vid olika väderrelaterade naturkatastrofer. Trots det saknar 90 procent av de minst utvecklade länderna och små ö-nationerna sådana system och endast 40 procent har tillgång globalt. Rapporten visar också att det finns det stora gap i förmågan att översätta varningarna till handling i samhället. I rapporten pekar de bidragande organisationerna på att det krävs stora investeringar framöver, när klimatet förändras och riskerna för extremväder ökar. SMHI arbetar därför i flera forskningsprojekt för att stärka kapacitetsuppbyggnaden, bland annat i Västafrika där flera länder drabbats av svåra översvämningar i år. Dessvärre har den minskade flyg- och båttrafiken under covid-19 pandemin kraftigt påverkat möjligheten till klimat- och väderobservationer, vilket försämrar nödvändiga analyser.

    För att förbättra införande och effektivitet i varningssystem världen över ger WMO-rapporten sex strategiska rekommendationer:

    1. Investera för att fylla kapacitetsbrister kring tidiga varningar, särskilt i afrikanska lägre utvecklade länder och små ö-nationer.
    2. Fokusera investeringar på att förvandla information om tidig varning till tidig handling.
    3. Säkerställ hållbar finansiering av det globala observationssystemet som ligger till grund för tidiga varningar.
    4. Följ upp finansieringen för att förbättra förståelsen för hur resurserna fördelas i förhållande till behoven och nyttan av varningssystemen.
    5. Utveckla mer enhetlighet i övervakning och utvärdering för att bättre utvärdera effektiviteten i systemen för tidiga varningar.
    6. Fyll i avsaknaden av data, speciellt för små ö-nationer.

    Ett ökande problem

    De två FN-rapporterna kommer lämpligt i en tid av pandemi och intensiv rapportering om naturkatastrofer. Enligt FN:s Världsmeteorologiska organisation (WMO) rapport Statement on the State of the Global Climate in 2019 blir de fysiska tecknen av klimatkrisen nu blir allt tydligare. Det handlar om ökade temperaturer på land och i hav, högre havsnivåer, smältande isar samt dess påverkan på landbaserade och marina ekosystem men även dess påverkan på människans hälsa och migration.

    2020 inledde med de intensiva markbränderna i Australien som kan ha dödat 3 miljarder djur. Sedan augusti rasar nu kanske de mest intensiva bränderna som västra USA och särskilt Kalifornien upplevt. Delstaten slog nyligen ett nytt globalt värmerekord och fick nyligen genomleva den första gigabranden i modern tid. Innan hade man talat om att Kalifornien numera befinner sig i megabrändernas tid.

    Vi kan dessutom gå mot en rekordsäsong när det gäller antalet orkaner och nyligen registrerades sex stormar på en och samma gång. Fram till september i år hade olika naturkatastrofer kostat USA mer än 16 miljarder dollar (140 miljarder kronor), vilket innebär att varje naturkatastrof kostat över en miljard dollar stycket. Det innebär ett sjätte rekordår på raken där tio eller fler katastrofer i miljarddollarklassen har drabbat landet.

    En humanitär katastrof

    Samtidigt har den humanitära situationen i världen under de senaste åren förvärrats på grund av krig, konflikter, kränkningar av de mänskliga rättigheterna, katastrofer, matosäkerhet, samt klimat- och miljöproblem. Enligt en rapport från Röda Korset kan så många som 200 miljoner människor världen över år 2050 behöva humanitärt stöd till följd av klimatrelaterade katastrofer som översvämningar, stormar, torka och skogsbränder samt klimatförändringarnas socioekonomiska effekter. Det är en fördubbling mot idag och redan till år 2030, alltså om bara tio år, kan antalet drabbade öka med 50 procent jämfört med idag. Globalt är 70 miljoner människor nu på flykt och redan i år beräknas omfattningen och kostnaden av humanitär hjälp på grund av klimatrelaterade händelser bli rekordstor.

    Klimatrelaterade naturkatastrofer som torka, värmeböljor och stormar kan även leda till andra typer av mer indirekta biologiska naturkatastrofer som de gräshoppssvärmar som plågat stora delar av mellanöstern och Afrika under våren och sommaren. En lång period av torrt väder följt av flera cykloner som ledde till ovanligt intensiv nederbörd skapade ideala förhållanden för gräshoppsinvasionen. Även här är varningssystem nödvändiga för att kunna införa preventiva åtgärder, men konflikter och covid-19 har försvårat dessa under året. Dessa svärmar på miljarder gräshoppar äter allt i sin väg, vilket leder till matosäkerhet och i värsta fall svält, vilket i sin tur kan öka och förvärra redan rådande konflikter eller skapa helt nya.

    Denna utveckling av fler och värre klimatrelaterade katastrofer innebär att tidiga varningssystem blir allt viktigare samtidigt som vi måste göra allt för att begränsa klimatkrisens effekter. Mer ambitiösa klimatavtal är därför positivt i en annars politisk problematisk tid tillsammans med vetenskapsförakt och klimatförnekelse. Ett första hinder är det amerikanska presidentvalet som kan få stora konsekvenser för det globala klimatarbetet.

    Efter det måste världen vakna på riktigt, ta sitt ansvar och agera innan det är för sent. Ingen kan längre komma och påstå att vi inget visste och tiden för tvivel är förbi.

    Den skandinaviska självbilden hjälper inte klimatet

    Om man vill förstå klimatförnekelse måste man inte gå längre än att titta på ett litet samhälle i Norge. Det menar Kari Marie Norgaard, sociolog vid universitetet i Oregon och författare till boken ”Living in Denial: Climate Change, Emotions and Everyday Life” från 2011.

    Bokens utgångspunkt är ”Bygdaby”, ett litet norskt samhälle präglat av en stark föreningskultur samt höga genomsnittliga inkomst- och utbildningsnivåer. 

    Det Norgaard beskriver i sin bok är byns invånares “dubbla verklighet” i relation till miljö och klimat. Å ena sidan är de välinformerade och högst medvetna om klimatförändringarna och deras långsiktiga konsekvenser. Å andra sidan osynliggörs dessa gång på gång i politiska samtal och beslutsfattande. Klimatkrisen är i Bygdaby alltså allmänt känd och accepterad, men samtidigt också helt otänkbar.

    I Norgaards bok framställs denna handelsförlamning som en slags kollektiv klimatförnekan som sker enligt något slags outtalat socialt kontrakt, efter ett gemensamt kulturellt “manus”. Norgaard menar att motsättningen mellan kunskapen om klimatet och bristen på handling ytterst speglar skillnaden mellan norrmännens värderingar och livsstil.

    Befolkningen i Bygdeby har ett värderingssystem som lägger vikt vid jämlikhet, friluftsliv och icke-materialism, trots att invånarna i området i praktiken konsumerar långt över sin del av jordens resurser. Den konsumtionsinriktade livsstilen och den starka kopplingen till naturen kan verka som en självmotsägelse, men enligt Norgaard är de två nära sammanknutna. Att tillbringa mycket tid i skog och mark är genuint en viktig del av livet för många i området, men intresset för friluftsliv används samtidigt också som en byggkloss i konstruktionen av en “grön identitet” som tillåter individen att upprätthålla en viss självbild, samtidigt som hon distanserar sig från att ta faktiskt ansvar för sin egentliga klimatpåverkan.

    Norgaards bok sätter fingret på någonting viktigt, nämligen hur en rad olika handlingar – från källsortering till att ta ställning mot skövlingen i Amazonas – ironisk nog kan fungera som ett slags legitimeringsgrund för mindre miljövänliga beteenden. De flesta av oss ser oss som personer som bryr sig om miljön och identifierar oss med handlingar som styrker den självbilden, samtidigt som vi okritiskt fortsätter ägna oss åt en rad miljöskadliga aktiviteter.

    Detta gäller även på nationell nivå. I Norge såväl som i Sverige uttrycker politiker och näringsliv att de allt tar hållbarhet på största allvar, samtidigt som de fortsatt ägnar sig åt storskalig och ohållbar naturresursutvinning: i Sverige i form av gruvdrift och skogsbruk, i Norge främst genom oljeutvinningen. 

    Kommentatorer som gärna vill rättfärdiga den nordeuropeiska livsstilen påpekar gärna i försvar av detta att ”vi” i Skandavien är världsledande och att det är andra som måste anstränga sig mer. Svensk köttproduktion, mineralutvinning och så vidare är klimatsmartast i världen, heter det ofta, och även om det delvis är sant så håller argumentet inte hela vägen. Att den nordiska produktionen är lite mindre skadlig än resten av världens betyder nämligen inte att den är klimatsmart nog.

    Exempelvis måste Sverige mer än fördubbla sina ambitioner för att kunna nå Parisavtalet och då tittar vi ändå på så kallade produktionsbaserade territoriella utsläpp, vilket är det mått som används i nästan all officiell statistik. Detta sätt att mäta får ofta de svenska utsläppen att se mindre farliga ut och blir därför ofta basen i konstruktionen av en grön kollektiv självförståelse i vilken Sverige och Europa briljerar genom att ständigt sänka sina utsläpp. Att allt mer produktion flyttas utomlands ser i sådan statistik ut som en miljövinst – och blir en anledning att klappa sig själv på axeln – samtidigt som våra ohållbara konsumtionsnivåer osynliggörs.

    Samtidigt ska man inte glömma att det är viktigt att ha medkänsla med invånarna i Bygdeby – och med oss själva – när vi dagligen misslyckas med att handla på ett sätt som tar hänsyn till hur mycket våra utsläpp måste minska. Klimatpsykologer menar nämligen att sådana vardagliga “mikroförnekelser” är ett tecken på den psykologiska stress som klimatförändringarna skapar – och skamkänslor är ofta ett dåligt verktyg när det gäller att förvandla stress till handlingskraft.

    Det betyder dock inte att vi inte ska sträva efter att göra oss själva och andra medvetna den kognitiva dissonans klimatförändringarna ger upphov till. En skandinavisk självbild byggd på felaktiga premisser för nämligen inget gott med sig.

    Hedvig Goldhahn, skribent för Supermiljöbloggen


    På regelbunden basis skriver Supermiljöbloggens skribenter ledare. Fler opinionstexter från Supermiljöbloggen hittar du under etiketten SMB ledare.

    Det finns inga långsiktiga lösningar för kärnkraftsavfall

    Post-Tjernobyl var allmänhetens uppmärksamhet riktad mot frågor om kärnsäkerhet. Europeiska förhandlingar fokuserade på att uppgradera eller avveckla farliga kärnreaktorer i tidigare Sovjetunionen. Bekymmer över använt kärnbränsle och radioaktivt avfall kändes då inte lika betydelsefullt. Men mer än 70 år efter kärnkraftålderns början är situationen fortfarande lika outredd, och ännu har inget land i världen en fungerande plan för hur det radioaktiva avfallet skall förvaras tryggt. 

    Varför är det så svårt då? Radioaktivt avfall förblir farligt i mer än 100 000 år. Det finns helt enkelt inte någon realistisk teknik som kan hålla sådana farliga material tryggt så länge. De nuvarande temporära lagringsmetoderna var aldrig menade att användas i stor skala och på lång sikt, men det har blivit en lösning som gjort det möjligt att skjuta upp beslut om slutförvaring av avfallet.

    The World Nuclear Report från 2019 visar hur regeringar runt om i världen har kämpat i årtionden för att utveckla och genomföra omfattande strategier för hantering av kärnavfall, men utan resultat.

    Vi vet att kopiösa mängder kärnavfall har samlats över hela världen, men hur mycket det är frågan om är fortfarande är okänt. Ett stort problem är att länders definition och kategorisering av kärnavfall skiljer sig avsevärt från varandra. Detsamma gäller hur de rapporterar om mängderna. Alla länder publicerar regelbundet information, men alla rapporterar inte om avfallet på ett grundligt sätt.

    Det var först efter Fukushimakatastrofen 2011 som EU i sitt kärnavfallsdirektiv deklarerade att producenten faktiskt är ansvarig för sitt avfall och att det inte får skickas ut ur EU för att “hanteras” på annat håll. EU-länderna uppmanades också för första gången 2011 att skicka in planer för bortskaffande av radioaktivt avfall till EU-kommissionen.

    Målet var att uppmuntra till öppenhet och gemensamma standarder i hela Europa. Det här låter kanske hoppfullt, men några särskilt höga standarder har inte nåtts. Europeiska kommissionens rapport från 2017 avslöjar att det fortfarande inte finns en enda långsiktig anläggning för bortskaffande av använt kärnbränsle i EU, vilket minst sagt är problematiskt då den radioaktiva avfallsmängden bara blir större. 

    De flesta experter tycker att en djup geologiskt förvarsanläggning är det mest hållbara alternativet för förvaring av radioaktivt avfall. Trots det är det är det endast i Finland man för närvarande faktiskt börjat bygga ett sådant permanent förvar, men det är fortfarande tiotals år innan det kommer vara redo för användning.

    I Sverige har Östhammars politiker precis sagt ja till slutförvar i kommunen, men det riktiga avgörandet ligger hos regeringen. Svensk Kärnbränslehantering bolaget (SKB) som ansvarar över att ta hand om allt radioaktivt avfall från de svenska kärnkraftverken har kommit fram med en metod för ett slutförvar av kärnavfallet skulle använda kopparavfallsbehållare nedsatta i tunnlar 500 meter under jord i granitgrund. En undersökning från Stockholms universitet har dock visat att kopparkapslarna korroderade mellan 1 000 och 10 0000 gånger snabbare än SKB ursprungligen hade uppskattat. Det skulle innebära att kapslarna inte skulle vara säkra på lång sikt och deras radioaktiva innehåll skulle komma ut i grundvattnet och så småningom till upp till ytan. Flera instanser, däribland Naturskyddsföreningen, varnar för att metoden som föreslås inte är tillräckligt säker.

    Eftersom djupa geologiska förvar inte kommer finns tillgängliga under årtionden framöver är belastningen på mellanförvarsanläggningar stor. Men som The World Nuclear Waste Report visar börjar deras kapaciteten ta slut.

    Till exempel har avfallsanläggningarna i Finland använt 93 procent av sin kapacitet, och motsvarande siffror i Sveriges lagringsanläggning CLAB var 80 procent år 2019. Detta innebär således en växande risk, tillför miljarder i kostnader och flyttar fullständigt över ansvaret för kärnavfallet till kommande generationer. 

    Det radioaktiva avfallet har även blivit en väldigt dyr historia. År 2016 var 81 procent av Europas kärnavfall “temporärt” lagrat i våtanläggningar. Säkerheten upprätthålls genom att vätskan i bassängerna är värmeavlägsnande och isolerande, men det är både arbetsamt och dyrt. Anläggningar kräver en kontinuerlig strömförsörjning, underhåll, övervakning av läckage och en mängd andra hjälpsystem.

    För att göra en svår situation svårare uppskattar världens regeringar i allmänhet inte kostnaderna för avveckling, lagring och bortskaffande av kärnavfall korrekt på grund av underliggande osäkerheter. Många regeringar gör sina kostnadsberäkningar alltför optimistiskt och baserar dem på föråldrad data.

    Det här leder till allvarliga finansieringsgap för avfallshanteringskostnader som ingen är villig att betala. I dagsläget är frågan om kärnavfallet en förlustaffär för både ekonomi, miljö och människor.

    Det finns dessutom en socio-ekonomisk dimension om kärnavfallet som sällan nämns. Placeringen av radioaktiva avfallsdepåer är ofta ett politiskt och inte ett tekniskt beslut. Avfallsanläggningar finns vanligtvis i perifera områden som är geografiskt avlägsna och ekonomiskt marginella. Områdena är ofta politiskt maktlösa eller redan miljöförstörda, vilket leder till ett slags kulturellt undergivenhet och en påtvingad acceptans av kärnavfallet. 

    Många ser idag kärnkraften som en möjlighet till försäkrad energitillförselse samtidigt som klimatförändringarna mildras. Men dagens hantering av radioaktivt avfall är ett allvarligt hinder för att ens inleda en diskussion om kärnkraftens framtid i en hållbar värld. Hur många framtida generationer av människor utsätter vi inte för fara om avfallet medför risker i mer än 100 000 år?

    Vera Arhippainen, skribent på Supermiljöbloggen

    Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är vera-arhippainen.jpg

    På regelbunden basis skriver Supermiljöbloggens skribenter ledare. Fler opinionstexter från Supermiljöbloggen hittar du under etiketten SMB ledare.

    Illegal handel med plastavfall ökar

    Ökade plastmängder och bristfälligt internationellt samarbete öppnar dörrarna för kriminella nätverk. Plastkriminaliteten är ett allt allvarligare globalt problem, enligt en granskning av Interpol.

    Interpol har granskat data för världshandeln och funnit att kriminella avfallsligor var verksamma på 20 procent av de internationella handelsrutterna 2018.

    Det illegala plastavfallet dumpas från Europa och Nordamerika vidare ut i världen. Majoriteten går till Asien, men även till länder i Sydamerika och Afrika. Dessa länder saknar ofta förmåga att ta hand om plastavfallet på ett bra sätt. Resultatet blir stora olagliga deponier, där mikroplasten försvinner ner i vattendrag och grundvatten.

    För att få bukt med problemet behövs starkare regleringar. Det säger WWF, som menar att rikare länder använder fattigare länder som sina egna soptippar.

    Vi måste få till ett globalt bindande plastavtal för att stoppa handeln som riskerar människors hälsa och miljö. Baselkonventionens skärpta förslag kring plastavfall måste genomföras snarast om läget ska förbättras, säger Håkan Wirtén, generalsekreterare på WWF.

    Varje år produceras 320 miljoner ton plast i världen. Mindre än tio procent återvinns.

    Forskarna varnar för att den minst sagt bristfälliga hanteringen av avfallet får stora konsekvenser för både människors hälsa och livet i haven. Färsk data från australiska forskare visar att mängden mikroplast i haven kan vara mångdubbelt större än man tidigare trott.

    Över hälften av Stora Barriärrevets koraller är borta

    Forskare har funnit att mer än hälften av korallerna i Stora Barriärrevet har försvunnit på bara 25 år. Det är en förödande siffra som inte borde ha varit möjlig. Den främsta anledningen till korallernas massdöd är klimatförändringarna. 

    Mer än 50 procent av korallreven i Stora Barriärrevet har försvunnit sedan 1995, rapporterar BBC. Siffran är baserad på en omfattande studie utförd av marinbiologer från Arc Centre of Excellence for Coral Reef Studies. En av forskarna, Terry Hughes, säger i ett pressmeddelande:

    Minskningen har skett på både grunt och djupare vatten, och hos i stort sett alla arter.

    Det är när temperaturökningar i havet sker som korallerna blir stressade och så kallad korallblekning kan inträffa. Korallerna kan återhämta sig så länge vattnet återgår till en svalare temperatur efteråt. Om värmen däremot håller i sig dör de tillslut, något som resulterar i förstörda levnadsmiljöer för mängder av marina arter, skriver CNN.

    TT rapporterar att vi idag ser en brist på stora, äldre honor bland korallerna, vilka är viktiga då de kan släppa ut nya larver. Samtidigt saknas det unga individer som kan ta över när resten av populationen utsätts för hårt tryck. Korallrev är ett viktigt ekosystem som uppemot en fjärdedel av alla marina arter har koppling till. Skulle de försvinna vore det en katastrof.

    Det är bara att nicka och hålla med när forskarna för studien säger:

    Det finns ingen tid att förlora, vi måste minska utsläppen av växthusgaser så kraftigt och fort som möjligt.

    1 av 5 länder hotas av ekosystemkollaps

    En ny studie visar att en femtedel av världens länder riskerar ekosystemkollaps. Det är inte bara katastrofalt för människor, djur och natur, utan kan även bidra till betydande ekonomiska förluster.

    För några veckor sedan meddelade FN att världen inte når ett enda av målen för bevarandet av vår biologiska mångfald. FN-rapporten slår fast att det är av största vikt att bevara och återskapa ekosystem – inte bara för djur, natur och en förstärkt resiliens mot kommande klimatkatastrofer, utan även för att behålla en intakt ekonomi.

    Nu visar en ny studie av återförsäkringsbolaget Swiss Re att en femtedel av världens länder riskerar att förlora sina ekosystem på grund av den drastiska minskningen av biologisk mångfald och förstörelsen av dess livsmiljöer.

    De länder som bedöms vara i riskzonen har en areal på över 30 procent ömtåliga ekosystem. I toppen av listan hittas Australien, Israel och Sydafrika, rapporterar The Guardian. Länder som Indonesien och Brasilien bedöms fortfarande ha stora intakta arealer av ekosystem, men ligger ändå i riskzonen på grund av ett starkt ekonomiskt beroende av naturresurser.

    Swiss Re har analyserat världens ekosystem i relation till ländernas ekonomiska beroende av dem och kommit fram till att mer än hälften av den globala BNP:n hänger på att ekosystemen hålls högfungerande.

    Analysen är skapad för att underlätta riskbedömning för företag, men enligt Swiss Res forskningschef Jeffrey Bohn kan den även användas för att företag ska ta större hänsyn till ekosystem och biologisk mångfald.

    Matens utsläpp – hur stor klimatpåverkan har jordbruket?

    En tredjedel av hushållets klimatpåverkan kommer från maten vi äter och slänger. Vad vi väljer att äta har störst betydelse för hur stor matens klimatpåverkan blir. Tänk i första hand lokalt, småskaligt, i säsong och mer vegetabilier.

    Att välja mer vegetabilier är det enklaste, och viktigaste, man kan göra för att äta mer klimatvänligt. Men det gäller att tänka i säsong. Salladsgrönsaker som gurka, tomat, sallad och paprika har stor miljöpåverkan eftersom de ofta odlas i oljeuppvärmda växthus under vinterhalvåret. 1 kilo tomater har exempelvis cirka 24 gånger högre utsläpp av växthusgaser än morötter. Om du dessutom vill att din mat ska stanna på marken ska du undvika färsk sparris från Peru, färska bär från Egypten och USA samt sockerärtor från länder i Afrika då de transporteras med flygplan.

    Markanvändning påverkar

    Till och med jorden vi odlar i kan avge växthusgaser om den inte brukas rätt. Känner du igen den klassiska utsikten över mörkbruna, plöjda åkersrealer på våren och hösten? Det du inte ser är mängden koldioxid och lustgas som frigörs när jordbrukaren vänder jorden för att så nya grödor. Lustgas är en väldig potent växthusgas, hela 300 gånger värre än koldioxid.

    Utsläppen är speciellt höga på näringsrik odlingsmark som innan varit sjöbotten, men även konstgödsel med kväve och fosfor ökar mängden växthusgaser. Det som är avgörande för att minska utsläppen, är att täcka jorden samt använda sig av gröngödsling istället för konstgödsling. Inte minst eftersom konstgödsel tillverkas av fossila bränslen. Användning av fleråriga grödor, perenner, kan minska behovet att att plöja och därmed minska utsläppet.

    Livscykelanalyser, som beräknar utsläppen av växthusgaser per livsmedel, har bara gjorts på en bråkdel av de tusentals livsmedel som finns i Sverige då dessa då de är dyra att genomföra och snabbt åldras. Trots begränsningar så har dessa analyser gett värdefull kunskap om storleksordningen på utsläppen från olika livsmedelsgrupper. Kunskapen kan sättas i användning för att minska klimatpåverkan från mat, då val mellan olika typer av livsmedel har stor betydelse för matens klimatpåverkan.

    Vego ger minst utsläpp

    I genomsnitt släpper en vegetarisk rätt ut hälften så mycket koldioxidekvivalenter som en kötträtt. Det beror på att industriell uppfödning av köttdjur står för en mycket stor del av klimatutsläppen i form av avskogning och metan från djurens matsmältning.

    Betande djur, som kor och får, behövs för att hålla markerna öppna och för att vi ska behålla viktiga växter och djur; den biologiska mångfalden. Det finns till exempel satsningar på att kontrollera och planera boskapens betande. Om djuren flyttas ofta kan växtligheten snarare stimuleras än att hämmas, och därmed binds koldioxid i marken. Men för majoriteten av allt kött som går att köpa idag är klimatpåverkan tyvärr mycket stor.

    Köper du dina råvaror i en vanlig matbutik och är nyfiken på hur mycket utsläpp det genererar? WWF:s Matkalkylator är ett enkelt hjälpmedel för att förstå matens klimatpåverkan. Det går snabbt att se om måltiden du tänkt äta håller sig inom planetens gränser för klimat. Observera att Matkalkylatorn enbart testar din måltids klimatpåverkan och inte hur maten påverkar den biologiska mångfalden.

    Läs mer.

    Hållbarare blöjor möjligt med nytt biobaserat material

    Engångsblöjor är en riktig miljöbov. Glädjande är det därför att forskare på KTH nu tagit fram en ny typ av hållbara engångsblöjor gjorda av ett superabsorberande material tillverkat av veteglutenproteiner. 

    Engångsblöjor kanske inte är det man först tänker på som ett stort miljöproblem, men som faktiskt är betydligt sämre för miljön än vad många tror. Naturskyddsföreningen skriver att engångsblöjor utgör ett par procent av de svenska hushållens totala avfall. Kanske inte en helt överraskande fakta när man inser att varje barn förbrukar uppemot 5000 engångsblöjor under sin blöjtid. Därtill består engångsblöjor av superabsorbenter i form av natriumpolyakrylat, vilket är plastkomponenter ofta gjorda av olja. 

    Globalt sett är engångsblöjor en miljardindustri. Den globala marknaden för engångsblöjor förväntas nå en omsättning på mer än 55 miljarder dollar år 2025, en marknad som alltså främst består av handel med fossilbaserade komponenter.

    Utifrån det här är det mycket positiva nyheter att forskare utvecklat ett nytt material som kan möjliggöra mer hållbara engångsblöjor. Antonio Capezza, forskare vid KTH och SLU samt en av forskarna bakom studierna, säger att materialet kan svälla upp till 4000 procent i vatten och 600 procent i saltlösning. 

    Detta är en möjlighet att öka användningen av förnybara material i blöjor och tillgodose det växande behovet av hälso- och hygienprodukter, säger Antonio Capezza.

    Veteglutenproteinet är skapat från bearbetning av vetestärkelse och ska enligt forskarna inte konkurrera med livsmedelsresurserna. 

    Om vi ​​vill vara hållbara måste vi använda råvaror som är förnybara och som inte kommer att störa den viktiga livsmedelsproduktionskedjan i framtiden, säger Antonio Capezza.

    I en forskningsartikel publicerad i Advanced Sustainable Systems indikeras att materialet kan utvecklas ytterligare för att så småningom även matcha den absorbans som petroleumbaserade syntetiska ämnen har i engångsblöjor.

    Forskarna menar att materialet även kommer att kunna användas för andra typer av produkter med liknande funktionalitet.  

    ← Tipsa!

    Tipsa oss

    Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.